Bokrecension: Disasters | Sandra Forty

Disasters i serien "Defining Moments" är skriven av Sandra Forty. Boken utkom år 2005.

* * *

Katastrofer inträffar. Det finns inget sätt att leva ett liv som kan skydda det från det oväntade och drabbande i en katastrof. En del katastrofer kan hänföras till naturen: väldiga jordbävningar, tsunamis, vulkanutbrott, orkaner, översvämningar. Andra kan hänföras direkt till människan, dels genom felbedömningar eller misstag, dels indirekt genom att saker konstruerat av människor fallerar.

Något annat med katastrofer som är påfallande, är hur snabbt de glöms av: världen läker ihop.

I Sandra Fortys genomgång av katastrofer mellan år 1900-2004 är det påfallande hur många, även mycket omfattande katastrofer, som jag inte hört talas om förut, eller hört talas om, men inte lagt på minnet. Tiotusentals, ja, hundratusentals människoliv har gått under i händelser inte alltför avlägsna från vår tid, och jag kände inte till dem.

I Galveston, Texas miste över åttatusen människor livet i en orkan år 1900. På Martinique i Västindien dog omkring 29 000 människor i samband med ett vulkanutbrott 1902. I Japan dog omkring 100  000 människor när en Stora Kanto-jordbävningen drabbade trakten kring Tokyo och Yokohama 1923. 

Och när Gula floden i Kina översvämmades 1931 lär ofattbara 3,7 miljoner liv ha förlorats. År 1976 drabbades samma lands nordöstra del av en jordbävning som kan ha tagit upp mot 655 000 liv.

* * *

Andra katastrofer har blivit legendariska, förvandlats till berättelser: Titanic, Hindenburg, Challenger, Tjernobyl, Lockerbie, Estonia, Kursk, 9/11, Tsunamin.

Kanske minns vi i allmänhet inte – eller glömmer alltför snabbt – katastrofer utanför vår egen kultursfär. Att de legendariska katastroferna ovan nästan samtliga inträffat i västvärlden eller den ryska sfären är nog inget sammanträffande: vi relaterar till det som uppfattas som nära, och står mer främmande inför det som uppfattas som avlägset. 

Är man cynisk kan möjligen även tsunami-katastrofen inordnas i den västerländska sfären: den blev relevant för oss genom att så många västerländska turister avled, och därmed kom katastrofen närmare oss än den eljest hade gjort. 

Ja, det föreligger nog ett närhetskriterium för att katastrofer skall upptas i medvetandet: närhet i tid, men framförallt upplevd kulturell och geografisk närhet.

* * *

Sandra Fortys beskrivning av de enskilda katastroferna är korta och koncisa, oftast får vi läsa om en katastrof per uppslag, där det också ryms rimligt med illustrationer. Och varje beskriven katastrof har försetts med en faktaruta, där huvuddata om det inträffade presenteras. 

Totalt går Forty igenom 83 händelser, där avdelningen för 9/11 och Al Qaida-terrorism har ett antal underavdelningar om händelser som kan knytas till olika attentat som kan knytas till islamistisk terrorism.

En viss förkärlek för siffror kan anas i redogörelserna: det är mycket om vindhastigheter, vattennivåer, antal döda och så vidare. Som en anmärkning kan nämnas att Estonia-katastrofen, som får fyra sidor med tre illustrationer, har fått som första bild ett fartyg som sägs vara passegerarfärjan i fråga. Fotografiet föreställer emellertid ett annat fartyg.

Språket i Disasters är tillgängligt, och det är en lämplig bok att läsa för små lediga stunder: för många katastrofredogörelser åt gången kan nog leda till känsla av övermättnad.
– – –
Sandra Forty, Disasters. Rochester: Grange Books, 2005.

Bokrecension: My Experiences as an Executioner | James Berry

James Berry

My Experiences as an Executioner är skriven av den engelske skarprättaren James Berry (1852-1913). Boken utkom 1892. Jag har läst Project Gutenbergs eboksversion av verket.

* * *

Dödsstraffet har inte utövats i Sverige på över hundra år; de med direkta erfarenheter av denna straffpåföljd är nog få i vårt land. Läget var ett annat på 1800-talet, då avrättningar inte var helt ovanliga händelser, och länge dessutom helt offentliga sådana. 

