Hos Bukowski märks ofta en glädje över skrivandeprocessen. En sån glädje vill jag eftersträva. Hans dikter är vardagliga, jordnära, och verkar ofta handla om sånt som han själv varit med om. Inte för att upplevelserna är särskilt upplyftande: men ändå. – Orden droppar ner från hans tillvaro och blir texter på papper.
Poesin är ett utmärkt sätt att bearbeta sin verklighet genom.
tisdag 30 december 2008
måndag 29 december 2008
och att ge fan i skrivregler
och att ge fan i skrivregler
och gå direkt på tilltal
(punkter, mellanslag, stor bokstav
för effekten; inte styrt av
djävla stelbenthet).
och gå direkt på tilltal
(punkter, mellanslag, stor bokstav
för effekten; inte styrt av
djävla stelbenthet).
fredag 26 december 2008
Bokrecension: Klumpigheten redux
Klumpigheten redux är skriven av Gunnar Blå.
Klumpigheten redux består av tjugofem noveller. De håller sig på några sidor vardera. Allihop – så när som på en – handlar i någon mån om erotik. Men den stora mängden texter har inte som syfte att verka erotiskt på läsaren. Det är smutsigt och mycket rått. Det är död och förkolnad och svett och smärta och mycket bisarra sexuella skildringar som är kännetecknande för boken som helhet. Mannen som har sex med naturen. Bokstavligt talat. Mannen som har sex med sin kvinna som förkolnas inför hans ögon. Mannen vars kön inverteras. Mannen som upptäcker att kvinnan han haft sex med i själva verket var av porslin. Personerna som består av löstagbara delar. Mannen som läcker urin ur alla kroppens porer med sådan kraft att de orsakar massiv förstörelse omkring honom. Och mer.
Med i boken finns också fem regelrätt pornografiska noveller som skickats till en svensk pornografisk tidning. De är inte lika bräddad med fantasmer som övriga bidrag.
På ett sätt gillar jag det mycket råa i litteraturen. Det är sällan jag läser en text som jag faktiskt blir äcklad av. Men det hände i den här boken. Boken lyckas alltså väcka en nästan fysisk reaktion av avsmak i mig. Och det är bra. Jag vill att texterna ska beröra mig så mycket som möjligt.
Så visst går det att läsa den. Men märk väl: den är udda.
Klumpigheten redux är utgiven av Vertigo förlag.
Klumpigheten redux består av tjugofem noveller. De håller sig på några sidor vardera. Allihop – så när som på en – handlar i någon mån om erotik. Men den stora mängden texter har inte som syfte att verka erotiskt på läsaren. Det är smutsigt och mycket rått. Det är död och förkolnad och svett och smärta och mycket bisarra sexuella skildringar som är kännetecknande för boken som helhet. Mannen som har sex med naturen. Bokstavligt talat. Mannen som har sex med sin kvinna som förkolnas inför hans ögon. Mannen vars kön inverteras. Mannen som upptäcker att kvinnan han haft sex med i själva verket var av porslin. Personerna som består av löstagbara delar. Mannen som läcker urin ur alla kroppens porer med sådan kraft att de orsakar massiv förstörelse omkring honom. Och mer.
Med i boken finns också fem regelrätt pornografiska noveller som skickats till en svensk pornografisk tidning. De är inte lika bräddad med fantasmer som övriga bidrag.
På ett sätt gillar jag det mycket råa i litteraturen. Det är sällan jag läser en text som jag faktiskt blir äcklad av. Men det hände i den här boken. Boken lyckas alltså väcka en nästan fysisk reaktion av avsmak i mig. Och det är bra. Jag vill att texterna ska beröra mig så mycket som möjligt.
Så visst går det att läsa den. Men märk väl: den är udda.
Klumpigheten redux är utgiven av Vertigo förlag.
tisdag 23 december 2008
Enkät ändå
Jag har dragit mig för enkäterna. Men vafan, här besvarar jag en variant på en som varit i omlopp ett tag. Enkäten, något justerad nu, tog jag från Subjektiva Olivia.
Den värsta läsupplevelse du haft
Jag brukar se till att inte läsa ut böcker som jag inte tycker om. Därför måste väl något som omständigheterna mer eller mindre tvingat mig att läsa nämnas här. Och då blir det kurslitteratur. Skulle tro att något jag läst av postmoderna teologer torde vinna priset. Nära obegripligt, nära ovidkommande.
Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Så talade Zarathustra av Nietzsche. Boken och dess författares andra böcker hjälpte mig att bryta med religionen. Samtidigt är Zarathustra ett mästerverk. Stilistiskt utmärkt, och till innehållet utmanande och säkert kontroversiellt.
Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag minns att jag läste en bok i Tre Deckare-serien när jag var liten som handlade om nån som klädde ut sig till monster. Det där monstret drömde jag om sen. Annars är ju rysare en av mina favoritgenrer: jag uppsöker böcker som är obehagliga.
Vad använder du som bokmärke?
Lappar, pennor, hundöron, vad som finns till hands. Ofta lägger jag bara boken upp och ner.
När brukar du läsa?
Närhelst det är lämpligt, och ofta på kvällen och natten innan jag somnar.
Vilken var den första bok du läste?
Vet ej.
Vad är bättre: pocket eller inbundet?
Jag föredrar mjuka pärmar för att de ofta är lättare att ha med sig. Inbundna böcker kan dock vara särskilt estetiskt tilltalande. Generellt går jag efter priset.
Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker?
Jag vill använda mina böcker. Så jag använder understrykningspenna och viker hundöron. Skriver i dem ibland – egentligen alldeles för sällan.
Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att köpa en bok?
Ja, om jag står i bokhandeln och ser en pocket med en titel som intresserar mig eller ett slående omslag, så har den en fördel jämte andra böcker. Gör sedan baksidetexten inget för att tilltala mig, så kan det dock få vara i alla fall.
Sidantalet då?
Nej. Möjligtvis undviker jag för tunna böcker.
Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej.
Finns det någon bok du läst flera gånger?
Åtskilliga böcker har jag påbörjat och inte avslutat för att därefter ta upp dem igen. Därmed inte sagt att de blivit genomlästa på andra försöket. Bibeltexten har jag läst mer än en gång, skulle jag tro, men nog bara en gång pärm till pärm.
Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Inte allvarligare än att jag kan ha missat en hållplats nån gång...
Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag behåller mina böcker. Förutom en del religiös litteratur som jag bränt.
Tar du med dig boken du läser på toa?
Jag har vanligtvis en bok liggandes på toaletten.
Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag lägger in mina böcker på LibraryThing och skriver om dem på literature connoisseur.
Den värsta läsupplevelse du haft
Jag brukar se till att inte läsa ut böcker som jag inte tycker om. Därför måste väl något som omständigheterna mer eller mindre tvingat mig att läsa nämnas här. Och då blir det kurslitteratur. Skulle tro att något jag läst av postmoderna teologer torde vinna priset. Nära obegripligt, nära ovidkommande.
Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Så talade Zarathustra av Nietzsche. Boken och dess författares andra böcker hjälpte mig att bryta med religionen. Samtidigt är Zarathustra ett mästerverk. Stilistiskt utmärkt, och till innehållet utmanande och säkert kontroversiellt.
Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag minns att jag läste en bok i Tre Deckare-serien när jag var liten som handlade om nån som klädde ut sig till monster. Det där monstret drömde jag om sen. Annars är ju rysare en av mina favoritgenrer: jag uppsöker böcker som är obehagliga.
Vad använder du som bokmärke?
Lappar, pennor, hundöron, vad som finns till hands. Ofta lägger jag bara boken upp och ner.
När brukar du läsa?
Närhelst det är lämpligt, och ofta på kvällen och natten innan jag somnar.
Vilken var den första bok du läste?
Vet ej.
Vad är bättre: pocket eller inbundet?
Jag föredrar mjuka pärmar för att de ofta är lättare att ha med sig. Inbundna böcker kan dock vara särskilt estetiskt tilltalande. Generellt går jag efter priset.
Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker?
Jag vill använda mina böcker. Så jag använder understrykningspenna och viker hundöron. Skriver i dem ibland – egentligen alldeles för sällan.
Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att köpa en bok?
Ja, om jag står i bokhandeln och ser en pocket med en titel som intresserar mig eller ett slående omslag, så har den en fördel jämte andra böcker. Gör sedan baksidetexten inget för att tilltala mig, så kan det dock få vara i alla fall.
Sidantalet då?
Nej. Möjligtvis undviker jag för tunna böcker.
Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Nej.
Finns det någon bok du läst flera gånger?
Åtskilliga böcker har jag påbörjat och inte avslutat för att därefter ta upp dem igen. Därmed inte sagt att de blivit genomlästa på andra försöket. Bibeltexten har jag läst mer än en gång, skulle jag tro, men nog bara en gång pärm till pärm.
Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Inte allvarligare än att jag kan ha missat en hållplats nån gång...
Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag behåller mina böcker. Förutom en del religiös litteratur som jag bränt.
Tar du med dig boken du läser på toa?
Jag har vanligtvis en bok liggandes på toaletten.
Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag lägger in mina böcker på LibraryThing och skriver om dem på literature connoisseur.
lördag 20 december 2008
Ny ständig sekreterare
Ojdå, Horace Engdahl slutar som ständig sekreterare i Svenska Akademien och ersätts av Peter Englund. Engdahl avgår 1 juni.
Se mer på Aftonbladet och Dagens Nyheter.
Se mer på Aftonbladet och Dagens Nyheter.
Bokrecension: Stinas möten
Stinas möten är skriven av Stina Lundberg Dabrowski.
Stinas möten är en riktigt bra bok. Den innehåller 22 kapitel, där hon beskriver omständigheter kring sina intervjuer med alla dessa kända människor, och det finns även utdrag ur själva intervjuerna.
Lundberg Dabrowski verkar ha en förmåga att förstå hur hennes intervjuobjekt är som personer. Hon är mycket frikostig med omdömen, utan att vara särskilt konformistisk. Hon beskriver Hillary Clintons kyla och professionalism. Dalai Lama tycker hon är intetsägande och ständigt skrattande: några begripliga svar på stora frågor får hon inte ur honom. Mycket intressant är det att läsa om intervjun med Margaret Thatcher. Järnladyn har sin jargong och stil under själva intervjun. Efteråt sitter Thatcher och Lundberg Dabrowski ner och tar en gin and tonic och Thatcher visar upp en en mjukare och mer avkännande sida.
Lundberg Dabrowski söker sig också upp i bergen utanför Los Angeles och träffar där Leonard Cohen, som för tillfället var zenbuddistisk munk. Cohen verkar ha gjort ett utomordentligt härligt intryck på Lundberg Dabrowski. Han verkar genuint sympatisk. Intressant är det också att läsa om intervjun med HKH drottning Silvia, som framstår precis som den överklassparodi på sig själv, som man kunnat se på humorprogram på teve.
Med i boken finns även Khadaffi, Ludmila Enquist, Jane Fonda, Nelson Mandela, Madonna, Dolly Parton, Anna Nicole Smith, Nancy Dell'Olio, Yassir Arafat, Jan Stenbäck, Subcomandante Marcos, Madeleine Albright, Peter Wallenberg, Maradona, Thorsten Flinck, Tariq Aziz och Göran Persson.
Boken är utmärkt. Den är skriven med ett personligt och direkt språk. Lundberg Dabrowski skriver detta som sin bok. Hon skriver vad hon tycker och frispråkigheten är tilltalande, även om hennes åsikter inte alltid överensstämmer med mina, till exempel hennes återkommande överordning av kvinnors förmågor... Omvänd manschauvunism.
Läs gärna boken; den rekommenderas varmt, om man vill lära sig mer om hur de världskända eller sverigekända gestalterna som skildras i boken, är i verkligheten.
Stinas möten är en riktigt bra bok. Den innehåller 22 kapitel, där hon beskriver omständigheter kring sina intervjuer med alla dessa kända människor, och det finns även utdrag ur själva intervjuerna.
