Bokrecension: Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet | Johan Asplund

Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet är skriven av sociologen Johan Asplund (1937–2018). Boken utkom år 1987.

* * *

Resonemangen i den essä med tillhörande notapparat som utgör Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet handlar i stor utsträckning om det begreppspar som är centralt i Johan Asplunds sociologiska gärning, nämligen ”social responsivitet” respektive ”asocial responslöshet”. 

Social responsivitet är i sin grundläggande form, så vitt jag förstår, det sociala normaltillstånd som råder mellan människor som har någon form av relation: man hälsar och och hälsningen får sitt svar. Man pratar och kommunikationen går fram och tillbaka mellan parterna. Det finns en ömsesidighet.

Asocial responslöshet är motsatsen. Det är när en person som du hälsar på inte hälsar tillbaka och din egen hälsning bli så att säga hängande i luften. Eller när du försöker prata med någon och du inte får någonting tillbaka, eller när någon pratar med dig men egentligen inte försöker upprätta en kommunikation, utan bara hör sin egen röst.

Responsiviteten kan vara på en mycket låg, men likväl för alla införstådda tydlig nivå: till exempel ett höjande av ögonbrynen när du möter någon på jobbet som ett erkännande av dennes existens och att ni är bekanta: en mycket enkel hälsningsceremoni, helt enkelt. Ett så kallat ”responsorium” har inträffat.

Hade du höjt på ögonbrynen samtidigt som ni haft ögonkontakt och inte fått något tillbaka hade du mött asocial responslöshet och kanske börjat fundera på vad som möjligen är fel: har du irriterat motparten? Är den andra personen grinig? Blir du straffad genom en sådan mikroaggression? Genom att inte besvara hälsningen har motparten förnekat dig. 

Johan Asplund förefaller se möjliga tillämpningar av begreppsparet över vida områden. De blir nästan en förklaringsmodell som i sin räckvidd påminner om Nietzsches ”apolloniskt” och ”dionysiskt”. Och för all del! Så länge de förklarar något och fäster våra blickar på något vi eljest inte hade sett: mycket bra!

* * *

Essän rymmer förutom själva brödtexten även 13 slutnoter, varav flera i själva verket är små miniessäer, som Asplund själv skriver. Han skriver också att de gott kan läsas för sig i en följd, snarare än vid de ställen där de fått sina hänvisningssiffror i texten. Själv har jag svårt för denna typ av uppdelning av text. 

Jag fick en gång för längesen lära mig tumregeln, att om något är viktigt nog att nämna, så kan det nämnas i brödtexten. Slutnoter och fotnoter används enligt min föredragna modell enbart till källhänvisningar eller ordförklaringar. Asplund går i motsatt riktning och låter sidospåren eller förklaringarna dra iväg i slutnoterna. Det kanske är en smaksak. Men likväl: hellre en sammanhållen vidgad text, än en styckad text.

Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocialt pratsamhet är en många gånger tänkvärd essä om hur vi människor förhåller oss till och reagerar på varandra i sociala situationer, samt vad som kan tänkas hända när det förväntade utbytet uteblir. Asplund skriver:

"Vår sociala substans byggs upp av de gensvar vi erhåller från vår omgivning."

Och det är förefaller mycket riktigt. Vad händer med vår sociala substans, med de vilka vi tror oss vara, om gensvaren från andra helt plötsligt uteblir eller förändras på annat vis? Så länge vi inte dragit oss undan mänsklig samvaro existerar vi onekligen i ständigt utbyte med våra medmänniskor.
– – –
Johan Asplund, Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet. Göteborg: Bokförlaget Korpen, 1987. 75 sidor.

Bokrecension: Hur nutidsmänniskan blir lycklig | Bertrand Russell

Hur nutidsmänniskan blir lycklig (eng. The Conquest of Happiness) är skriven av Bertrand Russell (1872–1970). Boken utkom på engelska 1930 och i svensk översättning av Alf Ahlberg 1931.

* * *

Bertrand Russell är rimligen en av 1900-talets mest inflytelserika intellektuella. Han var författare, filosof, samhällsdebattör och mer. Han tilldelades 1950 års nobelpris i litteratur. Han var stark motståndare till krig och till religiösa föreställningar. Dessutom var han brittisk aristokrat och bar från 1931 en Earl-titel.

Antalet böcker Russell skrev under sitt långa liv är enormt. Åtminstone en av böckerna är vad som i dag skulle kategoriseras som en självhjälpsbok. Den heter på svenska Hur nutidsmänniskan blir lycklig, och i den reflekterar Russell tämligen auktoritativt om vad som orsakar olycka och vad som orsakar lycka.

Resonemangen vilar bland annat på psykoanalysens antaganden om det mänskliga psyket. Men där finns också ett medvetet eller omedvetet inslag av klassisk stoicism. Somligt är väl banalt, men Russell var nu en fenomenal författare, som får även det självklara att i sina formuleringar klinga som något nytt och slående.

* * *

En av de många orsakerna till olycka identifierar Russell som ”oriktiga synpunkter på världen”. Det är stoicism i ett nötskal. Stoikerna menade ju, att våra uppfattningar av världen formar våra upplevelser av världen. 

Russell menar också att ”en missriktad etik” är en vanlig källa till olycka, och där kan vi spåra en markering mot religiösa moraluppfattningar, som grundats i tradition och lära och inte i en dynamisk reflexion kring livet såsom det faktiskt ser ut.

En viktig väg till lycka för Russell är låta inåtvändhet vridas till utåtvändhet mot världen och samhället. Den person som enbart reflekterar kring sig själv och det egna och inte går upp i arbete i och för det yttre samhället kommer enligt honom lätt att bli olycklig.

Bekymmer bör man vidare inte låta uppfylla sig. Botemedel mot sådant är att vända bort blicken och ägna sig åt något annat som distraherar. Man kan också försöka anlägga ett evighetens perspektiv, alltså att se saker i deras rätta proportioner i jämförelse med tillvarons storhet. Och man kan föreställa sig det värsta scenario som är möjligt i en viss situation och sedan reflektera över huruvida det verkligen är så farligt. Målet är här, förstår jag det som, att komma ifrån osund fruktan, att gå omkring och vara rädd.

Likaledes bör personen som vill bli lycklig se upp med skuldkänslor. Russell menar att våra skuldkänslor måste inventeras, så att vi ser om de är förnuftiga eller inte, om de kanske vilar på gamla tabun från barndomen. Skuldkänslor hjälper inte människan. 

* * *

Lyckan kan sökas på många vägar. För Russell är arbetet en stor glädjekälla. Allra störst – och här lägger han en väldig emfas – lyckokänsla fäster han vid barnen: att bli förälder innebär den allra största lyckan, menar han, en smula kategoriskt.

Man kan också sträva efter att intressera sig för mycket i sin omvärld. Att känna sympati för andra människor. Att njuta, men i enlighet med den gyllene medelvägen: inte sväljas av njutningarna, inte bli asket.

I grund och botten förordar Russell ett förnuftsbaserat liv, där våra föreställningar om världen, som styr vår upplevelse av den, bör skärskådas rationellt. Han skriver i samband med kapitlet om skuldkänslor:

”Se oförnuftet skarpt i vitögat, fast besluten att icke behandla det med respekt och att icke låta det behärska er. Närhelst det låter oförnuftiga tankar och känslor skjuta upp i ert medvetna liv, så ryck upp dem med roten, undersök dem och kasta bort dem.”

Dessa ord kan spännas över en stor del av boken: vi bör titta på det som gör oss olyckliga, se det som det verkligen är, och hantera det förnuftigt och inte fastna i fruktan eller olyckskänslan. 

* * *

Man kan nu tycka att det är något vågat, hur bildad Russell än var, att ge sig ut på psykologins fält som icke-psykolog. Men filosofer har i alla tider skrivit om hur människan bör leva för att nå det goda livet; ja, de gamla grekiska filosoferna var väl i någon mening de första riktiga psykologerna. De var först på torget. 

I de flesta fall säger Russell saker som verkar vettiga. Ibland säger han sånt som stöter vår samtid för pannan: att tala om att ”den vita rasen” står inför sin undergång om det inte föds fler barn är inte längre passabelt i respektabla sammanhang. Knappast heller att hylla Lenin som ”främsta exemplet” i tiden på någon som har ”ägnat sitt liv åt att frambringa ordning ur kaos”. 

Men den Lenin man kände då och den Lenin vi känner nu är olika Lenin. Var och en skriver utifrån sin tid och sin tids tankar. Så även en gigant som Bertrand Russell.

* * *

Bertrand Russells Hur nutidsmänniskan blir lycklig rymmer många goda formuleringar. Ibland uttrycker de självklarheter, men även självklarheter bör begåvas med snygg frasering. Russell är som alltid mycket citat-vänlig. — Huruvida boken kan göra folk lyckligare? Jo, kanske, om det för just den enskilda läsaren är en väg till lycka att vrida sin uppmärksamhet utåt och låta förnuftet styra ens uppfattningar av vad man hittar där ute.
– – –
Bertrand Russell, Hur nutidsmänniskan blir lycklig. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 1931. 203 sidor.

Bokrecension: Man's Search for Meaning | Viktor E. Frankl

Man's Search for Meaning är skriven av den österrikiske psykiatrikern Viktor E. Frankl (1905–1997). 

Boken har utkommit i många versioner, den första på tyska 1946 med titeln ...trotzdem Ja zum Leben sagen: Ein Psychologe erlebt das Konzentrationslager.

Jag har läst en upplaga på engelska från 2006, där bokens första del är översatt av Ilse Lach. Denna upplaga har också ett förord av Harold S. Kushner och ett efterord av William J. Winslade.

* * *

Viktor E. Frankl satt internerad i olika nazistiska koncentrationsläger under flera år. Hans bok berättar om några av de erfarenheter han gjort och något av vad han genomlidit under denna tid. Grymheten trotsar givetvis all förståelse.

Men det explicita målet med boken är inte att heltäckande skildra livet i koncentrationsläger som sådant, utan snarare vad som kan hjälpa en människa att stå ut även under så vidriga omständigheter. Detta expanderar han sedan i form av den psykologiska terapi som han är upphovsman till: logoterapin. Om denna handlar bokens andra del.

Det är inte så att Frankl menar att den som följer hans rön nödvändigtvis överlever vidriga levnadsomständigheter. Men att den som överlever nog har hjälp av att tänka i enlighet med de idéer som han har identifierat, och att ett strävande efter en sådan hållning som han skriver om kan hjälpa i ytterst svåra situationer. Men också mer allmänt i livet.

