Bokrecension: Isländska sagor (vol IV) | Hjalmar Alving (övers.)

Isländska sagor (del IV) är en samling fornnordiska eller tidigmedeltida sagor, översatta och kommenterade av Hjalmar Alving (1877–1958).

Denna den fjärde och avslutande volymen i serien innehåller Hravnkel Freysgodes saga, Hönsa-Tores saga, Viga-Glums saga, De sammansvurnas saga, samt åtta kortare sagor.

* * *

De flesta av sagorna utspelar sig under det vi kallar vikingatid. Några hör hemma i en förkristen tid, och åter andra i en nykristen tid. Vi märker av både hedniska bruk och kristna sådana.

Sagogenren isländsk litteratur är speciell. Vi ska här med ordet "saga" inte omedelbart sätta likhetstecken med vad vi i vanliga fall menar med ordet. Den isländska sagan har mer gemensamt med det vi kanske kan kalla krönika, än med det skimmer av fiktion som saga annars skänker.

I vilken mån sagorna ska förstås som rent historiska skildringar är mycket omdebatterat. Det finns de som menar, att de mer eller mindre ska läsas som genuina historiska skildringar. Och det finns de som menar att de i allt väsentligt är uppdiktade.

Som lekman är det givetvis omöjlligt att ha en kvalificerad uppfattning i frågan. Men jag förhåller mig personligen till dem som något i gränslandet mellan fiktion och historia.

De nästan överväldigande mängder namn, släktskapsförhållanden och geografiska platser som det redovisas för, hade knappast varit nödvändiga, om inte den som till sist skrev ner den från början muntliga historien, åtminstone ville placera i berättelsen i en högst konkret tid och på en högst konkret plats.

Det kan också nämnas, att Alving valt att helt enkelt utesluta vissa släktlängder ur texten, eftersom han fann dem alltför ovidkommande för berättelsen – och, får vi förmoda, för tungande. Själv tycker jag den lösning är bra, som jag sett i vissa översättningar av norrön prosa: att släktlängder som tynger prosan i hög grad, helt enkelt flyttats ner i fotnoter.

Jag är benägen att tro att texterna är förankrade i den konkreta historien, men sedan i olika utsträckning glidit iväg in på det frodiga och mustiga berättandets vatten.

Den isländska berättarkonsten är kärv och har ofta berömts för sin objektivitet, även om denna objektivitet ofta endast är skenbar: berättaren lyckas, för att låna en bild av Lars Lönnroth, använda en sorts isbergsteknik. Det som sägs är den synliga delen av berget, men därinunder, bortom de kärva konstaterandena och de ironiska antydningarna, finns djup av tolkningsmöjligheter.

Vissa delar av berättelserna är uppenbart mytiska, som när Torstein Oxefot ger sig ut för att dräpa troll. Men många sagor berättar om personer som vi vet har funnits och som vi känner till en del om deras liv. Vissa personer förekommer eller hänsyftas det på i flera olika sagor. Därigenom är de försedda med ett slags medeltida internt referenssystem, för att sätta allt i sitt sammanhang.

* * *

Jag ska kort referera en av de sagor som jag fann mest roande, för att kanske ge en liten känsla av hur sagatraditionen kan ta sig ut i praktiken, om än här starkt komprimerad, och med uteslutande av så många släktlängders utläggningar som möjligt.

* * *

Hrvankel kom till Island med sin familj i sin tidiga ungdom, blev med tiden hövding och var särskilt förtjust i guden Frej, som han blotade till.

En grabb som heter Einar bor i närheten och tar tjänst som dräng hos Hrvankel. Denne sätter Einar att vakta  får och ett antal hästar på sätern. Men en sak fick han inte göra: rida på Hravnkels egen älskade häst. Hravnkel berättar att han gått ed på att dräpa den som rider hästen.

Det vill sig nu inte bättre, än att ett antal får försvinner för Einar, som då sitter upp på Hravnkels häst för att rida och leta efter dem. Hrvankel får veta detta, och rider upp på sätern...

"...och i den övertygelsen, att en man, som bryter heliga löften, går det illa, hoppade han av hästen, sprang mot Einar och gav honom banehugg."

Och därmed är en släktfejd igång, så typisk för de isländska sagorna och deras inneboende logik: dräper du någon från min släkt, dräper jag någon från din släkt.

Einars far försöker få Hrvankel att böta för dråpet — så som sed är, när man inte vill dra fallet till tinget — men detta vägrar han. Han erbjuder sig istället att sörja för den förorättade familjens behov under resten av faderns liv. Det vill dock inte fadern gå med på, utan han vill då ta hela saken till tinget.

För att lyckas på tinget är det, i synnerhet om man är en enkel man, oerhört viktigt att ha stöd av mäktigare folk. Einars far rider nu omkring och försöker samla folk som kan tänka sig att stödja hans sak. De flesta tycker att han gjorde illa, som inte antog Hravnkels anbud om gottgörelse, men det slutar ändå, med att den mäktige Hrvankel ställs inför tinget och dömes fredlös.

Strax därefter rider Einars släktingar hem till Hrvankel. De tillfångatar honom och åtta av hans män, sticker med knivar hål genom deras hälsenor, drar rep därigenom och hänger upp dem på en stång. Hrvankel får sedan två val: antingen att mista livet, eller att lämna trakten och endast få med sig så mycket saker, som Einars släktingar själva bestämmer. Han väljer livet och lämnar sin gård.

När han sedan får veta, att Einars släktingar bränt ner hans gudahus och dödat hans älskade häst, säger han:

"Att tro på gudarna, det är bara dårskap"

Och sagan berättar att han därefter aldrig mer skulle tro på dem och att han aldrig mer skulle blota.

Men Hrvankel satt inte blott och inväntade döddagar på sin nya gård. Han samlade återigen ihop en stor rikedom och blev återigen en mäktig man.

Efter några år dyker en släkting till Einar upp, som i flera år varit utomlands. Hrvankel får veta detta, och med några förtrogna genskjuter han den vittbefarne och dräper honom.

Hravnkel lyckas så vrida lyckan till sig igen, och överfaller sin egen förra gård, där Einars släktingar nu håller till. Han tillfångatar släktens ledare, och tvingar honom att lämna ifrån sig hövdingadömet och egendomen.

Och mot slutet av sagan konstateras det:

"Hravnkel satt på sin gård och behöll sitt anseende och sin makt i många år. Han dog i sotsäng, och hans hög är i Hravnkelsdalen, öster om Adalbol. Bredvid honom i högen lades många dyrbarheter, alla hans härkläder och hans goda spjut."

Det är väl något oklart vad vi ska dra för sensmoral ur detta. Men en underhållande berättelse är det hursomhelst — och vi kan också notera, att det inte nödvändigtvis finns några för alla lika goda slut i isländska sagor.

* * *

Det är en mycket dynamisk period som sagorna utspelar sig i: det stora religionsskiftet står för dörren, eller har nyss inträffat.

Religionsskiftet förefaller emellertid inte bekymra gestalterna i sagorna nämnvärt. Kanske beror detta, på att sagorna skrevs ner i kristen tid, och religionsskiftet var då ett fullbordat faktum. Eller speglar det kanske helt enkelt, att folk i allmänhet inte brydde sig särskilt mycket om huruvida de blotade till Frej, eller tillbad den nye guden.

Sagorna i fjärde delen av Isländska sagor ger hursomhelst inte mycket utrymme åt religionen som sådan. Ett lysande undantag är stycket i Hravnkels saga, där denne efter de bekymmer han hamnat i avsäger sig alla gudar, utan att för den sakens skull sagan säger något om att han skulle ha blivit kristen. Här har vi kanske norrönt områdes första litterära belägg för existensen av en ateist!

De isländska sagorna – oavsett förankring i den faktiska historien – ger oss möjlighet att lite ana konturerna av vår dunkla och dimmiga nordiska historia. Det gör dem intressanta också ur ett rent källkritiskt perspektiv.