Lundberg Dabrowski verkar ha en förmåga att förstå hur hennes intervjuobjekt är som personer. Hon är mycket frikostig med omdömen, utan att vara särskilt konformistisk. Hon beskriver Hillary Clintons kyla och professionalism. Dalai Lama tycker hon är intetsägande och ständigt skrattande: några begripliga svar på stora frågor får hon inte ur honom. Mycket intressant är det att läsa om intervjun med Margaret Thatcher. Järnladyn har sin jargong och stil under själva intervjun. Efteråt sitter Thatcher och Lundberg Dabrowski ner och tar en gin and tonic och Thatcher visar upp en en mjukare och mer avkännande sida.
Lundberg Dabrowski söker sig också upp i bergen utanför Los Angeles och träffar där Leonard Cohen, som för tillfället var zenbuddistisk munk. Cohen verkar ha gjort ett utomordentligt härligt intryck på Lundberg Dabrowski. Han verkar genuint sympatisk. Intressant är det också att läsa om intervjun med HKH drottning Silvia, som framstår precis som den överklassparodi på sig själv, som man kunnat se på humorprogram på teve.
Med i boken finns även Khadaffi, Ludmila Enquist, Jane Fonda, Nelson Mandela, Madonna, Dolly Parton, Anna Nicole Smith, Nancy Dell'Olio, Yassir Arafat, Jan Stenbäck, Subcomandante Marcos, Madeleine Albright, Peter Wallenberg, Maradona, Thorsten Flinck, Tariq Aziz och Göran Persson.
Boken är utmärkt. Den är skriven med ett personligt och direkt språk. Lundberg Dabrowski skriver detta som sin bok. Hon skriver vad hon tycker och frispråkigheten är tilltalande, även om hennes åsikter inte alltid överensstämmer med mina, till exempel hennes återkommande överordning av kvinnors förmågor... Omvänd manschauvunism.
Läs gärna boken; den rekommenderas varmt, om man vill lära sig mer om hur de världskända eller sverigekända gestalterna som skildras i boken, är i verkligheten.
Vindlingar om skrivandet
Det som är skrivet är bevarat. Det är små lådor med bevarad dåtid. Jag skriver visserligen inte dagbok: jag vill inte känna mig låst att skriva varje dag om varje dag: mina anteckningsböcker har endast sällan datumangivelser i sina stycken.
Inte heller vill jag tänka på relevans. Jag vill inte heller ställa krav på mig att varje text måste sträcka sig endast mot det ovanliga: hellre skriver jag mycket, mycket. Vardagligt och udda om vartannat.
Jag läste nånstans att Jack Kerouac reste nånstans med en resväska. Resväskan var full med anteckningsböcker. Lite av det förhållningssättet vill jag ha: alltid ha nåt redo att skriva i, och att skriva ofta, ofta.
Inte heller vill jag tänka på relevans. Jag vill inte heller ställa krav på mig att varje text måste sträcka sig endast mot det ovanliga: hellre skriver jag mycket, mycket. Vardagligt och udda om vartannat.
Jag läste nånstans att Jack Kerouac reste nånstans med en resväska. Resväskan var full med anteckningsböcker. Lite av det förhållningssättet vill jag ha: alltid ha nåt redo att skriva i, och att skriva ofta, ofta.
torsdag 18 december 2008
Poeten kommer till stan
Klockan 14:44 ringde en kompis mig. Han frågade om jag satt ner. Det var precis vad jag gjorde. Och så berättade han att Morrissey kommer till – Borås. Det lät naturligtvis otroligt. Men kompisen hävdade att det var bekräftat. Jag surfade ut och kollade. Mycket riktigt. Jag fick det bekräftat på Aftonbladet. Jag ringde till Åhaga, där konserten ska äga rum. Och också de bekräftade, lätt förundrade själva, vad det lät som. Så nu gäller det att försöka få tag i biljetter. De sägs släppas i morgon, fredag.
Morrissey har betytt mycket för mig. Väldigt mycket. Och han är en av de artister vars texter verkligen är poetiska. Jag har gråtit till hans musik. Jag har en bit av en av hans skjortor i ett vitrinskåp. Man kan säga att jag är hängiven.
Morrissey spelar, förutom på Åhaga i Borås (18/6), även i Lisebergshallen, Göteborg (22/6) och på Hovet, Stockholm (24/6). Se Ticnet för mer information.
Morrissey har betytt mycket för mig. Väldigt mycket. Och han är en av de artister vars texter verkligen är poetiska. Jag har gråtit till hans musik. Jag har en bit av en av hans skjortor i ett vitrinskåp. Man kan säga att jag är hängiven.
Morrissey spelar, förutom på Åhaga i Borås (18/6), även i Lisebergshallen, Göteborg (22/6) och på Hovet, Stockholm (24/6). Se Ticnet för mer information.
måndag 15 december 2008
Något om King
Jag har börjat läsa Lisey's Story av Stephen King. Stephen King är en favoritförfattare. Hans språk är down to earth, mycket naturligt, och ligger talspråket nära, och författaren lyckas på så vis prestera mycket levande texter. Texterna andas av det de beskriver. Författaren är alltid nära i texten, men står inte i vägen för berättelsen; det är aldrig pretentiöst, utan direkt och helt enkelt ett utsökt berättande.
King gör det som litteraturen är ett utmärkt medium för: tar oss med till en verklighet bredvid verkligheten. Han lyfter undan den naturliga verkligheten, och låter oss ana en annan, förvisso fiktiv, men ändå genom litteraturen skönjbar realitet. Där finns det plats för prekognition, gengångare och andra märkligheter. På så sätt: genom skapandet av det som är bredvid blir Kings prestationer i textväg ofta förebildliga.
King gör det som litteraturen är ett utmärkt medium för: tar oss med till en verklighet bredvid verkligheten. Han lyfter undan den naturliga verkligheten, och låter oss ana en annan, förvisso fiktiv, men ändå genom litteraturen skönjbar realitet. Där finns det plats för prekognition, gengångare och andra märkligheter. På så sätt: genom skapandet av det som är bredvid blir Kings prestationer i textväg ofta förebildliga.
NY Times' topplista
Pocketpocketpocket länkar till New York Times tio-i-topplista över den litteratur som de menar har varit bäst i år. Nåt där kanske kan vara värt att ta tag i framöver.
söndag 14 december 2008
Bokrecension: Latin
Latin: Kulturen, historien, språket är skriven av Tore Janson.
Det här är två böcker. Janson börjar med att skriva latinets kulturhistoria, och delar upp den på två perioder: den antika och den medeltida. Därefter följer en svårforcerad del med latinsk språklära.
Den första delen, som blir en genomgång av Romarrikets och i någon mån västerlandets historia ur språkets synvinkel, är utomordentligt intressant. Där lyckas också Janson med bedriften att, trots att han är ultraakademiker, inte skriva som en sådan. Det är enkelt, rakt och begripligt. Rentav levande och inbjudande. Man känner liksom lite stoftdoft från antiken.
Den andra delen är en lärobok. Jag upplever att texten i läroboksdelen av Latin är otroligt kompakt. Och inte särskilt inbjudande för den som vill lära sig latin, utan att vara fantastiskt intresserad. Läs här:
Boken avslutas med en ordlista med latinska ord och mer eller mindre kända fraser.
Boken finns dock i pocket och är väl värd att läsa för sina första 176 sidor. Den renodlat grammatiska delen är mer för fantaster. Ordlistan som följer med kan dock vara intressant även för lekmannen.
Det här är två böcker. Janson börjar med att skriva latinets kulturhistoria, och delar upp den på två perioder: den antika och den medeltida. Därefter följer en svårforcerad del med latinsk språklära.
Den första delen, som blir en genomgång av Romarrikets och i någon mån västerlandets historia ur språkets synvinkel, är utomordentligt intressant. Där lyckas också Janson med bedriften att, trots att han är ultraakademiker, inte skriva som en sådan. Det är enkelt, rakt och begripligt. Rentav levande och inbjudande. Man känner liksom lite stoftdoft från antiken.
Den andra delen är en lärobok. Jag upplever att texten i läroboksdelen av Latin är otroligt kompakt. Och inte särskilt inbjudande för den som vill lära sig latin, utan att vara fantastiskt intresserad. Läs här:
"Tillsammans finns det för varje verb etthundratjugo olika former som anger person och tidsform. Därtill kommer till exempel infinitiv, monstráre, 'att visa', particip som mónstrans, 'visande', och monstrátus, 'visad', imperativ, monstra, 'visa!', samt en del andra. Participen har många former, som redovisas ovan under rubriken Adjektiv, och räknar man in alla dem så kommer man fram till att ett latinskt verb kan uppträda i bortåt tre hundra olika former." (sid. 198).Det må vara sant. Liksom Jansons förklaring att alla dessa former har direkta svenska motsvarigheter. Men att inledningsvis i latinintresset få detta berg av grammatik framför sig... Man får mer känslan av att den delen av boken är till för att visa att det inte är nån barnlek att lära sig språk, och att briljera med grammatikaliska termer i kubik: att få med så mycket grammatik som möjligt på så liten yta som möjligt...
Boken avslutas med en ordlista med latinska ord och mer eller mindre kända fraser.
Boken finns dock i pocket och är väl värd att läsa för sina första 176 sidor. Den renodlat grammatiska delen är mer för fantaster. Ordlistan som följer med kan dock vara intressant även för lekmannen.
fredag 12 december 2008
Akademibokhandeln satsar på mainstream
Det ryktas om att Akademibokhandeln har ont om pengar och måste skära ner på personal. De lär vidare sluta sälja smala böcker till förmån för bästsäljande mainstream. Läs ett bra inlägg om detta hos Bokstavligt talat.
Numera går jag in i en bokhandel av två anledningar: impulsköpa pocketböcker, eller hitta spännande titlar. Som jag sedan köper över nätet. Så mycket högre är priserna vanligtvis i den fysiska bokhandeln, att det är orimligt att handla över disk. Försvinner ovanligare titlar försvinner även incitamentet att gå in för att spana efter de där udda böckerna. Således blir mina besök färre, och impulsköpen av pocketböcker blir därmed likaledes färre.
Läs mer hos Borås Tidning.
Numera går jag in i en bokhandel av två anledningar: impulsköpa pocketböcker, eller hitta spännande titlar. Som jag sedan köper över nätet. Så mycket högre är priserna vanligtvis i den fysiska bokhandeln, att det är orimligt att handla över disk. Försvinner ovanligare titlar försvinner även incitamentet att gå in för att spana efter de där udda böckerna. Således blir mina besök färre, och impulsköpen av pocketböcker blir därmed likaledes färre.
Läs mer hos Borås Tidning.
måndag 8 december 2008
Entertainment Weeklys hundra nya klassiker
Entertainment Weekly listar – vad de menar är – hundra nya klassiker: bra böcker skrivna mellan år 1983 och 2008. Jag har knappt läst nån av dem, så det är väl bara att sätta igång...
söndag 7 december 2008
Bokrecension: Schotts originalblandning
Schotts originalblandning är skriven av Ben Schott.
Schotts originalblandning rymmer mängder av spretande fakta. Några exempel: ämnen som kvarstår av människokroppen efter kremation, angivet i procent; förteckning över tilläggen till den amerikanska konstitutionen; ord på jiddisch; och några strofer ur Hamlet – på rövarspråket.
Så vad ska man med det här till? Funktionen för en bok av det här slaget hade varit betydligt större före Internets genombrott. Nästan all fakta man finner i boken, finner man enkelt genom någon sökning på nätet. Men boken är något annat än bara återgivande av kuriosafakta. Den är ett litet konstverk. Utomordentligt väl formgiven, lätt gammaldags, så är det ändå en kul sak att ha liggande för ströläsning i reklampausen på teve, eller andra små stunder när det kan kännas lämpligt.
Jag har hittat nån tveksamhet i listorna. Men författaren skriver själv att många fakta är omdiskuterade. Det finns till exempel en lista med smiley-symboler (jo, det är datortillvänt). :-) får betyda "Hej" när det i min värld antyder en lustighet eller ett betonande av just ett leende. ;-) förklaras med "Blinkar", när jag gärna hade velat se det förklaras som en symbol för ironi. Men symboler som @@@@:-) för "Mamma Simpson", ja – det är kul...