* * *

Huvudpoäng i logoterapin är att mycket av människans svårigheter har sitt ursprung i en känsla av meningslöshet, i nihilism. Därför är det nödvändigt för den mentala hälsan att hitta mening i betydelsen ett personligt syfte. Frankl skriver:

"There is nothing in the world, I venture to say, that would so effectively help one to survive even the worst conditions as the knowledge that there is a meaning on one's life."

Det är då inte fråga om att fånga in "meningen med livet" i ett större avseende, utan om ett konkret syfte i mer närliggande omständigheter. Som till exempel att leva för sina nära relationer, för en uppgift, ett jobb, eller något liknande. 

Frankl själv höll under tiden i koncetrationslägren fast vid kärleken till sin hustru och tanken på den bok om logoterapi han börjat skriva, men fått konfiskerad, och som han börjat rekonstruera på små papperslappar.

Det finns enligt Frankl tre sätt att nå personlig mening på, nämligen genom ett arbete eller en gärning, genom att uppleva något eller möta någon, eller genom lidande. Kanske upplevs inte den innevarande stunden som meningsfull: ur ett längre perspektiv kan de dock bli det; logoterapin vill få oss att se bortom det nuvarande mot det förflutna och det som finns av värdefullheter där, och mot framtiden, och vad för mål som finns där.

* * *

Huvudfienden för Frankls logoterapi är existentialistisk nihilism: den personliga uppfattningen att existensen ytterst är meningslös, det Frankl betecknar som "The Existential Vacuum". Frankl antyder att nihilismen och känslan av meningslöshet kan ligga bakom sådana saker som drogmissbruk och excessiv sexuell aktivitet. Logoterapin menar han uttryckligen skall immunisera mot nihilism. 

För mig blir en sådan hållning problematisk: den intellektuellt reflekterande människan kan mycket väl komma fram till en åskådning som är genomnihilistisk. Är den personen då i fara för att hamna i mental ohälsa? Kanske. 

Men att fly från tankar för att de är ohälsosamma även om de är hållbara eller sanna är en tveksam strategi, tänker jag. Varje försanthållande av en mening av betydelse är trots allt en is som för eller senare riskerar att brista under trycket av intellektuell skepticism. Det gör inte livet tomt, men kanske genomskådningsbart. Vi kanske därigenom förstår något av dess ytterliga ömtålighet.

* * *

Om en känsla av meningsfullhet också i lidande förmår underlätta för människor att uthärda, så är väl det rimligen att applådera. Det innebär dock inte att lidande i sig, om än oundvikligt, är meningsfullt på något som helst sätt, men dock att själva genomlidandet kan ha en mening.

Men kanske ligger det tragiska i lidandet delvis i dess meningslöshet i sig självt. 

Frankl berättar i sin bok om hur en pojke som var fånge i ett koncentrationsläger förfrusit tårna och fick dem avtagna. Ett sådant lidande kan inte sägas vara meningsfullt, hur än erfarenheten som sådan fylls med mening av den lidande, om han eller hon nu än skulle överleva. Åtminstone blir det oerhört svårt för mig, som inte genomlevt koncentrationslägrets helvete, att förstå hur en sådan erfarenhet skulle kunna fyllas med mening.

Likväl kan jag inse vikten av hur man tolkar det man upplever. Frankl betonar vikten av att man har just rätt attityd, rätt inställning till det man genomlider. Här tangerar han stoicismen, som ju talar om hur det är ens tänkande som är avgörande kring hur man erfar det man möter, snarare än det man möter i sig självt.

* * *

Frankl har varit i helvetet och överlevt. Om detta handlar första delen av Man's Search for Meaning. Frankl har också grundat en terapeutisk skola, logoterapin. Om detta handlar andra delen av boken. 

Tillsammans illustrerar de hur människans idéer och attityder kan förmå människan att uthärda och rentav växa under de vidrigaste motgångar. Det är en viktig lärdom. Och det är nog denna sammanlagda berättelse och undervisning som gjort Man's Search for Meaning till en bok som kommit ut många åtskilliga exemplar.
– – –
Viktor E. Frankl, Man's Search for Meaning. Övers. Ilse Lasch. Förord Harold S: Kushner. Efterord William J. Winslade. Boston: Beacon Press, 2006. 165 sidor.

Bokrecension: Psykopaten | Karolina Sörman, Marianne Kristiansson

Psykopaten. Verkligheten bortom myten är skriven av Karolina Sörman (f. 1980), medicine doktor, och Marianne Kristiansson (f. 1955), professor i rättspsykiatri och överläkare. Boken utkom 2019. Jag har läst e-boksupplagan från samma år.

* * *

Begreppet psykopati kan nog vara en av de mer missbrukade och missförstådda termerna vi har. Ibland kan man nästan få känslan av att det smyger omkring psykopater överallt — men så är det sannolikt inte. Inte ens den dömde seriemördaren är nödvändigtvis en psykopat.

I Psykopaten. Verkligheten bortom myten tar Karolina Sörman och Marianne Kristiansson oss med och visar vad psykopati egentligen innebär och krossar på vägen åtskilliga populära föreställningar om psykopaten. De belyser psykopati utifrån många olika perspektiv och påpekar också vad som inte nödvändigtvis är att anse för psykopati.

Till exempel får vi veta, att psykopati inte är en sjukdom, inte ens en psykiatrisk diagnos. Man kan alltså inte i det svenska civilsamhället gå till en terapisession hos en psykolog och efter ett tag få diagnosen ”psykopat”. 

Istället används begreppet som ett verktyg särskilt inom rättsväsendet, bland annat inom Kriminalvården, för att bedöma sådana saker som lämplig placering på anstalt och risk för fortsatt brottslighet. 

Psykopatiska drag, såsom oräddhet, empatilöshet och stresstålighet i extrem utsträckning kan man nog identifiera här och var hos människor, men egentlig psykopati bedöms endast omkring en procent av hela befolkningen kunna etiketteras med utifrån nu använda skattningssystem och bland män dömda till längre straff för våldsbrott antas ungefär tjugo procent uppfylla kraven för psykopati.

* * *

Sörman och Kristiansson återkommer gärna till en ny modell för skattning av psykopati, den triarkiska modellen, där man talar om tre olika domäner av egenskaper, som en psykopat kan besitta, möjligen dessutom på ett överlappande vis. Det rör sig om domänerna ”nedsatt impulskontroll och känsloreglering”, ”extrem djärvhet och stresstålighet” samt ”kylighet och oförmåga att bry sig om konsekvenser av sitt beteende”.

En person som skattas som psykopat enligt den nu oftast använda PCL-R-modellen kan skilja sig dramatiskt personlighetsmässigt från en annan person som fått samma poängtal. Men den triarkiska modellen förmår, vad jag förstår, bättre differentiera och fånga upp olika uttryck för psykopati. Den är heller inte i samma utsträckning som PCL-R-modellen anpassad efter ett kriminellt klientel.

Psykopaten är väl förankrad i forskningen, och fastän boken är skriven på ett populärvetenskapligt och pedagogiskt vis är författarna synnerligen noga med att referera till relevanta rön i en omfattande notapparat. Den vetenskapliga ingången blir också tydlig i det att de gärna uttrycker sig försiktigt, inte kategoriskt. Det är också på grund av den vetenskapliga förankringen som författarna knappt alls adresserar frågan om kvinnliga psykopater: detta område synes inte vara forskat på i tillräcklig utsträckning för att kunna säga något med större säkerhet.

Sörman och Kristiansson konstaterar att begreppet psykopati är så behäftat med missförstånd och föreställningar att det kanske i framtiden inte längre kommer att användas; kanske är det redan nu mer givande, menar de, att hellre tala om psykopatiska drag än om psykopati. Sådana drag kan alltså vara lögnaktighet, manipulerande beteende, bristande konsekvenstänk, samvetslöshet, elakhet med mera. 

Genom att kartlägga den specifika personlighetens olika uttryck, kommer man kanske närmare en lämplig behandling eller ett lämpligt bemötande än med ett allt täckande samlingsbegrepp: psykopati. Tanken kan till exempel ligga nära till hands att det är lämpligt att bestraffa en psykopat som begått våldsgärningar, men om personen genom sin specifika personlighet med olika psykopatiska drag inte kan svara på bestraffning, så är det nog inte den lämpligaste behandlingen av honom, om man faktiskt önskar en förändring av oönskade beteenden. 

Men författarna framhåller också att vi lider brist på bra studier rörande behandling av psykopati: det saknas egentliga belägg för att det ens är möjligt, men också belägg för att det inte skulle vara möjligt.

* * *

I Psykopaten får läsaren lära sig också om bakgrunden till psykopati. Mer forskning behövs, menar Sörman och Kristiansson, men det verkar finnas både biologiska och miljömässiga förklaringar till att psykopati utvecklas och etableras hos en person.

Men orsakerna till utvecklad psykopati förefaller hursomhelst mycket komplexa att kartlägga. Sörman och Kristiansson bestrider dock att någon skulle födas till psykopat, även om starkt antisociala drag kan identifieras redan hos unga personer och den genetiska faktorn kan vara betydande.

* * *

Psykopaten. Verkligheten bortom myten är en högintressant bok för alla som i sin vardag, exempelvis inom rättsväsendet, kan möta personer med psykopatiska drag. Boken avdramatiserar delvis psykopaten och pekar på möjliga förklaringar till hans beteenden. 

Man behöver inte acceptera en utåtagerande eller rentav våldsbenägen psykopats handlingar för att man försöker förstå vad det är som gör att han agerar såsom han gör. Men att förstå gör oss bättre rustade att bemöta. Och det är en viss och välkommen förståelse för psykopatens inre maskineri som Sörman och Kristiansson förser läsaren med i detta viktiga verk.
– – –
Karolina Sörman, Marianne Kristiansson, Psykopaten. Verkligheten bortom myten. Stockholm: Natur & Kultur, 2019. E-boksproduktion Axiell Media, 2019. Formgivning omslag: Lena Norrman/Gnå.

Bokrecension: Gärningsmän | Harald Welzer

Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare (ty. Täter. Wie aus ganz normalen Menschen Massenmörder werden) är skriven av den tyske socialpsykologen Harald Welzer (f. 1958) i samarbete med sociologen Michaela Christ. Boken utgavs i Tyskland år 2005 och i Sverige 2007.

* * *

Gärningsmän är en saklig och mycket detaljerad genomgång av hur förintelsen rent socialpsykologiskt blev möjlig. Bokens syfte är inte att peka ut monster, utan att förklara att de som utförde folkmordet i mångt och mycket var vanliga människor som rentav sällan efter kriget upplevde några större bekymmer kring vad de varit med om, till skillnad mot deras överlevande offer.

