Bokrecension: Bödlar | Annika Sandén

Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal är skriven av historikern Annika Sandén (f. 1969). Boken utkom våren 2016.

* * *

Bödlar har alla förutsättningar att bli ett standardverk inom sitt ämnesområde. Dels finns inte mycket skrivet om svenska bödlar förut, och dels är verket så välskrivet och innehållsrikt att det med all rätt förtjänar ett sådant epitet.

Vad Sandén skriver om, är bödeln under 1600-talet, med utvikningar till seklet före och seklet efter. Det är uppenbarligen en dynamisk period vad gäller skarprättarämbetet.

* * *

Sandéns bok har framför allt ett mentalitets- och samhällshistoriskt perspektiv.

Författaren skildrar noga hur bödelsyrket under seklet utvecklades från att erbjudas dödsdömda som en frist från sin egen avrättning, till en situation när bödelsyrket ofta gick i arv inom vissa familjer.

Därutöver ligger fokus på hur det torde ha uppfattats att vara bödel, vad som förväntades av en sådan, samt vad dennes uppgifter kunde vara.

* * *

Den levande prosa som Sandén skriver hjälper onekligen läsaren att transportera sig till 1600-talets städer och avrättningsplatser, för att där ana mannen med yxan, svärdet, snaran.

Men bödeln, visar det sig, hade också mycket annat att syssla med förutom att avrätta och utföra olika sorters kroppsstraff. Det var bödeln eller hans drängar – så kallade rackare – som skulle hålla efter latrinerna, som skulle avliva hästar, som skulle döda hundar och katter och dra huden av dem. – Allt sådant som folk i allmänhet drog sig för.

För bödeln stod utanför samhället, en slags icke-person med lågt anseende – i synnerhet i seklets början. Till och med dödsdömda kunde avböja att åta sig bödelsyrket om de blev erbjudna, visar Sandén med exempel. Så föraktat var värvet.

Det kunde anses vara något att undvika ens att dricka ur samma bägare som en bödel, eller att ens bli berörd av honom. För att inte tala om att umgås med honom.

Detta sociala avståndstagande, menar Sandén, verkar särskilt gälla de lägre samhällsklasserna: de som stod bödeln närmast i socialt anseende. De kan ha haft närmast till att halka ner själva, till den anseendenivå som är under dem själva. Medborgare med högre ställning verkar inte på samma sätt till varje pris ha skytt bödeln.

Och mot sekelskiftet 1600-1700 kom direktiv från överheten att fördomarna mot bödeln skulle avslipas. Och då var benådningsbödlarna borta sedan länge. Bödeln skulle bli en ämbetsman som andra. Men dessa anbefallda förändringar i synen på bödlarna, skriver Sandén, verkar inte ha nått ner i folkdjupen.

* * *

Sandén skapar berättelser utifrån sitt källmaterial, som i stor utsträckning verkar bestå av bevarade rättshandlingar och kyrkliga handlingar. Och där källorna innehåller luckor, ger Sandén ibland sannolika förklaringar som skänker en helhetsbild.

Emellanåt får vi på så vis följa enskilda bödlar och deras öden under något längre tidsperioder. Men inte minst möter vi dem i historiska anekdoter, vid enskilda händelser, när något som avviker från det vanliga sker – till exempel när en avrättning på något vis inte går som det varit tänkt: det kan gälla att bödeln plågat den han ska avrätta genom att misslyckas med sina hugg, eller när han någon gång försökt vägra avrätta någon som han känt.

Men utifrån dessa avvikelser från det normala kan man också extrapolera sig fram till hur avrättningar i allmänhet önskades genomföras: utan väsen från bödeln, som inte borde vara alltför lastad med starka drycker, snabbt och effektivt.

* * *

Det finns många anledningar till att läsa om epoker som dessa, även om man inte är fackhistoriker. Det skänker perspektiv på vår egen tid. Sandén skriver:

"En genuin förståelse av det historiska sammanhanget öppnar för möjligheten att ställa vår egen tids värden och ideal i kritisk belysning."

Detta är viktigt. Det är ack så lätt att tänka sig att vår tid representerar någon slags höjdpunkt i civilisatorisk förfining. Men genom att studera det förflutna kan man förhoppningsvis se, att ingenting i vår egen tid vad gäller mentaliteter och ideal är något givet, utan att allt har sina rötter, och att man för inte särskilt längesen kan ha sett diametralt annorlunda på det som vi kanske ser som självklart i dag.

För bara några hundra år sedan samlade det stora skaror när någon skulle få huvudet avhugget eller när någon skulle hängas från en galge. För människorna då var det något naturligt med avrättningar av bödelshand på de vis som då skedde. Kanske lika naturligt som för del flesta av oss i dag att se på alltihop med avsmak.

