Citat: Hemingway

»For Christ sake write and don't worry what the boys will say nor whether it will be a masterpiece nor what. I write one page of masterpiece to ninety one pages of shit. I try to put the shit in the waste-basket.«

– Ernest Hemingway, ur brev till F. Scott Fitzgerald (1934)

Bokrecension: Livet på en kylskåpsdörr

Livet på en kylskåpsdörr är skriven av Alice Kuipess.

Livet på en kylskåpsdörr är en mycket sorglig historia, med en mycket intressant berättarteknik. Berättelsen består uteslutande av meddelanden mellan en mor och hennes dotter Claire som fästs på kylskåpsdörren i huset. Det blir fragment av deras liv tillsammans. Det bärande temat är moderns cancer, från upptäckten av en knöl i ena bröstet, till alltmer grav sjukdomsbild. Men där ryms också dotterns kärleksbekymmer, läxläsning, prov. Moderns försiktiga förmaningar, aningar av bråk. Vänners namn fladdrar förbi och pappan finns också med i sin frånvaro; Claires föräldrar är skilda.

Fragmentariskt berättande är något som jag fascineras av. Detta att låta delarna i sig själva utgöra helheter. Men för att uppleva de här fragmenten mer autentiska, hade det varit nödvändigt att deras språkdräkt hade anpassats mer till de fiktiva författarna. Moderns språk känns genuint, men dottern Claires språk känns alltför vuxet för att passa hennes ålder: femton år, i berättelsens början. Och för att förhöja känslan av ofta snabbt nedskrivna notiser kanske ett eller annat stavfel eller märklig meningsbyggnad hade kunnat vara effektivt.

I början av boken upplevde jag berättelsen som tillrättalagd, såtillvida att modern och dottern verkade föra sin kommunikation enbart via lapparna. Men allteftersom berättelsen fortgår, blir det också ett större utrymme för livet mellan det att lapparna skrivs, och man kan utifrån lapparna rekonstruera deras tillvaro och deras liv tillsammans.

Livet på en kylskåpsdörr är en gripande bok, lättläst och intressant.
– – –
Livet på en kylskåpsdörr, Alice Kupess, Forum 2008. ISBN: 978-91-37-13196-2.

Språkregler

Geobastard har en intressant kommentar till inlägget Bokrecension: Konsten att argumentera. Kommentaren handlar om den evigt återkommande frågan om språkpoliser. Han kritiserar att jag kommenterar att Konsten att Argumentera felaktigt har en versal i »argumentera«, med hänvisning till att man inte bör vara språkpolis, och att språk förändras.

Detta är ett intressant tema. Jag har två motstridiga men förenliga uppfattningar.

För det första älskar jag språklig frihet. Jag älskar poesi och skönlitteratur som tar sig friheter, som tänjer det skrivna språket för att nå fram, nå längre, nå något annorlunda.

För det andra finns det en språkkonvention. Den hör hemma i formella texter, såsom reportage och facklitteratur. Syftet med sådana texter är att informera. Medlet för att göra det är ett tydligt språk. Språket bär informationen, och måste därför vara tydligt för att på ett så effektivt sätt som möjligt nå fram till läsaren. Det innebär inte att texten måste vara torr och formell. Men dock tydlig. Tydligheten uppnås genom att följa de språkkonventioner som växt fram. Dessa är föränderliga, men är i stor utsträckning fasta i vid den givna tidpunkten då texten skrivs. Språkkonventionen är en överenskommelse mellan författaren och läsaren om hur svensk texts infrastruktur ser ut, vilka grammatikaliska förhållningsdirektiv som vi har nått fram till i dag. Dessa är inte regler eller lagposter, utan snarare något som ska underlätta språkförståelsen och få texten att flyta fritt och utan friktion.

Språkkonventionen ska inte upplevas som bindande, utan som bärande. Det gör den också, när man är tillräckligt bekant med språkkonventionen, så att den sitter i ryggraden, på samma sätt som en van bilförare sällan tänker på när eller hur han växlar.

Kafka om likgiltighet

Fastän Kafka är en av de mest oroliga själarna som jag blivit bekant med genom litteraturen, så kunde han bita ifrån i sina texter. Som i den här dagboksanteckningen från den 16 september 1915:

»Jag skulle oberörd, utan att sänka blicken, kunnat sväva fram genom tusen korridorer, tusen kontor, förbi tusen före detta vänner som blivit likgiltiga för mig.«

Det är formuleringskonst det.

Bokrecension: Konsten att Argumentera

Konsten att Argumentera är skriven av Thomas Anderberg, filosofie doktor i praktisk filosofi.

Konsten att Argumentera (ja, med stort »a«, av någon outgrundlig anledning) är en kort översikt över samtals-, diskussions-, debatt- och framför allt argumentationsteknik. Mycket av det som sägs är självklarheter för de flesta som är någorlunda vana vid argumentation, men det kanske tål att upprepas. Anderberg utgår från ett idealsamtal, och karaktäriserar det som så:

»Det goda samtalet kännetecknas av att debattörerna talar så begripligt de förmår, håller sig till sanningen och inte avviker från ämnet.« (sid. 19)

Det här kan låta som ett mördande tråkigt ideal, men det är också Anderberg medveten om, och han tillåter i en debatt möjligheten att balansera saklighet med humor: det spelar ingen roll hur rätt man har eller hur goda argument man har, om ingen orkar lyssna till eller läsa det man har att säga.

Anderberg pratar vidare om värdeladdade ord, om sanningsbegreppets relativitet utifrån betraktarens perspektiv, han lär oss att undvika inskjutna termer som »vad tycker du?« eller »inte vet jag«, som ju försvagar argumentet man vill föra fram. Anderberg påminner oss om att bemöta opponentens sakskäl och inte de eventuella orsakerna till att han har de åsikter som han har. Vi ska montera ner opponentens argument, inte hans person. I alla fall om vi vill ha en vettig diskussion. Genom att ge oss på personen i fråga, menar Anderberg, lär vi oss ingenting av den andre, som vi hade kunnat göra om vi värderat hans sakskäl.

