Om labyrintspråk

Läser Gustaf Ottossons Den humanistiske misantropen. I Ottossons bok förekommer gestalten Alexander, som pratar på ett mycket labyrintiskt och formellt sätt. Det fyller en funktion i texten, men det får mig alltså ändå att reflektera över vad jag själv föredrar för typ av uttrycksmetod.

Jag skyr tillkrånglat språk. Förr gjorde jag gärna en grej av att uttrycka mig så akademiskt och formellt som möjligt. En bekant sa att jag pratade som rättstavningsprogrammet i Word, vad nu det kan tänkas betyda. Men påverkad av en handledare på universitetet har jag helt ändrat förhållningssätt. Jag tycker fortfarande mycket om att eftersträva ett exakt och välljudande språk. Men tillkrånglat språk är tabu. Om jag så skriver en vetenskaplig essä eller ett PM på jobbet. Visserligen är det ju fråga om helt olika genrer, men somliga verkar älska att vrida sig i märkliga formuleringar; jag kan få en känsla av att det mer är en fråga om att visa att man kan snarare än att det ska vara lämpligt, klart och tydligt.

Tillspetsat: det finns ingen anledning att skriva "en automobil med kapacitet att framföras i hög velocitet" när man lika gärna kan skriva "en snabb bil". Och det håller nog de flesta med om.

I korthet: jag vill skriva kort, klart och tydligt. Och det är fan inte samma sak som att skriva slarvigt. Tvärtom. Alla som pysslat med textredigering känner nog till svårigheterna med att korta i en text och göra den mer koncis...

De där märkliga symbolerna...!

En fin tabell över specialtecken som går att infoga i de flesta ordbehandlingsprogram, genom att trycka ner "alt"-tangenten och skriva in en kod, finns här. Kan ju vara särskilt användbart i bloggandet eller på Facebook och Twitter, när man inte har symbolerna lika lätt tillgängligt som i OpenOffice eller Word eller vad man nu använder. Specialtecken som ç, æ, ¿, ß, » och « är aldrig långt bort...

Thente om snobbism

Jonas Thente skriver, som alltid, träffande om snobbism i inlägget "Den frivola användningen av ett begrepp".

Bokrecension: Twilight of the Idols and The Anti-Christ

Twilight of the Idols and The Anti-Christ är en engelsk översättning, gjord av Michael Tanner, av Nietzsches båda verk Avgudaskymning (Götzen-Dämmerung) och Antikrist (Der Anti-Christ). Båda böckerna ryms i denna upplaga i en volym.

Avgudaskymning och Antikrist skrevs 1888, i slutskedet av Nietzsches produktiva period, och andas intensitet och svavel. Avgudaskymning hanterar i sammandrag mycket av Nietzsches filosofi, och Antikrist handlar mer uteslutande om kristendomskritik. Båda böckerna är skrivna i Nietzsches karaktäristiska aforism-stil.

Avgudaskymning
Vad är det då för tankar som Nietzsche delger sina läsare i Avgudaskymning?

Det är elitism, det är bejakande, det är underordning och överordning. Det är religionsförakt. Det är handlingskraft och en rakhet i mötet med andra människor. "Formula of my happiness: a Yes, a No, a straight line, a goal..." (sid. 37) Det är också ett förakt mot politiska och andliga program. "I mistrust all systematizers and avoid them. The will to a system is a lack of integrity." (sid. 35). –

Det gäller att inte underordna sig, utan att stå upp för en pragmatisk och självbejakande livshållning, som skapar sig en egen etik, och inte går in under en rådande svag etik, som den hos kristendomen eller dess etiska avkomling socialismen, som vill stödja det svaga, istället för att låta det förgås. Att inte lyda instinkten, en ren och oförfalskad instinkt, räknar Nietzsche som dekadent: "To have to combat one's instincts – that is the formula for décadence: as long as life is ascending, happiness and instinct are one. –" (sid. 44). Och detta är vad Nietzsche håller emot kristendom, socialism, demokrati: att de som institutioner och uttryck för livshållning kväser den fria människan, den starka människan, Övermänniskan, som inte är jämställd med människor som är honom underlägsna, utan får lov att spela med andra regler – sina egna regler. "'Equality for equals, inequality for unequals' – that would be the true voice of justice: and, what follows from it, 'Never make equal what is unequal'." (sid. 113)

