Bokrecension: Snapphanens liv och död | Artur Lundkvist

Snapphanens liv och död: En prosaballad är skriven av Artur Lindkvist (1906-1991). Boken utkom första gången 1968. Jag har läst en utgåva från 1977.

* * *

Mot slutet av 1670-talet låg södra Sverige som repet i en väldig dragkamp mellan Danmark och Sverige. Folket som bodde där i trakten, i Skåne och i Blekinge, drogs åt olika håll. Många ville väl bara vara i fred. Andra hade svenska sympatier, åter andra danska. Det var trots allt inte längesen svenskarna tagit över landskapen.

Och en del valde att gå till skogs och slå tillbaka. De var en blandad skara. De var friskyttar, snapphanar och regelrätta stråtrövare. En del av dem förde ett gerillakrig mot svenskarna och stod i dansk sold.

Det är i denna miljö som Artur Lundkvist låter sin historiska roman Snapphanens liv och död utspela sig. Berättelsen är, som han själv skriver i efterordet, en fantasi, men den ska ändå återspegla de verkliga förhållandena — som det kunde vara. Fiktionen speglar en realitet.

Och Lundkvist tar parti. Han utmålar svenskarna otvetydigt som de imperialistiska banditerna. Danskarna kommer betydligt lindrigare undan. Men i centrum står människorna som tagit sin tillflykt till skogarna för att därifrån överfalla svenskarna.

Boken är uppbyggd av fyrtioen korta kapitel, plus en inledning och ett efterord. Varje kapitel är nästan som en novell i sin egen rätt, även om samma personer ofta återkommer. Tillsammans utgör de en vy över snapphanetillvaron under en tidsperiod av ungefär två år.

Huvudperson är en viss Lars Jörgenssön. Han är självägande bonde på en enslig gård, där han bor med sin hustru, sin son, sina föräldrar och brodern Jösse. Jösse tvångsutskrivs ut till svenska armén, men rymmer till skogs. Kort därefter får gården besök av en tysk i svensk tjänst, vars övergrepp leder till Lars hustrus och sons död. Lars dräper honom.

Och så har han själv inget annat val än att gå till skogs och sluta sig till snapphanarna.

Lundkvist har, trots sin avoga inställning till svenskarna, en nyanserad bild av folket i skogen. En del är mycket ädla, som Lars Jörgenssön. Andra utmålas som banditer. Lars blir omsider löjtnant när hans grupp går i dansk tjänst som friskyttar och genomför räd efter räd mot de svenska. Ett slott intas. Foror kapas. Man har framgång och man tvingas iväg, och månaderna går och årstiderna skiftar.

* * *

Som jag tidigare skrivit om Lundkvist, så har han en enastående förmåga att beskriva naturen och landskapet. Det är som vore man där, kände dofterna. Allt detta utan att prosan är överlastad eller egentligen naturromantisk.

Berättandet är tvärtom rappt, och vi går snabbt från episod till episod nästan på ett sätt som påminner mig om isländska sagor. Själv liknar Lundkvist det vid ett träsnitt. Det är rätt träffande: tydliga bilder, rejäla linjer.

Nå, Snapphanens liv och död är en fartfylld historisk äventyrsroman med verklighetsbakgrund. Man känner med de utsatta människorna i det utsatta området. Hur de lider för att stormännen för sina krig, hur de tvingas till partisanskap när många av dem väl egentligen bara vill rå om sig själva, sina familjer, sina gårdar. Och hur de vanliga människorna i allmänhet till sist blir de som lider av herrarnas konflikter.
– – –
Snapphanens liv och död: En prosaballad, Artur Lundkvist. Bokförlaget Forum 1977. ISBN: 91-37-06445-2. 237 sidor.

Bokrecension: Grottmannen | Sven Delblanc

Grottmannen är en roman av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom år 1977.

* * *

Kärleksromaner hör inte till de genrer jag vanligen läser. Grottmannen är väl just en kärleksroman, men det är ändå en väldigt Delblancsk sådan: berättelsen är mörk, så långt från en feelgodhistoria man kan komma.

Mest av allt handlar Grottmannen om Sebastians Delfines bittra nostalgi. Han har erfarit en djup passion. Han försöker beskriva erfarenheten i ord, men tycker sig ständigt komma till korta. En djup, djurisk - grottmannalik - passion. Och den var besvarad.

Gertrud hette hon. När de möttes kunde de inte hålla sig ifrån varandra, de isolerades i varandras sällskap, som uteslutande bestod av sex, med avbrott för mat och sömn och toalettbesök. Allt det minns nu Sebastian, flera år senare. Han gör det till en nästan metafysisk erfarenhet, längtar tillbaka.

Ja, Gertrud och han gifte sig, de fick en son, men passionen vittrade bort, de skilde sig. Men han vill tillbaka, och vandrar självbetraktande genom romanens Uppsala och Stockholm, självplågande, självanalyserande.

