Bokrecension: Resan till Kjörkelvik | Aksel Sandemose

Aksel Sandemose (1934)

Resan till Kjörkelvik (no. Reisen til Kjørkelvik) är skriven av Aksel Sandemose (1899–1965). Boken utkom postumt på norska år 1967. Jag har läst verket i svensk översättning av Cilla Johnson i en upplaga från 1971.

* * *

Aksel Sandemose får nog kallas en riktig bitvarg. Det kommer till uttryck också i en så tillbakablickande och i stor utsträckning självbiografisk bok som Resan till Kjörkelvik. Ironin, sarkasmen och satiren ligger liksom alltid på lur och hugger huggormslikt här och var.

Resan till Kjörkelvik saknar en egentlig röd tråd, utöver den associationsgång som författaren själv har, där han fäster länk vid länk, ämne vid ämne och minne vid minne, från det ena till det andra, över tid likväl som rum.

Sandemose börjar med att skildra en resa till Norge från Danmark för att tillsammans med modern se släktgravar. Mot slutet av boken står han återigen på en kyrkogård, denna gång tillsammans med sin hustru i danska Nyköbing, för att se sin föräldragrav och leta efter sin lillebrors grav.

Mellan dessa två poler ryms mycket. Ofta återkommer han till sitt liv i Kjörkelvik, den plats på norska landsbygden som under ett drygt decennium blev hans hem, där han omväxlande kunde ägna sitt åt sitt skrivande och fysiskt arbete på ägorna: att sköta djuren, hugga ner träd, fixa och ordna – och beundra naturen.

Men inte framstår Sandemose som en lycklig man. När man möter hans minnen kommer man att tänka på ord som desillusionering och ensamhet, åtminstone om man skall förstå hans liv utifrån hans beskrivningar i Resan till Kjörkelvik. Han är själv mycket medveten om sitt annorlundaskap, och minst av allt tycker han om massmänniskan, massmeningar – pöbelfasoner.

* * *

Boken igenom blandar Sandemose intryck, och ibland träder han som författare själv in i texten på ett metalitterärt vis, och kommenterar själva skrivakten. Han kan beskriva vad som händer honom just som han skriver, att han får ett infall som han behöver skriva ner, eller att han en stund gjort något annat. Det gör att Sandemose på ett illusionsbrytande vis själv är mycket närvarande i det han skriver: han för läsaren in i det rum där han skriver och vi ser texten växa fram tillsammans med honom.

Bland minnesfragmenten möter vi  Sandemoses skildringar av sin skolgång, särskilt om när han som tonåring utbildade sig till vinterlärare, vilket ville säga en slags lärare som skötte lärarfunktion på landsbygden under vintern när barnen inte själva kunde ta sig till skolan. Seminarieläraren framstod då för den unge Sandemose som närmast en ofelbar mästare. Nu, många decennier senare kan han sarkastiskt utmåla honom som den bigott han av Sandemose själv att döma verkligen var.

Sandemose berättar också om en vistelse på Öland under det pågående andra världskriget. Där reser han omkring och försöker fly från en ond tanke, som jag misstänker i själva verket är en självmordstanke. Samtidigt beskriver han öns natur på samma prosapoetiska vis som han brukar skildra natur också annars.

* * *

Det må noteras att Sandemose ofta formulerar aforismer i sina texter. Några av dem kan återges här.

"Alltid en förklaring bortom förklaringen."

"Den som inte vill vara en del av tiden måste nog finna sig i att vara det i alla fall, men med förgiftat sinne."

"Ingen kan rätta till någon annan än sig själv, och det behöver man intensivast när man vill rätta till andra."

"Varje timme på dagen törnar en knöl och en människa ihop, likgiltigt vilka kretsar vi rör oss i, båda är representerade i alla yrken, alla institutioner, alla ekonomiska skikt."

"Allt jag hör och ser bekräftar och understryker summan av min livserfarenhet, som går ut på att människan är en besynnerlig krumelur."

* * *

Skrivtekniken i Resan till Kjörkelvik bygger alltså på associationer, vilket gör texten till ett lapptäcke av minnen och åsikter och historier inom en given ram. Det ena ger ständigt det andra, och så blir det en utvikning, innan han går tillbaka till det spår han nyss var inne på. 

Därför ryms något av hans barndomsmiljö, hans tid som skogsarbetare i Kanada, reflexioner kring skrivandet och andra författarskap, livet på Kjörkelvik, och en utläggning av begreppet "Jante", och så vidare, inom samma verk. Ibland fogar han in kortare skönlitterära texter, som den underbara historien om den underjordiska labyrint berättarjaget gräver och vistas i.

Blixt lyser upp efter blixt, ibland över åtskilliga sidor, ibland kortare.

