onsdag 30 december 2015

Bokrecension: Den store Gargantuas förskräckliga leverne | François Rabelais

François Rabelais
Den store Gargantuas förskräckliga leverne (fr. La vie très horrifique du grand Gargantua père de Pantagruel) är skriven av François Rabelais (omkr. 1494-1553) och utgavs första gången 1534.

Jag har läst boken i en klassisk översättning av Holger Petersen Dyggve (1880-1954) och med ett förord av Harry Järv (1921-2009). Upplagan jag tagit del av utgavs av Bra Klassiker 1983.

* * *

François Rabelais var omväxlande eller parallellt författare, munk, läkare och präst under den gryende franska renässansen. Ur hans penna flöt på lediga stunder den ytterst besynnerliga bokserien om jättarna Gargantua och Pantagruel. Själv skriver Rabelais i sitt förord att han enbart skrivit på texterna samtidigt som han åt.

Kronologiskt utspelar sig Den store Gargantuas förskräckliga leverne först i bokserien. Det var dock den andra i ordningen som Rabelais skrev.

Av översättarens förord att döma är Rabelais sällsynt svåröversatt på grund av de många ordlekarna. Därför måste varje översättning med nödvändighet på ett synnerligt vis bli en tolkning. Jag bedömer, utan att vara bekant med originalet, att Holger Petersen Dyggve dock låter den svenskspråkige läsaren få en god förståelse av verket, inte minst genom de många förklarande noterna som bifogats texten, och som tidvis föranleder ett ivrigt bläddrande.

* * *

Huvudspåret i handlingen är alls inte svårt att följa.

Den store Gargantuas förskräckliga leverne berättar om jätten och konungasonen Gargantuas liv, inte minst under det krig som drabbar hans faders rike, när en grannkung anfaller. Gargantua är vid det laget en bildad man, efter att hans far sett till att han kommit ifrån skolastikernas undervisning och istället fått en allsidig, lustbetonad humanistisk utbildning varvat med fysisk träning.

Ytterligare en betydande gestalt i berättelsen är munken broder Johan Kötthackaren, som har en alldeles särskild begåvning vad gäller att slå ihjäl folk. Broder Roger får för framstående bedrifter i fält sig omsider skänkt förmånen av kungen att grunda ett eget kloster, som skildras i boken med viss utförlighet, och som äger sitt särskilda intresse.

Klostret kallas Thélème och liknar inga andra kloster. Dess enda regel är:
"Gör vad du vill."
Uppmaningen är i Thélème, nota bene, ett frihetsrop, inte ett visum för att ge sig in i lastbarhet. För övrigt kan ett eko av klosterregeln noteras i Aleister Crowleys ockulta Book of the Law långt senare.

Nåväl, i klostret lever vackra, värdiga män och kvinnor. Bedjande och dylikt märks föga av i beskrivningarna, men ett utförligt bibliotek skildras ingående, och än mer ingående sätts läsaren in i damernas och herrarnas klädsel och själva det påkostade klostrets utseende.

Mest liknar väl Thélème ett slags epikuréiskt paradis: avskilt, värdigt och tillägnat vänskap och humanism.

* * *

Hela Den store Gargantuas förskräckliga leverne framstår som en mustig skröna kryddad med den mest förbluffande mängd överdrifter, grovheter och vulgariteter, men också rikligen försedd med lärda referenser till antika händelser, myter och författare.

Således ryms både en beskrivning av hur man bäst torkar sig i baken – för den som undrar: med "en väl dunig gåsunge, förutsatt att man håller dess huvud mellan sina ben" – likaväl som långa litteraturhänvisningar till redan då ettusenfemhundra år gamla auktoriteter i diverse ämnen.

* * *

Det har naturligtvis gjorts försök att tolka denna historia. Det besitter jag knappast kunskap att göra, åtminstone inte vad gäller hänvisningar till med författaren samtida gestalter. Jag får lov att stanna och bara häpna över detta konglomerat av historieberättande, dryckenskap, skatologi, latinska böner, våld och uppfostringsråd. Och möjligen notera den kritik mot munkväsendet som förekommer, ehuru någon kritik mot kristendomen som sådan icke är explicit tillstädes.

Kanske är det just genom sitt bisarra innehåll som verket faktiskt fortfarande lever, fastän vi kanske inte gapskrattar åt grovheterna på samma sätt som man möjligen gjorde i förfluten tid.

Den store Gargantuas leverne är helt enkelt så knepig ur en modern läsares perspektiv att den blir underhållande inte minst just på grund av sin besynnerlighet. Det är helt enkelt fråga om en bok som osar både av avträdets utdunstningar och bibliotekets tjocka böcker; det är grovkornigheter blandade med djup lärdom.
– – –
Den store Gargantuas förskräckliga leverne (fr. La vie très horrifique du grand Gargantua père de Pantagruel), François Rabelais. Övers. Holger Petersen Dyggve, med ett förord av Harry Järv. Bra Klassiker 1983. 290 sid.

söndag 27 december 2015

Bokrecension: Tschandala | August Strindberg

Tschandala och Elefantvalvet är skriven August Strindberg (1849-1912). Långnovellen eller kortromanen Tschandala är huvudtexten i boken, medan Elefantvalvet är en kort novell. Båda hör till Strindbergs serie Svenska öden och äventyr. Tschandala utgavs första gången på danska 1889.

I denna recension fokuserar jag på Tschandala. Elefantvalet är emellertid också en intagande berättelse, om en vresig Karl XI som förvånas över folkets otacksamhet mot honom under rådande missväxttid.