Men vi får för den sakens skull inte glömma, att de är spännande historier, helt enkelt, förmedlade med svårefterhärmlig och mycket effektfull litterär stil: knapphetens och karghetens estetik.
– – –
Isländska sagor (del IV), Hjalmar Alving (övers.), Gidlunds 1945, omtryck Fingraf Tryckeri, Södertälje 1998. ISBN: 91-7844-281-8. 323 sidor.

Bokrecension: Skaldemjödet i berget | Lars Lönnroth

Skaldemjödet i berget: Essayer om fornisländsk ordkonst och dess återanvändning i nutiden är skriven av Lars Lönnroth (f. 1935).

* * *

Jag tycker mycket om den äldre Eddan. Det är nog ganska naturligt, för i den sammanstrålar några av mina kärnintressen: historia, litteratur, poesi och religion.

Men i den öppnas också perspektiven mot en kultur som ännu är relativt orörd av den judeokristna kulturen. I Eddans dynamiska och dunkla bilder sätts läsaren i direktkontakt med föreställningarna hos en kultur som inte längre finns kvar, en helt annan kultur än den sterila som erbjuds av kristendomens dogmatik och scheman.

* * *

Lars Lönnroth har i Skaldemjödet i berget samlat nio essayer om hur Eddan och fornnordisk dikt och fornnordiska sagor lästs och förståtts och inspirerat alltifrån sin tillkomsttid intill nutiden. De är samtliga mycket välskrivna, och erbjuder läsaren spännande insikter i den fornnordiska mytvärlden och hur denna mytvärld kommit att användas, tolkas och för all del även förvrängas av sentida läsare, litteratörer, poeter.

Redan i den första essayen pekar Lönnroth på något av det mystiska och samtidigt tilldragande med den gamla poesin:

"Forntidsdiktens universum är oss på samma gång djupt främmande och egendomligt välbekant – som en dröm eller ett barndomsminne. Dess lyriska språk bygger på en bortglömd mytologi och ett arkaiskt sätt att tänka."

Lönnroth ser i den fornnordiska diktkonsten en påtaglig korthuggenhet, en hårdkokthet, en tillknäppthet, ett språk som just genom sina ständiga underdrifter — och kanske genom sin ironi — likväl på ett nästan vibrerande sätt lyckas förmedla starka känslor, utan att på ett patetiskt sätt ta till överord.

Senare tiders läsare, inte minst i den nationalromantiska eller nationalistiska sfären, har måhända velat göra våld på den ursprungliga stilen genom sina storslagna dikter i nya dikter och litterära verk: men vi måste städa bort dessa föreställningar, för att kunna nalkas de gamla texterna på ett bra sätt.

* * *

Det krävs en hel del insikt i den fornnordiska föreställningsvärlden och myterna för att få nåt ut av Eddadikterna. En stor del av poesin är uppbyggd av "kenningar", alltså en slags poetiska omskrivningar eller metaforer som hänför sig till en särskild komponent i en myt som var välbekant för dåtidens läsare — eller snarare lyssnare — men som vi ibland inte längre når. Skaldernas språk var därigenom avsiktligt dunkelt, avsett att förstås blott av dem som också hade djup förståelse för mytens universum.

Exempel på kenningar finner vi ständigt i Eddadikterna. I Egil Skallagrimssons saga hittar vi en dikt där det talas om "Odins tjuvgods". Detta syftar på just Skaldemjödet, som en jätte förvarade djupt inne i en grotta, men som Oden fick tillgång till genom att svika jättedottern som vaktade det.

Och genom att dricka Skaldemjödet, fick Oden och de som han försåg med mjödet förmågan att bli skalder. Så genom en enkel kenning öppnas ett helt mytologiskt sammanhang upp.

Känner man däremot inte till myten om Skaldemjödet blir givetvis talet om "Odins tjuvgods" fullkomligt obegripligt: en låst mening, en låst kenning.

* * *

Lönnroth ser de fornnordiska berättelserna som isberg, vilket han utvecklar i samlingens andra essay. Man ser i texten blott toppen av något som ligger dolt i djupet genom antydningarna. Därmed blir givetvis dikterna utmärkta objekt för djupanalys. Och sådana ger sig Lönnroth förtjänstfullt i kast med gång efter annan.

På ytan blir ger i synnerhet de fornnordiska sagorna intryck av att vara nästan osannolikt objektiva skildringar av ett skeende; men här kommer isbergsmetoden in: sagorna säger mycket mer än vad de vid första anblicken förefaller säga, och berättarens objektivitet är kanske objektivitet blott till ytan.

Genom att skildra en stor behärskning vad gäller känsloyttringar, men att antyda stora känslostormar därinunder skapas en mycket stark effekt. Lönnroth skriver:

"Det är, vill jag föreslå, motsättningen mellan kyligt objektiv yta och passionerat irrationell undertext som betingar sagastilens konstnärsskap i dess bästa stunder. [...] [Läsaren] tror sig läsa en saklig och lidelsefri redogörelse av yttre fakta, men manipuleras i själva verkat att tolka händelseförloppet efter ett bestäm, ofta demoniskt mönster."

Berättelserna öppnar vidare ofta upp för en mångtydighet.

Ödet är ju en drivande kraft i den mesta fornnordiska berättarkonsten, men även ödet kan ge vinkar om olika orsaker, eller en mängd orsaker, till varför skeendena utvecklas som de gör. Tillvaron uppfattas som ödesbestämd, men utan att mista sin mångtydighet. Därmed blir det också, menar Lönnroth, ogörligt att försöka utläsa en entydig ideologi ur berättelserna.

* * *

I den utmärkta essayen "Eddan som föreställning" beskriver Lönnroth hur dikterna rent praktiskt framförts. Det är viktigt att inte glömma, att dikterna i Eddan inte varit skriftliga dikter, inte skapade på papper och sedan lästa.

Eddadikterna är muntliga dikter, avsedda att också framföras muntligt, sannolikt med vissa dramatiserande åtbörder av en enskild berättare. Eddadikterna är avsedda att mottagas som recitationer, inte som läsning. När man i dag läser Eddadikterna, är det viktigt att tänka sig in i detta, ja, att föreställa sig dem som hörda dikter, snarare än lästa.

Det är, berättar Lönnroth, nästan omöjligt att datera Eddadikterna, men han ansluter sig ändå till teorin, att de varit i muntligt omlopp i hundratals år innan de fästes på pränt i den kristna eran, under 1200-talet.

Dikterna har alltså existerat i en levande, muntlig tradition, där de myter som det alluderas på kunde antas vara kända av åhörarna. Så kunde dikterna vara korta, genom att med ett ord eller två, föra in föreställningar från ett mycket komplext mytuniversum.

Dock är Lönnroth av uppfattningen, att Eddadikterna knappast behöver ha haft någon symbolisk eller kultisk funktion. Det finns de uttolkare som försökt länka samman företeelser i dikterna med diverse naturfenomen, liksom det finns uttolkare som tänkt sig dikterna som texter avsedda för liturgiska eller rituella funktioner. Lönnroth förefaller dock mycket mer se dem som underhållning.

"Man behöver inte alls förutsätta att dramat haft någon djupare religiös eller allegorisk innebörd för publiken eller de medverkande under hednisk tid (eller senare för den delen)."

Man riskerar nämligen att tappa bort poesin, fortsätter Lönnroth, om man ensidigt fokuserar på texternas eventuella funktion blott som symboler eller naturkrafter.

* * *

Lönnroth beskriver i sin essaysamling också hur de fornnordiska texterna kommit att användas av sentida skalder i mer eller mindre lyckade sammanhang. Många gånger visar det sig, att dessa skalder blandat in allehanda mytmaterial, även icke fornnordiskt sådant. Inte minst ser man detta under romantiken, där eddastilen och eddainspirerade dikter får skänka en sorts natur- eller skräckromantisk känsla, samtidigt som eddamaterialet trängs med allehanda keltiska och andra mytologiska system.