Vår siste skarprättare, eller bödel, var Anders Gustaf Dalman (1848-1920). Han avrättade under sina  tjugofem år i yrket sex personer, samtliga med bila, utom den siste, som togs av daga med giljotin.

Ungefär samtida med Dalman var den engelske skarprättaren James Berry. Hans verksamhetstid som bödel, 1884-1891, var betydligt kortare, men under de åren avrättade han 130 personer, samtliga genom hängning. Till oöverskattbart kultur- och mentalitetshistoriskt värde för eftervärlden är hans redogörelse för sitt yrke, boken My Experiences as an Executioner, som utgavs 1892.

I boken berättar Berry detaljerat hur han rent tekniskt gick till väga vid avrättningarna: egenskaperna hos de rep han använde, lämplig fallhöjd för att åstadkomma omedelbar död istället för strypning, och tidsåtgång från det att han fängslar delinkventen i dödscellen till dess att denne är död. 

Han gör också psykologiska reflektioner och resonerar kring dödsstraffet som institution.

Det är alltså som upplagt för sensationalistisk-morbid läsning. Men Berry aktar sig för att utlämna de mest råa sidorna av sin yrkesutövning; han förblir koncist redogörande utan onödigt målande beskrivningar. Och ett syfte med sin berättelse formulerar han så här, efter att ha gått igenom ett antal avrättningar där han tjänstgjort som skarprättare:

"I have tried to avoid sensationalism, but I want to make every reader think. I want to make them think that murderers are, after all, men and women, with human sympathies and passions."

* * *

Berry hade en bakgrund som polis, men verkar strax innan att han började arbeta som skarprättare sysselsatt sig med skoförsäljning. Inkomsterna från detta värv var dock låga, och efter att han blivit bekant med en tidigare skarprättare ansökte han att efter att denne slutat att få inleda sin nya karriär. 

Det förefaller vid denna tid inte funnits ett offentligt bödelsämbete i England, utan dödsstraffet ålades den lokale sheriffen att utföra, som i sin tur i allmänhet kontrakterade själva hanteringen åt en inhyrd skarprättare. Berry resonerar om det olämpliga i detta: han såge hellre att han fick en fast statlig lön, snarare än att få ersättning per utförd avrättning, något som han tycker är olämpligt.

Men Berry synes blivit en mycket flitigt anlitad skarprättare. En del av fallen berättar han om i boken, också om de få fall där avrättningen inte gått helt enligt planerna, bland dem den gången då hustrumördaren Robert Goodale hängdes. Hans nacke klarade inte av påfrestningen när snaran stramades åt efter fallet. Huvudet slets av.

Det inträffade ledde inte till att Berry klandrades, men Berry utarbetade därefter en ny detaljerad tabell, som utifrån den dömdes vikt indikerade lämplig fallhöjd vid hängningen för att åstadkomma tillräcklig kraft för att nacken skall bröts av, utan större yttre åverkan på kroppen än nödvändigt. Siffrorna kunde han sedan anpassa efter uppskattad fysiskt skick på de dömda.

Berry eftersträvade snabba, smärtfria avrättningar, utan blodsutgjutelse. En äldre tids avrättningar via hängning ansåg han smärtsammare, eftersom den dömde då hissades upp och på så sätt, genom den lägre hastigheten, ströps långsamt till döds. 

* * *

Utifrån Berrys egen redogörelse förefaller han tagit sitt jobb som ett hedervärt arbete i samma grad som andra arbeten, och han ogillar det sociala stigma som yrket medför, särskilt som det drabbar hans familj. 

Berry är i sina egna ögon helt enkelt en sakkunnig och noggrann yrkesman, vars arbete må vara ovanligt, men inte tadelvärt. På ett ställe använder han formuleringen: "I am a servant of the public". Och på ett annat ställe:

"I am not ashamed of my calling, because I consider that if it is right for men to be executed (which I believe it is, in murder cases) it is right that the office of executioner should be held respectable."