* * *

Det är lätt att göra en anakronistisk tolkning av Tschandala, att påtvinga den dagens meningar och uppfattningar vad som överhuvudtaget är passande. Det vill jag inte göra, utan jag försöker läsa den utifrån vad Strindberg ville illustrera med sin berättelse, med en förståelse av de föreställningar som på den tiden fortfarande var kosher.

Vad Strindberg gör, är nämligen att utforska den nietzschanska polariteten rörande övermänniskan och undermänniskan. Som övermänniska placerar han den kultiverade och lärde magister Andreas Törner, och som undermänniska placerar han zigenaren Peder Jensen. Törner befästs i sin roll genom sin bildning, sin förfining och sitt överlägsna intellekt, medan också Peder Jensen befästs i sin roll, men genom sin falskhet, sina lögner och sin härstamning.

Jensens figur är förvisso obehaglig, inte bara genom den rasistiska gestaltningen av honom, utan också genom vad han tar sig för: han framstår som den genuint opålitliga närvaron i berättelsen.

* * *

Den yttre handlingen i Tschandala är enkel och åskådlig. Magister Törner och hans familj får under slutet av 1600-talet i uppdrag att under några månader lära känna den skånska lokalbefolkningens sentiment. De flyttar in i en herrgård, där Peder Jensen är förman och älskare till den excentriska baronessan som äger platsen.

Det blir omedelbart uppenbart att gården missköts å det grövsta: allt är förfallet, djuren svälter, det fåtaliga tjänstfolket verkar mest gå och flina, och det dröjer inte länge innan Törner får korn på att Jensens förhållande till sanningen är tämligen liberalt.

Allteftersom historien utvecklas blir Jensens och Törners relation alltmer bisarr. Törner känner hur han i Jensen får en allt större fiende, ju mer han märker att denne ljuger och bedrar. Törner börjar avsky och förakta den manipulative förvaltaren. Han bestämmer sig dock för att bekämpa förvaltaren genom sin överlägsna list och sin överlägsna kännedom om tillvaron, snarare än att sänka sig till förvaltarens egen nivå: Törner vill åt Jensens själ, han vill skaka den, krossa den.

* * *

Visst är det Jensen som utmålas som undermänniskan i Tschandala. Han är avskrädet, han är paria, han är förkroppsligandet av allt föraktligt. Lika klart är det att magister Törner är övermänniskan. Han är intellektet, förfiningen, förkroppsligandet av hög kulturnivå.

Men samtidigt kan man göra en annan läsning av berättelsen, kanske i termer av två andra nietzschanska begrepp: dionysiskt och apolloniskt: de två krafter som representerar respektive ordning versus kaos, rus versus nyktherhet, drifter versus förfining.

Då framstår Jensen som överlevaren, den som nästan framgångsrikt genom sin hänsynslöshet lyckas fördärva den högfärdige magistern, den som lyckats erövra en gård, och genom stölder och förslagenhet lyckas hålla sig vid liv ur hand i mun. I en hård tid är den mest anpassad för att överleva som har minst skrupler.

Med samma läsning framstår magister Törner som en aning handfallen, bunden av sin egen höga kulturellt betingade moral.

Ett exempel på detta är att Jensen bjuder ut sin yngre syster åt magistern, vilket han han inte går in på. När magistern senare likväl ger efter för sina drifter och ligger med systern sätter han vapen i Jensens händer; Jensen får ett övertag över magistern, fastän Jensen själv först försökt sälja systerns ynnest till honom. För Jensen som amoralisk varelse är onåbar för de hämningar som magistern själv har, till exempel rädslan för att göra skandal eller motviljan mot att slå under bältet.

* * *

Ja, Tschandala är en rasistisk berättelse, när man med rasism menar att ofördelaktigt befästa föreställningar om ett särskilt folkslag, i det här fallet romer. Strindberg blir i detta inte mer än ett språkrör för sin tid.

Men att Jensen är zigenare – med bokens eget ord – är egentligen inte en huvudsak i berättelsen; Jensen kunde nästan lika gärna varit en okultiverad danskvänlig skåning och poängens poänger hade kvarstått, även om det faktum att han dock är zigenare understryker hans låghet genom synen på detta folkslag vid berättelsens författande.

Men om man kan se förbi rasismen och istället fokuserar på den nietzscheanska elitism och dynamik som finns där bakom, och som är huvudsaken i berättelsen, får man ut mycket mer av densamma. Då blir historien laddad med en spänning mellan två ytterligheter, mellan dionysiskt och apolloniskt, och mellan lögn och sanning, mellan högt och lågt, mellan barbari och kultivering.

Och oavsett Strindbergs avsikt med texten – som väl delvis ska ha inspirerats av verkliga händelser – är det inte givet att kulturen avgår med segern i läsarens sinne.
– – –
Tschandala och Elefantvalvet, August Strindberg. Ur serien Svenska öden och äventyr. Åhlén & Åkerlunds förlag 1913. 157 sidor.

Citat ur Voltaires Filosofiskt ficklexikon

Några citat ur Voltaires Filosofiskt ficklexikon (övers. Olof Nordberg, Atlantis 1996). Recension finns här.