* * *

Romanen låter historien drivas framåt både genom Sebastians eget berättande i form av hans tankar, men också i form av ett antal brev till sonen: brev som han snart inser att han aldrig kommer att skicka honom. Och därtill kommer en berättarröst. Berättarrösten och Sebastians berättande går om lott och smälter samman.

Och ofta blir Sebastians ältande av sin passion och dess fysiska uttryck generande intimt. Det är erektioner och det är samlag och det är åtrå.

Jag kan inte bli engagerad i hans hågkomster: hågkomsterna av en man som erfarit vad han uppfattar som en utomvärldslig hänförelse, och försöker att återskapa dem för sig själv i minnet.

Jag förmår inte bli engagerad i hans livsöde bortom samlagen heller. Han slog igenom som poet. Han skrev ett manus som Ingmar Bergman gjorde film av. Men lyckades inte hålla sig kvar: nu försörjer han sig som kulturproletär och skriver manus till pornografiska filmer på Filminstitutet, en arbetsplats som knappt saknar honom när han är borta.

Till det mer intressanta hör emellertid Sebastians familjebakgrund. Hans italienska påbrå och hans svenska, frikyrkliga, jantelagsridna påbrå. Alla dess människor. Deras möten.

* * *

I boken förekommer en del intressanta bipersoner.

Främst bland dem är kanske den amoraliske, libertinske filmskaparen Alex Sheithan, som också är vän till Sebastian. Han har lyckats göra sig ett stort namn. Och nu gnager han nu på en radikal amoralisk filmidé: han vill göra en film där ett antal sydamerikanska kvinnor dödas. På riktigt. För filmens skull. För konstens skull.

Erik Jerobeam Ahlenius är en annan biperson. Han är en försupen konstnär som vräks, men får vård. Sebastian träffar honom såsom medicinerad i en minnesvärd episod vid Fyrisån. Erik Jerobeams vilda konst har nu blivit till avbildningar av blommor, passande för kommunen att ställa ut, att köpa.

Och så Valborg Ahlenius, Erik Jerobeams syster, prästdottern från Hedeby, som arbetar som ledare för en kristen stiftelse. Hon är Sebastians älskarinna. Stel och korrekt behöver hon emellanåt hans sällskap eller snarare hans sexuella gemenskap.

* * *

Vad ska man ta sig till med en bok som Grottmannen?

I någon mån får den väl sägas vara en drift med sin tid.

Den driver med det genompolitiserade privatlivet, där marxistiska ideal genomsyrar de progressiva människorna, som emellertid inte alltid är just så progressiva som de vill vara.

Och Sebastians och Gertruds världar krockar. Även om de själva båda är progressiva själar, så kommer de från olika sammanhang. Sebastian från en proletär landsbygdsbakgrund, Gertrud från en mycket borgerlig bakgrund. När de får med varandras familjer att göra krockar världarna.

Boken driver måhända även med kulturlivet. Som hur dess elit kan höja till höjden för att sedan lika lätt fasa ut i marginalen.

* * *

Nej, Grottmannen var inte för mig. Den är för klibbigt intim, för ältande självbeskådande.

Men kanske var det just vad Delblanc avsåg med sitt verk: att skapa sådana känslor, att illustrera en sådan situation som Sebastian Delfines. Men jag kan alltså omöjligt bli engagerad i Sebastians minnen, hans jakt på att sätta ord på passionen han en gång upplevt.
– – –
Grottmannen, Sven Delblanc. Bonniers 1977. ISBN: 91-0-041-894-3. 327 sidor.

Bokrecension: Levande 1600-tal | Gunnar Wetterberg

Axel Oxenstierna

Levande 1600-tal: Essäer är skriven av historikern Gunnar Wetterberg (f. 1953). Boken utkom första gången år 2003.

Jag har läst en upplaga från 2004.

* * *

Det är svårt att tänka sig svenskt 1600-tal utan dess främste administratör och statstjänsteman, Axel Oxenstierna (1583-1654). Ja, det kanske rentav kan sägas utan alltför stor överdrift, att det är svårt att tänka sig Sverige överhuvudtaget – såsom det blev efter honom – utan Axel Oxenstierna.

Om honom har Gunnar Wetterberg skrivit en biografi, Kanslern. Men det är inte den boken som jag har läst, utan Levande 1600-tal, av samme författare.

I essäbokens form tar han där tag i kanslerns tidevarv: personer i hans samtid och Sverige i hans samtid, och låter därtill en furstespegel följa med - en utredning av vad vi månne kan lära oss av kanslern än i dag: tillämpad historia, alltså.

