Tips: Englund om Anteckningsboken

Peter Englund skriver ett fint litet inlägg om sin förkärlek för anteckningsböcker, och då främst anteckningsböcker av ett alldeles särskilt märkte... — Läs gärna inlägget Svarta boken, på akademibloggen Att vara ständig.

Själv har jag, efter att jag började använda Moleskine, då och då använt andra typer av anteckningsböcker. Men jag har, precis som så många andra, fastnat just för detta fabrikat. Och återvänder till det. — Många sidor, perfekt storlek, välgjorda... Kalla det snobbism, visst. Men de är helt enkelt djävligt bra. Så enkelt är det kanske.

— En anteckningsbok är ett måste. Om jag nån gång glömmer kvar min anteckningsbok på jobbet, så kan det mycket väl hända att jag åker ner och hämtar den: anteckningsboken rymmer så mycket av mig. Jag vill hemskt gärna ha den till hands.

Tips: Böcker bundna i människohud

Föreställningen som måhända någon går och bär på, att nazisterna var först med att binda in böcker i människohud kan vi skrota. På Fantastiskt Aparta Bokjävlar i Udda Categorier kan vi läsa en högintressant essä om böcker bundna just i hud från människor, till exempel en bok om den år 1828 avrättade William Corders brott: den lär ha bundits in i Corders eget skinn.

Läs essän Böcker bundna med människohud.

Lyrikboken, igen. Nu i konstskinn!

– Jo, jag har skrivit om Lyrikboken några gånger nu. Men jag gjorde slag i saken, och vandrade iväg och letade efter ett skinnstycke. Det visade sig då att konstskinn var betydligt billigare, så jag köpte en ordentlig bit, och så skaffade jag textillim. Och efter en kväll av klippande, klistrande och försiktigt knåpande, hade jag lyckats klä in min älskade poesiantologi i svart konstskinn, så att den nu är påfallande lik en sekelgammal Bibel – en bok den vida överglänser vad gäller texternas skönhet, djup och tilltal. (Vad är Psaltaren mot Ekelöf! Vad är Klagovisorna mot Lagerkvist!)

Så mitt råd: har du en bok du särskilt tycker om – knalla i väg och skaffa lite konstskinn och textillim, och applicera försiktigt detta på din bok, utsätt pärmarna för tryck i omgångar och – ah, det blir vackert!

Inköp

Jag skaffade mig en minidator. De är billiga numera. Min förhoppning är att det ska underlätta mitt skrivande. Jag skriver så mycket snabbare på tangentbord än med penna och papper. Och redan nu märker jag, att det går så bra att få med sig den här lilla apparaten överallt: som just nu, i sängen.

Måtte denna gadget inte bara vara en leksak, utan ett verktyg och en hjälp.

Material: Parker Jotter FTW

En av mina favoritpennor är Parker Jotter. Detta är ett kort hyllningsinlägg om just den pennan.

Parker Jotter är och har varit en storsäljare i över femtio år. Den första kom ut på marknaden 5 januari 1954, och över 700 miljoner har tillverkats sedan dess. Första året såldes 3,5 miljoner pennor. — Med Parker Jotter började reservoarpennans nedgång och fall; och kulspetspennan gjorde triumf. Kulspetspennan hade funnits tidigare. Men nu började dess segertåg. Parker Jotter hade dessutom den finessen, att med varje klick vrider sig bläckpatronen nittio grader; bläcket rinner på så vis jämnt ut ur pennan.

Nå, i dag känner du igen en Parker Jotter-penna på den slimmade pennkroppen och den pilformade clipen. Sedan 1973 finns på tryckknappen också ett ingraverat »P«. – Designen är utsökt minimalistisk.

– På nåt underligt sätt ger det mig nån sorts tillfredsställelse att använda och bära omkring på en penna som jag vet har en historia, som är pålitbar och förhållandevis billig. Den ser inte särskilt märkvärdig ut, men den intresserade ser genast vad det är för nåt grannen skriver med...

Läs mer:
Parker Jotter (Tillverkarens hemsida)
Parker Jotter (Wikipedia)
Parker Jotter 50th Anniversary (Pentrace Article #450)
Parker Pens Penography: JOTTER (parkerpens.org)

Moleskine Cover

Okej, det här är ganska smalt. Men ändå... Vi som använder Moleskine kanske kan intressera oss för att titta på Moleskine Cover's hemsida. Där ges idéer till hur man kan klä sin Moleskine. – Klä min Moleskine är nu ingenting jag själv skulle göra. Anteckningsböcker liksom böcker får gärna vara slitna för mig. Men folk är uppfinningsrika, det får man ju säga...