Boken avslutas med en schematisk sammanställning över fallgropar inom argumentationsteknik. Fallgroparna går naturligtvis även att vända till knep för att slå lite under bältet. Kanske är det på det viset som den här boken har sitt största värde: den visar upp knep som man kan ta till i en debatt, för att avväpna opponenten. Men gör också läsaren uppmärksam på de knepen när de används mot honom själv.
– – –
Konsten att Argumentera, Thomas Anderberg, Bokförlaget Nya Doxa 2008, ISBN: 978-91-88248-32-9-

Bokrecension: En värld utan slut

En värld utan slut är skriven av Ken Follett, och utgör en fristående fortsättning på Svärdet och Spiran.

En värld utan slut utspelar sig i samma fiktiva engelska stad som föregångaren, Kingsbridge. Det är nu ättlingarna till hjältarna Jack Byggare och Aliena som står i fokus. Men persongalleriet i En värld utan slut är rikt, och en del av dem får vi följa från 1327 till 1351. Berättelsen utspelar sig i större eller mindre grad kring katedralen i Kingsbridge, som byggdes av Jack Byggare.

I fokus står den gode Merthin, byggmästaren, hans onde bror Ralph, den egensinniga Caris. Förbi passerar också munken Godwin, Gwenda, dottern till en tjuv, som febrilt försöker skapa sig en ny och fri tillvaro, och hennes sluge och motbjudande bror Philemon. Vi har riddaren Thomas, och gamle Earl Roland, och många fler.

Det är få personer i berättelsen som är särskilt lätta att tycka om, förutom möjligtvis helyllekillen Merthin, alltid klok, förståndig och häpnadsväckande modern. Kärleken i hans liv är Caris. Hon är betydligt mer komplex. I övrigt har de flesta sån äregirighet eller småsinthet att det rentav är irriterande att inte Follett tar livet av dem i snabbare tempo än han faktiskt gör.

Follett måste ha en sadistisk ådra i sitt skrivande: plågorna han utsätter sina hjältar för och mycket omfattande. Läsaren blir arg på herremän och kyrkliga företrädare som fullkomligt missbrukar sina förtroende och maktpositioner för att trycka ner, roffa åt sig och nå maktpositioner allt högre upp i sina respektive hierarkier.

Den som har läst Folletts Svärdet och spiran är väl medveten om att han inte är rädd för att fylla ut sidorna med mängder av arkitektonisk jargong. Det hindrar min läsupplevelse, eftersom jag inte har en aning om vad han pratar om, men samtidigt skänker det autencitet till berättelsen. Det är uppenbart att Follett verkligen är intresserad av katedraler och hur de byggts. Inte heller skyggar han från förhållandevis explicita skildringar av romangestalternas sexualliv, vare sig det handlar om varm intimitet eller våldtäkter.

På tal om sexualitet, kan det också vara värt att nämna, att Follett inte tiger ihjäl HBT-frågor. Tvärtom ger han rimligt utrymme åt homosexuella präster och nunnor. Och det skildras oftast som något vackert, inte som något mörkt och negativt (annat än i kyrkans egna ögon).

Som jag skrev om i ett tidigare inlägg, är En värld utan slut en hänförande underhållningsroman. Den är oerhört lättläst, och har ett driv som få andra berättelser har. Därför är det inte till dess nackdel att boken spänner över runt 1200 sidor. – Har man nån sorts intresse för historia, och dessutom vill försöka leva sig in i hur våra bröder och systrar hade det en gång, så är En värld utan slut en utmärkt bok att läsa. Som underhållningsroman kan nog både ynglingen och åldringen få glädje av den. Dess flyt gör också att man överser med den fallenhet för anakronism som Merthin och Caris har i sitt agerande och tänkande, då de är påfallande moderna.
– – –
En värld utan slut, Ken Follett, Bonnier Pocket 2009. ISBN: 978-91-7429-067-7.

Metabloggande: Försvunna länkar

Vid mitt template-bytande härförleden lyckades tydligen min länklista försvinna. Det ger mig i och för sig en bra anledning att gallra. Men jag lägger till bloggar igen, allteftersom de deras inlägg dyker upp i min RSS-läsare.

Jag har inte tagit bort nån länk av elakhet. De försvann ändå...

Akademibloggen

Så har då (äntligen! – ha, ha, ha) Peter Englund börjat med sin Akademiblogg Att vara ständig. – Vi är nog många som sett fram emot att läsa Englunds tänkvärda, intelligenta texter igen!

Fragment: Prästen

Kyrkvärden hörde prästen riva av papper en lång stund. Sedan spolade han. Klockan på handleden visade fem minuter i elva. Prästen öppnade toalettdörren och steg ut i sakristian, där kyrkvärden stod. Kyrkvärden strök med handen utmed kostymfickan och kände hur slipsen slöt åt runt halsen. Prästen såg sig i spegeln på garderoben, fick fram kammen ur bakfickan och rättade till sidbenan. »Då så,« sa han. Kyrkvärden öppnade garderoben och tog ut en alba. Prästen drog den över huvudet, och satte repet om midjan. Över hans axlar hängde kyrkvärden en grön stola.

Klockorna började ringa, och prästen knäppte sina händer.

»Gud, vi tackar dig för att vi får samlas till gudstjänst ännu en gång. Var med oss i denna stund och led oss var och en i våra olika uppdrag. Amen.«

Kyrkvärden rörde på läpparna i ett eget amen.

När orgelmusiken började spelas, gick prästen ut i kyrkan, och satte sig bredvid predikstolen. Kyrkvärden följde efter, såg ut över den glesa församlingen och tog sin plats i främsta bänkraden.

Gudstjänsten började.

Efter evangelieläsningen var det dags för predikan. Prästen bad sin vanliga bön, och sedan – blev det tyst.