Och när dikterna skall förenas med tidens filosofiska strömningar, blir det inte ovanligt att material letar sig in i de litterära alstren, som helt enkelt inte har någon härstamning i de ursprungliga källtexterna. Och så är man givetvis fri att använda texterna, kan jag tycka. Men vill man veta vad den fornnordiska diktkonsten verkligen bestod i, bör man nog söka sig till källorna, snarare än till dess senare epigoner.

* * *

I sina djupanalyser av båda fornnordiska berättelser och senare dikter använder sig Lönnroth av utförliga citat. I regel är jag inte förtjust i mängder av långa citat: men här fyller de en viktig funktion.

Det hade givetvis varit omöjligt för mig att förhålla mig till Atterboms dikt "Skaldespråk", om den inte också hade citerats i stor utsträckning. Och genom Lönnroths häpnadsväckande stora litterära kunskap plockas dikten sedan sönder, ja dissekeras, så att man liksom kan se hur dess senor rör sig, och hur den är uppbyggd och är tänkt att fungera.

* * *

För oss som inte känner oss hemma i en judeokristen kultursfär, hur väl vi än känner den, bjuder de fornnordiska berättelserna och Eddadikterna på en mängd alternativt stoff att använda i sitt eget funderande kring de stora frågorna, kring döden, kring livet. Och jag skulle mer än gärna välkomna ett allmänt återupptäckande av den fornnordiska myt- och symbolvärlden.

Det är djupt tillfredsställande att märka, hur den egna förståelsen för de fornnordiska dikterna ökar ju mer kunskap man tillägnar sig om dem och den kultur och mytvärld där de uppstod. Det är en potent föreställningsvärld som målas upp, med sin vilda natur, sina starka kampmotiv, sitt fokus på människans plats i världen i förhållande till forntid och framtid, och en gudavärld vars gudar bryr sig minimalt om människorna, och därför blir lättare förhålla sig till.

Vi är förhoppningsvis redo att lämna bakom oss eventuella kvardröjande associationer mellan fornnordisk mytologi och unken 1800-talsnationalism med sina senare ekon ändra fram till våra dagar. Och att återupptäcka den symbol- och mytvärld som vi nästan glömt av.

Lars Lönnroth ger i Skaldemjödet i berget många nycklar till förståelsen av denna dunkla värld, och många insikter i hur man förhållit sig till den genom historien.
– – –
Skaldemjödet i berget: Essayer om fornisländsk ordkonst och dess återanvändning i nutiden, Lars Lönnroth, Atlantis 1996. ISBN: 91-7486-268-5. 222 sidor.

Tidningsklipp: "En mängd människoben" | Kalmar. 1898

Tidningsklipp ur tidningen Kalmar., måndagen den 20 juni 1898. Vissa styckebrytningar införda.

* * *

En mängd människoben, till och med några nästan fullständiga skelett, hafva anträffats under det pågående jordschaktningsarbetet i Malmö och Rörsjöskolan.  

Här har i forna tider varit afrättningsplats, och de förmultnade benen kunna således med visshet antagas vara qvarlefvor efter brottslingar, som här blifvit halshuggna, något som äfven bestyrkes deraf, att samtliga hufvudskålarna voro skilda från benstommarne.  

Det vill synas som om de flesta liken nedgräfts utan att hafva blifvit lagda i kistor. Här och der anträffades ett par, tre skelett liggande tillsammans; de voro tydligtvis lemningar af personer som samtidigt blifvit afrättade. Å en del funnos ännu multnade lemningar af klädespersedlar.  

Icke i mannaminne har någon afrättning egt rum å denna plats, men ännu i början af århundradet, då offentlig kroppspligt ofta nog förekom, fanns här en hög påle, vid hvilken delinqventerna bundos under spöslitningen, och gamla Malmö-bor bruka ännu kalla platsen för "Rackarebacken", ehuru den i flera årtionden varit odlad åker. (Sk. D-Bl.)

* * *

Tidningsklipp: "Ur skarprättarens historia" | Östergötlands veckoblad 1887

Tidningsklipp ur Östergötlands veckoblad, fredagen den 4 mars 1887. Vissa styckebrytningar införda.

* * *

Ur skarprättarens historia. Skarprättaren Steinich, som åtagit sig uppdraget att verkställa Glimmingemördarens afrättning, är nu 64 år gammal, en medelstor och undersätsig karl med böljande gråsprängdt hår och yfvigt, gråsprängdt skägg. 

För 29 år sedan antog han, som var anstäld i tjenst hos dåvarande fängelsedirektören Blank, den lediga skarprättarebefattningen inom Jönköpings län. 

Nu innehar han skarprättarebefattningar inom fyra län, nemligen Jönköpings, Kalmar, Östergötlands och Gotlands, samt åtnjuter 23 kronor i lön från hvarje län. 

Han har förut verkställt sex afrättningar, senast på Gotland å mördaren Tektor. Utom sin lön erhåller han vid hvarje afrättning fria resor samt 10 kronor för hvarje hufvud, som faller under hans bödelsyxa. 

På fråga, om han ej vore rädd eller nervöst orolig vid afrättningens verkställande, svarade han: "Rädd är jag aldrig; men stundom förefaller det bekymmersamt, när den dödsdömde ej blir å stupstocken väl placerad, såsom fallet var med den senaste afrättningen å Gotland, då jag med yxan måste genomskära först rockkragen samt taga hugget på sned, i följd hvaraf tvenne hugg voro nödvändiga, innan hufvudet skildes från kroppen". 

Hvar gång en afrättning förestår i Sverige, kan man ej underlåta att fråga sig sjelf, om det ej vore ändamålsenligare att införa en guillotin än att öfverlåta dödsdomens verkställande åt en menniska, hvars nerver kunna för tillfället vara upprörda och hvars hand i det afgörande ögonblicket kan darra, säger Sm. Alleh.

* * *

Tidningsklipp: "Drunknad under badning" | Norra Skåne 1896

Tidningsklipp ur Norra Skåne, onsdagen den 8 juli 1896.

Den i texten omnämnde Esaias Tegnér var barnbarn till biskopen och skalden med samma namn, vilket gör den drunknade ynglingen Elof Tegnér till densammes barnbarnsbarn.

* * *

— Drunknad under badning. I fredags e. m. timade en ovanligt sorglig olycka vid Arilds läge, i det att en 16 à 17-årig yngling Elof Tegnér; enda barnet till professorn vid Lunds universitet Esaias Tegnér och hans maka, f. Ehrenborg, omkom genom drunkning. Ynglingen hade strax på e.m. begifvit sig ut att bada, men då han efter en halftimme saknades i sitt hem, begaf sig fadern till badstället, der han endast fann sonens kläder. 

Det besannade sig att en olycka inträffat, i det att ett par fiskare efter kort sökande lyckades finna liket, som stod på en klippa på endast fem fots vatten. Det ringa djupet antydde att ynglingen halkat på den sluttande klippan och fallit baklänges, hvarvid han erhållit ett krossår i bakre delen af hufvudet. Bedöfning har antagligen följt, ynglingens sanslösa kropp har blödande glidit ner i vågorna, och lifvet flytt sannolikt utan någon föregående svårare kamp. Han var skicklig simmare.

* * *

Bokrecension: Den stulna njuren | Bengt af Klintberg

Den stulna njuren: Sägner och rykten i vår tid är skriven av folklivsforskaren Bengt af Klintberg (f. 1938), och utgavs 1994.

* * *

Den stulna njuren innehåller hundra vandringssägner av olika karaktär, samtliga kommenterade och analyserade av af Klintberg. Ofta spårar han sägnerna så långt bak man kan komma, för att se hur spridningen av sägnen skett eller för att undersöka om det kan ligga något korn av sanning i den.

Boken har nu några år på nacken, och jag misstänker att en hel del av berättelserna i den är saligen avsomnade, även om jag väl stött på några av dem utanför bokformen. Åtskilliga andra känner man igen från romaner eller teve-serier, vari författaren eller manusförfattaren arbetat in dem i skeendet.

* * *

Bokens titel syftar givetvi på en vandringssägen. Bara för att få en liten uppfattning om hur af Klintberg arbetar, kan vi titta lite närmare på den.

