Några Minnen från Vänga åren 1859-1862 är skriven av folkskolläraren J. A. Svensson. Med skriften finns också ett bihang, författat av någon med signaturen J. E. G-n. Originalskriften kom till 1896, men min upplaga är en facsimil, tryckt 1975.
J. A. Svensson blev redan som femtonåring utexaminerad som skollärare. 25 år gammal fick han plats som folkskollärare i Vänga, strax utanför Borås. Svensson var en så kallad väckelsekristen, som verkar höra närmare EFS och Missionskyrkan, än Svenska kyrkan. Hans kristendom, av hans vittnesbörd i skriften att döma genomsyrade både hans person och beklagligt nog hans lärargärning.
Redan när Svensson är på plats i Bredared för att utföra anställningsprovet (förmodligen någon gång under våren 1859), och hos prästen därstädes ska övernatta, förfasas han över att, medan han faller på knä för aftonbönen, prästen »icke gjorde så med, utan gick till sängs som ett fä.« Till råga på allt dricker prästerna som samlats vid tillfället alkohol. Själv är Svensson nykterist. Med oro hör han komministern svärja, och till råga på allt prata »hit och dit om litteratur och politik«. Ja – hu! – något sådant måste ju vara enerverande för en barnens utbildare!
Men Svensson var en väckt själ, som kommit till ro hos Kristus pingstveckan 1857. Detta ger honom ett annat perspektiv, än folket och prästerna i »dödsskuggan stillhet« i Vänga och Tämta.
Svensson uppehåller sig i sin skildring inte särskilt mycket vid själva folkskolevärvet. Viktigare i hans ögon, är det att berätta om söndagsskolan som han är med och drar igång och håller i. I söndagsskolan begagnar de sig av Barths bibliska historia och leds därvid av Fjellstedts bibel – som alltså är en djupt fundamentalistisk bibelkommentar, som man fortfarande i dag kan finna i fromma hem, rimligen där man fortfarande kan läsa frakturstil. För övrigt används även Bessers utläggning över Lukasevangeliet.
Så Svensson förefaller utvecklas till något av en predikant för de unga liven som samlas till söndagsskolan, liksom ävenledes för de äldre själar som hittar dit. Han menar sig utstå viss spe, för att han »tog sig för att agera präst och predika«. Den lokale riksdagsmannen Per Benjaminsson tar sig för att varna Svensson för brott mot konventikelplakatet, som förbjöd religiösa samlingar utanför kyrkans famn. När Svensson påpekar att konventikelplakatet har upphört sedan ett år tillbaka, menar riksdagsmannen att det inte vunnit laga kraft i trakten, eftersom kungörelsen inte framförts officiellt i kyrkan.
Riksdagsmannen framför den i våra ögon högst rimliga uppfattningen:
»Församlingen kan besluta varna Eder för ett öfverspändt religiöst fromleri, som är skadligt för barnens sunda utveckling,...«
Men, istället för att justera sin undervisning, väljer Svensson att se riksdagsmannens försök som ett resultat av prästerlig inblandning, vari ingen gudsfruktan fanns.
* * *
Alkoholen och beskrivningen av dess bruk upptar stor plats i Svenssons vittnesbörd från sina år i Vånga. Till exempel får Svensson veta av en kyrkvärd, att denne varit hos komministern, och där fått sig en sup. Då kyrkvärden synes ha påpekat detta flera gånger, för att få fram en reaktion hos den nyktre hysteriske läraren, får han bara ett »var det någon gudsfruktan i den supen?« tillbaka, varvid kyrkvärden tiger... Till råga på allt verkar själva husförhören som hölls i bygden ha varit, i Svenssons beskrivning, rena rama supkalasen, där prästen undfägnades med spirituosa, alltmedan den stackars läraren, tillika klockare, tvingades »stå där likasom i en skamvrå«.
Emellertid verkar hans agiterande mot det tyngda folkets alkoholvanor ha någon effekt. När ett bränneri ska uppföras, förmås en av de blivande delägarna dra sig ur efter en skarp straffpredikan av Svensson. Det var tur det, för tack vare det – vad det verkar – blir han frälst, och inte bara det, utan hela hans hushåll och dessutom är »flera hans barn och barnbarn [...] på vägen till lifvet«.