Det står angivet att Bibeln översatts till svenska tre gånger. Och det stämmer väl i viss mån. Tre statliga översättningar har gjorts (1541, 1917 och 1999). Men så finns Åkessons bibelöversättning från början av 1900-talet, och Svenska Folkbibelns konfessionella översättning och partiella revidering av 1917-års översättning av Gamla Testamentet från nittiotalet.
Schotts originalblandning är en småkul kuriosabok, som med fördel kan ligga på väl synlig plats, för andra att bläddra och skumma i.
Schotts originalblandning rymmer mängder av spretande fakta. Några exempel: ämnen som kvarstår av människokroppen efter kremation, angivet i procent; förteckning över tilläggen till den amerikanska konstitutionen; ord på jiddisch; och några strofer ur Hamlet – på rövarspråket.
Så vad ska man med det här till? Funktionen för en bok av det här slaget hade varit betydligt större före Internets genombrott. Nästan all fakta man finner i boken, finner man enkelt genom någon sökning på nätet. Men boken är något annat än bara återgivande av kuriosafakta. Den är ett litet konstverk. Utomordentligt väl formgiven, lätt gammaldags, så är det ändå en kul sak att ha liggande för ströläsning i reklampausen på teve, eller andra små stunder när det kan kännas lämpligt.
Jag har hittat nån tveksamhet i listorna. Men författaren skriver själv att många fakta är omdiskuterade. Det finns till exempel en lista med smiley-symboler (jo, det är datortillvänt). :-) får betyda "Hej" när det i min värld antyder en lustighet eller ett betonande av just ett leende. ;-) förklaras med "Blinkar", när jag gärna hade velat se det förklaras som en symbol för ironi. Men symboler som @@@@:-) för "Mamma Simpson", ja – det är kul...
Det står angivet att Bibeln översatts till svenska tre gånger. Och det stämmer väl i viss mån. Tre statliga översättningar har gjorts (1541, 1917 och 1999). Men så finns Åkessons bibelöversättning från början av 1900-talet, och Svenska Folkbibelns konfessionella översättning och partiella revidering av 1917-års översättning av Gamla Testamentet från nittiotalet.
Schotts originalblandning är en småkul kuriosabok, som med fördel kan ligga på väl synlig plats, för andra att bläddra och skumma i.
lördag 6 december 2008
Enkelhetens lov
Ett av de litterära grepp som stör mig allra mest är det att onödigtvis komplicera en text. Jag vill att texten som jag läser med ögonen ska få gå den absolut närmaste vägen till förståelsen i hjärnan. Jag ska så sällan som möjligt behöva uppehålla mig vid frågor som "vad betyder den här formuleringen?" och istället kunna koncentrera mig på att låta textens budskap gå rakt in i min föreställningsvärld.
Det finns ingen anledning att använda ett svårtillgängligt ord när det finns ett mer tillgängligt till hands. Skriv inte "autonom" när man lika gärna kan skriva "självständig". Skriv inte en mening med tjugo ord om den kan skrivas med sju ord. Låt funkis råda i litteraturen! Och låt bli all onödig dekoration. Litterärt mästerskap består inte i att kunna producera komplicerade formuleringar eller krystade metaforer. Utan i att nå en rakhet i språket, utan att gå miste om spänning, kvalitét och innehåll.
Det finns ingen anledning att använda ett svårtillgängligt ord när det finns ett mer tillgängligt till hands. Skriv inte "autonom" när man lika gärna kan skriva "självständig". Skriv inte en mening med tjugo ord om den kan skrivas med sju ord. Låt funkis råda i litteraturen! Och låt bli all onödig dekoration. Litterärt mästerskap består inte i att kunna producera komplicerade formuleringar eller krystade metaforer. Utan i att nå en rakhet i språket, utan att gå miste om spänning, kvalitét och innehåll.
tisdag 2 december 2008
måndag 1 december 2008
torsdag 27 november 2008
Bokrecension: The Serial Killer Files
The Serial Killer Files: The Who, What, Where, and Why of the World's Most Terrifying Murderers är skriven av Harold Schechter.
Jag vet inte vad det är eller varför det är så: men seriemördare fascinerar. Det är inte fråga om folk som på fyllan råkar slå ihjäl nån, eller en gangster som skjuter ihjäl en fiende. Det här är psykopater som metodiskt (mer eller mindre) och med full avsikt att döda genomför mord, flera mord, rentav mängder av mord – inte sällan på uppseendeväckande sätt – för att de får någon form av tillfredsställelse av själva dödandet.
The Serial Killer Files är en rejäl bok. Fenomenet seriemord behandlas ur mängder av olika perspektiv: definitioner, varningssignaler, seriemord genom historien, biografier, seriemord och sex, orsker till varför seriemördare är seriemördare, mordmetoder, seriemord i kulturen och så vidare. Många olika seriemördare behandlas i boken, men eftersom de olika personerna återkommer i olika sektioner blir namnen bekanta.
Här finns Lydia Sherman (giftmörderska), Albert Fish (barnamördare, kannibal), John Wayne Gacy (strypmördare), Belle Gunness (styckmörderska) Ted Bundy, Charlie Manson, Zodiak – vars identitet man hittills inte kommit fram till – och många fler representerade. Läsaren får veta hur mord gått till, hur mördarna (eventuellt) tagits fast, deras bakgrund och mer sånt.
Kanhända upplevs den här typen av böcker som sensationalistiska, lite sjuka. Kanske är de det. Men det sätter läsaren i kontakt med något radikalt annorlunda från vardagslivet, det radikalt avvikande. Man kommer nära dessa maskiner av kött och blod, dessa rovdjur med skjutvapen, snaror och knivar som klor. Och det är hursomhelst intressant. De är människor: därför är de intressanta.
Boken har ett bra språkbruk. Dispositionen fungerar väl; och boken kan säkert användas som referensbok, om man söker information om något särskilt i genren; exempelvis profilering eller seriemordets historia.
Jag vet inte vad det är eller varför det är så: men seriemördare fascinerar. Det är inte fråga om folk som på fyllan råkar slå ihjäl nån, eller en gangster som skjuter ihjäl en fiende. Det här är psykopater som metodiskt (mer eller mindre) och med full avsikt att döda genomför mord, flera mord, rentav mängder av mord – inte sällan på uppseendeväckande sätt – för att de får någon form av tillfredsställelse av själva dödandet.
The Serial Killer Files är en rejäl bok. Fenomenet seriemord behandlas ur mängder av olika perspektiv: definitioner, varningssignaler, seriemord genom historien, biografier, seriemord och sex, orsker till varför seriemördare är seriemördare, mordmetoder, seriemord i kulturen och så vidare. Många olika seriemördare behandlas i boken, men eftersom de olika personerna återkommer i olika sektioner blir namnen bekanta.
Här finns Lydia Sherman (giftmörderska), Albert Fish (barnamördare, kannibal), John Wayne Gacy (strypmördare), Belle Gunness (styckmörderska) Ted Bundy, Charlie Manson, Zodiak – vars identitet man hittills inte kommit fram till – och många fler representerade. Läsaren får veta hur mord gått till, hur mördarna (eventuellt) tagits fast, deras bakgrund och mer sånt.
Kanhända upplevs den här typen av böcker som sensationalistiska, lite sjuka. Kanske är de det. Men det sätter läsaren i kontakt med något radikalt annorlunda från vardagslivet, det radikalt avvikande. Man kommer nära dessa maskiner av kött och blod, dessa rovdjur med skjutvapen, snaror och knivar som klor. Och det är hursomhelst intressant. De är människor: därför är de intressanta.
Boken har ett bra språkbruk. Dispositionen fungerar väl; och boken kan säkert användas som referensbok, om man söker information om något särskilt i genren; exempelvis profilering eller seriemordets historia.
tisdag 25 november 2008
Bokrecension: No Tears for Queers
No Tears for Queers: Ett reportage om män, bögar och hatbrott är skriven av Johan Hilton.
I boken tas tre olika hatbrott med dödlig utgång upp. Det handlar om Matthew Shepard som mördas på en öde plats utanför Laramie i Wyoming, USA. Det handlar om Johan Pettersson som mördas i Katrineholm och dumpas i en brunn. Och det handlar om Josef Ben Meddour som mördas i Keillers park i Göteborg. Men boken är också ett porträtt av dem som förmår att ta en annan människas liv med anledning av hennes sexuella orientering, och den kultur de finns i.
Jag äcklas när jag läser No Tears for Queers. Själv homosexuell har jag inte upplevt några negativa yttringar av hat från någon omkring mig. Men tydligen finns de här elementen: de som på grund av... något (vad? skadad manlighet? reaktionära uppfattningar? religion? dumhet?) hatar så mycket att de dödar personer som avviker från en sexuell norm. Det är obegripligt.
No Tears for Queers är välskriven. Rekonstruktioner av händelseförlopp som ligger skönlitteraturen nära blandas med protokoll från rättegångar och intervjuer. Det är en genomarbetad bok. Och en till ämnet mycket angelägen bok. Även om jag tror och måste tro, att det uppväxande släktet i vår kultursfär har en mycket mer accepterande inställning till HBT-personer, än de trasiga människospillror som dödade Shepard, Pettersson och Ben Meddour. Förhoppningsvis är en stagnerad normkultur där det inte finns plats för homosexuella något som snart hör det förflutna till. Det är vad jag tror.
I boken tas tre olika hatbrott med dödlig utgång upp. Det handlar om Matthew Shepard som mördas på en öde plats utanför Laramie i Wyoming, USA. Det handlar om Johan Pettersson som mördas i Katrineholm och dumpas i en brunn. Och det handlar om Josef Ben Meddour som mördas i Keillers park i Göteborg. Men boken är också ett porträtt av dem som förmår att ta en annan människas liv med anledning av hennes sexuella orientering, och den kultur de finns i.
Jag äcklas när jag läser No Tears for Queers. Själv homosexuell har jag inte upplevt några negativa yttringar av hat från någon omkring mig. Men tydligen finns de här elementen: de som på grund av... något (vad? skadad manlighet? reaktionära uppfattningar? religion? dumhet?) hatar så mycket att de dödar personer som avviker från en sexuell norm. Det är obegripligt.
No Tears for Queers är välskriven. Rekonstruktioner av händelseförlopp som ligger skönlitteraturen nära blandas med protokoll från rättegångar och intervjuer. Det är en genomarbetad bok. Och en till ämnet mycket angelägen bok. Även om jag tror och måste tro, att det uppväxande släktet i vår kultursfär har en mycket mer accepterande inställning till HBT-personer, än de trasiga människospillror som dödade Shepard, Pettersson och Ben Meddour. Förhoppningsvis är en stagnerad normkultur där det inte finns plats för homosexuella något som snart hör det förflutna till. Det är vad jag tror.
Bokrecension: Vad är konst
Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor är skriven av Ernst Billgren.
Boken består av 117 frågor, ett kort svar till varje och ett längre, och berör olika aspekter av konst och konstnären. Mycket av det som skrivs går också att applicera på den typ av konstnärsskap som författande är.
Det är inspirerande att ta del av Billgrens välskrivna texter. Han hyllar förmågan att göra något som man framförallt själv tycker är bra, och att endast lyssna på kritik om den är uppbygglig och ducka för åsikter och nedbrytande kommentarer.
Vad är konst är en utmärkt skrift. Jag vill gärna läsa den igen. Det är den typen av bok som man gärna läser med överstrykningspenna i närheten; det finns gott om bra formuleringar och stycken som ger särskilda insikter.
Boken består av 117 frågor, ett kort svar till varje och ett längre, och berör olika aspekter av konst och konstnären. Mycket av det som skrivs går också att applicera på den typ av konstnärsskap som författande är.