Solen lyste in genom de gamla ojämna fönsterrutorna. Jesus tittade ner på altaret från sitt krucifix. Och kyrkvärden tittade på sin tigande präst. Någon hostade dämpat längre bak.

Prästen drack lite vatten från glaset framför honom. Han öppnade munnen, bara lite. Och sen blev han tyst igen.

Kyrkvärden reste sig till sist och gick fram till podiet. »Mår du bra?«, sa han.

Prästen tittade på honom. »Va?«

»Mår du bra?«

»Jag... jag vet inte...«

Prästen tittade upp och verkade se på församlingen. Sen vände han sig om, och gick hastigt ut i sakristian. Kyrkvärden stod kvar. Han kastade en blick ut mot gubbarna och gummorna i bänkraderna, och följde sedan efter prästen. Han hittade honom på en stol. Stolan låg på golvet. Prästen hade sparkat av sig skorna och slitit upp alban ner till repet. Svett blänkte i pannan. Han tittade på kyrkvärden.

»Jag hade inget att säga,« sa han. »Ingenting alls.«

Hänförd

Läser för fullt Ken Folletts historiska äventyrsroman om folket kring katedralen i den fiktiva, engelska staden Kingsbridge, En värld utan slut; som är den fristående fortsättningen på Svärdet och spiran.

Sällan har jag stött på en tegelsten som är så lättläst. Jag tror att en van läsare i femtonårsåldern kan få ut lika mycket av den en pensionerad litteraturvetare med lite tid över. – För boken är fängslande, utan att vara komplicerad, sånär som på en del arkitektonisk terminologi; jag har läst närmare tusen sidor nu, och har runt tvåhundra sidor kvar, och ingen trötthet gör sig gällande. Jag vill bara veta hur det går! Jag blir arg för hur herremännen småsint brukar sin makt mot de försvarslösa; jag hänförs över det historiska sceneriet; jag blir glad över hjältarnas framgångar... Så här ska en riktigt bra underhållningsroman vara skriven.

Skaffa och läs, vettja!

Vintagecitat

C e r b e r u s, Väktare i Orkus, en trehufvad, ormhårig hund, hvilken Echidna hade aflat med Typhon, denne fafeligaste af de himmelsbestormande Jättarne. Af hans skällande darrade afgrunden, och när han slet sig lös från de kedjer, i hvilka han låg fängslad, kunde icke sjelfva Furierna hedja honom. Han bevakade ingången till Tartarus, och smekte alla, som inträdde; men alla, som ville utkomma derifrån, angrep och uppslukade han.

Conversationslexikon (1821)

Fragment: Grafiskt

Det finns                     inget kvar
av allt som vi                kände så väl;
vi glömde våra vackra ord om värde, och
om medlidande och om de heliga rättigheter;
vi glömde det, och vi gick vidare; var man ett
rovdjur för sin nästa, och var man ett bytes-
djur för sin nästa; vi gick vidare, och vi
drog slutsatsen, att principerna var
luft, att föresatserna var luft,
och att prästernas tjat
var ännu mera luft;
vi dog, och levde
först när livet
blev liv
igen.

Fragment: På begravning

Solljus   hjärtslag   musik
andra   strikt   skor
saliv   bläck   präst
elgitarr   krucifix   kista
psalmbok   blomsterlappar.

Bokrecension: Färjesång

Så har jag till sist läst igenom antikvariatsfyndet Färjesång, Gunnar Ekelöfs diktsamling i de sex avdelningarna Färjesång, Tag och skriv, Variationer, Exempel, Etyder och Fuga.

Ekelöf förtjänar att läsas långsamt. Jag märker att jag flera gånger stannar upp, läser om, försöker att förstå. För det är inte alltid lätt att förstå Ekelöf. Som jag skrev i inlägget nedan, så är Ekelöf bland de främsta av de främsta poeterna; oefterliknelig. »Ordkonstnär« är en kliché, men lämpligare ord är svårt att finna. Kanske får man lov att använda det ordet om Ekelöf ändå.

Dikterna är koncisa, mycket knappa, mycket fulla av innehåll och associationer. Få har väl förmåga att snappa upp alla dessa referenser till den klassiska bildning som Ekelöf var så hemma i. Jag gör det hursomhelst inte. Jag får tillgodogöra mig vad jag kan, helt enkelt.

Några av mina favoritdikter finns med i samlingen. »Du säger 'jag' och 'det gäller mig'« är en av dessa, där Ekelöf gör upp med jagbegreppet, upplöser det och konstaterar att »I verklighet är du ingen«, och för dig finns ingen frälsning, även om det är din önskan. »Jag tror på den ensamma människan« finns också med, en dikt som blir en hymn till den starka enskilda personen, som inser att hon är kreatur, liksom andra är kreatur, och att man genom insikten om detta även verkar kunna nå gemenskap. Den vackra »I den unga sjudande huvudstaden«, som jag citerar ur nedan, står nostalgin över det som varit, men förfallit i centrum: en räls som rostar och tas tillbaka av naturen, som får vara i fred och kan vara lycklig över det. »En värld är varje människa« behandlar återigen jagbegreppet, där individen verkar bestå av mängder av »varelser«, som alla kämpar under jagets ok; också den dikten tillhör numera mina favoriter.

Ekelöfs dikter är andaktslitteratur. Den måste få ta tid att läsa, man måste få lov att läsa den högt ibland, och låta orden ta plats. Ekelöfs dikter är svåra, men givande. Texterna är snillrikt uppbyggda, men härligt befriade från diktens främsta hämsko: rimmet. Ekelöfs dikter är texter att återkomma till, gång på gång på gång.
– – –
Färjesång, Gunnar Ekelöf, Bonniers 1961.

