Bokrecension: Hjalmar Branting och hans tid | Nils-Olof Franzén

Hjalmar Branting

Hjalmar Branting och hans tid. En biografi är skriven av Nils-Olof Franzén (1916–1997), litteraturvetare, författare och radioman. Boken utkom 1985.

* * *

Hjalmar Branting och hans tid är en brett upplagd biografi, som förutom med ett porträtt av Branting också förser oss med ett panorama över den tid som han levde under. 

Branting som person och personlighet får stå tillbaka för Branting som strategisk politiker och statsman. Man kan säga att man inte lär känna Hjalmar närmare, men man får lära sig desto mer om Branting och om vad som fanns på hans och hans samtidas horisont, särskilt politiskt. På så vis blir biografin något lexikal, men rik och informationstät.

* * *

Biografin börjar med Hjalmar Brantings föräldrar där pappan var professor och modern av adlig släkt. Hjalmar Branting kommer således från en miljö som särskiljer honom från de arbetande skaror han kom att kämpa för genom hela sitt politiskt verksamma liv. Sedan fortsätter biografin kronologiskt framåt. 

Branting blir tidningsman, riksdagsman, han blir socialdemokraternas hövding, blir statsminister, innan han dör utsliten och utarbetad år 1925.

Boken är mycket tydlig i sitt framhållande av Branting som demokrat. Han agerar mot revolutionära tendenser och för reformistiska. Han vill nå det socialistiska samhället, men på demokratisk väg, och genom att bit för bit omvandla det existerande samhället, till exempel genom införande av allmän rösträtt. För bolsjeviker har han av biografin att döma inte mer till övers än för reaktionärer.

Hjalmar Branting och hans tid visar hur hur Branting banade väg för den statsbärande socialdemokrati som på gott och ont kom att bli liktydigt med den svenska modellen långt framöver, även långt efter att det klassamhälle som Branting började röja upp i hade grundligt förvandlats.

* * *

Tendensen i Hjalmar Branting och hans tid är tydlig: Branting har goda egenskaper nästan rakt igenom, gör nästan alltid rätt val och är allmänt förträfflig. Problematiseringar av hans politik och ideologiska grundtankar förekommer icke. 

Men samtidigt som biografin upplevs som en partsinlaga, är det därför inte möjligt att förneka de förtjänster som Hövdingen uppenbarligen hade och som det berättas om i denna bok. Branting var förvisso balanserad, klok och uppriktig i sitt arbete för ett lite bättre Sverige och en lite bättre värld. Han var intelligent och framsynt. Han var någon som behövdes.

Vad jag hade önskat mer av är dock Hjalmar, statsmannen hemma, som personlighet. Mer om hur hans ärlighet fick honom att erkänna sin otrohet och den därav följande samvetsruelsen. Mer om hur han var som make, fader, styvfader, vän. Någonstans nämns det att han gapskrattar: det är nästan svårt att föreställa sig – vem är denne Hjalmar Branting som gapskrattar? 

* * *

Det finns en del dispositionsmässigt och typografiskt som hade kunnat göra texten mer tillgänglig. Jag hade önskat en stramare disposition; jag får nu intrycket av att texten är en smula vildvuxen. Jag hade också önskat en mer inbjudande typografi med kortare rader och bredare marginaler. Såsom texten nu är tryckt blir den tung, även om ett relativt rikt bildmaterial lättar upp en del.

Summa: som biografi utgör Hjalmar Branting och hans tid en rik presentation både av Branting och den värld som han levde i, även om jag inte kommer ifrån intrycket av att människan Hjalmar något döljs av politikern Branting. Kanske är det rättvisande. Kanske finns där mer.
– – –
Nils-Olof Franzén, Hjalmar Branting och hans tid. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1985. 374 sidor.

Bokrecension: Tankar från en hed | Olle Holmberg

Tankar från en hed är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), professor i litteraturhistoria med poetik. Boken utkom 1965.

* * *

Det råder ingen tvekan om att Olle Holmberg kan skriva. Men Tankar från en hed kan jag inte ta till mig innehållet i mer än undantagsvis. Jag upplever det som att aforismerna och kortprosan den består av är ännu ej färdigtillredd kost. 

Det är som om Holmberg helt enkelt lät publicera en anteckningsbok med infall som ännu inte bearbetats till pregnant litteratur. Möjligen kan det misstänkas att boken förverkligats mot bakgrund av vem Holmberg var och vad han annars skrivit, särskilt sina litteraturvetenskapliga essäer och andra essäer, snarare än på grund av bärkraften hos de texter som faktiskt återfinns i Tankar från en Hed. 

