Marginalanteckning: Metro 2033

Läser Dmitrij Gluchovskijs fantastiska dystopi Metro 2033, om unge Artioms odyssé i Moskvas tunnelbanesystem efter den stora katastrofen som lagt världen i ruiner. Artiom reser omkring och stöter på allehanda märkliga människor, ideologier, vidskepelser och mystiska väsen. Efter att helt kort besökt en sekt, berättas det följande:

"Fram till nu hade han betraktat sitt liv som ett enda kaos, som en kedja av tillfälligheter utan något som helst sammanhang. Och även om detta emellanåt hade gjort honom deprimerad och lockelsen varit stor att börja tro på en enkel sanning som gav livet mening, så tyckte han att det vore en feg lösning, och trots att det innebar ett personligt lidande hade han stärkts av tanken att livet levdes enbart för dess egen skull och att varje människa ensam måste stå emot varats meningslöshet och kaos."

(sid. 235)

— Jag gillar när en skicklig författare på ett otvunget sätt får in kommentarer om världen i litteraturen, som lika gärna kan tolkas i ett samtidssammanhang som i bokens interna verklighet. Men då är det viktigt att det fungerar — just på ett otvunget sätt. Det lyckas Gluchovskij med på ett mycket bra sätt.

Marginalanteckning: Ondskans väsen

Läser till och från Ondskans väsen (red. Douglas E. Winter), som samlar ett gäng skräcknoveller av ursprungligen engelskspråkiga författare.

Jag tycker om skräckgenren. I synnerhet den typen av skräck som på alla vis är realistisk, men där en ensam fantastisk parameter har förts in. Som i novellen »Sorgen till mötes« av Clive Barker, som finns med i Ondskans väsen. Berättelsen skildrar rakt upp och ner en kvinnas förberedelser inför moderns begravning. Hon bor därför ensam i moderns hus, skild från sin familj i Hongkong. Och där, i staden som hon en gång kom ifrån, konfronteras hon med en barndomsrädsla. – En gång var kvinnan övertygad om att någon form av varelse höll till i en ravin nära hemmet. Men visst var det bara inbillning?

— Och naturligtvis visar det inte sig ha varit inbillning. Barker för in en fantasm i en för övrigt helt realistisk berättelse: ett monster i en ravin. Och kanske är det därför som det känns så obehagligt att läsa berättelsen. Det övriga i skildringen känns så realistiskt, så varför då inte just detta med monstret också? Berättelsen ger oss verkligheten – där det okända tagit ett steg in från sagan. Och det är effektfullt.

Marginalanteckning: Nordiska gudar och hjältar

Ägnade Första advent åt att fortsätta läsa på om nordisk mytologi. Det är fantastiskt intressant. Nordiska gudar och hjältar av Anders Bæksted är en utmärkt handbok för att nå en omfattande kunskap om nordiska myter och deras tänkbara bakgrunder.

– En sak som slår mig särskilt, i jämförelsen med de judeokristna myterna, är den burleska munterhet som asatron ger uttryck för: humor – detta som är så kliniskt frånvarande i bibelns knastertorra texter.

Och – gudarna och de andra mytiska gestalterna i asatron slåss, super och festar, de bedrar varandra och de sluter förbund. – De judeokristna religionerna är asketiska mytsystem, där det mänskliga i människan förtrycks. Gud allsmäktig belönar blind lydnad mot allt förstånd. I asatron är individuellt mod det relevanta.

Marginalanteckning: Dagbok från Berlin

Genom sina noteringar i Dagbok från Berlin fångar William L. Shirer känslan i Tyskland före och under kriget på ett fascinerande vis. Tyskarna matas med förvridna fakta från media. Och Tyskland blir det stora offret.

Den 14 september 1939, några dagar efter krigsutbrottet, skriver Shirer bland annat:

»Hembiträdet kom in i kväll för att tala om hur gräsligt hon tycker det är med krig.
– Varför har fransmännen börjat krig mot oss? frågade hon.
– Varför har ni börjat krig mot Polen? sa jag.
– Hum, sa hon och såg dum ut. Men fransmännen, de är människor som vi, klämde hon i.
– Kanske polackerna också är människor som vi, sa jag.
– Hum, sa hon, tom i synen igen.« (sid. 177)

Marginalanteckning: Goebbels dagböcker

Läser The Goebbles Diaries, översatt till engelska av journalisten Louis P. Lochner, som själv var aktiv i Tyskland då det begav sig, och träffade både Goebbels (Lochner omnämns i dagboken) och Hitler.

Det är intressant läsning. Dagboken återfanns i fragment utanför Goebbels ministerium, och man har försökt sätta samman den så gott man kan. Sidorna var utskrivna på exklusivt papper, med frakturstil och stort radavstånd: Goebbels torde ha dikterat sina anteckningar.

I dagböckerna ondgör sig Goebbels över rivaler, han kommenterar hur kriget går och inte minst hur fienden ser på krigsutvecklingen. Lojaliteten till Hitler är alltid total, även om Goebbels knappast var en huvudlös nazist: han var rimligen en av de mest intelligenta personerna i Hitlers närhet.

Jag ska ge ett utdrag ur dagboken, i dess engelska språkdräkt. Goebbels skriver om Sverige:

»I had the Foreign Office give me a report on our relations to Sweden. Sweden has, after all, done more for the German war effort than is generally assumed. More particularly, Sweden has given us valuable support in our fight against the Soviet Union. While she insists on remaining neutral, that after all is very much in our favor. There can be no doubt but that she would defend her neutrality by force of arms in case we tried to put her under pressure.

