Rekonstruktion av likvaka.
Fonus begravningsmuseum, Falköping
Seder och bruk vid livets slut är skriven av prästen Lars Bondeson.
* * *
Jag har saknat en bok av det här slaget. Som begravningsentreprenör och historiefantast försöker jag läsa så mycket som jag kommer över om begravningshistoria och begravningskultur. De mer omfattande etnografiska eller mentalitetshistoriska studierna är i regel utförda i andra länder i Sverige.
Men här har Lars Bondeson sammanställt en koncis bok som koncentrerar sig just på svenska begravningsseder, med fokus på tiden från 1600-talet intill 1900-talet. Den håller sig på en förhållandevis konkret nivå: Vad gjorde man faktiskt? När gjorde man det? Hur gick det till? Varför gjorde man som man gjorde?
Därmed blir boken en litet källsprång av god kunskap för den som vill fördjupa sig i svensk begravningskultur.
Och eftersom jag nu inte kan låta bli att dela med mig lite av det som Bondeson berättar om, tillåter jag mig att dröja vid ämnet.
* * *
Först och främst — innan döden. Det verkar, enligt Bondeson, varit en utbredd föreställning att man genom diverse varsel kunde bli varse att döden var på ingång. Varslen såg man i naturen omkring sig — och i nästan allt som bröt av från det vanliga.
Fegljuset är ett sådant fenomen, som återkommer i olika skildringar av folktro kring döden.
När någon skulle dö, menade man ofta, att man kunde se detta
fegljus. Och feg här betyder inte brist på mod, utan skall förstås i betydelse av "döende". Och detta lilla ljus, denna låga, skall man ha kunnat se där någon låg döende, eller också kunde man se det förflytta sig från kyrkogården. Eller på någon plats som hörde ihop med den person som skulle dö — till exempel dennes trädgård.
Men också ovanliga ljud eller hur djur rörde sig kunde tas som tecken på att döden skulle komma.
"I regel tolkade man allt ovanligt, allt som avvek från det vardagliga, som varsel."
Något annat som också förekommer i berättelser, är att man gav akt på ljusen i kyrkan under gudstjänsten. Om händelsevis ett ljus slocknade i predikstolen, kunde man vänta sig att prästen skulle dö. Slocknade ett ljus längre ner i kyrkan, var det någon av allmogen som stod på tur. Bondeson berättar om en händelse i Svenljunga kyrka, där ett ljus 1854 slocknade på altaret under julfirandet, varefter prosten var död inom ett år. I den närbelägna Revesjö kyrka slocknade samma jul också ett ljus — och komministern var också han död inom en kortare tid.
* * *
Nå, men så dog en människa. Man hängde då vita lakan för fönstren — man får betänka att det i gamla tider inte var vanligt med gardiner. Klockan stoppades i regel. Och man såg till att ett av fönstren dessutom var öppet, så att själen kunde ta sig ut. Man borde iakktta stillhet när dödsfallet inträffat, och undvika stoj och gap.
Ur rummet där den döde låg togs färgglada dukar bort, i den mån de fanns. Borden täcktes med vita dukar istället, eller med vita lakan. Glänsande ytor, i synnerhet speglar, täcktes över.
Inom en eller två dagar efter dödsfallet skall kroppen tvättas. På 1800-talet, berättar Bondeson, genomfördes tvagningen i regel av de andra i huset boende. Om ett barn avlidit, borde faddrarna göra tvagningen. Rent praktiskt lades kroppen ofta på en avhängd dörr eller liknande, vilken placerades på bockar. Fanns det möjlighet, flyttades kroppen efter tvagning ut på logen.
I bygemenskapen aktiverades de förr vanliga
gravlagen, som bar ansvaret för att ombesörja det praktiska kring begravningen och de traditioner som hörde därtill — till exempel grävning av grav, ringning i kyrkklockorna och så vidare. Man får minnas, att anställda kyrkvaktmästare är en ganska sen inrättning. Det var upp till församlingsborna själva att sköta mycket av det som i dag utförs av kyrkpersonal och begravningsentreprenörer.