Ekelöf om det värdelösa

Ekelöf tillhör de främsta av de främsta poeterna. Några fina strofer ur Färjesång:

»...Ge mig det värdelösa,
det som har tjänat ut
och kan återgå till sitt ursprung,
det som har tjänat nog
att adlas av glömska och vanvård!«

Dikten förtjänar absolut att läsas i sin helhet. Den osar av nostalgi över det rostiga och förgängliga: över det som går tillbaka till naturen. Första strofen lyder: »I den unga sjudande huvudstaden«.

Sliten Moleskine

Min Moleskine är rätt sliten nu. Om du påverkat mitt liv kan du ge dig fan på att du finns med i den. Om du har gjort mig glad eller ledsen, om du retat upp mig eller lyft mig – så finns du med i den. Kanterna är slitna, sidorna allt fullare med mina tunna, trådliknande bokstäver. Jag skriver ner. Jag är av slaget passive aggressive, så när jag blir arg konserverar jag ilskan, och spyr ut den i textform; jag är inte nådig. Jag halshugger, steglar och dränker. Det är trevligt.

Men jag är inte pretentiös. Likväl som jag lustmördar någon i texten, så kan jag notera att det är halt som fan ute, eller att jag ägnat mig åt lite cut-up-poesi. Eller så noterar jag nåt om nån bok som jag läser. Jag vill ha det fritt och kaleidoskopiskt. Det är mina fragment, det.

Expressen-upplagan

Så har vi samlat på oss Nationalencyklopedins Expressen-upplaga. Tjugo behändiga band som pryder sin plats. Jag hörde nån gång att f.d. utrikesministern Jan Eliassons far var mycket allmänbildad. Eller om det nu var f.d. statsministern Göran Perssons far. Han ska ha studerat något gammalt uppslagsverk från pärm till pärm. Det lär väl ha varit hans utbildning.

Nu får man all information man kan tänkas behöva eller inte behöva via Google och Wikipedia. Likt förbannat är det nåt särskilt med uppslagsverk. Så jag ångrar inte att vi lagt ut pengar på Nationalencyklopedins Expressen-upplaga. Vem vet, kanske jag till och med får för mig att läsa igenom verket volym för volym? –

Fragment: Guds dom

Gud fördes fram inför domstolen, handfängslad, böjd, med tovigt hår och tovigt skägg. Två maskerade fångvaktare höll honom i var sin armbåge och föste ner honom i en stol.

»Du är Gud, och du är anklagad för brott mot mänskligheten«, sa den unge domaren och tittade rakt på Gud.

Gud tittade ner i bordet framför sig och sa ingenting. En salivsträng föll från mungipan mot hakan. Händerna var såriga, naglarna oklippta.

Den unge domaren tittade på åklagaren, en annan ung man. »Åklagare, varsågod, lägg fram ditt fall...«

Åklagaren drog handen genom sitt svarta, oljiga hår och lade ner pennan han höll i handen.

»Gud är orsaken till ett lidande oskådat i mänsklighetens historia. De människor som han har förstört och störtat i lidande och tagit livet av trotsar alla beräkningar. Efter en ansträngning mer omfattande än något som hittills genomförts i tiden, har våra detektiver lyckats spåra upp alla offer för Guds grymhet. De kommer att framlägga sina vittnesmål i denna domstol. Därigenom kommer det att bli uppenbart, att inget annat straff, än ett ovanligt och grymt sådant är lämpligt för denne den värste skurk som någonsin funnits.« Åklagaren tystnade i en konstpaus och vände sig mot Gud, som fortfarande tittade ner i bordet framför sig. »Gud, som sitter här, fängslad och stum, kommer härefter inte längre att kunna orsaka någon något lidande.«

Domaren nickade och vände sig till advokaten, som var en man med rufsigt, grått hår och förvirrad uppsyn. »Och vad har advokaten att anföra?«

»Gud har handlat inom den jurisdiktion som varit tillämplig.« Advokaten tvekade, men förblev sedan tyst. Gud tittade på honom, men vände sedan ner huvudet igen. Salivsträngen frigjorde sig från hans haka och föll ner på bordet.

»Då kan vittnena träda inför domstolen«, sa domaren.

Åklagaren vände sig om, och kallade sitt första vittne.

Vad som följde var vittnesmål efter vittnesmål om mänskligt lidande, ohörda böner, naturkatastrofer och liv som skurits av. Snart berättade vittnen om de kval de lidit i helvetets eldar, för att de inte satt tillit till de skrifter som vittnat om Gud. Mitt under ett av de första vittnesbörden om lidandena i Guds egen tortyrkammare vände sig advokaten hastigt om, föll på knä bakom sin stol och kräktes upp en sörja. Stanken spreds omedelbart i salen, och man fick avbryta för att vädra ut. Men snart fortsatte vittnesmålen. Gud tittade aldrig upp. Ibland fingrade han på sårskorporna på sina knogar, ibland klämde han någon lus i skägget.

Rättegången pågick i många år, utan paus eller vila. Vittne efter vittne trädde inför domstolen. De var döda och levande, lemlästade och brända, hängda och hånade, förfrusna och dränkta. De var självmördare och mördade.

Till sist sa åklagaren: »Vi har nu hört alla offer för Guds lynniga vrede och outsägliga grymhet, som åklagare av denne den värste av brottslingar överlåter jag nu ordet åt er.« Åklagaren nickade mot domaren.

Domaren, med en vred och sträng uppsyn såg mot advokaten. »Och du, vad har du att säga?« Advokaten gjorde en ansats att resa sig, men sjönk ner i stolen igen. »Gud«, sa han, »har handlat inom den jurisdiktion som varit tillämplig.« Och så tystnade han.

Domaren vände sig så mot Gud. »Gud, du har nu möjlighet att vittna till ditt försvar.«

Gud rörde sig inte på en lång stund. Sen reste han sitt huvud och tittade med svarta ögon, glimmande av avund och vrede, rakt på domaren. »Jag är Herren Sebaot, min vrede är rättmätig, och vad jag har gjort har jag gjort till min egen ära.«

Domaren lyfte på ögonbrynen och höjde sin röst.