It isn't possible in Sweden to go after Professor Segerstedt, publisher of Goeteborg's Handels-och Sjoefahrtstidning. His paper is most embarrassing to the Swedish Government, but ut must be permitted to continue publication because of English pressure.

[Lochners kommentar borttagen]

The King and the Crown Prince are undoubtedly on our side. The King has already once offered his abdication when a decisive question was at issue. The abdication was to become effective in case his government did not concede him such support of the German-Finnish war effort as he desired. We must therefore be satisfied with Sweden's contribution to the German-Finnish war effort, meager though it is, despite the provocative and insolent attitude of a part of the Swedish press, and not talk out of turn.« (28 januari 1942)

Goebbels såg uppenbarligen positivt på Sveriges roll i kriget vid det här laget. Sverige tog inte automatiskt de allierades sida, de engagerade sig för Finlands sak mot Sovjet, och han tyckte sig se stöd hos kungligheterna – även om jag är böjd att hålla med i Lochners kommentar, att han förväxlade svensk patriotism med tillvändhet till nazismen, och, menar jag, tyskvänlighet med nazismvänlighet.

Jag läser vidare, och lär på så vis känna Goebbels mer.

Marginalanteckning: Att ha och inte ha

Läser Hemingways Att ha och inte ha, som jag hittade hos Röda korset för fem kronor häromveckan. – Jag måste läsa mer Hemingway. Den berömda hårdkoktheten är framträdande; stilistiken är utsökt sparsmakad, ren och funktionalistisk. Läsaren slipper adverb och adjektiv staplade på varandra, läsaren slipper mer eller mindre konstlade metaforer, och läsaren slipper sentimentaliteter: ska någon dö, så dör han. Ska någon slås ner, så slås han ner.

Hemingway är författarbegåvning när den är som bäst.

Marginalanteckning: Minnets stigar

Min föresats att inte läsa många böcker parallellt har misslyckats. Häromdagen skaffade jag Minnets stigar: En resa bland svenska kyrkogårdar. Det är en tjock, meditativ bok om griftegårdar landet runt. Författarna Per Wästberg och Anita Theorell (vid tillfället gifta) har tillsammans med fotografen Hans Hammarskiöld rest omkring och gjort nedslag där vi förvarar våra döda, och skrivit om det de sett, och fotograferat det de sett. Bilderna är underbara konstverkt. Texterna likaså. Jag brukar dra mig för blomsterprunkande prosa, men det märks att det är elit som har författat: det fungerar, det fungerar mycket bra.

Vid besöket på Ragunda kyrkogård skriver de:

»Kistorna multnar, jorden sjunker som hade ett skalv gått fram. Gräset ordnar sig i veck och upphöjningar. Det liknar en bild av den yttersta dagen då jorden öppnar sig och stenarna faller. Men det är fråga om blott ett mindre uppror underifrån: stenarna vacklar, spricker, men intet mer sker trots sankmarken.« (sid. 50)

Det är mycket vackert.

Att läsaren dessutom får lära sig mycket om begravningskultur passar mig utmärkt.

Marginalanteckning: Apokryfiskt

Läser Apokryferna till Nya Testamentet, red. Bertil E. Gärtner. – Apokryferna är de texter som inte kom att platsa i den kanoniska Bibeln, de texter som inte ansågs autentiska, eller inte renläriga. – Fascinerande portar öppnas till det tidigkristna tänkandet, och jag får tillgång till alternativa kristendomar, och tolkningar som kom att förtryckas och kättarförklaras av mainstreamkyrkan... – Hänsynslöst intressant.

Marginalanteckning: Och världen skälvde

Glider in i världen Ayn Rand målar i tegelstenstjocka Och världen skälvde — fantastiskt hur texten får mig att förakta slöddret, inkompetensen, hatet mot den självständiga kreativiteten... fantastiskt vilken sympati jag känner för de effektiva, kyliga huvudpersonerna... Det är skickligt författarskap, som så når känslorna! — Jag är såld.

Marginalanteckning: Borges

Borges skriver i en av sina utmärkta ultralitterära noveller om det enorma biblioteket – biblioteket som innehåller oräkneligt antal böcker, i oräkneliga korridorer, på oräkneliga våningar... I böckerna finns alla bokstavskombinationer: mycket fullkomligt obegripligt (som livet), i andra böcker hittar man nån sorts mening (som livet). Och bland hyllorna går de få och letar efter böckerna som de vet finns, som beskriver just deras liv, som profetiskt berättar om framtiden, som betyder något. – Underbara metafor! Se, livet transkriberat som text! — Så går vi omkring bland hyllorna, försöker hitta en bok som säger något, som betyder något, som går att förstå. — Som livet.

Marginalanteckning: Saramago

Läser Saramagos Evangelium enligt Jesus Kristus. Herregud, vilken tät prosa karln skrev! Texten omsluter läsaren som en yllefilt. Meningarna är oöverskådligt långa, och man färdas från första bokstaven till punkt. Man får vara glad om det finns en styckebrytning på varannan sida. — Men det funkar. Naturligtvis funkar det. Saramago är en författare par excellence, med ett nobelpris i litteratur som minnesmärke över detta. — Likaledes: hans stil, även bortom textbyggandet, är unik; han för ett samtal med läsaren, som hela tiden bjuds in i berättelsen: Saramago är en berättare.