Bokrecension: Extremister | Magnus Sandelin

Extremister. Människorna bakom attentaten är skriven av journalisten Magnus Sandelin (f. 1970). Boken utkom första gången 2007. Jag har läst en upplaga med extramaterial som utgavs 2008.

* * *

2004 drar ett par nazister omkring och krossar glas på offentliga byggnader. De vill på så vis starta en revolution. 2005 samråder islamister för att åstadkomma ett attentat mot en vallokal med en brandbomb. 2006 konspirerar vänsteraktivister mot McDonalds och placerar en brandbomb i innertaket på en sådan restaurang. Allt detta sker i Sverige. 

Magnus Sandelin berättar om dessa händelser och människorna bakom dem i sin elegant skrivna och rappt hållna Extremister. Han intervjuar personer som var inblandade och sådana som kände gärningspersonerna, han gräver i förundersökningsprotokoll och domar. Och han för resonemang om bevekelsegrunder och sammanhang.

Det som slår mig är de stora likheterna mellan dessa våldsbejakande aktörer, oavsett vilken ideologi de förespråkar. Det rör sig om människor som blivit så radikaliserade att de godtar och förespråkar våld mot civilister eller personer som de anser accepterar den rådande ordningen i syfte att nå överordnade politiska mål. De förenas i sitt hat mot samhällsordningen. De delar hängivenheten till överordnade dogmer. I allmänhet kan man i deras sammanhang finna antisemitism.

Och så är de unga. Radikala unga, beredda att göra långt mer än lagen tillåter dem och vanlig hänsyn dikterar för att nå dessa överordnade politiska mål: den ariska rasens bevarande, islams utbredande eller kapitalismens undergång. De må bära olika symboler på sina kläder, men därunder bultar likväl fanatiska hjärtan.

Likväl bemöts de olika typerna av extremister inte lika i svensk opinion. 

Få skulle väl någonsin få för sig att ursäkta nazistiska försök att utöva terror. En och annan skulle anlägga postkoloniala, västkritiska perspektiv på islamistiskt våld. Men mest förstående synes en del i media etablerade personer vara inför vänsterextremt våldsutövande, särskilt om det riktas mot högerextremister. Likväl har de samtliga övergett de demokratiska spelreglerna ringaktar frihetliga kärnvärden såsom yttrandefrihet och mötesfrihet.

* * *

Magnus Sandelins bok är viktig. Den tar oss med in i dessa extremisters tanke- och föreställningsvärldar, belyser de vanföreställningar och konspirationer som blomstrar där, och lyfter fram vad man anser vara värt att skada och döda andra människor för – och vilka som är fiender: judar eller sionister, representanter för samhället som politiker eller poliser och – kan vi ana – var och en som ställer sig i vägen.

Mot bakgrund av vad Sandelin lyfter fram blir det särskilt beklämmande att ta del av den naivitet som från samhället stundom visats inför våldsbejakande vänsterextremism. 

Kanske hänger det ihop med en i någon mån utbredd föreställning om att även ett extremt vänsterengagemang i grunden är något fint, något sympatiskt, något som rör sig om en kamp mot orättvisor och rasism, om än med omogna avarter. Det är, som Sandelin framför, väl långt mindre kontroversiellt att ha en bakgrund i den vänsterautonoma rörelsen än i en nynazistisk organisation. 

Sandelin lyfter fram som åtminstone en delförklaring till detta sakernas tillstånd att man hyser så stark avsky för nazismen, att det man uppfattar som dess motsats bemöts med visst överseende. Fastän man också på denna sida möter antidemokratisk och våldsförhärligande aktivism. 

Sandelin skriver om extremvänstern att ”enskilda sakfrågor döljer deras i grunden svarta och föraktfulla syn på samhället”. Sandelin ser här naivitet. Jag är benägen att instämma. Syn för sägen bär de utdrag ur recensioner från recensenter som vill släta över extremvänsterns antidemokratiska problematik som Sandelin låter publicera i denna upplagas extramaterial.

* * *

Magnus Sandelin skriver en tillgänglig och välbalanserad svenska. Texten förankras i citat och välformulerade argument. Han reflekterar kring det han granskat och ger personliga infallsvinklar. 

Vad Extremister framförallt lämnar mig med efter avslutad läsning är beredvillighet att inte sortera upp den här typen av ideologiska extremister i olika väsensskilda schatteringar, utan att framförallt se vad som förenar: föraktet för samhällsordningen och viljan att förändra den med hjälp av våld och hot, med hjälp av rå fysisk makt på eget bevåg, för att uppnå någon form av tänkt högre syfte.
– – –
Magnus Sandelin, Extremister. Människorna bakom attentaten. Stockholm: Pocketförlaget, 2008. 229+10 sidor.

Bokrecension: Det öppna såret | Per Ahlmark

Det öppna såret. Om massmord och medlöperi är skriven av Per Ahlmark (1939–2018), författare och tidigare folkpartistisk politiker. Boken utkom år 1997.

* * *

Det glöder av vrede i Per Ahlmarks Det öppna såret. Om massmord och medlöperi. 

Vreden stammar ur insikten att ledande svenska och internationella politiker, kulturpersonligheter och intellektuella genom sina ord agerat medlöpare till de regimer under 1900-talet som krävt flest dödsoffer för politiskt motiverat våld: Nazi-Tyskland, Sovjet, Kina och andra stater — tillsammans står de för omkring 170 miljoner mord på oönskade, vare sig dessa oönskade dödats på grund av sin ras, sin klass, sina uppfattningar eller vad det nu kan vara.

Till varningarna för medlöperiet beträffande höger- och vänsterextremism för Ahlmark ytterligare en varning, nämligen för islamistisk staters despoti. Han menar rent av att det är avgörande för demokratins framtid om ”delar av den muslimska världen rör sig mot liberalism eller fundamentalism.”

Vad det handlar om är att personer talat sig varma för eller åtminstone urskuldat och förminskat destruktiviteten hos sådana regimer. Per Ahlmark nämner sådana personer vid namn, fäster deras egna ord vid dem och inte sällan de dunkla förklaringar de stundom själva avlevererat när regimerna fallit och det inte längre går att blunda för despotismen.

I stor utsträckning rör det sig om olika typer av gillanden av kommunistiska stater. Som när Olof Palme talar tillsammans med Castro, samtidigt som socialdemokrater och andra dissidenter spärrats in i Kuba, vid tillfället möjligen omkring 15 000 personer. Eller när Birgitta Dahl gör sitt bästa för att förklara Pol Pots ageranden.

Förklaringarna på senare år från de som en gång stött diktaturerna är legio. Men gemensamma stråk är skönjbara, tillsammans och genomgående eller var för sig: Vissa länder är inte redo för demokrati och frihet. De som talar mot Sovjet/Kina/Tyskland är propagandister. Vi som var röda när terrorn gick över det ena eller andra landet var det ändå av idealistiska skäl. Man bör inte stöta sig med diktaturerna. Det är mest rätt att försöka inta en mellanposition – mellan demokrati och diktatur och förbli neutral.

Men Ahlmark släpper inte ögonen från sina mål. Han konfronterar sina undersökningsobjekt med kalla fakta om vad de en gång uttryckt och kontrasterar mot tyranniernas realiteter, gång på gång. Han listar citat och analyserar gamla tal. Han avtäcker det som vittnar om antingen cynism eller naivitet hos dem som en gång agerade verbala dragoner för diktaturer.

* * *

Naturligtvis är det här en politisk bok, såtillvida att man anser att demokratins utbredande är en politiska fråga. — Men jag förstår det som att Ahlmark snarare utgår från att demokratins utbredande är en humanistisk fråga: alla gynnas av en sådan utveckling, och de som med ord hindrar detta genom att överskyla diktaturernas mord och terror och försvara dess ledare agerar mot mänsklighetens bästa. Ahlmark skriver: 

”[D]ebatten handlar om vår civilisations överlevnad.”

Det öppna såret är en spretig bok, som ibland nästan antar klippbokens karaktär av vid varandra sammansatta artiklar, även om temat förblir tydligt verket igenom: försvar för demokrati, attack mot antidemokrati. 

Ibland kunde jag önskat att Ahlmark fokuserat på färre personer, istället för att använda sig av den slags hagelbössepolemik som nu blir fallet. Träffytan blir bred och kraftfull, men kanske inte alltid så djupborrande som varit möjligt med Ahlmarks förmåga att gräva i det förflutnas lägg. Desto mer lyfter Ahlmark fram vetenskapsmän som forskat på ämnen som demokrati och ämnen som statliga, politiska massmord.

Nu blir det många personer som passerar förbi. Palme, som sagt, bland dem. 

”Panegyriken kring Palmes kamp för friheten är i sak, enligt min mening, felaktig eller grovt missvisande.” 

Men Ahlmark skriver också om många fler, en hel del som än i dag är bekanta namn för samhällsintresserade läsare. En del har vände sig från sitt förflutna, andra teg. Ahlmark adresserar också egna kritiker. En av dem som Ahlmark ägnar utrymme åt är hans personliga vän Bo Strömstedt.  Andra personer är Anders Ehnmark och P O Enquist, Jan Myrdal och redan nämnda Birgitta Dahl. Ahlmark kan ge personer han angriper rätt i sak i vissa avseenden, men håller fast vid de övergripande angreppsskälen.

* * *

Min känsla är att det inte är helt ovanligt i Sverige att folk är en smula extra förstående eller åtminstone överseende inför vänsterextrema inriktningar, ofta under sken av att kommunismen ändå är ett vackert ideal. Vi har emellertid inte längre rätten att blunda för den kommunistiska praktikens konsekvenser under 1900-talet. Ahlmark skriver om Sovjet:

”Tre kvarts århundrade av kommunism lämnade nästan ingenting annat efter sig än lidande. Ett uslare eftermäle kan ingen regim få.”

Samma sak i alla andra länder där kommunistisk dogmatik omsatts praktik. 

Kan man dessutom i dag möjligen ana en liknande undflyende inställning till islamistisk ideologi, mot bakgrund av att man inte vill använda vad man uppfattar som västerländska värderingar och tankesätt på en kultursfär som står främmande inför sådana värderingar och tankesätt?

* * *

Bland det viktigaste jag tar med mig från läsningen av Det öppna såret är Ahlmarks påminnelse om att demokrati och frihet från despoti är något värt att försvara och att sprida. Det är rimligen inte skadlig kulturimperialism. Det är att värna människan och mänskligheten. 

Och det är i någon mening att hedra minnet av den politiska terrorns många miljontals offer under 1900-talet. Ahlmark avslutar: ”De döda kan inte väckas till liv, men vi kan minnas dem. Vi kan lära av deras öde.”
– – –
Per Ahlmark, Det öppna såret. Om massmord och medlöperi. Stockholm: Timbro, 1997. 410 sidor.

Bokrecension: Tro mig | Allan Fagerström

Tro mig. Journalistik 1964–1978 är en samling texter av journalisten Allan Fagerström (1916–1985). 

Boken, som utgavs 1978, har försetts med förord av Rita Tornborg (f. 1926) och inledning av Per Odebrant (f. 1951). Odebrant har även stått för texturvalet. 

