fredag 31 maj 2019

Bokrecension: Om en vinternatt en resande | Italo Calvino

Bild: Free-Photos / Pixabay (redigerad)
Om en vinternatt en resande (it. Se una notte d’inverno un viaggiatore) är skriven av den italienske författaren Italo Calvino (1923-1985). Boken utkom första gången på italienska 1979.

Jag har läst boken i svensk översättning av Viveca Melander, i en e-boksupplaga från 2017.

* * *

Om en vinternatt en resande är en lekfull bok, snarast experimentell till uppbyggnaden. I grunden ligger en berättelse i andra person: ”du” är huvudperson, det vill säga läsaren själv. Det är ovant, men fungerar fint. Vem som är den egentlige berättaren kan det spekuleras kring, men han träder ideligen in och bryter fiktionen.

Fiktionen är dessutom på flera plan. Duet (alltså läsaren) får nämligen läsa en mängd olika berättelser, men aldrig läsa ut dem. Dessa är och förblir fragment, begynnelser, ofta falsarier – i mängder av olika genrer. Minst ett tiotal romandelar har vi stiftat bekantskap med när vi når slutet av Om en vinternatt en resande.

Det finns också en kvinna med i den nära förgrunden, Ludmilla. Hon är Läsarinnan som duet är Läsaren. Ett tag verkar det som att även hon skulle framställas i du-form, men nej, perspektivet fjärmas från henne igen, återgår till det du som varit sedan romanens början.

* * *

Den underliggande berättelsen i Om en vinternatt en resande, ramberättelsen om man så vill, är inte alldeles lätt att ringa in. Jakten på litteratur är genomgående. Sökandet kompliceras bland annat av att en förfalskare är i farten, en förfalskare som ger ut falska böcker.

Som läsare blir vi – med avsikt! – gång på gång bragda i förvirring. Under sitt sökande efter förfalskaren av böcker träffar Läsaren en kvinna (som kanske är Ludmillas syster), och får för sig förklarat följande:
”Jag är en infiltratör, en riktig revolutionär infiltrerad i de falska revolutionärernas led. Men för att undgå upptäckt måste jag låtsas vara en kontrarevolutionär infiltrerad bland de riktiga revolutionärerna. Och det är jag faktiskt, eftersom jag tar order av polisen men inte av den riktiga för jag lyder under de revolutionära som är infiltrerade bland de kontrarevolutionära infiltratörerna.”
Så blir sken, falsarier, ett ständigt till-synes, spegelverksamheter ett framträdande drag genom romanen. Romanen är ett spel, en lek, och jag vet inte om vi som läsare mest är medspelare eller leksaken.

* * *

Jag är osäker på om jag tycker Om en vinternatt en resande är mest irriterande eller genialisk.

Verket hör hemma i den postmoderna sfären. De stora berättelserna har trasats sönder, och även om vi som Läsaren i romanen söker de hela romanerna, så blir vi kvar med fragment, några sidor, sällan genuina, ofta förfalskningar.

Så vad tycker jag om romanen som litteratur? Jag har inte ett givet svar.

Fortfarande är jag lite bragd ur fattningen, lite desorienterad, förvirrad över vad jag nyss varit med om i läsväg.

Det vettigaste jag kanske kan säga som omdöme är att verket är intressant som litterär konstyttring. Och att dess försök att spränga ramarna för vad vi kanske förväntar oss av en roman lyckas – boken sticker iväg på oväntade vägar, ytterligt svår att hägna in. Om en vinternatt en resande är en vild bok, den tumlar i glädjen av att leka med romanens möjligheter.
– – –
Om en vinternatt en resande (it. Se una notte d’inverno un viaggiatore), Italo Calvino. Övers. Viveca Melander. Natur&Kultur. E-boksproduktion: Axell Media 2017. ISBN: 978-91-27-15233-5.

onsdag 22 maj 2019

Bokrecension: Uppkomlingarna | Per Gunnar Evander

Uppkomlingarna: En personundersökning är skriven av Per Gunnar Evander (f. 1933). Boken utkom första gången 1969. Jag har läst en e-boksversion från 2012, 2014.

* * *

Uppkomlingarna är en fiktiv kartläggning av en viss Hadar Forsbergs liv.

Framställningen är mycket detaljrik och starkt verklighetsimiterande. Författaren uppger sig ha läst de väldiga mängder dagboksliknande anteckningar som Forsberg lämnat efter sig, och skall även ha genomfört intervjuer med personer som stod honom nära eller som på annat sätt kan kasta ljus på vem han var.

* * *

Författaren låter oss få veta många detaljer om Forsbergs liv genom en i stort sett neutral berättarröst: tonen är en objektiv utredares, även om berättarens egna värderingar ibland finns antydda eller utskrivna.