Grundsägnen som presenteras är i stora drag som följer: En man reste i Asien. Han besöker en bar och däckar. Efter ett tag vaknar han på en plats han inte känner igen. Snart visar det sig att han blivit av med en av sina njurar.

I denna form har af Klintberg noterat berättelsen 1992. af Klintberg konstaterar att sägnen var mycket vanlig vid tiden för bokens utgivande. Han presenterar ett antal olika varianter på samma tema.

Allteftersom han söker bakåt i tiden, visar det sig att historien förmodligen uppstått i Latinamerika, där han hittar det första skriftliga belägget i en tidningsartikel från 1987. af Klintberg låter frågan vara öppen huruvida organstölder skett, som kan vara ett frö till sägenfloran, men konstaterar att organstöldsmotivet har blivit mycket vanligt.

* * *

De flesta av sägnerna som presenteras är väl nu saligen avsomnade i den levande muntliga traditionen: andra vandringssägner har nog uppstått sedan 1994.

Men visst känner vi igen berättelser som dessa: Mannen som efter ett one night stand vaknar och märker att flickan är borta, men hittar ett meddelande på badrumsspegeln: "Välkommen i AIDS-klubben". Mannen som skickar sig själv som flygfrakt, och hittas ihjälfrusen när planet landat. Tjuven som halkar under inbrott och stämmer husägaren. — Och kanske andra. Tanden som löses upp i Coca-Cola.

* * *

Mest effekt på mig, som gillar spökhistorier, gör två av de sista vandringssägnerna i boken. Den ena  berättelsen ser ut ungefär så här: en bilist plockar upp en liftande flicka. Hon börjar plötsligt skrika att hon vill släppas av. När hon går ur ser föraren att hennes rygg är urgröpt och maskangripen. Det var — visar det sig — vålnaden av någon som våldtagits och mördats i närheten.

Och den andra berättelsen är knuten till linje 69 på SL i Stockholm. Den förefaller ha varit vanligt förekommande bland chaufförerna.

På sista rundan för kvällen stiger emellanåt tre damer ombord utan att betala. De talar ivrigt med varandra, och stiger inte ens av vid sista hållplatsen, där chauffören tänkt få dem att betala. Chauffören fortsätter till garaget och släcker ner bussen. Men när han kommer fram — är damerna borta. Tydligen knyts sägnen till tre damer som ska ha drunkat under en roddtur vid Djurgården.

* * *

Ofta verkar af Klintberg själv genomfört ett hästjobb med att nedteckna vandringssägner allteftersom han stöter på dem under föreläsning, i möten, på fester — ja, varhelst de dyker upp. Han får uppenbarligen också mängder av brev, från olika länder, med berättelser och tidningsurklipp och med frågor om han känner igen det beskrivna som en vandringssägen.

* * *

Emellanåt kan jag uppfatta de förklaringsmodeller som af Klintberg skänker som väl omfattande eller vittgående. När ett lejon rapporterats synligt i Finland sommaren 1992, så känns för mig inte slutsatsen självklar att detta speglar en aversion mot ryssarna:

"Ryktena handlar alltså om att något främmande hotar vår trygghet. I det finska fallet är det knappast någon tillfällighet att det förrymda lejonet troddes komma från Ryssland. Omvälvningarna i Finlands östra grannland har skapat oro också i Finland, och det är denna oro som tar gestalt i rykten och sägner."

Men att rasistiska stereotyper i vandringssägner har sin grund i det främlingskap som uppstår mellan olika kulturer torde väl dock vara enklare att ta till sig.

* * *

Den stulna njuren är en intressant sammanställning av vandringssägner som väl i synnerhet var i svang i början av 90-talet. Intressant är också att följa af Klintbergs källkritiska arbete, när han söker sägnernas rötter och försöker klarlägga var och när de uppstått, och om det finns någon verklighetsanknytning i dem.

Boken påminner oss också om att vara på sin vakt mot berättelser som verkar lite väl knepiga eller fantastiska. Kanhända har vi fått höra just — en vandringssägen.
– – –
Den stulna njuren: Sägner och rykten i vår tid, Bengt af Klintberg, Norstedts 1994. ISBN: 91-1-949042-9. 291 sidor.

Bokrecension: Isländska mytsagor | Lars Lönnroth (övers.)

Isländska mytsagor består av tre medeltida texter, översatta och försedda med inledningar och kommentarer av Lars Lönnroth.

* * *

De tre mytsagorna som här fått en ny, modern svensk språkdräkt är "Hervarsagan", "Jultåten om Norna-Gäst" samt "Tidrande och diserna". Åtminstone den första sagan utspelar sig möjligen i någon mån i Sverige.

* * *

Hervarsagan består av en samling episoder, löst och möjligen sent sammanfogade till en helhet, med det förtrollade svärdet Tyrfing i centrum. Tyrfing är av den beskaffenheten, att varje gång det dras, måste det dräpa någon. Men det drar också förbannelse över sin ägare.

I sagan citeras en mängd poesi, som Lönnroth menar ha fått sitt fasta utseende under 1100-talet, möjligen i Danmark. Men vissa motiv i berättelsen kan sannolikt spåras ned till folkvandringstiden.

Fastän sagan skrevs ned i kristen tid, är det hedniska inslaget starkt. Särskilt påtagligt blir det — förutom i vissa antydningar om åldriga seder — i den episod som kallas "Gestumblindes gåtor".

Den handlar om en viss mäktig karl som hette just Gestumblinde. Han råkar i fiendskap med en av sagans huvudpersoner, kung Heidrek.

Heidrek kallar om Gestumblinde, för att fejden skall kunna få ett slut — antingen genom att Gestumblinde antar kungens rådgivares dom, eller genom en tävling i att ställa gåtor, där Gestumblinde får i uppdrag att fråga ut kungen, i förhoppningen om att kungen inte kan svaren.

Vad kungen inte vet, är att Gestumblinde kvällen innan sin avfärd fick ett sent besök. En vandrare knackade på hans dörr, och de Gestumblinde och han kommer överens om att de skall skifta kläder, och främlingen antar så Gestumblindes gestalt, medan den verklige Gestumblinde far iväg. Främlingen är givetvis Oden själv.

Och så börjar då Gestumblinde — i själva verket Oden — att framställa gåtor till kung Heidrek. Dessa är av dunkla och i våra ögon långsökta slag, men verkar ändå ha ingått i den dåtida kulturen på något vis. Efter att kung Heidrek lyckats besvara alla föregående gåtor frågar Gestumblinde till sist:

"Vad sade Oden
i Balders öra
innan han bars till bålet?"

Svaret på den frågan kan rimligen bara Oden själv, och därmed förstår kung Heidrek med vem han har att göra: "Det vet bara du, ditt eländiga troll", utbrister han. Oden förvandlar sig till en falk och flyger bort, men kung Heidrek hinner hugga av honom stjärtfjädrarna, och därför, berättar sagan, har falken sedan dess en kort stjärt.

Den som kan sin Edda känner väl igen grundstrukturen i sagan, och framförallt den sista gåtan, från Vaftrudnemål, där samma fråga ställs till jätten Varftrudne, som genom den, liksom kung Heidrek, förstår med vem han har att göra.

* * *

Jultåten om Norna-Gäst berättar om ett besök hos norske kung Olav Tryggvason, som kristnade Norge. Till honom kommer nämligen en man, Norna-Gäst, som underhåller hovet med berättelser om sådant som han själv varit med om.

Norna-Gäst väver in sig själv i de mytiska berättelserna, bekanta från norrön sagotradition, vilket avslöjer att Norna-Gäst alls inte är en vanlig karl, utan en mycket åldrig man.

Det visar sig omsider, att när han låg i vaggan, hade tre völvor — en slags spåkvinnor — besökt hans hem. De två första spådde att han skulle ha stor lycka i livet, men den tredje spådde, att när ljuset som brann över vaggan brunnit ut skulle Norna-Gäst dö.