Men det är inte människorna i sig som tagit någon slags evolutionärt steg som förändrat vår inställning; det är idealen, vårt mindset, kulturen som har förändrats. Och de förändras ständigt. Och det finns få om några givna självklarheter när det gäller vad vi anser vara barbariskt och vad vi anser vara självklart.

Det är måhända en av de viktiga iakttagelserna man kan göra, när man blickar bakåt men försöker betrakta det man då ser, med samtidens ögon.

* * *

Läser man Bödlar, så läser man inte enbart om bödlar. De historiska anekdoterna såväl som de historiska processerna ger många anledningar till utvikningar rörande 1600-talets samhälle och kultur.

Därmed är det långtifrån bara skarprättare man stiftat bättre bekantskap med när man nått bokens slut, utan dessutom med delar av 1600-talets tid och liv som sådant, och då inte minst med människor som hörde hemma på andra platser än på slott och borgar.

Sandén skriver en prosa som är tillgänglig och mycket levande, men som dock aldrig ger avkall på vederhäftighet: den omfattande notapparaten vittnar om det.

Allt detta gör att såväl den allmänt intresserade som den professionella historiken torde hitta fascinerande beskrivningar och intressanta slutsatser i välresearchade Bödlar, om han eller hon intresserar sig för ämnet.

Bödlar är en både förfärande och fascinerande bok.
– – –
Bödlar: Liv, död och skam i svenskt 1600-tal, Annika Sandén. Atlantis 2016. Omslag: Sebastian Wadsted. ISBN: 978-91-7353-842-8. 255 sidor.

Bokrecension: Tre dramer | Sofokles

Tre dramer: Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos, Antigone rymmer tre av de totalt sju bevarade dramerna av Sofokles (c. 497 f.v.t - c. 406 f.v.t).

Dessa dramer har översatts av Johan Bergman (1864-1951), professor i arkeologi, översättare och folkpartistisk politiker. Ingemar Düring (1903-1984), professor i klassiska språk, har försett samlingen med en koncis men innehållsrik inledning.

* * *

Sofokles var en produktiv pjäsförfattare; över etthundratjugo dramer känner vi till namnet eller i fragment, berättar Ingemar Düring. Men endast sju stycken har bevarats i sin helhet till våra dagar. Tre av dessa finns i samlingen Tre dramer.

De tre tragedierna tar sin utgångspunkt i den välkända antika Oidipussagan. Den går i all korthet ut på att konungaparet Lais och Iokaste i Thebe får veta av oraklet i Delfi att de skall få en son. Sonen skulle komma att döda sin far och äkta sin moder.

När de så fick Oidipus lät de för säkerhets skull sätta ut honom i vildmarken. Där blev han emellertid funnen och med tiden blev han adopterad av en annan kung och drottning. Dock fick Oidipus även där av oraklet i Delfi veta att han skulle döda sin far och gifta sig med sin mor. Han trodde givetvis att det gällde de älskade adoptivföräldrarna. Så han begav sig i väg – till Thebe.

På vägen hamnar Oidipus i bråk med en vägfarande på vagn och det slutar med att han tar livet av denne. Okänt för Oidipus var det kung Lais själv han dödat, alltså hans biologiske fader.

Framme i Thebe lyckas han överlista den sfinx som där terroriserar folk, och som hjälte får han gifta sig med änkedrottningen – som alltså är, okänt för honom, hans egen moder Iokaste, med vilken han omsider får fyra barn.

Så långt upprinnelsen till Sofokles tre dramer i den så kallade thebanska sagocyklen.

* * *

När det första skådespelet utspelar sig har det gått många år sedan Oidipus kom tillbaka till Thebe. Dramat skildrar hur han får kännedom om hur det egentligen ligger till: att han förvisso dödat sin fader och förvisso äktat sin egen moder. Förkrossad sticker han ut sina ögon och går i landsflykt.

I det andra skådespelet har den landsflyktige, stödd i sin blindhet av sina döttrar, kommit till den atenska förstaden Kolonos, där han blir vän med atenske kungen Theseus. Oidipus säger om sig själv, att han är

"... en vålnad blott
av vad en gång var Oidipus, nu arm och grå!"

Han får veta att hans söner strider om makten i Thebe, men får själv sin grav där i Kolonos, vilket skall lända staden till lycka.

Det tredje verket beskriver vad som händer i Thebe efter Oidipus död.