* * *

Samtliga de 86 artiklar som utgör huvuddelen av Tro mig publicerades först i Aftonbladet, där Allan Fagerström var skribent. Han var även tidningens chefredaktör mellan åren 1956–1962. 

Allan Fagerström är en stridsman. Hans arsenal består av ironi, sarkasm, spydighet, överdrifter och underdrifter. Med dessa vapen slår han åt höger och åt vänster men i princip alltid uppåt: mot politiker, mot folk med makt, mot tidsanda. 

Den som läser Tro mig möter inte mycket av långa, intellektuella resonemang eller utförliga analyser. Fagerström griper sig i stället an varje gordisk knut med svärd. Är han orättvis emellanåt? Med all säkerhet. Är han underhållande att läsa? I allra högsta grad. Visserligen infinner sig efter ett tag en viss mättnadskänsla om man sträckläser Tro mig; ungefär som när man föräter sig på sura karameller. Men efter en stund är man där igen och läser någon eller några artiklar till. 

* * *

Allan Fagerström är bildad och drar sig inte för att använda lärda referenser lika gärna som en burdus och grov liknelse. Prosan är närmar sig det talspråkliga, men är inte slarvigt, utan begåvat slängigt och mycket lättläst. Visst missar jag som sentida läsare säkert en mängd hänsyftningar på dagsaktuella personer och ämnen, men i den skriv- och skällglädje som Fagerström ger uttryck för finner man likväl ett stort nöje.

I grund och botten är Fagerström tämligen cynisk. Jag kan inte se att han ger mycket för höga och styltiga ideal, men han slår obarmhärtigt mot hyckleriet där han ser det. Och han kan gyckla med mer vardagliga ting också, som stockholmarnas förvåning över att det blev ovanligt kallt vintern 1965. Han driver med att pilotfacket önskar kuratorer åt piloterna. Men Fagerström är också skeptisk mot svenska skolan, och verkar mena att det enda säkra sättet att lära sig något är att läsa på egen hand.

Den svenska demokratin får sig regelbundet slängar. Fagerström ger intryck av att se statsskicket mer som en byråkratisk apparat fylld av byråkrater än som direkt underställd ett folkvälde. Politikers löften ger han föga för.

Kulturlivet är ett annat tema som återkommer. I allmänhet förefaller det som att Fagerström anser detsamma vara tämligen platt och, på tal om teatern, ofta politiserat – det senare är alltså inte någonting bra. I samband med en teaterfestival i Venedig skriver han:

”Den moderna politiska teatern är nog bland det tristaste, och Gud bevare den professor som ska skriva dess kapitel i teaterhistorien.”

Och på tal om det officiella stödet för kulturlivet, med iskall ironi:

”Rätt betänkt så finns det ingen gräns för hur mycket man kan pruta på kultur i en modern välfärdsbyråkrati som har folkets sanna väl för ögonen.”

Och om den glatta veckopressens bevakning av konungahuset:

”Veckotidningarna har förvandlat monarkin till en kräftstvullen spene, ur vilken man mjölkar pengar.”

Ja, nog tar Fagerström i när han slår mot vad det nu för tillfället är som han slår mot.

* * *

Det är underhållande att läsa Allan Fagerström. När han är som bäst är han antingen sylvass i sin kritik, eller oemotståndligt brutal. Det är svårt att försvara sig mot någon som använder ironin och sarkasmen som främsta vapen, ty då är det inte orden i sig som nödvändigtvis är det som svider, utan det som står mellan dem, det som antyds. Fagerström kan konsten att hylla en uppburen person på ett sådant vis att hyllningen blir en riktig nedsabling.

Och så något om formalia. Tro mig hade mått bra om den innan den kom ut hade korrekturlästs en gång till. Som boken nu är fläckas den av en påtaglig mängd korrekturfel.
– – –
Allan Fagerström, Tro mig. Artiklar 1964–1978. Förord av Rita Tornborg. Inledning av Per Odebrant. Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1978. 275 sidor.

Bokrecension: Hjalmar Branting och hans tid | Nils-Olof Franzén

Hjalmar Branting

Hjalmar Branting och hans tid. En biografi är skriven av Nils-Olof Franzén (1916–1997), litteraturvetare, författare och radioman. Boken utkom 1985.

* * *

Hjalmar Branting och hans tid är en brett upplagd biografi, som förutom med ett porträtt av Branting också förser oss med ett panorama över den tid som han levde under. 

Branting som person och personlighet får stå tillbaka för Branting som strategisk politiker och statsman. Man kan säga att man inte lär känna Hjalmar närmare, men man får lära sig desto mer om Branting och om vad som fanns på hans och hans samtidas horisont, särskilt politiskt. På så vis blir biografin något lexikal, men rik och informationstät.

* * *

Biografin börjar med Hjalmar Brantings föräldrar där pappan var professor och modern av adlig släkt. Hjalmar Branting kommer således från en miljö som särskiljer honom från de arbetande skaror han kom att kämpa för genom hela sitt politiskt verksamma liv. Sedan fortsätter biografin kronologiskt framåt. 

Branting blir tidningsman, riksdagsman, han blir socialdemokraternas hövding, blir statsminister, innan han dör utsliten och utarbetad år 1925.

Boken är mycket tydlig i sitt framhållande av Branting som demokrat. Han agerar mot revolutionära tendenser och för reformistiska. Han vill nå det socialistiska samhället, men på demokratisk väg, och genom att bit för bit omvandla det existerande samhället, till exempel genom införande av allmän rösträtt. För bolsjeviker har han av biografin att döma inte mer till övers än för reaktionärer.

Hjalmar Branting och hans tid visar hur hur Branting banade väg för den statsbärande socialdemokrati som på gott och ont kom att bli liktydigt med den svenska modellen långt framöver, även långt efter att det klassamhälle som Branting började röja upp i hade grundligt förvandlats.

* * *

Tendensen i Hjalmar Branting och hans tid är tydlig: Branting har goda egenskaper nästan rakt igenom, gör nästan alltid rätt val och är allmänt förträfflig. Problematiseringar av hans politik och ideologiska grundtankar förekommer icke. 

Men samtidigt som biografin upplevs som en partsinlaga, är det därför inte möjligt att förneka de förtjänster som Hövdingen uppenbarligen hade och som det berättas om i denna bok. Branting var förvisso balanserad, klok och uppriktig i sitt arbete för ett lite bättre Sverige och en lite bättre värld. Han var intelligent och framsynt. Han var någon som behövdes.

Vad jag hade önskat mer av är dock Hjalmar, statsmannen hemma, som personlighet. Mer om hur hans ärlighet fick honom att erkänna sin otrohet och den därav följande samvetsruelsen. Mer om hur han var som make, fader, styvfader, vän. Någonstans nämns det att han gapskrattar: det är nästan svårt att föreställa sig – vem är denne Hjalmar Branting som gapskrattar? 

* * *

Det finns en del dispositionsmässigt och typografiskt som hade kunnat göra texten mer tillgänglig. Jag hade önskat en stramare disposition; jag får nu intrycket av att texten är en smula vildvuxen. Jag hade också önskat en mer inbjudande typografi med kortare rader och bredare marginaler. Såsom texten nu är tryckt blir den tung, även om ett relativt rikt bildmaterial lättar upp en del.

Summa: som biografi utgör Hjalmar Branting och hans tid en rik presentation både av Branting och den värld som han levde i, även om jag inte kommer ifrån intrycket av att människan Hjalmar något döljs av politikern Branting. Kanske är det rättvisande. Kanske finns där mer.
– – –
Nils-Olof Franzén, Hjalmar Branting och hans tid. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1985. 374 sidor.

Bokrecension: Fursten | Niccolò Machiavelli

Niccolò Machiavelli

Fursten (it. Il Principe) är skriven av Niccolò Machiavelli (1469–1527). Boken trycktes första gången postumt 1532. 

Jag har läst verket i svensk översättning av Karin Hybinette i en upplaga från 2002, som också rymmer en efterskrift av Erik Lönnroth.

* * *

Ordet machiavellisk betyder enligt Svensk Ordbok ”som handlar politiskt utan att ta moraliska hänsyn”. Och ungefär så uppfattas nog ofta Machiavellis furstelära. 

Men läser man Fursten kan man också utläsa något annat; den moral definitionen talar om blir då den självförnekande och kristet färgade etiken. Machiavelli beskriver i sin bok en annan typ av moral, nämligen en moral som sätter maktbevarandet som högsta värde. Hur fursten skall bevara sitt och statens inflytande och verka för sin och dess framgång är det viktigaste.

Sina exempel tar han både från sin samtid, sitt nära förflutna och antiken. I korta kapitel reflekterar han kring olika saker att ta hänsyn till och han inskärper sina slutsatser, som nog kan äga relevans att reflektera kring också för dagens ledare och de som är underordnade ledare.

* * *

Machiavelli är inte per definition en hänsynslöshetens och grymhetens apostel. Grymhet är inte något självändamål. Det han förkunnar är istället realism baserat på erfarenhet. Han pratar om hur det är, inte hur det kanske borde vara i en idealisk värld. Machiavelli är politisk strateg. Han pekar på risker. Han ger goda råd för den furste som vill bevara och utöka sitt inflytande, som vill ha politisk framgång. 

Fursten skall inte arbeta mot sitt eget folk och för allt i världen inte bli föraktad och hatad. Den furste som inte är uppskattad har sammansvärjningar att vänta. Folk som man agerat destruktivt mot bör man göra sig av med, för dem kan man inte lita på: de kan mycket väl komma att hämnas. 

Fursten skall ha egen här, för legoknektar eller hjälptrupper från andra länder kan ta hänsyn till annat än vad som ligger i hans och statens intressen. Förmågan att föra krig är centralt för den furste som vill ha framgång. Furstens förmåga att föra krig avgör hur säkert han kan sitta på sin maktposition.

Fursten skall i rätt proportioner vara lejon och räv: han skall ha tillräcklig med kraft och tillräckligt med slughet. Och han kan tvingas agera på ett sätt som kan synas destruktivt:

"... en man som vill visa sin godhet i alla sina handlingar, går under bland alla dem som inte är goda."

Och vidare:

”... eftersom människorna är onda och inte är ordhålliga mot dig behöver du inte vara ordhållig mot dem.”

Vi ser att människosynen inte är idealiserande, utan krass:

”... du finner alltid att människorna är onda om de inte av nödvändighet tvingas att vara god[a].”

Och så skall fursten vara beredd att agera efter omständigheterna:

”Således bör en furste verka mild, trogen, mänsklig, uppriktig, gudfruktig och också kunna vara det, men han bör andligen vara beredd att, då han är nödgad till det, kunna ändra sig och visa de motsatta egenskaperna.”

Vi kan sammanfattningsvis säga att den furste som Machiavelli manar fram skall vara en realpolitiker som ser misstänksamt på omgivningen, men vinnlägger sig om att ha folket med sig. För att bevara sin och statens makt krävs att denne furste tar mer hänsyn till att bevara makten än att följa osjälviska eller självförringande moralbud. Fursten måste sätta sig och staten i första hand eller riskera att gå under.