Man fann genast på råd, och släckte ljuset, och tog undan det, så att det inte kunde brinna ut.

När Norna-Gäst kommer till kung Olav Tryggvason har han ljuset med sig, och han har då levt i trehundra år.

* * *

Den sista mytsagan kallas Tidrande och diserna. Det är en utpräglat kristen text, som handlar om en viss Tidrande, som får se nio svarta diser och nio vita diser komma ridande. — Diser är en sorts halvgudomliga, kvinnliga väsen i nordisk mytologi.

De svarta diserna, som symboliserar hedendomen, anfaller Tidrande som blir svårt skadad och dör dagen efter. Denna syn skall, enligt en vis man på gården förutsäga ett religionsskifte.

Därefter skiftar berättelsen fokus till Tangbrand präst, som missionerade på Island och hade framgång i detta. Lönnroth noterar, att inte bara fokus för berättelsen justeras från ett hedniskt sammanhang till ett kristet, utan att också själva språket ändras: från det norröna korthuggna, till ett teologiskt, utbroderat språk.

* * *

Det är mycket som är dunkelt i dessa mytsagor. Lönnroth har mycket underlättat förståelsen, genom att införa en omfattande notapparat. Dessvärre sitter dessa noter som slutnoter och inte som fotnoter. Alltså krävs ett ivrigt bläddrande fram och tillbaka. Men noterna är mycket informativa, och ger värdefulla nycklar till förståelsen av dessa texter från en annan kultur och tid än vår egen.

Särskilt intressant är att även i dessa texter, som nedskrivits i kristen tid, men i viss utsträckning sannolikt traderats muntligt under lång tid — i vissa fall nog ända från tider före vikingatiden — bevarat en del hedniska motiv och föreställningar.

Den så dunkla tiden bortom kristendomens erövring av Norden förblir förvisso dunkel på grund av avsaknaden av skriftliga källor. Men i texter som dessa kan man få små aningar av en kultursfär som inte längre finns kvar, en religion som förkvävdes, av människor som är våra förfäder.
— — —
Isländska mytsagor, Lars Lönnroth (övers.), Atlantis 1995. ISBN: 91-7486-153-0. 137 sidor.

Bokrecension: Flodhästen | Stephen Fry

Flodhästen är en roman skriven av Stephen Fry (f. 1957).

* * *

Flodhästen är en underhållande skröna, skriven med mycken must, underfundighet och lastad med detta svårdefinierade ting, som jag skulle vilja kalla engelsk humor.

Ted Wallace är en cynisk, alkoholiserad, nattstånden poet och avskedad kritiker. Av en händelse träffar han på sin döende guddotter Jane, som för en hiskelig summa pengar ger honom i uppdrag att fara till Swaffard Hall, där Wallace' gamle vän Lord Logan bor med sin familj.

Uppdraget består, i att Wallace ska spänna sina ögon och ivrigt rapportera allt han råkar på — för något underligt sker där på godset, är guddottern Jane övertygad om. Det visar sig omgående, att det underliga är koncenterat kring Wallace' gudson David, son till Lord Logan. Denne vackre, drömmande halvhysteriska och hopplöst naturromantiske yngling förefaller ha förmågan att hela de sjuka, dels genom handpåläggning, och i fall av mer invärtes smärtor genom penetrerande metoder.

Och in i berättelsen kommer allehanda mer eller mindre märkliga gestalter. Lustigast i det galleriet är möjligen den fjollige före detta prästen Oliver — också en gammal vän till Wallace — som lämnat yrket på grund av sin fysiska förkärlek för rekryterna.

* * *

Berättelsen förs framåt dels genom traditionellt berättande prosa, där Wallace är identisk med berättarjaget, och dels genom brev som skickas mellan Wallace och Jane, där Wallace med svada berättar om sina senaste iakttagelser. Men i texten vävs även in fax och ett utdrag ur en dagbok.

Den före detta prästen Oliver må vara en lustig clown i sammanhanget, men mest intagande är ändå Ted Wallace själv. Denne antihjälte skapar en mycket effektiv kontrastverkan gentemot de stela, högborgerliga miljöerna och personerna på godset.

Hans alltid svidande kommentarer och jordnära slutsatser får stå för mycket sans i utvecklingen, allteftersom andra gestalter blir alltmer övertygade om unge Davids förmodade övernaturliga förmågor att bota allt mellan kärlkramp och utstående tänder. Wallace' hälsosamma om än bryska skepticism mot den fanatism som börjar sjuda på godset blir ett underliggande tema i boken.

* * *

Jag kommer för alltid att förknippa Fry med Wilde, efter Frys enastående tolkning av livskonstnären i filmen "Wilde". Och faktum är, att Stephen Frys prosa påminner mig om Oscar Wildes — transkriberad ett sekel framåt i tiden. Vi har vitsigheten, vi har trotsandet av konvenansen, vi har den stillsamma humorn och förmågan att låta gestalterna i berättelserna dra nedgörande och träffsäkra slutsatser.

Flodhästen blir som en intelligent fars, ett stycke god och dråplig underhållning. Ett slags Fawlty Towers korsat med The Canterville Ghost, för att dra en långsökt jämförelse. Och en god berättelse — det är den absolut.
— — —
Flodhästen, Stephen Fry, övers. Hans-Uno Bengtsson, Mattias Boströms förlag 1999. ISBN: 91-7231-026-X. 339 sidor.

Bokrecension: Hjärtats oro | Hjalmar Söderberg

Hjalmar Söderberg

Hjärtats oro är skriven av Hjalmar Söderberg (1869–1941) och gavs första gången ut år 1909.

* * *

Framför allt är Hjärtats oro en debattbok eller en bok fylld med tankar — en tankebok. Till det yttre ramverket hör en stillsam skildring, av hur berättarjaget tillbringar en sensommar i en by utanför Köpenhamn.

Men i själva verket består boken främst av funderingar i allehanda ämnen, företrädesvis kristendom och kvinnlig rösträtt. Söderbergs pregnanta och skarpa stil kommer helt till sin rätt, vare sig man nu håller med honom i de enskilda frågorna eller inte. Längre, resonerande texter bryts av med blixtrande aforismer eller melankoliska prosastycken.

Jag ska i denna recension företrädesvis förhålla mig till vad Söderberg uttrycker om kristendomen.

* * *

Främst riktar sig Söderberg i sin religionskritik mot den religionsform som presenterades av en samtida filosof, Vitalis Norström (1856–1916). Jag menar dock, att kritiken fungerar också i ett allmännare sammanhang, nu när Norström varit död i snart hundra år.

Söderberg vänder sig mot en uppfattning, där man antar att Gud finns, blott för att man upplever att han finns, eller för att man upplever att det finns ett behov av att han finns.

I Söderbergs ögon blir detta ultrasubjektiva förhållningssätt till frågan om Guds existens att jämföra med att efter Kopernikus visat hur det förhåller sig med jordens och solens förhållande till varandra, likväl hålla fast vid att solen snurrar runt jorden — och att hävda att det är sant, eftersom man upplever det så.

Vi kan inte, menar Söderberg, överge förnuftet som vägledare till sanningen, och anta att "hjärtats längtan och begär är en säkrare vägledare till sanningen".

I Söderbergs värld är inte sanningen subjektiv. I en värld, där den egna subjektiva sanningsuppfattningen får regera — till exempel i viss form av kristendom — hamnar man, menar Söderberg inte nödvändigtvis i förnuftshat, men i ett "upphörande af all diskussion, till tystnad och iskyla och död."

Han observerar också, att Vitalis Norström sannolikt har ett lika förnuftbaserat sanningsbegrepp som alla andra när det gäller "profana bagateller". Men att han — och fortfarande många — av någon anledning ger upp de anspråken när det kommer till religiösa frågor. "...när filosofer tala om Gud upphör öfver hufvud allt vanligt språkbruk...", skriver Söderberg.

