Bokrecension: Uppror och allianser

Uppror och allianser: Politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle är skriven av superproduktive lundaprofessorn Dick Harrison.

Boken fokuserar på böndernas (landbor och skattebönder) situation i 1400-talets Sverige, i synnerhet med avseende på bonderesningar, det vill säga, när bönderna av någon anledning gjorde uppror mot överheten. Det är mycket intressant, i synnerhet modifierar han min uppfattning av att Sveriges bönder var ett hunsat folk: Harrison för fram att de var relativt självständiga under den här perioden. Att de skulle ställa upp på vilka levnadsvillkor som helst var långt ifrån självklart: krävde den lokale fogden för mycket i skatt kunde man mycket väl storma hans borg och ta livet av honom.

Harrison beskriver hur få skriftliga källor vi har från perioden; därför blir det med nödvändighet så, att flertalet bonderesningar med största sannolikhet inte gjort avtryck i samtida krönikörers skrifter, i synnerhet lokala bonderesningar med begränsade resultat. I Uppror och allianser beskrivs en handfull uppror, med Engelbrekt Engelbrektssons omfattande uppror i täten.

Bönderna synes under den här tiden ha fått en stor medvetenhet om sin egen makt. Stormännen verkar inte sällan ha anpassat sig efter deras krav. Genom att vägra att betala skatt, kunde bönderna påverka överheten på så vis att de begränsade deras kapital: detta blev, förutom våldet, en viktig påtryckningsmetod. Harrison skriver som avslutningsord i sammanfattningen:

"I den blodiga läroprocess, som utgjordes av resningar, uppror och allianser, kom bönderna till insikt om att våld faktiskt lönar sig." (sid. 111)

Harrison har ett välformulerat, akademiskt sätt att skriva som dock inte blir torrt. Naturligtvis innebär den stora mängd namn som passerar i undersökningen en viss förvirring när man som jag inte är särdeles välbekant med epoken sedan tidigare. Men det är inget problem i sig. Boken är utsökt formgiven: litet format och vackert typsnitt.

För var och en intresserad av svensk historia är det här en bok jag mycket gärna rekommenderar.

Creutz gillar spontan bokrea!

Nåt som kan sätta ytterligare ett lager guld på kanten till en redan guldkantad dag är att ramla över en bokutförsäljning. I det här fallet hos Bokia, f.d. Wettergrens, i Borås. Ett gäng lådor med diverse titlar: samtliga för 25 kronor/styck.

Jag plockade åt mig Dick Harrisons Uppror och allianser om 1400-talets svenska bönder, och Heather Pringles Härskarplaner om Himmlers försök att spåra den ariska rasen. Och så en fin liten penna att sätta i nyckelknippan. Summa 60 kronor.

Bokrecension: En hvar sin egen professor

En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag är skriven av Falstaff, fakir, dvs. Axel Wallengren och detta nytryck är utgivet på Bakhåll förlag.

Jag vet inte om det säger mest om mig eller om boken, att jag kan tycka att en satirbok från 1894 är riktigt rolig... Men rolig är den. Wallengren intar rollen som löjligt uppblåst folkbildare som med ideliga betydelseglidningar, missuppfattningar och omformulerande felstavningar försöker ge allmogen del av sin överväldigande kunskap om kort sagt allt. Ett utdrag för att illustrera Fakirs sätt att skriva:

"Elfte kapitlet.
Astrologi, teosofi och magik, jemte konsten att gräfva guld.
Astrologien

skiljer sig från astronomien genom den större mängd af logik, som ligger redan i den förra vetenskapens namn. Med tillhjelp af denna art af vetande kan du lära dig att spå i stjernor.

Om t. ex. en liten stjerna står alldeles ofvanför ditt hufvud då du födes, betyde det att du alltid kommer att hafva denna samma stjerna öfver ditt hufvud, när du befinner dig precis på den plats der du föddes. Om deremot t. ex. stjernbilden Mercurius icke synes när du födes, betyder detta att du icke kan varsna denna stjerna förr än något senare.