* * *

Fursten riktades till Lorenzo de Medici (den yngre) som styrde Florens 1516–1519. Machiavelli satte stora förhoppningar till honom. Lorenzo de Medici var emellertid redan död när boken trycktes några år efter även Machiavellis död, även om texten cirkulerat i manuskriptform innan dess. 

Råden kvarstår. Och relevansen kvarstår också den. Femhundra år senare finns en mängd översättningar bara till svenska språket. Och sätt att leda kommer att diskuteras så länge det fortfarande finns de som leder och de som leds och sådana diskussioner kan med fördel föras utifrån Machiavellis slutsatser om hur en furste som vill ha framgång bör agera.
– – –
Niccolò Machiavelli, Fursten. Övers. Karin Hybinette. Efterskrift: Erik Lönnroth. Stockholm: Natur & Kultur, 2002.

Bokrecension: Polemiska inlägg | Bengt Lidforss

Bengt Lidforss

Polemiska inlägg är en samling artiklar av Bengt Lidforss (1868–1913). Boken utkom år 1913.

* * *

Om man inte är specialintresserad av litteraturhistoria eller kulturhistoria fokuserad på tiden kring sekelskiftet 1900 så har man möjligen inte hört mycket om Bengt Lidforss. Därför några ord om honom först. 

Bengt Lidforss var biolog, socialdemokrat och redaktör för Arbetet. Han blev känd som radikal skriftställare och attackerade med förkärlek förespråkare för konservatism och kristendom. En osviklig känsla för motståndarens blottor i argumenteringen gjorde att han med hårda slag kunde fälla de flesta till marken i sina spalter. Lidforss tålde inte tankeoreda, fluffighet och obskurantism. 

Den som vill läsa mer om den komplexa person som Bengt Lidforss var rekommenderas med värme att läsa avhandlingen Skönhetsdyrkare och socialdemokrat. Studier i Bengt Lidforss litteraturkritiska gärning (2002) av Lennart Leopold.

* * *

Att ta del av Bengt Lidforss artiklar i Polemiska inlägg är intressant inte bara för att det är direkt roligt att se honom agera i sitt rätta element, där han ibland springer i cirklar runt dem han för tillfället bråkar med. Det är intressant också för att man får en bild av tiden; åtskilliga kända namn passerar och det kulturella sekelskifteslandskapet framträder med skärpa. Man får en känsla för vad som diskuterades och var aktuellt.

Till dem Lidforss hårdast går till angrepp mot i samlingen är filosofen Vitalis Norström (1856–1916). En annan person som finner föga nåd inför hans ögon är biskop Gottfrid Billing (1841–1925). 

Lidforss attackerar också mycket skarpt lektor Sven Lönborg (1871–1959), som mot en skrivelse av biskopskollegiet om att värna den konfessionella kristendomsundervisningen hävdat friheten och därvid hänvisat till Paulus och Luther. — Här visar sig snart Lidforss lidelse för det korrekta. Fastän han säkert instämmer med lektor Lönborg om att konfessionell kristendomsundervisning inte är önskvärd på det sätt biskoparna vill mena, kan han ändå inte med att Paulus och Luther lyfts fram som representanter för religiös frihet.

Andra personer som förekommer i artiklarna, både såsom angripna och hyllade, är Verner von Heidenstam, Fredrik Böök, Torgny Segerstedt, C. D. af Wirsén, Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Knut Wicksell, Karl Warburg, Per Hallström och Eli Heckscher.

* * *

Lidforss angreppssätt innebär ofta att vara noga med begreppen. När motståndaren hävdar att Lidforss själv skrivit eller sagt något går han först igenom vad han verkligen uttryckt. Visar det sig då att han blivit missuppfattad eller felciterad, angriper han hänsynslöst motståndaren för dennes falskhet i argumenteringen. Samma sak om han hittar andra sak- eller tankefel hos den han bemöter. 

Lidforss håller sig inte för god för att med viss elegans anklaga dem som angriper honom för dumhet och okunnighet. På tal om några konservativa författares agerande mot icke-konservativa menar han till exempel att det är fråga om ”de lysande medelmåttornas strid mot de äkta genierna.”

Ibland ger han intryck av överdriven giftighet; han förefaller då aktivt söka konfliktytor. Det är emellertid helt bortom alla tvivel att Lidforss ser till att vara mycket väl påläst inom de ämnen där han går in och strider; särskilt den tyska litteraturen har han uppenbarligen god bekantskap med, vare sig det nu gäller naturvetenskap eller teologi.

* * *

I Polemiska inlägg finns också stycken av i dag obehagligt antisemitisk natur. Bengt Lidforss var behäftad med den tidstypiska antisemitism som man också finner hos andra kulturpersonligheter. Visserligen kallar han sig själv ”filosemit” och skriver på annat ställe följande:

”I varje fall bör det väl bland tänkande nutidsmänniskor kunna anses som för alla tider fastslaget, att varje form av socialpolitisk antisemitism är och förblir en kriminal dårskap.”

Det hindrar emellertid inte Lidforss från återkommande hånfulla gliringar och utslag av kulturell antisemitism. Till exempel kan han inte med den svenska nationalism som vissa judiska svenskar ägnar sig åt. Och när hans motståndare i spalterna är av judisk börd drar han sig inte för att nämna det.

* * *

Det finns få pennor, om ens några, i Sverige som varit så skarpt vässade som Bengt Lidforss penna. Nog högg han säkert hål här och där som det inte var nödvändigt att trasa sönder, men också åtskillig uppblåsthet punkterades. 

Lidforss hanterade svenska språket på ett mästerligt vis. Var och en som någon gång skriver i polemiskt syfte kan nog lära sig ett och annat av hans lätthet och saklighet. Men också var och en som intresserar sig för den aktuella tiden hittar här mycket som fördjupar förståelsen för vad som då rörde sig i kultursfären.
– – –
Bengt Lidforss, Polemiska inlägg. Malmö: A.-B. Framtidens bokförlag, 1913. 266 sidor.

Bokrecension: Inre memoarer | Ebbe Linde

Ebbe Linde

Inre memoarer. Retrospektivt är skriven av Ebbe Linde (1897–1991).  Boken utkom år 1976.

* * *

Det är något sant uppfriskande med de människor som tänker annorlunda; de som vägrar att tänka enligt manualer och förväntningar och som istället säger: ”Vänta nu!”, och ”Varför inte så här istället?” Det kan också samtidigt vara något irriterande med dem.

Jag vågar hävda att den intellektuelle mångsysslaren Ebbe Linde var en sådan människa. 

Själv kyrkoherdeson drogs han till politikens vänstersida, men behöll sin klara blick för urspårad politisk ortodoxi och den stalinistiska terrorn österut; för sådant varnade han. Han säger, att om han måste använda en etikett för sig förutom sitt namn, så blir det anarkosocialist – och det är en hållning jag kan respektera.

Inre memoarer. Retrospektivt är inte memoarer i förväntad mening (där fick han oss igen!), utan istället ett antal artiklar av Linde, som tillkommit från mitten av 20-talet till mitten av 70-talet. De flesta av dem har han själv kommenterat; han förefaller mena att i de allra flesta fall är hans hållning densamma som när artiklarna kom till. Han är densamma, även om världen har förändrats. 

Linde skriver i bokens avslutande text:

”För min egen subjektiva del må jag emellertid bekänna att jag känner mig precis likadan nu som vid femtio, som vid tjugo, ja som vid två tre år: driven av samma nyfikenhet, samma oppositionslusta, samma begär att peta sönder älskade leksaker för att se hur de ser ut inuti.”

* * *

Ämnena i artiklarna är av olika slag. Men nog får man säga att man känner igen dragen av Linde, oavsett vad han polemiserar mot eller argumenterar för. Han är emot yttre och inre tyranni, emot tankeoreda och irrationalitet, emot en effektiviserad industrialisering som bara kräver än större produktivitet snarare än att ge mer utrymme åt meningsfull fritid åt människan. 

Linde är en förespråkare av frihet och gemenskap.

När han drar slutsatser om något följer han dem till sina logiska konsekvenser. Det gör honom kontroversiell än i dag i somliga frågor, som när han – förvisso långt innan nazistisk rasbiologi – sätter i fråga huruvida somliga personer borde få sprida sina gener vidare, då det skulle förmera de asocialas, våldsammas och enfaldigas antal.

Vad gäller kriminalitet är han för övrigt mycket framåtseende. Han vänder sig kraftigt mot vedergällningsprincipen, och anser att samhällsskyddet bör vara det enda utslagsgivande vad gäller åtgärder mot kriminalitet. 

Linde skriver axiomatiskt:

”Brott kommer till stånd under inflytande av en situation och en personlighet. Det finns situationer, som framkallar brott av vilken person som helst. Det finns karaktärer, som leder till brott i snart sagt alla situationer.”

Man bör således, lär oss Linde, noga se både till situationen i vilken brottet begåtts, och till personen som begått brottet, och vilket som varit utslagsgivande. Straffet för brottet bör så avpassas efter resultatet av denna analys, och anpassas utifrån vad som främst bör minska nya brott.

Vi kan säga att vi rört oss långt i denna riktning från hur det kan tänkas ha sett ut när Linde skrev om ämnet 1927.

* * *

För övrigt är det givetvis de stora ämnena i det förflutna som Ebbe Linde skriver om. Han återkommer till det spanska inbördeskriget och omvärldens flathet visavi fascismens handräckning åt de upproriska. Och han skriver med vredgad glöd om Sovjets bombningar av Finland 1939. Han får då anledning att fördöma Sovjetkommunismen:

”Hur mycket socialism finns det i Ryssland? Minimalt, är nog den bittra sanningen. Den ryska socialismens saga är slut. […] Jag har aldrig varit i ett land, där gemene man haft så litet att säga till om.”

Men ännu skulle andra vänsterintellektuella fortsätta att ursäkta Sovjet och dess syskonstater år efter år efter år. 

* * *

Den som läser Ebbe Lindes Inre memoarer får känna pulsslagen från 1900-talet, särskilt från det politiska blodomloppet, tydligt mot fingertopparna. De strider som en gång rasade mellan olika inriktningar lever här upp igen. Den oro som flög över jorden flyger mot läsaren ännu en gång.

När Linde talar om sina artiklar besväras han inte av någon skymmande blygsamhet. Men faktum är att han ofta visar sig ha fått rätt i sina observationer. Han ser till exempel Sovjet för vad det var, och gör ingen hemlighet av vad han ser denna stat som, fastän han själv befinner sig på den vänstra sidan av den politiska skalan.

Och så bör man säga något om Ebbe Lindes språk. Det är nämligen mycket vackert, väl avvägt och kryddat med diverse ovanliga glosor, som inte i något fall verkar snobbism utan bara variation. Att läsa Ebbe Linde blir på så vis inte bara en skola i att tänka annorlunda än de flesta, utan också i att skriva en svenska av särskild skönhet.
– – –
Ebbe Linde, Inre memoarer. Retrospektivt. Göteborg: Zindermans, 1976. 206 sidor.

Bokrecension: Anarchism | Colin Ward

Anarchism. A Very Short Introduction är skriven av anarkisten och författaren Colin Ward (1924–2010). Boken utkom 2004.