* * *
"Ateismen förhindrar inte brott, men fanatismen gör att brott begås."
ur artikeln Ateism, ateist
* * *
"Har djuret fått nerver för att vara okänsligt? Förutsätt inte en så skamlös motsägelse hos naturen!"
ur artikeln Djur
* * *
"Förnuft består i att man alltid ser var sak som den är."
ur artikeln Entusiasm
* * *
"Fanatismen är för vidskepelsen vad yrseln är för febern och raseriet för vreden." 
"När fanatismen en gång har angripit en hjärna är sjukdomen nästan obotlig."
ur artikeln Fanatism
* * *
"Ett talesätt är inte ett argument."
ur artikeln Frihet
* * *
"Man kan knappt läsa historia utan att gripas av fasa för människosläktet."
ur artikeln Gud
* * *
"Låt oss göra oss fria från alla våra fördomar när vi läser de gamla författarna eller reser bland avlägsna folk. Naturen är densamma överallt, men sederna är överallt olika."
ur artikeln Herre
* * *
"Ingenting är vanligare än folk som ger råd, ingenting är sällsyntare än folk som hjälper en.
ur artikeln Job
* * *
"Om man samlade alla laster från alla tider och alla platser skulle de ändå aldrig väga upp det onda som ett enda fälttåg för med sig."
ur artikeln Krig
* * *
"Vårt stackars släkte är så skapat att de som vandrar de upptrampade vägarna alltid kastar sten på dem som visar på en ny väg."
ur artikeln Litteratur, litteratörer
* * *
"Man når döden lika bra om man saknar allt som om man njuter av det som kan göra livet angenämt."
ur artikeln Lyx
* * *
"Säg mig ett folk där det inte skett otroliga underverk, i synnerhet i tider då man knappast kunde käsa och skriva."
ur artikeln Mirakler
* * *
"Myndigheterna bör stävja och hålla tillbaka prästen, liksom husfadern bör visa aktning för sina barns lärare men hindra honom från att missbruka sin ställning."
ur artikeln Präst
* * *
"En djupsinnig metafysik bortom mänsklig fattningsförmåga blev en oåtkomlig helgedom i vilken religionen låg innesluten."
Rörande kristendomens möte med platonismen. Ur artikeln Religion
* * *
"Det är fullt klart att varje enskild individ som förföljer en annan, sin broder, därför att denne inte delar hans åsikt, är ett vidunder." 
"Om man vill se närmare på den katolska, apostoliska och romerska religionen, finner man att den i alla sina ceremonier och alla sina dogmer är motsatsen till Jesu religion."
ur artikeln Tolerans

lördag 26 december 2015

Bokrecension: Filosofiskt ficklexikon | Voltaire

Filosofiskt ficklexikon (fr. Dictionnaire philosophique) är skriven av Voltaire (1694-1778). Boken har översatts av Olof Nordberg (1909-1987). Eftersom Nordberg avled före publicering, har Jan Stolpe (f. 1940) slutfört översättningen. Stolpe har även försett volymen med kommentarer och förord.

* * *

Voltaire var, som bekant, en ledande gestalt i den franska upplysningsprocessen. Upplysningen har måhända hamnat lite i vanrykte bland berömda hermeneutiker och postmodernister, men dessa undantagna må perioden lysa med glans och höghet i våra ögon som en tid då vidskepelser bekämpades, hävdvunna sanningar kritiserades och en ny tid randades.

Ett av Voltaires huvudsakliga verk var Filosofiskt ficklexikon, som ursprungligen verkligen var i behändigt format, men som med tiden byggdes på, justerades och svällde alltmer. Den föreliggande boken, som jag läst, innehåller de artiklar som ingick i samlingen 1769, 118 stycken till antalet.

Filosofiskt ficklexikon kan läsas från början till slutet, men fungerar – som namnet anger – som ett lexikon med olika uppslagsord. En del texter återfanns också i den stora franska encyklopedin, en del utgörs av utdrag från andra skriftställares verk, skriftställare under vilkas namn man inte med säkerhet alltid kan säga om eller om icke Voltaire själv möjligen döljer sig.

* * *

På grund av lexikonets just lexikala karaktär är ämnena av skilda slag, även om vissa ämnen, företrädesvis religion, är återkommande. Genomgripande är emellertid Voltaires vurm för tolerans och tankefrihet, hans avsky för krig, och hans bemödanden om att sätta dygd och rättskaffenhet i första rummet.

Gentemot den kristna religionen är Voltaire mycket kritisk. Med utsökt elegans, ironi och satir tar han sig an kyrka, bibel och dogmer med den effekten att de samtliga framstår som löjliga, men alls inte ofarliga: som blodsbesudlade löjligheter, kunde man kanske säga. Voltaire skriver:
"Gud som straffar enligt sin rättvisa ville att de kristnas händer skulle vara sölade av sina förföljares blod så snart de fick frihet att handla."
Det betyder inte att Voltaire var ateist. Det var han definitivt inte. Han får snarast beskrivas som deist; han erkänner villigt ett högsta Väsende som är skapare av tillvaron, upprätthållare av den genom sin försyn, och som har någon form av bestraffande eller belönande funktion.

* * *

Voltaire är en sjuhelvetes författare. Stilen är snärtig, spirituell, vitsig, ironisk, satirisk – ja, närapå oemotståndlig. Men det ska inte förnekas att det skaver ibland, som när han skriver om judar, teism eller homosexualitet.

För fastän Voltaire var en intellektuell gestalt av ovanliga mått i sin tid, får vi ödmjukt tillstå att upplysningsivrare i en del frågor i dag har andra uppfattningar än han, inte minst på grund av att han själv banat väg genom slyn och så berett marken för deras egna ansträngningar att ta sig framåt på upplysningens väg. Det är också att följa hans råd, såsom han formulerar det i artikeln Tankefrihet: "Våga tänka själv."

* * *

Många av de problematiseringar som Voltaire formulerar är aktuella. Metafysiker med kristna förtecken har fortfarande att inkomma med genmälen som når hans nivå vad gäller intellektuell redlighet och klarhet. Den esprit som Voltaire skriver med förtar inte allvaret i de anklagelser om obskurantism och absurditeter som han riktar åt kyrkans håll.