Hans båda söner har då fallit i strid med varandra om tronen, och släktingen Kreon har blivit kung istället. När Oidipus dotter Antigone vill begrava den av sina bröder som ansågs som förlorare och därför lämnats att förmultna ute på fälten, straffas hon för detta genom att fängslas i en klipphåla i avsikten att hon där omsider skall svälta ihjäl.

Detta leder den ena olyckan till den andra, och Antigones tilltänkte make, kung Kreons son, tar livet av sig, när han märker att Antigone hängt sig i klipphålan. Därefter dödar Kreons hustru sig själv. Så krossas även Kreon av ödet.

Det är alltså ingen överdrift att kalla dessa dramatiska verk för tragedier. Man kan lika gärna kalla dem grymma olycksparader, eller illustrationer av hur ödet har sin gång vad än människor tycker om den saken. Därför:

"Prisa ingen dödligs lycka förr än dagen nått sitt slut!
Om till livets gräns han hunnit fri från olycksödens lott,
då först må han prisas lycklig, stoftets son, men aldrig förr."

* * *

Tragedierna är utmejslade utan tvekande hugg: det är stort, det är tydligt, det är rakt på sak. Men de tillåter ändå tydliga gestaltningar av de olika personer som förekommer i handlingen. Så framstår till exempel den store konung Oidipus som en något vresig och oförsonlig karl, fastän så illa tilltygad av ett öde som han inte själv kan påverka.

Hans döttrar, som följer sin blinde far i landsflykten, är undergivet dyrkande, beredda att göra allt för honom som drabbats av förbannelsen som verkställts redan före hans födelse. Men de, i synnerhet Antigone, äger stor själsstyrka, kraftig nog att trotsa kung Kreon.

Theseus, kungen av Aten, tillhör de mer sympatiska personerna: majestätisk, hedersam och beredd att strida för att försvara sin vän Oidipus,

Och så har vi den blinde spåmannen Teiresias, som motvilligt, när han emellanåt tillkallas, förkunnar vad för olyckor som i allmänhet skall komma att ske. Helst verkar han helt enkelt vilja lämnas i fred.

Till dessa personer i ensemblen kommer många fler, och därutöver den nästan ständigt närvarande kör, som kommenterar handlingsförloppet och också för dialoger med de handlande.

* * *

Ingemar Düring poängterar i sitt förord som grundtema för dramerna hur dramernas huvudperson strävar mot en heroisk gärning.

Men om jag skulle söka teman i skådespelen, så framstår för mig ödets obetvinglighet som det mest framträdande. Liksom i den fornnordiska kulturkretsen långt senare, är ödestron uppenbarligen ett mycket framträdande drag i den grekiska kulturen, för att Sofokles så skall kunna förutsätta dess inflytande.

Ödet, bestämt av ödesgudinnor och ibland dikterat av gudars vilja, till exempel på grund av att de blivit förorättade, är oavvisligt och utan nåd. Ödet dikterar skeendena, och fåfängt kämpar människorna mot det. Både Oidipus och hans föräldrar försökte till exempel undkomma vad som förutsagt, men ödet finner vägar att likväl uppfylla det som blivit bestämt. Kreon utbrister i Antigone:

"Mot ödets makter fåfäng är vår kamp."

Ytterligare ett tema som i synnerhet möter i det sista dramat, som Düring gör uppmärksammar mig på, är den personliga pliktens villkor gentemot den påbjudna plikten.

Antigone känner det som en plikt att se till att brodern blir begravd, fastän kung Kreon förbjuder det. Hon agerar således mot lag och ordning när hon likväl ser till att brodern blir jordad på hedervärt sätt. Hon följer sitt hjärta, istället för de regler som slagits fast.

Det leder till hennes undergång, men i förlängningen även till den kungs undergång som befallt henne att undertrycka sitt hjärtas önskan.

Mest påfallande och genomgående illustrerat är dock ödet som styr de enskilda livsloppen; skildringen visar på hur människorna står fullkomligt oförmögna att ändra det öde som de är bestämda till. Kören sjunger i Antigone:

"Ödets tvingande makt ofrånkomlig är:
ej rikedom, ej tapperhet,
ej tornhög mur, ej pansarskepp,
mot vågsvall starkt, betvingar ödet."

* * *

Det finns för övrigt flera poetiskt vackra stycken i dramerna. Ett kraftfullt är det följande, som kören utbrister i Oidipus i Kolonos:

"Aldrig födas till jordeliv
vill jag prisa som bästa lott,
därnäst bäst är: till världen född
strax få gå hädan till mörkret är."

Denna melankoliska inställning är inte ovanlig i dramerna, som är så fulla av olyckor, lidande och död.