Welzers bok handlar alltså om att förklara de psykologiska processer som är förutsättningen för att massmord i gigantisk skala skall vara möjlig.

Just genom sin saklighet blir Gärningsmän åtminstone för mig ovanligt kraftfull. Welzer beskriver i detalj hur insatsgrupperna arkebuserar barn, vilka praktiska problem det innebar att skjuta ihjäl tiotusentals personer, hur gärningsmännen själva tänkte och kom att tänka kring sin egen medverkan i förintelsen av ett helt folk, hur det är möjligt att en person som endera dagen nog vridit sig i ångest över utsikten att behöva skjuta hundratals personer några veckor senare var en fullt fungerande massmördare. Och mycket annat sådant.

Fokus ligger just på insatsgrupperna, som bakom östfronten ledde utrensningsaktioner. Den industriella utrotningen i läger antyds, men Welzer ser insatsgruppernas aktioner som förutsättningen för Treblinka, Sobibor och de andra helvetesplatserna, som delar av samma helhet.

* * *

Vi finner genom Welzers genomgång och analyser att en mängd olika socialpsykologiska faktorer inverkade på att det som skedde faktiskt blev möjligt och skedde.

En av de faktorerna är att gärningsmännen själva upplevde att de inte agerade mot sin egen moral, utan tvärtom agerade moraliskt. Den moral de antagit var den nazistiska ideologins moral, enligt vilken det var nödvändigt, ehuru möjligen otrevligt, att förinta judarna, eftersom de ansågs vara ett hot mot det egna folket.

Gärningsmännen upplevde sig således aldrig som onda, utan som om de helt enkelt gjorde vad som förväntades av dem inom det värderingssystem som rekordsnabbt spred sig i och med den nationalsocialistiska ideologins genombrott i Tyskland. De agerade i sin egen sociala miljö normalt; de få som avvek agerade enligt samma premisser abnormt.

* * *

Något annat som spelar roll, förstår vi, är det stegvisa initierandet i gärningarna. Har du en gång fått en person att arkebusera en annan person, är det oändligt mycket lättare att få personen att göra det ytterligare en gång och åtskilliga gånger fler. Alltså: tar man väl det första steget är man benägen att ta ett steg till och omsider även det sista steget.

Människan, förstår vi på Welzer, ändrar ogärna sina val, när hon väl fattat dem. Har man en gång accepterat att det är nödvändigt att arkebusera judar, så omvärderar man sällan beslutet, fastän proportionerna på arkebuseringarna sväller till absurd omfattning. Från att avrätta en enskild judisk familj till de extremt omfattande massmorden på tiotusentals judiska män, kvinnor och barn i Babij Jar är det inte en artskillnad, psykologiskt, utan en gradskillnad.

Ytterligare något att väga in är den mycket utarbetade ansvarsfördelning som skedde i insatsgrupperna, där varje enskild individ ansvarade för sin mycket avgränsade uppgift: någon körde transporterna, någon ledde judarna fram till arkebuseringsplatsen, någon försåg skyttarna med ammunition, någon sköt faktiskt - men på order av någon annan, och så vidare.

På det viset kunde var och en säga: jag körde bara lastbilen, jag bar bara ammunition, jag gjorde bara som jag blev beordrad, och så vidare. Därmed fördelas också det moraliska ansvaret mellan de deltagande i aktionen. Utöver det infinner sig möjligheten att hävda att andra inom gruppen i själva verket var värre: de kanske sköt av sadism, medan man själv bara agerade av tvång, och så vidare.

* * *

Just tendensen att lyda när man blir beordrad att göra något analyseras ingående i Gärningsmän. Och också där är det fråga om en ansvarsfördelning: man lyder för att man förväntas göra det, man lyder för att det är det korrekta att göra i den konkreta vi-grupp man befinner sig i, och så vidare. Det sociala trycket skapar då också en slags möjligen ofrivillig frivillighet även när man haft möjlighet att avstå från att medverka.

Dessutom avhumaniseras offren samtidigt som förfarandet vid avrättningarna görs alltmer effektivt och därmed allt mindre personligt. Klyftan mellan vi och de blir på så vis så vidgad som möjligt.

Det är när klyftan på något sätt minskas, berättar Welzer, som gärningsmännen verkar få problem: till exempel när någon i ett barn får associationer till sitt eget barn. För att massmorden ska vara möjliga, måste offren förbli Fienden, ett hot mot den egna gruppen, snarare än Medmänniskor.

* * *

Welzer skriver en relativt tung prosa med långa meningar, långa ord och inskjutna bisatser. Det gör att boken inte är särdeles lättläst, ens för en van läsare. Därtill kommer att ämnet behandlas på relativt hög abstraktionsnivå, som kräver ett vaket förhållningssätt till texten om man inte snabbt ska tappa tråden i resonemangen.

Texten är också försedd med en mycket stor mängd fotnoter, nämligen 528 stycken fördelade på drygt 250 sidor prosa, vilket naturligtvis är utmärkt och möjliggör för den intresserade att få fördjupningar samt att gå till källorna och se vad Welzer bygger sin framställning på.

* * *

Gärningsmän ger oss värdefulla insikter. En oändligt viktig lärdom är att gärningsmännen inte var monster utan i de absolut flesta fallen psykologiskt normala människor i en socialt extremt ovanlig situation.

Därigenom går de också att förstå: de är inte nödvändigtvis några naturens nycker, sadister, aberrationer, utan människor som agerar i enlighet med vad som förväntas av dem på grund av den socialpsykologiska kontexten, som består av en mängd olika, mot samma mål samverkande, faktorer.

Den hisnande tanken inställer sig med nödvändighet: om jag är någorlunda psykologiskt normal, och de då var någorlunda psykologiskt normala, vad är det då som hindrar att jag inte varit en av dem, om jag befunnit mig där och då? Och vad kan jag göra för att undvika att någonsin hamna i en situation där jag blir som en av dem - dessa normala män i ett extraordinärt sammanhang där exempellös grymhet blev normen?

Welzer ger en antydan till lösning: individuell autonomi. Jag förmodar att det betyder att man bör odla förmågan att lära sig att värderingsmässigt stå eller ställa sig utanför sin egen sociala kontext.

Förmågan till genuin autonomi är dock inte medfödd, förklarar Welzer vidare. Den grundas i tidiga år genom förmågan att knyta an till andra människor och känna tillit. Så länge inte alla garanteras en barndom där sådant är möjligt, verkar Welzer mena, står den sociala kontextens nästan totala makt över individen fast som ett psykologiskt faktum.

Det må deprimerande nog dränera hoppet om att vi kommit ifrån den potentiella möjligheten till återupprepanden av allt det som är möjligt för människor, och det kollektiva utförandet av massmord är möjligt.
– – –
Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare, Harald Welzer i samarbete med Michaela Christ. Övers. Svenja Hums. Daidalos 207. ISBN: 978-91-7171-265-1. 311 sidor.

Bokrecension: Psyksnack! | Stephen Briers

Psyksnack!  Stick hål på självhjälpsmyterna är skriven av brittiske praktiserande psykologen och socialantropologen Stephen Briers. Briers skriver även i Times Educational Supplement.

* * *

Bokmarknaden flödar över av självhjälpslitteratur. Käcka omslag med stora rubriker förkunnar hur vi ska bli lyckligare, hur vi ska nå våra mål, hur vi ska tänka bort våra problem. Och ser vi inte coachernas evangelium i bokhyllorna möter vi det i kvällspressen.

Men den här typen av populärpsykologi verkar dock stå psykologen Stephen Briers upp i halsen.

Därför tar han med läsaren på en liten undersökande resa i populärpsykologins terminologi och förkunnelse i sin bok Psyksnack!. Briers inventerar argument och jämför dem med vad vi faktiskt kan hävda med vetenskapligt fog om hur hjärnan och medvetandet fungerar.

Resan går i lättsam ton, och det är först när man når slutnoterna som man förstår hur gedigen källinventering Briers gjort, och hur sömlöst han fått in forskningsresultat i sina funderingar och avvägningar.

* * *

Det visar sig snart att mycket av vad som allmänt hävdas i populärpsykologiska böcker vilar på ostadig grund – om det ens vilar på någon grund alls, utöver att det möjligen känns rätt. Briers säger sällan rakt ut att något otvivelaktigt är fel, men om någon säger att det är på ett visst sätt, kan han framföra att forskningen pekar i en annan riktning.

Briers menar inte att alla självhjälpsläror är utan verkan, men hänvisar till vetenskaplig forskning som det bästa sättet att nå kunskap om hur medvetandet verkligen fungerar: populärpsykologiska rön bör därför vara förankrad i beprövad vetenskap för att vara något att förtrösta på. Det är de inte alltid. Briers skriver:

"Det finns försvinnande lite kvalitetskontroll inom självhjälpsvärlden, där övertygelse ofta får ersätta skäliga bevis."

Samtidigt är Briers medveten om att den verkliga psykologin inte alltid ger entydiga svar.

"Att förstå hur död materia fungerar är svårt nog, men när vi börjar försöka förstå oss själva har vi en verkligt enorm uppgift framför oss."

* * *

Vi ska titta på några exempel på dessa populärpsykologiska eller pseudopsykologiska myter som tas upp i Psyksnack!, myter som emellanåt blivit så självklara i vår kultur att vi månne tar dem för givna.

Briers lyfter fram uppfattningen att alla problem bottnar i dålig självkänsla. Han påpekar att god självkänsla inte nödvändigtvis är något gott i alla lägen. Forskningen visar till exempel, att personer med särskilt god självkänsla med större sannolikhet än andra har vanföreställningar om verkligheten: de ser den inte som den är. Man mår måhända bra, men ser tillvaron genom ett glittrande raster.

Dålig självkänsla är inte heller nödvändigtvis förklaringen till negativa beteenden. Studier visar till exempel, att mobbare inte brukar ha dålig självkänsla, utan snarare god dito. Likadant med våldsamma människor.

Självkänsla har således ingenting att göra med huruvida man är en trevlig människa. Därmed inte sagt att självkänsla är dåligt, men den är heller inte givet något gott. En människa med god självkänsla är hursomhelst inte nödvändigtvis en angenäm människa, och en oangenäm människa är inte nödvändigtvis en person med dålig självkänsla.

* * *

Briers utvärderar också talet om emotionell intelligens (EQ), som man ofta hör talas om som en väl så viktig begåvning som IQ. EQ innebär, menar man, en slags social begåvning, som gör att man är inkännande och har lätt att interagera med andra människor. Exakt vad EQ innebär är dock något oklart.