* * *

Om vad du letar efter är en koncis och systematisk introduktion till den anarkistiska ideologin är Anarchism: A Very Short Introduction förmodligen inte den bok som du söker. Den är någonting annat. 

Skriven av en ledande anarkist, gör den nedslag inom olika ämnessfärer, och påvisar hur med anarkismen förenliga tankar kan återfinnas där. Men det finns också — medges! — genomgångar av några av vad några av de viktigare historiska anarkistiska tänkarna hävdat.

Framställningen i Anarchism är emellertid vindlande och till synes något godtycklig: man anar att urvalet av teman baseras på vad författaren intresserar sig för. Således finns mot slutet av boken till exempel en mycket stark emfas på ekologi kopplat till anarkism. Utbildningsväsendet får vidare ett förhållandevis stort utrymme. Ward menar att anarkistiska tankar där fått särskilt gehör. 

Men jag saknar en gedigen genomgång av hur ett anarkistiskt samhälle mer i detalj skulle kunna tänkas fungera och organiseras, utöver uppfattningarna att samarbete i mindre gemenskaper är att föredra framför organiserade statsbyråkratier, och att kapitalism är jättedåligt och att tvång i alla former är en vansklig eller rentav skadlig sak.

Namns nämnande är en annan favoritsak hos författaren: för en i ämnet icke särdeles insatt läsare, såsom jag själv, blir det stundom nästan katalogartat: personen si och så har sagt såhär, och personen si och så har sagt så här. Önskvärt hade varit att i alla fall i någon mån få veta vilka de här personerna är och i vilket sammanhang de återfinns.

* * * 

Jag förstår att anarkismen till sitt själva väsen är svårdefinierad. Men det förefaller som att en gemensam nämnare alltid måste vara: "the ideal of a self-organizing society based on volountary cooperation rather than upon coercion", som Ward träffande formulerar det.

Vidare är det en tilltalande sak som Ward för upp såsom en anarkistisk kärnuppfattning, nämligen att organisationer skall vara tillfälliga: en organisation skall inte existera för att vidmakthålla sig själv, utan för att den fyller en funktion för människorna. Eftersom "[t]here is a tendency for bodies to continue to exist after having outlived their functions." 

De skall, menar Ward, inte finnas till för att vidmakthålla sysselsättningen för en byråkratis tjänstemän, och de skall dessutom vara små, så att inte de personliga mötena omintetgörs och hierarkier utvecklas. Han ser en "inbuilt tendency of all human instituitions to ossify into oppressive bodies, which have to be opposed in the name of individual liberty."

Ward framför också tanken på federalism såsom centralt på en större skala. Nationsstaten ser han ingen större poäng med, däremot regionala områden där man organiserat sig utifrån sina specifika regionala förutsättningar och behov. Regionerna kan sedan samverka inom en federation.

* * *

Tendensen i boken är vänsteranarkistisk, och även om anarkismens syskonideologi libertarianismen nämns, avfärdas den också: dess representanter under 1900-talet "are acedemics rather than social activists, and their inventiveness seems to be limited to providing an ideology for untrammelled market capitalism", vilket delvis äger sin riktighet, men också nivellerar dess libertarianismens med anarkismen delade frihetsdriv. 

Men man får också säga att Ward markerar mot den traditionella socialismen, och jag tycker mig ha skäl att anta att anarkismen mer betonar den individuella friheten, medan socialismen har ett slags kollektivt ideal, som inte är synonymt med anarkismens frihetsideal.

Anarkismen är en radikal idéflora som tillför samtal om hur vårt samhälle ser ut viktiga perspektiv. Av just den anledningen hade jag i Anarchism önskat hitta klarare markeringar av hur det anarkistiska samhället på en större nivå skulle kunna utformas och fungera. Visst är nedslagen Ward gör ofta intressanta, till exempel inom kategorierna kriminalvård och utbildning, men makrovisionerna hade han gärna fått dröja utförligare vid. Då hade jag kanske efter läsningen känt att jag anat konturerna av anarkismen som ideologi på ett tydligare vis.
– – –
Colin Ward, Anarchism. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press, 2004. 109 sidor.

Bokrecension: Filosofi för lekmän och andra essäer | Bertrand Russell

Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays) är en samling texter av filosofen Bertrand Russell (1872-1970). 

Boken utkom på engelska första gången 1950 och i svensk tolkning av Anders Byttner samma år. Jag har läst den andra svenska upplagan, också den från 1950.

* * *

Det är stimulerande att läsa Bertrand Russell. Det jag särskilt tilltalas av är hans betoning av ideologikritik, eller rättare: hans motstånd mot all form av dogmatism. Russell är en skeptiker visavi alla systematiserade sanningar, vare sig det nu rör sig om politik eller religion. På ett ställe skriver han:

"Flertalet av de största olyckor, som människan vållat sina likar, har inträffat på grund av att människorna känt sig alldeles säkra på någonting, som i verkligheten var oriktigt."

Det finns en synnerligen viktig poäng här: vi kan vara säkra på någon tes, och den kan ändå vara helt fel.

* * *

Filosofi för lekmän och andra essäer utkom strax efter andra världskrigets slut, och tiden under vilken bokens texter tillkommit märks. Russell ser framför sig, hur världen och mänskligheten står inför avgörande vägval. Han tror knappast att civilisationen skulle överleva ytterligare ett storkrig, åtminstone inte civilisationen som vi känner den. Därför är /freden/ den allt överskuggande ödesfrågan. 

För att åstadkomma detta förordar Russell upprättandet av en världsregering med militärt monopol, och detta även om en sådan regim inte skulle vara odelat mild, ty regimer tenderar, om jag förstår honom rätt, att åtminstone med tiden mildras; viktigare än världsregeringens konkreta praxis är, att den skulle omöjliggöra krigföring. 

Instinktivt vänder jag mig mot tanken på en världsomspännande regering; dess välsignelser förefaller mig utopiska. Det är svårt att föreställa sig att världens alla folk med sina olika förutsättningar skulle kunna inordnas i ett sådant system, utan att det ledde till oöverstigliga meningsmotsättningar och slitningar, som endast skulle kunna nedslås med en militärstats kraftfullhet.

Men man måste väl få lov att vara utopisk. – Hursomhelst utbröt aldrig det förödande krig som Russell vid kalla krigets inledningsfas förutsåg som alternativ till världsregeringens införande. Världen haltade fram ändå, visserligen blodbestänkt, men utan att gå under i rök och nukleär dimma.

* * *

För Russell framstår den liberala, toleranta, icke-dogmatiska samhällsorganisationen som den bäst lämpade för människor och deras lycka. 

Mot fascistiska, nazistiska  och kommunistiska samhällssystem markerar han kraftfullt. Han förefaller se dem som sammanbundna med en ideologism, en dogmatism, som kväver oppositionella åsikter, inte olika de som förefunnits i religiösa rörelser genom tiderna, och vilka framsprungit ur mänsklig fruktan och mänskliga later, snarare än rationellt tänkande. 

Den liberala, toleranta samhällsorganisationen är i själva verket, menar Russell, den enda som förmår rädda världen. Han skriver: ".. det är endast genom en renässans för liberalismens hypotetiska sätt att tänka och dess tolerans, som vår värld kan överleva."

* * *

Bertrand Russell för ett ständigt sarkastiskt krypskytte mot all tankeoreda eller – med ett modernare ord – allt flum i tänkandet. Icke ens de kändaste filosofer undgår hans kritik, vare sig de nu hetat Platon eller Leibniz. För att nu inte tala om teologin! – Russell är skoningslös när det gäller att påvisa teologiska ställningstagandens orimlighet eller grumliga grundhet.

Själv har Russell i mycket vad vi idag skulle kalla en sekulärhumanistisk inställning. Han skriver:

"I de fall då kulturmänniskan inte kan beundra, åsyftar hon hellre att förstå än att klandra. Hon söker att upptäcka och avlägsna det ondas opersonliga orsaker, snarare än att hata de människor som sitter fast i deras grepp."

Han är således människovänlig, anser synd vara ett förfelat begrepp, och ser gärna orsaken till människors beteenden i hur de formats. Att straffa förefaller honom vara förlegat.

"Straffets förbättrande verkan är en seglivad tro, antagligen huvudsakligen därför att det är nöjsamt för våra sadistiska böjelser."

Det är också påfallande hur Russell värnar om jämställdhet mellan könen. I detta avseende förefaller han i allra högsta grad modern, och han kritiserar starkt äldre tiders diskriminering av kvinnor.

* * *

Det jag i första hand tar med mig efter läsningen av Russell är en vilja att hålla vid makt en sund skepticism mot allt systembyggande, allt absolut försanthållande av ideologier av olika slag. Vidare hans insikt i att ett gott samhälle behöver vara ett tolerant samhälle, med svängrum för människor. 

Det finns som sagt sådant som jag inte har lika lätt att instämma i under läsningen. Men som övergripande budskap är dessa nämnda ting betydelsefulla nog för att motivera ett noggrant studium av den brittiske filosofen, skriftställaren och 1950 års nobelpristagare i litteratur: var skeptisk som person, skapa ett tolerant samhälle.
– – – 
Bertrand Russell, Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays). Övers. Anders Byttner. Stockholm: Natur och Kultur, 1950. 

Bokrecension: "Det går en åska genom tidevarvet" | Carl Jonas Love Almqvist

"Det går en åska genom tidevarvet": Pamfletter och polemik är en samling texter av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866), i urval och redigerade av Folke Isaksson (1927-2013), som även skrivit inledning och efterord, samt kommentarer till de enskilda texterna.

Boken utkom 1972.

* * *

Carl Jonas Love Almqvists liv blev minst sagt omväxlande. Förutom författare, poet och journalist var han även präst och ett tag rektor. Efter att ha anklagats för giftmordsförsök gick han i landsflykt. Han kom aldrig att återvända hem och dog utomlands. Huruvida han var skyldig eller inte diskuteras fortfarande.

Numera ges Almqvists samlade verk ut i vetenskaplig edition av Svenska Vitterhetssamfundet. Hittills har 24 volymer utkommit. Men utöver denna edition har även Gidlunds förlag gett ut ett urval om elva volymer språkligt moderniserade skrifter av Almqvist. En mängd urvalsvolymer finns också tillgängliga antikvariskt. En tidigare utgåva av de samlade skrifterna är från första hälften av 1900-talet.

Folke Isaksson har ur Almqvists enorma produktion plockat fram sjutton texter som på ett bra sätt illustrerar Almqvists radikala idéer och politiska hållning, om tillåter sig att se dem som uttryck för Almqvists egna uppfattningar, fastän de ingår i ett litterära verk. Ett litterärt berättarjag är ju inte nödvändigtvis detsamma som författarjaget.

Texterna kommer ur olika källor, men har många gemensamma drag.

* * *

Värnandet om folket framom herrarna är till exempel genomgående i texterna. Det finns ett slags tidig socialism närvarande, även om väl Almqvist själv skulle kalla sig liberal. Arbetarnas väl står honom varmt om hjärtat, och han skriver:

"I själva verket tyckes det såsom om mästaren eller herren skulle befinna sig i lika stor angelägenhet och nödvändighet om den fattiges arbete, som denna av den förres penningar."