Aksel Sandemose är inte som alla andra; han är en originell personlighet med ett originellt författarskap. Tål man av dess syra och eleganta elakhet är det en givande läsning, som skänker utsikter från det elfenbenstorn – snarare stentorn! – Sandemose byggt upp med egna händer, anfäktad av mygg och broms.
– – –
Aksel Sandemose, Resan till Kjörkelvik. Övers. Cilla Johnson. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1971. 207 sidor.

Bokrecension: I Bernadottes land | August Strindberg

August Strindberg

I Bernadottes land rymmer två texter skrivna av August Strindberg (1849–1912) på franska, i denna bok översatta av Sven Stolpe (1905–1996) och försedda med förord och kommentarer av Germund Michanek (1926–2015).

* * *

August Strindberg var på många sätt en provokatör, men det är nog ingen vild gissning att han 1884 var förbannad, om än inte helt överraskad, över att hans novellsamling Giftas hade åtalats för "hädelse emot Gud eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten".

Boken frikändes emellertid, och tiden var kommen för den då i Schweiz bosatte Strindberg att – åter – ge sin syn på det svenska samhället och då i synnerhet det politiska och kulturella etablissemanget.

I en artikel publicerad i Frankrike beskriver han sitt fäderneslands aktörer: kungligheter, författare, dramatiker, skådespelare, konstnärer, publicister – och ger läsaren sitt omdöme om var och en av dem.

Strindberg hade först skrivit artikeln "La société de Stockholm" (Societeten i Stockholm). Den kom aldrig i tryck, men omarbetades till "Lettres de Stockholm" (Brev från Stockholm) vilken tredelad publicerades 1886 i La Revue.

I Sven Stolpes översättning kan vi läsa båda varianterna i boken I Bernadottes land, vari Germund Michanek dessutom sätter oss in i de närmare omständigheterna genom sitt förord och sina förklarande kommentarer. Boktiteln kommer från en tidigare titel på den första artikeln, "Au pays de Bernadotte".

* * *

Strindberg själv anade kungliga intriger bakom åtalet mot Giftas. Hur det ligger till med det får vi kanske aldrig veta med säkerhet, men det är knappast omöjligt att kung Oscar II var inblandad i det hela, även om Michanek påpekar att drottningen knappast agerade i saken.

Det är hursomhelst ingen tillfällighet att vare sig Oscar II eller drottning Sophia kommer särskilt nådigt undan för Strindbergs penna, särskilt inte i textens första version. Strindberg nyper åt höger och vänster och tar föga hänsyn. Men icke bara de! — Många får sina sting, och en och annan får erkännsamma nickningar i denna presentation av Sverige för den franska tidningsläsande publiken.

* * *

Jag är ingen Strindbergfanatiker, men ser honom likväl som en av det svenska språkets genom tiderna främsta författare. Jag är emellertid svårt förhäxad av det slutande 1800-talet och begynnelsen av 1900-talet. Det är en epok när det gamla samhället på ett fascinerande sätt möter det nya samhället, såsom vi känner igen det i dag. 

I Bernadottes land skänker ett mycket detaljskarpt, om än lätt karikatyriskt, tvärsnitt genom Sverige och den svenska kulturen såsom den såg ut från Strindbergs horisont mitt under denna epok. Glömda giganter passerar förbi, likväl som personer som vi fortfarande pratar om: Carl Larsson, Anders Zorn, Carl Snoilsky, und so weiter.

Strindberg målar upp ett samhälle där man markerat skillnaden mellan könen mycket tydligt: åtminstone i den kulturella miljön. I sällskapslivet umgås damer för sig, herrar för sig. Samtidigt hyllas Kvinnan som ideal över all måtta, utan att man för den sakens skull som man i sällskapslivet förväntas umgås med kvinnan.

Ordenslivet blomstrar. Strindberg nämner Par Bricole, Frimurarna och Idun, där särskilt den sistnämnda får en rejäl genomgång som framställer gruppen snarast som tillkommen för att ge tillfälle att dricka duktigt. Och på tal om Par Bricole, där Bellman hålls högt, så må det noteras att denne nationalskald behandlas synnerligen onådigt av Strindberg.

Sverige, lär vi oss, är för övrigt fullt av avundsjuka. Så snart någon blivit någorlunda framgångsrik flyr han landet. För att stå ut med att stanna kvar måste man "helt avstå från personlig egenart."

* * *

Ur persongalleriet kan några exempel plockas fram. 

Bland dem icke minst C. O. Berg, predikant och affärsman, gift med psalmförfattarinnan Lina Sandell. Berg var personlig fiende till Strindberg. Berg "älskar arbetaren men avskyr arbetet", Lina Sandell är "en ärelysten liten hustru". Affärsmannen Berg har för övrigt "förstått att försona Gud och Mammon i en mycket praktisk kompromiss." 

Hjalmar Branting förutsägs bli den förste socialistiske riksdagsmannen, vilket ju kom att besannas.