Står en blek Venus-stjerna i norr den 16 Mars, betyder det att en naturlag förmått henne dertill." (sid. 25)

Och så håller det på... En humor som i dag snarast skulle kallas studentikos – eller kanske grönköpingsaktig...!

Två år efter att Wallengren givit ut En hvar sin egen professor avlider han endast 31 år gammal i miliartuberkulos. Han befann sig då i Tyskland som Aftonbladets korrespondent.

Bokrecension: Författare klottrar

Författare klottrar är sammanställd och kommenterad av Peter Glas och Dekius Lack, samt utgiven på Bakhåll förlag.

Författare klottrar är en kort liten bok med små teckningar och skisser av kända författare, såsom Dostojevskij, H.C. Andersen, Baudelaire, Strindberg och Oscar Wilde. Med flera. Vissa är riktigt skickliga, men mest är väl teckningarna att anse som tillfällighetsalster: nåt ritat i en marginal eller i ett brev... Som Oscar Wildes, som parodierar mormonerna, efter att ha föreläst i Salt Lake City: en man, mängder av fruar, en man, mängder av fruar...

Kul är också Strindbergs teckning av sig själv som urinerande Sfinx, med egenhändig kommentar: "Egyptisk Sphinx pissande på Brons-åldersfolk" (sid. 46) – härligt polemiskt...

Kommentarerna av Glas och Lack är mycket givande. En hel del kuriosainformation får man med sig. Jag hade, vad jag kan minnas och trots mitt intresse för Oscar Wilde, inte hört talas om att Wilde vann ett slagsmål mot "klassens jätte" (sid. 60), när denne skrattat åt Wildes dikter... Kul.

Boken är av 61 sidors omfång, och läses således igenom snabbt. Det är dock läsning, av både texter och bilder, som är rejält underhållande och intressant.

Bokrecension: Nu måste jag sluta

Nu måste jag sluta: Avskedsbrev är sammanställd av Udo Grashoff.

Boken består av femtio tyska självmordsbrev. Samtliga är kommenterade av Grashoff, som ger – i mån av tillgång till uppgifter – en bakgrund till självmordet i fråga och vad som hände sen.

Det är intressant, i den mån det visar att de som står inför döden, vissa så nära att de redan intagit de medel som ska döda dem, att de inte på något sätt förefaller besitta någon sorts särskild insikt om livet. Vissa är pratiga och pratar vitt och brett om stora frågor, visst, men är dock förvirrade. Andra är torra och beskriver enkelt vad som ska göras med kvarlåtenskapen. Det finns kärleksförklaringar och anklagelser. Men också i döden verkar de vara de som de var i livet: inte förklarade eller upplysta på något sätt. Och vad annat hade varit att vänta?

I Nu måste jag sluta ryms också ett rymligt förord av Grashoff, som forskar just om självmord. Förordet är i själva verket bland det mest intressanta i hela boken. Moralism är befriande frånvarande, även om Grashoff beskriver samhällets och i synnerhet kyrkans nedlåtande syn på den suicida akten.

"Medicinska förklaringar kan vara giltiga i många fall, men alla människor som tar livet av sig är inte sjuka. Det är inget syndrom, ingen oundviklig nödvändighet, som leder fram till självmord. Det har t.ex. publicisten och författaren Jean Améry många gånger visat på: självmordet är ett mänskligt privilegium, en möjlighet som står varje människa tilll buds." (sid. 5)

Detta sagt utan att banalisera konsekvenserna av ett självmord, vad det innebär för de omkringstående. Men författaren uttalar ingen dom över dem som väljer att så avsluta sitt liv. Dock ska man vara medveten om att många självmordsförsök inte är så mycket ett försök att ända sitt liv, utan att påkalla uppmärksamhet på sin situation. Grashoff skriver att så många som 80 procent av dem lyckas rädda efter ett självmordsförsök är positiva till att ha blivit räddade och försöker inte ta sitt liv igen (sid. 14).