I Avgudaskymning går Nietzsche även till attack mot Sokrates, Platon (och Kant), främst för deras uppdelning av världen i en sinnevärld och en perfekt idévärld. Nietzsche lär väl i denna tanke se ett embryo till den kristna teologins uppdelning av tillvaron av ett liv här och nu och Guds perfekta tillvaro och senare den frälsta människans tillvaro i himlen. Nietzsche förespråkar att världen här, sinnevärlden, i själva verket är den enda världen. "The 'apparent' world is the only one: the 'real' world has only been lyingly added..." (sid. 46).

Ytterligare en intressant aspekt som Nietzsche anlägger, är den om viljans ofrihet. Nietzsche förnekar att människan har en fri vilja. Eftersom han inte ser någon annan värld än den som är uppenbar, måste också allt i den vara bundet i orsak-verkan-samband. Ingenting kan alltså ske, utan att en föregående verkan orsakat det. Och eftersom allting är lagbundet i kausalitet kan ingen fri vilja vara möjlig, bara illusionen av en. Och eftersom ingen fri vilja finns, kan det heller inte finnas något individuellt ansvar hos individen. –

Hävdandet av en fri vilja blir, enligt Nietzsche, ett verktyg för den som vill straffa. "Men were thought of as 'free' so that they could become guilty." (sid. 64). Den fria viljan är ju rimligen en förutsättning för att straffa någon för en aktivitet som han gjort. Möjligheten till straffs omintetgörs alltså, där ingen fri vilja finns. –

Antikrist
Antikrist är alltså mer direkt inriktad på kristendomskritik. Och det gör den i kraftigt polemisk ton. Orden som inleder boken, i förordet, är: "This book belongs to the very few. Perhaps none of them are even living yet." (sid. 125). Och så är det nog, boken är inte för alla öron. Föraktet den ger uttryck för har säkert en och annan svårt för. Fortfarande.

Nietzsches huvudinvändning mot kristendomen är att den är en del av resentimentet. Det vill säga, en del av det svagas avund och hat mot det starka. Nietzsche menar att drivkraften i kristendomen är att dra ner och döda det som är starkt i människan, på bekostnad av det som tynger henne, det som handikappar henne. Nietzsche vill ha starka, självständiga människor, fria andar, men kristendomen skapar hjordvarelser, bundna vid ideal och dogmatik.

En sammanfattning av Nietzsche distinktion mellan gott och ont, hans moral i koncentrat, ges i bokens andra aforism:

"What is good? – Allt that heightens the feeling of power, the will to power, power itself in man.
What is bad? – All that proceeds from weakness.
What is happiness? – The feeling that power increases – that resistance is overcome."

Och i samma aforism fortsätter han med vad många skulle kalla iskyla:

"The weak and the ill-constituted shall perish: first principle of our philanthropy. And one should help them to do so.
What is more harmful than any vice? – Active sympathy for the ill-constituted and weak – Christianity." (sid. 128)

Vad det är frågan om, är alltså att odla fram det starka, raka och kraftfulla, och inte låta mänskligheten böjas under svaghet och svaghetsideal. (Även om, som Nietzsche påpekar, de inte kallar sig "svaga", utan "goda"! – sid. 139) Att låta människorna bli individer, och inte tämjda eller av en hjordmentalitet. Som inte föredrar att låta sig tämjas, att kuva det som gör dem starka. Medlidande blir något ont på så vis att det förökar lidandet; lidandet så att säga smittar av sig på den som känner medlidande.

Kristendomen kväser den fria människan. Den hatar det i den fria människan, som gör den fria människan just fri, och vill försvaga henne: dominera rovdjuret (jmf. sid 144).

"Hatred of mind, of pride, courage, freedom, libertinage of mind is Christian; hatred of the senses, of the joy of the senses, of joy in general is Christian..." (sid. 143)

Människan är ett djur. Hon har inte sitt ursprung i något gudomligt och är inte skapelsens krona. Hon är kanske det mest sofistikerade djuret, men likväl ett djur bland andra (jmf. aforism 14).