Det är inspirerande att ta del av Billgrens välskrivna texter. Han hyllar förmågan att göra något som man framförallt själv tycker är bra, och att endast lyssna på kritik om den är uppbygglig och ducka för åsikter och nedbrytande kommentarer.
"Självkritik är en drog man ska ta i mycket små doser." (fråga 13)Billgren uppmanar oss att gå sin egen väg, kanske. Att hitta målet på sitt eget sätt, kanske. Att det inte finns några självklarheter, kanske. Att inte känna prestationsångest –
"...viljan att göra någonting bra kan liknas vid självcensur." (fråga 2),skriver han. Billgren menar att man gärna får ha en poäng med det man gör när man gör det, men att budskapet inte behöver vara självklart i det färdiga konstverket. Han liknar ett konstverk med en poäng i en vits: kul första gången man hör det, sedan allt mindre roligt.
Vad är konst är en utmärkt skrift. Jag vill gärna läsa den igen. Det är den typen av bok som man gärna läser med överstrykningspenna i närheten; det finns gott om bra formuleringar och stycken som ger särskilda insikter.
torsdag 20 november 2008
Texterna är våra vänner
I skrivandet är vi fria. I skrivandet exkluderar vi det oönskade, skapar det önskade: konstruerar en verklighet. – Vi slår upp vyer, river ner betong. Vi är fria att beskriva fotografiskt eller att måla konstnärligt. Vi är fria att fuska utan samvetsförebråelser. Texterna är våra vänner.
onsdag 19 november 2008
Bokrecension: Att älska som en porrstjärna
Att älska som en porrstjärna: En sedelärande berättelse är skriven av Jenna Jameson och Neil Strauss.
Detta är en tegelsten. Runt 600 sidor om porraktrisen Jenna Jamesons liv. Och det är intressant. Inte bara för att boken är fri från torr moralism, utan för att Jameson levt ett liv som är intressant. Läsaren får följa hennes stegvisa inträde i porrbranschen, där hon steg för steg klättrar mot stjärnorna. Man får följa hennes privatliv: män och kvinnor hon slagit följe med, tragedier hon varit med om, knark, uppbrott, återföreningar. Och boken är mycket välskriven. Texten är direkt och klar och förmedlar det Jameson har att säga på ett utmärkt sätt.
Boken är uppbyggd av berättande partier, utdrag ur Jamesons dagbok och återgivna intervjuer. Den är rikt illustrerad, även om jag saknar förklarande bildtexter emellanåt. Likaså blir de tecknade komiska inslag som finns här och var i boken svårlästa i vilket fall i pocketversionen, eftersom texten blir mycket liten.
Läs boken om du vill ta del av en välskriven berättelse och om du vill få en inblick i ett yrke som man sällan hör nåt annat än överspända negativa omdömen om.
Detta är en tegelsten. Runt 600 sidor om porraktrisen Jenna Jamesons liv. Och det är intressant. Inte bara för att boken är fri från torr moralism, utan för att Jameson levt ett liv som är intressant. Läsaren får följa hennes stegvisa inträde i porrbranschen, där hon steg för steg klättrar mot stjärnorna. Man får följa hennes privatliv: män och kvinnor hon slagit följe med, tragedier hon varit med om, knark, uppbrott, återföreningar. Och boken är mycket välskriven. Texten är direkt och klar och förmedlar det Jameson har att säga på ett utmärkt sätt.
Boken är uppbyggd av berättande partier, utdrag ur Jamesons dagbok och återgivna intervjuer. Den är rikt illustrerad, även om jag saknar förklarande bildtexter emellanåt. Likaså blir de tecknade komiska inslag som finns här och var i boken svårlästa i vilket fall i pocketversionen, eftersom texten blir mycket liten.
Läs boken om du vill ta del av en välskriven berättelse och om du vill få en inblick i ett yrke som man sällan hör nåt annat än överspända negativa omdömen om.
tisdag 18 november 2008
Pocketfodral
Jag har sett dem förut. Men jag har tyckt att pocketböcker ska se slitna ut. Det ska synas att de är lästa. Ryggarna ska vara vikna, sidorna fulla av uppvikta hundöron. Men så var jag på Wettergrens i Borås och hittade ett stilfullt pocketfodral. Jag köpte det. Det kostade 79 kronor. Och det är estetiskt! Själva fodralet är i nåt som i alla fall liknar läder, ett gummiband håller boken stängd när man inte läser, och ett bokmärkesband finns däri. Det är snyggt och praktiskt.På bilden har jag lagt in Jenna Jamesons memoarbok Att älska som en porrstjärna i fodralet.
fredag 14 november 2008
Bokrecension: An Undertaker's Diary
An Undertaker's Diary: Graphic Accounts of Death Written by an ex-Undertaker är skriven av Paul R. Seymour.
Naturligtvis tycker jag det är underhållande med en sån här bok. Jag jobbar som begravningsentreprenör, och att ta del av en kollegas erfarenheter ger en del känslor av igenkännande.
Seymour jobbade som begravningsentreprenör i åtta år. Han började redan när han var sexton år. Några av sina mer märkliga uppdrag antecknade han. Det är dessa anteckningar som han låtit publicera, med smärre ändringar för att undvika att någon ska känna igen sig. Han berättar om kvinnan som vägrat inse att maken var död, och därför fortsatt leva som om han också levt – i närmare en månad. Med betydande larvutveckling som följd. Han berättar om olycksfall, självmord och andra udda upplevelser han tagit del av. Boken innehåller även kraftigt maskerade bilder av vad som förefaller vara människor som dött under olika omständigheter. Det är svårt att säga. Så maskerade är de. Men de visar ändå under vilka otrevliga omständigheter som en del människor dör.
Redan i inledningen upplyser han om att språket inte alltid är korrekt. Och det vettefan om jag nånsin läst en märkligare bok, rent typografiskt och språkbehandlingsmässigt. Ett exempel:
Naturligtvis tycker jag det är underhållande med en sån här bok. Jag jobbar som begravningsentreprenör, och att ta del av en kollegas erfarenheter ger en del känslor av igenkännande.
Seymour jobbade som begravningsentreprenör i åtta år. Han började redan när han var sexton år. Några av sina mer märkliga uppdrag antecknade han. Det är dessa anteckningar som han låtit publicera, med smärre ändringar för att undvika att någon ska känna igen sig. Han berättar om kvinnan som vägrat inse att maken var död, och därför fortsatt leva som om han också levt – i närmare en månad. Med betydande larvutveckling som följd. Han berättar om olycksfall, självmord och andra udda upplevelser han tagit del av. Boken innehåller även kraftigt maskerade bilder av vad som förefaller vara människor som dött under olika omständigheter. Det är svårt att säga. Så maskerade är de. Men de visar ändå under vilka otrevliga omständigheter som en del människor dör.
Redan i inledningen upplyser han om att språket inte alltid är korrekt. Och det vettefan om jag nånsin läst en märkligare bok, rent typografiskt och språkbehandlingsmässigt. Ett exempel:
"My two companions finally arrived
'#@%&ing Hell'
'What a mess!'
'You don't REALLY expect us to
Climb up there and pries that lot off the ceiling do you?'
'We're undertakers not archaeologists!'" (sid. 32)
'#@%&ing Hell'
'What a mess!'
'You don't REALLY expect us to
Climb up there and pries that lot off the ceiling do you?'
'We're undertakers not archaeologists!'" (sid. 32)
Och så håller det på. Men effekten blir till sist nästan poetisk. Så har Seymour tydligen gett ut två böcker med dikter också...
Till den som vill lära sig vad som kan ingå i en begravningsentreprenörs fältsysslor rekommenderas boken varmt.
Till den som vill lära sig vad som kan ingå i en begravningsentreprenörs fältsysslor rekommenderas boken varmt.
tisdag 11 november 2008
LibraryThing
Jag har hittat till librarything.com. Det är en lysande sida för oss som gillar böcker.
Det är lätt att registrera sina egna böcker på sitt konto och på så vis få ett överskådligt index över det egna biblioteket. Man kan inne på siten enkelt söka efter olika böcker i mängder av databaser, som till exempel amazon.com och LIBRIS. Det räcker att söka på ISBN-nummer, så kommer resultatet upp – sen är det bara att klicka på bokens titel, så förs boken in i ditt eget register.
Med utgångspunkt i de böcker man registrerat, kan man sedan få mängder av rekommendationer på böcker man kan tänkas uppskatta. Och det är ingen liten lista med rekommendationer. Jag har hittills registrerat 240 böcker, och rekommenderas 931 volymer. Man kan vid varje enskild rekommenderad bok klicka för att se vilka eller vilken bok ur det egna biblioteket som tipset baseras på. Ju fler böcker som tipset baseras på, desto högre upp i rekommendationslistan hamnar tipset. Verkar det som.
Det är kostnadsfritt att registrera upp till 200 böcker. Vill man ha med fler böcker, så kostar det pengar. Själv registrerade jag mitt konto i ett år för tio dollar. Det är det värt.
Här finns de böcker jag lagt in.
Det är lätt att registrera sina egna böcker på sitt konto och på så vis få ett överskådligt index över det egna biblioteket. Man kan inne på siten enkelt söka efter olika böcker i mängder av databaser, som till exempel amazon.com och LIBRIS. Det räcker att söka på ISBN-nummer, så kommer resultatet upp – sen är det bara att klicka på bokens titel, så förs boken in i ditt eget register.
Med utgångspunkt i de böcker man registrerat, kan man sedan få mängder av rekommendationer på böcker man kan tänkas uppskatta. Och det är ingen liten lista med rekommendationer. Jag har hittills registrerat 240 böcker, och rekommenderas 931 volymer. Man kan vid varje enskild rekommenderad bok klicka för att se vilka eller vilken bok ur det egna biblioteket som tipset baseras på. Ju fler böcker som tipset baseras på, desto högre upp i rekommendationslistan hamnar tipset. Verkar det som.
Det är kostnadsfritt att registrera upp till 200 böcker. Vill man ha med fler böcker, så kostar det pengar. Själv registrerade jag mitt konto i ett år för tio dollar. Det är det värt.
Här finns de böcker jag lagt in.
söndag 9 november 2008
onsdag 5 november 2008
Bokrecension: Kött på flykt
Kött på flykt: Reportage, essäer, utbrott är skriven av Magnus Linton.
Boken består, precis som titeln föreslår, av en mängd korta och något längre än korta texter i olika ämnen, som författaren publicerat i olika media tidigare. Språket är abstrakt och akademiskt. Meningarna är långa och blir otympliga att läsa. Men det är absolut inte fråga om en slarvig språkhantering. Lintons språkhantering ligger bara på en överambitiös nivå.
Störst behållning hade jag av essän "Dödens mening", som är skarpt antireligiös. Linton kritiserar där vad han uppfattar som en kristen andlighet i landets kulturetablissemang. Författaren förklarar att han menar att även humanismen i grunden är består i en kristen mentalitet. Med avstamp i Michel Onfrays Handbok för ateister diskuterar han sedan hur även moderna ateister så snart det blir fråga om moraliska ställningstaganden baserar denna etik på judisk-kristet tankegods.
Frågan om kristendomens relevans avfärdar Linton som redan avklarad, men skriver med anledning av Onfray:
Boken kan säkert ge lite idéer. En del fast faktamaterial finns i den. Jag hade hellre sett artiklar som var än mer konkreta, och mindre abstrakt teoretiserande på invant postmodernt sätt.
Boken består, precis som titeln föreslår, av en mängd korta och något längre än korta texter i olika ämnen, som författaren publicerat i olika media tidigare. Språket är abstrakt och akademiskt. Meningarna är långa och blir otympliga att läsa. Men det är absolut inte fråga om en slarvig språkhantering. Lintons språkhantering ligger bara på en överambitiös nivå.
Störst behållning hade jag av essän "Dödens mening", som är skarpt antireligiös. Linton kritiserar där vad han uppfattar som en kristen andlighet i landets kulturetablissemang. Författaren förklarar att han menar att även humanismen i grunden är består i en kristen mentalitet. Med avstamp i Michel Onfrays Handbok för ateister diskuterar han sedan hur även moderna ateister så snart det blir fråga om moraliska ställningstaganden baserar denna etik på judisk-kristet tankegods.