Det är inga idyller man läser, när man läser om Oidipus och om Antigone; det är tragedier. Sällan äger de riktigt försonande, ljusa slut heller, snarare utgör de ett fortsatt nedgående från början till slut, möjligen med undantag av att Oidipus faktiskt verkade nöjd med att få dö i Oidipus i Kolonos.

* * *

En gång framfördes Sofokles dramer på Dionysosteatern i Aten. Det skedde under Dionysosfesterna i slutet av mars, berättar Düring, och det kunde vara femtontusen åskådare i den hundra meter breda teatern. Tre dagar i sträck framfördes tragedier och satyrspel.

Det måste ha varit en enastående upplevelse. Nu kan vi bara rekonstruera den, eller föreställa oss den när vi fortfarande, i våra huvuden, hör Oidipus klagan, hans döttrars gråt och Teiresias motvilliga tal om vad som ligger i framtiden.

Men vi får vara glada att vi kan göra det; att i alla fall några av Sofokles verk och några av de andra stora antika grekiska dramatikernas verk bevarats ända till våra dagar. De kunde alla ha varit borta, om ödet så velat.
– – –
Tre dramer: Konung Oidipus, Oidipus i Kolonos, Antigone, Sofokles. Övers. Johan Bergman. Inledning av Ingemar Düring. Bokförlaget Prisma 1965. 148 sidor.

Bokrecension: Herondas mimer | Herondas

Herondas mimer är utgör en samling om åtta antika mimer, en av dem i referat. Mimerna skrevs av Herondas (200-talet f.v.t) och har i denna utgåva tolkats av Emil Zilliacus.

Samlingen omfattar samtliga bevarade mimer av Herondas.

* * *

Om Herondas vet man föga. Kanske föddes han på ön Kos. Länge trodde man att hans verk gått förlorade, även om man kände till hans namn från andra källor. Men i slutet av 1800-talet hade man lyckats tolka ett illa åtgånget manuskript som hittats i Egypten, berättar Zilliacus i sin inledning. Manuskriptet visade sig innehålla mimer av Herondas.

Mimerna är en egen form av dramatisk text, möjligen, enligt Zilliacus, avsedda att reciteras av en ensam person. De utgör en slags humoristiska dialoger med folkliga, gärna en aning skabrösa, inslag.

Kanske kan man åtminstone likna mimerna med någon slags enmansfarser.

Men antik humor är svårt; avståndet är så stort, både kronologiskt och kulturmässigt. Trots det tycker jag att Zilliacus får fram det lustiga anslag som gör att jag som läsare i dag uppfattar genrens karaktär.

* * *

Några exempel ur samlingen skall anföras. Den första heter "Kopplerskan eller mellanhanden".

I denna lilla historiett ur vardagslivet får Metriche besök av Gyllis. Metriche är sedan tio månader tillbaka ensam, ty hennes make är på militäruppdrag i Egypten. Kopplerskan Gyllis tycker att Metriche varit ensam länge nog. Hon menar att Metriches make säkert "dricker ur ett annat kärl" där nere i Egypten. För där finns allt att få, "guld och gossar", "och kvinnor, kvinnor".

Det tycker Metriche inte var särskilt kul att höra. Inte heller att Gyllis försöker förmå Metriche att för ett kort tag njuta av Gryllos, sporthjälten, som åtrår henne, som ju minsann är både rik, "from och foglig."

Nå, Gyllis torde ha blivit dement, antyder Metriche, och kör mer eller mindre ut henne efter att ha gett henne en rejäl portion vin.

* * *

Den andra mimen äger också sin charm. Den heter "Bordellvärden" och består nästan uteslutande av bordellägaren Battaros tal inför domstolen, när han anklagar skepparen Thales för att bland annat ha försökt kidnappa en av hans flickor. Zilliacus anser rentav "Bordellvärden" vara Herondas främsta verk.

Battaros håller sitt tal. Han uppmanar domstolen att inte tänka på börd eller sitt yrkes rykte, ej heller på kontrahenternas grad av rikedom. Nej, Thales har ju haft sönder hans ytterdörr, slagit honom och slitit med sig en av hans flickor vid håret! Aldrig har Battaros lidit något liknande av någon medborgare, men nu alltså från denna person, som liksom han själv är en främling.

Battaros skäms inte över sitt yrke. Prostituerade behövs lika väl som det mjöl som Thales räddat Kos med. Han själv liksom hans far och farfar var ju även de bordellägare. Till sist får vi dock se att någon omsorg om den rövade flickan äger nog inte Battaros ändå: nej, bara Thales ser till att betala, så är allt gott och väl.

Som han tidigare sagt: liksom Thales tar betalt för sitt mjöl, tar han själv betalt för sin flicka.