Nietzsche kritiserar vidare kristendomens dogmatism, där allt blivit färdigt, där allt ska accepteras och tas emot och där rationalism stängs ute till förmån för den önskade ideologin: kristendomen, vars tankevärld och etik frikopplats från den faktiska världen, så till den grad att de inte längre har med den faktiska världen att göra.

Förvånansvärt nog skriver inte Nietzsche mycket om Jesus själv. Men han menar att de kristna förvanskat hans lära. Inte för att Nietzsche instämmer med den lära som han menar att den historiske Jesus hade, men likväl menar han att den läran förvanskats. Jesus ska ha predikat en sträng form av ickevåld och passivitet, att acceptera vad det onda gör mot en. Korsfästelsen blir det ultimata beviset på den läran, i och med att Jesus då inte strävar mot vad lidande han utsätts för. Dock menar Nietzsche att de tidiga kristna inte kunde acceptera att det tog slut där, att det inte var mer. Utan korsfästelsen måste ha någon större, någon andlig anledning.

Och så kommer återlösningsmotivet in i bilden, som Nietzsche så föraktar som något primitivt: detta att en oskyldig offras för andras synder. Och Nietzsche ser förmodligen många fel i det uttrycket: offret, oskyldig straffas för andras brott, och synd – inget av det hade han godkänt. Synden erkänner han inte som något annat än ett begrepp som beskriver något fiktivt. Offret är det primitiva, i synnerhet att någon som inte utfört ett brott straffas för det.

Med rättfärdigandet av korsfästelsen ur en andlig aspekt kommer så skuld, straff och belöning in i evangelierna, menar Nietzsche. De hade inte, menar han, förekommit tidigare i evanglierna, men behövdes nu som förklaringar, för att göra Jesus till något mer än den religiösa ledaren som predika icke-våld och passivitet... till Guds Son...

Nå, så fortsätter rasandet mot kristendomen sida upp och sida ner; vassa pikar slås in överallt. Perspektiv kastas runt och bibelcitat och bibelreferenser sätts i sammanhang som fungerar som ögonöppnare... För de flesta i dag är kristendomen en marginell företeelse, nåt som blir angeläget mest vid dop, bröllop och begravningar, till äventyrs vid konfirmationer – men för någon som jag, som var kristen och fick kontakt Nietzsches verk, var det omvälvande. Så till den grad att han var en stark bidragande orsak till att jag lämnade religiositeten.

Översättningen, inledningen och noterna av Michael Tanner är utmärkta! I slutet av boken finns även en namnförteckning med biografiska notiser om personer som förekommer i texten. Behändigt.

Om Nietzsche kan man skriva hur mycket som helst. Själv var jag på gång att skriva en magisteruppsats om hans kristendomskritik, men det blev inte av. Inte ännu i alla fall. Så ur de här böckerna går det att hämta mängder av material för att fördjupa sig i Nietzsches tankevärld. Recensionenerna ovan blir bara några snabba motivskisser över vad som framförs i dessa mycket dynamiska böcker.

Avslutningsvis en mening från Antikrists sista aforism, Nietzsches eskalerade kristendomsförakt i få ord:

"I call Christianity the one great curse, the one great intrinsic depravity, the one great instinct for revenge for which no expedient is sufficiently poisonous, secret, subterranean, petty – I call it the one immortal blemish of mankind..." (sid. 199)

Manifestens tid

Det två manifesten av olika författargrupper som publicerats i Dagens Nyheter är säkert allmänt bekanta.

Grupp ett förordar i "Manifest för ett nytt litterärt decennium" den narrativa berättelsen och vill inte att den berättartraditionen ska förstöras av stilgrepp, lyrikinslag, eller experimentlusta. De vill skriva "berättelser som blir lästa".

Grupp två skriver ett motmanifest, "Manifest för en olovlig litteratur", som istället hyllar experimentlustan, vill inte anpassa sig efter läsaren, utan de "tror mer om läsaren än så". Grupp två värnar om rätten att skriva såsom det behagar dem.