Frågan om kristendomens relevans avfärdar Linton som redan avklarad, men skriver med anledning av Onfray:
"Jag håller förvisso med om att det inte finns nåt som helst skäl att ta en präst på större allvar än en astrolog, och visst störs man av hur den ene, utan några som helst skäl, respekteras i samhället medan den andre förlöjligas. Men det är en för lätt vunnen diskussion. Dessutom uttjatad." (sid. 110)Linton önskar dock att Onfray ytterligare utrett frågan om en icke-kristen etik,
"den radikala världslighet som blir kvar i ett samhälle där människor orkar acceptera döden i stället för att jag bort den med sagor..." (sid. 111)Överlag är Lintons bok gränsöverskridande gentemot den värld som nyss var. Han tar ofta hjälp av feminism och queerteori, ifrågasätter nyliberalism och globalisering, stöder de svaga i samhället, kritiserar de starka. Så vad uppfattningar Linton än har, så är de inte konservativa.
Boken kan säkert ge lite idéer. En del fast faktamaterial finns i den. Jag hade hellre sett artiklar som var än mer konkreta, och mindre abstrakt teoretiserande på invant postmodernt sätt.
fredag 31 oktober 2008
Ännu mer om Moleskine
En läsvärd artikel – "Cultural Fetish Objects Observed: Moleskine Notebooks" – här. Jag är tudelad: använda, eller inte använda... de är så djävla läckra, men också dyra... och det känns inte så lite pretentiöst att vara Moleskinebrukare...
måndag 27 oktober 2008
Bokrecension: Blodröd måne
Blodröd måne är skriven av James Ellroy. Boken är del ett i trilogin "L. A. Noir".
Blodröd måne är en utmärkt mörk och kall kriminalroman. Lloyd Hopkins är den notoriskt otrogne polisen med genialisk förmåga att lösa brott. I Blodröd måne ställs han inför en seriemördare som tar livet av kvinnor i Los Angeles. Steg för steg nystar han upp fallet och finner samband och sammanhang, och boken drivs kraftigt framåt mot upplösningen, då mördaren och Hopkins ställs ansikte mot ansikte.
James Ellroy skriver en hårdkokt och direkt prosa som är starkt tilltalande. Här finns inte mycket utsirningar i språket. Det är sakligt och aldrig utdraget. Det är så som jag vill att en roman ska vara skriven. Jag läser sällan kriminalromaner. Men Blodröd måne ger mersmak, åtminstone i sådan mån att jag vill läsa del två och tre i trilogin.
Så visst rekommenderar jag det här verket – om man nu uppskattar den icke-hukande typ av bok som detta är.
Blodröd måne är en utmärkt mörk och kall kriminalroman. Lloyd Hopkins är den notoriskt otrogne polisen med genialisk förmåga att lösa brott. I Blodröd måne ställs han inför en seriemördare som tar livet av kvinnor i Los Angeles. Steg för steg nystar han upp fallet och finner samband och sammanhang, och boken drivs kraftigt framåt mot upplösningen, då mördaren och Hopkins ställs ansikte mot ansikte.
James Ellroy skriver en hårdkokt och direkt prosa som är starkt tilltalande. Här finns inte mycket utsirningar i språket. Det är sakligt och aldrig utdraget. Det är så som jag vill att en roman ska vara skriven. Jag läser sällan kriminalromaner. Men Blodröd måne ger mersmak, åtminstone i sådan mån att jag vill läsa del två och tre i trilogin.
Så visst rekommenderar jag det här verket – om man nu uppskattar den icke-hukande typ av bok som detta är.
onsdag 22 oktober 2008
Birro stänger bloggen
Marcus Birro stänger sin självutlämnande blogg. Eftersom påhoppen blivit så vassa och personliga att Birro fått nog.
torsdag 16 oktober 2008
Diktdoktorn
Skrivtips tipsar om Dagens Nyheters diktdoktor. Där kan man få ett exempel på hur man gör en dikt mer koncis, hur man kapar och behåller och rentav förstärker budskapet och intrycket.
Skriv för fan
Skriv för fan! Skriv vaddå? Skriv! Skriv slamsor
och brottstycken, skriv lösrycktheter och
halvfärdigheter. Kleta med bred pensel,
skär med skalpell... Skriv för fan, skriv,
skriv, skriv. Ljug, dramatisera, sminka,
förminska. Skriv!
och brottstycken, skriv lösrycktheter och
halvfärdigheter. Kleta med bred pensel,
skär med skalpell... Skriv för fan, skriv,
skriv, skriv. Ljug, dramatisera, sminka,
förminska. Skriv!
torsdag 9 oktober 2008
Aforistik
Jag läser The Oxford Book of Aphorisms (red. John Gross).
Aforistik tycker jag om. Aforismen är underbart koncis, den uttrycker en konkret tanke, och är ofta cynisk och oortodox, emellanåt humoristisk. Det finns inte plats för något babbel i aforismen, inte ett ord mer än nödvändigt ryms... — det är så stilistiskt, så rakt, så vasst.
Några exempel från boken (som jag inte läst ut, men som jag varmt rekommenderar):
Aforistik tycker jag om. Aforismen är underbart koncis, den uttrycker en konkret tanke, och är ofta cynisk och oortodox, emellanåt humoristisk. Det finns inte plats för något babbel i aforismen, inte ett ord mer än nödvändigt ryms... — det är så stilistiskt, så rakt, så vasst.
Några exempel från boken (som jag inte läst ut, men som jag varmt rekommenderar):
"It is far from easy to determine whether Nature has proved to man a kind parent or a merciless stepmother."
– Plinus d.ä.
"Bees are not as busy as we think they are. They just can't buzz any slower."
– Kin Hubbard
"If God were not a necessary beeing of Himself, He might almost seem to be made for the use and benefit of men."Utmärkt!
– John Tillotson
Jean-Marie Gustave Le Clézio och Proust
Jag har ingenting läst av Jean-Marie Gustave Le Clézio. Jag hade aldrig hört talas om honom, innan jag checkade upp vem som vunnit på Aftonbladets hemsida. Uppenbarligen är jag inte tillräckligt påläst på nobelprisvärdig litteratur...
Men, just det – jag läser Proust. Fastän han aldrig fick priset, så får han väl ändå anses vara finlitteratur. Men fan vilket språk! Jag brukar affekterat skriva mig varm för ett koncist och tillknäppt men innehållsrikt språk. Proust är inte koncis, men språket är så bra, att han fyller ut de täta styckena ändå – och det känns helt enkelt bra att läsa.
Men, just det – jag läser Proust. Fastän han aldrig fick priset, så får han väl ändå anses vara finlitteratur. Men fan vilket språk! Jag brukar affekterat skriva mig varm för ett koncist och tillknäppt men innehållsrikt språk. Proust är inte koncis, men språket är så bra, att han fyller ut de täta styckena ändå – och det känns helt enkelt bra att läsa.
söndag 5 oktober 2008
Bokrecension: Att göra sin egen bok
Att göra sin egen bok: Redaktionella, typografiska och tekniska råd är skriven av Krister Gidlund.
Den här boken är lite lustig. Dels innehåller den bra råd om hur man kan gå till väga för att ge ut sin bok privat (gör så mycket du kan själv, och låt en bokbindare sätta ihop volymen). Men den innehåller också politiska reflexioner av författaren. Se här:
Men annars finns gott om inspiration för den som vill se sina ord inbundna. Det finns också exempel på hur man kan och hur man inte bör publicera en text rent typografiskt. Och i slutet av boken finns en ordlista över typografiska begrepp som kan vara bra att känna till.
Att göra sin egen bok har 123 sidor och säljs för 37 kronor på adlibris.se.
Den här boken är lite lustig. Dels innehåller den bra råd om hur man kan gå till väga för att ge ut sin bok privat (gör så mycket du kan själv, och låt en bokbindare sätta ihop volymen). Men den innehåller också politiska reflexioner av författaren. Se här:
"Den struntpratande men verserade middagstalaren är sålunda borgerlighetens hjälte, medan allvarligt syftande men något ohyvlat skrivande brukar stämplas som pinsamma övertramp." (sid. 26)Det är mest i bokens första del som författaren gör den här typen av uttalanden.
Men annars finns gott om inspiration för den som vill se sina ord inbundna. Det finns också exempel på hur man kan och hur man inte bör publicera en text rent typografiskt. Och i slutet av boken finns en ordlista över typografiska begrepp som kan vara bra att känna till.
Att göra sin egen bok har 123 sidor och säljs för 37 kronor på adlibris.se.
fredag 3 oktober 2008
Bokrecension: En komikers uppväxt
En komikers uppväxt är en berättelse utan hjältar. Jonas Gardell skriver här om mellanstadieeleven Juha, som inte får vara med de coola ungarna i klassen, men som också vägrar att identifiera sig med de utstötta i samma klass. Juha gör allt för att vara lustig, och så vinna de andras gillande. Men utanför skolan umgås han gärna med Jenny, stackars Jenny, som skoffas åt sidan när det inte passar. Emellanåt står han rentav ut med Thomas, killen som mobbas sönder och samman.
En komikers uppväxt är en mörk historia, som påminner om vilket djävla helvete skolgången kan vara. Genom hela boken är varje situation solkad av dyster svärta:
Boken är inte nåt man blir glad av. Men den har stora kvaliteter.
En komikers uppväxt är en mörk historia, som påminner om vilket djävla helvete skolgången kan vara. Genom hela boken är varje situation solkad av dyster svärta:
"Det är en strålande vacker måndag i början av maj. Björkarna är nyutspruckna. Sävbyholm har exploderat i ett friskt och starkt fyrverkeri av ljust gröna löv. Allt är pånyttfött. Ritva är vårallergisk." (sid. 209)Stilmässigt är boken välskriven. Kapitlen är föredömligt koncisa. Texter om Juhas barndom skrivs i romanform; inblickar i Juhas vuxenliv som komiker ges genom texter i brevform som sprängts in i boken som separata kapitel.
Boken är inte nåt man blir glad av. Men den har stora kvaliteter.
torsdag 2 oktober 2008
Kontorspolicy
Läs en bra dikt här. Lena Lidén heter författaren och "Kontorspolicy" heter texten. Första stroferna:
"Klädsel: Kom
till jobbet
klädd efter din
lön."
söndag 28 september 2008
Bokrecension: Det okända
Det okända är skriven av Clas Svahn.
Boken är indelad i en mängd kapitel, som vart och ett behandlar olika fenomen som på något vis kan kvalificera sig som ockulta eller mystiska. Det är ganska stor bredd mellan ämnena sinsemellan. Här finns spöken, ufon och kryptozoologi. Indiska reptricket finns med liksom drakar och tomtar.
Svahn, som är ordförande för Ufo-Sverige, är inte en övertygad troende på något vis, även om han inte heller är stängd för möjligheten att det finns plats för sånt i vår värld som vi inte känner till i dag. Svahn har gått längre i sin research än att läsa andras redogörelser. Han har sökt upp folk som säger sig ha sett det ena eller det andra oförklarliga och ställt frågor direkt till dem. Han har jagat i tidningsarkiv efter den första uppgiften om påstådda fenomen. Och han drar sig inte för att vara lätt raljerande. Det är det jag gillar bäst med boken: den knappt märkbara ironiska ton som ibland anas. Boken en fin bild av vad folk tror på; den blir en katalog över vad folk ger utrymme för i verkligheten.
Om man intresserar sig för ämnen som de som tas upp i boken, och vill ha nåt annat än de övertygat troendes volymer, är Clas Svahns bok nåt att ta till sig.
Boken är indelad i en mängd kapitel, som vart och ett behandlar olika fenomen som på något vis kan kvalificera sig som ockulta eller mystiska. Det är ganska stor bredd mellan ämnena sinsemellan. Här finns spöken, ufon och kryptozoologi. Indiska reptricket finns med liksom drakar och tomtar.