Strävan efter tankereda gör Voltaires Filosofiskt ficklexikon till en nyttig bok att studera: både för dem som vill bli upplyst och för dem som fjärmar sig från förnuftets obevekliga krav på tydlighet i tänkandet.
– – –
Filosofiskt ficklexikon (fr. Dictionnaire philosophique), Voltaire. Övers. Olof Nordberg. Med förord och kommentarer av Jan Stolpe. Atlantis 1996. ISBN: 91-7486-252-9. 465 sidor.

fredag 18 december 2015

Bokrecension: Litterärt | Hjalmar Söderberg

Söderberg 1907
Litterärt: Varia II utgör tionde delen av Hjalmar Söderbergs (1869-1941) samlade verk. Bandet utgavs av Albert Bonniers förlag 1943 i urval och med kommentarer av Herbert Friedländer (1943-1981). Boken rymmer en mängd recensioner och litterära artiklar av Söderberg.

* * *

Förutom den rent skönlitterära produktionen ägnade sig Hjalmar Söderberg under sina tidiga år i stor utsträckning åt litteratur- och teaterkritik. Han var en flitig skribent i olika tidningar, och han började skriva i unga år. Den första publicerade recensionen infördes i Dagens Nyheter redan 1889, när Söderberg alltså enbart var tjugo år gammal. Några år senare blev han fast medarbetare i Svenska Dagbladet.

Artiklarna är dock i huvudsak tillkomna kring förra sekelskiftet, och ger därigenom en god bild av det litterära landskapet i främst Skandinavien men även i Europa vid denna tid.

* * *

Det är uppenbart att Söderberg måste ha tillgodogjort sig mycket av tidens litteratur. Han jämför till synes bekymmerslöst olika författares verk och olika stilar och litterära skolor. Alltsammans uttrycks med den pregnanta stil som är Söderberg egen, där formuleringar ofta får en snarast aforistisk kraft.

Och det är ingalunda nödvändigtvis oreserverade hyllningar som Söderberg skriver: han blandar friskt av både positiv och negativ kritik, påpekar författares begränsningar och ägnar sig i några fall åt vad som bara kan beskrivas som maliciösa sågningar. Dessa nedsablingar kan sättas i kontrast till den omvittnade personliga mildhet som Söderberg ägde. Men som skriftställare kunde han uppenbarligen vara stenhård.

En av de böcker som drabbas av en tung recension är till exempel Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga.

Den unge Söderberg skriver 1891 att personerna i skildringen förefaller ”för mycket primitivt tillskurna att tillhöra vårt århundrade”, alltsammans ”är som ett skuggspel”, författarinnan har inte med full framgång lyckats ”gjuta människors blod i dessa underliga fantomer”, ett ”språköra” som vant sig vid tidens stil kan inte låta bli att ”revoltera mot stilen i denna bok”, dessutom – ”denna oändlighet av utrops- och frågetecken tröttar förfärligt”. Men även i en recension med så mycket negativ kritik skriver Söderberg också positivt: Lagerlöf har ”konstnärligt mod”, och han skriver ”[n]aturligtvis är det talang”.

Söderberg kunde emellertid långt senare dra sig till minnes recensioner han skrivit. Så återkommer han i ett brev till Karl Otto Bonnier på trettiotalet till en recension av Hugo Tigerschiölds Dikter – som återfinns i denna samling – där Söderberg själv skriver att anmälan 37 år tidigare var ”nedrig”.

Men Söderberg var inte en obarmhärtig recensent i allmänhet. Kritiken han skriver är nästan alltid välbalanserad, om än ytterligheter förekommer i båda riktningarna. – Men jo, hans lätt magistrala men samtidigt lättsamma prosa torde ha kunnat reta folk i samtiden till vansinne, om de råkade ha en från honom avvikande uppfattning. 

* * *

Till tjusningen med Litterärt hör den bekantskap man som läsare får göra med författare som i dag fått en undanskymd plats, eller som kanske rentav glömts bort. Det är något vemodigt över detta; ett författarskap som en gång diskuterats i landets främsta tidningar kan dryga seklet efteråt ha skattat åt förgängligheten, åtminstone om man nu icke råkar vara professor i litteraturvetenskap med 1800-talslitteratur som specialitet.

Vi minns Strindberg, Fröding, Heidenstam, Ibsen. Men vem fördjupar sig numera i böcker av Oscar Levertin, Per Hallström eller Gustaf af Geijerstam, så kända i sin tid? Bot och bättring! Jag beställde af Geijerstams Nils Tufvesson och hans moder om Yngsjömordet.

* * *

Det kan kanske också vara på sin plats att ge några exempel på Söderbergs formuleringskonst. Så här följer några citat ur de många artiklarna i Litterärt.
”En tänkare, som icke är nog driven dialektiker att kunna bevisa omkull sina egna teser, är icke någon tänkare.”
”Tiden far hårt fram med våra tankars verk.”
”En dikt är antingen en dikt eller ett stycke papper, som typografiskt sett liknar en dikt.”
”En skeppare kan ljuga hela veckan, och en präst kan predika hela året, utan att någondera av dem menar något vidare med det, annat än att spela sin roll i livet till ända, och vara, den ene en riktig skeppare, den andre en riktig präst.”
”… den retade enfalden är enfaldigare än sig själv.”
”… intellektuellt mod är modet att tänka sådana tankar, som det kräves moraliskt mod att säga …”
”… intet är för en uppåtsträvande natur så oumbärligt som gåvan att kunna betrakta sig själv med diktarens syn och sin granne med psykologens.”
* * *

Så – det är angenäm läsning, Litterärt, både av det skälet att man erfar en viss nostalgi över det förflutna, men också eftersom Söderbergs prosa i sig är så njutbar och elegant. Så det är gott att dessa tidningsartiklar håvats upp ur dagspressens eviga flöde och fått sin plats och därmed skydd mot tidens tand mellan hårda pärmar.
– – –
Litterärt: Varia II, Hjalmar Söderberg. Samlade verk, del 10. Albert Bonniers förlag 1943. 329 sidor.

måndag 14 december 2015

Bokrecension: Hjalmar Söderberg | Bure Holmbäck

Hjalmar Söderberg: Ett författarliv är skriven av litteraturvetaren och Hjalmar Söderberg-specialisten Bure Holmbäck (1923-2013). Boken utgavs på Bonniers 1988 som nummer 6 i Hjalmar Söderberg Sällskapets skriftserie.

