Bokrecension: All Gall is Divided

All Gall is Divided är skriven av rumänskfödde filosofen E. M. Cioran (d. 1995).

Liksom Nikanor Teratologens Apsefiston är All Gall is Divided en bok väl värd att återkomma till; läsningen var en njutning både stilmässigt och innehållsmässigt. All Gall is Divided delar mer än det aforististiska upplägget och stilkänslan med Apsefiston; både andas också samma nihilism och generella misantropi. Och båda bär ett uppenbart arv från Nietzsche. — Det här är en bok för dem som lämnat de höga idealen bakom sig, tillsammans med religion och politiska strävanden. Det här är en bok för filosofilösa, hemlösa, trötta människor.

Aforistiken är ett särskilt stilmedel som ligger mig varmt om hjärtat. Boken består således av en mängd korta, mycket pregnanta stycken. Ibland en mening långa. Ibland några rader. I sällsynta fall en sida eller mer. – Återigen något som känns igen från Nietzsche. Cioran skriver om sitt eget bruk av aforismen:

»The aphorism is cultivated only by those who have known fear in the midst of words, that fear of collapsing with all the words.« (sid. 7)

Så blir aforismen ett sätt att undkomma den utdragna texten. Cioran gör så en dygd av det koncentrerade:

»Models of style: the swearword, the telegram, the epitaph.« (sid. 8)

I en föga förtäckt kritik av de formella filosoferna och akademikerna utbrister han:

»We cannot sufficiently blame the nineteenth century for having favored that breed of glossators, those reading machines, that deformation of the mind incarnated by the Professor — symbol of a civilization's decline, of the corruption of taste, of the supremacy of labor over whim. [...] All commentary on a work is bad or futile, for whatever is not direct is null.« (sid. 14f.)

Själv en intellektuell, spyr han galla över de intellektuella, och menar att den största skammen för människorasen – är just de intellektuella. (sid. 84)

Cioran är en pessimistisk misantrop, som inte ser någon mening med tillvaron. Han ser själva skapelsen som det första sabotaget. (sid. 96) För honom görs livet möjligt att uthärda, endast genom att veta att självmordet finns tillgängligt: han kan avsluta livet när han vill (sid. 69) Han ser livet som en smaklöshet (sid. 19), och känner ingen stolthet över att vara människa. Glädje kan bara återfinnas i seniliteten; den förutsätter alltså glömska av allt lidande. (sid. 25f) Och den människa som inte har tillräckligt med yttre lidanden, kommer att uppfinna sig lidanden på psykologisk väg genom sin ångest: han skapar illusionen av orsaker till lidande. (sid. 30) Där människan har det bra till det yttre, där förökar sig också psykoserna. (sid. 125)

Det är meningslöst att arbeta efter någon form av ideologi:

»No longer ask me for my program: isn't breathing one?« (sid. 77)

Livet blir mer basalt än högflugna idéer. Att andas. Att leva, om man orkar. Att ge upp tankar på ett personligt öde: för endast så får man smak i livet. (sid. 79) Universum är utan mål, och som »ineffektiva horor« kan vi vara stolta över att inte ha något mål; att ha rätt när vi hävdar att det inte finns något mål. (sid. 81) Man kan ta livet av sig eftersom det inte finns något skäl att leva, men samtidigt, menar Cioran, varför ta livet av sig, när det inte heller finns något skäl att dö? (sid. 87)

De människor som går omkring och hyllar livet oavbrutet är, menar Cioran, knappast friska:

»If someone incessantly drops the word 'life,' you know he's a sick man.« (sid. 45)

Tvärtom är den person som hindrar mänsklighetens framåtskridande dess välgörare. (sid. 65)

Depressionen är alltid en möjlighet: för vissa kommer den på en sekund, för andra tar den en livstid att utveckla (sid. 45); och melankoli kan aldrig tillfredsställas, om den väl en gång väckts. (sid. 51)