Svahn, som är ordförande för Ufo-Sverige, är inte en övertygad troende på något vis, även om han inte heller är stängd för möjligheten att det finns plats för sånt i vår värld som vi inte känner till i dag. Svahn har gått längre i sin research än att läsa andras redogörelser. Han har sökt upp folk som säger sig ha sett det ena eller det andra oförklarliga och ställt frågor direkt till dem. Han har jagat i tidningsarkiv efter den första uppgiften om påstådda fenomen. Och han drar sig inte för att vara lätt raljerande. Det är det jag gillar bäst med boken: den knappt märkbara ironiska ton som ibland anas. Boken en fin bild av vad folk tror på; den blir en katalog över vad folk ger utrymme för i verkligheten.
Om man intresserar sig för ämnen som de som tas upp i boken, och vill ha nåt annat än de övertygat troendes volymer, är Clas Svahns bok nåt att ta till sig.
torsdag 25 september 2008
Birro om Gud
Marcus Birro skriver utlämnande om sig själv och sitt liv på bloggen. Jag tittar in ibland och försöker läsa lite. I dag hittade jag en text om Gud som Birro skrivit när han mått dåligt. Porträttet av Gud är träffsäkert.
tisdag 23 september 2008
Olov Svedelid, vila i frid
För många år sedan skrev jag ett brev till Olov Svedelid. Jag bad om hans autograf. Jag fick hans autograf.
Olov Svedelid gav mig en av mina första stora läsupplevelser. En gång läste jag åtskilliga av hans historiska ungdomsromaner. Men jag läste också en historisk serie i två volymer, där den ena volymen hette Gyllene kedjan. Berättelsen, som utspelade sig under svensk stormaktstid och handlade om två resande i riket, grep mig. Det skrev jag till Svedelid också.
I dag vet jag inte var autografen är. Och det kan väl kvitta. Men Olov Svedelids böcker var säkert viktiga för att göra mig till den läsande person som jag är i dag: han gav mig glädje i att öppna en bok och försvinna in i världen den gav och ännu ger mig.
Vila i frid, Olov Svedelid.
Olov Svedelid gav mig en av mina första stora läsupplevelser. En gång läste jag åtskilliga av hans historiska ungdomsromaner. Men jag läste också en historisk serie i två volymer, där den ena volymen hette Gyllene kedjan. Berättelsen, som utspelade sig under svensk stormaktstid och handlade om två resande i riket, grep mig. Det skrev jag till Svedelid också.
I dag vet jag inte var autografen är. Och det kan väl kvitta. Men Olov Svedelids böcker var säkert viktiga för att göra mig till den läsande person som jag är i dag: han gav mig glädje i att öppna en bok och försvinna in i världen den gav och ännu ger mig.
Vila i frid, Olov Svedelid.
måndag 22 september 2008
Bokrecension: Laterna magika
Den senaste tiden har jag läst Ingmar Bergmans självbiografi Laterna magika. Bergman skriver utomordentligt väl, det är driv genom hela berättelsen och författaren hoppar tidsmässigt men helt okonstlat mellan olika perioder och episoder i sitt liv. Och han skriver naket. Utan att det blir sliskigt: bara ärligt. Och han drar sig inte för att skriva förintande; – som när han beskriver sina känslor för en sågande recensensent, när han möter honom i Paris:
Med särskilt intresse läser jag hans många beskrivningar av sitt förhållande till religiositet och sin egen uppväxt i ett emellanåt strikt prästhem. Han berättar om hur hans erfarenhet av att bli för djupt nedsövd med narkos gav honom en insikt.
Men framförallt är detta en berättelse på två teman: Bergman som person – hans ångest och dämoner, uppväxt och konstitution. Och Bergman och hans konst, hans yrkesutövning, hans möten med folk han skyr och folk han aktar.
I Laterna magika har Ingmar Bergman en språkbehandling som är bland det bästa jag tagit del av. Att sedan det han har att berätta är oavbrutet intressant, gör läsningen av självbiografin till en glädje.
"Där går en Dödsfiende. Han bör förintas. Nu förintar han visserligen sig själv genom sitt allt uslare skrivande, men jag ska dansa på hans grav och önskar honom många evigheter i helvetet, där han får sitta och läsa sina egna recensioner." (sid. 184)Och Bergman är inte pretentiös. Han älskar bara sitt yrke som regissör och vad teatern och filmen ger honom. Han skriver om vad han anser varit svagheter i hans konstnärskap, såväl som vad han anser lyckat.
Med särskilt intresse läser jag hans många beskrivningar av sitt förhållande till religiositet och sin egen uppväxt i ett emellanåt strikt prästhem. Han berättar om hur hans erfarenhet av att bli för djupt nedsövd med narkos gav honom en insikt.
"Operationens försvunna timmar gav ett lugnande besked: du föds utan avsikt, lever utan mening, levandet är sin egen mening. Då du dör slocknar du. Från att vara förvandlas du till ett icke-vara. En gud behöver inte nödvändigtvis dväljas bland våra allt nyckfullare atomer." (sid. 238)Inställningen till kyrkan synes inte vara särdeles positiv. Bergman beskriver sin tid på Rezidens-teatern i Österrike:
"Intriger och rävspel i en omfattning och kvalitet, som man i Sverige inte ser maken till – inte ens i kyrkliga kretsar – blev vardagsmat i den skitigaste av kantiner." (sid. 289)Det betyder inte att Bergman avfärdar allt som hör till den klassificering som kan kallas Det Okända. Det är inte självklart hur man ska förstå stycken som det nedan, som återfinns i ett sammanhang där författaren berättar om en serie missöden i samband med uppsättningar av material av Strindberg:
"Allt det här berättar jag som en lustig historia, men längst inne i mitt barnsliga sinne anser jag naturligtvis inte alls att det är en lustig historia. Spöken, dämoner och andra väsen utan namn eller hemort har omgivit mig sedan min barndom." (sid. 235)– Vidare, så är det givetvis fascinerande att läsa om när han talas vid med Charlie Chaplin och av honom får veta hur komikern kom att slå in på komikerns yrke. Och hur han träffar Greta Garbo och samarbetar med Ingrid Bergman.
Men framförallt är detta en berättelse på två teman: Bergman som person – hans ångest och dämoner, uppväxt och konstitution. Och Bergman och hans konst, hans yrkesutövning, hans möten med folk han skyr och folk han aktar.
I Laterna magika har Ingmar Bergman en språkbehandling som är bland det bästa jag tagit del av. Att sedan det han har att berätta är oavbrutet intressant, gör läsningen av självbiografin till en glädje.
söndag 14 september 2008
Bokrecension: Väggen
Väggen är skriven av Marlen Haushofer.
Det här är en mycket kompakt text. Den är inte indelad i kapitel. Och det finns inga blankrader. Hela berättelsen, som är skriven i jagform, är tänkt som en redogörelse av en kvinna som fångats i ett terrängparti, efter det att en osynlig vägg skärmat av henne från omvärlden. Det antyds att alla på andra sidan väggen dött. Kvinnan, som förblir namnlös berättelsen igenom, skapar sig en tillvaro där på ängarna, i skogen och i de stugor hon växelvis bor i. Hon blir tillgiven de djur hon sköter om och sörjer när de dör.
Men det är inte trovärdigt. Referenserna till hennes tidigare liv är mycket få. Vi får veta att hon har barn. Men sorgen för dem verkar liten, nästan obefintlig. Överhuvudtaget är kvinnan sparsam med att berätta nåt om sin egen historia. Så hon blir en karaktär utan djup. Jag känner ingen sympati med henne. Jag tycker illa om henne. – Men, kanske är det meningen att hon ska uppfattas sådan: naiv, inkrökt och bortkopplad från det liv hon nyss levt.
Idén med Väggen tycker jag är utmärkt. Men boken blir för lång, för repetitiv. Och framförallt: alldeles för kompakt, utan att vara koncis.
Det här är en mycket kompakt text. Den är inte indelad i kapitel. Och det finns inga blankrader. Hela berättelsen, som är skriven i jagform, är tänkt som en redogörelse av en kvinna som fångats i ett terrängparti, efter det att en osynlig vägg skärmat av henne från omvärlden. Det antyds att alla på andra sidan väggen dött. Kvinnan, som förblir namnlös berättelsen igenom, skapar sig en tillvaro där på ängarna, i skogen och i de stugor hon växelvis bor i. Hon blir tillgiven de djur hon sköter om och sörjer när de dör.
Men det är inte trovärdigt. Referenserna till hennes tidigare liv är mycket få. Vi får veta att hon har barn. Men sorgen för dem verkar liten, nästan obefintlig. Överhuvudtaget är kvinnan sparsam med att berätta nåt om sin egen historia. Så hon blir en karaktär utan djup. Jag känner ingen sympati med henne. Jag tycker illa om henne. – Men, kanske är det meningen att hon ska uppfattas sådan: naiv, inkrökt och bortkopplad från det liv hon nyss levt.
Idén med Väggen tycker jag är utmärkt. Men boken blir för lång, för repetitiv. Och framförallt: alldeles för kompakt, utan att vara koncis.
Bokrecension: Handbok i konsten att vara social
Handbok i konsten att vara social är skriven av Nicolas Jacquemont. Boken är full av självklarheter. Jag citerar Jacquemonts egen sammanfattning:
Men det var en bit text som jag tycker är lysande:
"* Betrakta tillvaron med undersökande och frågvisa ögon. Var nyfiken och intresserad av människor runtomkring dig.Herregud. Var det nåt av det som var oväntat eller fick dig att heja till? Knappast. Någon ny insikt? Knappast. Den här boken är inte skriven för oss med hyfsad social förmåga. Eller för någon med en intelligens på genomsnittsnivå eller däröver.
* Ha en positiv inställning till nya kontakter och oväntade möten.
* Tänk på i vilken sfär du befinner dig och vilken roll du har för tillfället.
* Visa vem du är genom att tydligt kommunicera dina värderingar.
* Använd gester och mimik för att förstärka din personlighet och dina budskap. Tänk på att det du säger ska synka med ditt kroppsspråk.
* Ta initiativ i olika sociala situationer istället för att vänta på att någon annan ska göra det.
* Se till att människor i din närhet känner sig sedda, omhändertagna, uppskattade och mår bra. Visa omtanke.
* Våga sticka ut hakan ibland och gör oväntade saker – vid rätt tillfällen. Utnyttja din kreativitet, din humor och din personlighet för att göra sociala situationer till ... ja, riktigt trevliga stunder!" (sid. 201f)
Men det var en bit text som jag tycker är lysande:
"Ibland ser man felaktigt perfektion som något slags normaltillstånd. Misslyckas vi med att vara perfekta känner vi oss värdelösa, rentav som 'dåliga människor'. Dumt! Alla har vi våra personliga svagheter och vi har rätt att bli accepterade även med dem. Tänk på det här: Att till det yttersta driva sig själv till att behaga eller rätta sig efter andra leder bara till en sak: självförakt." (sid. 203)Men läs inte den här boken om du vill få bättre social förmåga. Gå ut och experimentera istället och kom bara ihåg det här: se medmänniskan. Det är allt. Resten är fotnoter.
tisdag 9 september 2008
Bokrecension: Gå ner för trappan
Hehehe... det här kallar jag bok... – Gå ner för trappan är skriven av Gunnar Blå, pseudonym för okänd författare. Boken är uppföljaren till Den tredje systern.
Gunnar är bland(miss)brukaren som bor i en källare. Emellertid visar det sig att Gunnar inte får vara i fred i sin källare. Nån knackar på dörren, nåt hörs genom ventilen. 70-åriga fru Karlsson, som bor i samma byggnad, blir hans vän. Hon försöker få honom att flytta från huset. När upplevelserna blir för hemska (maskar, blod), söker Gunnar skydd hos fru Karlsson. Och Gunnar (som är kastrerad) blir gravid. Nåt växer under huden. Händelsutvecklingen blir bara mer och mer märklig.