* * *

Få torde varit lika lämpliga att skriva Hjalmar Söderbergs (1869-1941) biografi som Bure Holmbäck. Han doktorerade på Den allvarsamma leken, grundade Hjalmar Söderberg Sällskapet, och har därutöver skrivit än fler böcker om Söderberg.

Det är således en van ciceron som tar med läsaren genom denna rejäla biografi från Söderbergs födelse till död via de många förvecklingar, utmaningar, framgångar och motgångar som livet kom att innebära för en av Sveriges främsta författare.

Holmbäck skriver själv att han i arbetstiteln benämnt biografin som en vänbok. Holmbäck är alltså inte avogt inställd till sitt studieobjekt; tvärtom är det fråga om en varm levnadsbeskrivning. Själv mötte Holmbäck aldrig Söderberg, men han har satt sig in i dennes liv genom att läsa hans verk, hans brev och intervjuer med dem som stod Söderberg nära, till exempel hans barn och barnbarn. Nog kände Holmbäck Söderberg så nära man kunde, utan att någonsin ha umgåtts med honom personligen.

Vänbokskaraktären innebär dock inte att Söderberg framställs med gloria, ej heller med horn. Biografin upplevs som balanserad och initierad. Inte minst det som är speciellt med Söderbergs sätt att skriva analyseras, till exempel genom de många och ingående analyserna av hans böcker, artiklar, brev och noveller.

* * *

Vem är det då som kommer oss till mötes? Vem var Hjalmar Söderberg? Jo, i Holmbäcks tolkning träder en försynt intelligensaristokratisk stilist fram. Hans kärlek för det klara, det tydliga, det resonabla blir uppenbart både i hans skönlitterära alster, i hans litteraturkritik och i hans senare vetenskapliga respektive politiska engagemang.

Den utomordentligt välpolerade stilen är nog också det en nutida läsare av Söderberg först slås av.

Vare sig Söderberg beskriver en stilla miljö eller argumenterar i kontroversiella religionshistoriska ämnen är det samma blankhet utan halhet överallt. Det är något av antikens fjäderlätta marmorstatyer över alltsammans: så självklart formar han sina fiktioner och formuleringar att talangen måste vara extrem för bemästra hantverket. Som otadlig mästare hanterar han antydningar, tvetydigheter, ironi, knapphet, syrlighet i miljöer som sällan går enbart i dur: det går nästan alltid dunkla skuggor genom hans skönlitterära verk. De berättelser han skriver hämtar gärna stoff från hans egen historia, och de öden han genomlevt sätter emellanåt spår i hans verk.

Nog kunde Söderberg blixtra i kritik mot kyrka eller i sina litterära desavoueringar — så är han föga nådig mot Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga, för att nämna ett exempel. Men Holmbäck är noga med att påpeka att personen Söderberg var mycket timid och allt annat än stridslysten. De strider han tog, tog han som skriftställare.

* * *

På hemmafronten hade Söderberg en tidvis mycket tillkrånglad situation, beskriver Holmbäck. Hans första äktenskap med Märta Abenius var mycket olyckligt och skilsmässan drog ut på tiden i åratal, fastän det var uppenbart att hans hustru och han inte kunde leva tillsammans.

Det gjorde att Söderberg fortfarande var gift när han förälskade sig i Maria von Platen, som också hon var gift men separerad. Relationen med henne tog slut, men Söderberg fann – ännu formellt gift – kärleken på nytt i Köpenhamn där han mötte Emelie Voss, som han omsider gifte om sig med. Han kom därefter att leva resten av sitt liv i den danska huvudstaden tillsammans med henne.

* * *

Söderberg var en författare som krävde arbetsro. I hemmet kunde han inte få det under det stormiga första äktenskapet, och inte hjälpte hans tidvis svåra ekonomiska situation eller oron för barnen. Därtill hade Söderberg under en stor del av sitt liv en mycket ansträngd ekonomisk situation, som väl först stabiliserades under de sista decennierna av hans liv.

Ideologiskt får Söderberg, skriver Holmbäck, klassificeras som liberal. Under första världskriget reagerar Söderberg strängt mot de konservativa krafterna, och hans politiska ställningstaganden når sitt crescendo under nazismens tidevarv, där Söderberg tidigt ger uttryck för sin totala avsky.

På grund av dessa sina publika ställningstaganden bär han åtminstone under en tid med sig ett rakblad i fickan när tyskarna mot slutskedet av hans liv ockuperat Danmark. Han ville kunna ta sitt liv hellre än att tillfångatas, om Gestapo behagade försöka sig på något sådant.

Det kan vara värt att särskilt nämna, att den senare perioden av Söderbergs författarverksamhet utmärks av en utpräglad kristendomskritik. Nog för att hans aversion mot religion varit märkbar ganska ofta i mycket av hans produktion, men han kom till sist att skriva två böcker som ifrågasätter den hävdvunna synen på den historiske Jesus, en i fiktionens form och en i vetenskaplig form.