Ett annat genomgående drag är den emancipatoriska inställningen till kvinnornas situation i det samtida Sverige. Det är inte fel att tala om tidig feminism. Till exempel förordar Almqvist inte bara att kvinnan ska få bli myndig, utan att hon dessutom, på grund av att "hon tidigare mognar, än han", ska bli myndig före mannen.

Och så skriver Almqvist, inte minst, om nödvändigheten av en representationsreform. Ståndsriksdagen må ha sin historiska förklaring, men inte längre försvarbar. Särskilt adels- och prästeståndets utrymme kritiserar Almqvist: den är inte proportionell.

Almqvist är demokrat. Han menar, att om inte folket får ha inflytande genom ombud där hennes angelägenheter avhandlas, kan man inte heller förvänta sig att det ska bära de bördor som åläggs henne av staten.

Men någon vän av våldsamma revolutioner är Almqvist inte, men han inser mycket väl att när kokpunkten nås kan dylika fenomen uppträda. Men uppenbarligen föredrar han förändring inom lagens råmärken. Folket kan hursomhelst inte hållas i mörkret.

"… att de styrande klasserna ännu kunna inbilla sig, att deras yttrande till folket numera tagas av det för annat än vad dessa yttranden äro – ett tomt spegelfäkteri – det utgör det närvarande samhällsskickets mest gigantiska självbedrägeri."

Almqvist är på det klara att stora samhällsförändringar är på gång. Den gamla tiden lutar mot sin grav, och en ny tid växer fram. "Europas framtid står hos oss alla i förstugan, och vill in", skriver han. Och framtiden kommer att slå in dörren, där den inte öppnas. Själv ställer sig Almqvist på den framtidens sida: "Jag är en förbättringens vän, och i och med detsamma en av framtidens vänner."

Religionen finns också med här och var i samlingen. Almqvist kritiserar den andliga överheten, men räknar inte det vanliga prästerskapet dit. Någon egentlig kritik mot kristendomen som sådan är svår att hitta, när kristendomen förstås som ett stöd och en tröst för folket, och inte som ett förtryckande instrument i överhetens händer. Kristendomen idéströmning klarar sig från tadel.

* * *

Folke Isaksson har vid redigeringen nystavat Almqvists texter. Det tycker jag rent principiellt egentligen inte om, men det underlättar antagligen läsningen ganska betydligt, med tanke på att ordväven även efter moderniseringen av språket är svårhanterlig.

Isaksson har inte gett sig på att justera Almqvists interpunktion; han har dock infört vissa styckebrytningar. Men meningarna kan för en modern läsare definitivt kännas som långdistanslopp och kräver åtminstone för min del ofta omläsningar för att jag ska ha någon pejl på den röda tråden genom bisats efter bisats.

Den kompakta och ändå vindlande prosan till trots får Almqvist dock ideligen till snygga formuleringar av snarast aforistiskt slag. Dessa aforistiska blixtar lyser upp även de långa vandringarna genom resonerande meningar som breder ut sig över raderna.

* * *

Almqvist är ett modernitetens rop, någon generation innan rösterna blev många fler. En vägröjare, om man så vill, för då radikala idéer.

Det besynnerliga och beklagliga är väl ändå, att i alltför stora delar av världen är rop av hans slag ännu radikala: rop om kvinnans likställighet med mannen, rop om rimlig representation i beslutande församlingar, rop om fri press, rop om balans mellan samhällsklasserna.

Vi får fortsätta att ropa i hans ställe.
– – –
"Det går en åska genom tidevarvet": Pamfletter och polemik, Carl Jonas Love Almqvist. Red. Folke Isaksson. Bokförlaget PAN/Norstedts 1972. ISBN: 91-1-721061-5. 156 sidor.

Bokrecension: De fega förtryckta | Einar Håkansson

Einar Håkansson

De fega förtryckta är en antologi med texter av typografen, anarkisten och författaren Einar Håkansson (1883-1907) i urval av Per Holmer (f. 1951), som även skrivit efterord och kommentarer.

* * *

Einar Håkansson var bara tjugofyra år när han avled i TBC i oktober 1907.

Det stormade då omkring den unge anarkisten. Hans bok Draksådd hade åtalats för hädelse och gäckeri med gudstjänsten. Dom kom att falla påföljande år, och den då döde Håkansson dömdes till fängelse.

De fega förtryckta samlar ett antal noveller och artiklar av Håkansson, till exempel den postumt utgivna berättelsen Kval och tre av de fem novellerna i Draksådd. Bland novellerna från Draksådd märks bland annat Herrens heliga nattvard. Den texten hade tidigare publicerats i tidningen Brand och då åtalats, men frikänts.

* * *

I urvalet av texter man kan läsa i De fega förtryckta återkommer några teman.

Ett av dessa teman är kristendomsfientligheten.

För till skillnad från Socialdemokraterna, som kommit att anse att religion var en privatsak, så menade Einar Håkansson uppenbarligen att religionen var något att bekämpa och kyrkan en "av mänsklighetens tyranniska institutioner".

I skönlitterär form angriper han den kristna kulten i den ovan nämnda, välskrivna novellen Herrens heliga nattvard. Den uppehåller sig framförallt vid ett mässfirande i någon landsortsby.

Det är pingsttid och konfirmanderna begår sin första nattvard. Håkansson belyser nattvardens karaktär av blodsoffer, släkt med hednisk kult. Och de många dricker av kalken.

"Mun efter mun beröra samma fläck av kalkens rand, som snart blir slemmig av stelnad saliv..."

Mot detta, mot kristendomens praktik och tro, sätter han en vacker bild av den sprudlande, gudlösa naturen.

"Men medan den rena och ljusa naturen därute jublar i yster livsglädje, utan bekymmer för övernaturliga makter, och bjuder människorna komma och göra sammaledes, sitta dessa istället – fångna i sina villfarelser – inne i det skumma templet med dystra miner och söla ned sina själar i vantrons smuts . . ."

För Einar Håkansson var det ingen skillnad på kristen plägsed och vidskepelse. Han skriver i en av texterna:

"... jag anser det som min okränkbara rätt att håna och gäckas med det som jag tycker är dumt och löjligt och värt hån. Jag kan icke vara förpliktigad att iakttaga vördnad för andras gudar, liksom ej heller andra för – mina."

Det var ord som i samtiden torde varit utmanande.

* * *

Håkansson återfinns alltså långt ut på vänsterkanten i ett politiskt spektrum. Som anarkist är målet för honom inte bara kapitalets undergång utan dessutom statens dito. Han siktar på en individualitet bortom förtryckande institutioner och drömmer i en text om att spränga de stockholmska maktens byggnader i luften.

Vänsteridealismen återkommer i uppfattningen att privategendom bör avskaffas. Arbetarens plats, vidare, är inte bland socialdemokraterna, skriver han, utan bland "anarkisterna och de revolutionära socialisterna".

Håkansson skriver i en artikel:

".. det socialdemokratiska samhället [är icke] det idealsamhälle vi bör sträva efter att uppnå, utan ett bättre och friare, där varje slag av vare sig kapitalist-, ämbetsmanna-, präst- eller stats- (militarism) tyranni är bannlyst."

Men intressant nog återkommer Håkansson till tesen att arbetarnas situation som utsugna löneslavar inte egentligen är kapitalismens och arbetsgivarnas fel, utan deras eget: de kunde ha rest sig; ingen hade kunnat förtrycka dem om de bara satt sig tillräckligt på tvären.

* * *

I den först postumt utgivna novellen Kval låter Håkansson ett namnlöst berättarjag förtälja hur han, påhejad av moder och flickvän, gått ut i kriget. Väl där händer det att

"... en granatskärva träffade mig i underlivet och slet bort alla de yttre könsorganen."

Berättaren var inte entusiastisk inför kriget, men väl tillbaka blir han alltmer uttalad antimilitarist i våndan över att ha förlorat sina könsdelar, varigenom han tycker sig ha förlorat sina framtidsutsikter: att kunna tillfredsställa sin flicka när de väl blivit gifta, att skänka sin moder barnbarn.

Tung bitterhet vilar över texten. En sista natt före bröllopet går han ut i skogen och drömmer där om det antimilitaristiska anförande han velat hålla.

Håkansson menar att militarismen – all form av militärväsen, får vi anta – ställer arbetare från olika länder mot andra arbetare, personer av samma klass som inget har att vinna på att döda och lemlästa varandra. De förmås genom militarismen att döda sina kamrater.

Per Holmer betecknar Håkansson med det passande epitetet "radikalpacifist", och nog ger han uttryck för en sådan hållning i de texter som berör ämnet i De fega förtryckta. Inte ens Branting klarar sig från svår polemik, när denne efter indelningsverkets avskaffande förordat skapande av en skytterörelse, en slags folklig militarisering av gemene man.

* * *

Einar Håkansson var en god stilist och satiriker. Hade han inte dräpts av lungsoten, så hade han med all säkerhet gått en ljus framtid till mötes som skriftställare i socialismens tjänst.

Även om novellerna i De fega förtryckta förvisso har en stark tendens, är de utförda så skickligt att jag måste tro att Håkansson inte bara skrev för att driva sina politiska poänger, utan av en uppriktig kärlek till hantverket, för vilket han hade så uppenbar fallenhet. Texterna känns inte brådmogna, utan helt enkelt – mogna.

Därför äger texterna värde både som litterära skapelser – det gäller även artiklarna – och som vittnesbörd om den politiska sfär där författaren hade sin hemvist.
– – –
De fega förtryckta, Einar Håkansson. Urval, efterord och kommentarer av Per Holmer, Federativs klassiker, Federativs klassikerserie 5, 1979. ISBN: 91-85016-54-3. 104 sidor.

Bokrecension: Tyranniet begär förtroende | Herbert Tingsten

Tyranniet begär förtroende är en antologi med artiklar av Herbert Tingsten (1896-1973), professor i statsvetenskap och 1946-1959 chefredaktör på Dagens Nyheter. Artiklarna är sammanställda och boken försedd med ett förord av Per Ahlmark (f. 1939).

* * *

För oss som inte var med när Herbert Tingsten var med och påverkade svensk opinion som publicist och skribent är en antologi som den Ahlmark satte samman i början av 90-talet välbehövlig.

Boken är dessutom på intet sätt snuttifierande, utan rejält omfångsrik. Den rymmer 68 artiklar och därtill tre tal i utdrag och ett fullständigt. Texterna spänner över en rad ämnen och över en lång tid: från trettiotal till sjuttiotal. En del texter är tidigare publicerade i de böcker som Tingsten själv utgav.

* * *

Det är påfallande hur Tingsten liksom förutser historiens dom och genom sitt oryggliga försvar för demokrati och öppenhet i allmänhet landar i slutsatser som, när vi nu ser tillbaka, förefaller hedersamma, modiga och intellektuellt hederliga.

Liksom Torgny Segerstedt dundrade mot nazismen på sin tid, dundrar Tingsten likt en haubits mot alla former av tyranni och förtryck, kanske främst sovjetkommunismen, men också svenska statens ljumma inställning till att tydligt ta ställning mot diktatur och för demokrati, det som kom att kallas "den tredje ståndpunkten".