Sist i boken finns också ett efterord av Thomas Anderberg, docent i praktisk filosofi och författare, där ett svenskt fall beskrivs. Anderberg skriver också fundersamt om bokens ämne, och skriver i slutet av sin text några rader med ett livsbejakande budskap som är värt att upprepa:

"Och, än väsentligare, att vara beredd att ifrågasätta sin egen tolkning. Visst, bör man säga sig, det här är ett elände, en skam och kanske en obotlig olycka. Men är den verkligen värd att dö för? Är den kanske trots allt värd att bära med sig, som ett tungt bagage, medan vi vandrar vidare, nu när vi ändå bara fick ett liv att spela med?" (sid. 177)

Om man nu är intresserad av döden som fenomen är detta ytterligare en bok att studera. Det är så klart ingen munter läsning, men intressant.

Bokrecension: Svenska skrivregler

Svenska skrivregler är utgiven av Språkrådet (fd. Svenska språknämnden), som är en del av myndigheten Institutet för språk och folkminnen.

Språkpornografi! Jag känner antagligen ungefär likadant för språkets funktioner och språket som fenomen som en raggare kan tänkas känna inför att mixtra och underhålla sin överdimensionerade amerikanare. Det nåt högst njutbart.

En handbok och översiktlig språkbibel är hyperpedagogiskt disponerade Svenska språkregler. På runt 250 sidor får läsaren lära sig det mesta om interpunktion, ordval, förkortningar och annat som är nödvändigt för ett utsökt språkbruk. För dem som läser och skriver mycket är naturligtvis lejonparten av det beskrivna intuitiva självklarheter, nåt man använder sig av utan att riktigt vara säker på varför.

Boken är uppställd i ett rubriksystem på tre nivåer. Exempel:
4. Citat och anföring
4.1 Markering av citat
4.1.1 Blockcitat
4.2 Citat i citat
4.2.1 Vid replikstreck, gåsögon och blockcitat

Detta gör naturligtvis att vart och ett ämne har sin mycket bestämda plats, och att det är lätt, mycket lätt, att hitta i boken.

Mot slutet av Svenska skrivregler finns också en längre lista över typografiska tecken som inte hittas med endast en tangenttryckning på datorn, utan genom kombinationer. De hittas ju i symbolfonten, men i boken finns alltså en praktisk sammanställning av hur man skriver sånt som fast mellanrum (ctrl+shift+space), ç (alt+0231), æ (alt+0230) ° (alt+0176) och många fler tecken och symboler.

Svenska skrivregler bör nog ha en plats reserverad i varje skrivande svensks bokhylla. För endast genom att kunna systemet ordentligt kan man rimligen tillåta sig att meka med systemet. Som raggaren med amerikanaren.

Morrissey, Åhaga, Borås

När jag i vintras fick veta att Morrissey skulle hålla en konsert i Borås hade jag svårt att tro det. Men för några timmar sedan stod en lätt åldrad, inte längre så spinkig Morrissey på scenen i det gamla lokstallet, någon kilometer från där jag bor.

Elvispojkarna var där. De inåtvända med stora glasögon och bortkomna blickar också. En och annan medelålders anhängare. Kajalflickor och andra.

Morrissey är arrogans, enorm scennärvaro och brittisk stil... Men det som gjort att jag fastnat så för Morrissey, och att han betytt oerhört mycket för mig, inte minst för något år sedan, är främst texterna. De är dubbeltydiga och mycket poetiska och litterära. I dem finns inga plattityder eller klichéer. Det är så långt från folkligt vulgärt som man kan komma. — I dag fick vi höra sånt som "This Charming Man", "The World is Full of Crashing Bores", "Life is a Pigsty", "Ask", "Girlfriend in a Coma", "How Soon is Now?" och många fler. — En och annan lyckades ta sig till scenen för att skaka Morrisseys hand. Själv blev jag upphissad och framlyft ut över avspärrningen... jag ropade Morrisseys namn, men han såg inte åt mitt håll... vakterna förde tillbaka mig ner i publiken...

