Bokrecension: Vägar och möten | Tage Aurell

Tage Aurell

Vägar och möten (och blad för vinden) är skriven av Tage Aurell (1895–1976). Boken utkom år 1960

* * *

Bland det allra mest värdefulla som man hittar mellan pärmarna av Vägar och möten – åtminstone från mitt perspektiv som är särskilt intresserad av Vilhelm Ekelund – är de skisser av vardagstillvaro med Ekelund som återfinns först i boken.

Det finns inte mycket skrivet om Vilhelm Ekelunds privatliv, men denna text ger några drag från när Aurell var inneboende hos den folkskygge författaren på 1940-talet. Samma text är för övrigt, så vitt jag minns, tidigare publicerad i En bok om Vilhelm Ekelund (1950).

På liknande sätt ges några drag av poeten Gunnar Björling, när denne besöker Tage Aurell i värmländska Mangskog. 

Så finns vidare en längre text om en bok av den norske skalden Olav Aukrust, en text försedd med halsbrytande många citat. Norskan är svårläst för mig, men det finns en ordlista med sist. I dag äger väl en uppsats som denna främst intresse för litteraturhistoriska specialister på nordisk lyrik.

Intressantare för mig framstår då Aurells olika skildringar av Fröding och hur personer ur Frödings diktning levt och ännu lever i Värmland vid tiden för Aurells eget skrivande. Själv bodde den unge Fröding hos släktingar på prästgården i Aurells Mangskog en tid. Då var han en tyst figur, vad det verkar, med skarpa, iakttagande ögon som sedan kunde göra det han sett och hört till poesi. 

Levande ögonblicksbilder bjuder sådant som följande på: en skräddare minns hur han som pojke en gång rott Fröding med kamrat ut på sjön, där Fröding och kamraten druckit annat än vatten. 

Och ”Lelle Karl-Johan” som skildras i en dikt av Fröding identifieras med en man som visar sig ha emigrerat till USA och blivit sjöman. Aurell träffar honom när han hälsar på där hemma. Då är torpet där denne en gång bott borta. Och Fröding har han själv inget minne av.

Aurell skriver också om några händelser och om samvaro i Frankrike, samt om en vistelse på Patmos, där en gång evangelisten Johannes ska ha bott.

* * *

Vägar och möten är en splittrad bok, som verkar ha tillkommit för att bevara texter av olika slag från förgängelse, texter som var och en är litterärt och ibland historiskt värdefulla, men som sinsemellan har olika teman. Bokformatet bevarar och tillgängliggör, som bekant. Därmed är Vägar och möten också värdefull: särskilt beträffande de glimtar av Vilhelm Ekelunds familjeliv som läsaren får, och likaså de skymtar av den frödingska tillvaron i Mangskog som Aurell bjuder på, och som honom förutan antagligen varit svåra att spåra upp i dag.
– – –
Tage Aurell, Vägar och möten (och blad för vinden). Stockholm: Rabén & Sjögren, 1960. 165 sidor.

Bokrecension: Ingen människa är en ö | Sture Linnér

Ingen människa är en ö är skriven av Sture Linnér (1917–2010). Boken utkom år 2007.

* * *

För att en bok som Ingen människa är en ö ska kunna sättas in i ett sammanhang är det rimligt att känna till något om vem Sture Linnér var. Därför först några ord om honom.

Sture Linnér är nog i dag mest ihågkommen som en stor vän av Grekland. Han kunde dess historia och kände dess nutid och var dessutom periodvis bosatt i landet. Linnér blev professor i grekiska språket och litteraturen. Och så var han gift med en grekisk kvinna, Clio. 

Kort sagt: Sture Linnér kunde Grekland. 

Men det är inte allt. Linnér kom också att ägna sig åt internationellt arbete. Dels i Röda korset, och dels för FN, där han under Kongokrisen blev Dag Hammarskjölds närmaste man. 

Redan av det nu sagda kan vi förstå att Sture Linnér hade mycket stora kontaktytor. Han träffade grekiska bönder under den tyska ockupationen. Han kände Dag Hammarskjöld personligen. Han var med på ett hörn under Vita rosens verksamhet genom att dela ut en del flygblad. Och han var kompis med Barbro ”Bang” Alving. 

I Ingen människa är en ö skriver Linnér några texter för att hylla en del av sina vänner och bekanta, personer som han uppenbarligen imponerats av i någon mån, eller personer som gjort stort intryck på honom. 