Intressant nog lånar Per Gunnar Evander sitt eget namn till denne utredare, och suddar så än effektivare ut gränsen mellan fiktion och verklighetsimitationen.

Till sist känns det som att man känner den så noga beskrivne Hadar Forsberg rätt väl.

Vi vet att han föddes i en frikyrklig familj den 21 maj 1928, och att han påträffades död i villans källare den 9 maj 1969. Vi vet vad han arbetat med – främst som nattvakt – och vi vet hur hans familjesituation sett ut, och vi har något anat av hans många kärleksaffärer. Vi vet att han slutade sin fasta anställning för att fortsätta skriva; en samling prosadikter har han redan gett ut.

Långsamt, men aldrig utdraget eller tråkigt, förs vi genom Forsbergs öden intill dess att vi når det vi redan tidigt fått veta: att han är avliden. Den hyperrealistiska tonen bryts inte när författaren för in ett surrealistiskt eller absurt drag i romanen; något som kan påminna om Kafkas berättarteknik.

Plötsligt knackar nämligen en svältande gosse på dörren. Han hävdar att han är Forsbergs son. Sedan dyker ännu en pojke upp. Och ännu en. Alla hävdar de att de är söner till Forsberg, i någon av hans förbindelser.

Forsberg försöker dölja dessa sina möjliga avkommor för hustrun, och låter dem ibland övernatta i källaren. Som snart fylls av hungriga, smutsiga pojkar som dessutom är aggressiva i tilltagande grad.

* * *

Det är naturligtvis mycket lockande att göra en symbolisk läsning av Uppkomlingarna. Tanken går då till en kamp mellan de-som-inte-har och de-som-har, samt de senares ansvar för de förras välgång. Men också den möjliga kamp som kan bli resultatet av en konflikt mellan dessa kontrahenter.

Man behöver inte göra en sådan läsning. Berättelsen fungerar i allra högsta grad ändå.

Det är dock intressant att fundera över vad som faktiskt är verkligt av det Forsberg skildrar i sina dagboksliknande anteckningar och som Evander bland annat bygger sin personundersökning på.

Bör vi i själva verket fatta en del av Forsbergs texter som fiktion eller uttryck för hallucinationer? Eller tvärtom som faktiska handlingar? Och i förlängningen: vad betyder tolkningar i dessa frågor för de slutsatser vi kan dra rörande Forsbergs död?

* * *

Det går också att lägga andra aspekter på läsningen av en bok som Uppkomlingarna.

Man kan dröja vid skildringen av arbetaren. Man kan också dröja vid skildringen av en i huvudsak olycklig konstnärsbana. Och det går givetvis också att göra en läsning ur ett genusperspektiv.

Men Uppkomlingarna är i mina ögon intressant främst som en mycket skickligt utförd fiktiv dokumentär personutredning av mannen Hadar Forsberg. Särskilt intressant blir romanen i och med att det införs ett osäkerhetsmoment, nämligen de många påstådda sönerna.

Det gör att man inte riktigt blir säker på vad som ska uppfattas som verklighet och inte. Och som läsare undrar man i vilken mån man kan lita på Forsberg, en undran som berättaren underblåser när han låter spåren av eventuella inkräktare i villan vara ytterst osäkra.

Uppkomlingarna bjuder alltså på rika möjligheter till tolkningar inom berättelsen själv. Den behöver inte läsas som symbolisk för något utanför berättelsen i sig.
– – –
Uppkomlingarna: En personundersökning, Per Gunnar Evander. Albert Bonniers förlag. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2012, 2014. ISBN: 978-91-0-013328-3.

söndag 19 maj 2019

Bokrecension: Sagor | August Strindberg

August Strindberg
Sagor är skriven av August Strindberg (1849-1912). Sagosamlingen utkom första gången 1903.

Jag har läst en upplaga från 1980 med illustrationer av Torsten Billman och efterord av konstvetaren Göran Söderström, som skrivit flera böcker om Strindberg.

* * *

Jag blir lite konfunderad när jag läser Strindbergs Sagor. Jag vet nämligen inte riktigt hur jag ska läsa dem. Är de tänkta som barnsagor i traditionell mening, eller höljer Strindberg berättelserna i sagogenren, men avser tala till vuxna? – Kanske är det rentav en fråga om både-och?

I Göran Söderströms informativa efterord knyts de tretton berättelserna hursomhelst hårt till Strindbergs biografi: det är där Söderström hittar grundmotiven som sedan utbildats litterärt.

Söderström drar slutsatsen att berättelserna skrevs för Strindbergs då nyfödda dotter Anne-Marie i nya äktenskapet med Harriet Bosse. Själv får jag känslan av att åtminstone en del av texterna är för mörka eller allvarliga i sitt tilltal för att vara avsedda för andra än vuxna läsare.