* * *

Söderberg gör en poäng av, att stora skaror av de bildade egentligen inte längre tror i någon meningsfull betydelse av ordet. De försvarar religionen, men blott för att de uppfattar religionen i sig som något gott för folket. De kanske hyllar kristendomen, eftersom de menar att den står för en god moral.

Söderberg å sin sida, kan inte för allt i världen godkänna en sådan tankebana. Den kristna moralen är inte något gott. Han manar oss att helt enkelt läsa evangelierna, för att upptäcka hur opraktisk och illapassande för människor Jesu moralbud är. Till exempel: Att älska sina fiender, menar Söderberg, går emot all mänsklig natur. Nog kan man, menar han, fördra dem — men varför skulle man älska dem? Söderberg skriver:

"...den kristna moralen icke duger för oss: det är klart som solskenet."

Inte heller fungerar kristen etik som ett ideal. Som ideal "är det oäkta [...] det ligger i en helt annan riktning än vår verkliga både bästa och sämsta sträfvan." Att föreställa sig, att man inte ska stå emot det onda, kan bara fungera som föreställning i en tillvaro där man förväntar sig världens omgående undergång: en apokalyptisk värld. De första kristnas värld.

En sådan etik är inte förtjänstfull.

"Jag vill råda dem att hellre lyssna till rösten i deras egna hjärtan, den röst som säger: du skall stå emot den som är ond! Du skall sörja för morgondagen, ty det kommer 'samvetskval' om du underlåter det. Du skall icke älska dina ovänner, ty det är mot din natur och ger intet annat resultat än förljugenhet och sliskigt väsen — socker på ytan och grums i djupet!"

Så det räcker inte att de bildade i landet lämnat tron på Jesus som Gud därhän. Rimligt vore att de också lämnade Jesus därhän som etiskt ideal. "...lögnen om Jesus som 'idealmänniska' för oss är alltför sårande för hvarje ofördärfvad smak."

Jesus levde i en annan tid, fjärran bort, och man kan helt enkelt inte bara klippa in honom i en helt annan miljö och annan tid, och räkna med att han med självklar auktoritet har nåt att säga till om här och nu, vad gäller etiken.

I ett annat sammanhang i boken formulerar Söderberg sig angående moralen så här: "Moralen befinner sig i ständigt vardande och vissnande..." Den är alltså inte något statiskt, utan något som kan och skall förändra sig över tid. Inte konserveras.

Särskilt skär det sig, när de rika, "grosshandlare och verkställande direktörer" bekänner "religionssvärmaren och martyren" som ideal.

* * *

Söderberg vill ha bort katekesen ur skolundervisningen, och menar sig därmed inte vara särskilt revolutionär. Han inser att landet i olycka landsdelar är mycket olika ur religiös synpunkt, och laborerar med tanken, att det religiösa innehållet i undervisningen kunde vara olika i olika områden. Likväl förordar han, att "i alla svenska skolor böra barnen läras den vidsträcktaste fördragsamhet i religiösa ting."

Söderberg är uppenbarligen på det klara med, att kristendomen är på väg ut ur samhället, i en tid när det var flera decennier kvar till total religionsfrihet i Sverige. "Biskoparna höra (numera) till ornamentiken i samhällsbyggnaden", skriver han polemiskt och träffsäkert om biskoparnas minskade inflytande i det reella samhället: blott som dekoration fyller de nu funktion i staten...

* * *

Det går inte att läsa en så progressiv bok som Hjärtats oro utan att känna ledsnad vid Söderbergs inställning i en annan fråga som han ägnar en del tid och bläck åt att reda ut. Söderberg är nämligen emot kvinnlig rösträtt.

Han argumenterar hårt mot den. Han ironiserar över uppfattningen att alla människor är varandras likar, och de uppsatta politiker som visar sympati för frågan om kvinnlig rösträtt, antyder han gör så av opportunism. En reform  skulle, menar han, "svårligen [bli] till gagn för det allmänna."

Samtidigt inser han, att han "talar för döfva öron och att Tiden går sin gång utan att taga råd af mig."

* * *

Hjalmar Söderberg anar redan för hundra år sedan hur mycket av utvecklingen i Svenska kyrkan kommer att se ut. Även om väl den officiella kristendom som i Söderbergs tid var så vanlig, vi väl i stort blivit av med nu.

Han ser hur prästerna omformar sin gamla lutherska knäckebrödsreligion till ett sammelsurium av subjektivitet, där Gud blir en avbild av de tillbedjandes egen moral, en reflexion av dem själva.

Gud blir något svårfångat, något långt bortom katekesens enkla och tydliga religiositet, som redan på Söderbergs tid hos de bildade var något förgånget. Karln är onekligen framsynt och klarsynt i denna liksom i andra frågor.

Men så detta med kvinnlig rösträtt. I Söderbergs värld, är kvinnan det svagare könet, hon är något som skall skyddas, och inte utsättas för politiken: de kvinnor som går i spetsen för reformen ser han som okvinnliga, manhaftiga. Det förefaller alltså finnas en konservativ kvinnosyn bakom retoriken, hos denne annars så progressive man.

Så blir Hjalmar Söderberg — liksom vi alla — en kaleidoskopslik figur. Vrider man på honom ser man vissa färger man kanske inte blir så förtjust i. Men vrider man igen, så dyker den där briljansen upp, både i tanke och stil. Vi har att förhålla oss till en Söderberg som vi både får beundra och ta avstånd ifrån.

– – –

Hjärtats oro, Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlag 1910. 218 sidor.

Bokrecension: Mortality | Christopher Hitchens

Mortality är skriven av Christopher Hitchens (1949–2011).

* * *

Den 15 december 2011 dog Christopher Hitchens, efter att ha varit sjuk i cancer i drygt ett och ett halvt år. Bland sina hans litterära ansträngningar var att sammanställa boken Mortality, där han beskriver upplevelsen av sin sjukdom och sitt döende. Den blev aldrig färdig. Det sista kapitlet består av fragment och tankar som inte bundits ihop.

* * *

Mortality är en modig och rak bok. Hitchens kan i sina betraktelser blanda sådana ytterst fysiska upplevelser, som att cellgiftsbehandlingen gjort att hans näshår inte längre finns kvar, och att näsan därför har en tendens att rinna, eller de olika medicinska åtgärdernas ohyggligt smärtsamma bieffekter.

Därtill berättar han om den psykiska påfrestningen av att riskera att mista sin röst, och längre fram, risken att mista sin förmåga att skriva.

Hitchens är realist. Han hoppas på spjutspetsforskning inom cancerfältet, men slås samtidigt av hur han möjligen aldrig igen får se sitt hemland England, antagligen inte får vara med på sitt syskonbarns planerade bröllop, kanske inte överlever sitt eget körkorts giltighetstid.

Och vi följer honom allt djupare in i sjukdomen, in i staden Tumorville.

* * *

Hitchens gjorde sig känd som en orädd och stringent, ja, genialisk debattör, en skribent med osviklig språkkänsla. Och under de senare åren kom han att ägna sig mycket åt att bekämpa religiositet. Han lägger nu märke till att han får såväl brev om att kristna människor och andra religiösa människor ber för honom, som att han får brev om att han skall brinna i helvetet efter lidandet.

Men Mortality är inte i första hand ett sista ord i frågan om religionen, även om frågan om religionen får mycket utrymme i boken. Hitchens beklagar att han nog inte får läsa sådana "åldriga skurkars dödsannonser", som Henry Kissingers och Joseph Ratzingers. Han ägnar en del plats åt bönens verkningslöshet. Och han slår fast, att om han i någon sista ångestfull stund skulle ropa på en präst, så är det i själva verket inte längre han själv som ropar.

Och han lovar också att han skall "fortsätta skriva polemik mot religiösa vanföreställningar" in i döden.

Men mest förblir Mortality en bok om denne mans resa bort mot dödens rand, mot mörkret. Det är en resa utan skygglappar och utan föreställningar om ett liv hos en gud som han föraktar. Det är en resa beskriven av en av våra vassaste pennor. Och den berör. Hitchens berör. Med sin rakryggade realism. Med sin insiktsfullhet. Med sitt mod.