Men forskning visar, krasst, att människor som skulle kunna bedömas som personer med hög EQ på intet sätt lyckas bättre åtminstone i arbetsvärlden än andra. Tvärtom visar det sig, att en hög IQ-kvot, hur bristfälligt mätinstrument det än må vara, är en bättre indikator på yrkesmässig framgång än hög EQ.

Detta hänger väl ihop med att en person för att vara framgångsrik inte får vara för blödig eller inkännande, utan måste vara beredd att gå på kollisionskurs med andra människor för att själv ta sig framåt. Det blir svårare att ta tuffa beslut, om man alltför mycket påverkas av deras känslor som drabbas negativt av beslutet. Är man ute efter en lysande karriär bör man hellre studera Fursten än en bok om EQ, menar Briers.

Visst ses du som en trevlig människa om du har hög EQ. Men det kommer inte att främja din karriär. Tvärtom tjänar företag på att ha underordnade som inte är alltför konfliktbenägna.

* * *

I ytterligare ett kapitel talar Briers om positivt tänkande. Ingenting kan väl låta mer sympatiskt, än att med en positiv inställning, så blir livet behagligare. Problemet är bara att det inte nödvändigtvis är riktigt så enkelt.

Studier har till exempel visat att deprimerade människor som utsätts för positiva bekräftelser i själva verket blir mer deprimerade på det viset, än om de inte fått upprepade positiva bekräftelser.

Briers synes bli snarast irriterad på dogmen om positivt tänkandes fördelar. Han uppmanar läsaren att istället för att sticka huvudet i sanden för livets realiteter, möta verkligheten som den är, hur ledsamt det än kan vara emellanåt. Vi bör inte skjuta ifrån oss negativa känslor när de kommer, utan hantera dem. Att enbart fokusera på det positiva begränsar upplevelsen av livet, och gör oss, med Briers ord: "ganska själviska och trångsynta".

Givetvis är det fint att vara positiv. Men att resa skygglappar för intryck som inte passar in är inte heller önskvärt.

* * *

Briers skriver också en del om Kognitiv Beteendeterapi (KBT), en terapiform som rönt stora framgångar och omfattande resultat. Briers ägnar sig vad jag förstår själv i sin yrkesutövning åt KBT, men varnar för att se metoden som allena saliggörande.

Till exempel visar det sig att det är minst lika viktigt hur relationen till terapeuten fungerar, som vilken specifik terapeutisk metod som används.

Briers kritiserar också KBT-skolan för att förorda att människans tankar kan styra känslolivet i större utsträckning än vad det finns belägg för, och att man hävdar visshet där ännu ingen visshet finns.

* * *  

Briers gör många ytterligare nedslag i den populärpsykologiska floran av uppfattningar och läror som vi väl känner till. Han diskuterar huruvida det verkligen alltid är det bästa att "prata om det" i en relation, och om "barnet inom dig" verkligen finns i någon meningsfull betydelse.

Han kritiserar uppfattningen att alla kan lära sig allting, och påpekar hur de förutsättningar vi föds med sätter upp begränsningar: alla kan inte bli bäst på allt, hur mycket man än tränar eller övar, även om repetition givetvis påverkar ens personliga förmåga.

Vidare diskuterar Briers också ordningsvurmen, och menar att för mycket krav på ordning hämmar kreativiteten. Vill det sig riktigt illa kan en längtan efter ordning slå över i OCD, tvångstankar.

Och så behandlas den så omhuldade uppfattningen att våra problem i dag kan hänföras till vår barndom. Rörande detta påvisar Briers hur liten betydelse uppväxtmiljön har för formandet av personligheten, möjligen bortsett från riktigt miserabla uppväxtförhållanden. Visserligen är det sant att undersökningar visat att attraktiva barn daltas mer med av sina föräldrar och att intelligenta barn får mer beröm. Men det behöver dock inte påverka den vuxna människan nämnvärt.

En särskilt vidrig pseudopsykologisk myt, är den att positiva tankar skulle verka helande på en sjuk kropp. Det saknas entydiga belägg för att man skulle kunna tänka sig frisk.

Det är det bra om man kan hålla stress i schack, och man kan genom sin psykologiska hälsostatus ådra sig sjukdomar.

Men man kan i regel inte tänka sig frisk, menar Briers. Hur nedslående det än kan upplevas, har det visat sig att personer som visar särskild kämpaglöd inte klarar sig bättre mot cancer, än andra. Dessutom kan förhoppningarna om att tänka sig frisk framkalla stress, som i sin tur inverkar negativt på hälsostatusen.

* * *

Genomgången ovan är bara ett snabbt skrap på ytan av de många gottköpslösningar som man återfinner både som goda råd här och där, i media och i böcker. Likaså skrapar jag bara på ytan på de diskussioner kring varje påstående som Briers för.

Stephen Brier menar sig inte ha något facit. Han skriver:

"Jag sitter definitivt inte på alla svar. Men jag är inte övertygad om att självhjälpsavdelningen i din lokala bokhandel nödvändigtvis gör det heller."

Han har alltså genomgående en ödmjuk inställning boken igenom. Men hans huvudpoäng är, att hellre än att förlita sig på mer eller mindre självutnämnda gurus som gör sina antaganden om hur människan fungerar utan empiriskt stöd, bör man gå till det vi faktiskt vet genom vetenskaplig metod.

Människan är komplex och mångfacetterad. Det som man kanske tar för givet om henne är inte alltid självklart rätt. Briers bjuder på många aha-upplevelser, väl styrkta med vetenskapliga undersökningar och teorier i slutnoterna.

Det kan kanske för övrigt noteras, att Briers dock själv vidarebefordrar en myt; nämligen den om att Einstein skulle varit medelmåttig i skolan. Nämnas på minuskontot kan möjligen också den överväldigande mängd citat som är insprängda i texten för att understryka poänger. Briers hade emellertid gjort sina poänger utan att styrka dem med diverse litterära och andra celebriteters formuleringar.

Efter att ha läst Psyksnack! kommer jag att ha ett än mer skeptiskt sinnelag vad gäller psykologiska universallösningar, och vara lite mer vaksam på idéer som går ut på att jag nödvändigtvis måste förändras, förbättras, förädlas.

Människan är som hon är. Varför är inte alltid lätt att veta. Men ska man söka svaren någonstans, gör man rätt i att söka dem där det finns skäl att tro att de kan finnas: i vetenskapens hägn, icke i de floskler som möjligen låter bra, men som kanhända ekar tomt när man väl kommit bakom draperiet.
– – –
Psyksnack!  Stick hål på självhjälpsmyterna, Stephen Briers. Övers. Erik MacQueen. Natur & Kultur 2014. ISBN: 978-91-27-13694-6.

Bokrecension: Maximer | François de La Rochefoucauld

Maximer är skriven av François de La Rochefoucauld (1613—1680).

Volymen jag har, innehåller ett biografiskt förord, en självbiografisk skildring, själva maximerna, av de La Rochefoucauld själv utrensade maximer, samt några kortare essäer.

de La Rochefoucauld konstruerade sina berömda maximer i sin litterära salong, där man tillsammans slipade på formuleringarna, tills man tyckte att de nått pregnans och träffsäkerhet. Som läsare år 2011 tycker jag nog att de flesta maximerna doftar av snusförnuft och blaséartad bitterhet.
Maximerna är definitivt orden av en perukförsedd aristokrat, som gärna talar om sedernas fördärv och slänger sig med ord som dygd och last...

Det vill nog till ett ganska upphöjt perspektiv, för att kunna formulera något som:

"Hur olika ödets lotter än tycks falla, finns det likväl en viss utjämning av gott och ont, som uppväger dem inbördes."

(Maxim 52)

* * *

Men visst kan man hitta en del guldkorn... Några exempel:

"Vi har alla styrka nog att med jämnmod bära andras olyckor."

(Maxim 19)

"Varken solen eller döden kan man betrakta med stadig blick."

(Maxim 26)

"Alla talar väl om sitt hjärta, men ingen vågar tala väl om sin begåvning."

(Maxim 98)

"Det är lättare att förefalla värdig de sysslor man inte har än dem man sköter."

(Maxim 164)

"Små själar blir över måttan kränkta i småsaker; en stor ande lägger märke till dessa men tar ingalunda anstöt."

(Maxim 357)

"När man inte kan finna ro hos sig själv, är det lönlöst att söka den annorstädes."

(Utmönstrad maxim 9)

* * *

Några teman:

Nån sorts grundtes hos de La Rochefoucauld är, att människan till sitt väsen är egenkär (sant nog), och att denna egenkärhet hela tiden yttrar sig på olika sätt. Inte sällan på sätt som undgår upptäckt till och med hos bäraren själv. Egennyttan är själva drivkraften hos människan. Och altruism finns inte hos de La Rochefoucauld. Vänskap är vänskap blott i den mån man kan vinna på den genom någon form av byteshandel. Kärlek är kärlek i den mån man vinner något på den.

Människan styrs av sina lidelser, och förefaller det som att man inte styrs av sina lidelser, så beror det inte på karaktärstyrka, utan på att lidelserna helt enkelt inte är starka nog. För tillfället. Människan är följaktligen utlämnad åt sina lidelser. Fastän dygden kan synas styra oss, är det i själva verket endast lättja eller feghet som håller oss till dygdens väg. Människan som sådan förblir i mycket ett mysterium för människan själv.

Stordåd uträttas av människan kanske inte främst på grund av hennes begåvning, utan mer på grund av att en slump låtit begåvningarna komma till sin rätt.

* * *

Maximerna erbjuder följaktligen en ganska torr läsning, en läsning med viss patina. Därmed inte sagt att det är en läsning som ingenting ger. Förtrogenhet med maximerna är säkerligen nyttig, och ett och annat motto kan man nog hitta däri.
— — —
Maximer, François de La Rochefoucauld, Forum 1995. ISBN: 91-37-10790-9. 122 sidor.

Bokrecension: Självmord

Sjävmord är en antologi med texter om självmordsproblematiken, utgiven 1968, sammanställd av Kerstin Vinterhed.

Att vara sin egen skarprättare... att nå dithän, att självmordet synes vara svaret på lidandet man upplever som person... Det är något dynamiskt. Mängder av gånger har jag suttit i mitt jobb som begravningsentreprenör, och talat med anhöriga till personer som valt att avsluta sina egna liv. Och ändå, trots den sorg, den ilska, den bitterhet som dessa anhöriga uppvisar inför det som självmördaren gjort, så har jag en stor förståelse för att någon väljer att begå suicid. – Självmordet är den enskilda individens yttersta maktutövning: att genomföra sin egen persons förintelse. Somliga säger att självmord är ett tecken på svaghet. Jag säger att självmord är ett tecken på yttersta viljestyrka, en viljestyrka som är så stark, att den kanske starkaste drivkraften vi har – överlevnadsinstinkten – övervinns.