Predikanten Emmanuel Beskow, som stod kungahuset nära, hade enligt Strindberg "fritagits från ordinarie prästexamen", detta "på grund av sin höga kallelse och sin okunnighet". Och Beskow

"kan [...] ständigt framlocka medlidande i känsliga själar genom exakt den lätta lungsjukdom som krävs för att man skall vara en intressant ung man."

Nationalskalden Esaias Tegnér, redan då sedan länge saligen avsomnad, får sin Frithiofs saga nagelfaren. Om huvudpersonerna däri skriver Strindberg: 

"Denne unge ointresserade yngling och denna sluga blondin, som göra sina kalkyler som en specerihandlare, äro otroligt naiva. [...] Något löjligare än denne skandinaviske Werther kan man inte gärna tänka sig."

Kulten av Tegnér vidmakthålls av Svenska Akademien, som Strindberg naturligtvis inte låter gå fri från tadel. Den "är en löjlig institution, sammansatt av aderton goda vänner som själva rekrytera kretsen."

Vad gäller kung Oscar II hade ju också denne för vana att stundom dikta. Men Strindberg vill "meddela den kunglige diktaren att hans poesi inte har det minsta värde."

Viktor Rydberg, giganten, skriver också dikt, och Rydbergs "dikter äro tunga, tyskt oviga och allt annat än poetiska", skriver Strindberg. Emilie Flygare-Carlén får ett erkännande, men Anne-Charlotte Edgren-Leffler anser han ha "en torr, medelmåttig talang [som] representerar den maskulinistiska, androfoba genren."

Journalistkåren avfärdas som rakt inkompetent att behandla de ämnen som den skriver om. Pressen ljuger, och det enda man kan göra är att skratta åt den.

* * *

Åter till kungahuset. 

Denna vederfars skarpast behandling i den senare omarbetade artikeln Societeten i Stockholm. Där presenteras Oscar II som vacklande mellan olika opinioner. Strindberg verkar anse konungen smaklös. Konungen orerar oavbrutet när tillfälle ges. I ett stycke som Strindberg strukit över i sitt manus skriver han också om hur konungens "hemliga förbindelser" är kända för folket, även om inte kungen själv tror det.

Kort sagt: Strindberg framställer kung Oscar II som en påtaglig medelmåtta.

Drottning Sophia karaktäriseras som "[h]ögdragen och from", hon "roar sig med att uppträda som missionär". Kronprinsen, den blivande Gustaf V, äger varken "förtjänster eller laster".

* * *

Det framgår av Michaneks värdefulla kommentarer att Strindberg inte alltid är så noga med att detaljerna stämmer i sina skildringar: han slår med hela näven; att han träffar precist verkar mindre viktigt, huvudsaken är nog att det bränner till.

Vi kan dock notera, som ovan antytts, att i den publicerade artikelserien har angreppen mot konungens person mildrats betydligt i jämförelse med vad Strindberg skrev i den första, helt annorlunda, versionen.

Det är vidare besynnerligt hur väl Strindbergs formuleringskonst överlever en översättning från franska! Strindberg översatt till svenska låter onekligen fortfarande väldigt mycket som Strindberg. Samma schvung i ordvändningarna, samma rapphet, samma utomordentliga språkets mästerskap som kommer till uttryck.

De texter som utgör I Bernadottes land verkar av Michaneks förord att döma ha gått spårlöst förbi i Sverige när det begav sig. Förutom ett avsnitt hade de inte översatts innan Sven Stolpe gjorde det för denna upplaga, som publicerades 1981. Vi må vara tacksamma att de kommit oss till del: de ger oss en livfull bild både av Strindberg själv och av Sverige såsom han uppfattade landet.
– – –
August Strindberg, I Bernadottes land. Förord, kommentarer Germund Michanek. Översättning Sven Stolpe. Uppsala: Brombergs bokförlag, 1981. 151 sidor.

Bokrecension: Ladugårdsarrendet | Carl Jonas Love Almqvist

C. J. L. Almqvist

Ladugårdsarrendet är en novell av Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866). Dess första upplaga utkom 1840. Jag har läst en upplaga från 1966, illustrerad av Björn Hinders och med efterskrift av Thure Nyman.

* * *

Det finns vägar ut ur fattigdom även för en piga och dräng, blott man är flitig, modig och sparsam. –Kanske är det sensmoralen i Almqvists Ladugårdsarrendet. Berättelsen handlar om Greta och Anders, som flyttar till Stockholm och tar var sin tjänst, men som genom klyftiga val lyckas arbeta sig upp i samhället genom att ägna sig åt att arrendera mjölkkor och sälja mjölken.

Det är värt att lägga märka till, att Ladugårdsarrendet hänger samman med en annan av Almqvists folklivsskildringar, nämligen "Grimstahamns nybygge" (1839), som jag berör i en recension av antologin Folkliv och fantasi. Katrina, hustrun i det unga par man där följer, är syster till Greta i Ladugårdsarrendet.