Hitchens skriver:

"På den dumma frågan 'Varför jag?' kan kosmos näppeligen förmås att svara: Varför inte?"

— — —
Mortality, Christopher Hitchens, Twelve 2012. ISBN: 978-1-4555-2347-4. 104 sidor.

Bokrecension: Mötet med döden i norrön medeltid | Arnved Nedkvitne

Mötet med döden i norrön medeltid är skriven av norske medeltidshistorikern Arnved Nedkvitne (f. 1947).

* * *

Vad Nedkvitne gör i Mötet med döden i norrön medeltid, är att genom tillgängliga källor och med vissa mentalitetshistoriska metoder försöka komma underfund med hur uppfattningarna om döden förändrades på Island och i Norge omkring religionsskiftet, närmare bestämt mellan åren 900 till 1300.

Undersökningen når alltså både den hedniska tiden, tiden för själva religionsskiftet och tiden då en stabiliserad kristen religion stadfästs i länderna. Och det är mycket, mycket intressant läsning.

Nedkvinte skriver en mycket god prosa, klar och tydlig och med pedagogiska upprepningar, som gör att läsaren hela tiden är med. Mötet med döden i norrön medeltid blir därför en bok som både är ytterst tillgänglig som populärhistoria, men också ordentligt försedd med hundratals fotnoter och vetenskaplig noggrannhet — som dock inte tynger texten på något vis.

* * *

Jag ska försöka att något referea en liten del av innehållet i boken.

Till att börja med är det viktigt att notera, att förkristen nordisk religion, asatron, och den kristna religionen är mycket olika på många vis. Den hedniska religionen bestod i berättade myter. Det fanns inget egentligt prästerskap att tala om. Det fanns ingen dogmatik. Och det fanns inga som helst krav på att tro på än det ena eller än det andra.

Man kan nog se hela asatron som en rik samling myter och legender som överfördes muntligt, och som hade vissa rituella uttryck, till exempel i blotet. Gudarna var avlägsna och brydde sig näppeligen om människorna. Människorna skötte sitt, och gudarna sitt. Det är betecknande, att de förkristna myterna fästes på papper först under kristen tid.

* * *

Vad gällde döden, ger källorna uttryck för att det inte var något som människor i allmänhet gjorde sig stora bekymmer om. Det viktiga i livet var livet här och nu. Vad gäller vad som hände efter döden, var det viktigaste inte den enskilda själens öden, utan att den döde lämnade ett ärbart rykte efter sig.

Det fanns inte ett enhetligt system för vad som hände efter döden. Tre olika uppfattningar kan anas i källorna.

För det första kunde det anses, att de döda på något vis levde vidare i sin ätt, genom att fortfarande vara nära gården, i de gravhögar varunder de begravdes, ofta i direkt anslutning till där de bott.

I sagor och myter berättas om att man kunde få vishet av de döda, genom att helt enkelt sätta sig på gravhögen. Man tänkte sig också, att de döda inifrån högen följde med i vad som hände på gården.

Det berättas dessutom om hur de döda rent konkret levde vidare — inne i högen. Detta pekar på hur stor roll ättetillhörigheten spelade: man var som enskild individ en självklar del av ett kollektiv. Och så kunde det alltså vara även efter döden.

För det andra har vi Valhall-traditionen. Den myten finner man i aristokratiska krigarsammanhang. Valhall var inte en motsvarighet till de kristnas himmel, utan en plats där Oden samlade sina utvalda styrkor inför det stora slaget mot kaosmakterna vid Ragnarök, vari nästan hela gudaskaran går under och nästan hela mänskligheten.

De som kom till Valhall, var krigare som Oden utsett att dö för vapen, och av valkyriorna förts till honom, för att liksom i livet leva som i en här intill dess att det var dags för den stora kraftmätningen.

För det tredje har vi Hel, dödsriket, som fått namn efter gudinnan med samma namn som håller till där. Hel förefaller ha stora likheter med grekernas Hades i många skildringar. Det är en skuggtillvaro, där de döda oavsett vilka liv de fört, fortsätter existera efter döden.

Snorre Sturlason talar talar om Nifelhel som ett slags helvete i Hel; men en sådan slutsats avfärdar Nedkvitne som en alltför kristen, och därmed anakronistisk, tolkning. Nifelhel ("dim-Hel") är, menar Nedkvitne, med all sannolikhet blott en synonym till Hel.

Men man bör också notera, att det finns mer tilltalande bilder av Hel bevarade också. Nedkvitne skriver:

"Eddadikterna och skaldekvädena ger som sagt en motsättningsfull bild. De döda kunde delvis leva gott tillsammans i en smyckad hall som på jorden, delvis var de hänvisade till en kall sömn i ett dimrike."

* * *

Det finns inget uttryck i de genuint hedniska källorna, om att man på något sätt tänkte sig att den enskildes tro eller leverne påverkade var man hamnade efter döden. Det finns inget straff- eller belöningssystem i den hedniska mytologin. Det finns ingen yttersta dom.

Sådana tankar var ännu företrädesvis främmande för det aktuella geografiska området. Det fanns ingen tudelning av människosläktet efter döden. Den hedniska människan förefaller helt enkelt inte varit särskilt intresserad av vad som hände efter döden, så länge man kunde lämna ett gott eftermäle. Eddan ger uttryck för detta:

"Bättre är leva
än att liv sakna;
vid liv, får sig karl alltid ko."

Och något mer brutalt:

"Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket."

Och för att återigen citera Nedkvitne:

"I eddadikternas värderingssystem var det eviga livet inte viktigt."

* * *

Men den kristna religionen börjar förkunnas på Island och i Norge. Livet efter döden har en helt annan prioritet i den kristna föreställningsvärlden än i den hedniska. Och vad som händer människan efter döden blir alltså en allt viktigare sak för nordborna. Så vinner ett tidigare främmande element i den nordiska kulturkretsen mark: tanken på belönings- och straffanstalter efter döden.

Ungefär samtidigt börjar också tanken på skärselden — en renande instans för de egentligen frälsta själarna — att växa fram. Men inte minst hade medeltidskyrkan valt att lägga ett allt större fokus på helvetets plågor. Redan år 553 hade ett kyrkomöte slagit fast att helvetets plågor var eviga...

Helvetet tänktes som en konkret, geografisk plats med konkreta straff.  Det är naturligt att tänka sig, att helvetet således kan ha använts, för att disciplinera de egna medlemmarna, att hålla sig till det kyrkliga kollektivet.

Det kan vara värt att notera, att de tidiga nordborna, som så länge tänkt sig livet i termer av ättillhörighet, gärna tänkte sig att ätten liksom kollektivt fick tillträde till himmelriket efter kristnandet, så länge man iakttog vissa yttre ritualer, som dopet, bikten och begravning på kristen kyrkogård. Men det är även en inställning som vi möter ute i Europa. 

Nedkvitne för utvecklingen samman med de framväxande staterna. Allteftersom de förstatliga ättesamhällena utvecklades till feodoala stater, kom också en individualiseringsprocess igång. Människan framstod mer som en enskild juridisk person i en feodal stat, än vad hon gjort tidigare. Det återspeglas också i inställningen till den enskilda individens frälsning. 

Den yttre tillhörigheten till kyrkan är inte längre en garanti för frälsning; det enskilda levernet måste också föras i enlighet med religionens krav och förväntningar. Med tiden blir denna inställning snarast just juridisk eller ekonomisk. — Ett antal själamässor som medel donerats till eller som efterlevande betalar för gör att tiden i skärselden för den enskilde avlidne förkortas. Quid pro quo.

* * *

Sammanfattningsvis kan man säga, att dödsuppfattningarna inom den undersökta perioden gick från ett förlitterärt samhälles allt annat än systematiserade uppfattningar om ett ämne de inte förefaller ha brytt sig särskilt mycket om, till det kyrkliga skriftsamhällets dogmatiska konstruktioner av hur efterlivet fungerade i detalj. 

