Världens bästa pressmeddelande

Vertigo står för årets bästa pressmeddelande, som inleds: "FITT I HELVETE" och är en svidande uppsträckning av pressmeddelandets mottagare, för att de inte gett uppmärksamhet åt Vertigos produktion, utan istället ägnar sig åt masslitteraturen. – Pressmeddelandet avslutas:

"Era sidor kommer att förvandlas till spegelbilder av pocketstället: deckare, deckare, deckare, chitlit, deckare, deckare, populärhistoria, deckare, deckare, chitlit, deckare, självbiografi, deckare. Kvalitetsförlagen kommer att finnas någon annanstans. Är det så ni vill ha det?"

Inlägget och pressmeddelandet är väl värt att läsa i sin helhet. Se Vertigomannen vittnar.

Dubbla citat

Två bra citat:

"Every word written is a victory against death."
– Michel Butor

"Neither man nor God is going to tell me what to write."
– James T. Farrell

Michel Butor är fransk författare, född 1926. James T. Farrell var en amerikansk författare (1904-1979). Med ingen av dem var jag bekant förut. Men citaten är fina. De kommer från sidan Quotes about writing, där det finns en ordentlig samling citat om att skriva; och det är få av dem som jag känner igen sen tidigare.

Satanism på topplistan

Om man går in under kategorin "Uppslagsverk" på Adlibris, och filtrerar så att endast pocketböckerna kommer upp – då kommer Anton Szandor LaVeys The Satanic Bible som nummer två på topplistan. Det var ju intressant.

Satansbibeln torde vara en sån där bok som är förhållandevis ökänd, men som få har läst. Nå, jag har läst den. Och jag tycker den är rätt bra. Den är visserligen vulgär och språket är inte särskilt välljudande. Men om man bara destillerar ut religionskritiken och studerar den, så är den träffsäker.

Som alla förhoppningsvis känner till numera är satanism ju inte detsamma som djävulsdyrkan. Satanism kan mycket väl vara ateistisk, och handlar om ett självbejakande snarare än ett bejakande av en transcendent kraft. Satan blir en symbol för upproret mot det som uppfattas som Gud och den gudens etik. Målet är ett självuppfyllande liv här, inte i en antagen tillvaro efter döden.

Naturligtvis är satansgestalten vald som galjonsfigur för satanismen som en provokation. Och till skillnad från nyktrare religionskritiker, som Nietzsche, min personliga favorit, tar LaVey i från fötterna. Det blir enkelt, oproblematiserat och vulgärt. Men det skadar ju inte att klämma ur sig ett citat från Satansbibeln emellanåt. Om man nu vill provocera...

"Life is the great indulgence—death, the great abstinence. Therefore, make the most of life—HERE AND NOW!" (The Satanic Bible, sid. 33)

Bokrecension: Thérèse Raquin

Thérèse Raquin är skriven av Émile Zola.

Thérèse gifter sig mer eller mindre av nödtvång med sin bortklemade och sjuklige kusin Camille. Hon är tyst, stilla och hämmad, där hon går omkring och hjälper till att sköta butiken som hennes faster, tillika Camilles mor, äger. De bor alla tre tillsammans på övervåningen.

Varje torsdag samlas en liten grupp av Camilles och fasterns gamla vänner i våningen ovanför butiken. Camilles kollega Laurent kommer också med i kretsen. Och Thérèse och Laurent blir förälskade. De inleder en romans och samlas i hemlighet. De känner med överväldigande styrka att de hör ihop. Och Camille står i vägen. Så tanken på att få honom ur vägen växer i dem. Laurent dränker Camille i Sein under en roddtur. Thérèse sitter med.

Nå, de lyckliga tu lyckas maskera brottet till en olyckshändelse. För att inte väcka misstankar ser de knappt på varandra under två års tid, ens under torsdagssamkvämen som fortsätter även efter Camilles död. När de andra vännerna märker Thérèses olyckliga uppsyn föreslår de fastern att den unga kvinnan borde gifta om sig. Och varför inte med den trevlige Laurent, Camilles vän, som visat sådan omtanke om den gamla fastern efter Camilles död?

Bröllop. Men äktenskapet kan inte fullbordas. Båda parterna plågas av skuld, hallucinationer och kyla... De glider ifrån varandra och märker att mordet de begått även dödat deras kärlek. Deras tillvaro tillsammans blir en plåga. De fasar för nätterna.