För Tingsten är det en hederssak att kalla en spade för en spade och alltså att kalla en diktatur för en diktatur, och att vi som land rimligen bör sluta upp på de öppna demokratiernas sida i den världskonflikt mellan demokrati och diktatur som då pågick, snarare än att vankelmodigt och sturskt vägra att ta offentlig ställning. För honom måste neutraliteten efter kriget ses som "en eftergift för ondskan." Tingsten skriver på annan plats:

"I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam."

Men också i andra frågor ser Tingsten klart. Sin antikommunism till trots fördömer han lika konsekvent den amerikanska McCarthyismen och senator McCarthy personligen. Tingsten gisslar antisemitismen och andra former av rashat, till exempel apartheidregimen i Sydafrika. Hans stöd för Israel är vidare tydligt, liksom för de baltiska staternas rätt till självstyre – något som de vid tiden för författandet icke hade.

Det är väl naturligt att det andra världskrigets skugga färgar många av texterna i Tyranniet begär förtroende, i synnerhet de texter som skrivits under eller efter detsamma. Kriget blir då en naturlig referenspunkt också rörande de dagsaktuella skeendena som diskuteras. Sovjetkommunismen med sitt tyranni blir i Tingstens ögon en motsvarighet till nationalsocialismen.

* * *

Ett antal av texterna skrevs redan under och rentav före andra världskriget. En intressant och bländande ilsken sådan är en recension från 1937 av upptäcktsresanden Sven Hedins bok om sin resa i det nationalsocialistiska Tyskland. Tingsten kallar Hedins bok för den sämsta som utgivits om Nazityskland, han pekar på de många bristerna och förklarar varför de är brister och avslutar med att deklarera att han inför boken blott känner "äckel och indignation."

* * *

Tingsten skrev en elegant men avancerad prosa. De långa meningarna med sina bisatser saknar emellertid inte snärt, i synnerhet inte när han på något vis låter prosan tjänstgöra i polemiskt syfte. Det slår mig att Tingstens språk ändå ställer krav på en måhända slö tidningsläsare: det kräver uppmärksamhet, och när det får den uppmärksamheten sugs läsaren lätt in i hans argumentation.

Tingsten utgår vidare i sina reflexioner gärna från det han läst; han håller sig uppenbarligen ajour med tryckpressarnas frukter, och det är omvittnat att han var en bokslukare av rang. Beläsenheten ger honom också rejäla insikter i historiska händelseförlopp, som han gärna använder sig av och beskriver i små historiska exposéer.

* * *

Tingstens blev ödet att av sina efterkommande göras till paria. Tingstens liberalism och otvetydiga inställning till öststaterna passade inte en offentlighet som intog en tredje ståndpunkt — alltså varken kunde tänka sig att ställa sig bakom de västerländska demokratierna med USA i spetsen, eller de sovjetiska östblocket. Man gjorde det bekvämt för sig, genom att tiga och då och då undslippa sig kommentarer om fördelar med livet bakom järnridån, blandat med ett och annat ord av kritik.

Så Tingsten tegs det om. Det är sorgligt i sin egen rätt, men också sorgligt vad beträffar idédebatten i svensk offentlighet. In Tingstens texter finns en kraft som vibrerar och verkar ännu i dag, även efter att Sovjet till sist föll, liksom Sydafrikas apartheidsystem och andra ting som Tingsten reagerade mot.

Fortfarande manar Tingsten genom sina texter läsaren att ta ställning, att inte böja sig för tyranni, för det som vill hämma friheten. Han förmår läsaren att försöka anlägga de stora perspektiven, att vara ärlig mot sig själv men även mot omvärlden. Och att ta ställning. Det är ett arv så gott som något.
– – –
Tyranniet begär förtroende, Herbert Tingsten. Inledning och urval av Per Ahlmark. Ratio 1995. ISBN: 91-7568-050-5. 355 sidor.

Bokrecension: Flyktförsök | Herbert Tingsten

Flyktförsök: Notiser 1971-1972 är skriven av Herbert Tingsten (1896-1973), legendarisk tidningsman och intellektuell.

* * *

Under det att synen blev allt sämre lät dock Tingsten då och då på sin ålderdom ge ut ett slags tankeböcker: böcker med funderingar, notiser, förklaringar, fördjupningar. Flyktförsök är en sådan bok, och den sista. Tingsten avlider i jultid 1973, året efter att volymen utkommit.

Flyktförsök innehåller allt från inlägg i politiska diskussioner till högst privata betraktelser över sitt liv i Frankrike tillsammans med hustrun Gerd. Somt är publicerat tidigare, mycket är nytt. Tingsten rör sig obehindrat mellan storpolitiken och det privat intima. Det gör att man hela tiden ser människan vid pennan framför sig: ångestriden och med dödsskräck, men klarsynt och tydlig.

* * *

Vad gäller det mer uttalade politiska skriftställeriet i Flyktförsök bjuder Tingsten inte minst på fördjupningar av tankar han förut presenterat: ett slags kommentarer av hans åsiktsbatteri. Han bjuder på historiska analyser och förklarar varför han tänkt si eller tänkt så i olika ämnen. Alltjämt orädd kan han skriva:

"... att segra genom att följa majoriteten och vara lyhörd för dagens opinion är för mig ingenting avundsvärt."

I Flyktförsök återvänder Tingsten till sitt försvar för staten Israel, hans opinion för ett NATO-medlemskap, men kanske främst till sitt obändiga försvar för demokrati och kapitalism och sin avsky för alla slags absolutistiska ideologier, vare sig de kallats nazism, fascism eller kommunism. I den berömda "tredje ståndpunkten" ser han främst en antiamerikanism som inte klart tar ställning för demokratin genom att hysa alltför stor medkännande förståelse för östblockets sovjetiska diktatur.

Och diktaturer är synbarligen bland det värsta Tingsten vet, mot dem har han i långliga tider höjt sin röst. Han skriver:

"I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam."

Det är vidare uppenbart att Tingsten var en bokslukare av stora mått, åtminstone intill dess att synen blivit så dålig att han i allt större utsträckning fått ägna sig åt att lyssna till böcker på band eller upplästa av nära och kära. De litterära exkursionerna och referenserna är frekventa, emellanåt jämför han olika böcker och förhåller sig till deras innehåll.

* * *

Men Tingsten blir också mycket privat i vissa anteckningar.

Han skriver öppenhjärtigt och ohöljt om sin ångest, däribland hans dödsångest. Han berättar om hur skrivandet och ruset hjälper honom mot nervproblemen liksom samvaron med den älskade hustrun och nära vänner. Han kan också uppehålla sig vid skildringar av samtal med lokala fransmän, såsom behaget i att konversera om olika viner. I en annan notis skriver han och om en udda, halvtam duva som han sett i en affär.

* * *

Det är en behaglig prosa som den gamle intellektuelle tidningsmannen tillika professorn skriver. Här slår han inte på krigstrumman såsom han måhända förut gjort, själv medveten om sin tidvisa brist på medkänsla. Nej, i Flyktförsök är han fundersam. De stilistiskt säkra, ärliga och självrannsakande notiserna utvecklar sig gärna till ett slags kloka små meditationer.

Den gamle opinionskrigaren Tingsten har nog undervärderats efter sin exit från samhällsdebatten. Men att förpassa honom till förflutenhetens skuggor är onödigt, när både hans privata funderingar kring livet och döden, och hans politiska åsikter samt hans uppfattningar om samhället ännu har bäring och kan besökas och konsulteras för både insikter och inspiration.
– – –
Flyktförsök: Notiser 1971-1972, Herbert Tingsten. P. A. Norstedt & Söners förlag 1972. ISBN: 91-1-725682-8. 184 sidor.

Bokrecension: Sossesverige | Fredrik Segerfeldt

Sossesverige: En återblick är skriven av den liberale opinionsbildaren Fredrik Segerfeldt (f. 1970).

* * *

I svensk politisk diskurs får man emellanåt intrycket att vänstern representerar det genuint goda - som samhällskraft, samhällsdanare och historisk rörelse. Det gör givetvis att det som inte är vänster enligt samma diskurs på något vis hamnar utanför och utmanar det goda.

Det är mot denna självbild och idé som Segerfeldt skrivit sin bok; målet är att visa att socialdemokraternas historia tidvis är solkig och emellanåt uppvisar ideologisk tvärställning i förhållande till nationalekonomiska resultat. Boken blir så

"... inte en bok för liberalism, för något parti eller för borgerligheten. I stället är det en bok mot arbetarrörelsen, det vill säga socialdemokratin och LO."

För mig, som liberal, är det givetvis välkommen läsning, som inbjuder till vidare undersökningar som ifrågasätter den socialdemokratiska hegemoni som under de senaste hundra åren varit så påfallande.

* * *

Segerfeldt tar ett helhetsgrepp på socialdemokraternas historia: boken handlar således både om vad han klassificerar som ideologiska misstag och och om enskilda händelser där socialdemokraterna ställt sig på fel sida om utvecklingen och historien. Han vill till exempel "rätta till ett antal av de skevheter som finns i den socialdemokratiska historieskrivningen".

Segerfeldt påpekar att råsocialism fanns i partiprogrammet intill helt nyligen. Målet att socialisera näringslivet togs till exempel bort först år 2001.

Han påpekar vidare att Sverige trots ett rekordhögt skatteuttag levererade en föga bättre välfärd för medborgarna än andra jämförbara länder, och att 82 procent av de skatter en person betalat in under sin livstid till välfärdsstaten till sist betalas tillbaka i en slags gigantisk rundgång av inbetalningar och utbetalningar. Pengarna omfördelas alltså i själva verket i låg grad.

* * *

Exemplen i Sossesverige är legio på hur den socialdemokratiska staten sökte påverka och styra folket.

Segerfeldt nämner barnprogrammen som importerades från det socialistiska östblocket, samtidigt som amerikanska barnprogram enbart sändes på julafton. Han nämner hur Maj-Britt Theorin ville förbjuda parabolantenner. Hur det var förbjudet att "välja läkare eller vårdcentral, skola eller daghem åt sina barn eller äldreomsorg åt sina föräldrar." Hur charterflygningar endast var möjligt dit statliga SAS inte hade intressen.

Även en del ekonomisk teori ryms. Som till exempel hur USA:s arbetare, som inte haft någon större facklig verksamhet i jämförelse med situationen i Sverige, har ungefär lika stor andel i lön av den totala produktionen som svenskarna.

Fackets verksamhet har alltså ur ett historiskt perspektiv, förklarar Segerfeldt, haft enbart en mycket marginell påverkan på arbetarlönerna, medan tillväxten däremot gjort det möjligt för lönerna att följa med utvecklingen. Med ett talande exempel från boken: lönerna har ökat inte på grund av hur kakan har delats, utan på grund av att kakan blivit allt större.

* * *

Särskilt intressant blir dock de utrikespolitiska ställningstaganden som gjordes under kalla kriget. Det fascinerar mig hur en sådan påfallande färgblindhet kunde vara möjlig, när man officiellt vägrade att ta ställning mellan västerländsk demokrati och östblockets kommunistiska diktaturer, fastän man dock spelade under täcket med USA.