Vid läsandet av Gå ner för trappan, som är lika läsvänlig som rå, ser jag likheter med H. P. Lovecraft. Men detta är mycket, mycket grövre och mer sexuellt. Bilden på bokens omslag föreställer en blodig, nästan naken ängel som med förbundna ögon går i snön med en yxa i ena näven.
Till en början är berättelsen hyperrealistisk med fantastiska inslag, men den senare delen blir allt mer fantasyartad. Jag märker att jag borde ha läst Den tredje systern först. Förmodigen hade i synnerhet den senare delen av boken blivit begripligare då.
Men detta ger mersmak.
Gunnar är bland(miss)brukaren som bor i en källare. Emellertid visar det sig att Gunnar inte får vara i fred i sin källare. Nån knackar på dörren, nåt hörs genom ventilen. 70-åriga fru Karlsson, som bor i samma byggnad, blir hans vän. Hon försöker få honom att flytta från huset. När upplevelserna blir för hemska (maskar, blod), söker Gunnar skydd hos fru Karlsson. Och Gunnar (som är kastrerad) blir gravid. Nåt växer under huden. Händelsutvecklingen blir bara mer och mer märklig.
Vid läsandet av Gå ner för trappan, som är lika läsvänlig som rå, ser jag likheter med H. P. Lovecraft. Men detta är mycket, mycket grövre och mer sexuellt. Bilden på bokens omslag föreställer en blodig, nästan naken ängel som med förbundna ögon går i snön med en yxa i ena näven.
Till en början är berättelsen hyperrealistisk med fantastiska inslag, men den senare delen blir allt mer fantasyartad. Jag märker att jag borde ha läst Den tredje systern först. Förmodigen hade i synnerhet den senare delen av boken blivit begripligare då.
Men detta ger mersmak.
fredag 5 september 2008
Stormtrupperna bugar
Och så säger jag tack till Vertigo förlag för ett lass nya böcker. Stormtrupperna får all ny utgivning hemskickad till förmånliga priser. Den här gången fick vi Hegemonin och den socialistiska strategin – en politisk volym; Boken om homonculus och andra texter – en märklig text från 1500-talet om jättar och sjukdomar och annat; Florina – en erotisk bok.
Så, ser fram emot att läsa de här texterna.
Så, ser fram emot att läsa de här texterna.
torsdag 4 september 2008
Proust
Så. I dag kom första delen av På spaning efter den tid som flytt i ett paket. Marcel Proust. Så. Undrar om jag skulle ta och börja läsa den. Och se om den är underbar. Eller om mina fördomar stämmer: pretentiös, pladdrig evighetshistoria. – Vad vet jag? Jag har inte läst den ännu. Så: ett äventyr, ett projekt, eller att plöja en grov djävla åker? –
tisdag 2 september 2008
Så talade fan Zarathustra!
Så talade Zarathustra är ett litterärt storverk. Nietzsche skrev boken under 1880-talet, och den har länge funnits i svensk översättning. Förra året översatte Nikanor Teratologen boken igen. Det är en mycket välklingande översättning som jag varmt rekommenderar. GP har en recension av boken här.
fredag 29 augusti 2008
Bokrecension: I väntan på Godot
Samuel Beckett har skrivit det tragikomiska dramat I väntan på Godot. Texten är mycket exakt i scenangivelser. Replikerna är minimalistiska och avskalade. Rekvisitan består till största delen av ett träd, en sten och ett par skor. På scenen utspelar sig en surrealistisk historia där Estragon och Vladimir väntar på Godot. Deras verklighet är en verklighet av glömska, tidsflykt, avbrutenhet, frågor, upprepningar.
Dramat är svårtolkat, om ens begripligt i vanlig mening. Men den är mycket läsvärd. Skulle gärna vilja använda mig av Estragon och Vladimirs väntan på Godot (som aldrig kommer) som liknelse, som mytisk berättelse. – För vem är Godot? Är han i själva verket mannen Pozzo som dyker upp två gånger i dramat (ena gången seende, andra blind)? Vad kan man tillåta sig att tolka in? Vad betyder trädet som är utan blad i första akten, men har tre blad i andra akten? Vad står den återkommande glömskan för?
Beckett skriver utomordentligt skickligt. Jag vill läsa dramat igen.
Dramat är svårtolkat, om ens begripligt i vanlig mening. Men den är mycket läsvärd. Skulle gärna vilja använda mig av Estragon och Vladimirs väntan på Godot (som aldrig kommer) som liknelse, som mytisk berättelse. – För vem är Godot? Är han i själva verket mannen Pozzo som dyker upp två gånger i dramat (ena gången seende, andra blind)? Vad kan man tillåta sig att tolka in? Vad betyder trädet som är utan blad i första akten, men har tre blad i andra akten? Vad står den återkommande glömskan för?
Beckett skriver utomordentligt skickligt. Jag vill läsa dramat igen.
torsdag 28 augusti 2008
Birro och King
Marcus Birro gillar Stephen King. Det gör jag också. Birro hissar King utan att göra en hemlighet av att han dessutom är förtjust i Proust. Sedär; utmärkt: det ena ger fan i att utesluta det andra.
måndag 25 augusti 2008
Bokrecension: Gunillas man försvann
Gunilla Söderholms make Martin – sannolikt fingerat namn – försvann 1991 och tretton år senare dyker han upp igen. Han är då dödförklarad sedan tre år. Och efter sig hade han lämnat stora skulder, som hans hustru blev betalningsskyldig för. Tillsammans med Ulla-Lene Österholm skriver Söderholm boken Gunillas man försvann om bakgrunden till denna händelse, om hur det var att leva under de här omständigheterna, och vad som hände när väl maken återvänt. Det är i mycket en beskrivning av den ensamma människans kamp mot systemet, och Söderholm ikläder sig villigt en offermentalitet som är direkt plågsam att ta del av.
Boken kunde sannolikt ha gjorts hälften så lång. Utvikningarna är många, dialogerna är många, och pregnansen förloras i vindlingarna. Dessutom är boken full av språkfel. Någon redaktör borde suttit ner med en rödpenna och redigerat om texten. Hade den mer koncentrerat ägnat sig åt Söderholms kamp med byråkratin och mer koncentrerat ägnat sig åt de personliga konsekvenserna av makens försvinnande utan alla dessa dialoger och utan självömkan hade boken varit mer läsvänlig.
Boken kunde sannolikt ha gjorts hälften så lång. Utvikningarna är många, dialogerna är många, och pregnansen förloras i vindlingarna. Dessutom är boken full av språkfel. Någon redaktör borde suttit ner med en rödpenna och redigerat om texten. Hade den mer koncentrerat ägnat sig åt Söderholms kamp med byråkratin och mer koncentrerat ägnat sig åt de personliga konsekvenserna av makens försvinnande utan alla dessa dialoger och utan självömkan hade boken varit mer läsvänlig.
lördag 23 augusti 2008
Skrivråd av Elmore Leonard
Författarcoachens blogg tipsar om en artikel i New York Times. Artikeln är skriven av Elmore Leonard (som jag inte visste vem det var innan jag kollade upp det; han är en författare). Och i artikeln ger han tio råd om att skriva. Råden är de följande:
1. Undvik att beskriva väder i början av en bok.
2. Undvik prologer.
3. Använd aldrig ett annat ord än "sa" för att berätta vem som sagt nåt.
4. Lägg aldrig ett adverb till "sa" i en dialog.
5. Se upp med utropstecken.
6. Använd inte ordet "plötsligt".
7. Se upp med dialekt.
8. Undvik att beskriva romanpersoner i detalj.
9. Undvik utförliga beskrivningar av platser och saker.
10. Utelämna sånt som läsaren troligen hoppar över.
Och Leonard sammanfattar sina punkter i "om det låter som text, skriv om det".
Ett gäng utmärkta råd.
1. Undvik att beskriva väder i början av en bok.
2. Undvik prologer.
3. Använd aldrig ett annat ord än "sa" för att berätta vem som sagt nåt.
4. Lägg aldrig ett adverb till "sa" i en dialog.
5. Se upp med utropstecken.
6. Använd inte ordet "plötsligt".
7. Se upp med dialekt.
8. Undvik att beskriva romanpersoner i detalj.
9. Undvik utförliga beskrivningar av platser och saker.
10. Utelämna sånt som läsaren troligen hoppar över.
Och Leonard sammanfattar sina punkter i "om det låter som text, skriv om det".
Ett gäng utmärkta råd.
torsdag 21 augusti 2008
Dark Room
Tingeltangel är distraherande. Enkelhet är föredömligt. Därför rekommenderar jag programvaran Dark Room, som det tipsas om på Författarcoachens blogg.
Gränssnittet påminner om det hos en äldre typ av dator. Texten är i mitten. Och inget mer. Man kan tydligen variera färgerna (en för bakgrunden, en för texten). Ska nog testa det här under en period.
Gränssnittet påminner om det hos en äldre typ av dator. Texten är i mitten. Och inget mer. Man kan tydligen variera färgerna (en för bakgrunden, en för texten). Ska nog testa det här under en period.
tisdag 19 augusti 2008
Bokrecension: Kommunistiska manifestet
Förmodar att det är minerad mark att recensera en bok som denna: Kommunistiska manifestet av Karl Marx och Friedrich Engels.
Men jag når inte det revolutionära. Jag känner bara att texten är daterad. Den härör från en tid annan än vår, med andra förutsättningar än vår. Proletariatets diktatur känns inte lockande, i en tid då och på en plats där var och en med förutsättningar för det kan skapa sig en karriär och inkomst. Där klassresor är fullt möjliga. Och där de som inte har möjlighet att bära sig själva bärs av den gemenskap som staten utgör. Så jag ser texten främst som ett historiskt dokument.
Men jag når inte det revolutionära. Jag känner bara att texten är daterad. Den härör från en tid annan än vår, med andra förutsättningar än vår. Proletariatets diktatur känns inte lockande, i en tid då och på en plats där var och en med förutsättningar för det kan skapa sig en karriär och inkomst. Där klassresor är fullt möjliga. Och där de som inte har möjlighet att bära sig själva bärs av den gemenskap som staten utgör. Så jag ser texten främst som ett historiskt dokument.
"Proletärer i alla länder, förena er!"Men varför då?
måndag 18 augusti 2008
Bokrecension: Kattöga
Margaret Atwood har skrivit Kattöga. Boken driver två parallella historier. Den vuxna Elaine kommer tillbaka till Toronto, där hon växte upp. Hon ska där vara med på ett vernissage där hennes konst visas upp. Interfolierat med den historien, som utspelar sig under någon enstaka dag, berättar Elaine om sin barndom, uppväxt och vuxenliv, tills de två berättelserna nästan möts mot slutet av boken.
Elaine hade ett helvete en tid när hon var liten. Hon berättar om några år av mobbning, på ett sätt som är helt trovärdigt. Grymheten hos hennes plågoandar är påtaglig och mycket realistisk. Genom berättelsen får läsaren sedan följa hur roller kastas om, hur Elaine blir en etablerad konstnär, men hur barndomens plåga förföljer henne. I texten finns många interna referenser till delar av berättelsen som kommit tidigare, och texten blir på så vis ett eget universum, sin egen verklighet, som läsaren sätts mitt i.
Detta är en alldeles utmärkt bok. Språkhanteringen är underbar. Margaret Atwood
Kattöga kan köpas från Adlibris för 18 kronor.
Elaine hade ett helvete en tid när hon var liten. Hon berättar om några år av mobbning, på ett sätt som är helt trovärdigt. Grymheten hos hennes plågoandar är påtaglig och mycket realistisk. Genom berättelsen får läsaren sedan följa hur roller kastas om, hur Elaine blir en etablerad konstnär, men hur barndomens plåga förföljer henne. I texten finns många interna referenser till delar av berättelsen som kommit tidigare, och texten blir på så vis ett eget universum, sin egen verklighet, som läsaren sätts mitt i.
Detta är en alldeles utmärkt bok. Språkhanteringen är underbar. Margaret Atwood
"...nämns ofta som en blivande Nobelpristagare"står det i baksidans presentationstext. Inte mig emot alls.