* * *

Sagorna rymmer ofta motiv ur Strindbergs samtid eller snarare hans nära förflutna. Vega-expeditionen finns med, och Långholmens förvandling från klipp-ö till grönskande ö, och S:t Bernhardtunnelns grävande.

Berättelserna utspelar sig sålunda inte nödvändigtvis i ett ”det var en gång”, som sagor brukar göra: alltså en odefinierad tid; tvärtom kan händelser i sagorna åtminstone ibland tidfästas på dagen eller åtminstone året.

* * *

Flera av historierna har ett drömskt inslag. Särskilt gäller detta ”Lotsens vedermödor”. Där äntrar en lots ett tydligen folktomt skepp, bara för att när han går över däck strax befinna sig på en stadsgata med affärer runtomkring sig. Han träffar snart ett troll och något slags skogsrå.

Den surrealistiska illusionen bryts sedan effektivt mot slutet, när ett barn bryter in och ifrågasätter vissa irregulariteter i historien. Modern säger till sist:
”Inte ska man fråga sådant; det är ju bara en saga, kära barn!” 
På så vis lyckas Strindberg avsluta historien utan att klara upp de knepigheter den trasslat in sig i: ja, man får intrycket av en trött förälder som hittat på en saga som godnattsaga, lite allteftersom. En saga som inte behöver verka förnuftig; ja, gubevars! – Barnet hinner kanske somna innan man hunnit till slutet!

* * *

I allmänhet känns sagorna en aning lekfulla. Alla kan inte vara gjorda på granithårt allvar. Några stora, dolda djup hittar jag sällan i dem, men en och annan varning för högmod, och förvånansvärt ofta en tjur.

Effektfullast och vackrast i sin melankoli är kanske ”Ett halvt ark papper”, där Strindbergs författargeni lyser fram i full kraft. Novellen, eller sagan, är mycket kort.

En man befinner sig i sin tomma lägenhet: han bär sorgflor i hatten. När han är på väg ut får han se telefonlistan över telefonen. Och genom dess kronologiskt nedtecknade telefonnummer kan han så gå igenom sin två år långa relation med hustrun: från fästmöns telefonnummer, via barnmorskans senare. Till sist begravningsentreprenörens.

* * *

Sagor är trivsam, ibland dyster, läsning. Där finns konstnärliga mästerverk – och jag tänker då främst på ”Ett halvt ark papper” – men där finns också texter av mer experimentell natur, som lämnar åtminstone mig en aning frågande idag.

Uppskattar man Strindberg bör man nog läsa Sagor.
– – –
Sagor, August Strindberg. Illustrationer: Torsten Billman. Efterord: Göran Söderström. En bok för alla från Litteraturfrämjandet 1980. ISBN: 91-7448-109-6. 160 sidor.

fredag 17 maj 2019

Bokrecension: Allt går sönder | Chinua Achebe

Allt går sönder (eng. Things Fall Apart) är skriven av Chinua Achebe (1930-2013). Boken utkom på engelska första gången 1958.

Jag har läst e-boksversionen av en svensk översättning av Ebbe Linde, med förord av Per Wästberg samt med en bifogad kulturhistorisk essä om Igbo-folket av Don C. Ohadike.

* * *

Allt går sönder handlar om Igbo-folket i västra Afrika mot slutet av 1800-talet.

Vi befinner oss i förkolonial tid och i kolonialismens inledande skede. Vad Chinua Achebe låter läsaren göra, är att ta del av upplevelsen att den vite mannen kommer till trakten utifrån afrikanens perspektiv, där den vite mannen är den Andre. Ja, Achebe berättar om Igbo-folkets liv och kultur inifrån – inte genom europeiska koloniala ögon, utan på dess egna villkor.

* * *

Allt går sönder är långt ifrån en förskönande framställning av Afrika eller av Igbo-folket. Per Wästberg skriver i förordet:
"Chinua Achebe återskapar ingen förlorad idyll. Han ser vad som förlorats och vunnits utan att döma eller sentimentalisera."
Just så uppfattar jag också berättelsen. Det är inte fråga om att måla upp ett förkolonialt paradis. Men författaren låter oss förstå att det i allra högsta grad fanns en identitet, en kultur, seder, en värld före kolonialismen.

* * *

Centralgestalten Okonkwo är en tämligen obehaglig figur.

Han är våldsamt manschauvinistisk, och hans främsta mål verkar vara att framstå som manlig, självständig, framgångsrik inför sina fränder: allt i kontrast till sin far, som var en bekväm själ som tog dagen som den kom, och till skillnad från sin son, som han med förfäran ser vara av mjukare slag än han själv; omsider dessutom kristen.

Okonkwo framstår som extrem även för by- och stamgemenskapen. I någon mån är han en hårdhudad fanatiker för ideal som ingen förväntar sig att man ska följa. Den egentliga kulturen i sin normalversion anar man kanske snarare hos personer omkring honom.