Almqvists kvinnoemancipatoriska tendens, så tydlig i Det går an, kommer till uttryck också i denna folklivsskildring: det är Greta som är den centrala och drivande, den planerande, personen; Anders, som omsider blir hennes make, följer sin hustru. Tillsammans sparar de och är trogna i sina tjänster, och kan så lägga grunden för ekonomisk blomstring i 1840-talets Sverige.

Därmed blir Ladugårdsarrendet en i någon mån moralisk historia: en sedeskildring, inte enbart en folklivsskildring. Det saknas skuggor i historien, förträffligheten i de båda parternas livsföring är exemplarisk. Likväl stör inte detta förhållande läsningen; berättelsen är en trovärdig framställning av att nyktert slit kan löna sig. 

* * *

Texten i denna upplaga av Ladugårdsarrendet går huvudsakligen tillbaka på texten i Bööks edition av Almqvists Samlade skrifter, band XII (1920). Och nu upprepar jag vad jag skrev när jag läst antologin Folkliv och fantasi: dessvärre har gammalstavningen från Almqvists egen penna rensats bort – vad jag förstår – redan i Samlade skrifter, och man tappar därigenom tidskolorit.

Min käpphäst i sammanhanget är ju att text skriven på svenska åtminstone efter år 1700 i allmänhet inte bör moderniseras: då fördärvas författarens språk i någon mån, fastän man strävar efter att göra prosan mer lättläst. Men nog tål vi väl ett ”der” i stället för ett ”där”? 

Vi kan ta den första meningen. 1840 skrevs den så här:

"I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, der oxar fordom gingo till afsalu, och som derföre än i dag kallas Oxtorget, utan att der likwäl nu synas andre än menniskor, och hundar någongång."

I upplagan jag läst har den slipats om till följande:

"I den stora staden Stockholm finnes en liten plats, där oxar fordom gingo till avsalu, och som därföre än i dag kallas Oxtorget, utan att där likväl nu synas andre än människor, och hundar någon gång."

Skillnaderna är små och få, kan tyckas, men bär sina språkhistoriska betydelser.

* * *

Ladugårdsarrendet är en uppfostrande historia, med en något präktig huvudperson, men inte uppfostrande medelst pekpinnar utan genom exempel. Kanske man hellre borde kalla den uppmuntrande? — 

Berättelsen ger också en fin och inkännande bild av folkliv vid tiden för författandet: något av smak av dåtidens Stockholm med dess mer lantliga omgivningar. Och språket är, givetvis, utmärkt, och formuleringskonsten känns, sin historiska förankring till trots, förvånansvärt modern.
– – –
Carl Jonas Love Almqvist, Ladugårdsarrendet. Illustrationer Björn Hinders. Efterskrift Thure Nyman. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1966. 93 sidor.

Bokrecension: Skogen och sjön | Gustaf af Geijerstam

Gustaf af Geijerstam

Skogen och sjön. Berättelser är en novellsamling av Gustaf af Geijerstam (1858–1909). Samlingen utkom första gången 1903. Jag har läst andra upplagan, från 1911.

* * *

Kanske kan begreppet allmogeskildringar passa in som beskrivning av de sju berättelser som ryms i Skogen och sjön. De utspelar sig nämligen samtliga till största delen på landsbygden bland allmogefolk, bland torpare och bönder. 

Genomgående och återkommande motiv är utanförskap, ensamhet, särskildhet: att vara något utanför samhället och människors gemenskap. Och nog finns där dessutom ofta något av tragik i vad af Geijerstam skriver.

I den första berättelsen, "Kärleken" är det huvudpersonens kärlek som ställer honom vid sidan av: hans kärlek är inte besvarad, fastän han till sist får ja till giftermål från henne som han älskar. 

I "Skogens hemlighet" är det det gamla paret som bor långt, långt ute i skogen som står vid sidan av: sällan får de besök, och så långt det går klarar de sig själva, intill dess att mannen insjuknar och till sist bestämmer sig för att det får vara nog. Och det löser de gamla lika naturligt som vintern följer på hösten.

I "Kristins myrten" är det pigan på herrgården, som inte är riktigt som alla andra: arbetsam och pålitlig går kärleken dock förbi henne, förutom drängen som lämnade henne för längesen. Men så visar det sig en dag att en änkling uppe i skogen behöver en hjälp därhemma, ja, kanske en hustru. Kunde detta vara vägen bort från en ålderdom på fattighuset eller som sockenhjon? 

Och så vidare.

* * * 

Gustaf af Geijerstam skildrar ömt men jordnära udda existenser över många år. Han fäller inga domar över någon av dem, följer dem bara på deras egna vindlande vägar. Så med Sammel, sjömannen som efter många år återkommer till byn där han var sockenbarn, men trots gifte, stuga och bra jobb inte kan rota sig, utan kräver sin frihet och prövar människornas tålamod genom sin envisa sturighet.