Berry är inte likgiltig inför dem han avrättar. I denna bok ifrågasätter han inte dödsstraffet principiella legitimitet, men han visar påfallande förståelse för de förmildrande orsaker som kan göra att en person kanske inte lämpligen borde ha dödats, utan snarare rehabiliterats. Berry skriver: 

"To me, a murderer is a study. He is a man who has doen an ill deed, who may or may not be naturally vicious, who may or may not be reallys responsible for his actions, who may or may not be devoutly penitent."

Det är onekligen inte så för Berry, att en mördare är en mördare är en mördare. Han ser bakom epitetet och förstår att miljö och annat kan ha inverkat vid dådets utförande, och att om sådan miljö inte förelegat dådet kanske aldrig blivit utfört. 

Särskilt betonar han hur frekvent alkohol inverkat för att ett mord skall ha genomförts. Om nedbrytande omgivningar och alkoholens inverkningar skriver han:

"... in such deplorable circumstances, I say, that even an angel could hardly keep himself unspotted from such a world."

Och på ett annat ställe:

"My main object is to induce people to look more into the pre-disposing causes of crime. I want them to consider whether in many cases prevention is not beter than cure, and whether more can not be done to remove the causes."

Detta innebär inte att Berry vid detta skede i sitt liv är motståndare till dödsstraffet som sådant. Det är bibliskt och därmed rättfärdigt i hans ögon, det är dessutom nödvändigt att ha för de grövsta brottslingarna, menar han. Men däremot vill han reformera när dödsstraffet tillämpas.

* * *

Några tekniska detaljer ur Berrys redogörelser kan vara värda att notera av kulturhistoriska skäl. 

Således använde Berry gärna samma rep vid flera avrättningar. Det var tretton fot långt med en mässingring i ena ändan varigenom repet kunde dras för att forma en snara. Snaran hölls på plats med en flyttbar läderbit som satt tätt runt repet. 

Han skriver att ett rep använde han vid sexton hängningar, fem andra har han använt vid tolv avrättningar vardera. Detta kunde han fortsätta med till 1890, då nya regler trädde i kraft som stipulerade att repet efter avrättningen skulle brännas tillsammans med den avrättades kläder.

Berry hade också räknat på tidsåtgång. Han behövde tre minuter från det att han fängslade den dömdes händer i förvaringscellen, till dess att avrättningen genomförts. Eftersom avrättningar vid denna tid på de flesta platser, enligt Berry, tydligen genomfördes klockan 08.00, trädde han därför oftast in till den dömde tre minuter i åtta.

* * *

En saklig genomgång av dödsstraffets praxis av en skarprättare kan förefalla skrämmande, och kanske rentav läsaren av en sådan redogörelse framstår som en aning suspekt. Åtminstone det senare vill jag protestera mot. 

Dödsstraffet är inte en historisk relik: det utövas som bekant fortfarande av många länder. Dödsstraffet har varit en följeslagare till mänsklig civilisation i tusentals år, och får därmed anses vara en djupt mänsklig åtgärd av kollektivet för att komma till rätta med oönskat beteende hos individer i samhället. Att studera dödsstraffets historiska praktik blir därför en del i att studera människan som samhällsvarelse .

Dessutom kan en historisk studie av dödsstraffet, såsom läsningen av James Berrys My Experiences as an Executioner, ge också oss, i ett land som inte har dödsstraff, direkta insikter i hur det genomförts och uppfattats direkt av skarprättaren själv, han som är satt att utföra påföljden på det mest konkreta sätt man kan tänka sig: anskaffning av rep, uträkning av fallhöjd, fängslande av händer, och så vidare.

My Experiences as an Executioner är avkylande och saklig läsning. Den ger ovärderliga insikter i dödsstraffets historiska praxis och en viss psykologisk inblick i en människas psyke som arbetade med att tillämpa det.

* * *

James Berry blev, vad jag förstår, med tiden frälst och en ivrig motståndare till dödsstraffet. 

Denna bok utkom innan dess, och är sammanställd Henry Snowden Ward (1865-1911), som även försett boken med dess inledning (utgår jag ifrån), samt dess första kapitel, som presenterar Berry som privatperson. I övrigt förefaller bokens innehåll vara sammanställd utifrån Berrys anteckningar och diktamen. Den rymmer också ett antal brev och andra excerpter.

– – –
James Berry, My Experiences as an Executioner. London: Percy Lund & Co, 1892. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Tänk om... | Lars M. Andersson, Ulf Zander (red.)