Så det finns säkert självmord som i det individuella fallet är rätt, i den meningen att det är det rätta för den enskilda individen att göra. Livet är inte heligt i sig, utan det är det som finns i det livet som möjligtvis helgar det. Där innehavaren av livet menar att lidandet i livet är så stort, att livets upphörande är en befrielse, där har personen en självskriven rätt att handla som hon behagar. Självmordet är därmed en tröst och en utgång ur en ohållbar situation. Nietzsche skriver någonstans, att tanken på självmord tagit honom igenom många mörka nätter. Och så är det säkert: att möjligheten att ända livet finns, är en tröst i sig, gentemot ett lidande som inte längre är möjligt att bära.

Citerad i Självmord är fru Ingeborg Baltzar, romangestalt i Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg:

»Att själv taga sitt liv kallar den fege en feghet.« (sid. 69)

* * *

Med det sagt, finns givetvis vad vi kan kalla för onödiga självmord: självmord där den suicidale väljer att avsluta sitt liv på grunder som inte är relevanta, exempelvis på grund av den sjukdomsbild som personen har. – In i 60-talets debatt om förhindrandet av självmord kommer så Självmord, utgiven i »Nu!«-serien. I den nätta boken, har ett antal personer skrivit essäer, rapporter och andra texter, som på olika sätt förhåller sig till eller utreder självmordsproblematiken.

Mycket är daterat. Jag kan inte tänka annat, än att den psykiatriska vården av suicidala personer förbättrats sedan boken skrevs. Rimligen är den tid förbi, där folk bältas på sjukhusen, i klartext: binds fast, och lämnas åt sin ångest och auktoritära läkares oförstående frågor. Men annat stämmer till eftertanke. Ensamhet nämns som en av de stora orsakerna till genomfört självmordsförsök eller självmord. Psykologiska problem, såsom akut ångest, är en annan stor orsak. Till exempel kan en händelse som för en balanserad människa verkar synnerligen trivialt, få en annan människa, med en lång serie negativa upplevelser med sig, att faktiskt försöka ta sitt liv, vare det ett misslyckande på ett skolprov, en utskällning eller någon annan mindre motgång. Händelsen i sig är då inte orsaken till självmordsförsöket, men kanhända den utlösande faktorn.

Självmord, lär vi oss, kommer sällan som en blixt från klar himmel. Talesättet om att den som hotar att ta livet av sig, inte kommer att ta livet av sig är falskt. Självmördare har i regel flaggat för sina intentioner. Då räcker närståendes råd att »rycka upp sig« föga. Det går så mycket djupare än så.

»Det är viktigt att veta att åtta av tio personer som begår självmord tidigare har gjort självmordsförsök, och att nästan alla människor som begår självmord först hotar eller i varje fall på något sätt försöker antyda för omvärlden, att de funderar på att ta livet av sig.« (sid. 118)

Den suicidale befinner sig inuti ett tillstånd; lika lite som en person med brutet ben genom att ändra inställning kan få benet helt, kan den suicidale genom att försöka rycka upp sig ändra sitt tillstånd. (jfr. sid. 31) Den livströtta människan behöver hjälp. Men en svårighet med att behandla suicidala personer är rimligen, att en suicidal person sällan aktivt söker hjälp: hon är passiv, hon är fast i negativa tankemönster, passiviserad. Därför behöver omgivningen vara mycket lyhörd för de signaler som hon ändå vanligen ger ifrån sig – om det för personen ens finns någon omgivning.

Nå, självmordet behöver inte enbart ha målet att ända det egna livet. Det kan också vara avsett att vara ett budskap: hämnd, aggressivitet. Självmordet blir en anklagelse mot de som fanns omkring den nu döde – ni kunde inte hjälpa mig, ni såg mig inte. Vare sig nu dessa personer gjort allt i sin makt, eller sett åt ett annat håll. Självmordsförsöket, som kanske inte alltid ska ses som en gärning i avsikt att avsluta ett liv, kan emellanåt också mycket tydligt bli ett budskap: hjälp.

»Det är uppenbart, att vi måste skilja på självmord och självmordsförsök. Det är två helt olika beteenden, och de senare skall därför ej utan vidare betraktas som en misslyckad följd av de förra.« (sid. 93)

Vi har nått längre i att avskaffa skammen kring psykologiska sjukdomar, och därmed patologiskt suicidalt beteende. Det var inte längesen som självmördare fick begravas utanför kyrkgårdsmurens inhägnade vigda jord, och kistan bars inte genom porten till kyrkan, utan över muren. Du kan fortfarande ofta se stentrappan över muren nära kyrkogårdens huvudingång, när du besöker en något äldre kyrka. Den tillkom för att man där skulle kunna bära över självmördare och andra för kyrkan misshagliga personer. – 1908 avskaffade kyrkomötet särbestämmelser för begravning av självspillingar.

* * *

Det finns fakta. Fler män än kvinnor tar sina liv, men fler kvinnor än män begår självmordsförsök. I regel brukar detta förklaras med att män har en tendens, att välja våldsammare sätt att begå självmord, där möjligheten till räddning är mindre. – Flest självmord sker i månaden november, åtminstone på sextiotalet och bland ungdomar, långt efter sommaren, ett tag innan julfirandet. Hos vuxna är vår- och försommar den vanligaste tiden för genomfört suicid. Kvällen är den vanligaste tidpunkten på dygnet för gärningen. – Krig verkar historiskt sett ha gjort att självmordsfrekvensen minskat, medan ekonomiska depressioner ökat frekvensen.

* * *

Ett självmord är en tragedi. Främst för dem som blir lämnade kvar med sina frågor och sina känslor av otillräcklighet, sina känslor av tillgivenhet inför den döde, men också ilska för att den döde valde att ta sitt liv. Men det är till sist endast den enskilda människan som har ansvaret för att man valt att ta sitt liv. De närstående, som på grund av okunskap, eller helt enkelt på grund av att man helt enkelt inte haft något att gå på, inte sett några tecken på vad som var att komma, kan inte lastas, för ett val som en annan människa gjort. – En tragedi är det också för den självmördare, som tog sitt liv av reversibla sjukdomsorsaker, eller på grund av att hon förhastat sig.

Samtidigt är självmordet en rättighet för den enskilde. Den som inte längre har något att leva för, som lider och som tar beslutet att en icke-existens vore bättre än den existens hon nu har – hon har frihet att ända sitt enda liv. Och hon har frihet att stanna kvar, vänta på nya gryningar, agera för bruten ensamhet, och att söka hjälp för vad problem hon månde ha.
– – –
Självmord, Kerstin Vinterhed (red.), Wahlström & Widstrand 1968. Ej ISBN.

Bokrecension: Livets Ord

Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn är skriven av Per Kornhall, filosofie doktor i växtbiologi, och före detta medlem i Livets Ord och inom rörelsen anställd som gymnasielärare.

På vissa sätt måste det erkännas att boken är en uppgörelse med Livets Ord från en bitter före detta medlem. Men, det är en bitterhet som är befogad. Få torde kunna ha sådana unika perspektiv på en relativt sluten rörelses inre liv, som en före detta medlem, som dessutom varit lärare i Livets Ords egen skola. Kornhalls bok är därför ovärderlig för den som vill få en annan bild av Livets Ord, än vad Livets Ords slimmade mediaapparat själv producerar.

Kornhall var en gång en så kallad sökare. Han kom i kontakt med Livets Ord, och drogs in i gemenskapen. Rörelsen var då, under första delen av åttiotalet, ett nytt fenomen i Sverige. Och främst i rörelsen stod den före detta svenskkyrklige prästen Ulf Ekman, Livets Ords främste profet med direktkontakt med Gud själv.

Under de här tidiga åren var Livets Ord rätt uppenbart en excentrisk rörelse. Ulf Ekman själv har berättat om hur grannar förundrat sig över hur Ekman med vänner rullat omkring på golvet i sitt hus i »barnsnödsbön«, varvid man simulerar barnafödande för att på något sätt förmå människor eller nationer att bli förlösta. (sid. 27). En amerikansk gästande predikant fick ut hundratals medlemmar av församlingen på ett fält där Ekman ville bygga en kyrka. Där sprang de över fältet och skrek för att jaga bort djävulen med sina demoner från platsen. (sid. 28) Under bönemöten delades i rörelsens tidiga historia ut vita plasthinkar, där de församlade kunde kräkas ut sina demoner. (sid. 93)

Kornhall beskriver den täta gemenskapen inom rörelsen: det sociala umgänget bestod av kristna aktiviteter, som gudstjänstmöten och bönemöten. Man kände nästan uteslutande endast personer som också var medlemmar. Man låter barnen gå i de egna skolorna, som trots Skolverkets invändningar ännu finns kvar. Där uppfostras de unga i församlingens tro genom att studera Ekmans egna böcker. På bönemötena i skolan förekom dessutom tungomålstalande och demonutdrivning. (sid. 40)

Och det var i skolan som Kornhalls beslut att lämna rörelsen började mogna fram. Genom sina studier på universitetet, och sedan genom sina forskarstudier, insåg Kornhall tyngden i evolutionsteorin i jämförelse med pastorernas fasthållande vid kreationism. Kornhall började undervisa om evolutionsteorin i skolan. Inte på ett partiskt sätt, utan på ett vetenskapligt sätt. Det gav honom en stor känsla av befrielse. Till denna tungt vägande insikt hade lagts andra insikter, som att folk som hävdat att de blivit helade senare dött i just den sjukdom de sagt sig blivit helade från, och som den slaviska lydnaden under Ulf Ekman, eller den intellektuella enkelriktningen, där alla tänkte samma.

