Bokrecension: Dolda gudar | Nils Håkanson

Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning är skriven av Nils Håkanson (f. 1975). Boken utkom 2021 och belönades med Augustpriset för bästa fackbok samma år.

* * *

Jag fascineras av översättningar. Det grundar sig säkert i min tid som kristen, när jag ägnade mycket tid åt att studera Bibeln. Jag skaffade då mängder av olika översättningar till olika språk och från olika tider, allt för att försöka komma så nära den ursprungliga texten som möjligt, utan att kunna vare sig grekiska eller hebreiska. 

På den tiden förfäktade jag översättningsteknik som låg så nära originaltexterna som möjligt, och att man vid mångtydiga möjligheter borde översätta i kristocentrisk riktning. — Och det första ledet av den meningen har nog följt med mig senare också, vad gäller skönlitteratur: skulle jag få veta att en bok jag läser är översatt på ett sätt som fjärmar texten från dess originalförlaga på annat språk hade jag nog avbrutit läsandet. Kanske, om möjligt, hade jag läst i original istället.

Så man kan väl säga att översättningsfrågor intresserar mig sedan länge. Nils Håkanson, själv översättare, har skrivit en formidabel historia om svensk översättningshistoria som både utmanar en del av mina föreställningar och kastar ljus över sådant som jag aldrig reflekterat kring. 

Håkansson låter i Dolda gudar vartannat kapitel vara av mer historieskrivande slag och vartannat kapitel av mer teoretiskt slag. Upplägget är företrädesvis kronologiskt. Vi får följa med från tidiga översättningar av t.ex. teaterstycken där den svenska texten väl mer få sägas ha varit inspirerad av sin förlaga än en direkt återgivning av densamma, till nutidens översättningar som kan vara trogna förlagan ner på skiljeteckensnivå.

Håkansons bok ger oss läsare av översatt litteratur mycket att tänka på. Vi bör inte tappa bort att den svenska text vi har framför oss inte är identisk med den utländska förlagan. Den utländska förlagan är en och densamma, oföränderlig. Tolkningen till svenska kan se ut på flera sätt, vilket demonstreras av hur olika översättare löser sin uppgift på olika vis. 

Det är ju inte alltid så lätt att ett ord på t.ex. engelska har en direkt motsvarighet på svenska; även om något betyder i det närmaste exakt detsamma kan ju orden dock fortfarande ha olika tyngd, biklang och nivå. Associationerna kan bli olika. Därmed blir det inte alltid den mest exakta motsvarigheten som bäst motsvarar klangen i originalet.

Nåväl. Sådana överväganden hör rimligen till den gode översättarens specialkompetenser. 

Mer vågat förefaller översättarnas godtycke kunnat vara under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, när böcker översattes i närmast industriell omfattning och ibland vådligt beskars av förlagen, i de fall då man inte tilllade något, som Håkanson visar. Inte minst verkar ungdomslitteratur ha drabbats, som tydligen inte ansetts vara i behov av den typen av trohet i detaljer som litteratur som aktats högre gjort. Dessutom tvingades de som försökte leva på översättandet till en rent fantastisk arbetstakt för att få rimliga inkomster. 

Men, som Håkanson påpekar, har riktningen för översättningsutvecklingen gått mot ökad trohet mot de utländska textförlagorna. Samtidigt har översättarna som grupp lyckats organisera sig och därmed lyfta fram sin egen konstform och förbättrat sina arbetsvillkor.

* * *

Dolda gudar är en informations- och infallsrik bok, som både ger oss det svenska översättandets förflutna, dess utveckling och en och annan farhåga inför framtiden. Jag kan instämma i vad som verkar vara Håkansons uppfattning, att bokläsandet inte längre skapar naturliga gemensamma referenser, även om bokläsandet som sådant ännu ligger på höga nivåer. Men referenser hittas på annat håll än i böcker. Vi har, menar Håkansson, redan gått från en skriftkultur till en ”bildkultur, nöjen, konsumtion och åsikter”. 

Vi som fortfarande tycker att skriftkulturen är något värdefullt må inte göra oss blinda för att denna förändring redan har skett, snarare än att högdraget pusta över att referenser till skönlitterära verk riskerar att falla platt till marken. Det är nu vi som lever i en främmande värld, inte de andra som lever i vår värld.
– – –
Nils Håkanson, Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Omslag: Eva Wilsson. Stockholm: Nirstedt/Litteratur, 2021. 356 sidor.