I Ciorans värld finns givetvis ingen Gud. Han ser kyrkan som en plats för de odugliga. (sid. 64) Sedan påvarna blev respektabla, i jämförelse med sina medeltida likars världslighet, har de också mist all förmåga att injaga fruktan i sina undersåtar: de har på så vis blivit impotenta (sid. 60). Och i och med att det inte finns någon Gud – så återstår ett stort intet (sid. 74). — Men för att man gjort sig av med Gud, innebär det inte att man ska ersätta gudomlighetens plats med sin egen person. Varför ta bort Gud, om man bara ersätter »ett lik för ett annat«? (sid. 82)

Och vad gäller Guds egenskap av tröst i bedrövelsen, menar Cioran att en cigarett ger mer hjälp en evangelierna... (sid. 93) Han har inget bruk av kristendomen, och har avvant sig densamma:

»How many years now that I've been dechristianizing myself as far as the eye can see!« (sid. 103)

Nå, om Ciorans All Gall is Divided kunde man skrivit en magisteruppsats. Det är inte målet med den här texten. Men det är sällan som jag fängslas så av en text, som jag gjorde när jag nu läste denna rakryggade, nyktra, oblinkande framställning. Det är absolut ingen munter läsning. Många skulle nog kalla den fruktansvärd, iskall, hemsk. Och kanske är den också det. Men det är ovidkommande. Man ska läsa den, och undersöka huruvida den stämmer med ens egna erfarenheter av livet. Ibland upplever jag Cioran som väl livsförnekande (han förnekar ju livet totalt, jag gör det inte i den utsträckningen, utan nöjer mig med en mer mjukare hållen allmän misantropisk nihilsm); men så är texten inte tänkt att vara ljum; den är drabbande. Precis som Nietzsches böcker är just drabbande. Och det är väl knappast ingen tillfällighet, att Cioran var en van Nietzscheläsare och drabbar läsaren med samma kraft som sin tyske inspiratör (om nu ordet tillåts).

Avslutningsvis, ytterligare ett citat från Cioran, där han återigen drar sig bort från människolivet:

»How I'd like to be a plant, even if I had to keep vigil over a piece of shit!« (sid. 145)

– – –
All Gall is Divided, E. M. Cioran, Arcade Publishing, Inc. 1999. ISBN: 1-55970-471-3.

Cioran

Läser Cioran nu, profet för oss som inte är postmoderna, inte religiösa, inte politiska; för oss nihilister. All Gall is Divided – aforistik, i Nietzsches anda: dolkar i veka livet på konvenansen och den sedativa kulturen.

Vi kokar ner artikeln om Cioran på Wikipedia och tar oss lite friheter:

Emil Cioran
var filosof
– uttrycker
existentialistisk alienation,
trogen Nietzsche
och schopenhauerska
pessimismen.

En fin, funktionell inringning av ett livssignum...

— All Gall is Divided är en bibel; den är trött på metafysik, höga mål och ideal.

Bokrecension: Kina för nyfikna

Kina för nyfikna är skriven av Pekka Mykkänen, och har nått mig genom Kinaresursen Mittens rikes försorg.

Om Mei Wenti, som jag recenserat tidigare, är Kina sett från undersidan, så är Kina för nyfikna en den stora sammanhangens bok, där läsaren får en inblick i det nutida, mycket dynamiska, Kinas ekonomi, kultur, befolkningsfrågor, religion och mycket mer.

Det verkar onekligen som om något har hänt, beträffande Kina. Landet med den ofantliga befolkningen har börjat ta större plats. Ekonomin växer, och är en stor kraft att räkna med; somliga menar, att Kina är på väg att fylla det maktvakuum som uppstod när Sovjet bröt ihop som supermakt – som en motpol till USA.