Så också med prästen som i alla sina dagar inte förmår leva upp till sin föregångare, utan alltjämt lever i distans till sina församlingsbor, omgärdad av sin moralism, där föregångaren kunde vara kärleksfull.

Språket är vårdad tidig 1900-talsprosa, som kryddas av ett och annat ord som numera fallit ur bruk och en och annan språklig vändning som vi sällan ser i dag. Det ger en effekt av autenticitet, när människorna som skildras lever under 1800-talet och fram till författarens samtid i början på 1900-talet. De skänks därigenom något av förgångenhet redan i hur det berättas om dem. Det är mycket vackert.

Novellerna utspelar sig som sagt ofta under flera år, och skiftar mellan att gå in och handla om enskilda händelser på enskilda dagar och att göra flera års överblickar på några rader. Det senare särskilt mot sluten, som möjligen ibland förefaller en aning abrupta. De korta sammanfattningarna av huvudpersonernas öden utöver huvudberättelserna eller efter huvudberättelsens slut får väl där de förekommer uppfattas som en form av epiloger, som ger historierna en avrundning.

* * *

Skogen och sjön är en samling melankoliska berättelser där en doft av skog och mark dröjer sig kvar, och där någon gång rentav naturmystiken väcks till liv. Det är sällan halsbrytande äventyr som läsaren möter, men intensiva mänskliga känslor och öden som går ditt ödet vill om och om igen.
– – –
Gustaf af Geijerstam, Skogen och sjön. Berättelser. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1911. 217 sidor.

Bokrecension: Michael Kohlhaas | Heinrich von Kleist

Heinrich von Kleist

Michael Kohlhaas är en kortroman av Heinrich von Kleist (1777–1811). Boken utkom på tyska första gången i samlingen Erzählungen år 1810. 

Jag har läst en upplaga från 1950, i svensk översättning av Alf Ahlberg (1892–1979).

* * *

Michael Kohlhaas är inspirerad av snarare än baserad på verkliga händelser. I den kortroman som Heinrich von Kleist skrev i början av 1800-talet är titelpersonen en tysk hästhandlare under 1500-talet. Kohlhaas får genom ett påhitt av Junker Wenzel von Tronka och hans underhuggare två sina unghästar beslagtagna när han passerar över dennes gräns.

Så borde junkern aldrig ha gjort.

När Kohlhaas inte lyckas få rätt genom det rättssystemet i den det tysk-romerska riket, till stor del på grund av junkerns i staten väl placerade släktingar, samlar han anhängare och ger sig ut för att bestraffa. 

Han förstör junkerns borg, men junkern själv lyckas komma undan. Kolhass jagar honom och bränner sig fram genom riket. Han vinner visst stöd; folk är trötta på översitteri från överheten, men även delar av överheten står på hans sida: man ogillar junkerns maktmissbruk.

Så börjar en synnerligen tillkrånglad historia om olika instanser, olika kurfurstendömen och domsagor. Jag ger snart upp i att försöka hålla reda på jurister, furstar och prinsar samt vem som har rätt att agera på vilket sätt. Mitt i alltsammans träffar Kohlhaas dessutom Martin Luther, som på sitt sätt försöker utverka rätt för hästhandlaren. Till sist blir själva kejserliga hovet inblandat.

Det som börjat med två kvarhållna unghästar och egendomar samt en misshandlad dräng utvecklas till något som tangerar uppror och inbördeskrig.

* * *

Språket i Michael Kohlhaas är något för sig. Jag tror aldrig jag läst en mer labyrintartad text: bisats följer på bisats som följer på bisats, innan tråden tas upp igen. Ibland känns läsningen nästan som att lösa långa rebusar eller att löpa ett terränglopp. Här ett exempel på en mening, tagen på måfå:

"I enlighet med ett förslag, som Kohlhaas gjorde och som prinsen antog, satte han sig ned och uppsatte ett sändebrev till Nagelschmidt vari han förklarade dennes påstående att han för att tillse att den amnesti, som beviljats honom och hans band, iakttoges hade gripit till vapen, var och en gemen och skamlös lögn, sade honom, att han (Kohlhaas) vid sin ankomst till Dresden varken satts i fängelse eller överlämnats åt stadsvakten, att hans process fortskred på det sätt han själv önskade, och till varning för allt det pack, som samlats kring honom till följd av de mordbränder han gjort sig skyldig till efter offentliggörandet av amnestin i Erzgebirge prisgåve honom åt lagens hela stränghet."

Att skriva på detta kamerala sätt har dock sina poänger. Det ger en arkaisk känsla åt berättelsen, och skänker den därigenom realism. Stilen är vidare i sin krånglighet likväl glasklar, även om det inte alltid är lätt att hänga med och man därför får läsa om både en och två gånger för att sy ihop det hela. Och utan att egentligen veta det – nog vilar det något av tysk stil över sådant uttryckssätt?