Kornhall lämnade församlingen Livets Ord. Vännerna försvann. Ingen hörde av sig för att ta reda på varför han agerat som han gjort. (sid. 50)

Kornhall beskriver hur personkulten av Ulf Ekman tar sig bisarra uttryck. Kornhall skriver, angående firandet av Ekmans femtioårsdag:

»Ekman skulle landa på parkeringsplatsen i en helikopter. Utanför avspärrningen skulle alla skolans barn stå och vänta för att när han landat springa fram och krama honom. De hade också fått öva på speciella hyllningssånger till honom och blivit tillsagda att komma på nästa söndagsgudstjänst för att utföra en hyllning med bokstäver på lappar och sjunga sångerna de övat in.« (sid. 39)

Ekman ses inom rörelsen som en apostel. (sid. 73) Det är hans ord som gäller, och Kornhall kallar honom »...suverän despot i en pyramidliknande organisation...« (sid. 74) Ekman sägs ha en särskild smörjelse, som innebär att han fått ett särskilt uppdrag av Gud: att leda församlingen. Således blir det samma sak att lyda Ekman som att lyda Gud. (sid. 80)

Och Ekman håller sin hjord i strama tyglar. Alla medlemmar förväntas gå ett eller två år i rörelsens bibelskola. Kornhall jämför skolan med en koranskola. Det är inte fråga om att man sitter ner och diskuterar läror: man presenteras dem. Undervisningen är inte offentlig, och Kornhall menar att Livets Ords sanna ansikte ska sökas i bibelskolans undervisning, snarare än i de offentliga mötena, där utomstående kan finnas med. (sid. 108f)

Demonologin är mycket framträdande i Livets Ord, att döma av Kornhalls bok. Dina tankar kommer antingen från Gud eller från djävulen. Det torde vara en synnerligen praktisk uppfattning för att hålla ihop rörelsen. Allt tvivel måste skjutas iväg, eftersom det uppenbarligen kommer från satan; och vilken kristen människa vill väl lyssna på honom? Man uppmanas att lyssna efter röster och avgöra om de kommer från Gud eller från djävulen. »Det är ett medvetet skapande av en föreställningsvärld som man annars bara hittar hos psykotiska personer...«, som Kornhall skriver. (sid. 115) Demoner kan även göras ansvariga för sånt som trötthet, intresse för kampsport, alkoholism, för mycket teve-tittande och en sådan hemskhet som homosexualitet. (sid. 139)

Livets Ord är organiserad som en stiftelse med mycket liten insyn i ledningsförfarande och ekonomiska administrationen. Kornhall skriver att man förvaltar något hundratal miljoner kronor, insamlade genom kollekt, där medlemmar förväntas lägga en tiondel av sin inkomst eller mer, om man så går på socialbidrag. Detta kallas sådd. För den som sår ska förvänta sig skörd. Det som kallats framgångsteologi består just i detta: som kristen ska du förvänta dig att bli rik. Som kristen ska du förvänta dig att inte bli sjuk: blir du ändå sjuk eller är du ändå fattig, så kan du vara anfäktad av demoner (jo, sjukdomar kan mycket väl vara demoner, menar man). (sid. 140)

Livets Ord har också en politisk agenda. De har, vad jag förstår, mer eller mindre tagit över Kristdemokraterna i Uppsala, och har agiterat för borgerlig valseger. Livets Ord vill förbjuda homosexualitet och gärna göra det straffbart, liksom abort. (sid. 163f) Homosexualitet verkar vara en av de saker man hängt upp sig ordentligt på. Med anledningen av äktenskapsdebatten skriver en lärare och Livets Ord-medlem, Krister Renard:

»Man kommer förmodligen inte att bli helt nöjd förrän man tvingat alla församlingar att ersätta gudstjänsterna med bastupartyts ormgrop.« (sid. 169)

Samme nyanserade lärare uttrycker att tsunamin utanför Thailand kan ha varit straff för att Sverige inte odelat stöder Israel. Man kan ju, med Kornhall, tycka att det var tråkigt att Gud inte var mer precis i sitt bestraffande, utan att alla dessa andra nationaliteter också fick stora, och större, dödstal än Sverige i den aktuella katastrofen. (sid. 170)

– Nå, jag ska inte parafrasera hela Kornhalls bok. Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn är en mycket rik källa att ösa ur för den som vill veta mer om Livets Ord, och då i synnerhet om Livets Ord såsom det var under Per Kornhalls tid i eller nära rörelsen mellan år 1984 och 2001. – Och den som månne trodde att ultrareaktionär, ultrakarismatisk sektkristendom var något som hörde USA till får tänka om.

Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn borde vara obligatorisk läsning för alla som har med karismatisk kristendom att göra, liksom för alla som på något sätt intresserar sig för sekters dynamik och sociologi. Kornhall beskriver initierat, mycket initierat, hur Ulf Ekman bygger upp en organisation, där alla tänker lika, och lyder hans ord som direktiv från Gud själv.

En del menar att Livets Ord inte är som det var. Men vad är det då som har förändrats? Man kanske inte spyr upp demoner i vita plasthinkar längre; men finns samma demonologi kvar? Förväntas man fortfarande ge tionde, om man än går på socialbidrag? Ska man förvänta sig helande? Är kritik och tvivel av ondo? Jag skulle vilja veta vad företrädare för Livets Ord säger om sådant i dag.
– – –
Livets Ord: Kontroll och manipulation i Jesu namn, Per Kornhall, Leopard förlag 2010. ISBN: 978-91-7343-260-3.

Bokrecension: A Natural History of Homosexuality

A Natural History of Homosexuality är skriven av psykiatrikern Francis Mark Mondimore.

Jag är förbannat glad att jag lever här och nu. I synnerhet när jag läser Mondimores översiktsverk om homosexuelitet. Läsaren får stifta bekantskap med de homosexuellas situation genom tiderna, hur medicinska vetenskapen har gått från att klassa homosexualitet som en mentalsjukdom, till dess att forskningen påvisat att homosexualitet inte är en abnormalitet, utan något fullt naturligt för en minoritet av mänskligheten. Vi får följa politiska strävanden mot och för de homosexuellas rättigheter, och vi får även en del biografiska och historiska nedslag: Oscar Wildes rättegång, nazisternas utrotande av omkring femtiotusen homosexuella under förintelsen.

Mondimore beskriver hur medvetenheten hos de homosexuella själva under 1800-talet och början av 1900-talet började växa sig stark, och man började aktivt kräva jämställdhet och rättigheter att få vara sig själva. Man hade vind i seglen, till dess att två österrikare gjorde entré på världsscenen: Sigmund Freud och Adolf Hitler. Den förre genom att bygga upp tankemallar över mer eller mindre bisarra barndomshändelser som skulle orsaka homosexualitet i den vuxna människan (även om Freud hade klarsynen att slå fast att homosexualitet inte är möjligt att »bota«, och faktiskt till och med skrev – »Homosexuella personer är inte sjuka« (sid. 77).); den andre genom att slå sönder den tidiga tyska gayrörelsen och systematiskt börja spärra in och senare föra homosexuella in i döden. — Det kan vara värt att nämna, att homosexualitet ingenstans nämns i det sjuhundra sidor långa index till de tjugotvå volymerna av utskrifter från Nürnbergrättegångarna. I själva verket stod nazitysklands lag mot homosexuella kvar i tysk lagstiftning till 1969. Det innebar att homosexuella personer som befriats från koncentrationsläger mycket väl kunde komma att fängslas av den tyska polismakten igen, långt efter nazitysklands fall.

Men Mondimores bok är inte bara en mörk historieskrivning över det som varit, utan också ett synnerligen positivt vägmärke in mot framtiden; det går framåt. Det forskas och har forskats mycket om den homosexuella människan, och man har kommit fram till mycket, även om man fortfarande inte har en heltäckande förklaring till varför somliga attraheras till personer av samma kön, och andra till det motsatta könet.

Det finns biologiska skillnader på en homosexuell människas hjärnstruktur och en heterosexuell människas hjärnstruktur. Man har observerat genetiska skillnader. Och man har också visat hur prehomosexuella barn (innan puberteten) i förvånande hög utsträckning avhållit sig från dels andra pojkars vilda lekar och istället ägnat sig åt kulturella eller stillsammare aktiviteter (läsning, musik, sociala samspelet), och dels flickor som istället för att ägna sig åt typiska flickaktiviteter hellre är med pojkarna och ägnar sig åt sport och vad det nu kan vara. Mondimore skriver:

»A large study of the sexual development of men and women cunducted during the 1970s revealed that almost half of the men who identified themselves as homosexual recalled less interests in sports and outdoor activities and more interest in quiet, solitary activities such as reading, music, or art.« (sid. 117)

Homosexualitet är inte uteslutande ett resultat av gener. En studie av bland annat tvillingar, har visat att en enäggstvilling till en homosexuell man med femtio procents sannolikhet också är homosexuell. Siffran för kvinnor är fyrtioåtta procent. Alltså finns det sannolikt ett starkt genetiskt inslag i förutsättningen för att bli homosexuell; men inte uteslutande – femtio procent av männen och femtiotvå procent av enäggstvillingarna till en homosexuell man respektive kvinna är alltså inte homosexuell själv. Det har också visats, att det är vanligt att homosexuella män har ytterligare homosexuella släktingar på mödernet. Homosexualitets genetiska förutsättningar förefaller alltså i synnerhet föras vidare på just mödernet.

Mondimores övergripande slutsats i boken är att förutsättningen för att bli homosexuell påverkas av generna, men också av andra faktorer, såsom uppväxtförhållanden, tidiga händelser i livet och annat. Frågan om vem som blir homosexuell är alltså synnerligen komplex och har ännu inget slutgiltigt svar.

»Sexual orientation seems to follow too many biological 'rules' for homosexuality to be nothing but a social 'construction' […] Unique life experiences interact with unique biological potentials to produce each individual's unique sexuality.« (sid. 157)

Mondimore behandlar givetvis också utförligt Alfred Kinseys livsverk, att tillsammans med sina medarbetare genomföra tusentals och åter tusentals intervjuer med amerikaner om deras sexualvanor. Kinsey kom fram till att homosexuella aktiviteter var oerhört mycket vanligare än vad man trott. Kinsey utarbetade också den bekanta Kinsey-skalan, där de intervjuade passades in på ett värde mellan 1 och 6, där 1 är uteslutande heterosexuell och 6 är uteslutande homosexuell. Det är en skala som fortfarande används i forskningen. Lärdomen av Kinsey i dag, runt sextio år efter hans undersökning, är att homosexuellt experimenterande är utomordentligt vanligt, inte minst bland ungdomar, medan genuint homosexuell läggning numera anses vara förhållandevis ovanligt; mellan två och tre procent av mänskligheten anses i dag vara genuint homosexuella. Värt att nämna kan vara att genuin bisexualitet förefaller vara än ovanligare (i synnerhet hos män); bisexualitet är, enligt forskningen, oftast ett övergående stadium i personens sexuella utveckling på väg från homosexualitet till heterosexualitet eller tvärtom.