Igbo-samhället – åtminstone den stam som Okonkwo tillhör – framställs som patriarkalt; mannen har gärna åtskilliga hustrur och även om hustrurna har rätt att lämna sin man, så råder det föga tvekan om att det i allmänhet är mannen som förväntas ha bestämmanderätten. Okonkwo tycker hursomhelst att kvinnorna skall hållas efter.

* * *

Det ligger något slags vemod i texten: kanske läser jag in det, vi vet ju som läsare att en stor förändring är nära. Men nog får vi intrycket av en känsla att den era som varit går mot sitt slut. En respekterad man säger till närvarande ungdomar efter en fest hos Okonkwo:
"Ni känner inte styrkan i att tala med en röst. Och vad blir resultatet? En avskyvärd vantro, en vidskeplig ny religion vinner insteg bland er. En man kan nu lämna sin fader och sina bröder. Han kan förbanna fädernas och förfädernas gudar, liksom en galen jakthund, som plötsligt vänder sig mot sin herre. Ja, jag är orolig för er. Jag är orolig för stammen."
Så låter Achebe en man nästan profetiskt uttala sig om det kommande religionsskiftet, men också den radikala samhällsförändring som står för dörren.

* * *

Missionärerna kom som kolonisationens förtrupper. Som representanter för en ny religion kommer de till byn, vinner anhängare och bygger en kyrka. Med gott uppsåt och stundom också positiva effekter, kanske, men med förgörande konsekvenser för den lokala kulten och sammanhållningen.

De kristna accepteras i viss mån av bygemenskapen, även om det leder till våldsamma reaktioner när de ställer sig på tvären mot stammens egen religiositet. Men på längre sikt leder den nya religionens framträngande till att stammens egen religiositet och därmed sammanhängande seder sprängs inifrån.

Och med kyrkorna kommer skolorna, som gör människorna litterata och därtill en del av dem redo att gå i kolonialmaktens tjänst.

* * *

Liksom vid all skildring av kolonialismen är det en fråga som inställer sig. Blev allt sämre?

Nå, en religion med sina seder utbyttes mot en annan religion med sina seder. Men vissa förändringar måste man rimligen bejaka som gott: att man inte längre sätter ut tvillingar i skogen är en sådan. Att kyrkorna kom må vara ett tveeggat svärd för den inhemska kulturen, som därigenom både undermineras starkt, men samtidigt genom kyrkan utbildningsinsatser förmås att beskrivas och bevaras.

Achebe själv, som bland annat är känd för sin mycket skarpa kritik av Joseph Conrads Heart of Darkness, hade rimligen haft den svårare att nå sådan framgång som han gjort utan kolonisationen som bakgrund.

Han tillhör Igbo-folket, och är son till en lärare vid en anglikansk missionsskola. Han gav ut Allt går sönder på engelska. Han blev professor i litteraturvetenskap. Allt detta hindrar givetvis inte det berättigade att sätta ljuset på den avgrundsdjupa rasism och de vanföreställningar som följde med kolonialismen och den därmed sammanhängande exotiseringen av afrikanen.

Ja, kanske kan Achebes författarskap, i hans egenskap av att vara tillhörig både Igbo-folket och den västerländska kultursfären, medvetandegöra för oss när vi exotiserar eller förfrämligar eller vanrepresenterar den människa som kommer från en annan världsdel eller kultur.

* * *

Allt går sönder lär vara den mest lästa afrikanska romanen. Det är den med all rätt. Även om den i någon mån kan tänkas vara en svarsroman på Joseph Conrads Heart of Darkness, står den definitivt på egna ben; den är inte ett substitut för vad Achebe menar var en rasistisk skildring av Afrika, utan ett litterärt verk av hög kvalitet helt i sin egen rätt.

Den lånar dessutom västerländska läsare den inföddes ögon att se på kolonialismen med.
- - -
Allt går sönder (eng. Things Fall Apart), Chinua Achebe. Övers. Ebbe Linde. Förord: Per Wästerberg. Orienterande essä: Don C. Ohadike. Illustrationer: Uche Okeke. Bokförlaget Tranan. E-boksproduktion: eLib 2006. ISBN: 91-85133-46-9. 317 sidor.

tisdag 14 maj 2019

Bokrecension: Winnie-the-Pooh | A. A. Milne

Winnie-the-Pooh är skriven av A. A. Milne (1882-1956). Boken utkom första gången 1926. Jag har läst en utgåva från 1952 med illustrationer av E. H. Shepard (1879-1976).

* * *

Mina föreställningar om Nalle Puh (Winnie-the-Pooh) och hans värld är färgad av Disneys version av honom och hans vänner. Disney är ju de som äger rättigheterna till dessa figurer som A. A. Milne skapade på 1920-talet.