Det är ofta människor som gjort motstånd eller som stått mot strömmen. Linnér skriver att de samtliga ”ägde något gemensamt: en inre rikedom, en andlig storhet, ett lugnt vilande i sig”. Han menar också att dessa personer ”förmådde dela med sig av denna sin själsliga styrka”.

* * *

Så vilka är det som Linnér berättar om? De är av högst olika typer. 

Vi har generalmajoren Gösta Törngren. Då Linnér var inkallad på Gotland under andra världskriget fann han gemenskap över gradnivåer med den botaniskt intresserade och bildade militären, som en gång blivit degraderad och befordrad direkt efter vartannat av marskalken Mannerheim.

I ett annat porträtt berättar Linnér om en kambodjansk flicka som han en gång mötte i ett gästhem i Kambodja. Hon har lidit svårt under Röda Khmererna och satt nu och läste ett kambodjanskt urval av Aristoteles-texter. Linnér bestämde sig för att hjälpa henne och smugglade henne över gränsen till Thailand. Han skulle senare oväntat träffa henne igen i ett flyktingläger i Somalia. Där stod hon och delade ut mjölk i sin tjänst för Röda korset.

Givetvis berättar Linnér också om sin vän Dag Hammarskjöld, en person som det nog inte alltid var så lätt för utomstående att komma nära. Linnér verkar emellertid ha kommit in i Hammarskjölds privata sfär och blivit en vän på riktigt, samtidigt som de jobbade tillsammans. Linnérs hågkomster är naturligtvis ovärderliga. 

Värt att notera är ju att det först var tänkt att Linnér och Hammarskjöld skulle sitta båda två i det flygplan som kraschade, varvid Hammarskjöld dog. Generalsekreteraren hade dock precis innan avfärd uttryckt att det var onödigt att de båda lämnade Leopoldville. Linnér steg av, och det räddade hans liv.

Det är knappast långsökt att Linnér dessutom lärde känna Giorgos Seferis, nobelpristagare i litteratur 1963. Om denne man skriver han också inkännande och varmt. Likaså om Allan Edwall, vars teknik som skådespelare vi får stifta viss bekantskap med.

Och Linnér skriver också om ytterligare fler personer som han träffade under kortare eller längre tid av sitt liv.

* * *

Olika kapitel i Ingen människa är en ö är skrivna på olika vis. Ibland berättar Linnér sina minnen på mer traditionellt vis, ibland återger han långa avsnitt ur brev han skickat och fått. De senare gör ju att läsaren upplever att man kommer alldeles särskilt nära de porträtterade. Man läser ju faktiskt deras privata budskap till en vän. Dessutom citerar Linnér gärna ur dikter.

Porträtten skiljer sig från vanliga biografiska framställningar på så vis, att de förra i de flesta fall är vänporträtt. De är avsedda att vara hyllande, men de är likväl inte måttlöst, ogrekiskt berömmande. Linnér ska också ha en eloge för att han undviker att ställa sig själv i strålkastarljuset på narcissistiskt vis; han finns med, eftersom han själv är den röda tråden mellan skildringarna, och vi förstår att han många gånger varit viktig, men han är inte huvudsaken: det är hans vänner, de porträtterade, som är det centrala, och de människor som de var.
– – –
Sture Linnér, Ingen människa är en ö. Stockholm: Norstedts, 2007. 167 sidor.

Bokrecension: Banbrytare och stigfinnare | Henry Olsson

Henry Olsson

Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe svenska porträttskisser är skriven av litteraturhistorikern Henry Olsson (1896–1985). Boken utkom år 1984.

* * *

Banbrytare och stigfinnare är en tung liten bok, där litteraturhistorikern Henry Olsson, likaledes ledamot av Svenska Akademien sedan 1952, i ett antal samlade texter från olika sammanhang framförallt berättar om människor han haft med att göra eller som han är väl inläst på.

De flesta av texterna förefaller en gång ha framförts som anföranden och de kommer från olika tider. Den äldsta är daterad 1951 och den yngsta 1975. En text är inte försedd med årtal.

Något av det särskilt intressanta i samlingen återfinner vi i de texter som behandlar Henrik Schück (1855–1947) respektive Martin Lamm (1880–1950), två litteraturhistoriska portalfigurer, där den senare är den förres lärjunge inom området. Olsson berättar inte bara om dessa personers bakgrund och verksamhet, utan också om hur de framstod som personer.

Språkvetaren och dialektforskaren Bengt Hesselman, som också behandlas, var dock sedan tidigare okänd för mig. Olsson vidgar här mitt vetande genom sitt inträdestal i Svenska Akademien över sin företrädare på stol nummer 5.