– Och så fortsätter det i allt vidare cirklar av destruktivitet. Jag utlämnar upplösningen...

Zola är, som bekant, naturalismens ärevördige fader, och boken är närmast ett skolexempel på en naturalistisk roman, där en stor vikt läggs vid realism, vid att låta karaktärerna utvecklas och där händelse obevekligt följer på händelse. – Och jag tycker mycket om det! Det är en obehaglig bok, en ruskig bok. Rädslan mördarna känner inför liket som hemsöker deras tankar på nätterna är nästan påtaglig. Och beskrivningen av det faktiska liket, när det väl hittats, är också mycket träffsäker och därmed olustig.

Thérèse Raquin blir en studie i skuldkänslor, men också en tidsbild av ett Paris under senare delen av 1800-talet. Också det har sitt stora värde. Böcker med över ett sekel på nacken kan ibland bjuda på en del mångordigt motstånd; men Thérèse Raquin är förhållandevis lätt att ta sig igenom rent språkligt.

Rättstavningsövning

Med bloggrevolutionen följer ett ivrigt bloggande av var och en. Häromdagen läste jag att en av de mest lästa bloggarna är Kissies blogg, som beskriver en artonårig tjejs vulgära leverne. Men det ska jag inte ha mer åsikter på nu. Jag är mer intresserad av språkhanteringen. Så här skriver Kissie i ett inlägg, som hon kallar "Killar är skit och jag är bakis".

"Jag är så bakis right know.. Lika bra, då slipper jag tänka på alla idioter till killar, (oyeah, killproblem så det skriker om det)!! Jaja iaf, hela kvällen var hur bra som helst, jättemycket folk, bra stämmning, folk var trevliga osv osv! Jag drack för mycket och posade stenpackad med läsare bland annat, life of Kissie lixom.. ;)"

Hur skulle man kunna låta bli att rätta en sådan text? Röd text: ändringar eller tillägg.

Jag är så bakis right now... Lika bra, då slipper jag tänka på alla idioter till killar, (oh yeah, killproblem så det skriker om det)!!! Jaja, iaf, hela kvällen var hur bra som helst, jättemycket folk, bra stämning, folk var trevliga, osv., osv.! Jag drack för mycket och posade stenpackade med läsare, bland annat. Life of Kissie lixom... ;)

Nå, jag är inte språkkonservativ. Men jag tycker det är djävligt roligt att greja med sånt här... Så djävla roligt att jag tar ett exempel till! Först originalet, från inlägget "Ni blir bara hatade!":

"Skillnaden mellan mig och dom bloggarna som härmar mig är att jag är bra på det jag gör, orginell och kommer på alla ideér samtididigt jag har riktiga vänner på sidan om och är riktigt trevlig mot alla som är det mot mig!"

Nu den justerade versionen:

Skillnaden mellan mig och de bloggarna som härmar mig, är att jag är bra på det jag gör, originell och kommer på alla idéer, samtidigt som jag har riktiga vänner vid sidan om och är riktigt trevlig mot alla som är det mot mig!

Nå, är jag elak nu? Kanske det. –

Encyklopediskt

Jag tillhör dem som köper Nationalencyklopedin, band för band, med Expressen en gång i veckan. Det är en förkortad version av stora Nationalencyklopedin. Men dock i tjugo band, med 64 000 artiklar. Tänk om man nån gång kunde läsa igenom de banden... Bara tänk om...

Det är ett bra initiativ av Expressen. Folkbildning på allra bästa sätt. Visst, det hade gått att skaffa sig medlemskap på Nationalencyklopdins hemsida. Det hade blivit billigare (46 kronor i månaden). Men det är nåt särskilt med att ha böckerna i hyllan. –

Nedsänkning i fiktion

Jag vill läsa ett enormt romanprojekt. Prousts På spaning efter den tid som flytt. Eller kanske Anthony Powells A Dance to the Music of Time. Jag har rivit ner de religiösa mytsystem som en gång spökade i mig; jag söker nya mytsystem; och var kan det väl vara lämpligare att söka dem, än i litteraturen – den alternativa verkligheten?