Tänk om... Nio kontrafaktiska essäer är en samling texter under redaktion av historikerna Lars M. Andersson (f. 1961) och Ulf Zander (f. 1965). Boken utkom år 2000.

* * *

Kontrafaktisk historieskrivning är en alldeles speciell genre. Det handlar om att utifrån en given historisk situation förändra någon eller några parametrar, och utifrån de förändrade förutsättningarna försöka resonera sig fram till hur en alternativ historisk utveckling hade kunnat se ut. 

Genren ser man väl i allmänhet ganska skeptiskt på från historikerhåll. Den sysslar ju inte med den faktiska historien, såsom det förflutna verkligen såg ut, utan hur den kunde sett ut – om saker hänt annorlunda än de gjorde. 

Likväl tycker jag genren är relevant, särskilt när den bygger på mer än fria fantasier, utan verkligen grundar sina överväganden i den historia som vi känner: den tvingar oss att reflektera kring de olika historiska krafterna, motiveringarna hos olika aktörer, och betydelsen av olika skeenden. Genom att avvika från den faktiska historien får vi i bästa fall perspektiv på den faktiska historien.

* * *

Det är kontrafaktisk historieskrivning som Tänk om... förhåller sig till. Olika historiker och journalister har där fått fria händer att skriva om ämnet: en del utbroderar då alternativ historieskrivning utifrån någon eller några ändra premisser, en del uppehåller sig mer kring reflexioner om den kontrafaktiska historieskrivningens teori.

Det ligger onekligen en svår risk i de kontrafaktiska resonemangen: de riskerar att bli förenklingar av oöverblickbart komplexa skeenden. Historisk utveckling är i regel inte möjlig att sammanfatta enligt formeln A leder till B som leder till C. Snarare får man tänka sig en intrikat väv av påverkan, där A mycket väl kan leda till B och C och D och E, och sedan B till F och G och H och I – och så vidare. 

Justerar man då en parameter blir snart följderna så vittfamnande att det är att jämställa med alltmer halsbrytande gissningar när man försöker förutse dem. Varje nytt steg är ett vågspel, som naturligtvis hade kunnat påverkas av fullkomligt oförutsebara ytterligare omständigheter. – Och då har vi snart lämnat historia som vetenskap långt bakom oss och gått över till skönlitteraturen, som kanske till sist ändå blir den genre där kontrafaktiska berättelser bäst kan fungera.

* * *

Den säkra kunskap som vetenskapen söker kan inte etableras utifrån kontrafaktiska resonemang, men resonemangen kan möjligen skänka intressanta perspektiv på vad som verkligen hände, och till exempel understryka betydelsen av att just den personen var närvarande vid just den historiska händelsen, eller att just det beslutet togs vid just det tillfället. 

Historien är oföränderlig, Men ibland synes väggarna till en helt annan dåtid och därmed en helt annan framtid ha varit tunnare än eljest.

Ett exempel på en till synes rimlig alternativ historisk utveckling bjuder Göran Larsson på. De premisser han ändrar är, att Karl XI stupar vid slaget vid Lund 1676 och den svenska armén lider nederlag mot danskarna. 

Detta leder till att svenskarna vid den efterföljande freden får avträda Skåne, Blekinge och en stor del av Halland. Men utländsk inblandning i fredsslutet leder också till ett närmande de två arvländerna emellan, vilket också befordras av att den danske kungens bror utses till svensk tronföljare. Genom fredsslutet kan också Sverige längre fram koncentrera sina styrkor på att skydda sig mot Ryssland och tsar Peter, utan att befara att danskarna anfaller Sverige västerut. 

I Larssons scenario förblir den södra landsändan skånskt. Slutsatserna är således inte alls halsbrytande, och den alternativa möjligheten, som inte förverkligades i den faktiska historien, känns ändå som en närliggande möjlighet som haft potential att förändra den utveckling som vi så väl känner; Larsson nämner det inte explicit, men det kommande Stora nordiska kriget hade under dessa förutsättningar möjligen genomkämpats helt annorlunda.

* * *

En mer vågad, ehuru initierad, alternativ historia hittar vi hos Staffan Skott, som beskriver ett Ryssland och en värld, där Lenin blivit skjuten och avlidit i samband med att han återvänder till sitt hemland efter exilen. 