Holmberg skriver gärna utifrån en roll; han låter alltså texten komma från en tänkt författare, som är en viss person. Det är ett effektivt litterärt grepp. Det greppet använder han i hela den första delen av boken, som är en fiktiv dagbok av en ”bibliotekarie vid Kungl. Kontrollstyrelsens meteorologiska sektion”, en tjänsteman inte alls avser kontrollera skillnaden mellan upplevd och faktisk temperatur på en västsvensk ö, såsom hans uppdrag är. Det är en småputtrande, fladdrig och på det stora hela intetsägande text. 

Nästa del är ett regelrätt aforistiskt avsnitt som samlar formuleringar som borde blivit mer pregnanta, men nu i allmänhet står utan udd. Men ibland finns där en satirisk skärpa eller en cynisk illusionslöshet som är träffande:

”SANNINGSKÄRLEK. – Att 'älska sanningen' – vilket skryt! Att uthärda den och ibland använda den: kan inte det vara nog?”

Eller uttalandet utifrån rollen ”DEN FÖRNÖJSAMMA FOLKPENSIONÄREN” som snart ska hämtas till dårhuset:

”Jag gläder mig åt att aldrig ha trott på vad jag själv har sagt och heller aldrig på vad andra har sagt.”

De flesta av aforismerna är mer lekfulla än utförda. Skissade, men inte utarbetade. Frammejslade men inte slipade. Eller så har jag helt enkelt inte öron för dessa melodier.

Efter aforismerna följer en monolog på talspråk om någon kriminell karl, och avslutningsvis finns i boken en dialog där huvudpersonen är en i morfinrus talande skådespelare, som åtminstone tror sig själv vara döende.

* * *

Jag tycker om små böcker. Alltså små till formatet: det är praktiskt och lätthanterligt och jag har väl någonstans en övertygelse om att det som kan sägas i de allra flesta fall kan och bör sägas kort. Men det förutsätter också att det som finns i böckerna är skarpt, koncentrerat, att det bär. 

Olle Holmbergs Tankar från en hed har inte dessa egenskaper, hur bra hans böcker för övrigt än må ha varit och hur skarpt och koncentrerat, hur bärande hans arbeten av andra genrer än har varit. Jag har själv till exempel med stor uppskattning skrivit om Holmbergs Inte bara om Hamlet (1949). Men Tankar från en hed uppfattar jag som att den samlar sådant som ännu inte blivit färdigt.
– – –
Olle Holmberg, Tankar från en hed. Stockholm: Bonniers, 1965. 108 sidor.

Bokrecension: Från Europas brandplatser | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Från Europas brandplatser är en samling essayer av Fredrik Böök (1883–1961). Boken utkom år 1925.

* * *

Litteraturhistorikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök lät ge ut åtskilliga essaysamlingar. Texterna har i allmänhet litterära ämnen i dessa böcker, även om Bööks bredare kulturpolitiska uppfattningar inte sällan också bryter fram. Därtill lät han ge ut resebeskrivningar, där det politiska ärendet stundom var mindre höljt i dunkel. 

I Från Europas brandplatser behandlar Böök i en mängd essayer visserligen litteratur, till exempel böcker av olika personer som varit aktiva under första världskriget, men hans egna politiska uppfattningar är sällsynt klart uttryckta, och det med sådan klar tendens att det stundom utmanar löjet. 

Professor Böök har två huvudpoänger. Den första är att det är orättfärdigt att ge Tyskland ensam skuld för kriget. Den andra är att freden i Versailles är orättfärdig. 

Båda dessa uppfattningar är i sig rimliga och resonliga. Det är emellertid inte Bööks sätt att på varje sätt angripa, nedgöra, förlöjliga och ironisera kring dem som inte delar hans uppfattningar om Ententen. Böök är spydig och sarkastisk. Han tar till vad vapen han förfogar över, för känslan hos honom är nog genuin, när han skriver om

”... alla de olyckor, de lidanden, den förnedring, den upplösning av både civilisation och kultur, som entente-politiken dragit över det 'befriade' Mellan-Europa.”

Och på ett annat ställe talar han om:

”... den hatparoxysm och den masspsykos, som förhindrade världskrigets avslutande med en jämviktsfred och framtvingade den skändliga och förnuftslösa Versailles-traktaten.”