* * *

Mimerna är inte avsedda att fungera som några uppstyltade etiska förlagor. Här rör det sig snarare om vad som kan framstå som uppsnappade historier direkt från livet i staden, inte i palatsen eller vid hären. Onekligen skapar mimerna därigenom en illusion av att man själv är närvarande i en grekisk stad och tjuvlyssnar på faktiska samtal.

Illusionen av samtidsbetraktande hade ur en aspekt kanske varit svagare för samtidens greker, kan man tänka sig, eftersom mimerna var författade på en mycket ålderdomlig dialekt. Detta förståelsehinder har Zilliacus avskaffat; de eventuella kulturella klyftor som fortfarande existerar är svårare att överbrygga. De är dock inte på något vis större än att meningen i de allra flesta fall så vitt jag kan bedöma är klar.

Vad jag missar i form av referenser och annat genom att jag lever drygt tvåtusentvåhundra år efter mimernas författande är omöjligt att veta.

* * *

Herondas åtta mimer är väl värda att läsa. Här framträder inte de ciselerade perfekta hjältarna, agerande i höga epos. Här framträder en bordellägare, en kopplerska, en moder förtvivlad över sin sons uppförande, en svartsjuk slavägarinna och många fler.

Tolkningen till svenska är så utomordentlig att texterna fungerar som uttryck för poesi även i svensk språkdräkt, men kombinerar man den litterära skönheten på svenska med medvetenheten om att det man läser skrevs för en bra bit över tvåtusen år sedan, blir läsupplevelsen än mer fördjupad... Antika pulsslag på svenska, helt enkelt.
– – –
Herondas mimer, Emil Zilliacus (övers.). Illustrationer av Yngve Svalander. Hugo Gebers förlag 1953. 121 sidor.

Bokrecension: De döda återvänder | Ebbe Schön

En vandrare man mötte 
i mörkret kunde vara 
en gengångare.

De döda återvänder: Folktro om tillvarons gränsland är skriven av etnografen och litteraturvetaren Ebbe Schön (f. 1929). Boken utgavs första gången år 2000.

* * *

Få personer är mer lämpade att skriva om ämnet svensk folktro än Ebbe Schön. Mannen i det välkända vita skägget var under två decennier chef för Nordiska museets folkminnessamling.

Det är också, skriver han, i stor utsträckning från det arkivet han hämtat stoffet till denna bok, som handlar om folkliga föreställningar om ting som har med döden att göra under företrädesvis 1800- och första hälften av 1900-talet.

Nog kan det vara så att de historier och föreställningar som presenteras i De döda återvänder kan ha långt äldre historia än när de i allmänhet nedtecknades och fördes till folkminnessamlingen, och i vissa fall kan de spåras åtskilliga sekler bakåt i tiden.

Men Schön är påpekar vikten av källkritik. Det var ju först i relativt sen tid som man fick intresse av att skriva ner de muntligt traderade historier som i överväldigande mängd återfanns i folkdjupet. Därför, på grund av det sena fästandet på papperet, kan man ju inte med säkerhet härleda deras historia.

I De döda återvänder möter vi naturligt nog en del som Schön-läsaren tidigare mött i författarens böcker, men denna volym är alltså i sin helhet vigd just åt föreställningar som hör döden till. Det handlar givetvis om gengångare och gastar, men också om begravningsseder, varsel, spökskepp, trolldom och annat.

* * *

Folktron ser olika ut på olika ställen, även om gemensamma teman är vanliga, förstår vi av Schöns framställning. Han presenterar referat och citat av nedteckningar från alla möjliga landsändar, och historier som i sin kärna är desamma färgas av den miljö vari de framförs. Seder kan också se olika ut på olika håll.

Men låt oss se lite närmare på föreställningar från folktron knutna till tiden mellan död och begravning.

Det var viktigt, förstår vi, att göra vad man kunde för att försäkra sig om att den döde inte blev en gengångare och kom tillbaka.

För att åstadkomma detta fanns allehanda knep och regler. Kistan skulle till exempel vara av lagom storlek. Kopparpengar i kistan kunde förmå den döde att bli kvar i graven. Och om den döde i livet bett att få med sig något särskilt eller hade några andra önskemål om vad som skulle göras efter hans eller hennes död, var det viktigt att uppfylla dessa.

Det förekom också att fötterna på den döde fästes ihop: allt för att försvåra för den tydligen ganska fysiska möjligheten av gengängeri.

När kistan med den avlidne, som i regel fick vara hemma till begravningsdagen som sällan dröjde särskilt länge, skulle tas ur huset kunde marken som kistan skulle bäras över beströs med granris. Riset skulle helst peka utåt, också detta i ett slags symboliskt försök att förmå den döde att inte återvända: piggarna var alltså emot den som försökte träda tillbaka.