Därför var det mycket intressant att gå tillbaka till originalberättelserna i Winnie-the-Pooh från 1926, den första boken där längre berättelser om Nalle Puh förekommer, även om han nämnts i tidigare verk av Milne.

* * *

Berättare i boken är fadern till Christopher Robin, i praktiken en spegling av Milne själv och hans son. Berättaren skapar en egen idyllisk skogsvärld, där sonens alter ego bor, likväl som de olika varelserna som dyker upp i berättelserna. Milne skriver alltså in sin son i den sagovärld som han skapar.

Men även denna idylliska värld utanför vanlig tid och rum har sina hot, fastän osedda åtminstone i den första boken. Det är något kusligt med de s.k. woozles och i synnerhet gäller det de s.k. heffalumps. Och ingen av dessa varelser får vi alltså faktiskt se: de finns bara som möjliga hot, som man både är lite rädd för och likväl är nyfiken på.

* * *

De olika figurerna i boken presenteras allteftersom. Mest central är Winnie-the-Pooh själv, en björn som samtidigt är en leksak. Pooh, som egentligen heter Edward Bear, framställs som en godmodig och sympatisk gestalt med klent förstånd. Att han har en liten hjärna framhålls gång på gång.

Piglets främsta egenskap är rädslan. Eeyore är radikalpessimisten. Owl kan förvisso många, långa ord och konsten att formulera sig, men frågan är om inte kunskapen i praktiken är ihålig.

Christopher Robin själv fungerar som alla de andra figurernas ledare och mästare. Om berättaren är fader till Christopher Robin, så fungerar Christopher Robin i motsvarande mån som fadersgestalt till alla sagofigurerna: det är honom de vänder sig till för att få råd, och han kan ta dem med ut på ett äventyr eller rädda dem från faror.

* * *

Winnie-the-Pooh är på ett plan givetvis en barnbok. Men det finurliga är, att boken också fungerar på en annan nivå: som en vuxenbok. Ja, det krävs nog en vuxen läsare för att uppskatta ironierna, de många ordlekarna, de absurda inslagen. På så vis äger boken en dubbel funktion: som bok för barnet, men också som bok för den vuxne läsaren.

De absurda inslagen i berättelserna om Winnie-the-Pooh. Det kan komma till uttryck i dialogen, där de olika gestalterna inte sällan talar förbi varandra på grund av en exceptionell brist på minnesförmåga.

Lustigheter och ironier kryddar hela framställningen. Jag tolkar följande lilla uppräkning av Winnie-the-Poohs namn och titlar som en lätt drift med titelhögfärd:
”… Pooh Bear, Winnie-The-Pooh, F.O.P. (Friend of Piglet’s), R.C. (Rabbit’s Companion), P.D. (Pole Discoverer), E.C. and T.F. (Eeyore’s Comforter and Tail-finder)”
Och den här framställningen av skam är ett exempel på något som möjligen en vuxen människa mer kan känna igen sig i än ett barn:
”Then Piglet saw what a Foolish Piglet he had been, and he was so ashamed of himself that he ran straight off home and went to bed with a headache.”
Andra inslag som vi kan stanna inför är att det finns en del typografiska egenheter, där texten får bli grafiskt bildhärmande: vid ett tillfälle antar texten en trädliknande struktur, samtidigt som Winnie-the-Pooh klättrar, och i ett annat sammanhang rör sig texten i ett vågmönster när Piglet följer med den hoppande kängurun Kanga.

Särskilt Winnie-the-Pooh har dessutom en tendens att brista ut i små verser, ibland nonsensbetonade, där ljudmönstret är väl så viktigt som innehållet. Ett extremfall är den följande strofen:
”Tra-la-la, tra-la-la,
Tra-la-la, tra-la-la,
Rum-tum-tiddle-um-tum.
Tiddle-iddle, tiddle-iddle,
Tiddle-iddle, tiddle-iddle,
Rum-tum-tum-tiddle-um.”
Strofen säger inte mycket rent informativt, men den är effektfull att läsa.

* * *

Winnie-the-Pooh fungerar i högsta grad som läsning för en vuxen läsare. Det är muntert och smålustigt mest hela tiden. Igenkänningen är ibland smärtsamt klar, vare sig man nu identifierar sig med den dystre Eeyore eller den lärdomshögfärdige Owl eller någon av de andra i den idylliska skogsvärlden som utgör hem för Winnie-the-Pooh och hans vänner.
– – –
Winnie-the-Pooh, A. A. Milne. Illustrationer: E. H. Shepard. Methuen & Co. Ltd., London 1952. 158 sidor.

söndag 12 maj 2019

Bokrecension: Katt och råtta | Günter Grass

Katt och råtta (ty. Katz und Maus) är en långnovell eller kortroman skriven av Günter Grass (1927-2015). Boken utkom på tyska år 1961. Jag har läst en svensk översättning av John W. Walldén i en upplaga från 1980.