»Domstolen har nu för avsikt att uttala sin dom. Vi har hört vittnesbörd från oräkneliga själar, levande och döda, om det som Gud har varit orsak till: han har inte hjälpt där han kunde ha hjälpt. Han har slagit där han kunde ha burit. Han har plågat där han kunde ha helat. Han har torterat där han kunde ha upprättat. Ett rimligt straff hade varit vård för all framtid, för dessa vanföreställningar och denna paranoia. Men domstolens åsikt, är att brotten mot mänskligheten är alltför grymma, för att påföljden ska bli så mild. Förvisso ska Guds brott få sin rättmätiga påföljd. Domstolen dömer härmed Gud, att i evighet tillbringa sitt liv i sina egna tortyrkammare. Gud döms härmed till helvetet.« Domaren slog klubban i bordet, och domen vann laga kraft. Åklagaren reste sig, tog sin portfölj och lämnade salen. Advokaten verkade apatisk och gjorde ingenting. Gud såg förvirrad ut, och de två vakterna drog honom ur stolen. Utanför hördes ett jubel av tusende röster.

Gud hasade ut ur rättssalen, och domaren reste sig ur sin höga stol; han kände sig mycket nöjd.

Fragment: Skiss av en gammal man

När mörkret hänger in genom fönstret sitter en gråhårig man och skriver vid sitt köksbord. Ögonen faller ihop på honom och handen darrar. En spretig handstil fyller kollegieblockets sida. Han var nitton år, skriver han, när han miste sitt ben. Han var tjugosju när hans hustru dog. Han fick diabetes när han var fyrtio, och överlevde cancern när han var femtiofem.

Han skriver kortfattat.

Sen lämnar han sitt köksbord och lägger sig för att sova.

Utmärkt krönika

Läser en utmärkt krönika av Anna Marklund i Aftonbladet: Jag vill inte förlåta, jag vill slå henne i ansiktet.

En krönika när den är som bäst: rapp, hård och träffsäker.

Cut up: Levande döda

Cut-up poetry från Aftonbladets artikel Kaos i Haiti – Hjälpen når inte fram.

100 000
döda soldater
skapar oro på gatorna

i staden
skadade
begravda människor
sju poliser

omkomna
är aldrig
hemlösa

Den tyngda författaren

Den tyngda författaren, dränkt i bekymmer... En myt – ja, kanske...

Stephen King kämpade mot alkoholism och drogmissbruk.

Karin Boye tog en överdos av sömnpiller och dog 41 år gammal.

Friedrich Nietzsche led ofta av svår migrän, och slutade de sista tio åren av sitt liv som mentalsjuk.

Edgar Allen Poe, död efter att man hittat honom utslagen på en gata vid fyrtio års ålder.

Hunter S. Thompson sköt sig i huvudet och dog på så vis.

Vilhelm Moberg var deprimerad under sitt livs senare år och dränkte sig en morgon i sjön utanför huset.

Ernest Hemingway var alkoholist och sköt huvudet av sig med ett hagelgevär när han var 62 år gammal.

Virgina Woolf blev deprimerad och dränkte sig.

Charles Baudelaire levde ett hårt liv i sällskap med opium och mot slutet av sitt produktiva liv också i sällskap med alkohol. Efter en stroke levde han semiförlamad i två år innan han dog.

Franz Kafka verkar livet ut ha kämpat med svåra mindrevärdeskomplex och kanske ångest.

Stig Dagerman kämpade mot skrivkramp, var deprimerad och gasade ihjäl sig i sitt garage.

Sylvia Plath gasade ihjäl sig i en ugn.

Truman Capote slavade under droger och dog i sviterna av sitt missbruk.

Victoria Benedictsson skar upp en artär med fyra rakbladsdrag och tog på så vis sitt eget liv.

Nikolaj Gogol blev deprimerad, slutade äta och dog.

Det kostar på att gå in i sig själv. Och vill du läsa mer om författare som betalat det ultimata priset och tagit livet av sig kan du skaffa Att göra av med sig själv: Texter om författarsjälvmord, red. Daniel Westerlund, m.fl., Eolit förlag 2007.

Fragment: Nihilistens credo

Vi tro på Fatum,
himmelens och jordens ordning.

Vi tro ock på den fria människan,
Fatums paradox,
vår Herre,
vilken har avlats genom år av förtryck,
fötts av upplysningen,
skadats av vidskepelsen
men alltid återkommer
och regerar över allt omkring sig.

Vi tro ock på det fria ordet,
en disparat elit,
moralens avskaffande
och människans absoluta dödlighet.

Amen.

Fragment: Om lögnen

Lögnen är en förutsättning för konstnärligt arbete: låt oss kalla det illusionen eller fiktionen. Det är möjligheten att skapa fragment av en värld som inte finns, eller som vi inte kan veta hur den ser eller såg ut. Diktarna ljuger – med all rätt.

Citat: Kafka

»...skriva ska jag trots allt, till varje pris, det är min kamp för överlevnad.«

– Franz Kafka

Ur dagboksanteckning, den 31 juli 1914

Religionen

För mig är själva processen att skriva och läsa religionsutövning. Jag tror inte på en Gud över mig eller en djävul under mig. Men jag känner tröst och ro vid bokstaven. Skrivandet och läsandet ger tillgång till den enda alternativa värld som finns: den som finns inom den skrivande och läsande människan; den kreativa fantasins värld.

Jag har mina andaktsstunder; gudlösa, domfria andaktsstunder i bokens närhet, som för mig in i den alternativa verkligheten. Litteratur är min världsåskådning. Utom litteraturen finns inget transcendentalt. När jag läser förs jag in i en annan människas verklighet; när jag skriver skapar jag själv en alternativ verklighet.

Kafka skriver i ett brev: »Jag har inga litterära intressen utan består helt av litteratur, jag är inte och kan inte vara något annat.« Jag tycker det är en intressant formulering. När jag nu läser Kafkas dagbok, som rymmer både hans noteringar från vardagen omkring honom, och litterära utkast, ser jag honom verkligen som en man som lever av litteratur.