Ryssland visar sig i denna fallstudie som en följd av Lenins död bli demokratiskt, och i och med att inte Ryssland framstår som ett stort kommunistiskt hot för Hitler, beslutar sig denne för att fortsätta som konstnär, och således uppstår aldrig Tredje riket. Stalin, för övrigt, lämnar i Skotts scenario politiken, blir skum affärsman och skjuts omsider också han.

Som synes är det här fråga om en myriad alternativ som måste falla i linje för att just denna utveckling skall bli tänkbar. Även om ingen av dessa möjligheter i sig är otänkbar, ökar berättelsens osannolikhet att förverkligas genom den mängd  parametrar som avviker från den faktiska historien, och som i scenariot dock måste föreligga på just detta vis: det blir fråga om ett stycke informerad skönlitteratur, ett konstnärligt uttryck för vad som kunde ha varit, om många ”om” hade varit. 

Scenariot om den för tidigt döde Lenin ligger på yttre kontrafaktiska flanken, som laborerar med mängder av möjligheter, medan Larssons scenario om Karl XI:s död och den svenska förlusten vid Lund i grund och botten endast ruckar på dessa parametrar och så drar sina slutsatser mer direkt ur det som sannolikt blivit följden av en sådan händelse. 

Men å andra sidan: vem vet hur ett Ryssland med en Lenin död redan i april 1917 hade utvecklats? Kanske är det panorama över en mycket annorlunda värld som Skott målar upp inte så avlägset som man först lockas att tro?

* * *

Dick Harrison framhåller i sitt bidrag bland annat hur äldre tiders historia var mer beroende av enskilda människors göranden och låtanden: i dessa sammanhang kan ett fattat beslut av en enda människa på ett mycket tydligare vis än i våra dagar bli avgörande för den historiska utvecklingen. 

Enskilda människor snarare än historiska rörelser och strukturer kunde då, kan man tänka sig, påverka världen på ett annat sätt än vad som senare i allmänhet blev möjligt. Det är ett övervägande som är väl värt att hålla i minnet vid betraktandet av det förflutna.

Tänk om… bjuder således både på inträngande historieteoretiska resonemang och målande framställningar av hur en alternativ historia kunde sett ut, om man ändrat en parameter eller två här eller där. Eller fler. 

Själv är jag i någon mån historisk determinist: allt sker som det sker eftersom det är verkan av sina – förvisso oöverblickbara – orsaker. Men det kontrafaktiska kan peka på hur annorlunda allt möjligen kunnat bli, om någon orsak varit lite kraftfullare och fått en något annorlunda verkan.
– – –
Lars M. Andersson, Ulf Zander (red.), Tänk om... Nio kontrafaktiska essäer. Lund: Historiska Media, 2000.

Bokrecension: Motsägelser | Werner Aspenström

Motsägelser är en samling texter av Werner Aspenström (1918-1997). 

Boken utkom första gången 1961. Jag har läst den reviderade upplagan från 1968 i Litteraturbankens digitaliserade e-boksversion från 2020.

* * *

Motsägelser är uppbyggd som en samling texter, somliga mer eller mindre fragmentariska, som dagboksanteckningarna, andra är artiklar eller föredragsmanus. 

Till de mest tilltalande texterna hör den om hur författaren köper ett begagnat alrotskrivbord. 

Jag vet inte huruvida texten är fiktiv eller inte, men det spelar ingen större roll för effekten. I en av skrivbordslådorna hittar författaren hursomhelst ett antal fotografier, dokument och annat: med dessas hjälp kan han rekonstruera en tidigare ägares liv, från ungdom till vuxenhet och förmodade död efter ekonomisk undergång. Till samma text fogas hur författaren i träets mönster ser figurer, som snarast synes hemsöka honom: djur, jättar. 

Skrivbordsberättelsen är suggestiv och hör till textsamlingens starkaste inslag, tillsammans med en vacker text som illustrerar sommarens slut i samband med att stadsbon lämnar sommarstället.

Höjdpunkter är också de få lyriska inslag som här och var finns medtagna, och som tvingat författaren till koncentration av formuleringarna.