Oxenstierna är ändå bokens huvudperson. Även när en essä inte direkt handlar om honom, finns han ofta med ändå. Dels på grund av hans direkta inflytande, och dels genom den skugga hans verksamhet kastar omkring sig.

Wetterbergs bok blir en ögonöppnare för mig. Nog för att jag förstått något av Oxenstiernas betydelse förut. Nu blir förståelsen emellertid mycket klarare, och jag inser hur den grund som han lade för statsbyggandet varit av oöverskattbart värde såväl i hans egen tid och under seklerna som följt.

* * *

Man får minnas att Oxenstierna skapade samhällsinstitutioner och en byråkrati mer eller mindre ur tomma luften, som Wetterberg visar. Han såg behoven, och han skapade strukturer som motsvarade behoven. Under Gustav Vasas och hans efterföljares regeringar var staten i princip där kungen var. Kungens personliga närvaro var ovillkorlig.

Oxenstierna skapade förutsättningarna för att staten skulle fungera även utan regentens personliga närvaro, utan att kungen personligen behövde engagera sig i allt: ämbetsmannaverk växte fram.

Och grunden Oxenstierna var med om att bygga visade sig vara stark nog att låta den framväxande stormakten vila på. Han såg till att organisera ämbetsverk och att rekrytera professionella ämbetstjänstemän till dem. Och när inte tillräckligt många skickliga sådana stod att finna inom landet, ordnade han det utifrån.

Han såg också behovet av att utbildningsväsendet rycktes upp för att förse landet med just sådana ämbetsmän, och han såg till att ämbetsmän i vardande fick auskultation på ämbetsverken, där de bland annat synes ha satts att studera arkivmaterialet: alltså satt sig in i relevant historia.

Och – själv högadelsman – insåg Oxenstierna att förmåga inte nödvändigtvis berodde på börden. Det var ju så, berättar Wetterberg, att det tillhörde adelns privilegier att ensamma äga tillträde till de högsta ämbetena i både civil- och militärstaten. Nåväl: närmade sig en ofrälse man glastaket, så blev det alltså både rimligt och nödvändigt att regenten adlade honom, för att nyttja hans kompetens på än högre poster.

Wetterberg visar också det mycket sympatiska draget hos Axel Oxenstierna, att han var en pragmatiker. Visade det sig att en del i statsbyggandet inte fungerade, så kunde han ändra sig - även om det var han själv som varit med om att sätta delen på plats från första början. Så, till exempel, var han med om att pröva olika typer av skatter för att förse kronan med inkomster. Var skatter för betungande eller svåra att driva in kunde de tas bort.

Han kunde anpassa sig och vad jag förstår drevs han, ehuru stormrik själv, ändå främst av att få statsmaskineriet att fungera så smidigt och effektivt som möjligt, även om det innebar konflikt med hans ståndsbröder.

Så: Oxenstierna var lösningsinriktad, pragmatisk, vältalig, intelligent, arbetsam, initiativrik. Just en sådan person vars väldiga kapacitet behövdes för att få ordning på Sverige såsom det var och föra det in i en ny tid. Visst framstår han som en enastående karl i Wetterbergs Levande 1600-tal. Men kanske var det precis vad han var: ett unikum i sin egen tid.

* * *

Levande 1600-tal är ett lysande exempel på hur god historia kan skrivas. Vissa ortodoxa historieläsare morrar kanhända över detta med tillämpad historia, alltså att uttryckligen låta en historisk gestalt eller ett historiskt skeende tala till vår egen tid som jämförelsepunkt. Att i en bok om Axel Oxenstierna samtidigt tala om EU eller utmaningen med en åldrande befolkning i dagens Sverige.

Men om nu någon sådan läsare skulle yttra sig, så ville jag bara säga att det är svårt att tänka sig något bättre läromedel än de förflutna människornas lärdomar och erfarenheter. Som Wetterberg skriver: "Clio är insiktens bästa vän."
– – –
Levande 1600-tal: Essäer, Gunnar Wetterberg. Atlantis 2004. ISBN: 91-7486-773-3. 345 sidor.

Bokrecension: Fångars elände | Alf Åberg

Fångars elände: Karolinerna i Ryssland 1700-1723 är skriven av historikern Alf Åberg (1916-2011). Boken utkom år 1991.

* * *

Jag läste nyss Peter Englunds Poltava. Då blev det naturligt att fortsätta med Alf Åbergs Fångars elände. Åbergs bok besvarar frågor som: Vad hände sen? Vad hände med de karoliner som kapitulerade vid Perevolotjna efter slaget vid Poltava och vad hände med karolinerna som innan dess gått i krigsfångenskap?

I boken möter en mångfald av karolineröden. Skildringen är framförallt baserad på karolinernas egna dagböcker och efterlämnade redogörelser. Och ja, det blir en aning spretigt: så många är personerna vars öden skildras eller berörs. Över trehundra namn uppskattar jag att personregistret tar upp. Boken i sin helhet är 228 sidor lång. Lägg därtill ett hundratal orter, sibiriska, svenska och andra.