De kinesiska investeringarna sprids över världen. I krigshärjade Rwanda har åttio procent av vägarna fått ny beläggning genom kinesiska företag. I Zimbabwe har man köpt kinesiska stridsflygplan. Men år 2005 hade Kina 16 företag på Fortune 500-listan över världens största företag. Jämför det med USA:s 176 företag på listan, och staden Tokyos 56 företag. Kina är inte i dag den ekonomiska supermakt som en del räds; men – något händer. 1999 fanns 1000 mil landsväg i landet. 2004 var siffran 3400 mil. 2002 reste drygt sexton miljoner kineser utomlands. 2005 reste trettio miljoner. Inför OS i Beijing 2008 byggdes den nya flygplatsen: dess 1,3 miljoner kvadratmeter lär göra den till världens största byggnad. – Jag har varit där. Den är enorm.

Visserligen finns enorma klasskillnader i denna en av världens sista kommunistdiktaturer; men de utomordentligt fattiga blir färre, även om inkomstskillnaderna – främst mellan landsbygd och stad – fortfarande är mycket stora. Som exempel kan anföras att en tredjedel av barnen i Kinas fattigaste områden lider av undernäring, men bara en på hundra i stadsbebyggelse. Med anledning av hungersnöden mottog Kina matleveranser av FN ända till år 2005.

Förhållandet till kommunismen är komplext. Man hänvisar från ledande håll inte ofta till Marx, Engels och Lenin längre. Man har kommunism – men på kinesiskt vis. En kommunism som »verkar ha uppnått precis det motsatta« till ett klassamhälle, enligt Mykkänen (sid. 119). Diskussionen om demokrati i Kina verkar livaktig, och det verkar inte vara en ovanlig – om än för oss kontroversiell –uppfattning, att demokrati helt enkelt inte passar Kina och det kinesiska folket. Kina är inte redo. Det är för stort. Kanske kunde en populist på så vis komma till makten, och omintetgöra det ekonomiska uppsving som pågår, som någon hävdar i boken. Och åter någon påstår att en sån uppfattning är just trams, och att demokrati passar lika bra i Kina som överallt annars. Emellertid – en nu gammal undersökning från 1995 visade att endast fem procent av Kinas unga önskade demokrati. Hos föräldragenerationen var siffran drygt tio procent.

Kina är inte ett fritt land. Regimen spärrar in eller till och med avrättar dissidenter och obekväma journalister. – På nittiotalet bildades Kinas demokratiska parti. Ledarna fick mer än tio års fängelse vardera. — Samtidigt hölls 2004 hela 74 000 demonstrationer. Det är 64 000 fler än ett decennium tidigare.

– Mina egna känslor till Kina är delade. Jag hade förmånen att göra ett intensivbesök i höstas. Jag besökte då industrier, ägnade tid på Beijings gator, gick i shoppingcentra, såg förfallna hus och blänkande lyxhotell. Mitt intryck, som Kina för nyfikna bekräftar, är att Kina verkligen är kontrasternas land. Kulturen är fascinerande (även om jag inte vill dela den). Kraften som kan mobiliseras för att förändra landskapet genom byggen verkar helt otrolig. Men sättet att leda landet genom allt annat än individinriktad liberalism kan jag naturligtvis inte annat än känna ledsnad inför. I det sammanhanget vill jag dock citera Sami Sillanpää, reporter på »Helsingin Sanomat«, som anförs i boken på tal om OS: »Kina är inte bara kommunistpartiet...« (sid. 185) — Och när läget politiskt är som det är i Kina, än så länge, så betjänas man som besökare kanske av att inte bara se sig blind på det politiska systemet, utan att också lägga märke till ett folk som i allt större utsträckning reser sig ur fattigdom och misär, omgivna av den rika kulturhistoria som är Kinas.

Upplägget i Kina för nyfikna är i form av fråga–svar, hela boken igenom. Det känns något besynnerligt i början, men som läsare vänjer man sig förvånansvärt snabbt vid katekesformatet, även om texten rimligen blivit mer flytande genom att utesluta dialogformen och skriva en faktabok med traditionellt upplägg. — Men den Kinaintresserade har en mycket att hämta i Kina för nyfikna. Komplettera gärna boken med Catarina Lilliehööks Mei Wenti! Inga Problem!.
– – –
Kina för nyfikna, Pekka Mykkänen, Alfabeta 2008. ISBN: 978-91-501-0930-6.