* * *

Michael Kohlhaas är en berättelse om en undersåte som får nog av förtryck och kräver sin rätt med våldets makt: det våld han utövar kommer dock att bli långt mycket grövre än den orätt han själv och hans dräng fått lida. 

Det skall också sägas att berättelsen ger balanserade personporträtt: här finns få, om ens några, genuint onda eller goda människor. Istället kämpar människor var och en utifrån sina motiv, vare sig detta nu är förtryck, självbevarelse, vrede, försvar av rätten eller mildhet. Kohlhaas själv får väl ses som något av en tragisk hjälte: det som begynner som en kamp för sin egen rätt slutar med grav destruktivitet och till slut hans egen död.

Läsvärd förblir Heinrich von Kleists kortroman Michael Kohlhaas under alla omständigheter – också mer än tvåhundra år efter att den först publicerats i sin helhet.
– – –
Heinrich von Kleist, Michael Kohlhaas. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Tidens förlag, 1950. 147 sidor.

Bokrecension: Man's Search for Meaning | Viktor E. Frankl

Man's Search for Meaning är skriven av den österrikiske psykiatrikern Viktor E. Frankl (1905–1997). 

Boken har utkommit i många versioner, den första på tyska 1946 med titeln ...trotzdem Ja zum Leben sagen: Ein Psychologe erlebt das Konzentrationslager.

Jag har läst en upplaga på engelska från 2006, där bokens första del är översatt av Ilse Lach. Denna upplaga har också ett förord av Harold S. Kushner och ett efterord av William J. Winslade.

* * *

Viktor E. Frankl satt internerad i olika nazistiska koncentrationsläger under flera år. Hans bok berättar om några av de erfarenheter han gjort och något av vad han genomlidit under denna tid. Grymheten trotsar givetvis all förståelse.

Men det explicita målet med boken är inte att heltäckande skildra livet i koncentrationsläger som sådant, utan snarare vad som kan hjälpa en människa att stå ut även under så vidriga omständigheter. Detta expanderar han sedan i form av den psykologiska terapi som han är upphovsman till: logoterapin. Om denna handlar bokens andra del.

Det är inte så att Frankl menar att den som följer hans rön nödvändigtvis överlever vidriga levnadsomständigheter. Men att den som överlever nog har hjälp av att tänka i enlighet med de idéer som han har identifierat, och att ett strävande efter en sådan hållning som han skriver om kan hjälpa i ytterst svåra situationer. Men också mer allmänt i livet.

* * *

Huvudpoäng i logoterapin är att mycket av människans svårigheter har sitt ursprung i en känsla av meningslöshet, i nihilism. Därför är det nödvändigt för den mentala hälsan att hitta mening i betydelsen ett personligt syfte. Frankl skriver:

"There is nothing in the world, I venture to say, that would so effectively help one to survive even the worst conditions as the knowledge that there is a meaning on one's life."

Det är då inte fråga om att fånga in "meningen med livet" i ett större avseende, utan om ett konkret syfte i mer närliggande omständigheter. Som till exempel att leva för sina nära relationer, för en uppgift, ett jobb, eller något liknande. 

Frankl själv höll under tiden i koncetrationslägren fast vid kärleken till sin hustru och tanken på den bok om logoterapi han börjat skriva, men fått konfiskerad, och som han börjat rekonstruera på små papperslappar.

Det finns enligt Frankl tre sätt att nå personlig mening på, nämligen genom ett arbete eller en gärning, genom att uppleva något eller möta någon, eller genom lidande. Kanske upplevs inte den innevarande stunden som meningsfull: ur ett längre perspektiv kan de dock bli det; logoterapin vill få oss att se bortom det nuvarande mot det förflutna och det som finns av värdefullheter där, och mot framtiden, och vad för mål som finns där.

* * *

Huvudfienden för Frankls logoterapi är existentialistisk nihilism: den personliga uppfattningen att existensen ytterst är meningslös, det Frankl betecknar som "The Existential Vacuum". Frankl antyder att nihilismen och känslan av meningslöshet kan ligga bakom sådana saker som drogmissbruk och excessiv sexuell aktivitet. Logoterapin menar han uttryckligen skall immunisera mot nihilism. 

För mig blir en sådan hållning problematisk: den intellektuellt reflekterande människan kan mycket väl komma fram till en åskådning som är genomnihilistisk. Är den personen då i fara för att hamna i mental ohälsa? Kanske. 

Men att fly från tankar för att de är ohälsosamma även om de är hållbara eller sanna är en tveksam strategi, tänker jag. Varje försanthållande av en mening av betydelse är trots allt en is som för eller senare riskerar att brista under trycket av intellektuell skepticism. Det gör inte livet tomt, men kanske genomskådningsbart. Vi kanske därigenom förstår något av dess ytterliga ömtålighet.