Kistan skulle för övrigt bäras med fötterna först, för att den döde inte skulle se vägen tillbaka. Ville man vara riktigt försiktig borde man göra ett hål i väggen, varigenom kistan togs ut, för föreställningen fanns att den döde endast kunde återkomma samma väg som den kommit ut, och en vägg som återigen satts igen torde vara svårare att ta sig igenom än en dörr.

Man kunde på vägen till kyrkan dessutom sprida ut linfrön. Tanken med detta var att man kunde befalla en eventuell gengångare att räkna alla frön. Eftersom den döde måste återvända till kyrkogården före soluppgången, hann denne i regel inte räkna färdigt i tid, och hann därför inte heller tillbaka till hemmet.

Det fanns alltså gott om ting att göra för att förhindra att de döda återvände hem som spöken. I allmänhet förefaller det vara något man ville undvika; spöken synes rent generellt i dessa tider vara något som kunde innebära fara. Vi är långt ifrån dagens spöken i teveprogram om medium, där många gengångare tydligen mest vill se till de levande.

Bäst var att inte ha med gengångare att göra. Råkade man ut för en död när man till exempel var ute och gick en natt var det till exempel fara värt att man råkade illa ut: man kunde få rent fysiska skador, och av Schöns bok förstår vi att det var en allmän uppfattning, att man ofta blev sjuk om man råkade ut för en spöksyn ute i markerna.

* * *

Schöns bok är proppfull med fascinerande föreställningar som nog ägde starkt liv bland allmogen för inte särskilt längesen. Den är tematiskt uppbyggd och därigenom mycket pedagogisk.

Vi får veta skillnaden mellan gengångare och gastar – de förra var igenkännbara enskilda döda, de senare mer opersonliga dödsväsen, vi får följa med när Schön hittar paralleller till folktromotiv så långt tillbaka i historien som när de isländska sagorna skrevs ner, och inte minst får vi lära oss en mycket stor mängd säkerhetsåtgärder för att undvika att bli utsatt för spökerier.

Mot slutet av boken för Schön ett tänkvärt resonemang om folktro i vår egen tid. Han beskriver hur de äldre folktromotiven i regel äger större poetisk och psykologisk kraft genom sin långa, formande traderingstid än mer moderna motsvarigheter, men ser samtidigt hur sådant som föreställningarna om bortförande av utomjordingar kan ses som paralleller till dåtidens föreställningar om bergtagningar.

Schön skriver:

"... om vi närmare granskar den moderna trosvärlden med alla dess rymdbesök finner vi överraskande ofta att motiven i stort sett är desamma som för hundra år sedan eller mer, bara hjälpligt försedda med en utstyrsel av senare mode."

Och inte minst är spöktron, av media att döma, synnerligen livaktig, även om spökenas karaktär som sagt synes ha förändrats något.

Schön återkommer också ibland till spänningen mellan den officiella tron som kyrkan stod för, och den folktro som dväljdes i folkdjupet.

Jag får intrycket att de två föreställningsvärldarna levde parallellt, fastän folktron är avgjort mer hednisk än den officiella tron. Folktron måste suttit mycket djupt rotad: folk ville ha sin näcken, sitt skogsrå och så vidare. Och vad gäller spökena kan man ju rentav hitta sådana i Bibeln, som ytterligare förstärkning till uppfattningen om deras existens.

* * *

De döda återvänder är personligt hållen bok. Schön fäller gärna in episoder från sin barndom för att illustrera vad han berättar om. Det gör författaren särskilt närvarande i texten. Dessutom är hans språkhantering lika frodigt mustig som den alltid brukar vara. Det är helt enkelt roligt att läsa Schön, utöver att ämnet är intressant i sin egen rätt.
– – –
De döda återvänder: Folktro om tillvarons gränsland, Ebbe Schön. Prisma 2000. ISBN: 91-518-3258-5. 239 sidor.

Bokrecension: Missdådare | Annika Sandén

Missdådare: Brott och människoöden i Sverige omkring 1600 är skriven av historikern Annika Sandén (f. 1969). Boken utgavs första gången 2014. Jag har läst dess andra upplaga, från 2015.

* * *

Detta är historien skriven på ett sätt som jag är svag för. Det handlar nämligen om mikrohistoria, förflutenheten studerad genom enskilda människoöden, framlevda i gångna dagar. I detta fallet befinner sig dessa gångna dagar omkring år 1600, samt några decennier före och efteråt.

Sandén har detaljstuderat i synnerhet sex östgötar genom det källmaterial som finns tillgängligt: protokoll från rådstugurätter, kyrkliga dokument, och vad dokument som kunnat återfinnas, där personerna kan tänkas dyka upp.