Jag är litteratur, i den meningen, att litteraturen i stor utsträckning skapar mina referenser, formar mitt tänkande, och ger mig så stort nöje.

Arbetet

– Jo, jag tycker ju om att använda skrivmaskinen. Det blir nästan något av ett fysiskt arbete då, skrivandet. Det smäller och dånar! Och jag får pressa ner tangenterna som slår bokstäverna mot papperet. Annars skriver jag ju för hand, med en supertunn fineliner (0,05), i en anteckningsbok.

Jag skriver inte så ofta på dator längre; det gjorde jag mer förut. Nu blir det mest renskrivning och justeringar där, ja, redigering.

Fördelen med att skriva med skrivmaskin eller för hand, är att texterna blir kompakta; det blir nästan fysiskt ansträngande att skriva långt. Och man hinner tänka längre tid under själva skrivprocessen. På dator går det så fort att texten bara rinner ut på skärmen. Det är bra, men kräver kanske också mer redigering.

Citat: Rita Dove

»Poetry is language at its most distilled and most powerful.«

– Rita Dove (f. 1952)
Amerikansk författare och poet

Fragment: En annorlunda salighet

V passerade rader av bokhyllor. Männniskor i grå koftor satt vid små bord och läste. Ledsagaren förklarade, att detta var de som slagit ner sina bomärken i tiden, genom att skriva ner sina liv. V kunde inte fånga någons blick. De var alla uppslukade av vad de läste.

Bokhyllorna blev färre och de kom ut i en stor sal. I salen fanns många skrivbord, och vid varje skrivbord satt slitna människor med pennor i händerna och anteckningsböcker framför sig.

»Detta är de som skrev de stora böckerna, de är författare,« sa ledsagaren. Allihop hängde över sina böcker och det enda som hördes var pennornas dans över papperet och blad som vändes.

De kom ut i en stor trädgård. Många träd fanns där. Bäckar rann genom grönskan. Här och var spatserade utmärglade personer omkring, med skriftrullar i ena handen och fjäderpennor i den andra.

»Detta är de stora poeterna, som skrev om världen med annorlunda ord,« sa ledsagaren. När de gick förbi en gänglig poet utbrast denne: »...i verklighet är du ingen.«

Mitt i parken fanns ett stort hus, med stora fönster och en stor trappa som ledde upp till porten. V och ledsagaren gick in i huset. Också där fanns böcker överallt: på golvet, staplat utmed väggarna och i oräkneliga hyllor. Doften av papper, skinnband och trycksvärta var tydlig. Ledsagaren öppnade ännu en dörr. De gick in i ännu en sal. Vid ett stort skrivbord satt en liten kutryggig och gråhårig gubbe i en smutsig skjorta. Ledsagaren talade till honom.

»Skrivare, detta är V som slutat leva. Han har gjort sig förtjänt av en plats i ditt stora bibliotek, ej blott som en bok bland andra, utan som en författare av rang.«

Den gråhårige mannen tittade över bågarna på sina glasögon. Han talade mycket hest och lågt.

»Jag ger honom tillåtelse...«

Ledsagaren bugade sig och backade ut ur rummet och V gjorde likadant. När han frågade vad som hänt, svarade ledsagaren honom:

»Genom alla ord som du har skrivit, har du gjort dig förtjänt av en plats som författare i det stora biblioteket. Där andra bara blir en bortglömd bok med ord om födsel och dödsel, har du varit kreativ, och får fortsätta ditt värv in i evigheten.«

V fylldes av en stor glädje, och följde ledsagaren tillbaka till den stora skrivsalen, där ett skrivbord nu stod tomt. Han satte sig, tog en penna och slog upp anteckningsboken framför sig. Han började skriva. Ledsagaren gick utan att V såg åt hans håll. Hans penna dansade över papperet.

Bokrecension: Skriftens historia genom sex tusen år

Skriftens historia genom sex tusen år är skriven av Georges Jean. Han är fransman, och allt som är skrivet av honom i boken sjuder av den pratsjuka, animerade prosa som jag tycker mig återfinna i översättningar från franskan emellanåt.

En bok som innehåller en särskrivning i titeln bör man kanske inte ta på alltför stort allvar. Men språkintresserad som jag är kunde jag knappast låta bli att köpa den. Volymen påminner om en faktabok man kan hitta i en grundskolas skolbibliotek: mängder av bilder och tillhörande bildtexter, som jag förmodar är tänkta att göra boken överskådlig och pedagogisk. Det enda det lyckas med, är emellertid att göra ideliga avbrott i brödtexten och så kraftigt störa läsupplevelsen.

Så, vad handlar då boken om? Precis som titeln anger går den igenom skriftens historia. Och snabbt går det. Från sumer och akkader, hieroglyfer och alfabetet till boktryckerikonst och stålpennor. Och hela tiden dessa mängder av bilder!

Titt som tätt återkommer textpartier i fetstil. Först trodde jag att det som sades där var av särskilt vikt. Men jag får nog snarare dra slutsatsen att det var mångordiga rubriker, av typen: "Liksom egyptierna anser kineserna att uppkomsten av deras skriftspråk hör sagan till." (sid. 46) och "När skriften slutade vara munkarnas privilegium uppstod en ny grupp hantverkare." (sid. 87). Rimligare hade ju varit att rubricera kärnfullare, exempelvis: "Sagoursprung" respektive "Nya hantverkare"...

Avslutningvis finns två bilagor till texten. En text om runorna skriven redan ursprungligen på svenska, och en text om noternas historia. Runtexten är väl bland det mest intressanta i boken.

Så hur skulle jag göra om Skriftens historia genom sex tusen år? – Redigera ned brödtexten med en fjärdedel. Ta bort fyra av fem bilder. Skriv vettiga, korta rubriker. Då hade behållningen varit större. Och gör om boktiteln till Skriftens historia genom sextusen år.
– – –
Skriftens historia genom sex tusen år, Georges Jean, Berghs 1991. ISBN: 91-502-1067-X.