Nåväl, en fin kväll.

Värt att läsa

Läs gärna Vertigomannens inlägg om anmälningen av Susanne Dodillets Är sex arbete? för vetenskaplig oredlighet. Jag har inte själv läst boken. Inte ännu. Men inlägget är intressant.

Klassiskt Oscar-citat

Ett klassiskt Oscar-citat:

"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written or badly written."

– Citatet speglar min uppfattning väl. En bok kan handla om i princip vad som helst. Det behöver inte förändra textens konstnärliga värde. Det konstnärliga värdet behöver inte nödvändigtvis ligga i vad boken handlar om – utan i författarens sätt att skriva om sitt ämne.

Bokrecension: Sexikon

Sexikon: Ett sexuellt lexikon är en chockrosa liten bok skriven av Jeanette Almsberg och Sara Johansson.

A till Ö i sexualitet. Här radas sexuellt överförbar sjukdom efter sexuellt överförbar sjukdom upp, med mellanspel av diverse parafilier och slanguttryck för diverse mer eller mindre avancerade sexuella aktiviteter. Och så en massa termer som synes som hämtade från nån bok om den mänskliga genitalanatomin. Ord som formikofili (att bli upphetsad av att ha insekter omkringkravlandes på kroppen) och plushophilia (att bli upphetsad av uppstoppade djur) får man som väl är förklarade för sig.

En stor fördel med boken är att den inte är moralistisk. Den har en lättsam och lättläst ton. HBT-medvetenheten är mycket stor, och homosexualitet, bisexualitet och transsexualitet inkorporeras väl i texten och får ett naturligt utrymme.

Men visst, det är ett stort fokus på listande av smått spektakulära sexualiteter. Kuriosaintressant kanske, men hellre då längre uppslagsord på mer centrala begrepp. BDSM får ofta förekommande referenser: kanske kunde man samla allt som hör till det under uppslagsordet BDSM. Sexuellt överförbara sjukdomar får också många olika uppslagsord. Visst skulle det kunna sammanföras till ett längre inlägg, men de särskilda uppslagsorden hänvisandes till huvudinlägget.

Ska man läsa den här boken då? Nåja, det kan man väl. Om man nu känner för det.

Poesi får förhålla sig till fakta hur fan den vill

Poesi får förhålla sig till fakta hur
fan den vill. Poemet tillåter jag att
förklara sin verklighet för mig.

Att skriva kompakt

Leo Babuta skriver ett intressant inlägg på Write to Done: The Elegant Art of Writing Less, som handlar om att koka ner sin text till det essentiella budskapet och nå dithän att varje ord som finns i texten finns där av en anledning.

Bokrecension: Svenska oförskämdheter

Svenska oförskämdheter är en samling citat, sammanställda av Tina Westerlund.

Det här är en rätt rolig citatbok. Drygt 150 sidor arrogans och ordledes käftsmällar. Allra bäst är de citat som ger knock-out på motståndaren utan att vara vulgära, bara dräpande. Här finns klassiker av Strindberg:

"Det oförskämda bedrägeri som spelades med Högstedts Piccadon à 65 öre kannan och Lettströms majsoblater à 1 krona skålpundet, vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1 800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nazarets kött och blod." (sid. 123)

Det finns för övrigt ett kapitel som i sin helhet har Strindberg som tema. — I boken finns också moderna klassiker, som detta av Jan Guillou om Stieg Larsson:

"Det finns tydligen en oslagbar metod att lansera sig litterärt. Att dö." (sid. 119)

Här finns smällar av alla de slag. Pär Fagerström skriver om kvällspressen:

"Dagens Industri är för dem som äger landet, Svenska Dagbladet för överklassen, Dagens Nyheter för medelklassen, Metro för arbetarklassen, och Expressen och Aftonbladet för dem som vill läsa om vilka kvinnliga statsråd som eventuellt har lyft sina bröst." (sid. 143)

Svenska oförskämdheter är uppdelad på 14 olika kapitel. Sist följer ett användbart personregister där de i boken förekommande får en not om vilka de är eller var. — Volymen bjuder på fin förströelseläsning. En del leenden lockar den fram, och inför vissa särskilt vassa formuleringar kan jag till och med känna underhållande häpnad. Kanske finns det en och annan svensk Oscar Wilde ändå, när det gäller stilfulla verbala lustmord...