* * *

Heini Pilenz söker i sina minnen. Det har hunnit gå halvtannat decennium eller så sedan kriget och uppväxtåren i Danzig. Men Pilenz, berättaren i Katt och råtta, trevar sig tillbaka; det ena minnet ger det andra, inte alltid i kronologisk ordning, men likväl med en inneboende ordning ändå.

Men trots att det är Pilenz som berättar, så handlar inte boken om honom. Den handlar om en annan pojke, klasskamraten Joachim Mahlke. Mahlke med det abnormt stora adamsäpplet, som han försöker dölja genom att hänga saker runt halsen: en skruvmejsel, tofsar, halsduk.

Joachim Mahlke växer genom historien och antar nästan mytiska proportioner; hans resa uppåt i pojkarnas hierarki börjar med dykäventyren ute på det halvt sjunkna polska fartyget utanför kusten. Ingen förmår simma så fort som han. Ingen förmår dyka som han.

Pilenz’ minnessekvenser för historien framåt. Mahlke kallas ut i kriget. Ännu tonårig lyckas Mahlke erövra järnkorsets riddarvärdighet. Och berättelsen ebbar sedan ut efter Mahlkes permission hemmavid – med frågetecken stansade i mig som läsare kring vad det egentligen blev av denne särling.

* * *

Tonårsgrabbarna i Katt och råtta är i samma ålder som Grass själv var under kriget, och de lever i samma stad som han gjorde. Det är därför svårt att tänka sig något annat än att Grass i någon mån skriver självbiografiskt, även om inte personerna i texten äger sina direkta motsvarigheter i verkligheten.

Men det torde vara rimligt att tänka sig att staden, stämningen, miljön – allt sådant – är skildrat med särskild kännedom om de verkliga förhållandena.

Det är påtagligt hur killarna egentligen är politiskt ointresserade. Den nationalsocialistiska diktaturen finns där hela tiden, precis som kriget, men själva pratar de aldrig politik. De pratar krig. De pratar fartyg. Men inte ideologi.

Och de mognar till ynglingar. De tjänstgör för sitt land.

* * *

Personskildringarna är intressanta. Särskilt hur Grass låter oss ana Pilenz’ och Mahlkes egenskaper genom Pilenz egna fragmentariska minnessekvenser, som han ibland dessutom omedelbart rättar.

Pilenz beundrar sin vän Mahlke. Men Mahlke är svår. När Pilenz tänker tillbaka på Mahlke och försöker formulera sina minnen av honom och tonårstiden, är det uppenbart att vännen gjort stort intryck.

* * *

Berättartekniken i Katt och råtta är utmärkt. Grass låter Pilenz berätta på ett sätt som är både rått och ohöljt, men också ömsint. Han funderar fram historien, skenbart utan en plan överordnad att berätta om krigsåren och kamraten Mahlke.

Kronologiskt hoppar handlingen en del fram och tillbaka, precis som väl varit fallet om man ombetts berätta om ett skeende som hände för längesedan under flera år: man kommer på och associerar allteftersom man berättar. Verklighetsimitationen genom denna typ av berättande är alltså mycket effektiv.

Katt och råtta är mittenboken i trilogin om Danzig. Föregångaren är Blecktrumman, efteråt kom Hundår. Jag läser gärna båda. Språket klingar friskt. Miljön kan inte annat än fascinera: ett land där nationalsocialismen regerar, och folk samtidigt lever sina liv.
– – –
Katt och råtta (ty. Katz und Maus), Günter Grass. Övers. John W. Walldén. Alba 1980. ISBN: 91-7458-376-X. 123 sidor.

torsdag 9 maj 2019

Bokrecension: Fiktioner | Jorge Luis Borges

Fiktioner (sp. Ficciones) är en samling texter av Jorge Luis Borges (1899-1986).

Jag har läst en svensk upplaga från 2008 i översättning av Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, samt Ingegerd Wiking.

* * *

Bland inbitna litteraturälskare anses ofta Jorge Luis Borges vara något av författarnas författare, en överstepräst i kulten av böcker. Ryktet är välförtjänt.

Utan att vara en kännare av Borges i någon mening, förstår jag efter läsningen av textsamlingen Fiktioner den gravitation han måste utöva på alla som tycker att böcker är bland det viktigaste i livet. För det var de uppenbarligen för Borges själv; böckerna centrala inslag i hans texter, liksom speglar och labyrinter.

* * *

Flera av texterna i Fiktioner är fiktiva essäer. Genom essäerna skapar Borges alternativa verkligheter, ofta genom intrikata referat till fiktiva böcker, genom fiktiva fotnoter, fiktiva forskare. Essäerna ger helt och hållet sken av att spegla en verklighet, som dock är helt litterärt konstruerad.