Effekten är en mosaikartad framställning, som dock är indelad i olika temaavdelningar.

Åberg tar upp sådant som hur fångarna kom till Moskva och fick paradera där. Han berättar om olika flyktförsök. Han skriver inte minst om hur kyrkan och religionen yttrade sig i fångenskapen. Han skildrar hur en karolinsk skola etableras i Tobolsk. Han skriver om de eviga penningbekymren. Och han berättar om återfärden och återkomsten.

* * *

Främst är det officerarnas historier vi får ta del av. Jag misstänker att det beror på att det är dessa som främst lämnat efter sig redogörelser, som det alltså går att veta något mer detaljerat om.

Lejonparten av fångar, de meniga, skymtar förbi då och då. Vi får veta de fick slita i gruvor och annat. Dessa senare hade enligt kapitulationsvillkoren att uppbära underhåll av ryska staten. Officerarna skulle uppbära underhåll från Sverige.

Det gick sådär. Förbindelserna mellan Sverige, fångkontoret i Moskva och de femtiotal orter där karolinerna var utspridda var allt annat än optimala. Det kunde ta åtskilliga månader att resa genom ödemark och över vattendrag från en plats till en annan. Men ibland fick officerarna några penningar.

En del mer välbesuttna kunde ta av eget kapital och dela ut till mindre välbesuttna. Men för att klara livhanken var man i allmänhet hänvisad till att skaffa sig någon form av utkomst, att arbeta för att hålla sig vid liv och få kläder på kroppen.

Många tog till hantverk av olika slag, en del blev grovarbetare, åter andra blev lärare. Och en del gick i rysk tjänst, lät sig omdöpas till grekisk-ortodox tro och omöjliggjorde därmed en återkomst till Sverige. Bland de meniga verkar tvångsarbete varit vanligt. Svenska karoliner var med och byggde upp S:t Petersburg, Rysslands nya huvudstad på tidigare svensk mark.

* * *

I allmänhet visar det sig att krigsfångarna höll ihop, liksom ett samhälle inom staten.
Kyrkan försökte utöva någon slags kyrkotukt och spänningar mellan den renläriga lutherska statskyrkans representanter och den framväxande personliga pietismen med sina sammankomster fanns.

Kyrkans representanter försökte hålla koll på äktenskaps ingående och det var inte alltid lätt att avgöra vem som var fri att gifta sig och icke. Det fanns ju även kvinnor som följt med karolinerna på fälttåget. Ja, en del hela familjer hade gett sig ut i Europa under fälttåget: barn, pigor, drängar hade följt med krigaren och fick följa denne i fångenskapen.

* * *

Fångenskapen tog slut. Åtminstone för en del. Många blev kvar i Ryssland. Antingen såsom döda eller som gångna i rysk tjänst, eller kvarhållna av skulder eller annat. Men året efter fredsslutet 1721 återkom 3408 personer.

Till slut, anger Åberg, var omkring en fjärdedel av krigsfångarna som tagits vid Poltava och Perevolotjna komna ur fångenskapen.

En del av de återvändande kunde återgå i tjänst. Andra fick avsked med pension. De i åratal innestående lönerna fick många svårt att få ut. Landet hade inte råd. Nöjde man sig med halva den innestående lönen kunde det gå fortare. Ville man ha allt kunde det ta tio till femton år, skriver Åberg.

* * *

Fångars elände ger inblickar i svåra umbäranden, lidande och överlevnadsvilja.

Men boken är svår att orientera sig i. Mängden namn är inte lätta att hålla ordning på, och var man geografiskt befinner sig hade varit lättare att förstå om en eller annan karta bifogats skildringen. Sibiriens städer och byar och vattendrag är inte särskilt välkända för mig.

Många gick under i Ryssland. De som överlevde och lyckades återvända till Sverige var inte sällan svårt medtagna av umbäranden. En del var säkert hårt slitna av tungt arbete under många år, inte få bar på sår och märken efter blessyrer under kriget.

De kom hem till ett fattigt Sverige, berövat sin stormaktsstatus, med en fredstida armé som inte hade det alldeles lätt att låta officerarna återgå i sina gamla tjänster: de var besatta av andra.

Och svårt var det ju att få ut sina löner: lön för alla år i fångenskap, fångenskap de suttit i för att de följt order och gått med blanka vapen, mynningar och hästar mot den ryska fienden. Eller för att de befunnit sig på fel plats vid fel tillfälle.

Det var otacksamt att vara karolinsk krigare. Men många verkar ha sett det som sin naturliga kristliga plikt att lida det lidande som drabbade dem. Man levde i en monarkisk diktatur som tänktes vara sanktionerad av Gud själv. Att resa sig mot något sådant hade rimligen ansetts vara högmod.