* * *

I sin tid var Söderberg något av en kontroversiell författare. Hans skildringar av kärleken, med inspiration från sitt eget liv, var tiden inte mogen för. Inte heller för den form av religionskritik som han uttryckte. Två gånger varnade Bonniers för att böcker riskerade att hamna under åtal – något som emellertid inte hände.

Men på många sätt var Söderberg före sin tid. Och det är väl bland annat det som gör honom så förvånande aktuell att läsa än i dag; tiden har hunnit ifatt honom, måhända, men inte sprungit förbi honom. Och hans stil – nej, den kan aldrig bli ifrånsprungen.

* * *

Bure Holmbäck skriver att hans bok mer är att se som "en sammanfattande inledning" snarare än en definitiv biografi om Hjalmar Söderberg. Man kan tycka att det är en väl ödmjuk hållning när man författat en bok om över sexhundra sidor, försedd med drygt 500 noter.

Men nåväl: som grundsten – och mer! — till förståelsen av Hjalmar Söderbergs liv och den tid han levde i fungerar Holmbäcks biografi utmärkt. Är man sedan intresserad av någon särskild del av Söderbergs liv eller verksamhet kan man med fördel gå till bokens litteraturförteckning och hitta än mer material att fördjupa sig i.
– – –
Hjalmar Söderberg: Ett författarliv, Bure Holmbäck. Bonniers 1988. Omslagsbild: målning av Astrid Kjellberg-Juel (1912). Formgivning: Marie Sterte. ISBN: 91-0-047295-6. 631 sidor.

IMPRESSION: Mormors kök

Jag gick ut i trapphuset och kände doften av husmanskost, varm husmanskost. Och i tankarna slängdes jag tillbaka till mormor och morfar i huset vid den långa backen. Huset som morfar byggde och där de bodde med sina hyresgäster. Mormor tyckte om att laga mat, rejäl mat, mat som luktade mat; doften av potatis, köttbullar, sås, kryddor, morfars vichyvatten, stekos, det klippta gräset utanför fönstren: alltihop mötte mig i trapphuset utanför lägenheten. Jag ser mormor bära uppläggningsfat, kastruller, röra i grytor och lokalradion är på i bakgrunden, ja, jag ser den höga pallen som hon brukade sitta på när vi åt tillsammans och morfar i hörnet som alltid och hennes röst när hon ber mig att ta mer, att äta ordentligt, och jag ser imman stiga från det som stekts, kokats, beretts, gjorts i ordning, jag ser persiljan, de inlagda gurkskivorna, de stora, tunga besticken och jag ser den broderade tavlan på väggen: "Man tager vad man haver sa' Kajsa Varg", står det och den porträtterar en husmor som rumsterar i ett kök. Hon har färgglada kläder på sig. — Jag dricker mjölk eller Loranga som sticker i halsen av kolsyran och äter lite mer än jag egentligen orkar och blir mätt och blir dåsig. Om en stund ska jag nog vila i soffan i lillrummet där hos mormor och morfar i huset som morfar byggde.

Men jag står i trapphuset utanför lägenheten, hemma. Tjugo år har gått och jag har blivit vuxen och mormor och morfar är döda och vilar tillsammans på en kyrkogård. Men i ett nedkylt trapphus slår doften emot mig som får mig att känna av dem igen: levande, glada och lika omsorgsfulla som de verkligen var.

torsdag 10 december 2015

Skiss: De mytologiska berättelserna och nihilismen under konstruktionerna

Om de mytologiska berättelser vi berättar för oss själva, deras genealogi och vad som blir kvar när vi genomskådar dem.


Samhällsnärvarande mytologi

Vågar vi säga, att samhället är präglat av myter, religiösa föreställningar och konstruktioner i långt större utsträckning än vad vi föreställer oss? Sverige uppfattas som särdeles upplyst och sekulariserat. Jag menar att det är en skenbild.

Man bör till exempel känna till, att själva upplysningen som sådan främst nådde oss genom kristendomen: det var den av liberalteologi och pietism krängande kyrkan som utmanade sig själv, och med tiden till och med förändrades – visserligen på oceanångarens långsamma vis, men ändå. Upplysningen nådde oss genom en korsformad glugg i enhetsstaten. Religiösa incitament bröt sönder ortodoxins rigiditet och banade väg för sekulariseringen.

Men nog är den allmänna etiken präglad av tusen års kristen påverkan – och besynnerligt vore det annars.

Det ressentiment som Nietzsche talar om som ett fundament för den kristna ideologin har på många sätt tagit sig andra uttryck i dag än under tidigare epoker, men finns kvar lika tydligt ändå: på idéplanet kanske främst genom socialismen (”Socialismen är kristendomen utan Gud”, som Hjalmar Söderberg skrev), där de förtrycktas ressentiment gentemot de privilegierade tar sig uttryck i en utjämningspolitik enligt en jämställdhetsprincip som gör de privilegierade orättvisa. De förtryckta tänks ha en medfödd rätt till andras privilegier just genom egenskapen att existera i en povrare livssituation relativt de bättre försedda.

Därigenom har skapats en ideologi där det anses vara naturligt att alla skall nalkas en gemensam nivå: de rika skall göras fattigare för att de fattigare ska göras rika. Saliga de fattiga, sade Jesus. Och det är svårare för en rik att komma in i himmelriket än för en kamel att komma igenom ett nålsöga. Att rikedom därför ses som något skamligt, något som ernåtts på andras bekostnad och något som är tadelvärt om inte rikedomen används till det kollektiva allmännas bästa är inte märkligt; det är ett uttryck för massans ressentiment och dess tvångsauktoritet över individen.


Den kyska sexualiteten

Inte minst märks det direkt kristna inflytandet på sexualmoralens område.