Eftersom jag vill se litteraturen fri, oanpassad, spretig och mångfacetterad ligger naturligtvis mina sympatier hos grupp två. De må skriva böcker som läses av färre, och kanske rentav förstås av färre (även om det inte är målet), men de är inte bundna. De slår sig fria från förväntningar om hur litteratur ska vara, de vill arbeta fritt. Och det är så det ska vara. – Det ska finnas plats för deckaren likväl som för det smala poetiska häftet. De stora berättelsernas tid är förhoppningsvis inte förbi. Men de ska inte, bör inte, får inte, vara allenarådande.

Skrivandet som terapi

För mig fungerar skrivandet som terapi, en slags mental avlastning. Jag tar det jag släpar på inom mig, och portionerar ut det i längre eller kortare stycken på papper. I bläck går det att se det. I bläck går det att konkretisera det, och vid behov kan jag börja att resonera mig fram till lösningar, genom att skriva, skriva, skriva. –

Eftersom jag arbetar med död och sorg, skickades jag i väg på en kurs i krishantering hos Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (f.d. Räddningsverket). Kursen handlade inte endast om hur vi lämpligen hanterar människor i chock och sorg, utan även hur vi hanterar oss själva. — När de efterlevande påbörjar sitt arbete med att hantera en närståendes död, fortsätter begravningsentreprenören med nästa dödsfall, och sedan nästa, och sedan nästa. Det är svårt att vara helt oberörd kring det som är min profession. — Jag finner god nytta i att använda en teknik som de nämnde på kursen. Att skriva av sig. Det är en teknik jag använt mig av i många år. Det hjälper.

På något sätt, och jag vet inte hur det fungerar, blir det som att man tar det man vill hantera ut ur sig själv, och överlämnar det åt anteckningsboken; det har blivit konkret där, och har funnit en ny plats att finnas på. Fortfarande finns det i mig som har erfarit det, men det finns också delgivet, luftat, beskrivet. Behandlat. Det blir lite som en session i psykoterapi: att prata, prata, prata, för att nå fram till något. Men nu istället: att skriva, skriva, skriva. Utan krav på att behöva visa det för någon annan, utan krav på publicering.

Absurd censur

På tal om censur – Antigayretorik uppmärksammar vad som förefaller vara den kristna nyhetstjänsten One News Now's form av censur. Eftersom de inte vill använda ordet "gay" (gubevars, det kan ju verka ha en positiv klang) föredrar de ordet "homosexual". För att underlätta utbytandet av ordet "gay" i nyhetstelegram som kommer in, har de tydligen använt någon form av filter, som byter ut det icke önskvärda ordet mot det önskvärda.

Resultatet: när idrottsmannen Tyson Gay förra året gjorde bra ifrån sig i ett hundrameterslopp löd rubriken: "Homosexual eases into 100 final at Olympic trials" och ingressen börjar: "Tyson Homosexual easily won his semifinal for the 100 meters..."

Nå, det kan ju synas putslustigt nog. Men det visar också på vilka fina medel med vilka man kan påverka effekten av en text på läsaren. Kanske kan det påminna oss om vikten av att läsa en text i medvetenhet om författarens eventuella agenda.

Tack till Antigayretorik för informationen!

Bokrecension: En historia om läsning

En historia om läsning är skriven av Alberto Manguel.

Jag har ägnat mig åt metaläsning! Manguels bok är en fritt hållen kulturhistorik över läsningen som fenomen. Läsaren får följa med från första tecknen, över bibliofiler med kleptomani, översättarens värv och hur idealet för en boks storlek har ändrats över tiderna. Och vidare, och vidare.

Det är helt omöjligt att inte uppskatta den här boken om man själv andas böcker varje dag. En historik av det här slaget skulle kunna bli knastertorr, så klart, men Manguels bok är allt annat än torr. Han blandar in egna berättelser, som till exempel när han som ung läste högt för den blinde J. L. Borges. Boken är djupt personlig.

Exakt vad läsning är, svävar vi ännu i okunskap om. Men "[m]ärkligt nog fortsätter vi att läsa utan en tillfredsställande definition av vad det är vi håller på med." (sid. 58). Och tur är väl det. Böcker som bevarare och bärare av det tänkta, som krönikor över mänskligheten och vad det innebär av vara mänsklig, som beskrivare av resor både i det inre och i det yttre, som kunskapsbanker och som kunskapsförvandlare: hur skulle man kunna vara utan dem? Hur skulle man kunna vara en ickeläsare? Det är fortfarande ett mysterium för mig.