Återstår att välja. Att sätta igång. Att inte komma av sig. Jag försökte med På spaning efter den tid som flytt för ett halvår sen. Och kom av mig. Jag älskade språket, och att flyttas in i fiktionen. – Men så, kanske ett nytt försök?

Jag har en resa framför mig på nio timmar. Senare nio timmar tillbaka. Hur mycket Proust kan man tänkas hinna och orka läsa på arton timmar? Tillräckligt för att sänkas ner i fiktionen? Tillräckligt för att bli beroende?

Drömmen om bokstugan

Jag drömmer om ett eget bibliotek. Ett eget, friliggande bibliotek. – Om det blir så som vi hoppas, bor vi om några år på landsbygden. Där vill jag bygga en friggebod. Och därinne vill jag täcka väggarna med bokhyllor allt mer fulla med böcker, jag vill sätta in en schäslong, ett gammalt skrivbord och en stol. Och så bejaka mina hobbies än mer: läsa, skriva...

– Jag minns hur imponerad jag blev när min klassföreståndare första dagen i högstadiet berättade om lärarna vi skulle ha: om att en av dem, givetvis svenskläraren, hade ett hus till sina böcker... Jag vill också ha nåt sånt, om än bara en liten stuga...

Nu löser jag utrymmesbristen genom att bära ner böcker i förrådet, eller att ha böcker i dubbla rader i hyllorna. – Men en dag...

Bokrecension: Mei wenti! Inga problem!

Mei wenti! Inga problem!: Om livet i dagens Kina är skriven av Catarina Lilliehöök.

Om man vill få en bred och lättöverskådlig bild av kinesisk kultur och kinesiskt sinnelag är nog Lilliehööks bok ett bra val. För det är en riktigt bra bok. Lilliehöök beskriver hur hon flyttar till Kina, lär sig kinesiska, tampas med en kinesisk hyresvärd och ömsom bryter och ömsom följer kinesisk etikett, som för en västerlänning ofta synes minst sagt märklig.

Boken är skriven på så vis, att Lilliehöök berättar i närmast resedagboksform om sin tillvaro i Kina, och när ett särskilt fenomen dyker upp som kan vara värt att belysa fördjupar hon sig i just det. Det är en form som fungerar utomordentligt väl. Lilliehöök är uppenbarligen förtjust i sitt Kina, och förtjusningen märks i den berättarlust som genomsyrar texten.

I Mei wenti! Inga problem! möter vi kinesisk pragmatism – som när Lilliehöök med make flyttar till Shanghai och vill att vardagsrummet ska målas beige. Det har dock målats vitt, med motiveringen att vitt ju också är fint... Vi möter också den förlamande rädslan för att tappa ansikte – som exempelvis affärsmannen som efter en trevlig lunch blir arg för att han inte fått lov att betala notan. Och vi möter den lika förlamande hierarkin, som gör att underordnade inte får opponera sig mot överordnade – som i fallet med den unge kinesen som får ila genom Peking med några dokument från en lärare till en annan, och inte får lov att föreslå att de kanske kunde faxas istället...

Om några veckor reser jag till Kina. Vad jag främst kommer att bära med mig för lärdom av Mei wenti! Inga problem! är nog att se upp med etiketten och för Guds skull undvika att råka få en kines att tappa ansiktet.

Om ett beroende

Jag bär nästan alltid med mig en anteckningsbok. Moleskine, i fickformat, innehåller många sidor, och med rätt penna blir det lätt att skriva på både sidornas fram- och baksidor. Det blir en liten loggbok. Ibland skriver jag ner någon reflexion över något religionsproblem eller kanske något politiskt; ibland bara en iakttagelse av vad jag gör just för stunden.

Vi gör det igen. Vi slutar röka. I rökningen ligger nån form av tillfredsställelse – det ger ett lugn, en paus. – Men nu, sent på kvällen, med lätt huvudvärk känns det som om saknaden av cigaretterna kommer att vara överkomlig.

Jag skriver inte med tanke på att någon ska läsa det, möjligtvis med undantag för en tid då jag inte längre finns kvar. Om någon skulle vilja få någon sorts inblick i mitt liv då. – Men det kan också vara små poetiska strofer, ett utkast till en berättelse. Eller något som jag just för stunden, för mitt eget nöje, skriver ner.