* * *

Ett av de ämnen som Aspenström i de inledande texterna ägnar mycket utrymme är frågan om Guds existens. Så mycket klokare blir jag emellertid inte av de formuleringarna. För Aspenström framstår frågan om Gud och via mystica som en alternativ kunskapsväg i förhållande till den empiriska vägen. På vad sätt det rent konkret skulle kunna komma till uttryck är oklart. 

Aspenström är i vilket fall inte, fastän knappast kristen i traditionell mening, beredd att diskvalificera den religiösa erfarenheten som någon form av kunskapsbärare. Vad för typ av kunskap det då är fråga om förstår jag inte. Den verkar åtminstone inte vara begränsad till kunskap om den religiösa upplevelsen i sig, som annars väl ligger närmast till hands, när man frånkänner den religiösa erfarenheten bäring som kunskap om metafysiska sanningar. 

Istället verkar det röra sig om kunskapsöverföring i samma mening som poesi kan överföra kunskap. Överlag uppfattar jag det som att Aspenström ställer sig skeptisk till såväl teistiska som ateistiska universalsvar.

* * *

De undersökningar som Aspenström genomför i Motsägelser är av många slag, ämnena är mångfaldiga. 

Han skriver en kritik över det våldsamt kulturfientliga Futuristiska manifestet. Han tänker på döden. Han reagerar skeptiskt på modernistiska dikt-och konstformer. Många gånger leder vardagsbilder över en en eller annan reflexion av mer andlig art. Drömbilder finns också representerade. Och han funderar över vad det innebär att vara människa.

"Fraser som 'att finna sig själv' eller 'att vara trogen sig själv' får inte tolkas så, att det i varje människa skulle finnas nedlagd en formel som det gäller att lista ut. 'Jaget' bör man inte föreställa sig som någon sorts centrumanläggning utan snarare som ett magnetfält, alltså något som förutsätter två poler. Mittpunkten på en magnetisk stav brukar man kalla indifferenszonen, där förekommer ingen magnetism."

Detta som en träffande reflexion om att i sig härbergera motsägelser.

* * *

Werner Aspenströms meditationer i Motsägelser ger ett spretigt intryck; de saknar ofta stringens, de skulle vinna på att koncentreras, tuktas – för att månne så idéinnehållet skulle framträda tydligare. Såsom texterna nu står gränsar de alltför ofta till banalt fritidsfilosoferande, utmärkt av klichéer och brist på originalitet. 

Hade den liksom tvekande ordrikedomen övergivits tror jag att texterna hade glimmat av långt fler glimmande aforismer än vad de nu får möjligheten att göra, och varpå dessa är exempel:

"Betraktad på tillräckligt långt avstånd (eller tillräckligt nära) upphör människan att framstå som enbart en människa. På vilket håll skall hon betraktas?"

"Vilken befrielse vore det inte, för hjärtat och för konsten, att förfoga över en världsbild oavhängig av människans perspektiv."

Sådana skatter finns där alltså. Men för många toner i Aspenströms musik i detta verk har jag ändå inte öron. Kanhända hör jag hans poesi bättre?
– – –
Werner Aspenström, Motsägelser. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers 1968. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen | Per Erik Wahlund

Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen. Essayer är skriven av Per Erik Wahlund. Boken utkom 1970.

* * *

En god författare kan skriva intresseväckande om ett intressant ämne. En mästerlig författare kan skriva intresseväckande om ett likgiltigt ämne. Om man godtar dessa premisser måste Per Erik Wahlund räknas till den senare typen av skriftställare. Hur kan man annars förklara att en essay om nässelkålens kulturhistoria faktiskt blir fascinerande läsning? 

I allmänhet lyfter Wahlund i de essayer och texter som utgör Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen upp marginella personer och ämnen, sådant som ligger vid sidan av dem och det som det vanligen skrivs böcker om.

Till de mer intressanta texterna hör de essayer som lyfter fram den originelle poeten Hans Jacob Seseman, respektive Elisabeth Boije och hennes make Elias von Walcker. Den senare texten föranleds av att författaren fått tag i ett 1700-talsporträtt av Elisabeth som rekvisita vid en teaterföreställning, och därefter börjar efterforska vem porträttet föreställer; det hänger för övrigt vid författandet i författarens eget hem.