Snarast borde man försöka få till själaringning. Man ringde vanligen med start klockan 10 i en timme, om det var en äldre person. För yngre ringde man kortare tid. Prästerna var väl förr inte så förtjusta i denna katolska rest, skriver Bondeson, men man lät ändå församlingsborna hållas. Fortfarande förekommer själaringning förhållandevis frekvent på landsbygden, även om den — väl av praktiska skäl — i mer tätbebyggda områden upphört. Och man ringer inte längre i en timme. Tio minuter torde vara vanligare.
* * *
Kistor är ingenting som alltid förekommit vid begravning. Med tanke på att begravning följde tätt på dödsfallet i gammal tid, var det inte lika nödvändigt, som det kom att bli när begravningsdatumet sköts längre på framtiden än vad som tidigare varit sed. Det dröjde framåt slutet av 1600-talet, innan kistor började bli vanligare. Det var bysnickarens uppgift att sköta om sådant, och helst skulle han tillverka kistan i själva sorgehuset. Det sågs som illavarslande om kistan blev för stor eller för liten, så noggrannhet var viktigt.
Den vanligaste kistfärgen har traditionellt varit svart för vuxna, och vitmålad — eller annan färg — för yngre.
När så den döde blivit tvättad, sveptes han och lades i kistan. Detta skedde i regel dagen före begravningen. Och eftersom begravningar hölls före söndagens högmässogudstjänst, blev alltså kistläggningen vanligen planerad till lördagen. I äldre tid ombesörjde de närmaste kistläggningen, men det kom att bli allt vanligare att en kvinna i byn fick ansvaret för detta, en så kallad "liksveperska".
Vad man haft på sig i kistan har varierat med tiden. Det har dock varit vanligt att allmogefolket haft på sig det finaste man ägt — i regel brudutstyrsel för kvinnor och bröllopsskjortan för männen. Över ansiktet kunde en svepduk läggas — något som förekommer fortfarande. Men i gammal tid ville man att snibbarna på den fyrkantiga lilla duken skulle sticka ut ur kistan. Händerna lades i äldre tid utmed armarna, men på 1800-talet började de läggas i kors ovanpå täcket.
* * *
När den döde väl var lagd i sin kista, kom, skriver Bondeson, byfolket gärna och såg den döde — barn som vuxna. Gärna skulle man röra vid den döde. Folktron föreskrev även, att om en död rörde vid en del av de levandes kropp, där han eller hon hade ont, så kunde man därigenom få bot.
Dagen före begravningen borde man hålla likvaka, och alltså hålla liket sällskap. Dylika vakor höll man en bra bit in på 1800-talet. Det var framförallt en privat tillställning, och prästens närvaro var inte nödvändig.
* * *
På begravningsdagen samlades begravningsdeltagarna i sorgehuset, där också den döde var. Det var förr alltid på en söndag, och först mot slutet av 1800-talet började det bli vanligt med begravningar även på andra dagar. När man samlats, åt man tillsammans. Vanligen samlade kring den döde.
När man var redo att ge sig av, stängdes kistlocket, som varit öppet, och de som skulle bära kistan lyfte den. Helst borde kistbockarna varpå kistan vilat sparkas omkull, och kroppen skulle alltid föras med fötterna före. Bars den döde med huvudet först kunde man råka ut för spökerier. Kistan placerades på en bärbår, som sedan bars i sin tur, med kistan på, eventuellt med ett bårtäcke över.
Det ansågs länge vara en hederssak att bäras hela vägen till graven. Oavsett avstånd. Det innebar att en hel del bärare emellanåt fick kallas in, så att man kunde byta av varandra. Helst borde man inte stanna med kistan, innan man kommit utanför den dödes ägor. Under inga omständigheter borde kistan ställas ned på marken. Måste man stanna, så skulle kistan ställas på medtagna bockar, eller då man använde bärbår, på bärbårens ben.