Tiderna förändras. Genom Åbergs Fångars elände får vi stifta bekantskap med en tid som inte längre finns till, men som var livsluft och kultur och miljö för många svenskars förfäder. De talar ännu genom sina dagböcker, genom fångrullor och protokoll.
– – –
Fångars elände: Karolinerna i Ryssland 1700-1723, Alf Åberg. Natur och Kultur 1991. ISBN: 91-27-02265-X. 228 sidor.

Bokrecension: Poltava | Peter Englund

Poltava: Berättelsen om en armés undergång är skriven av Peter Englund (f. 1957). Boken utkom första gången 1988. Jag har läst en eboksversion från 2016.

* * *

Nämn ett populärhistoriskt verk av yppersta kvalitet! — För min del kommer då Peter Englunds Poltava lätt i tankarna. Jag läste den för många år sedan, men kom mig nu för att läsa om den. Fortfarande imponerar boken stort genom sitt historieberättande, sin djupa mänsklighet och sina utsökta stilistiska kvalitéer.

Poltava är berättelsen om hur den svenska stormaktsarmén gick under sommaren 1709. Timme för timme tar Englund med läsaren genom förberedelserna inför slaget vid Poltava, själva drabbningen och vad som hände under dagarna efteråt. Men vi får också insikter i vad som ledde fram till Poltava: den större bakgrunden.

Det hade inte behövt gå så illa som det gjorde. Visst var ryssarna numerärt överlägsna. Och visst var den svenska armén hungrande och krigstrött. "Armén var helt enkelt körd i botten", skriver Englund. Men den invanda offensiva taktiken kunde möjligen ha fungerat också den dagen. Så blev det inte.

Överraskningsanfallet som planerats och började sättas i verket i mörkret natten till måndagen den 28 juni 1709 gick i stöpet. Trots vissa framgångar, blev slutet att svenskarna besegrades i grund.

Förlusterna var enorma. Englund nämner till exempel Upplands regemente. De hade gått in i slaget med en styrka om 700 man. Några dagar senare kunde endast 14 återfinnas.

Av de omkring 19 700 personer som var engagerade i själva slaget dog omkring 6900 personer, mer än tre gånger så många döda som allierade döda under D-dagen. Och då har vi inte räknat med de då sårade eller tillfångatagna. Gör man det hamnar förlustsiffrorna på 49-57 procent, vilket gör att

"[s]laget vid Poltava måste [...] räknas till en av de blodigaste drabbningarna i världshistorien."

De retirerande styrkorna kapitulerade några dagar senare. Omkring 20 000 krigare och medföljande civilister blev då krigsfångar. Blott runt 1300 personer kom att följa kung Karl XII på dennes fortsatta färd mot Turkiet. Englund skriver:

"Av den här som den föregående sommaren räknat drygt 49 000 soldater återstod denna första dag i juli bara 1300 – de som lyckats korsa floden med kungen – och av dem var en del sårade och sjuka."

* * *

Peter Englund skriver en populärhistorisk bok. Men det betyder inte att han förenklar. Det han gjort är, som han skriver, att han tagit bort de historievetenskapliga resonemangen, och blott låtit slutsatserna bli kvar. Några fotnoter finner man inte heller, om än en omfattande bibliografi. Det som kunde varit en avhandling har därigenom blivit en historia, uppburen av den borne historikerns argumentation, som dock här får förbli under ytan av prosan.

Visst finns det delar som tangerar det skönlitterära, men också detta är illustrationer av hur den sannolikt var, och fungerar som narrativt lim som fogar allt samman till en åskådlig helhet. Ett exempel från en skildring av slutstriden:

"Hettan var enorm, linjerna var omslutna av damm och krutdunster. Trupperna marscherade och red fram över de sårade och döda och sargade dem ytterligare. De svenska infanteristerna slogs för sina liv i röken. Fångade i ett kvävande grepp av blixtrande muskötmynningar och pikar kämpade de för att hålla ryssarna tillbaka, för att få komma undan, för att få leva."

Det är vidare ingen lätt uppgift att göra trupprörelserna på ett slagfält begripliga. Ett antal skisser visar i boken hur de olika arméerna och platserna förhåller sig till varandra.

Men Englund är tydlig: i grova drag kan man mycket väl sätta sig in i var man befinner sig under olika partier i boken. Vare det sedan vid någon av redutterna, i belägringsverken utanför Poltava, vid det ena eller andra frontavsnittet.

Sedan är det givet att det är en hel mängd personer som passerar revy. Det är en viktig del av det i boken som förvandlar vad som kunde vara en torr redogörelse över det ena eller andra regementets rörelser till en känslomässigt engagerande historia.