»The enduring state of being almost equally sexually responsive to men and women seems to be quite rare in males. [/] Women, on the other hand, seem to be more fluid in their sexual orientations.« (sid. 182)

Mondimore slår också hål på myter om homosexuella, som att de skulle vara oförmögna till längre, stabila relationer; tvärtom pekar han på att homosexuella relationen till sitt väsen inte skiljer sig från heterosexuella relationer. Det är något för de kristna propagandisterna, som numera är de som mest högljutt opponerar sig mot homosexuell samlevnad här hemma i Sverige.

»Attempts to show that homosexual relationships are 'inherently' unstable have never done so.« (sid. 191)

Mondimore tar också upp frågan om transsexualism, något som är mycket ovanligt. Mondimore särskiljer det tillståndet från bi- och homosexualitet, något som också stämmer med min egen erfarenhet. En transsexuell är missnöjd med sin egen könsbestämning och vill byta bort det. En homosexuell person är tvärtom helt nöjd med sin egen könstillhörighet; men attraheras av personer av samma kön. Det är alltså två helt skilda saker.

»Transsexual persons experience an incongruity between inner self and outer body. Homosexual persons are happy in their gender role, enjoy their bodies, and derive pleasure from their genitals. It is feelings for others which define them: whom they fall in love with.« (sid. 187)

Homosexualitet klassificerades av American Psychiatric Association som en mentalsjukdom till 1975. Då hade forskningen dithän, att homosexualitet inte längre på rimlig grund kunde anses vara en mental abnormalitet, utan just en variant av den allmänna mänskliga sexualiteten. Lagstiftningen följer efter i de flesta moderna kulturer.

En vändpunkt i utvecklingen för homosexuellas rättigheter var naturligtvis Stonewall-upploppen i juni 1969. Amerikansk polis stormade då en gaybar i New York. Men de homosexuella slog tillbaka. Tusentals homosexuella gav sig inom kort ut på gatorna och krävde förändringar. Man tog efter den svarta medborgarrörelsen och började kräva sin rätt med en ny iver.

– Jag kunde fortsätta att skriva om den här underbara boken. Den ger en utmärkt översikt över vad det inneburit och innebär att vara homosexuell ur en mängd vetenskapliga aspekter – historiska, biologiska, psykologiska, politiska, sociologiska... Man kunde önska att det böghatande prästerskap, den fjuniga pöbelgrabbigheten och de brunklädda facister som fortfarande har svårt för homosexuell samlevnad tog sig tid att läsa denna och andra utmärkta böcker om homosexualitet; kanske kunde vi då även här i trygga Sverige få slut på den sista resten av bigotteri och homofobi som fortfarande puttrar i stinkande avskrädeshögar här och där.
– – –
A Natural History of Homosexuality, Francis Mark Mondimore, The John Hopkins University Press 1996. ISBN: 0-8018-5440-7.

Bokrecension: De oambitiösas manifest

De oambitiösas manifest: Din guide till ett härligt liv är skriven av läkaren Ray Bennett.

Det här är en bagatell. Så är det också en mycket liten, luftig volym. Poängen Bennett vill göra, är att den person som tar livet lätt och avspänt mår mycket bättre än perfektionisten som är överambitiös på livets alla områden.

Bennett skriver om hur jakten på framgång trampar alla omkring en på tårna: den som till varje pris ska framåt och uppåt konstruerar en tävling med kollegorna, som kommer att känna sig utmanade och åsidoknuffade. Dessutom kommer den karriärlystne att bli stressad, att mista tid för värdefulla moment i livet, till förmån för karriär och arbete. Prestationen blir ett missbruk. Bennett sammanfattar: »Strävan föder lidande« (sid. 25).

Som en kontrast till den överpresterande människans verklighet ger Bennett läsaren tio punkter:

»1. Livet är kort
2. Kontroll är en illusion
3. Förväntningar leder till förtvivlan
4. Höga förväntningar leder till större förtvivlan
5. Framgång skapar förväntan
6. Lagen om avtagande avkastning gäller för allt
7. Perfekt är en fiende till bra
8. Det längsta strået kommer garanterat att bli klippt
9. Framgång ligger i betraktarens öga
10. De ynka fyra procenten« (sid. 32)

Med »Lagen om avtagande avkastning« syftas på den ordning, som innebär, att ju mer du har, desto mer vill du ha utöver det. Mycket vill ha mer, alltså. »De ynka fyra procenten« syftar på de 94 procent av våra gener som sägs vara identiska med en schimpans: det är tänkt att sätta framgångsiver i perspektiv. Konstruerat; ja, det erkänner författaren själv...

På jobbet bränner den oambitiöse inte ut sig. Han gör det som förväntas av honom, men inte mer, och lämnar så utrymme för ett liv utanför jobbet. Han jobbar för att leva, inte tvärtom. Den oambitiöse nöjer sig med den relation han har, och jagar inte vind; han är realist och tillfreds och förstår att han knappast skulle bli lycklig i en relation där perfektion ständigt krävs av honom. Den oambitiöse äter gott, varken för mycket eller för lite. Han hoppar inte på modedieter, utan tuffar på i sakta mak ändå. Han unnar sig, men äter med måtta. Den oambitiöse skaffar sig inte en personlig tränare, utan tar sig en extra promenad, om han känner för att träna. Den oambitiöse riskerar inte sina pengar på börsen, utan lägger sina pengar på säkra ställen. Och eftersom han inte slösar med pengar för att följa med i mode och statushets, har han pengar över, när andra kanske rentav sett sina pengar försvinna i endera bubblan eller börskraschen. Den oambitiöse med sin familj utgör en trivsam miljö, utan löjligt uppskruvade förväntningar på barnen. Man är uppmuntrande och inte pressande. Man har tid för varandra. Den oambitiöse förlorar sig inte i religiös iver, utan tar det lugnt också med den saken.

Bennetts bok är alltså ett manifest i ett ärende de flesta av oss redan är bekanta med: vi mår bättre av att ta det lite lugnt och vara tillfreds med det vi har. Men jag gillar formatet: boken är liten, med hårda pärmar, och med strikt men luftig formgivning. När det gäller innehållet räcker det med att införliva begreppet relaxa i sitt tänkande för att ha tagit det mesta av texten till sig.
– – –
De oambitiösas manifest: Din guide till ett härligt liv, Ray Bennett, Klonk förlag 2007. ISBN: 978-91-85861-00-2.

Bokrecension: No Kid

No Kid: 40 skäl att inte skaffa barn är skriven av psykoanalytikern och tillika modern Corinne Maier. Det är en knivskarp uppgörelse med dogmen att barn är bra. Det är inte en politiskt korrekt text nånstans, och därför desto viktigare.

Jag tycker inte om att gå i affären, när en morsa med hela sin familj (fadern frånvarande) står framför mig i kön, ungarna envisas med att få lägga upp varje vara på bandet (en i taget, ordentligt utspridda), pratar om allt och när ingen lyssnar omedelbart ökar ljudstyrkan i direkt paritet med den väntan de får utstå för att få en reaktion. Jag tycker inte om att sitta på bussen, när en morsa med barnvagn (fadern frånvarande) ska ombord, och med en självklarhet som bara en mor med barnvagn kan ha, ska ta upp fyra platser. Extra bonus utfaller om ungen är ledsen och skriker. Jag tycker inte om att besöka folk med ohållna ungar; säger de nåt oförskämt till mig (jo, det har hänt), ler måhända föräldrarna, som om de små sagt något gulligt. Jag tycker inte om att gå på offentliga tillställningar, där det är så självklart att någons unge ska sitta på axlarna till en stolt farsa, och så skymma utsikten för de hundra personer som står bakom honom.

Kort sagt: barn är inte gudomliga.

Det är tesen Maier för fram i sin fyrtio kapitel långa bok. Hon kritiserar såväl individer som samhälle där människors avkommor behandlas som gudar, och tillbeds i barnkammartempel till brädden fyllda med plastleksaker i grälla färger. Maier menar, att barn är ett val, inte nödvändigtvis en rättighet eller ens en nödvändighet; det är fullt legitimt att välja bort barn, eftersom de olägenheter de ställer till med genom sin blotta existens är överväldigande. Man är då inte nödvändigtvis barnlös – utan barnfri.

Maier knackar hål på de myter som kringgärdar barnaskapet och föräldraskapets symbios. Hon vågar säga det som få föräldrar skulle våga säga:

»Ett spädbarn som fötts är faktiskt fult som stryk: ansiktet rödbrusigt och uppsvällt, obefintliga ansiktsdrag, blicken överdragen med en blåaktig hinna – allt borde väcka avsky hos oss. De alltfler unga föräldrar som pryder sina födelseannonser med foton på sin avkomma verkar inte märka att de är de enda (tillsammans med de egna föräldrarna) som finner nöje i denna slags avbild.« (sid. 29)

Ett barn, fortsätter Maier, ställer till det utav bara helvete för de nya föräldrarna. Nätterna försvinner i vakande vid den gråtande lilla organismen, spontana egna nöjen med sin älskling (och då syftar jag på partnern) blir ohyggligt svåra att få till, eftersom man trots allt har vett nog att inte ta med den där skrikande saken överallt, exempelvis på bion eller den fina restaurangen, till och med planerade utflykter, som ett besök på museum eller annat blir svårgenomfört, om man inte är beredd på att avbryta besöket efter fem minuter (efter att biljetter köpts), eller dra runt på en tjurig bebis i några kvartar till. Exotiska resmål som inte är all-inclusive, blir snårnådda. För att inte tala om hur erotiken blir lidande, både på grund av ungens existens och de fysiska problem som kvinnan drabbas av efter en förlossning. Röker du? Sluta. Dricker du gärna ett glas vin? Det är väl inte så bra...

Sen kommer skulden. Dagens föräldrar i medelåldern dras med skuld över att deras mödrar var hemmafruar, som försakade den egna karriären för att ta hand om sina ungar. Följaktligen känner dagens föräldrar en plikt att inte göra sammalunda: att för sina mödrars skull faktiskt våga satsa på arbetslivet. Emellertid kvarstår kravet på att ge barnet så god uppfostran och så gott omhändertagande som möjligt; bördan blir således dubbel: skulden för att man inte hinner arbeta tillräckligt, skulden för att man inte hinner vara hemma med barnen tillräckligt.

Och så barnets oskuld. Ytterligare en myt för Meier att ge sig på med full kraft.

»Barnets oskuld – det sa redan Augustinus – hänger ihop med dess svaga lemmar, inte med dess avsikter. Barn är som hundar: om de vore två eller tre gånger så stora skulle de vara vilddjur – ens bästa ovän.« (sid. 55)

Barn är själviska. För dem finns bara de själva; utanför dem: inga andra än de som kan tillgodose deras behov, vare sig det handlar om att de vill ha den leksaken, eller förmågan att ställa sig alldeles hastigt helt stilla mitt i gången på Ica, vare sig det kommer en sliten arbetare med sin vagn bakom ungen, eller inte. Barn är farliga. Tänk tillbaka till skolåldern; antingen har du förträngt skolgårdens tyranni och strikta hierarki, eller så minns du den och förstår: barn är farliga.