Om Ekelöf och Färjesång

Jag är så glad över Färjesång som jag ju hittade på antikvariatet häromdagen...! Bokens format är mindre än en pocketboks, men den har hårda pärmar. Den är tunn: runt åttio sidor. En dikt för varje sida eller varje uppslag, när det ryms. Det ger texten möjlighet till självständighet, något som den inte får i samlingsvolymen, där dikter trängs med varandra, och ibland får brytas av för sidbrytning: något som oftast undviks i Färjesång.

Jag kom först i kontakt med Ekelöf, när min svensklärare i gymnasiet ger mig »Jag tror på den ensamma människan« att analysera, en vacker dikt om människans individualitet och vad som likväl förenar henne med andra... Jag fick senare, förmodligen samma år, samlingsverket i Månpockets upplaga; men Ekelöf kändes svår, och jag läste honom inte tillräckligt... Men nu: en renässans!

Ekelöf är en av våra största poeter. Inte alltid lättillgänglig. Spränglärd. Men texterna skapar associationer och känslor. Jag tror bestämt att jag får försöka mig på att läsa något om hans texter också, för att få lite nycklar...

Så väl då att jag hittat min andaktsbok; så mycket effektfullare, vackrare och djupare än någonsin ett psalterium. Den ryms i min innerficka.

Citat: Gunnar Ekelöf

»Livets mening:
att inför döden söka en mening åt livet...«

– Gunnar Ekelöf (ur »Variationer«, Färjesång)

Antikvariatsrunda och hemleveranser

Tittade in i mitt favoritantikvariat, och gjorde några fynd. I skylten såg jag Skriftens historia genom sex tusen år av Georges Jean. Och därinne fastnade jag för Ekelöfs Färjesång, som visserligen ingår i samlingsvolymen – men som här fanns i ett mycket behändigt fickformat. Perfekt för innerfickan. Och så pratade jag med antikvariatets ägare, som lyckade övertala mig att köpa en förstautgåva av samme Ekelöfs Utflykter.

Och när jag kom hem väntade två bokpaket från Adlibris på mig... De innehöll The Little Book of Atheist Spirituality av André Comte-Sponville och Kafkas Dagböcker 1914 – 1923. Mycket roligt att läsa, alltså!

Bokrecension: Vi i villa

Vi i villa är skriven av Hans Koppel (pseudonym).

Vi i villa är en effektiv uppgörelse med vulgärmedelklassens polerade ytor. Anders lever med Filippa och deras dotter Anna. Äktenskapet är stagnerat: de äter tillsammans, sover tillsammans och ger varandra en puss när de möts i dörren. Sexlivet har reducerats till ett minimum och Anders, i sin frustration, har en älskarinna. Skilsmässan är i luften.

Men Anders tröttnar på sitt tråkiga liv, sina tråkiga, ytliga vänner och på att Anna mobbas i skolan. Steg för steg börjar han rita utanför linjerna och djävlas med grannskapet. Han blir en mycket mild version av Michael Douglas i Falling Down. Som till exempel när den knappast diskret skrytsamme vännen Martin får sin nya bil repad med en nyckel. Eller när samme Martin bräschar på med att bjuda på en dyr middag, och sedan får veta att någon spärrat alla hans plastkort.

Koppel använder ett intressant sätt att skriva. Det är mycket minimalistisk. I stor utsträckninng består texten av dialog, som inte anförs med citationstecken eller genom talstreck. Det gör att det inte alltid är självklart vem som säger vad, men det ger också en stor närhet till det berättade:

»Hörde att du kommit ut ur garderoben.
Kul.
Äh fan, kan ju inte ta åt dig.
Tyckte du det var roligt att få bilen repad?
Tar du åt dig tror alla att det ligger nåt i det. En sur gammal älskare som ska outa dig, eller nåt.« (sid. 83)

Texten är satt i ett skrivmaskinsliknande typsnitt, som också det skapar en närhet mellan det berättade och läsaren. Språket är flytande, sparsmakat och träffsäkert. Boken är inte lång, under 200 sidor, indelade i 61 kapitel, men den är en riktig pärla!
- - -
Vi i villa, Hans Koppel, Månpocket 2008. ISBN: 978-91-7001-649-3.

Fragment: Avfallskvarn

Jag är mannen vid avfallskvarnen. Kom till mig, alla ni som tyngs av bördor, så mal jag era bekymmer till slem och slamsor! Kom till mig, ni suicidala vrak, så mal jag ner er! Kom till mig med era rester, ert överflöd och er nödtorft, så ska jag förstöra det!

Bokrecension: Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina

Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina: Essäer om Franz Kafka är skriven av Hans Blomqvist, som tillsammans med Erik Ågren är översättare av Kafkas samlade verk på Bakhåll förlag. Det är alltså en riktig Kafkaexpert som är författare till essäsamlingen.

Boken är en bok för Kafkafantaster. Den rymmer tio essäer som tar upp olika aspekter av Kafkas person och hans litteratur. Den första essän går igenom samtliga Kafkas flickvänner och resonerar kring hur hans sexualitet tog sig uttryck. Den andra essän tar upp möjligheten att Kafka hade Asbergers syndrom, något som Blomqvist långtifrån avfärdar. Den tredje essän behandlar Kafkas demonologi; det vill säga hur han egentligen kan tänkas ha sett på de »andar« som han ofta refererade till i sina texter.

Den fjärde essän handlar om brev; främst sådana som Kafka varit mottagare av. Den femte essän behandlar två legender om Kafka: att han varit mer eller mindre aktiv i den anarkistiska rörelsen, samt att damer ska ha svimmat under hans uppläsning av Domen i München.