Ett exempel kan anföras. I ”Tre versioner av Judas” skriver Borges om teologen Nils Runeberg, som i Lund ger ut böckerna Kristus och Judas (1904) samt Den hemlige frälsaren (1912).

Vi får veta att Runeberg är en from man, som tillhörde något så specifikt som Evangeliska-Fosterlandsstiftelsen. Men hans teologiska rön är allt annat än ortodoxa.

Borges, eller berättaren, för oss igenom Runebergs slutsatser, samt de reaktioner de väckt. Tesen är, att Gud, som blir kött, inkarneras som den mest föraktade, den mest förskjutne, den för alltid fördömde. – Gud, menade Runeberg, inkarnerades inte som Jesus, utan som Judas.

Borges blandar i essän det verkliga med den realistiska fiktionen. Lund finns, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen finns, namnet Nils Runeberg låter skandinaviskt – men han har inte existerat som teolog i Lund vid förra seklets början: hans böcker har aldrig tryckts, hans rön har aldrig förts fram och debatterats i svensk teologi, åtminstone inte på det vis som essän gör gällande.

Men verklighetsimitationen är perfekt. Man förleds omedelbart att tro att det kunde varit precis så som Borges skriver; hade essän varit införd i en kyrkohistorisk lärobok hade den haft goda utsikter att bli trodd av många, som inte närmare känner till tiden och platsen.

Så arbetar Borges. Åtskilliga av texterna som samlats i Fiktioner är litterära konstruktioner av detta slag, till exempel ”Tlön, Uqbar, Orbis Tertius”, den fiktiva berättelsen om skapandet av en fiktiv värld av ett hemligt sällskap.

Vi kan också nämna en text av mer novellistiskt slag: ”De runda ruinerna” som handlar om en man som konstruerar en son i sina drömmar, bara för att upptäcka att han själv endast existerar i någon annans dröm.

* * *

Fiktioner är en en skapande författares utsökta och välplanerade hantverk, fullt av litterär snickarglädje: fiktiva referenser, fiktiva fotnoter, fiktiva böcker – idel fiktion så skickligt och intrikat utförd att man tror sig läsa om något alldeles verkligt. Även i de till formen mer traditionellt utförda skönlitterära texterna spelar ofta böcker en betydande roll.

Borges är verkligen, som sagt, en författare för dem som älskar böcker.
– – –
Fiktioner (sp. Ficciones), Jorge Luis Borges. Övers, Sun Axelsson, Marina Torres, Johan Laserna, Ingegerd Wiking. Albert Bonniers förlag 2008. ISBN: 978-91-0-011416-9. 213 sidor.

söndag 5 maj 2019

Bokrecension: Esaias Tegnér sedd av sina samtida | Nils Palmborg (red.)

Esaias Tegnér sedd av sina samtida är en samling texter om Esaias Tegnér (1782-1846), redigerad av Nils Palmborg (1921-2010). Boken utgavs av Tegnérsamfundet 1958

* * *

Hur lär man känna någon postumt? Någon man aldrig träffat, och som ingen nu levande människa samspråkat med?

Svaret är väl, att illusionen av att lära känna någon kan man i sådana fall göra genom deras vittnesbörd som faktiskt var vän eller bekant med människan, eller som åtminstone träffat henne och lämnat efter sig något som berättar om vem hon var.

Så är nu fallet med Esaias Tegnér. Tegnérsamfundet utgav en volym som innehåller utdrag ur skrifter, tal, brev, där personer som kände Tegnér hela livet eller kanske blott träffade honom en dag eller två berättar om sina möten. Det gäller närstående och kändisar från tiden: texter av Erik Gustaf Geijer, Hans Järta, P. D. A. Atterbom, Fredrika Bremer med flera har alla samlats i Esaias Tegnér sedd av sina samtida.

Jag har läst den med stor behållning.

* * *

Polariteten är uppenbar och slående. Vi har dels de devota, hänförda skildringarna av nationalpoeten som likt få andra behärskade att sätta det svenska språket på vers i fullkomliga dikter. Hans rykte var en gång enormt. Men vi har också den intimare bilden, av människan Tegnér, människan bakom skaldeskimret: han som man försiktigtvis kan anmärka på.

Det var nog inte så att Tegnér hade en obehaglig personlighet, men det är ändå skakande att se hur hans allt kraftigare markerade sinnessjukdom böjer honom, och hur människor omkring honom förfasas och ängslas över dess yttringar. Nu för tiden skulle han kanske fått diagnosen manodepressiv med vanföreställningar. Men postuma diagnosticeringar är vanskliga: klart är emellertid att Tegnérs mentala hälsa med tiden kraftigt försämrades.

* * *

Tegnér kom från relativt enkla omständigheter: han var en prästson från landsbygden, vars stora förståndsgåvor upptäcktes, och möjliggjorde att han fick studera på Lunds universitet, där han gjorde akademisk raketkarriär och fick en professur i grekiska redan i trettioårsåldern. Samtidigt blev han ett känt namn för sina dikter. Senare blev han biskop i Växjö.