Englund är frikostig med att återge repliker som fällts av officerare och andra och som lyckats bevaras i källorna. Och ibland stannar han liksom upp och ger en kort biografisk notis om en person som befann sig på ett visst ställe, eller som pratade med en viss person, eller som på annat sätt helt kort hamnar nära berättelsens brännpunkt.

Ur ett hav av blåklädda soldater och officerare framträder så människor med hemvist, familjeförhållanden och öden.

* * *

Det går inte, åtminstone förmår inte jag det, att sätta sig in vad som hände måndagen den 28 juni 1709 och dagarna efter utanför den lilla staden Poltava.

Hur tusentals blåklädda uttrötta karoliner gick mot död och omärkta gravar, mot lemlästning och krigsfångenskap i främmande land. Hur katastrofen blev allt mer tydlig ju längre fram på dagen man kom. Hur till slut nästan hela den tidigare så segerrika armén gick under.

Jag skriver inte detta i ett nationalistiskt-patetiskt sorgposerande, utan i en uppriktig häpenhet över hur hårt nedslagen den svenska armén blev de där dagarna för drygt trehundra år sedan.

Några år senare skulle Karl XII stampa fram en ny armé och ge sig ut på nytt krigsprojekt, ett krigsprojekt som ändade med en kula genom hans huvud. Men kvar under jorden av den ukrainska slätten låg de döda soldaterna som stred vid Poltava, och av dem som kapitulerade några dagar efteråt satt fortfarande många kvar i rysk fångenskap. De flesta av dessa kom aldrig att återse sitt hemland igen.

Peter Englund reste genom sin klassiska bok om Poltava ett värdigt och bestående minnesmonument över dem som sårades, dem som fördes bort, dem som blev kvar.
– – –
Poltava: Berättelsen om en armés undergång, Peter Englund. Albert Bonniers förlag 2016. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2016. ISBN: 978-91-0-057900-5.

Bokrecension: En dag i Ivan Denisovitjs liv | Alexander Solsjenitsyn

En dag i Ivan Denisovitjs liv (ry. Один день Ивана Денисовича) är en långnovell av Alexander Solsjenitsyn (1918-2008).

Berättelsen utkom första gången 1962. Jag har läst en svensk översättning av Hans Björkegren (1933-2017) i en upplaga utgiven 1970.

* * *

Ivan Denisovitj Sjuchov sitter i ett sibiriskt fångläger i början av 1950-talet. Han är en arbetsfånge som förväntas arbeta på befallning tillsammans med sina olycksbröder. Och Sjuchov har suttit fängslad, inte bara i det nuvarande lägret, sedan 1942.

Brottet? Han blev tillfångatagen av tyskarna under kriget, rymde, återvände till Röda armén och dömdes för fosterlandsförräderi som spion till tio års fängelse.

Lägret verkar mest hysa dylika politiska fångar. Sjuchov kan ändå glädjas åt att han fängslades så tidigt: senare dömda fick i allmänhet tjugofem års fängelse istället.

Livet i lägret är mycket strängt reglerat. De är hundratals där. De räknas, visiteras, skickas hit och dit på olika arbeten. Under en enda dag av de 3653 dagar Sjuchov sitter fängslad följer vi honom. Från klockan fem på morgonen när reveljen går, till sängdags kvällen.

Och det är en dag som alla andra: de tusentals dagarna måste flyta samman. Upp, äta, i väg till arbete i den bitande kölden, arbeta, tillbaka, äta, lite fritid och så sova. Däremellan räknas om och om igen.

Dagen består av en kamp i att försöka utnyttja den fritid man ändå får, att skydda sig mot kylan, att försöka få i sig mat.

* * *

Det mest förvånansvärda är att Sjuchov har lyckats att acklimatisera sig. Efter omkring åtta år som fånge har han förlikat sig med sitt öde. Han känner till att när han väl släpps ut kommer han nog inte att få återvända hem till familjen. Han kommer sannolikt att förvisas.

Men Sjuchov fyller sina timmar med den dagliga verksamheten: han slöar inte i arbetet. Under dagen som vi följer honom är han och hans arbetsbrigad satt att mura. Och han gör det kvickt och med stolthet och längre än han behöver.

Han drömmer inte om friheten eller om något annat: bara att fungera inom den mall som fängelsesystemet utgör, med små avvikelser som att gömma undan en särskilt bra murslev istället för att lämna in den efter arbetet, så att han kan vara säker på att kunna använda den igen. Eller att gömma en avslagen bit av ett sågblad, som han - trots att det är helt förbjudet - kan göra om till en liten kniv.

Och åter och åter igen: jakten efter mat. Man kan kanske överleva på den dagliga ransonen, men med lite flit kan man utöka den. Kanske genom att mygla i matsalen, kanske genom att göra någon tjänster så att man får dennes ranson eller del av dennes matpaket hemifrån. Det gäller att hushålla: att gömma överblivet bröd och ta vara på varje droppe vattning soppa.