Med tiden började man istället använda hästskjuts. Inte utan motstånd, berättar Bondeson — just eftersom man verkar ha ansett det vara en hederssak att bli buren. I somliga västgötska socknar hade hästskjutsen inte slagit igenom ens på 1890-talet.
* * *
När begravningsföljet nådde kyrkogården inväntande man att klockorna skulle ringa. Eventuellt öppnade man återigen kistan för en sista visning av den döde. Därefter gick man direkt till graven. Begravningsgudstjänst inne i kyrkorna är av relativt sent datum; det blev allmänt först i början av 1900-talet. I kyrkolagen av år 1686 var det till och med uttryckligen förbjudet med begravningsgudstjänst inne i kyrkan, om man nu inte hade sin grav där. I övergångsskedet blev nog klassamhället tydligt: kyrkan tog ut en avgift för att kyrkan skulle få användas till lokal för begravningsgudstjänsten. Alltså kunde rika bönder vara inomhus, medan fattigare torpare och backstugusittare hade sina begravningar direkt vid graven.
Efter att kistan sänkts i graven, och prästen kastat jord tre gånger på kistan, gick de anhöriga fram och kastade i mull även de. Sådant kunde man se så nära vår egen tid som för hundra år sedan. Sedan fylldes graven igen, om man inte väntade med det till dess att de anhöriga gått in i kyrkan för att vara med på den ordinarie gudstjänsten. Det var då sed, att man som sörjande inte reste sig under hela gudstjänsten, inte ens då resten av församlingen stod upp under de föreskrivna momenten i ritualet.
* * *
Bondeson skriver i
Seder och bruk vid livets slut mycket mer om begravningsanknutna saker. Avsnittet om svensk kyrkogårdshistoria är kanske särskilt intressant. Han berättar även om hur man hanterade självmördare och mördare, om eldbegängelsens historia och om mängder av olika mer eller mindre lokala seder, anknutna till olika typer av folktro.
Det är dock beklämmande, att han i sin exposé i princip har uteslutit de yrkesmän och -kvinnor som under de senaste drygt hundra åren arbetat mer med begravningarnas praktiska sidor än några andra: begravningsentreprenörerna. Deras historia återstår att skriva. De gånger yrkesgruppen förekommer i Bondesons bok, är det aldrig positivt, ibland neutralt, och någon gång negativt: våra förslag på verser i dödsannonser är av dålig poetisk art, och vi har lämnat traditionen med svarta begravningsbilar bakom oss för ljusare färger, vilket man får intrycket av att Bondeson tycker är illa gjort.
Någon gång reagerar jag över att motsatser uttrycks: i olika stycken
hävdas varandra motstridiga fakta. Men man får väl då hålla i minne, att
begravningsseder knappast är enhetliga fenomen. Det märker jag än i
dag: det som är självklart i ett geografiskt område, kan i ett område
bara någon mil bort vara mycket ovanligt.
Som avdankad akademiker saknar jag fotnoter, slutnoter eller åtminstone källhänvisningar. De hade varit ett värdefullt komplement. Men det är samtidigt inte Bondesons avsikt att skriva en vetenskaplig studie, utan mer en orientering. Fotnoternas avsaknad är förståelig, även om jag saknar dem.
Emellertid — jag vill varmt rekommendera och lovorda
Seder och bruk vid livets slut till var och en som intresserar sig för döden som kulturfenomen och i synnerhet för begravningskultur och -historia. I Bondesons bok har man mycket att hämta, och allt är skrivet med en klar och tydlig prosa.
— — —
Seder och bruk vid livets slut, Lars Bondeson, Verbum 1987. ISBN: 91-526-1426-3. 131 sidor.
Inlägg