Fascineras av vatten... vatten som fyller brunnar och svämmar över... rinner över asfalten och skapar vidsträckta sjöar där marken är plan... faller från grå moln som oräkneliga droppar... översvämmar källare som blir till dammar... reptiler och småfiskar... trä ruttnar, allt blir blött... saker flyter omkring, halvt ovan, halvt under, ytan... —

Jag försöker följa mina ideal för skrivande: att undvika pladdrighet, att försöka vara koncis. Jag har slutat att försöka skriva läsaren (om det så bara är mig själv) på näsan. Att inte förklara varje referens. Jag vill lämna utrymme, utan att vara otydlig. Men samtidigt som jag vill skriva i enlighet med mina ideal vill jag undvika ortodoxi; jag tillåter mig att blanda fiktion med fakta. Ja, jag tillåter mig.

Jag förstår inte hur en människa kan leva utan att skriva.

Bokrecension: Döda vita män

Döda vita män är skriven av Johan Hakelius.

Döda vita män innehåller essäer eller minibiografier över ett antal mer eller mindre excentriska och ofta mer eller mindre litterära britter: kolumnisten Jeffrey Bernard (1932-1997), dandyn Stephen Tennant (1906-1987), skådespelaren Sir Alec Guinness (1914-2000), dagboksförfattaren James Lees-Milne (1908-1997), politikern och fascisten Sir Oswald Mosley (1896-1980), författaren Evelyn Waugh (1903-1966) och sonen, författaren Auberon Waugh (1939-2001), den ofattbart förmögne affärsmannen Sir James Goldsmith (1934-1997), politikern, dagboksförfattaren Alan Clark (1928-1999), emigranten Sir Henry John Delves Broughton (1883-1942), mästersnobben Sir Iain Moncreiffe of that Ilk, BT (1919-1985), nekrologförfattaren Hugh Massingberd (1946-2007), författaren Anthony Powell (1905-2000), och författaren George Orwell (1903-1950).

Detta är en bok för anglofiler. Brittiska anekdoter och stämningar osar genom hela textsamlingen. Som i nedanstående exempel, som behandlar James Lees-Milnes föräldrars relation. Stiff-upper lip, indeed:

"Till exempel när hans mor under pågående färd öppnade handskfacket i bilen och fann ett cigarettetui i guld. Hon läste gravyren, konstaterade att hennes man fått det av sin älskarinna, undslapp sig ett stillsamt 'hm', vevade ned bilrutan och kastade ut etuiet. James far hade inte rört en min." (sid. 108)

Det är omöjligt att försöka sammanfatta Hakelius bok. Den är så sprängdfylld av berättarglädje och små historier i historierna. Ett roligt inslag är hur Hakelius länkat samman samtliga i boken porträtterade personer i en lång kedja, genom hur de känner varandra, eller hur de på annat sätt kan ställas bredvid varandra. Framställningen får de intellektuella och aristokratiska kretsarna att verka mycket sammanhållna. Men inte konforma. Få av personerna i boken är konforma. Snarare obekväma för sin omgivning. Brittiskt sarkastiska. Snobbiga. Underbara.

Man måste nog vara något av en englandsvän för att få ut så mycket som möjligt av boken. För den är skriven av en riktig englandsvän. Nå, englandsvän är jag – om än inte i Hakelius omfattning – och jag njöt verkligen av läsningen, och vill gärna sätta igång och läsa Anthony Powells A Dance to the Music of Time för att få äta och dricka mer brittisk stil!

Conservapedia och källkritik

Ramlade över en helt osannolik sida häromdagen: Conservapedia: The Trustworthy Encyclopedia. För dem som tycker att Wikipedia är alltför liberal... Av allt att döma är dock Conservapedia inte den satir man gärna skulle vilja tro att den är. Loggan rymmer en amerikansk flagga, och artiklarna är pålitliga endast för den som inte vill få sina högerkristna familjevärden utmanade. –

Några textutdrag för att visa tendenserna:

"[Svenska kyrkan] is somewhat unique because it has decided to agree to perform a blessing ceremony for homosexuals engaging in registered partnership (full marriage for same sex couples is a matter of debate in Sweden). This Church is considered a liberal Church and does not protest against abortions, divorce, and other conservative issues." (Artikel "Sweden")

Artikeln "Homosexuality" är så förbannat tendentiös att jag inte ens orkar citera något. Den vittnar om en sån anti-intellektualism att jag saknar ord. Det kan räcka att anföra stycket 24.1, underavdelning till "Homosexual Agenda" – "The Marketing of Evil" (som syftar på en boktitel).