Sjuchov skapar sig ett liv innanför stängslen, i fångenskapen, i relation till de andra som sitter där: en yngling, en kommendörkapten, en innehavare av hedersutmärkelsen Sovjetunionens hjälte. Och många fler, alla inordnade i informella och formella hierarkier.

* * *

Solsjenitsyn satt som bekant själv i Gulag. Han dömdes 1945 till åtta års fängelse för att ha skrivit nedsättande om Stalin till en vän. Han släpptes ut 1953. År 1962 publicerade han En dag i Ivan Denisovitjs liv, först i tidskriftsform, sedan i bokform. År 1970 tilldelades han Nobelpriset i litteratur, men bara några år efteråt tvingades han i exil. Först efter Sovjets fall återvände han till Ryssland.

En dag i Ivan Denisovitjs liv är rimligen delvis baserad på hans egna erfarenheter. Liksom Sjuchov i berättelsen ägnar sin arbetsdag ut murande, hade också Solsjenitsyn bland annat arbetat som murare under fångenskapen.

Och fastän Gulag-lägren i dag är borta, fungerar Solsjenitsyns långnovell som en kraftfull illustration av behandlingen av återkomna krigsfångar och dissidenter i Sovjetunionen. Och ur ett större perspektiv varnar den för hur en inhuman stat kan te sig, där yttrandefrihet och respekt för människan som individ krackelerat.

Visst är En dag i Ivan Denisovitjs liv skönlitteratur, men fiktion kanske man ändå inte bör kalla den, åtminstone inte helt konsekvent. Den är också en illustration.
– – –
En dag i Ivan Denisovitjs liv (ry. Один день Ивана Денисовича), Alexander Solsjenitsyn. Övers. Hans Björkegren. Whalström och Widstrand 1970. 131 sidor.

Bokrecension: Barnahandlerskan | Gabrielle Wittkop

Barnahandlerskan (fr. La Marchande d'enfants) är skriven av den tyskfranska författaren Gabrielle Wittkop (1920-2002).

Boken utkom postumt på franska 2003, och i svensk översättning av Camilla Nilsson 2007, som också skrivit ett efterord.

* * *

När Athena Farrokhzad recenserar Barnahandlerskan i Aftonbladet ställer hon sig frågan:

"Hur ska jag kunna rekommendera en bok vars meningar jag inte vågar citera?"

Jag märker att jag hamnar i något av samma dilemma. Och detta blir därmed kanske den svåraste bok att recensera som jag någonsin gett mig på. Men jag gör ett försök.

* * *

Barnahandlerskan är en höglitterär bok, estetiskt fulländad. Och innehållet är så gräsligt att det nästan inte går att återge. Hade man gjort en filmatisering av boken som var hälften så grafisk som texten hade den varit illegal.

Så Barnahandlerskan utforskar de bortre gränserna för vad som är möjligt att skriva med ett bevarande av en litterär estetik.

Det är Wittkop inte först med att göra. Boken är tillägnad Markis de Sade, en förebild för henne, och texten kunde i stora stycken vara skriven av denne 1700-talsaristokrat. Den som läst de Sade känner igen sig i Barnahandlerskan, även om den inte rymmer samma hyberboler som han brukade göra.

Boken består av ett antal brev skrivna mellan 1789 och 1793, med ett epilogbrev skrivet något senare. Breven är skrivna av Marguerite Paradis, en bordellmamma på en barnbordell i Paris, till väninnan Louise som öppnat en likadan i Bordeaux. Marguerite berättar om vad som händer på hennes bordell och ger råd om hur Louise ska lyckas med sin egen rörelse. Det sista brevet är skrivet av Louise till en presumtiv kund.

Breven är fullkomligt ocensurerade och skildrar vad Marguerites kunder ägnar sig åt. Det är alltså fråga om våldtäkter, pedofili, sadism, kannibalism, incest, mord. Det handlar också om hur man enklast får tag i nya varor — för så ses offren: som objekt.

Effekten på läsaren är —  ja, påtaglig. Den läsare som inte får obehag av läsningen är sannolikt sällsynt hårdhudad.

* * *

Hur ska man då läsa en bok som Barnahandlerskan?

En möjlighet är att betrakta den som en berättelse om hänsynslöst utnyttjande sett ur förövarnas perspektiv. Marguerite är till synes helt känslokall för det lidande hennes geschäft orsakar. För henne har barnen blivit objekt, källor till inkomst.

Endast vid något enstaka tillfälle anas en empatisk förmåga. Som när hon möter en ung hermafrodit som uppväcker hennes egen djupare tillgivenhet, en tillgivenhet som hon annars inte haft, en tillgivenhet som väl — åtminstone är det en möjlig tolkning — för henne ur hennes verksamhet.