Om skönheten i böcker...

Jag var på ett antikvariat. Det ligger inte så långt från jobbet, och ibland tittar jag in där. De brukar ha ett gott sortiment av lyrik, inte minst. – Jag stod och pratade med ägaren en stund om vackra böcker: att böcker verkar ha varit mer påkostade förr. Och det är inte ofta jag kan tänka mig att säga att det var bättre förr, men i det här fallet: visst kan det vara så. —

I en hylla hittade jag en utsökt vacker och sliten liten volym, Samlade skaldeförsök av Anna Maria Lenngren, denna upplagan tryckt 1876. Och jag köpte den säkert främst av estetiska skäl– även om jag inte har någon större Lenngren-samling sedan tidigare, så det bidrog. Formatet: mindre än en nutida pocketbok. Bladen måste vara tunnare, eftersom boken består av över 300 sidor, men ändå inte är tjock. Trycket är tydligt och vackert. Typografin är utmärkt i ett Bodoni-liknande typsnitt, väl disponerat över sidorna. Pärmarna är rejäla och utsirade utan att bli smaklösa. Och priset? 40 kronor. Ett kap. –

Jag vill ha mina böcker kompakta. En av de vackraste böcker jag har, i all sin enkelhet, är antologin Beat Poets (se "Search inside this book"); papperet är tunt och känns högkvalitativt. När man tagit bort skyddsomslaget kring boken är framsidans utseende sobert och minimalistiskt utformat. Litet format, som Beat Poets har, är utmärkt: det blir behändigt så. – Jag vill ha typsnittet så lättläst som möjligt; man ska inte störa sig på det. Sans serif-typsnitt är en styggelse i brödtextsammanhang! Bilder, utanför facklitteraturen, stör min fantasis uppfattning av det skrivna. – Och generellt: det är onödigt att låta en bra text saboteras av en mindre bra bokestetik!

Bokrecension: Knulp

Knulp är skriven av Hermann Hesse. Översättning och efterord står Erik Ågren för, som även, tillsammans med Hans Blomqvist, arbetar med översättningen till svenska av Kafkas samlade verk.

Kortromanen Knulp består egentligen av tre noveller: "Vårvinter", "Mina minnen av Knulp" och "Slutet". Knulp är en vagabond, en luffare utan fast hemvist. Han är en omtyckt person, han har vänner vart än han kommer och sprider glädje när han besöker dem. Boken ger läsaren ett idylliskt intryck av Knulps bekymmerslösa liv och miljöerna han vandrar i. De påminner ibland om bilderna nog många har av en optimal svensk sommarmiljö – även om Knulp utspelar sig i vad som verkar vara södra Tyskland. — Men det finns svärta också. Mot slutet av sitt liv drabbas Knulp av ångest. Han får funderingar på om han inte borde ha gjort något mer av sitt liv. Då träffar han, de facto eller i den döendes drömmar, Gud, som försäkrar honom om att syftet med hans liv varit just att gå omkring och sprida glädje som ett Guds sändebud i världen.

Boken är välskriven, och det som dröjer kvar främst hos mig är känslan av bekymmerslöshet och idyll. Knulps ångest mot slutet ger gestalten mer djup, och fungerar utmärkt som pendang till helheten.

Efterordet av Ågren sätter in boken i sitt biografiska sammanhang, och ger en, vad jag kan bedöma, bra överblick över i synnerhet Hesses tidiga liv och verksamhet.