Det hör till ämnets natur att porträtten omöjligt kan bli heltäckande. Därtill lämnar källorna alltför fragmentariska informationer. Men det är ändå förbluffande hur mycket Sandén lyckas rekonstruera. Och det som inte kan rekonstrueras kan hon skapa sannolika hypoteser om genom ett nästan skönlitterärt gestaltande av de människoöden och den tid som är i blickfånget.

Så de sex personerna är de röda trådarna genom boken, trådar som emellanåt tangerar eller korsar varandra. Men deras levnadslopp ger också anledning till många historiska fördjupningar kring ämnen som fortlöpande aktualiseras genom skildringarna.

På så sätt blir Missdådare förutom en bok om sex enskilda människor och de människor som fanns omkring dem, även en bok om sådant som ideal i dåtidens värld, samhällsorganisering, sexualitet, rättsväsende, geografiska förflyttningar, utbildningsväsen och mycket annat.

* * *

Särskilt griper mig två av människoödena i Missdådare.

Den första är prästen Benedictus från Björsäter.

Benedictus, eller Bengt på svenska, var en försupen Herrens tjänare, med en benägenhet att ha med gifta kvinnor att göra. För dessa saker kom han att bli något av en levande följetong hos domkapitlet.

Han avstängdes och återinsättes och belades senare med predikoförbud, men icke förbud att verka som präst i övrigt. Men till sist miste han ämbetet. Att han trots allt kom att behandlas varligt kan möjligen haft med att göra, att hans församling och mäktiga beskyddare inskred till hans stöd.

Sista gången vi möter Bengt i källorna, berättar Sandén, är när han dör. Han faller 1625 i Motala ström i Norrköping och drunknar.

Det andra ödet är det som blev Anders Månssons. Han kom att leva ett omväxlande liv. Son till  en borgare i Linköping, anklagad som tjuv när han var yngling, och senare organist och dessutom orgelbyggare, anlitad runtom i riket, därtill förförare av en borgmästardotter.

Anders liv vittnar onekligen om att ett levnadslopp under 1600-talet inte nödvändigtvis behövde vara statiskt bundet till en plats.

* * *

De mikrohistoriska berättelserna är Missdådares nerv.

Men det som ger boken dess fyllighet och tyngd är hur Sandén lyckas kombinera biografierna med studier av tiden och kulturen. På så vis undviker hon att de skildrade personerna endast skymtar fram: de får puls och andedräkt.

Inte minst blir dessa förklarande historiska fördjupningar viktiga utifrån ett resonemang som Sandén för inledningsvis i boken, och som gäller i vilken grad en människa av i dag egentligen kan förstå en människa som levde i historien. Poängen är mycket viktig. Och själv vill jag mena att det är ytterligt lätt att bära villfarelsen att dåtidens människor är direkt översättbara till vår kultur och vår värld.

Så är rimligen inte fallet; som Sandén visar fanns till exempel i sextonhundratalets Östergötland andra faktorer bakom människors agerande, andra ideal, ja en annan tankevärld, än i dag, som formade människorna, och som nog hade gjort oss nutidsmänniskor tämligen vilse, om vi plötsligt vaknat upp i en gård utanför Vadstena anno 1602 eller däromkring.

Och samtidigt blir det också uppenbart att 1600-talets människor på alla sätt och vis har ett känsloliv som liknar vårt: kärlek, avund, ilska: allt finns representerat. Så står vi där inför förflutenhetens människor, och vi tänker nog rätt, om vi är vaksamma både på deras annorlundaskap och deras likheter i relation till oss.

* * *

Missdådare är en viktig bok, viktig och intressant. Visst är det så att de personer som presenteras är de som gjort avtryck i synnerhet i rättsprotokoll och att vi därför endast bakom dem får skymten av personer som inte hamnat i klammeri med rättsväsendet.

Men de säger oss ändå oöverskattbart mycket om den tid de levde i. Genom att bryta mot traditionella seder eller ideal, får vi veta vilka de sederna eller idealen var – åtminstone såsom överheten önskade att de skulle se ut.

Vi blir också uppmärksammade på lagens mycket stränga bokstav, likväl som man i påfallande stor grad förhöll sig pragmatisk från den dömande maktens sida. Förvisso kunde du bli dömd till döden. Men förvisso kunde du också ha en viss eller rentav en stor chans att bli benådad. Bötesbelopp kunde sänkas. Förlikningar kunde uppnås.