Själv har jag sidointresse av typografi, tryck, typsnitt och sånt. Och även sådana ämnen tangeras. Manguel beskriver när bokformen, såsom vi känner den i dag, kom till – kodexen. Kanske var Caesar själv en av de flesta att vika ihop en rulle så att den bildade en bok. De tidiga kristna sägs ha föredragit kodexformen framför skriftrullarna på grund av det behändiga formatet: de kunde lätt gömmas undan för myndigheternas blickar. Manguel skriver:

"Kodexens fördelar segrade. År 400 e. Kr. var den klassiska rullen så gott som borta och de flesta böcker producerades som hopfästa blad i rektangulärt format." (sid. 170)

I boken paraderar författare efter författare och läsare efter läsare förbi. Walt Whitman och Cervantes, Borges och T. S. Eliot... Allihop smälter deras ord och erfarenheter samman till en syntes som utgör En historia om läsning. – Mycket av boken är uppbyggt kring associationer: den ena händelsen eller det ena fenomenet leder osökt över till nästa händelse eller fenomen, som om författaren i själva verket har ett samtal med mig som läsare, snarare än föreläser för mig. Därmed blir boken också mycket lättläst, trots det spränglärda innehållet.

Ytterligare något som särskilt intresserar mig är litteraturcensurens historia. Censuren har givetvis en given plats i en bok om läsandets historia. Vi får lära oss om förbudet (verksamt ända in på 1850-talet) för amerikanska slavar att lära sig att läsa, och om hur en del ändå lyckades lära sig det. Trots riskerna. Manguel skriver:

"I hela Södern var det vanligt att plantageägarna hängde slavar som försökte lära de andra att stava." (sid. 363)

Även en stolle som Anthony Comstock behandlas, som mer eller mindre på eget bevåg i sin religiösa fanatism reste omkring i USA på 1800-talet och såg till att samla in och förstöra litteratur som han ansåg stötande. Vare sig han läst de nämnda böckerna eller inte. Själv kom han att skryta med att han förstört 160 ton böcker. (sid. 369)

I sammanhanget ska naturligtvis ökanda Index Librorum Prohibitorum nämnas, den katolska kyrkans svarta lista över oönskad litteratur, en lista som började fyllas på av inkvisitionen 1559 och var officiell ända till 1966, och dömde ut författare som Voltaire och Graham Greene, likväl som teologiska författare.

Läs gärna En historia om läsning och ta del av en mycket vacker skildring av läsarens såväl som författarens värv genom tiderna. – Manguel skriver "Vi är vad vi läser" (sid. 226). Det är en fin sammanfattning av den läsande människan; och den läsande människan: det är kärnan i En historia om läsning.

Found poetry från Aftonbladet

Specialpoesi upptar mitt intresse! Found poetry, poesi där man tar en färdig text, gör radbrytningar, eventuellt uteslutningar eller tillägg. Det är en form av poesi med rötter i dadaismen.

Ett exempel. Nedanstående text är ett omarbetat utdrag ur artikeln Rånförsök mot växlingskontor i Vällingby från Aftonbladets nätupplaga.

Männen försvann från platsen
i bil,
sedan fick de punktering
och lämnade
bilen.

Bombtekniker
kallades till platsen
för att undersöka
något
rånarna
lämnade kvar
på kontoret.

Klockan
14.05
var faran över.

Det är
oklart
om det var en riktig
BOMB
eller en attrapp.

Man har
skjutit
på den
och inget hände,
säger
polisen.

Ah, det är så härligt underhållande att arbeta med texter!

Censur

Något av det vidrigaste jag vet är censur av litteratur. Litteraturcensur är en inskränkning av individens uttrycksfrihet och därför en inskränkning av vad jag menar att det innebär att vara mänsklig.

Nu läser jag Förbjudna böcker, en bok från femtiotalet om bokcensur genom tiderna, och Manguels En historia om läsning, och slås återigen av religiositetens och moralismens avsky för den fria litteraturen, så snart som den avviker från deras etablerade normer. Fy fan.