Givande är också den djupa genomgången av Hjalmar Branting, hans far och mor och hans äktenskap. Arbetarhövdingen vars anletsdrag man gärna tänker sig huggna i monumental sten blir här en mjukare och mänskligare. 

Vidare läser jag gärna den korta skissen över Per Hallström skriven dennes dödsår, 1960. Olsson belyser det bestående och det bittra hos denne författare som mötte ödet att bli ställd i skuggan redan under sin livstid.

* * *

Henry Olssons prosa i dessa tal och texter är massiv. Sida upp och sida ner levererar Olsson stycken som äger tyngd men knappast mycket av stuns. De är seriösa, sällan publikfriande. Kanhända kan de i de flesta fallen karaktäriseras som akademiska i tonen, såsom akademiska texter skrivs när de ska läsas av andra akademiker. De är rejäla, utan utsmyckning.

Banbrytare och stigfinnare är givande läsning för var och en som vill utöka sin förståelse för det litterära Sverige under de personers tid som däri skildras. Till största delen då sent 1800-tal och första delen av 1900-talet. Det är en liten bok med stor tyngd, både språkligt och innehållsmässigt.
– – –
Henry Olsson, Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe svenska porträttskisser. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1984. 186 sidor.

Bokrecension: Vandring kring en sjö | Algot Werin

Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser är skriven av litteraturhistorikern Algot Werin (1892–1975). Boken utkom 1967.

* * *

Inom akademisk humaniora finns två huvudtyper av författare.

Den första typen vill dela med sig av sin kunskap på klarast och mest pedagogiskt vis.

Den andra typen vill få andra att förstå hur mycket de själva kan, inklusive nyanserna i det akademiska lingot.

Den förra typen är bra, den senare typen är ett oting.

Algot Werin tillhör defintivt den förra typen. Hans essay-samling Vandring kring en sjö är ett utmärkt exempel på hur akademiska kunskaper kan förmedlas på ett snyggt, klart och pedagogiskt vis. Boken är dessutom underhållande!

Werin har jag tidigare främst mött som en av de främsta experterna på Vilhelm Ekelund. Och nog finns Ekelund med också i denna bok, men Werin berättar också om många andra framstående författare, dels utifrån sin forskargärning och dels utifrån personlig bekantskap.

Den långa essän om Frans G. Bengtsson, främst om hans tid som diktare, är till exempel ovärderlig och innehåller långa utdrag ur brev som Bengtsson skrev till sin vän och rådgivare Werin. Vi möter genom Werin inte bara poeten Bengtsson, utan också människan och vännen Bengtsson.

Några andra av de synnerligen litterära personligheter som behandlas skriver om är Esaias Tegnér, Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg och Ola Hansson. Vilhelm Ekelund delar ett kapitel med Edith Södergran, eftersom ämnet för essayen är ett brev Södergran skrivit till Ekelund. En annan person som nämns emellanåt är Fredrik Böök.

* * *

Det finns givetvis en överhängande risk att ämnen som döda författare, varav många är föga lästa i dag, blir knastertorra. Men Werin är nu inte bara litteraturforskare, utan även en författare i egen rätt: han förmår skriva om dessa förhållandevis specialiserade områden – som till exempel Esaias Tegnérs psykiska och fysiska hälsa – på ett vis som gör att även en läsare som annars näppeligen intresserar sig för ämnet nog kan fångas upp och gärna följa Werins undersökning.

Texterna som utgör Vandring kring en sjö har samtliga på ett undantag när varit publicerade tidigare. De har skrivits under skilda tider. Werins klara stämma känner man dock överallt igen. Han är tydlig, aldrig dunkel, skriver aldrig högtravande och av någon snobbism märks inte ett spår.

Men det blir inte heller inte fråga om onödiga förenklingar. I ett kapitel som rör de mycket omdiskuterade omständigheterna kring det mordförsök som Carl Jonas Love Almqvist dömdes för i sin frånvaro är Werin noga med att presentera olika synpunkter, samtidigt som han förklarar sin egen uppfattning.

Vandring kring en sjö är en bok som passar både den läsare som intresserar sig särskilt för något av de ämnen Werin skriver om, och för den som mer generellt vill ta del av njutbar litteraturhistoria. För min egen del blev det fråga om både-och: Tegnér och Ekelund är särskilt viktiga författare för mig, men alla texterna är givande. Jag gläds över att ha fått läsa dem samtliga.
– – –
Algot Werin, Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser. Lund: Gleerups, 1967. 245 sidor.