Så tystnar de...

I veckan får jag veta att två av mina stammisbloggar går ner i viloläge. Marcus Birro vill inte längre utsätta sig för häcklarnas angrepp. Peter Englund har inte längre tid att skriva på bloggen, men lämnar en liten öppning: han skriver att han lägger bloggen på is, inte att han definitivt kommer att sluta.

Så nu försvinner dessa två intressanta och välformulerade bloggar ur min länklista.

Men via en kommentar på Peter Englunds, för stunden, sista inlägg hittar jag till Thentes bokblogg på Dagens nyheters hemsida. Intressant. Kolla till exempel in det här inlägget: "Svensk litteratur allt vidrigare".

Thente får nu en plats i länklistan.

Bokrecension: Blindheten

Blindheten är skriven av José Saramago.

Fastnade för Blindheten via ett inlägg hos Avantgardet i vintras. Men det har dröjt ett tag innan jag tog tag i den. Och trots att boken bara omfattar drygt 260 sidor tog den lång tid att läsa. För det här är en mycket kompakt text i all sin ordrikedom. Litterär ordrikedom brukar ju inte vara nåt som tilltalar mig, men det fungerar med briljans i Saramagos bok.

Handlingen är, i stora drag, denna: mänskligheten blir under loppet av några dagar eller möjligtvis någon vecka, blind. Till en början interneras de blinda, eftersom man vill undvika att vad man uppfattar som en möjlig smitta förs vidare. Dock till ingen nytta. Efter ett tag fallerar interneringarna och de blinda förs ut i en värld där seendet gått förlorat.

Ingen av huvudpersonerna förekommer med namn, utan syftas ofta på genom sina egenskaper, yrken eller liknande: läkaren, den förste blinde, den förste blindes fru, den estrabiske lille pojken, biltjuven, apotekaren och så vidare. Och huvudperson är inte minst den enda som förblir seende boken igenom: läkarinnan. Med hjälp av henne klarar en grupp av att fungera i en värld av blindhet.

Saramagos bok tvingar mig till omläsningar. Dialogerna skrivs på ett utmärkt, men inte alltid självklart, sätt. Ny person som talar kan markeras med stor bokstav efter ett kommatecken:

"Vem är det, vill ni något, frågade mannen som dök upp, han verkade allvarlig, bildad, det torde vara en person man kan tala med. Jag bodde här, sade den förste blinde, Aha, svarade den andre, så frågade han, Har ni någon med er, Ja, min fru och en väninna till oss, Hur kan jag veta att den här lägenheten var er, Det är lätt, sade den förste blindes fru, jag kan tala om för er allt vad som finns därinne." (sid. 233)

Fördelen med det här sättet att skriva blir att dialogen hålls mycket sammanhållen. Och jag menar att det fungerar i berättelsen. Saramago är en utomordenligt skicklig författare, och hans stilsäkerhet bidrar säkert till effekten han skapar när han väljer att skriva så som han gör.

Nå, civilisationens hastiga förfall och undergång. Ämnet lockar mig, jag återkommer till det. Strukturer faller samman och människorna återvänder till sina väsen, oförställda. Människan blir till det sociala djur hon är. Saramago visar oss hur en form av apokalyps skulle kunna se ut. En värld där det självklara inte längre är tillgängligt. Där det ytliga inte längre existerar, och allt är en fråga om tillgivenhet, begär, näring, behov. Människan såsom hon är.

Saramagos bok är utmärkt och originell. Stilkänslan är utsökt. Nu vill jag gärna läsa Dödens nycker, också den av Saramago, omgående!

Bakhållsleverans!

Så har Bakhåll skickat ett nytt paket med böcker, med extra förmånliga priser för oss i kärntruppen.

I paketet fanns Tuli Kupferbergs 1001 sätt att leva utan att arbeta och Hermann Hesses Knulp. Båda i fina retroomslag. Och båda volymerna ser jag givetvis fram mot att läsa.