Artikeln om Obama anger i första stycket: "Obama spent far more per vote than McCain did: Obama spent $7.39 per vote, while McCain spent only $5.78 per vote." (Ja, i fetstil). Lite senare: "Critics of the Obama administration have coined the word "Obamunism" to describe Barack Obama's socialistic and "fascism light" economic planning policies..."

Nog sagt om detta. För ett gott skratt, som visserligen fastnar i halsen, kan intellektuella liberaler (eller intellektuella över huvud taget) logga in på Conservapedia. Sidan torde vara ett utmärkt medium för elever att testa sin urskiljningsförmåga på, när de skolas i en av den humanistiska vetenskapens ädlaste grenar: källkritiken.

Så: källkritik! Källkritik! Källkritik! – Gud, vad jag är glad att jag stiftat bekantskap med källkritisk metod!

Bokrecension: Våtmarker

Våtmarker är skriven av tyska författaren Charlotte Roche.

Ramberättelsen går ut på att 18-åriga tyskan Helen hamnar på sjukhus, eftersom hon fått en analfissur som behöver opereras. Läkaren blir då ombedd att även operera hennes uthängande hemorrojder. Under sin sjukhusvistelse ligger Helen och funderar på sitt liv, och ägnar sig åt små experiment och utflykter. Detta är själva berättelsen.

Och om man tycker det är magstarkt att berätta om i en bok, så är det ingenting mot vad mer man får veta om Helen som man aldrig någonsin skulle komma sig för att undra. Jag tänker inte gå in så mycket mer på vad det innebär, eftersom det väl i så fall skulle få bloggen flaggad för stötande innehåll... Men ett i sammanhanget harmlöst utdrag kan jag bjuda på i alla fall, där Helen berättar om en av sina vanor:

"Sedan dess lever jag ett toalettdubbelliv. Jämt när jag kissar eller bajsar, äter jag upp alla snorkråkor i näsan. Det ger en befriande känsla i näsan. Men det är inte huvudskälet till varför jag gör det. Ifall jag kommer över en torr kråkbit och drar i den och därmed sätter näsan i rörelse och lyckas dra ut en längre kråkslemklump, blir jag kåt. [...] Alltsammans åker in i munnen och tuggas långsamt med framtänderna så att jag tydligt kan känna smaken. Jag behöver ingen näsduk. Jag är mitt eget sopnedkast." (sid. 119)

Jag brukar skriva att jag uppskattar att skakas om av böcker, att de gärna får vara udda. – Nå, den här boken var bland det mest udda jag läst hittills. I vilket fall när det gäller banal, om än slipprig äcklighet... – Roche frossar i detaljerade, grafiska beskrivningar av huvudpersonen Helens hygienvanor. Och Helen är inte en hygienisk person. Snarare njuter hon av att vara smutsig, att inte tvätta sig.

Men om man ska se bortom det äckliga, så kan det vara en intressant reflexion att fundera på vad boken säger om kvinnan och kvinnosyn. Hade en man beskrivits på lika ingående vis, hade det antagligen inte fått mig att reagera som jag nu gör, när kvinnan, madonnan, rivs ner i smutsen och pratar om hur det känns för fingrarna att känna på insidan av livmodern. Jag hade velat läsa en feministisk analys av Våtmarker. För vad läsaren möter i boken är en mycket biologisk förståelse av Helen, en kvinna som subjekt, som söker njutning, som struntar i normer. En mycket stark kvinna.

Trots de ingående beskrivningarna av Helens privatliv är Våtmarker på intet sätt en erotisk bok, absolut inte. Snarare en sexualpsykologisk roman. Och egentligen vet jag inte vad jag tycker om den... Ramberättelsen: en ung kvinna på sjukhus, som funderar över sin tillvaro och trasiga familj – ja, det räcker för berättelsens syfte. Berättarstilen är så rak och tydlig som det bara går – det är bra. Och själva berättelsen i sig – ja, den är banal, men den får mig att reagera med både fascination och äckel, så det måste väl också betyda att den är bra...