* * *

Missdådare låter oss lära känna både ett antal enskilda människor och en hel tid. Språket är utmärkt och texten är försedd med en rik fotnotsapparat för den som önskar fördjupa sig. Dessutom finns en omfattande källförteckning att konsultera i samma ärende.
– – –
Missdådare: Brott och människoöden i Sverige omkring 1600, Annika Sandén. Atlantis 2015. ISBN: 178-91-7353-800-8. 275 sidor.

Bokrecension: För nöjes skull | Frans G. Bengtsson

För nöjes skull är en samling essayer av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Samlingen utgavs första gången 1947.

* * *

Till skillnad från de tidigare essaysamlingar av Bengtsson som jag läst (Sällskap för en eremit, Litteratörer och militärer) har För nöjes skull ett avgjort större personligt inslag.

Bengtsson berättar om hur han fiskade som ung, om en ek i trädgården där han bor, första gången han skräckslagen fotograferades och mycket annat. I detta avseende låter han essäerna emellanåt få en snarast självbiografisk karaktär. Dock sällan utan höglitterära referenser, som sömlöst finns med i texterna som indikationer på Bengtssons med litteratur sammansmälta själsliv.

Men annat finns också bland de arton essayerna och det tryckta radioföredrag som ryms i För nöjes skull. Ett försvarligt utrymme – nästan femtio sidor – ägnas till exempel åt Duke Wellington, som Bengtsson skildrar som en ideal fältherre under Napoleonkrigen.

Ehuru mycket av det historiska innehållet i denna Wellington-essay rent substantiellt kunde upphämtas ur ett gediget uppslagsverk, lyckas dock Bengtsson som vanligt utforma berättelsen med sin osvikliga känsla för att göra allt han skriver om till högstående litteratur. Essayen är helt och hållet Bengtssonsk, den bär hans vattenmärke, äger hans ton. Och är ohämmat underhållande att läsa.

De texter som inte utgörs av självbiografiska funderingar tar ofta avstamp i en bok som Bengtsson läst. Hans läsande och hur han förhåller sig till det han läst föder fram den litteratur som han skapar. Som i texten om god sömn, där han både polemiserar med och håller med en författare till en bok om sovande. Men också i texten om konsten att läsa, där han återigen tar spjärn mot en då nyutkommen bok, som gisslar samtidens studenter för deras bristande förmåga att läsa och förstå vad de läser. Refererande den boken skriver han vad som förefaller instämmande:

"Det ojämförligt viktigaste som en skoluppfostran kan skänka på det intellektuella planet är dels förmågan att genom läsning nå verklig kontakt med andra människors tankar, dels förmågan att i tal och skrift redigt formulera sina egna."

Det är omöjligt att inte hålla med om det. Som Bengtsson sedan påpekar, blir ju alla vidare studier i allmänhet meningslösa, när inte förmågan finns att tillägna sig text.

* * *

Bengtssons egen beläsenhet blir uppenbar inte minst i essayen om engelsk litteratur, där han i texten fullkomligt briserar av författarnamn. Dessa skriftställare får fungera som jämförelser med varandra, och görs emellanåt symptomatiska för sin tids högsta litteratur. Och högst bland dem alla står för Bengtsson Shakespeare.

Särskilt bör också "Människan och hennes lycka" nämnas. Den är ett slags översiktligt historiskt åskådliggörande av människans eviga sökande efter lycka, från det att hon reser sig på två ben, intill dess att hon i nutiden nått ekonomisk framgång och kan ha anställda som pysslar om henne, men likväl "förvånande sällan [...] jublande hoppa jämfota i morgonsolen."

Resignerat menar Bengtsson att jakten på lyckan är ett sisyfosarbete, att man inbillar sig att den perfekta lyckan nås – bara man än en gång vältrar stenblocket upp på bergets topp... Receptet på lycka à la Bengtsson är måhända att helt enkelt sätta sig på Sisyfos sten och inse att jagandet efter än den ena eller än den andra bekvämligheten bara lägger grunden för nya begär som man tror kan uppnås – bara man vältrar stenen än en gång, upp på bergets krön.

* * *

För nöjes skull låter oss något lära känna människan Frans G. Bengtsson. Det är en angenäm bekantskap. Han är intelligensaristokratisk, lärd och mycket litterär. Han synes andas litteratur, fastän han också ger uttryck för att känna trötthet inför att producera litteratur.

Det personliga draget i För nöjes skull är framträdande. Men sen är ju också Bengtssons personliga, en aning konservativa och ofta strävt humoristiska stil närvarande i allt han skriver. Även om det rör sådana saker som antikens slut eller en blodig tronföljdsstrid i Byzantium.
– – –
För nöjes skull, Frans G. Bengtsson. Illustrationer av Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1962. 227 sidor.