Nån gång i femtonårsåldern, under min kristna period, berättade jag för en pastor att jag gillade Stephen King. Pastorn demonstrerade sitt ogillande, och följden blev att jag, som ville ta religionen på allvar, och trodde att man gjorde det bäst genom att vara så sträng som möjligt, slutade läsa Stephen King – som var ett av mina första stora litterära möten som yngling, med Det, Den förskräckliga apan och vad det kan ha varit mer, böcker som inspirerade mig att skriva själv! Nå, skrivandet och det fria läsandet tynade under den kristna skäppan.

Något av upprorets behag ligger kanske fortfarande bakom min fäbless för uppkäftig och obekväm litteratur i dag. Jag tycker helt enkelt bättre om litteratur som får mig att reagera, än de slätstrukna bokstavsuppradningar som jag tillät mig förr: predikningar, essäer och apologetik vars budskap var så förutsägbart att man hade kunnat sammanfatta alltihop utan att ens läsa mer än boktiteln eller rubriken.

Så nu: fritt fram för det bestialiska, det pretentiösa, det burleska, det erotiska, det vansinniga, det motbjudande, det vackra, det udda; leken och allvaret! Nietzsche och Bukowski! Kafka och King! Fram för den ofängslade litteraturen! Tack Gud, för att det fria ordet inte längre förtrycks. Inte här. Inte nu.

Cut-up

Läste nånstans att William Burroughs emellanåt använde sig av cut-up-tekniken, det vill säga, att han klippte upp färdiga texter och omarrangerade dem, för att få fram nya effekter. Jag har roat mig lite med att sitta med en pennkniv och klister och använt samma teknik.

En serie begravningsreferat som hamnade under kniven blev:

begravningsgudstjänst
har ägt rum
i Hoppets kapell
Vid graven avled
95 arbetskamrater
sonen medverkade Med orgelmusik
I kistan talade Barnbarnsbarnet

Märkligt, suggestivt; och nästan meditativt att pyssla med.

Edit: Kan vara värt att nämna att UKON använder cut-up-tekniken i Synopsis. Bland annat klipper han sönder dödsannonser och för samman fraser därifrån till en längre dikt.

Litteratur i Kambodja

Aftonbladet har en intressant artikel på nätet om den fria litteraturens utsatta position i Kambodja – Litteratur under hot. Den är väl värd att läsa.

Bokrecension: Språkbitar

Språkbitar är en samling miniessäer samlade av Jane Nystedt och utgiven på Svenska Förlaget.

Miniessäerna, som alla på något sätt handlar om språk, är knappt 80 stycken till antalet och har sitt ursprung i de treminutersföredrag som olika språkforskare höll i radio under våren 2001; det de sa har anpassats till bokformat och getts ut i denna bok. De flesta texterna är i längd runt en och en halv eller två sidor.

Detta är en liten guldåder för folk intresserad av språk! Här finns utredningar som är klassiska i språksammanhang, som särskrivningsfenomenet, men även en mängd betraktelser över andra språk, såsom ryska, kinesiska och koreanska. Man får lära sig om egenheter i vårt eget språkbruk; som vår vilja att i kommunikation nå samsyn, medan det i andra språkgrupper snarast kan anses oförskämt att inte bjuda på argumentatoriskt mothugg. Det finns även en del att läsa om hur det rent fysiskt går till när vi talar och lär oss att tala.

Eller varför inte läsa om hur kineser beter sig när de svär? – Vi tar ofta till begrepp ur kristendomen: jävlar, helvete, fan och så vidare. I kinesiskan, får vi lära oss, är det mycket populärt, när man svär, att förolämpa kvinnliga släktingar till den man förolämpar. Om man vill vara riktigt grov kan man till exempel antyda att man ska ha intimt samröre med åtta generationers kvinnor i den andres släkt, och att man ska börja med att gräva upp dennes familjegrav i detta syfte... Eller ett mildare, men dock säkert effektivt sätt att förolämpa den andre: att kalla honom sonson... (sid. 177f).

Artiklarna är skrivna av en mängd forskare från Stockholms universitet, vilket borde ge en vetenskaplig legitimitet åt det behandlade. Språket är emellertid sällan fackmässigt, utan lättillgängligt och inbjudande till läsning.

Det här är en perfekt bok att ta till vid små pauser – den är väl värd att införskaffa och läsa!