Det verkar inte bättre än att man hade lätt för att se mellan fingrarna på brott av kommunistiska stater. Balternas strävan efter självständighet avfärdades. På Kuba fick Olof Palme en hjältes mottagande, samtidigt som de kubanska myndigheterna fängslade politiskt oliktänkande, däribland socialdemokrater. I landet fanns, skriver Segerfeldt, 15 000 samvetsfångar vid tiden för Palmes besök.

I Kambodja mördade Röda khmererna långt över en miljon kambodjaner på 70-talet. Även om Palme inte var införstådd med dessa proportioner, var mördandet dock känt, skriver Segerfeldt. Likväl uttrycker Palme att Röda khmerernas maktövertagande var "en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde." Birgitta Dahl kallade i en artikel vidare larmsignalerna om morden för "lögn och spekulation".

Ingvar Carlsson, vidare, promenerade hand i hand med Robert Mogabe så sent som 1989. Tusentals personer hade denne låtit avrätta med hjälp av nordkoreatränade soldater, berättar Segerfeldt. Sida hade varnat för terror flera år innan statsbesöket, även om väl inte omfattningarna var kända.

* * *

Nåväl, jag ska inte referera hela Segerfeldts intressanta bok. Karaktäriseringen av boken som en analys av den socialdemokratiska självbilden torde framgå. Därför blir Sossesverige en resurs att använda sig av när man förhåller sig till det senaste dryga seklets svenska politiska historia.

Ja, socialdemokraterna formade Sverige. Nej, det är inte säkert att det var av vital nödvändighet för den standardhöjning som följde. Ja, socialdemokraterna har haft hög svansföring i utrikespolitiska frågor. Nej, de satsade inte alltid, långt ifrån alltid, på rätt häst, om man med rätt häst menar utrikespolitiska aktörer som värnar mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet och annat dylikt.

* * *

Sossesverige fungerar som incitament till en intressant omvärdering av den svenska socialdemokratins historia. Naturligtvis finns det motröster; det är givet i varje politiskt laddat ämne. Men Segerfeldts bok utgör en god ingång till ett sätt att se på de senaste hundratrettio årens politiska utveckling som avviker från den man månne hör från socialistiska opinionsbildares håll. Det är värdefullt.
– – –
Sossesverige: En återblick, Fredrik Segerfeldt. Hydra förlag 2014. ISBN: 978-91-86185-26-2. 202 sidor.

Bokrecension: Glädjedödarna | Mattias Svensson

Glädjedödarna: En bok om förmynderi är skriven av Mattias Svensson (f. 1972), redaktör på tidskriften Neo.

* * *

Glädjedödarna är något av en analytisk diskussionsbok, där Svensson utförligt resonerar kring vår syn på förbud och paternalism i vardagslivet. Svensson blottlägger ideologiska agendor under de till synes oförargligaste hämningar av den personliga friheten, och skänker nya perspektiv på huruvida det egentligen är så farligt med mer frihet och mindre förmynderi.

* * *

Vi har nog i allmänhet lätt för att se Sverige som ett av de friaste länderna i världen.

Det hindrar emellertid inte att den personliga autonomin är genomstungen av klåfingriga förbud och folkuppfostrande åtgärder från överhetens sida. Svensson ger oräkneliga exempel på sådana ting, och ställer i regel de uppfattningar som dessa åtgärder motiveras med på huvudet med hjälp av forskning och vanligt sunt förnuft, samt en aldrig avtagande vurm för att folk borde få leva sina liv som de själva vill, så länge de inte skadar andra.

Så analyseras allt från det svenska alkoholmonopolet och synen på droger, till knasiga förbud mot att låta kommunen hållas med gungor av bildäck (nån kan ju, gubevars, tugga på gungorna och få cancer!) och paternalistiska rörelser i riktning mot cykelhjälmstvång. Svensson visar hur det ofta är moralistiska skäl eller lobbyisters verksamhet snarare än faktisk skademinimering som är orsaken till att det ser ut som det gör avseende allehanda frihetshämmande bestämmelser.

Bakom moralistiska medelklasstammande åsikter om vad folk, för sitt eget bästa, borde tillåtas göra och icke göra, ligger ofta uppfattningen att det jag inte skulle vilja utsätta mig för eller syssla med, bör heller ingen annan få utsätta sig för eller syssla med. Prostitution är ett tydligt exempel på detta. Moralister bortser helt enkelt från de fördelar vad gäller säkerhet och annat som öppet tillåten prostitution skulle innebära, och förkastar det av princip, oaktat att det finns människor som helt frivilligt både önskar sälja sexuella tjänster och köpa dem. Moralistens uppfattningar av rätt och fel övertrumfar där den enskilda människans rätt att göra som den önskar med sin egen kropp.

Samma sak vad gäller droger. En legaliserad droghandel skulle otvivelaktigt leda till en större kontroll över drogerna som sådana, och skulle dessutom slå undan benen för den organiserade droghandeln som nu sker kriminellt med höga risker för både tillhandahavaren och brukaren. Svensson noterar:

"Ju hårdare en vara kontrolleras eller förbjuds, desto farligare produkter bjuds ut på marknaden."

Vidare försöker man styra människors frihet att konsumera vad de önskar, genom till exempel straffskatter: sådana kan vi se på cigaretter. Visst är det sant att cigarettrökning är hälsovådligt. Men om cigaretterna samtidigt innebär en ökad livskvalitet för rökaren (minskning av stress, etc) och dessutom de flesta rökare faktiskt slutar röka, vem är då människa att säga, att den njutningen skall förnekas den enskilda individen?

Om man bara ska se till kostnaden vad gäller sjukvård som behövs som en konsekvens av nikotinbruk, kan man inrikta sig på att bekämpa behovet av annan kostnadskrävande sjukvård, som till exempel de skador som uppstår i samband med utövande av fritidsmotionerande. Likväl höjs aldrig röster för att förbjuda ridning, simning eller löpning.

För övrigt — om man nu ändå de ekonomiska skälen krasst anförs — skulle en rökare göra samhället en ekonomisk tjänst om han eller hon avled tidigare än sin ickerökande medmänniska, eftersom han eller hon då förkortar sin tid i den kostnadskrävande långvård som en person som icke blivit sjuk på grund av sitt rökande genomlever.

Vi bör därtill vara medvetna om, att vad vi dör av i allmänhet är sådant som är oberoende av livsstil, utan snarare av det som helt enkelt kan kallas otur. Till exempel måste man ha enastående otur för att drabbas av lungcancer fastän man arbetat i rökiga miljöer: risken uppskattas till 1 på 8000. "Det är helt enkelt inte rationellt att leva för att undvika minimala risker ...", skriver Svensson.

* * *

I grund och botten handlar mycket om diskussionerna i Glädjedödarna om vad vi vill ha för samhälle. Det går måhända att skapa ett säkrare samhälle med hjälp av petiga lagar, förbud och skatter, även om de i regel är misslyckade och inte sällan bara skapar kriminalitet där tidigare ingen kriminalitet funnits.

Men måhända är ett liv kringgärdat av restriktioner inte ett liv som var och en vill leva. Kanske kan risktagandet vara en del av det som det innebär att vara en människa: kanske kan ett rimligt risktagande (att äta god med inte alltid hälsovänlig mat, att röka en god cigarett, att cykla utan cykelhjälm, att tillåta livsmedelsbutiker att sälja vin) förhöja livskvaliteten i så hög grad, att de eventuella negativa konsekvenserna i relation till den ökade livskvaliteten ändå är uthärdliga för samhällskroppen som helhet?

Jag tror det. Svensson skriver:

"All empiri kring mänsklighetens utveckling talar för att risker, precis som de problem som diskuterades i förra kapitlet, bör hanteras - inte undvikas till varje pris."

Vidare kan man diskutera, precis som Svensson gör, huruvida det är rimligt att dra ner en aning på livskvaliteten för den stora mängden människor, för att ett fåtal av dem har svårt att hantera något. De absolut, absolut flesta har ju som bekant inget problem med sin alkoholkonsumtion.

Det blir eljest som gossen som Svensson skriver om, som skrev till statsministern och bad honom förbjuda godis, eftersom han bara gjorde av med sina pengar på det. Nåväl. För att en liten majoritet har problem med något, motiverar det inte att den stora massans frihet att konsumera bör begränsas.

* * * 

Två av de vapen som används av förmynderiförespråkarna är statistik och vetenskapliga resultat. Svensson påvisar i en del föreliggande fall, hur denna statistik eller de vetenskapliga rönen antingen är mer eller mindre fabricerade, föråldrade eller missvisande om man till dem lägger ytterligare aspekter. Man kan till exempel lätt få till vinklade siffror om man enbart beräknar kostnaderna för ett visst fenomen, men ignorerar att räkna med de positiva effekter som fenomenet innebär. På så vis blir också fenomenet som sätts i fokus ensidigt ett problem att lösa, snarare än ett fenomen med både positiva och negativa effekter.

Inte heller bör man glömma, att de siffror som presenteras av moralisterna presenteras i ett särskilt syfte: att förändra folks attityder, att bereda marken för frihetsinskränkande åtgärder. Det ligger helt enkelt inte i moralisternas intresse att presentera fakta som går stick i stäv med deras egna agendor: att inhibera, förbjuda, begränsa av vad skäl det än vara må. Uteblir resultaten av åtgärderna, är det istället lätt attt kräva ytterligare åtgärder, skriver Svensson.

* * *

Vad som anses farligt är för övrigt godtyckligt. Svensson anför till exempel forskningsresultat från Storbritannien där de tjugo farligaste drogerna rankats. Först kommer heroin och kokain. Sen följer ett helt legalt sömnmedel. På femte plats har vi alkohol och på nionde tobak. Men cannabis, LSD, kat och ecstasy rankas som betydligt mindre farligt. Självaste WHO har slagit fast att hälsoproblemen vid kokainanvändning är mindre än vid alkohol- och tobaksnyttjande.

Följaktligen fäller moralisten sitt omdöme kring vad som skall förbjudas och icke inte nödvändigtvis på grund av rationella skäl, utan möjligen på grund av invanda tankemönster om vad som skall anses som farligt och vad som kan anses legitimt och därför legalt.

* * *

Liksom Svensson värnar jag om friheten för enskilda människor att ägna sig åt vad de vill, så länge det inte skadar andra. Attityden bör vara live and let live. Svensson formulerar det elegant:

"Frihet är också att ta sig för det som en majoritet, och kanske vi själva, bedömer som riskabelt, farligt, provocerande, omoraliskt, ohälsosamt och uppenbart irrationellt, så länge inte andra utsätts för fysisk skada."

Just den friheten skjuts i sank när någon — en politisk majoritet, till exempel — vill komma in som förmyndare och bestämma vad just den enskilda människan bör använda sin frihet till, ja, när någon vill ta ifrån den enskilda människan hennes autonomi i tron att man själv vet så mycket bättre. Måhända är lagar om säkerhetsbälten och alkoholmonopol små inskränkningar på friheten jämfört med inskränkningarna i många andra länder. Likväl är det inskränkningar vars relevans måste få diskuteras utifrån både ett principiellt- och ett rimlighetsperspektiv. Svensson skriver:

"Föreställningen att vissa frågor är för 'små' för att ha bäring på generella principer som yttrandefrihet är både naiv och i motsats till historisk erfarenhet."