* * *

Om en känsla av meningsfullhet också i lidande förmår underlätta för människor att uthärda, så är väl det rimligen att applådera. Det innebär dock inte att lidande i sig, om än oundvikligt, är meningsfullt på något som helst sätt, men dock att själva genomlidandet kan ha en mening.

Men kanske ligger det tragiska i lidandet delvis i dess meningslöshet i sig självt. 

Frankl berättar i sin bok om hur en pojke som var fånge i ett koncentrationsläger förfrusit tårna och fick dem avtagna. Ett sådant lidande kan inte sägas vara meningsfullt, hur än erfarenheten som sådan fylls med mening av den lidande, om han eller hon nu än skulle överleva. Åtminstone blir det oerhört svårt för mig, som inte genomlevt koncentrationslägrets helvete, att förstå hur en sådan erfarenhet skulle kunna fyllas med mening.

Likväl kan jag inse vikten av hur man tolkar det man upplever. Frankl betonar vikten av att man har just rätt attityd, rätt inställning till det man genomlider. Här tangerar han stoicismen, som ju talar om hur det är ens tänkande som är avgörande kring hur man erfar det man möter, snarare än det man möter i sig självt.

* * *

Frankl har varit i helvetet och överlevt. Om detta handlar första delen av Man's Search for Meaning. Frankl har också grundat en terapeutisk skola, logoterapin. Om detta handlar andra delen av boken. 

Tillsammans illustrerar de hur människans idéer och attityder kan förmå människan att uthärda och rentav växa under de vidrigaste motgångar. Det är en viktig lärdom. Och det är nog denna sammanlagda berättelse och undervisning som gjort Man's Search for Meaning till en bok som kommit ut många åtskilliga exemplar.
– – –
Viktor E. Frankl, Man's Search for Meaning. Övers. Ilse Lasch. Förord Harold S: Kushner. Efterord William J. Winslade. Boston: Beacon Press, 2006. 165 sidor.

Bokrecension: Lessons in Stoicism | John Sellars

Lessons in Stoicism. What Ancient Philosophers Teach Us about How to Live är skriven av John Sellars, numera Reader (ung. docent) i filosofi vid Royal Holloway, University of London. 

Boken utkom första gången 2019. Jag har läst en upplaga från 2020.

* * *

Stoicismen är en riktning att ta ut för färden genom livet. Stoicismen utlovar inte en lätt färd, men en färd som till syvende og sidst leder till sinnesro och glädje. Stoicismen är också en mycket praktisk livsfilosofi: den blir levande genom att praktiseras, och den praktiseras genom att anhängarna tar till sig av dess praktiker och tankesätt, dess lösningsförslag på livets utmaningar, dess uppmaning till dygd i antik mening.

Hur ska man då göra för att låta en över tvåtusen år gammal livsfilosofi sammansmälta med den egna personen? 

– Jo, man behöver vägledare. Man kan läsa de texter som finns kvar av de gamla stoikerna, men man kan också läsa de nutida stoiker som talar för att livsfilosofin fortfarande är hållbar, givande, fruktbar; som hävdar att den inte är förlegad, utan med sin inbyggda elasticitet kan fungera fullgott som grund för tänkande och liv än i dag.

Här som annorstädes finns det förkunnare av olika slag. Men om jag skulle sätta en instruktiv introduktion i händerna på någon som intresserar sig för stoicismen som livshållning, så kunde John Sellars Lessons in Stoicism absolut vara ett förstahandsval.

Sellars skriver en klar prosa, refererar gärna till de äldre stoikerna och applicerar deras huvudsakliga poänger på praktisk livsföring och praktiskt tänkande. I centrum står sådant som att lära sig fatta rätta omdömen, att lära sig särskilja mellan vad vi kontrollerar och vad som ligger utanför vår kontroll, att identifiera negativa känslor och hantera dem på ett rationellt vis samt att lära sig att förhålla sig till egen och andras dödlighet. 

Boken visar också hur vi utifrån stoiskt perspektiv bör fungera som sociala varelser i en värld där samvaro och socialitet är en nödvändighet: att spela sin roll, att fungera som en del i en helhet, att bli kosmopolit med allt vidare cirklar av omsorg riktad från jaget ut mot hela mänskligheten.

* * *

Lessons in Stoicism är mycket koncist avfattad, utan att bli en katekes eller formulärartad. Sellars undviker att fördjupa sig i detaljer och finlir, men lyckas i gengäld på ett tydligt vis måla upp de stora konturerna av ett stoiskt perspektiv på livet. 

Och referenslistan i slutet av boken leder läsaren vidare till de stoiska författarnas egna verk. Några ytterligare verk av nutida författare förs i en särskild läslista upp som rekommendationer efter exempel på engelska översättningar av texter skrivna av Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius.