Fortfarande stämplas den flicka eller kvinna som har ett rikt erotiskt liv som en hora eller som lössläppt; hennes sexualitet förväntas hålla sig inom vissa återhållsamma ramar; dessa ramar är rimligen ett arv från den tid när äktenskapet sågs som den enda legitima institutionen där sexualitet fick utövas. Den sexuella impulsen inom människan skall tämjas och föras in i vissa kanaler, inte tillåtas att flöda fritt och breda ut sig i de riktningar den själv önskar: sexualiteten uppfattas mer som ett vilddjur, än som ett behov lika naturligt som hunger eller vila. Det blir tydligt i de sammanhang som fortfarande är medvetet kristna, där panik utbryter så snart någon i samhällssamtalet talar om en avspänning i koppeltvånget på sexualiteten.

I samhället som helhet märks samma ryggmärgsreaktion inte sällan när man för på tal vuxna människors rätt att frivilligt handla med tjänster på det sexuella området: prostitution.


Människan som kropp

Tanken på att människan äger någon form av själ eller ande har väl av många förnuftiga människor redan – med mer eller mindre smärta och möda – övergivits. Människan är ju enbart summan av sina biologiska beståndsdelar: själen är medvetandet, och medvetandet är en funktion av den helt biologiskt uppbyggda hjärnan. Ingen hävdar att vi förstår hjärnans funktioner, men vi behöver därför inte anta en ickemateriell lösning på medvetandets problem.

Människan är sin kropp, och intet annat än sin kropp; hon föds helt och hållet som kropp, och dör helt och hållet som kropp. Ytterst är frågan om själen en andlig angelägenhet, som inte grundats i jorden utan i metafysiken. Själen är alltså ett element i en religiös eller åtminstone ickemateriell världsbild.


Den värderade människan

Frågan om alla människors lika värde eller rentav frågan om människovärdet i sig implicerar en metafysisk komponent i tänkandet: förutsättandet att den enskilda människans materia också innehåller något slags ovedersägligt värde.

Men de enda värden som andra människor har för subjektet i naturen är dels affektionsvärdet: att du känner för den ena eller andra människan, och dels nyttoperspektivet: att du har någon form av nytta av den ena eller andra människan och att hon därför har ett värde för dig. Dessa två värderingar kan givetvis vara kombinerade. Men att människan per se skulle äga ett slags inneboende, oomkullrunkeligt, medfött värde – en slags gudomlighet, om uttrycket tillåts – är ett antagande som icke äger grund, utöver att man helt enkelt som människa kan bestämma sig för att det är så, utan att grunda det i de faktiska omständigheterna. Men det krävs alltså en ideologisk konstruktion för att landa i den slutsatsen, som gör människan a priori besatt av ett särskilt värde – ett värde som man frånkänner en kackerlacka, ett ostron eller en ekorre.


Aristokratisk tankeverksamhet.

Besläktat med vurmen för det obetingade människovärdet är möjligen den väl sällan uttalade men möjligen anade föreställningen att den enes uppfattning är så god som en annans: att i ett demokratiskt och jämställt samhälle äger alla uppfattningar självklar gemensam verkshöjd, där ”jag känner” värderas lika högt som ”jag har kommit fram till”.

I en sådan tillvaro finns föga plats för intellektuell aristokrati, till vilka skall räknas de som tänkt, analyserat och ansträngt sig för att tränga bortom sina egna förhandenvarande förutfattade meningar. Måhända kan detta kopplas till den besynnerliga föreställningen att tro i sig är något förtjänstfullt: det är vackert att tro och det är ytterligt privat att tro, och den som tror må inte prövas, ty det är en oförskämdhet. Ergo: dina tankar och din tro är din egendom och därigenom fredade mot angrepp såsom ditt hus mot inbrottstjuvar. Men – naturligtvis – är också en sådan föreställning en konstruktion. Dina åsikter är inte fridlysta bara för att du råkar ha just de åsikterna. Din tro är inte nödvändigtvis lika sann som annan tro, bara för att du råkar ha just den tron.


Rumsliga markörer av religiositet

Också på ett yttre, mer synligt plan, är Sverige som land perforerat av mytologisk närvaro i form av synlig religiositet. I landskapet behöver man sällan färdas långa sträckor innan man möter en byggnad för kultutövning: oftast en svenskkyrklig kyrka, men inte sällan ett missionshus eller en pingstkyrka. Landskapet äger en påtaglig religiös prägel genom den frekventa fysiska närvaron av religiösa byggnader, som fungerar som manifestationer för religiositetens utövande.

Kyrkor av i dag fungerar väl snarast som gravstenar över en i stor utsträckning utdöd religiositet – eller över Gud, som Nietzsche skriver – men underhålls likväl, och i varje pastorat hålls varje vecka åtminstone någon kulthandling av gudstjänstkaraktär. Därtill – varje söndag hörs kyrkklockorna ringa till samling för tillbedjan. Och fortfarande, åtminstone utanför de större städerna, begravs våra döda oftast på Guds åkrar: platser ofta rik på religiös närvaro och religiösa markeringar, till exempel i form av kistplacering, religiösa symboler, kyrkligt anställd personal.

Bristen på ickekonfessionella lokaler för att hantera situationer av starkt känslomässig karaktär är också något vi kan uppmärksamma. Frånvaron av sådana säger också något om tankelandskapets karghet. När en katastrof inträffar blir ofta kyrkolokalen en naturlig samlingsplats. Prästen uttalar sig i media vare sig denne nu äger psykologisk sakkunskap eller icke. Just genom sitt religiösa ämbete och sin eventuella vana av att bemöta människor i känslomässigt starkt ansträngt läge blir han eller hon automatiskt självskriven i sammanhanget som talesperson för en bygd i sorg eller dylikt.