Mattias Svensson lyfter både de små frågorna och resonerar om de viktiga, tunga, stora principerna. Det gör han bra, med talrika exempel, inte minst från historien, och med en uppsjö referenser i form av fyrahundrafemtio fotnoter. Och därför bör hans Glädjedödarna läsas av alla som intresserar sig för att värna sin frihet likaväl som av alla som har en inklination att vilja begränsa andras friheter.
– – –
Glädjedödarna: En bok om förmynderi, Mattias Svensson. Timbro förlag 2012. E-bok 2013. ISBN: ISBN: 9789175668963.

Kommentar: Kristna värdepartiet

"Religion should be treated with ridicule, hatred and contempt, and I claim that right." 

Christopher Hitchens

Ambitiösa byggnadsställningar avsedda för ett nytt parti har rests. Idén till sammanslutningen har krupit fram ur regntunga gravar och mörka kapellvrår, släpandes på ett kors omöjligt att dölja. Partiet har fått namnet "Kristna värdepartiet" och består till absolut största delen av kristna fundamentalister och ökända bokstavstrogna hangarounds som föga taktiskt proklamerar att det är mord att utföra abort, och att homosexualitet ska hanteras med samhälleliga handskar.

Partiet kommer aldrig att få något egentligt inflytande. De kommer aldrig att känna doften av riksdagens korridorer. Det finns inte tillräckligt många fanatiska kristna i landet för att nå upp till de trygga spärrarna. Möjligen kan de frammana armsvett ur nån nån ängslig kristdemokrat.

"Kristna värdepartiet bygger på den kristna värdegrunden", står det i principprogrammet. Den som är någorlunda beläst i historia vet hur den värdegrunden uttryckts genom tiderna. Det var en kristen värdegrund som fick Strindberg åtalad för att han drivit med kristendomens kannibalistiska rit som kallas nattvard. Det var en kristen värdegrund som tvingade svenska medborgare att vara organiserat religiösa intill år 1951. Det var den kristna värdegrunden som kriminaliserade homosexuella relationer intill år 1944.

Och det är i åberopande av en kristen värdegrund, som Kristna värdepartiet säger nej till att låta samkönade par få uppfostra barn genom adoption, som vill häva positiv undervisning om det som nedlåtande kallas "den homosexuella livsstilen" i konstlad kontrast till "det heterosexuella äktenskapet", som anspråksfullt förvägrar en outhärdligt lidande och sjuk människa rätten att själv bestämma över sitt eget livs slut.

Nåväl. Sverige är en sekulär stat. Dess värderingar är inte kristna, de är humanistiska. Vi har prövat den kristna värdegrunden: den ledde till förföljelse, förnedring och förringning av de människor som inte kände sig hemma och som vågade protestera.

Sverige är en stat där religiösa föreställningar om tillvaron prövas på sina egna meriter, och inte utifrån dess eventuella kopplingar till några osedda, ohörda gudar.

Sverige är en stat av allt fler fria, emancipierade medborgare, som icke kan tänka sig att tvingas in under ett religiöst färgat förmynderi.

Kristna värdepartiet kan för all del försöka driva utvecklingen tillbaka och försöka rulla upp de många framsteg som gjorts sedan kristna besvärjare och deras idéer övergavs som något kuriöst och löjeväckande. De kommer inte att lyckas. Ett moget och vuxet folk är vaccinerat mot det svarta gardets patetiska framryckningar.

Och kristendomen är död i vårt land. Dess fundamentalistiska anhängare må sitta vid graven och ropa att religionen lever hur mycket de vill: dess inflytande är begränsat till deras egen lärjungarund, och dess makt är knäckt och bruten. De obstinata propagandisterna må ta sin egen mästares ord till sig: "Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."

För när de på det vis som nu sker blandar ihop de två, kommer vi som värnar om frihet, autonomi och alla människors lika rättigheter att strida såsom vi gjort många gånger förut. De kan inte vinna. Jag tror inte att vi behöver anstränga oss märkbart.

"...the gradual and growing rejection of Christianity — like the rejection of the faiths which preceded it — has in fact added, and will add, to man's happiness and well being." 

Charles Bradlaugh

Tidningsklipp: "Soc. Aug. Palm" | Norra Skåne 1882

I tidningen Norra Skåne, fredagen den 14 juli 1882, läser vi en synnerligen syrlig kommentar till ett möte i Landskrona, där den numera legendariske svenske socialdemokratiske pionjären August Palm (1849-1922) framträdde.

Vissa styckebrytningar är införda i texten.

* * *

"Socialisten Aug. Palm gjorde i lördags Landskrona den äran att afhålla ett s. k. folkmöte derstädes. Mötet var besökt af ett åttiotal personer, af hvilka mindretalet utgjordes af kroppsarbetare. 

Palm började med att komplimentera samhället derför att det valt en så pass liberal representant i andra kammaren som det gjort, ehuru densamme i P:s ögon var allt för litet liberal. 

Derefter utvecklade han i ett föredrag, som varade i mer än en timme, det liberala, eller rättare sagdt det radikala partiets program, gendref åtskilliga mot demokraterna gjorda tillvitelser, men hvad detta parti, som tal. sade sig tillhöra, egentligen vill, derom fick man ingen upplysning. 

Föredraget, som utgjorde en sammelsurium af sanningar och barockheter, förfelade icke alldeles att göra intryck och vinna bifall hos en liten del af åhörarne , hvilket ock visar sig i de hyssjningar, hvarmed en oppositionsman, som efteråt sökte att få ordet, helsades. 

Herr Palm, säger K. L. T., är en bland de få i vårt land, som gjort 'politiken' till sitt näringsfång. Som yrkespolitiker besitter han måhända så mycken svada, som erfordras att för en tid kunna föda sig utan ärligt arbete; men han eger synbarligen hvarken de kunskaper, den öfvertygelse eller begåfning som erfordras för att väcka, underhålla och leda en viss politisk rörelse bland arbetarne, något som han ju angifer som sitt egentliga syfte."

* * *

Madonna, yttrandefrihet och S:t Petersburg

Måhända är S:t Petersburgs nya lagstiftning om yttrandefrihet angående HBT-ämnen bekant. Den sjunde mars 2012 blev den regionala lagen underskriven av guvernören, som gör det olagligt att ägna sig åt "allmänna aktiviteter i avsikt att göra propaganda för sodomi, lesbianism, bisexualitet och transsexualitet bland minderåriga".

Lagen är luddigt formulerad. Exakt vad den innebär är oklart.

Emellertid kopplar lagtexten indirekt ihop HBT-personer med pedofili. De unga skall ju, menar lagen, skyddas från HBT-personernas rekrytering, deras propaganda. Det intellektuellt ohederliga i en sådan sammankoppling är givetvis uppenbar: men där är den likväl; färdig att göda de fördomsfullas fördomar. Och redo att sätta effektfulla käppar i den framåtskridande utvecklingens hjul.

* * *

Den här minoriteten — bögar, lesbiska, bisexuella och transpersoner i S:t Petersburg — är alltså så farlig, att myndigheterna tar sig rätten att häva deras yttrandefrihet, och alla de människors yttrandefrihet som vill berätta om HBT-ämnen. De sätter barriärer för möjligheten, att nå unga HBT-personer med fakta, vetenskap, och för all del ett ack så nödvändigt stöd: att de inte är onormala, att man inte har rätt att trampa på deras rättigheter och personlighet, att det finns många fler som de — även om HBT-personer i Ryssland är utsatta för extrema påtryckningar.

Fjolårets våg av självmord bland unga HBT-personer i USA, där i vilket fall yttrandefriheten inte är så beskuren som i Ryssland, får mig givetvis att tänka på den psykiska hälsan bland unga HBT-personer i Ryssland, som inte får laglig tillgång till balanserad information via skola eller samhället i ämnesområdet.

* * *

Så frågorna blir många. Är det fortfarande lagligt att undervisa om homosexualitet och HBT-personers villkor i skolorna? Är det möjligt att låta unga HBT-personer förstå att de inte är sjukliga eller abnorma, med en sådan lagstiftning? Hur påverkar lagen möjligheten att göra kulturevenmang med HBT-tema? Filmer? Skriva böcker? Sända ett opartiskt teveprogram i ämnet? Stämmer det, som ryska HBT-aktivister menar, att Pride-parader nu i praktiken har förbjudits i staden?

HBT-aktivister påpekar, att det finns anledning att se S:t Petersburg som något av ett försöksprojekt i frågan, även om lagen införts även på andra håll i republiken. Det finns risk att lagen sprids till fler regioner, som ett ondskefullt tystnadens och tigandets virus. Det finns skäl till oro, för alla oss som bryr oss om rätten att tala fritt, skriva fritt, och för alla oss som tycker att det är vidrigt att trampa på en minoritet som man dessutom redan så effektivt försöker trycka ner mot S:t Petersburgs kalla gator.

* * *

Det var så nyss som 1993, som homosexualitet dekriminaliserades i Ryssland. Ämnet homosexualitet är känsligt, och de som kämpar för homosexuellas lika rättigheter i samhället, får genom en censurlag som den som nu genomdrivits i S:t Petersburg ett kraftigt bakslag. Starka krafter i Ryssland, såsom den ortodoxa kyrkan, kräver hårdare tag mot homosexualitet. Prideparader stoppas ofta av polis. Trots omvärldens kraftiga fördömanden av den nu inslagna vägen.

* * *

Det som sker i S:t Petersburg föraktligt, avskyvärt, individfientligt, ohederligt.

Det är därför välkommet, att Madonna gör ett uttalande på sin hemsida. Hon skall nämligen ha konsert i S:t Petersburg, och det har varit tal om att hon borde bojkotta staden. Madonna väljer annorlunda.

Hon kategoriserar sig, i sitt uttalande, som "frihetskämpe". Hon åker till S:t Petersburg

"...to speak up for the gay community, to support the gay community, and to give strength and inspiration to anyone who is or feels opressed."

Det är en viktig symbolhandling. Och det är min förhoppning, att denna symbolhandling följs av fler. Och att kampen för yttrandefriheten aldrig någonsin må dö. Inte ens under trycket av inskränkta politiker och en lika inskränkt kyrka.

Och det är min förhoppning, att åtminstone en del av den energi som läggs ner i den årliga Prideparaden i Stockholm, av oss HBT-personer kunde läggas ner på de regioner runtom i världen, där man inte nått lika långt i HBT-frågor som i Sverige.

Vi har mycket kvar att göra.

* * *

Mer:
Gay News Network: St. Petersburg introduces anti-homosexuality law
ABC News: 'Gay Gag Rule' Now Law in St. Petersburg
All Out: Russia Silenced
Madonna.com: Madonna Answers St Petersburg's Controversy
Huffington Post: Madonnas Vows To Oppose St. Petersburg's 'Gay Propaganda' Law During Upcoming Performande
Huffington Post: St. Petersburg Approves 'Gay Promotion' Fines: Russian City's LGBT Bill Draws Protests