Och så begränsas familjen. Så många löneslavar på arbeten de alls inte trivs med, där de är lika utbytbara som mattan de står på, eller glasen över diskhon. De arbetar för att försörja sig, och ser pengarna plöjas ner i leksaker och barnkläder, barnmat och barnvagnar; senare biobiljetter, skolprylar, märkesskor och annat: barn är ett tjugoårigt åtagande... Men är då inte barn sin egen belöning? Frågar du Meier är det inte det: också det är en illusion:

»Ett samhälle där livet begränsas till att tjäna sitt bröd och föröka sig är ett samhälle utan framtid, för där finns inga drömmar. Att skaffa barn är bästa sättet att undvika funderingar om livets mening, eftersom allting rör sig kring dem; de gör att man slipper alla existentiella frågor.« (sid. 96)

Och ve den som inte förmår göra sitt barn lyckligt! Det överjordiska målet är det: tvånget att uppfostra ett lyckligt barn... Så blir pressen än tyngre... Eftersom de flesta barn i dag är planerade, står också skyhöga förväntningar på dem: de ska vara perfekta, det är den hemliga önskan...

Så, Meier svider att läsa för den som fortfarande står kvar i mytologin att barn är gudomliga, målet med existensen; rättfärdigandet av föräldrarnas liv... Hon sätter fingret på vad som måste vara mycket ömma punkter för mödrar och fäder som viker sig dubbla (måhända i stor frustration) för att tjäna sina små prinsar och prinsessor. Och därför, för att boken är så brutalt rak, blir den oerhört givande att läsa, och den anbefalls var och en som går i tankarna att föröka sig, att sätta fler barn till världen i en överbefolkad och likriktad värld... Tål du läsningen av Meier, vare sig hon skriver om födselaktens fysiska våndor, eller föräldraskapets psykologiska martyrium; ja, kanske är du ändå en av dem som skulle förmå utsätta dig för den asketiska gärningen att bli förälder...
– – –
No kid: 40 skäl att inte skaffa barn, Corinne Maier, Schibsted Förlagen 2008. ISBN: 978-91-7738-782-4.

Bokrecension: Thérèse Raquin

Thérèse Raquin är skriven av Émile Zola.

Thérèse gifter sig mer eller mindre av nödtvång med sin bortklemade och sjuklige kusin Camille. Hon är tyst, stilla och hämmad, där hon går omkring och hjälper till att sköta butiken som hennes faster, tillika Camilles mor, äger. De bor alla tre tillsammans på övervåningen.

Varje torsdag samlas en liten grupp av Camilles och fasterns gamla vänner i våningen ovanför butiken. Camilles kollega Laurent kommer också med i kretsen. Och Thérèse och Laurent blir förälskade. De inleder en romans och samlas i hemlighet. De känner med överväldigande styrka att de hör ihop. Och Camille står i vägen. Så tanken på att få honom ur vägen växer i dem. Laurent dränker Camille i Sein under en roddtur. Thérèse sitter med.

Nå, de lyckliga tu lyckas maskera brottet till en olyckshändelse. För att inte väcka misstankar ser de knappt på varandra under två års tid, ens under torsdagssamkvämen som fortsätter även efter Camilles död. När de andra vännerna märker Thérèses olyckliga uppsyn föreslår de fastern att den unga kvinnan borde gifta om sig. Och varför inte med den trevlige Laurent, Camilles vän, som visat sådan omtanke om den gamla fastern efter Camilles död?

Bröllop. Men äktenskapet kan inte fullbordas. Båda parterna plågas av skuld, hallucinationer och kyla... De glider ifrån varandra och märker att mordet de begått även dödat deras kärlek. Deras tillvaro tillsammans blir en plåga. De fasar för nätterna.

– Och så fortsätter det i allt vidare cirklar av destruktivitet. Jag utlämnar upplösningen...

Zola är, som bekant, naturalismens ärevördige fader, och boken är närmast ett skolexempel på en naturalistisk roman, där en stor vikt läggs vid realism, vid att låta karaktärerna utvecklas och där händelse obevekligt följer på händelse. – Och jag tycker mycket om det! Det är en obehaglig bok, en ruskig bok. Rädslan mördarna känner inför liket som hemsöker deras tankar på nätterna är nästan påtaglig. Och beskrivningen av det faktiska liket, när det väl hittats, är också mycket träffsäker och därmed olustig.

Thérèse Raquin blir en studie i skuldkänslor, men också en tidsbild av ett Paris under senare delen av 1800-talet. Också det har sitt stora värde. Böcker med över ett sekel på nacken kan ibland bjuda på en del mångordigt motstånd; men Thérèse Raquin är förhållandevis lätt att ta sig igenom rent språkligt.

Bokrecension: Kroppsspråket

Kroppsspråket är skriven av Julius Fast och gavs ursprungligen ut 1970. Min svenska upplaga är tryckt 1989.

Fasts Kroppsspråket lär ha varit en pionjärskrift inom kinestiken – det vill säga vetenskapen om kroppsspråket. Och det märks. Det är många om och men. Men Fast griper sig an sitt ämne med ivrigt intresse och omfattande analyser. I stor utsträckning bygger boken på Fasts egna iakttagelser och hans sammanställningar av andra pionjärforskares rön på området.

Men det är inte mycket man lär sig som man inte redan anade. Självklarheter, som att den dominanta parten i en konstellation gärna sitter vid huvudändan vid bordet och sådant, finns givetvis med. Men i övrigt påpekar Fast gärna att kroppsspråket ständigt måste sättas in i sin kontext: att kroppsspråket tolkas bäst i förhållande till vad som sägs verbalt. Att kroppspråket blir ett kompletterande språk, som understryker eller motsäger det som sägs. Att kroppsspråket inte är ett språk i sig. På så sätt ger man kroppsspråkstolkningen ett stort utrymme för godtycke. Men det hör väl också till en begynnande vetenskaps framväxt: trial and error. Att pröva sig fram till vad som stämmer och fungerar – och vad som inte stämmer och inte fungerar.

Boken är indelad i elva olika avdelningar, med åtskilliga underavdelningar. De behandlar alltifrån hur människan handskas med rummet, hur mycket utrymme en människa behöver omkring sig, och vilka som tillåts komma nära eller till och med riktigt nära; de behandlar hur man genom kroppsspråk kan avskärma sig från omgivningen eller verka mer inbjudande. Det talas om raffinerade system för hur människor ser på varandra. Och så vidare, och så vidare.

Men boken är också ett barn av sin tid. Det talas om hur barnet skapar sig en kroppsspråksmässig identitet genom imitation av föräldrarna. Och då skriver Fast:

"Hur det ligger till med respekten inom en familj avslöjas av hur kroppsspråket imiteras inom familjen. Kopierar sonen sin fars gester? Dottern sin mors? I så fall kan man känna sig tämligen säker på att familjestrukturen är trygg och säker. Men se upp om sonen börjar kopiera moderns rörelser och dottern börjar imitera faderns. För sådant är tidiga kroppsspråksvarningar. 'Jag har glidit in på fel spår. Jag behöver lotsas rätt igen.'" (sid. 118)

Det vettefan vad det ska betyda...

Boken är intressant som kuriosa, men jag tror att den kroppsspråksintresserade nog skulle få ut mer av en modernare bok inom ämnet med nutida forskningsrön.

Bokrecension: Konsten att läsa tankar

Konsten att läsa tankar är skriven av Henrik Fexeus (känd från teve).

Boken behandlar en mängd olika sätt att läsa av och manipulera sina medmänniskor. Samt några trick för att förege att man rent konkret kan läsa andra människors tankar. Men egentligen handlar det om sätt att lägga märke till subtila förändringar i människors ansiktsuttryck och liknande. Fexeus presenterar också hur man med hjälp av enkla metoder får folk att uppskatta en själv mer, som exempelvis genom spegling: att man rör sig och adopterar ett rörelsemönster som härmar den man pratar med.

Nog är det här en bra bok. Den skulle väl egentligen behöva läsas flera gånger kombinerat med fältövningar, för att man ska lära sig det som den lär ut. Språket är bra. Fexeus använder sig av humor, en humor som dock snarast är flåshurtig än genuint roligt. Den lättsamma genomgången av bokens ämnen hade nog inte lidit av att han hade hållit tillbaka på humorn några grader.

Bokrecension: Handbok i konsten att vara social

Handbok i konsten att vara social är skriven av Nicolas Jacquemont. Boken är full av självklarheter. Jag citerar Jacquemonts egen sammanfattning:

"* Betrakta tillvaron med undersökande och frågvisa ögon. Var nyfiken och intresserad av människor runtomkring dig.
* Ha en positiv inställning till nya kontakter och oväntade möten.
* Tänk på i vilken sfär du befinner dig och vilken roll du har för tillfället.
* Visa vem du är genom att tydligt kommunicera dina värderingar.
* Använd gester och mimik för att förstärka din personlighet och dina budskap. Tänk på att det du säger ska synka med ditt kroppsspråk.
* Ta initiativ i olika sociala situationer istället för att vänta på att någon annan ska göra det.
* Se till att människor i din närhet känner sig sedda, omhändertagna, uppskattade och mår bra. Visa omtanke.
* Våga sticka ut hakan ibland och gör oväntade saker – vid rätt tillfällen. Utnyttja din kreativitet, din humor och din personlighet för att göra sociala situationer till ... ja, riktigt trevliga stunder!" (sid. 201f)

Herregud. Var det nåt av det som var oväntat eller fick dig att heja till? Knappast. Någon ny insikt? Knappast. Den här boken är inte skriven för oss med hyfsad social förmåga. Eller för någon med en intelligens på genomsnittsnivå eller däröver.

Men det var en bit text som jag tycker är lysande:

"Ibland ser man felaktigt perfektion som något slags normaltillstånd. Misslyckas vi med att vara perfekta känner vi oss värdelösa, rentav som 'dåliga människor'. Dumt! Alla har vi våra personliga svagheter och vi har rätt att bli accepterade även med dem. Tänk på det här: Att till det yttersta driva sig själv till att behaga eller rätta sig efter andra leder bara till en sak: självförakt." (sid. 203)

Men läs inte den här boken om du vill få bättre social förmåga. Gå ut och experimentera istället och kom bara ihåg det här: se medmänniskan. Det är allt. Resten är fotnoter.