Bööks sympatier och antipatier innebär inte att han blir blind för att Kaiser Wilhelm II hade svagheter och Winston Churchill stora styrkor. Men den allmänna tendensen är hela tiden mycket klar och tydlig. Utifrån sina fastslagna oomkullrunkeliga uppfattningar om rätt och fel beträffande kriget och dess orsaker bedömer han dem han behandlar i essayerna.

Bööks fäktande är inte klumpigt; det är elakt, men inte utan elegans. Han är knappast balanserad, men äger som alltid stilistisk tyngd. Och fastän man inte alltid delar hans uppfattningar – vad det nu än må gälla – får man i allmänhet villigt medge att han är en skicklig skribent.

* * *

Till det mer osmakliga i denna samling är den sällsynt frekvent antydda antisemitismen. 

Förstå mig nu rätt; Böök är inte antisemit i den form som antisemitismen tog hos nazisterna, fastän man gärna önskat att han inte varit så förstenat trogen Tyskland även under andra världskriget. 

Men trots att Böök själv uttryckligen reagerar mot antisemitism, använder han sig ofta av antisemitiska gliringar; han nämner gärna att någon är av judisk börd när denne ägnat sig åt något Böök ogillar, som om det skulle förklara något, och ingen kan missta sig beträffande att han missaktar judarna såsom grupp på ett rent generellt sätt, ja, på ett sätt som tyvärr inte var ovanligt decennierna kring förra seklet, till och med hos en så synnerligen bildad person som Fredrik Böök.

* * *

Fredrik Böök är på det stora hela en representant för tidens borgerliga, konservativa Europa. Han ser med fasa på bolsjevikernas Sovjet, liksom han värnar det Tyskland som för honom står för gedigen kultur. Han är inte aristokrat, och han är inte heller arbetare. Som professor i humanistiskt ämne tillhör intelligentian.

Och det är utifrån sitt perspektiv som intellektuell som han svingar sina omdömen om personer som haft att göra med utvecklingen före, under, och efter det första världskrigets katastrof. Han tar sats mot böckerna han läser från de olika länderna, och han tar sats mot den bildning han besitter och höjer sin röst till försvar för det stabila och bestående. 

”En revolution innebär alltid de råa instinkternas, de primitiva begärens seger över förnuftet och ordningen, över värdenas hierarki.”

Böök kan också kosta på sig att offra åt religionen:

”Så länge ännu de kristna idealen behålla en traditionell makt över individernas själsliv, så länge de hänsyn och instinkter, som religionen odlat och skyddat, ännu äro oförstörda, träder icke den ursprungliga människonaturen fram i sin nakna styggelse; men det sker ofelbart, när frigörelsen blivit fullständig.”

Omkring sig ser Böök horder av naiva människor, inkompetenta människor och orättvisa människor. Han bjuder dem alla värjspetsen. Ja, eller snarare pennspetsen. Och den är vass nog. Om en författare som skrivit om Ungern skriver Böök:

”Mr Street är en verkligt principfast demokratisk liberal, men den ståndaktige tennsoldatens alla dygder, men också med hans något långsamma uppfattning.”

Om greve Zedlitz-Trützschlers memoarer från sina år vid det tyska hovet skriver Böök:

”Det starka intrycket är alldeles oblandat: det består av obehag. Obehag vid vad som berättas, och obehag vid berättaren.”

Fredrik Böök har genom Från Europas brandplatser tydligt nog uttryckt sina uppfattningar om världspolitiken och de dödliga konvulsioner som första världskriget innebar. Han är uppenbart skakad i sitt innersta över att det kunde gå så illa för hans älskade Tyskland, som han nu ser misshandlat och slaget till marken. Han uttrycker om stämningen, att

”... skogen i Europa [är] mörkare och osäkrare än någonsin – det slipas knivar inne i dunklet, och korparna äta sig mätta på de mördades lik.”

Föga anade väl Böök att knivarna snart i så stor utsträckning skulle sitta i just tyska mördarehänder. I stämningen av skriande orättvisa efter Versailles och med brinnande hat hade ett nytt parti stått upp i Tyskland några år innan essayerna i denna bok skrevs, och Adolf Hitler hette vid det här laget det partiets ledare.
– – –
Fredrik Böök, Från Europas brandplatser. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1925, s. 327 sidor.