Vid ett tillfälle tubbas en berusad person från Borgstena av ett gäng med drinkare, att störa Svenssons söndagsskola. Han går in i salen och anklagar Svensson för att ljuga, och bjuder honom sedan att snusa. Då blev det tyst, berättar Svensson. En närvarande kronofjärdingsman ber om att få ingripa. Svensson tycker emellertid att det är rimligare att tillsammans sjunga en sång om hur Gud är nära, även när nöd och faror är tillstädes. Mannen från Borgstena avlägsnar sig. Av ren häpnad, får väl förmoda.
* * *
Trakterna verkar rent andligt sett behärskas av en annan väckelse, den nattsvarta, stränga schartauanismen. Den har inte Svensson mycket till övers för. En kyrkoherde i Björke råder till och med Svensson att hellre läsa Schartau, än de böcker Svensson vanligen brukar, som kyrkoherden menar är ofullständiga. Det faller inte Svensson på läppen, och han konstaterar att han inte haft den uppbyggelse av mötet med prästen, som han förväntat sig.
Svensson verkar dock få nog, och söker sig en ny tjänst. När han tvekar att göra den långa resan till Småland, följer han dock sin faders råd – emedan man skall lyda sina föräldrar – och far dit, och får tjänsten. Han ombedes enträget att återkomma till Vånga på besök. Det gör han så gärna, berättar han. Om man först ser till att skaffa bort bränneriet och man bygger ett missionshus.
* * *
Signaturen J. K. G-n:s bihang till Svenssons text målar först en kort bild av svensk skolhistoria, och fortsätter sedan med lokal skol- och söndagsskolehistoria. Svensson framställer han som en god pedagog. Bygden framställer han som förhållandevis gudfruktig. Han berättar även om småskoleläraren Klara Nordgren, som tydligen var rejält religiös. Hon fick barnen att tro på Jesus, så att de sprang omkring och gav varandra bibelcitat, och sa käcka saker som:
»vi voro så lyckliga när vi gingo hem i går afton; Jesus riktigt bar oss«
* * *
Varför en så ofantligt lång recension av en skrift på 52 sidor? – För det första fascineras jag omåttligt av det dagliga livet i gången tid, som är svåråtkomlig för oss att få beskriven annat än genom vittnesbörd såsom detta. För det andra fascineras jag lika omåttligt av det kristna inflytandet över skola och barnens utbildning.
Svenssons vittnesbörd berättar om en tid av förtryck under ett dogmer som inget av barnen kan värja sig mot. Under likgiltiga präster kan de slippa ifrån religionens allvar, och under stränga schartauaner kan de måhända skjuta den ifrån sig. Men en lärare, av allt att döma av barnen omtyckt, som talar med sin auktoritet är svårare att värja sig mot. Man får bara hoppas att den bit av sin lärargärning i Vänga som Svensson förtiger dock fanns – alltså undervisning i språk, i historia, i geografi och sådant. Så att inte
all barnens undervisning filtrerades genom kristna myter och kristen förkunnelse.
För Svensson var inte en stilla religiositet nog. Religiositeten skulle
upplevas och åtföljas av tecken på väckelse, så att man kunde vara rimligt säker på att ha nått dithän, att man var ett Guds barn. Trots sin uppskattning av Luther, vilar inte Luthers ande över honom, en Luther som förkunnade tron allena, och därmed nog. Inga tårar höves, inga omständliga själaresor, inget behov att värja sig mot sprit eller att döma de som inte är lika lagiska som en själv.
J. A. Svensson må ha varit en duktig pedagog. Men Gud vare lov, att vi efter vedermödorna vederfarits nåden att få en sekulär skola!
– – –
Några Minnen från Vänga åren 1859-1862, J. A. Svensson. Med bihang av J. E. G-n. Ursprungligen utgiven av J. E. Göranssons förlag. Omtryckt i facsimilutgåva 1975. 52 sidor.
Inlägg