* * *

Men åter till språket. Wittkop skriver mycket vackert, mycket välformulerat, mycket välbalanserat. Om ämnet är hänsynslöst och det skildrade är avgrundssvart, så är det inget hänsynslöst med uttryckssättet, med prosan, som flyter som den lugnaste sommarbäck.

Moralister stegrar sig naturligtvis i närheten av en bok som Barnahandlerskan. Själv ser jag den som ett experiment i fiktionens värld, ett försök att gå längre från det upptrampade än någon förut gjort, att skildra det som är så hemskt och så tabubelagt att en recensent drar sig för att ens citera den recenserade boken. Det blir ett litterärt utforskande.

Oscar Wilde hade möjligen aldrig anat att hans ord skulle appliceras på en bok av Barnahandlerskans slag, men likväl:

"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."

Och Barnahandlerskan är mycket välskriven. Men att läsa den — ja, det är knappast något för var och en.
– – –
Barnahandlerskan (fr. La Marchande d'enfants), Gabrielle Wittkop Övers. och efterord: Camilla Nilsson. Vertigo förlag 2007. ISBN: 978-91-85000-3.

Bokrecension: Bernadotterna på Sveriges tron | Jörgen Weibull

Oscar I

Bernadotterna på Sveriges tron är skriven av historikern Jörgen Weibull (1924-1998). Boken utkom första gången 1971. Jag har läst en upplaga från 1985.

* * *

År 1810 valdes den franske officeren Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare.

Det var följden av ett strategiskt politiskt spel, och Weibull menar att främsta motiven låg i att man då tänktes tillfredsställa den franske kejsaren Napoleon, att man fick en militärt duglig regent och att man kunde räkna med ekonomiska vinster, eftersom Bernadotte utlovat ekonomiskt stöd.

Med Bernadotte kom en helt ny ätt på svenska tronen.

För första gången på sekler blev en man gjord till tronföljare som inte hade kungliga, furstliga eller adliga anor. Juristsonen Jean Baptist hade lyckats svinga sig upp till franska arméns marskalkvärdighet genom att taket för icke-adliga män att bli högre officerare försvunnit i och med revolutionen.

Jean Baptist fick som bekant namnet Karl XIV Johan när han tillträdde tronen efter Karl XIII:s död 1818. Och efter honom följer till dags dato en rad bernadotter:

• Sonen Oscar I (1799-1859, regent 1844-1859)
• Sonsonen Carl XV (1826-1872, regent 1859-1872)
• Sonsonen Oscar II (1829-1907, regent 1872-1907)
• Sonsonsonen Gustaf V (1858-1950, regent 1907-1950)
• Sonsonsonsonen Gustaf VI Adolf (1882-1973, regent 1950-1973)
• Sonsonsonsonsonsonen Carl XVI Gustaf (f. 1946, regent f. 1973)

Jörgen Weibull skriver om samtliga dessa, om deras sätt att förhålla sig till sitt ämbete och hur man såg på deras ämbete i samtiden. I mångt och mycket är det en berättelse om en alltmer beskuren kungamakt, vars sista politiska inflytande försvann under Gustaf V:s regeringstid.

Särskilt lyfter Weibull fram Oscar I som en stor men alltför bortglömd regent. Han betonar hans insatser på de socialpolitiska, skolpolitiska och ekonomipolitiska områdena.

Således verkade den intelligente, kulturellt intresserade Oscar I för en allmän folkskola, för en reformering av fattigvården, och lika arvsrätt för kvinna och man. Han insåg också, skriver Weibull, järnvägens framtida betydelse och stödde genomdrivandet av byggandet av stambanorna. Han engagerade sig också i en förbättring av fångvården.

* * *

Jörgen Weibull låter i Bernadotterna på Sveriges tron oss överskådligt uppfatta Sverige under 1800- och 1900-talet ur monarkins synvinkel. Han berättar om dess utmaningar, likväl som om dess framgångar.

Det är inte fråga om en vidräkning med monarkin som sådan: en försiktig välvillighet kan väl snarare skönjas. Men han låter oss förstå hur och varför monarkin steg för steg monteras ner som maktpolitisk institution till dess att den blir vad vi är vana att uppfatta den som i dag: ett representativt och ceremoniellt ämbete.

Men från grenarna i vår nuvarande monarks släktträd ser vi i boken ut över den tvingande samhällsutveckling som genom seklerna rullat fram och skapat ett Sverige så annorlunda från det Sverige som fanns när hans anfader Jean Baptist Bernadotte satte fötterna på svensk mark i Helsingborg i oktober 1810. Och kvar på tronen sitter en Bernadotte.
– – –
Bernadotterna på Sveriges tron, Jörgen Weibull. Bonniers 1985. ISBN: 91-34-50602-0. 128 sidor.