Malte Persson om e-böcker

Malte Persson skriver träffande om e-böcker i inlägget E-böcker är för veklingar! på sin blogg Errata.

Och jag har väl ungefär samma uppfattning själv. Jag har inte skaffat nån e-bokläsare, men har svårt att tänka mig att en sådan på något sätt hade kunnat ersätta upplevelsen av att ha en faktiskt bok i händerna. Jag vill ha lukten, känslan, det icke-maskinella. Jag vill kunna anteckna några ord i marginalerna. Jag vill kunna stryka över med överstrykningspenna och sen rent fysiskt bläddra bland sidorna för att hitta markerad text. Och jag vill kunna gå omkring bland mina böcker och läsa på ryggarna – inte se en lista på en skärm.

Lästeknik

Det finns som bekant många sätt att ta sig an en skriven text. Jag gillar att göra det med liv och lust, så länge texten säger mig nånting som jag tycker kan vara viktigt, frånstötande eller på något sätt påverkar mig. – Det innebär i praktiken att jag föredrar att läsa mina böcker med en överstrykningspenna i närheten. Jag har gått igenom flera olika tekniker för att markera textstycken: pennstreck såväl som små färgglada plastlappar med klister på. Men överstrykningspennan vinner! Neongult ska det helst vara – det lyser upp texten utmärkt, men är samtidigt diskretare än rosa, grönt, blått, eller vad det nu kan vara.

Överlag gillar jag att bearbeta texterna jag läser. Som student innebar detta en mängd marginalanteckningar; numera ger jag ibland böckerna hundöron; nån gång har jag rentav skrivit av ett stycke för att ha det lätt till hands. Med en extratunn penna kan jag ruta in ett textparti, för att på så vis markera det. Och som sagt: överstrykningar!

Är det en bra bok man läser, så förtjänar den väl den extra möda det innebär att hantera den ingående... — Jag menar att man har igen det.

Betraktelse hos Englund

Peter Englund skriver en intressant betraktelse om blyertspennor på sin blogg! — Själv har jag länge haft en förkärlek för bläckpennor, och ju tunnare desto bättre: gärna 0,4. Men jag har också den senaste tiden börjat skriva med stiftpenna; fördelen är ju att man lättare kan korrigera den egna texten utan att behöva stryka över – även om också det har sin särskilda charm.

Moleskine som innepryl

På Sydsvenska Dagbladet kan vi läsa om anteckningsboken (bl.a. Moleskine) som innepryl.

(Tack till Författarcoachens blogg, som hittat ett tips om detta hos June Rydgrens blogg.)

Ännu mer om Moleskine

En läsvärd artikel – "Cultural Fetish Objects Observed: Moleskine Notebooks" – här. Jag är tudelad: använda, eller inte använda... de är så djävla läckra, men också dyra... och det känns inte så lite pretentiöst att vara Moleskinebrukare...

Dark Room

Tingeltangel är distraherande. Enkelhet är föredömligt. Därför rekommenderar jag programvaran Dark Room, som det tipsas om på Författarcoachens blogg.

Gränssnittet påminner om det hos en äldre typ av dator. Texten är i mitten. Och inget mer. Man kan tydligen variera färgerna (en för bakgrunden, en för texten). Ska nog testa det här under en period.

Mer om Moleskine

Peter Englund skriver om snobberiet kring Moleskine-anteckningsböckerna. Och varför han återvände till dem.

Moleskine

Det fiinaste av det fiina i anteckningsboksväg är Moleskine. Och visst fan är de fina. De är rent härliga att skriva i. Och kostar groteskt mycket. Jag använder Moleskine-anteckningsböcker. Men istället för att göra en religiös grej av det hela (som de på http://www.moleskinerie.com/), använder jag hellre andra anteckningsböcker med fler sidor som är betydligt billigare i inköp. Jag vill kunna använda sida efter sida i rapp följd när jag skriver och arbetar fram en text, utan att få en känsla av att jag slösar. Huvudsaken är förhoppningsvis just skrivandet. Inte vad man skriver i.