Wahlund får i sina essayer anledning till åtskilliga kulturhistoriska utvikningar. Det ger texterna en något vindlande, nästan samtalande, karaktär, som är mycket inbjudande. Det är alltså inte fråga om några strama redovisningar, utan ett slags lärt berättande.

Wahlund har dessutom gett utrymme åt en serie personligt anlagda betraktelser, snarast självbiografiska till sin karaktär. Således får vi i denna avdelning möta reflexioner om hur en teaterrecensent bör vara utformad, och hur författaren själv såsom sådan fungerat. Där möter vi också en skildring av författarens mannablivande; Wahlund publiceras första gången redan som femtonåring. 

Ur författarens hemtama miljö kommer också en text om ett tillflöde till Fyrisån, Svartbäcken; det blir en utflykt i en svunnen tids Uppsala, med stadens olika sociala skiktningar. Men en utvikning i denna text bjuder också på en etymologisk genomgång av ordet hälleflundra, eller helgeflundra, som den något konservativt lagde författaren föredrar.

* * *

Man kan läsa Wahlund för lärdomens skull. Men man kan också läsa Wahlund för hans utsökta språkbehandling. Jag vill hävda att jag läser honom av båda dessa anledningar. Vem vet vilka ämnen eller personer man möter i Wahlunds värld! Men också: vilka prov på litterär ekvilibri! 

Språket är formulerat med utsökt stilkänsla, respektfullt mot äldre formuleringskonst, och utan att vika undan för ord som numera blivit alltför oanvända. För språkkonnässören är Wahlunds texter en njutning att ta del av. Språket kan väl knappast imiteras nu, femtio år senare, utan att bli pastisch, men ur hans penna flyter det utan att bläcket plumpar sig. Men nog kan och bör varje människa som är mån om sin svenska bli inspirerad av det!
– – –
Per Erik Wahlund, Kammarrådinnans konterfej och andra äreminnen. Essayer. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1970.

Bokrecension: Från den långa resan | Bo Bergman

Från den långa resan är en samling texter av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1959.

* * *

En av Bo Bergmans sysselsättningar var att recensera teater. Han var verksam som teater- och litteraturrecensent i Dagens Nyheter från och med år 1905 och över trettio år framåt. Han var dessutom länge litterär rådgivare vid Dramatiska teatern.

Det är inte minst denna teaterrecenserande verksamhet som tar sig uttryck i samlingen Från den långa resan.

Bergmans intresse går inte att missta sig på; läsarens intresse bör nog vara något teaterhistoriskt för att inte bli alltför tröttad av raderna presentationer av till exempel danska svenska skådespelare, och olika skådespelares prestationer och relationer till varandra.

Mitt personliga teaterintresse är egentligen inte stort nog för läsningen, men mitt intresse för historia hjälper upp denna brist: det är hursomhelst åtskilliga stycken personhistoria vi möter i Bergmans genomgångar och hågkomster.

* * *

Mot slutet av textsamlingen möter vi en text om läsning, och en om åldrande. De är vindlande och inte särskilt stramt hållna. De förefaller mer vara nedskrivna tankar, nedskrivna allteftersom författaren reflekterar kring de ämnen som föreligger, stundom tagande mark i citat av auktorer av olika slag, exempelvis Cicero och Seneca.

I texten om läsning kan vi notera ett antal reflexioner om läsningen som sådan. Bergman rekommenderar en långsam läsning framom ett bokslukande. Han skriver också om hur förmågan till inlevelse i det man läser är "[k]onsten att läsa". Och han menar vidare, att den som vill läsa nog finner möjlighet därtill.

"Inte bristande tid utan bristande lust ställer sig främst i vägen för boken. Tid skaffar sig alltid den läshungrige."

Jag är benägen att hålla med: det liv som inte tillåter en stunds läsning under lunchen eller innan man somnar känns omänskligt tidsmaximerat.

* * *

Bo Bergman är inte en pretentiös författare. Genuin enkelhet utmärker det han skriver, men absolut inte simpelhet: den enkla elegansen behöver inte siratliga prydnader. Det är fråga om rätt ord på rätt plats, inte om verbal bländkonst.
– – –
Bo Bergman, Från den långa resan. Stockholm: Bonniers, 1959.