Man ser också, hur samhällets dödsuppfattningar färgades först av det kollektiva ättesamhället, sedan av ett kollektivt tidigkristet samhälle, för att till sist få ett alltmer individualiserat samhälle, där individen ensam bar ansvar för sitt öde efter döden.

* * *

Det är spännande att följa Nedkvitnes kunniga genomgång av processen från ett hedniskt och livsbejakande samhälle, till ett samhälle tyngt under sådana, för den nordiska kultursfären, nymodigheter som begreppen "synd", "helvete" och "himmel".

Man kommer inte ifrån känslan, av att det var till stor skada för det fornnordiska samhället, att den nya läran vann insteg och till sist kontrollerade människornas förehavanden. Kristendomen gav nya möjligheter till friktionsfria mellanhavanden med andra kristna stater. Men på det enskilda planet måste man med vårt perspektiv anse, att kristendomen kom med helvetet till Norden.

Bort for de mustiga berättelserna om gudarna i asgård och de gamla hjältarna, in kom de prudentliga berättelserna om helgonen och en viss Jesu blodsoffer på ett kors.
— — —
Mötet med döden i norrön medeltid, Arnved Nedkvitne, Atlantis 2004. ISBN: 917486811X. 215 sidor.

Bokrecension: Njals saga

Gunnar på Lidarende i strid.
"Kampen ved Rangaa", Andreas Bloch. Detalj.

Njals saga är en isländsk berättelse, sannolikt nedtecknad under slutet av 1200-talet, av en okänd författare. Händelserna i sagan utspelar sig runt tiden för Islands kristnande, det första millennieskiftet. Upplagan som jag läst är översatt till mycket välljudande svenska av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap.

* * *

Lönnroth har till sin översättning fogat en innehållsrik inledning, och dessutom ett antal antavlor över de i boken förekommande största släkterna, och två kartor.

Själva berättelsen delas av Lönnroth in i tre delar: "Onda rötter", som består av en del ganska löst hopfogade bakgrundsberättelser, "Gunnars saga", som består främst av Gunnar på Lidarendes äventyr, och avslutningsvis "Njal och kristendomen", som handlar om titelpersonen Njal, hans söner och deras eskapader. I denna sista del ingår också vad som snarast får kallas hela sagans avrundning.

* * *

Trots att Njals saga skrevs ner under den kristna eran, lyser en mängd förkristna teman igenom. Det är omstritt i vad grad sagan — i isländsk betydelse är ordet snarast liktydigt med "krönika" — bygger på verkliga händelser och i vad mån de är påhittade när de skrevs, men vi är nog på ganska trygg mark, om vi hävdar, att berättelsen bygger på en stor samling äldre legender, varav många med största sannolikhet har betydande verklighetsförankring.

Därför är det inte konstigt, att fornnordiska, förkristna teman finns kvar. Vi har till exempel det mystiska och bestämda ödet som bestämmer var och ens liv och död, lycko- samt olycksamhet. Gång på gång när någon varnas för ett vådligt företag, svaras det, att det blir som ödet vill.

Hedersbegreppet är närmast bedövande starkt. I ett sammanhang där nationalstaten ännu inte vuxit fram, var människor hänvisade till att bevara sin heder, sitt anseende, för att bli tagna på allvar. Med det sammanhängde vikten av att de eder som gavs också gick att lita på: bröt man en ed, gick det enskilda anseendet i botten.

Och så har vi blodshämnden. Samhället hölls, förutom av hedersbegreppet, samman av ätterna. Du var en del av din släkt, och din släkt var du trogen. Dödas någon av din släkt, är det snarast din plikt att döda någon ur den anfallande släkten; helst den som var dråpare i det första fallet. Så fungerar ätten nästan som en biologisk enhet, med de enskilda medlemmarna som sina lemmar.

* * *

Vem som än skrev ned Njals saga, var uppenbarligen mycket intresserad av juridik. Förutom av ideliga strider, består en stor del av texten av diverse tingsförhandlingar. För trots att ingen statsmakt fanns på Island, fanns en lag. Den lagen använde man sig av på tinget. Där fick man möjlighet att bilägga sina tvister på ett oblodigt sätt. På detta ges många exempel i sagan.

Har du nu slagit ihjäl en person, och den personens släkt inte redan har tagit livet av dig, så kan du på tinget förlikas med släktingarna. Du kan få böta för dråpet. Du kan tvingas i landsflykt. Och du kan dömas fredlös. Sagan ger också exempel på, att man kunde åläggas att göra en pilgrimsfärd — efter kristnandet. När domen har fallit, och båda parter genom en mycket komplicerad process av rättsformalia till sist förlikts, anses det förvisso skamligt av endera sidan att bryta förlikningen. Men det händer ändå om och om igen.

* * *

Centrum i Njals saga utgörs av morden på den kristne och vise lagkunnige mannen Njal, hans hustru och flera av hans söner och mannar, när de bränns inne efter en lång kedja av blodshämndsdråp. Njal själv och hans hustru och ett barn i hushållet tar sin tillflykt till sängen, där de täcker sig med en djurhud och dör.

Sönerna och mannarna kämpar till slutet. Endast en person, utom de kvinnor och barn som får fritt utträde, lyckas fly. Hans namn är Kåre, han är svärson till Njal, och fortsätter kampen för att hämnas den nesliga oförrätten mot Njals familj — både på tinget och genom strider hemma på Island och utomlands.

* * *

Det förkommer rent otroligt många namn i sagan. Ett tag försöker jag hålla koll på dem med anteckningar, men jag ger upp, och försöker helt enkelt hålla koll på de viktigaste gestalterna. Tack och lov har Lönnroth valt att sätta en del av de långa släktuppräkningarna — som ofta följer när en ny person presenteras — i fotnoter.

Förmodligen hade dessa många namn sin funktion i en kontext när läsarna — eller snarare lyssnarna — kunde relatera direkt till släkterna genom att vara väl förtrodd med sagotraditionen och kanske rentav själva kunde påräkna släktskap med de nämnda. Men för en sentida läsare blir upplevelsen tröttande och labyrintartad. Bara i de fyra släkttavlorna som bifogats boken nämns över 120 personer...

* * *

Njals saga är en våldsam berättelse. Prosan är utsökt korthuggen och rak, och handlar berättelsen om att någon får huvudet avhugget eller ett nyckelben knäckt, då står det just att det är vad som händer, utan omskrivningar. De gamla vikingarna tillåts också knäcka ur sig käcka och fortfarande användbara små sentenser titt som tätt:

"Vill man finna fel, finner man inga förtjänster" 

"Döden är den skuld vi alla måste betala." 

Människan lever inte längre än ödet bestämmer"

Så de stora vinsterna med att läsa Njals saga i dag, förutom att skaffa sig huvudvärk på grund av de många förekommande personerna, är att lära känna en god prosatradition, där utbroderat språk aldrig får stå i vägen för den råa meningen.

Dessutom, om man som jag är intresserad av den förkristna nordiska kulturen, finna en hel del i boken som sätter oss i förbindelse med seder och motiv som inte längre skulle komma att finnas kvar.

Ett litterärt exempel på detta hittar man i slutet av boken. En viss Darrad får smygandes höra några valkyrior sjunga "Spjutsången", som i sagan satts i samband med det nyss timade slaget vid Clontarf på Irland. Sången är sannolikt, skriver Lönnroth, äldre än sagan.

Så sätter den oss mycket konkret i kontakt med förkristna föreställningar. Valkyriorna, som alltså var de halvgudinnor som utsåg de män som skulle dö och få plats i Valhall, sitter och väver en väv "av mäns tarmar", som är tyngd "av mäns huvuden".

"Inpyrt av skräck
är allt man skådar,
drypande blodskyar
drar över himlen,
av fallnas sår
tar luften färg,
när segerns jungfrur
sjunger sin sång."

Så sjunger valkyriorna. Och så låter den kraftfulla fornnordiska lyriken.
— — —
Njals saga, Lars Lönnroth (övers.), Atlantis 2006. ISBN: 91-7353-134-0. 413 sidor.