Esaias Tegnér sedd av sina samtida ger skisser av personen Tegnér alltifrån hans ungdom till hans död. Vi får veta att han som tonåring gärna läste latinska författare, vid sidan av Homeros, dock utan lexikon, ty det hade han
”… haft svårt att handtera, emedan han häldst och mäst låg i säng, då han läste.”
Det berättar svågern och vännen Gustaf Myhrman.

Esaias Tegnér berättas ha haft ett gott minne och god uppfattningsförmåga. Hans kvicka infall i konversationer gjorde intryck, liksom att han emellanåt tycks ha skämtat på ett sätt som riskerade att stöta folk för bröstet: Tegnér var fräck. Henric Schönbeck skriver om Tegnérs familjeliv:
”… han nyttjade ett samtalsspråk, som var lättsinnigare och slipprigare, än vad jag då ännu hört på något studentrum. Och häruti tävlade hans maka med honom.”
Åtminstone i yngre dagar uppfattades Tegnér som skämtsam och gladlynt: åter och åter berättas det om hur han spefullt ler. Likväl kunde en dysterhet anas under det glada: Erik Gustaf Geijer menar i ett brev att det ligger ”något feberaktigt” i glättigheten.

Tegnér var närsynt och skorrade på rösten, som var en aning nasal. Han var över medellängd och inte alltid noga med sitt yttre. Under tiden i Lund hade han nästan alltid med sig sin mops Atis, även vid undervisningen. Tegnér föreläste långsamt, men nogsamt.

* * *

Och Tegnér var, synes det, ytterligt svag för kvinnor. Han kunde berätta om vad han erfarit i den vägen, vilket förfärar Henrik Reuterdahl, senare ärkebiskop, som menar att det var längtan efter sex som gjorde att Tegnér fick epileptiska anfall och åstadkom hans kroppsliga och andliga nedgång.

Det torde förvånat en och annan att Tegnér blev biskop. Den syrlige Reuterdahl skriver:
”Tegnér gick till den lediga biskopsstolen i Wexiö. Det hade varit bättre både för honom sjelf och för Lund, måhända ock för Wexiö stift, om han ej ditgått.”
Trots att Tegnér var sparsam som person är det inte omöjligt att främst ekonomiska hänsyn gjorde att biskopsstolen blev lockande. Åtminstone menar hans vän Martina von Schwerin det. Han tog dock uppgiften på stort allvar. I ett brev skriver Adolph Törneros om Tegnérs biskopsvigning:
”I middags, efter gudstjensten, vigdes Tegnér till Biskop, och var så rörd, att han med möda kunde upläsa eden.”
Inte minst kom Tegnér att försöka lyfta prästernas bildning och hålla utbildningsväsendet i ordning. Framöver kom han också att alltmer ägna sig åt teologiskt studium.

* * *

De senare åren blev dystra och svåra. Melankolin bemäktigade sig Tegnér. Carl Gustaf von Brinkman skriver om honom 1836:
”Skämtet och glädjen äro borta. Han är förstämd, dyster, olycklig. […] Han hatar sällskapslifvet, staden, hela menniskosläktet och hans samtal spruta galla och bitterhet.”
Det verkar därtill som att Tegnérs redan beryktade frispråkighet i skämt tar sig än större friheter. Johan Vilhelm Snellman skriver att Tegnérs förvirring främst uttrycktes som ”politiskt hat” och ”bilder af en otygladt yppig fantasi.”

Bortåt 1840-talet verkar sinnesförvirringen bli värre. Ibland är han tydligen våldsam. Han får svårt att samtala och hoppar från det ena ämnet till det andra. Så får Tegnérs levnadshistoria i någon mån ett tragiskt slut. Man ser hur de som känt honom ibland i texterna kämpar med att kombinera bilden av den tokhyllade poeten med hans mänskliga sidor.

* * *

Esaias Tegnér som människa. Det är vad man tycker sig få en skymt av vid läsningen av Esaias Tegnér sedd av sina samtida. Naturligtvis är det av nöden att alla texterna läses med en källkritisk medvetenhet; vem vet vilka motiv som låg bakom författarnas uppfattningar och beskrivningar. Kanhända ville någon skriva ner den store skalden, kanhända ville någon höja honom så högt som möjligt.

Men lägger man samman alla dessa skisser och porträtt framställs ändå något av en sammanhållen om än komplex bild, och man får illusionen av att faktiskt något lärt känna skalden, professorn, biskopen Esaias Tegnér – postumt. Han som var både snille och människa i en person.
– – –
Esaias Tegnér sedd av sina samtida, Nils Palmborg (red.). Tegnérsamfundet, Gleerups förlag 1958. 181 sidor.