Följaktligen erbjuder Lessons in Stoicism en tilltalande ingång till en livsfilosofi som det skulle ta en livstid att helt tillägna sig, om nu ens det skulle räcka till. För egen del har jag god nytta av de perspektivskiftningar den gamla tankeströmningen kan skapa, och jag tror på fullt allvar att stoicismen för många kan erbjuda en väg genom livet som kan resultera just i vad den utlovar: mer sinnesro och mer glädje.
– – –
John Sellars, Lessons in Stoicism. What Ancient Philosophers Teach Us about How to Live. London: Penguin Books, 2020. 80 sidor.

Bokrecension: Dessa dina bröder | Sven Edvin Salje

Dessa dina bröder är en roman av Sven Edvin Salje (1914–1998). Boken utkom första gången 1964. Jag har läst en upplaga från 1969, redigerad av Salje för Bonniers bokklubb Svalan.

* * *

Jag har återigen trätt in i Sven Edvin Saljes vemodiga nyssförflutna värld, där denna gången den unge Dane Wendt står i centrum. Med honom som huvudperson låter Salje läsaren träffa en mängd olika mer eller mindre originella människor, främst ur landsbygdsproletariatet i den sydsvenska by där Dane själv bor med sin mor och sina syskon. Fadern, den nästan blinde f.d. dragonen, är död i en hemsk olycka.

Tiden är perioden mellan de två världskrigen. Nu har en och annan bil börjat märkas på vägarna, och elektriciteten dras in här och var. Men än dröjer sig något av 1800-talets liv kvar där på landsbygden. De flesta arbetar som drängar eller pigor eller i stenbrotten, om de inte har en egen gård att sköta om. Man bor mest i torp och stugor. 

Men med Dane är det annorlunda än med andra. 

Som ung tonåring får han tungt ansvar för familjen sedan fadern dött. Hans kroppskonstitution passar inte för hårt kroppsarbete. I skolan går det bra, men inom honom finns en stark längtan ut. Han tillfredsställer den genom att börja ta sig omkring i trakten med en postorderkatalog, och tar upp beställningar. Han expanderar allteftersom åren går sin verksamhet och blir omsider gårdfarihandlare, till glädje för bygdens folk och till förtret för bygdens handlare. 

Det är den narrativa stommen i Dessa dina bröder. 

Det som ger romanen liv är emellertid i hög grad de många livfulla, mycket realistiska personporträtten. Romanen myllrar av människor. 

Först bland dem märker man nog skolläraren Ernst Bergman, kallad Paulus. Dane har honom som lärare och förblir sedan hans vän. Paulus är borgmästarson, högt utbildad, men har fastnat i skogsbyns skola, och lever med ärren av sin barndom, där han i hemmiljön aldrig ansågs fin nog för föräldrarna. Hans stora, klumpiga gestalt har arbetat emot honom, medan hans huvud har kunnat lyfta honom. 

Nu är han svartsynt, halvt alkoholiserad och åtminstone inledningsvis halvt föraktad av folket där i byn.

* * *

Dessa dina bröder är som sagt en vemodig berättelse. Människorna lever, sliter och dör. Någon djupare mening med deras liv är svårare att hitta, utöver den de själva hittar i sina familjer och nära relationer, och så utöver den glädje de stundom kan få av de småprylar de köper för sina inkomster av Dane. Och Dane själv lever i ett slags utanförskap: som de andra omkring honom blir han aldrig, han är allvarligare, lugnare, har andra prioriteringar. Och även om han slås med hårda slag också han, så tar han sig fram genom livet.

Det vore inte fel att kalla Dessa dina bröder för en arbetarroman för landsbygdens folk. Här är det inte industriarbetarna i staden som skildras, utan i första hand de människor som stannar kvar utanför städerna: åkrarnas, stenbrottens och de små byarnas folk. Här är det inte asfaltsblänk och skorstenar som utgör bakgrunden, utan grusvägar och årstidernas ständiga växlingar. 

Man får som läsare en insikt i de hårda liv de levde, de som kom före oss. Man kan idealisera landsbygden, men åkrarna ger inte sin näring för intet.

* * *

Sven Edvin Salje skriver en liksom uttäljd prosa, där inget kompliceras i onödan, men som likväl alltid är balanserad, naturlig och vacker. Texten är ett skönt hantverk utan krusiduller. Blicken för det mänskliga är mycket skarp och fångar upp detalj efter detalj som gör att allt känns verkligt, helt påtagligt. Man kan mycket väl tänka sig att Dane, Paulus och alla de andra människorna i Dessa dina bröder faktiskt funnits i verkligheten och varit just sådana som Salje beskriver dem. 

Dessa dina bröder är en utmärkt bok. Den är vemodig och känns på djupet. Den för oss bort från saftkalas i bullerbymiljö och ut till ensamma människor som försöker reda sig så gott det går i en värld där besvikelser är legio och varje steg framåt kostar möda.
– – –
Sven Edvin Salje, Dessa dina bröder. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1969. 325 sidor.