Den sjätte essän belyser Kafkas överkänslighet för ljud och de olika platser han bodde på. Den sjunde essän handlar om Kafkas verklighetssyn och i vilken mån han kan tänkas ha varit påverkad av filosofen Franz Bretano. Den åttonde essän handlar om jobbet som försäkringstjänsteman. Den nionde om Kafkas ivriga försök att få bli publicerad. Och den sista essän handlar om Kafkas lyriska produktion: en handfull små dikter, som var och en analyseras i detalj.

Detalj är ledordet för Gemenskapen har sina demoner och ensamheten sina. Blomqvist är mycket detaljrik i sina analyser av det ämne han har framför sig. Vi får veta exakt när och var han bott under olika perioder i sitt liv, och hur det kan tänkas ha påverkat Kafkas person och produktion. Genom Blomqvists otroliga kännedom om Kafkas texter och de texter som behandlar Kafka klarar han av att måla en mycket komplett bild av författaren; och han kritiserar andra kafkaexperter genom att bära fram belägg i källtexter som direkt motsäger deras teser.

Man häpnar inför Blomqvists familjaritet med de texter som han behandlar. Han ger en viktig nyckel till förståelsen av en Kafkatext, när han beskriver hur Kafka gärna tog en helt naturlig verklighet och placerar in en anomali i den, och sedan utan att genom berättandet kommentera det som bisarrt eller märkligt, når en närmast (mar)drömsliknande effekt. Som skildringen av Gregor Samsa i Förvandlingen, som en morgon vaknar och märker att han blivit en jätteinsekt. Skildringen är, bortsett från själva anomalin, helt realistisk, och behandlas som sådan. Berättaren avstår från att påpeka att situationen är absurd, utan intar helt berättarrollen som skildrare och inte som en person som fäller omdömen om texten. Mycket skickligt.

Jag har haft förmånen att lyssna på Blomqvist under ett seminarium för några år sedan, och det märks att han brinner för sitt ämne. Och den elden smittar av sig på läsaren. I synnerhet på någon som precis börjat att fångas in i en fascination inför de texter som Kafka skrev. Någon som jag.

Fragmenten

De texter jag kallar fragment på literature connoisseur kommer ibland från mina anteckningsböcker. Fragmenten är obundna, olåsta. Ibland är de några få ord. Ibland en iakttagelse, ibland en dikt, ibland en berättelse.

I inläggsrubriken anges de genom att få förskriften »Fragment:«. De återfinns i menyn till höger under rubriken »Fragment«, samt under etiketten »Från fragmenten«.

Fragment: Ljuständning

Min uppgift var att tända de sju ljusen på ljusstaken. Elden ytterst på tändstickan darrar när den närmar sig första veken. Veken tar eld och lågan flammar upp, reser sig och sotar taket på ett ögonblick. Jag svettas i värmen, men fortsätter, och tänder det andra ljuset. Vattenfallslikt rinner lågan ner på golvet och bränner mina fötter. Men med hopbitna käkar tänder jag det tredje ljuset. När tändstickan når fram exploderar ljuset i ett eldklot som spränger fönstren; jag bränns till aska.

Fragment: Kafka revival

Jag gick och handlade på Ica Maxi med Kafka. Jag väckte upp honom endast av det skälet. Det gick inte så bra. Han tyckte oväsendet var outhärdligt. Och att folket var påträngande. När vi betalat skyndade vi oss ut igen och tog farväl av varandra. Jag tackade för böckerna han skrivit. Och så gick han i väg i snön och mörkret och snart kunde jag inte längre urskilja hans mörka rock. –"Hej då, Kafka", sa jag och vände mig om och gick mot bilen.

Fragment: Smyga omkring bland orden

En ångestriden författare i Prag för nittio år sen – hur kan jag ta mig rätten att läsa hans brev, fundera över hans sexualitet, bläddra i hans liv? Jag vet inte, men jag gör det. Kafka lämnar så mycket efter sig... Så mycket text, och så mycket av sig själv i den texten... Man tror att man lär känna honom, fastän han dog över ett halvsekel innan jag föddes. Jag är en inkräktare i hans verklighet och smyger omkring bland orden som han lämnade efter sig. –

Fragment: 23. Herdelös

Jag vandrar herdelös
och saknar ingenting.
Jag vilar när och var jag vill
och orkar gå dithän det mig behagar;
det gör mig glad.
Jag är inte rädd,
för ingenting finns att rädas;
jag har vapen i min hand.
Jag äter mig mätt och håller fred.
Jag dricker mig otörstig och lutar mig tillbaka.
Mitt lugn och min trygghet ska jag odla
så länge jag lever.
Och sen ska jag dö utan oro för döden.

Lite från Maldorors sånger

– Jag läser emellanåt den utomordentligt märkliga texten »Maldorors sånger«, av Comte de Lautréamont (Isidore Ducasse), skriven 1869. Hela texten är prosapoesi i längre och kortare stycken, ofta med en svidande misantropi och ett hårt gudsförakt. – Så några rader ur den andra sången:

»När jag inte fann vad jag sökte höjde jag mina förfärade ögonlock högre, och ännu högre, tills jag fick syn på en tron av mänskliga exkrementer och guld, på vilken — med idiotisk stolthet, och svept i smutsiga sjukhuslakan — han satt som kallar sig själv för Skaparen! I sin hand höll han ett liks ruttnande torso och han förde den, i tur och ordning, från ögonen till näsan och från näsan till munnen: när den väl hamnat i hans mun kan man gissa vad han gjorde med den. Hans fötter var nedstuckna i en väldig pöl av kokande blod, där två eller tre vaksamma huvuden ibland stack upp över ytan som binnikemaskar i ett fyllt nattkärl, men bara för att pilsnabbt dyka ner igen: en välriktad spark på näsbenet var den välbekanta belöningen för regelbrottet som orsakades av behovet att andas i ett annat element — för när allt kommer omkring var de här människorna ju inga fiskar!« (sid. 93)

(Maldoror: Samlade verk, övers. Elias Wraak, Alastor Press 2008.)