En tendens blir dock allt tydligare och är värd att notera: att man samlas vid platsen för en olycka för att ge uttryck åt sin sorg och saknad genom att umgås, tända ljus, gråta. Likväl lider samhället i stor utsträckning brist på naturliga ickereligiösa samlingsplatser för akter av ceremoniell karaktär, vare sig det nu rör begravningsakter eller äktenskapsingående eller barnvälkomnande av olika slag. Eller helt enkelt samlingsplatser där man naturligt kan samlas för att fira en högtid utan konkreta religiösa inslag. Religiositeten äger en alldeles särskild vikt vid dessa rit de passage-tillfällen; dess yttringar efterfrågas särskilt vid dessa tillfällen och är väl egentligen det som i stor utsträckning fortfarande ger den före detta statskyrkan någon luft under vingarna.


Att göra fel och att känna av det

Föreställningar kring synd och skuld kan också lyftas som exempel på religiöst tänkande. Snarare än en strikt kausal inställning – konsekvens följer handling – placeras i själva handlingens följd ett fenomen vi kallar skuld, när handlingen på något vis är oönskad. Detta måhända även när handlingens negativa konsekvens inte har något objekt: det vill säga – ingen drabbas negativt, konsekvensen är tom eller uteblir.

På mikronivå finns det gott om tillfällen att agera fel enligt samhällsnormer och lagstiftning. Det kan handla om att gå mot rött när inga bilar är i närheten, att köra bil utan säkerhetsbälte, att dra en vit lögn som endast gagnar och inte bryter ner.

Men även i vidare omständigheter kan vikten av känslan av skuld diskuteras: vad den gör för nytta, utöver att fräta och bryta ner, vad den är förutom en slags handlingens och offrets internaliserade hämnd inom gärningsmannen. Ja, vad gör skuldkänslan för nytta, när insikten om skadligt beteende redan är ernådd? Är kanske samvetet bara en sinnets förkylning, nedärvd genom evolutionens besynnerliga vindlingar? Räcker inte medvetenheten om att jag backat in i min grannes bil, måste jag lida emotionella kval för den sakens skull också?

Tendensen att indela all världens handlingar i goda eller onda torde vara släkt med syndbegreppet. Termerna hör emellertid hemma i en totalitär ideologi: en ideologi som anser sig kunna kategorisera utifrån typer, ej enskilda händelser i tiden. Rimligare är det att indela handlingar i sådana som skänker behag och sådana som skänker obehag. Och därutöver möjligen i sådana som är likgiltiga. Så får vi en i huvudsak binär kategorisering som inte baseras på en konstruerad pliktetik (”Du skall!”, ”Du skall icke!”), utan på de faktiska handlingarnas konsekvenser.


Hedonism på undantag

Hedonismen står i skamvrån. Man säger att man ”unnar sig” när man köper något man verkligen vill ha. Man får lätt ångestkänslor om man ligger och drar sig i sängen någon timme längre än vanligt, fastän det är njutbart. Fortfarande anses det vara något av ett ideal – eller i alla fall dygdigt – att vara morgonpigg och börja dagen tidigt (på bondesamhällets vis), hellre än att börja den senare och sitta uppe på natten (på den moderna människans villkor). Lättjan är satt på undantag som något skamligt. 

Gott skall utportioneras i lagom volymer: lagom mycket godis, lagom stora inköp. Att utmärka sig som livsnjutare, libertin och bekvämlighetsivrare samlar väl föga poäng: det stökiga hemmet och den oklippta gräsmattan samlar blickar, fastän det inte är någon annans angelägenhet än den som bor på platsen. Du ska ju arbeta i ditt anletes svett. Ressentimentet har gjort ett ideal av bristen: att icke unna sig.


Naturen som möjliggörare

Ej heller tanken på en naturrätt, denna förförande tanke i fromma sinnen, förpliktigar.

Naturen bjuder inte på imperativ, utan på möjligheter. Naturen föreskriver inte, äger ingen bruksanvisning: allt som kan ske är därmed naturligt, eftersom det inte går emot det möjliga. Naturen fungerar därmed på intet sätt som någon form av etisk riktningsvisare, utan är en värld full av möjligheter att existera i. Handlingar som är naturliga kan givetvis skänka behag eller obehag, men de blir inte mer eller mindre naturliga för det.


Nihilistiska resultat efter dekonstruktionen av mytologiska förhållningssätt

Nå, har allt det jag här antyder med kristendomen att göra? Nej. En del har det, en del har det inte.

Men jag vill hävda att mycket av det som här skisseras har med ett mytologiskt (förstått mycket brett som ett konglomerat av internaliserade mänskliga berättelser eller scripts, livsmanus) eller religiöst förhållningssätt till tillvaron att göra; vi konstruerar av våra egna förväntningar och önskningar de kulisser vi vill skall ingå i verkligheten, och lever i den på så vis konstruerade världen som om kulisserna vore naturgivna, när de lika gärna kunde placerats på ett annat sätt — eller helt rivits ner.

Den prövande insikten om det osäkra i alla konstruerade berättelsers legitimitet föder inte automatiskt en ny värld: insikten är ämnad att bryta ner, inte att bygga upp, inte att skriva ”nya tavlor”, för att tala med Nietzsche. Insikten förmår oss emellertid att pröva tanken att världen, såsom vi uppfattar och framförallt såsom vi lever i den, inte är nödvändigtvis är något absolut, ja, att det mytologiska förhållningssättet påverkar hur vi uppfattar tillvaron, samt att vi nog ofta lite till mans gör som fisken: vi uppfattar inte vattnet, ty det är överallt omkring oss.

– Så återstår frågan: är det önskvärt att få sin mytologiska optik krossad?