Bokrecension: Katharina Blums förlorade heder | Heinrich Böll

Katharina Blums förlorade heder eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda. Berättelse (ty. Die verlorene Ehre der Katharina Blum oder: Wie Gewalt enstehen und wohin sie führen kann. Erzählung) är skriven av Heinrich Böll (1917–1985). 

Boken utkom i Tyskland första gången 1974. Jag har läst verket i svensk översättning av Eva Liljegren i en upplaga från 1975.

* * *

En serie händelser drar in Katharina Blum i andra händelser som förändrar hennes liv. Detta skildras för oss av en mystisk berättare, som jag inte riktigt kan identifiera. Men berättaren ger intryck av att undersöka vad som hänt genom dokumentation och andra källor och återberätta det för läsaren.

Katharina Blum, 27 år gammal, har en kärleksrelation med en viss efterspanad Ludwig Götten, som misstänks för rån och mord. Katharina förefaller ha hjälpt Ludwig att att ta sig ur polisens spaningsnät genom visa honom någon form av passager i källaren av hennes lägenhetshus. 

Av denna anledning tas hon in på förhör. Och av denna anledning hängs hon och hennes närstående ut i skandaltidningen ZEITUNG, en icke oblyg blinkning mot den tyska tidskriften Bild Zeitung, som Böll tidigare kritiserat i andra sammanhang. 

Tidningen i romanen förvränger citat, associerar Katharina med vänsterpolitik och lurar sig rentav in i hennes sjuka moders sjukhusrum för att klämma ur henne några citat. Tidningen gör allt vad den kan för att utmåla Katharina som en tadelvärd person, som smuts. Till saken hör att Katharinas moder dör strax efter journalistens besök.

Nåväl. Saker tar sina vändningar. Och redan från början av romanen låter den mystiske berättaren oss få veta att Katharina är en mördare. Hon mördar nämligen journalisten som varit drivande i drevet efter henne. Genom en gammal nazist får hon tag i en pistol, och med pistolen skjuter hon journalisten som besöker henne för att få en exklusiv intervju. Hon kan inte förmå sig själv att känna ånger under de timmar som följer och söker sedan självmant upp polisen.

Det kan nämnas att det också visar sig att hennes Ludwig Götten inte alls var någon rånare eller mördare. Han verkar ha stulit en del pengar från det militärförband som han tillhörde. 

* * *

På det stora hela är det alltså fråga om en tämligen tragisk historia. Udden måste sägas vara vänd mot vad Böll framställer som sliskig skandalmedia, som tar sig friheten att skapa sin egen verklighet och presentera den som sanning för sina läsare. Det går att ana en politisk dimension också, där författaren varnar för att låta ogillande av vänsterpolitik spela en roll i sammanhanget. 

Berättandet i Katharina Blums förlorade heder är krångligt. Boken är inte lång, men intrikat sammanflätad. Vi lär långsamt allt bättre känna denna Katharina Blum och hennes liv: hon arbetar hårt, har framgång, och slits in i en virvelvind av händelser som på några dagar helt förändrat hennes liv. 

Böll använder sig också av en aningen frustrerande men möjligen realismen förhöjande metod då han i sitt rappa berättande använder en stor mängd namn på mer eller mindre framträdande bifigurer. Namnen flyger som en bisvärm från sidorna, som redan huggits sönder av korta kapitel. Ja, boken, som är på knappt 160 sidor, är uppdelad i hela 58 kapitel.

Katharina Blums förlorade heder är en annorlunda kriminalhistoria, som kanske mer vill säga något om det obehagliga med media som använder sin makt för att skandalisera, än om det brott som här följer på att ett liv okvädats i spalterna.
– – –
Henrich Böll, Katharina Blums förlorade heder eller: Hur våld kan uppstå och vart det kan leda. Berättelse (ty. Die verlorene Ehre der Katharina Blum oder: Wie Gewalt enstehen und wohin sie führen kann. Erzählung). Övers. Eva Liljegren. Stockholm: Bonniers, 1975. 156 sidor.