Kattöga kan köpas från Adlibris för 18 kronor.
torsdag 14 augusti 2008
Mer om Moleskine
Peter Englund skriver om snobberiet kring Moleskine-anteckningsböckerna. Och varför han återvände till dem.
onsdag 13 augusti 2008
Bokrecension: Magnum Opus: Ett ockult manifest
Kjell Höglund har skrivit Magnum Opus: Ett ockult manifest. Det är en mycket, mycket märklig bok. Jag försökte se hela volymen som poetisk text (som Höglunds sångtexter). Men till sist gick det inte. Jag måste nog tro att Höglund menar det han skriver. Och han skriver sånt här:
Boken lämpar sig bäst för Höglundfantaster eller folk med förkärlek för den sortens ovetenskapliga försanthållanden som Höglund här ger uttryck för.
"Kanske är världens oceaner förbundna med hav på jordklotets insida och kanskeoch
strömmar vattnet ut och in genom hålen vid polerna?"
"Keopspyramiden är enligt uppgift mycket äldre än vad vetenskapen anser, den ska
ha byggts för 80.000 år sedan – eller mer!"
Det är ingen ände på New Age-inslagen, även om Höglund verkar föredra att kalla ämnena ockulta. Vi har tanken om ett ihåligt jordklot. Reinkarnation söker han belägg för i bibeltexter. Och Moses invigdes i en mysteriekult av egyptierna, men tog med sig något som sedan kom att kännas igen som förbundsarken från Keopspyramiden, när han med israelerna drar ut från Egypten. Förbundsarken är elektrisk och radioaktiv, och det är det som gör att folk dör när de tar i den. Och världsalltet har ett medvetande:
"Världsalltet är en levande varelse. Universum är en levande, tänkande,Textupplägget är märkligt. Höglund varvar olika berättelser med varandra, och mitt i ett textparti kan ett ämne komma in som inte har med sammanhanget att göra. Höglund gör detta på ett så skickligt sätt, att det blir effektfullt. Jag gillar Höglunds sätt att skriva, förutom de långa citaten.
kännande, reflekterande, aktiv organism. Det är denna oändligt stora evigt
existerande varelse som religionerna kallar Gud."
Boken lämpar sig bäst för Höglundfantaster eller folk med förkärlek för den sortens ovetenskapliga försanthållanden som Höglund här ger uttryck för.
tisdag 12 augusti 2008
Litteraturen och sanningen
Sanningsanspråk är oviktiga i litteraturen. Målaren kan måla abstrakt. Han kan måla av ett reellt objekt, utan att det är en kopia av det han målar av. På samma sätt med den konstform som jag älskar: litteraturen skall vara obunden av sanningsanspråk och ska kunna vara hysteriskt långt från sanningen eller precis bredvid den. Det konstnärliga värdet är det jag ser efter, vad det ger mig som tar del av konstverket. –
Vi ska inte förstöra en bra historia med fakta. Vi ska inte förstöra en text med krav på sanningsenlighet. Inte när vi ser till litteraturen som konst.
Vi ska inte förstöra en bra historia med fakta. Vi ska inte förstöra en text med krav på sanningsenlighet. Inte när vi ser till litteraturen som konst.
måndag 11 augusti 2008
Bokrecension: Beat Poets
Beat Poets är en antologi med poem och andra texter av beatniks. Detta kan vara den vackraste bok jag nånsin sett. Den är kompakt till formatet. Ren i design och disposition. Vackert typsnitt och papper som känns kvalitativt. Och ett gyllengult band som bokmärke. Så långt bokens fysiska aspekter.
Beatpoesi både tilltalar mig och gör mig förvirrad. Ibland är den helt enkelt obegriplig, och gör att det inte finns någon koppling mellan texten och min förståelse. Emellanåt finner jag nån fras som är genial:
Beatpoesi både tilltalar mig och gör mig förvirrad. Ibland är den helt enkelt obegriplig, och gör att det inte finns någon koppling mellan texten och min förståelse. Emellanåt finner jag nån fras som är genial:
Men poesin är djupt personlig. Kerouac skriver i sin lista "Belief & Technique for Modern Prose" som punkt nummer ett:" 'I feel there is an angel in me', she'd say
'whom I am constantly shocking' "
(Lawrence Ferlinghetti, "#13").
"Scribbled secret notebooks, and wild typewritten pages, for yr own joy"...så det hänsynslösa skrivandet, nedtecknandet, nerslängandet av ögonblicksbilder på papper verkar centralt för rörelsen, och det är underbart! Den typen av förhållande till skrivandet är underbart! Detta är inte ett torrt, utdraget skrivande, utan ett VILT skrivande, som ger fan i etikett, rim, och – för all del – emellanåt – begriplighet...
tisdag 5 augusti 2008
Bokrecension: När religionen blir ond
När religionen blir ond är skriven av Charles Kimball, präst och professor i religionshistoria ("comparative religion"), med omfattande internationellt arbete bakom sig. Han presenterar fem varningstecken på att en religiös gruppering, enligt Kimball, håller på att spåra ur; dessa varningstecken är: Anspråk på absolut sanning, blind lydnad, etablerandet av den fulländade tiden (det vill säga, etablerandet ett "rent" idealsamhälle), samt när ändamålet helgar alla medel, heligt krig.
Boken består av två huvudavdelningar. Den första behandlar de fem varningstecknen som Kimball anför. Den delen är konkret och rymmer många exempel. Den senare huvudavdelningen rymmer Kimballs egna funderingar. Här blir han pratig och svävande med uppmaningar om vad religiösa företrädare bör göra, utan att det blir riktigt påtagligt. För det är inte fråga om att det är religionen i sig som är problemet, även om han tar upp möjligheten. Nej, Kimball vill att de troende ska ta fram det som han ser som positivt i deras respektive religioner, så att de kan samverka för att motstå ett globalt sammanbrott. För Kimball är dyster om världens framtidsutsikter, om inte de religiösa människorna kan komma över sina olikheter, ägna sig åt det som Kimball menar vara etiskt försvarbar medmänsklighet.
Jesu ord om att älska Gud och älska sin nästa som sig själv menar Kimball vara det allra mest centrala i all sund religionsutövning. Lärofrågor ska stå tillbaka för denna uppmaning om kärlek. Även om inte Kimball uttryckligen definierar sin egen teologiska uppfattning förefaller den vara synnerligen pluralistisk, även om han är grundad i en kristen tradition.
Men för all del, bokens första del kan man läsa med särskild behållning. Den senare delen hade jag föredragit i koncentrerad form.
Boken består av två huvudavdelningar. Den första behandlar de fem varningstecknen som Kimball anför. Den delen är konkret och rymmer många exempel. Den senare huvudavdelningen rymmer Kimballs egna funderingar. Här blir han pratig och svävande med uppmaningar om vad religiösa företrädare bör göra, utan att det blir riktigt påtagligt. För det är inte fråga om att det är religionen i sig som är problemet, även om han tar upp möjligheten. Nej, Kimball vill att de troende ska ta fram det som han ser som positivt i deras respektive religioner, så att de kan samverka för att motstå ett globalt sammanbrott. För Kimball är dyster om världens framtidsutsikter, om inte de religiösa människorna kan komma över sina olikheter, ägna sig åt det som Kimball menar vara etiskt försvarbar medmänsklighet.
Jesu ord om att älska Gud och älska sin nästa som sig själv menar Kimball vara det allra mest centrala i all sund religionsutövning. Lärofrågor ska stå tillbaka för denna uppmaning om kärlek. Även om inte Kimball uttryckligen definierar sin egen teologiska uppfattning förefaller den vara synnerligen pluralistisk, även om han är grundad i en kristen tradition.
Men för all del, bokens första del kan man läsa med särskild behållning. Den senare delen hade jag föredragit i koncentrerad form.
söndag 3 augusti 2008
Läsa ut eller byta?
Det händer emellanåt att jag mister intresset för texten jag läser – den förmår inte att behålla mitt fokus, den får mig inte nyfiken på vad jag ännu inte har läst i samma text. I akademiska studiesammanhang var det ganska vanligt att jag av prestationsskäl måste ta mig igenom texter som var allt annat än inbjudande. Men när jag nu läser som connoisseur... varför då ödsla lästid, på sånt som jag egentligen inte fascineras av? Det måste då finnas skäl att fortsätta: att ämnet som sådant egentligen intresserar, och att jag har nytta av texten av den anledningen, eller att nån rekommenderat texten och att jag litar på den personens litteraturomdöme. Men rent generellt byter jag hellre ut en bok än att träla mig igenom en text som inte ger mig nåt.
onsdag 23 juli 2008
Bokrecension: Om konsten att läsa och skriva
Olof Lagercrantz har skrivit Om konsten att läsa och skriva. Det är ingen författarhandbok, utan snarare en fundersam och behaglig samling tankar kring litteratur. Boken består av nitton betraktelser om skrivande och läsande, samtliga hållna i en personlig och angenäm ton; inte sällan har texterna sin utgångspunkt ur någon episod ur författarens liv.
Detta är en bok som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att läsa igen.
Detta är en bok som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att läsa igen.
tisdag 22 juli 2008
Bokrecension: Romarinnor och romare: Livet i antiken
Romarinnor och romare: Livet i antiken är en utmärkt bok. Författaren heter Tore Janson och var tidigare professor i latin och afrikanska språk. Han beskriver i en mängd populärt hållna essäer diverse människors levnadslopp i det antika Rom. Ofta tar han avstamp i en direkt skriftlig källa, som när han exempelvis med utgångspunkt från en gravsten över en romersk elitsoldat rekonstruerar hur hans liv och hans sociala omgivning torde ha tett sig. Boken är ett levande verk om kulturhistoria och personhistoria som varken förenklar eller blir knastertorrt akademisk.
Boken finns i pocket och kan beställas för några tior på någon nätbokhandel.
Boken finns i pocket och kan beställas för några tior på någon nätbokhandel.
måndag 21 juli 2008
Så vill jag ha litteraturen
— Det skrivna ska vara koncist och kort, utan att göra avkall på innehåll och tilltal. Metaforer och liknelser kan vi vara utan, de är ändå slitna, slitna, så slitna. Även om det är första gången man läser dem. Språklig dekoration är ovidkommande och tjänar mer till att bevisa att skribenten kan udda ord och konsten att vara plottrig, snarare än just att skriva. Så: inga omvägar till budskapet – till det som skall uttryckas genom texten.
Beat it
En längre tid har jag läst mycket beat-poesi. Det ohämmade skrivandet, det direkta skrivandet tyckte jag var nåt bra. Men efter att ha läst mer och mer av det slaget har jag tröttnat. Deras poesi makes no sense. Oftast. Det är fraser efter varandra. Men Charles Bukowski – outsider även bland beatniksen – gillar jag skarpt. Poesin han skrev är direkt och rak och ohämmad, och i den finns skrivarglädje. Och dessutom är den begriplig.
söndag 20 juli 2008
Moleskine
Det fiinaste av det fiina i anteckningsboksväg är Moleskine. Och visst fan är de fina. De är rent härliga att skriva i. Och kostar groteskt mycket. Jag använder Moleskine-anteckningsböcker. Men istället för att göra en religiös grej av det hela (som de på http://www.moleskinerie.com/), använder jag hellre andra anteckningsböcker med fler sidor som är betydligt billigare i inköp. Jag vill kunna använda sida efter sida i rapp följd när jag skriver och arbetar fram en text, utan att få en känsla av att jag slösar. Huvudsaken är förhoppningsvis just skrivandet. Inte vad man skriver i.
Bokrecension: Gör vad du vill
Erlend Loes Gör vad du vill är en trevlig skröna om en ung tjej som förlorar hela sin familj i en flygolycka, och sedan åker jorden runt i ren tristess, samtidigt som hon funderar över sätt att ta livet av sig. Boken är skriven i dagboksform, och språket som Loe använder känns rätt realistiskt för en artonårig tjej. – Det skadar inte att läsa den här boken, även om den lämnar ultrarealismen genom spektakulära aktiviteter som huvudpersonen Julie tar sig för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