Bokrecension: World War Z

World War Z: An Oral History of the Zombie War är skriven av Max Brooks.

– Världen gick mot sin undergång. Mänskligheten mötte sitt värsta hot någonsin, när ett virus fick de döda att börja leva igen – ett liv som bara gick ut på att förtära de fortfarande levande; utan intelligens, ledare eller självbevarelsedrift: bara döda.

Men civilisationen slog tillbaka. Efter några år på reträtt lyckades vad som var kvar av mänsklighet organisera sig och påbörja ett återtagande av sina territorier, för att till sist segra över de levande döda.

World War Z är skriven som en rapport av en överlevare som intervjuat mängder av personer som på olika sätt var med under det stora kriget. De berättar sina historier och delar med sig av sina erfarenheter. Perspektiven blir på så sätt många, och de fragment av helheten som varje berättelse utgör sammanfogas genom den information man får genom de andra fragmenten till en allt större helhetsbild av vad som hände när mänskligheten höll på att gå under. Tagna var och en för sig, är de enskilda berättelserna som små noveller.

Vi har läkaren som kallades ut på landsbygden för att bekräfta ett tidigt fall av insjuknande. Vi har den kinesiska u-båtskaptenen som tillsammans med sin besättning kapar sin egen u-båt och flyr ut på havet, undan både kinesiska myndigheter och de odöda. Vi har israelen som berättar om hur Israel satt sig själv i total karantän, inklusive sina palestinska medborgare, och på så vis har oefterliknelig framgång i att undvika smitta. Vi har höga militärer och vi har soldater som rensar markerna på ännu kvardröjande zombies. Vi har dem som var med i de stora slagen. Vi har piloten som får lämna sitt flygplan i fallskärm och överleva i ödemarken tills räddningen kommer. Vi har den sydafrikanske teoretikern som formade programmet för överlevnad, som flera länder kom att anta: rädda dem som räddas kan, isolera dem, överge alla andra. Vi har soldaterna som finkammar Amerika för att helt rensa det på odöda. Och så vidare, och så vidare...

World War Z är ett mästerverk i sin genre. Brooks har skapat ett hyperrealistiskt upplägg, och in i detta upplägg kastat in en ensam fantasm: att de döda kommit till liv som zombies. Dessa zombies förändrar inte sina egenskaper under berättelsens gång, utan förblir de som de varit: de vill äta levande kött, de kan endast dödas genom att hjärnan förstörs. De har inget behov av att andas. De vandrar över havsbotten, och fryser fast på tundran under vintern. De är fullt möjliga att bekämpa. Och deras största tillgångar: drivet, att fortsätta trots att en arm eller ett ben är borta – och sitt enorma antal.

Genom boken stöter man på personer man känner igen från populärkultur och politik, här lätt förklädda. Paris Hilton ges ett föga smickrande porträtt, som deltagare i en dokusåpa. Vad som torde vara Nelson Mandela förvånar genom att ge sitt godkännande till den kontroversiella planen för överlevnad. – När boken utspelar sig är något svårt att slå fast. Det har gått några år sedan den stora offensiven genomfördes, och segerdagen utropades. Själva kriget måste ha pågått i ett antal år också: men, med tanke på kändisarna som anas, borde vi befinna oss i en framtid, som inte är alltför avlägsen.

World War Z är en utmärkt skildring av en värld som nästan gick åt helvete, men där människans livsvilja och förmåga till kamp räddar henne bort från hotet om total utrotning.
– – –
World War Z: An Oral History of the Zombie War, Max Brooks, Three Rivers Press 2006. ISBN: 978-0-307-34661-2.

Zombies for the People

Jag läser zombieböcker som medelklassen läser deckare... Kan inte få nog...

...utbrottet... samhällets sammanbrott... kampen... isoleringen... livsviljan... omvandlingen av civilisationen... sökandet... vandringen... safe zones... segern – eller den ovissa framtiden... reduceringen av livets komplicitet... dödandet...

Vindling om organiskt språk

Jag tror inte ett skit på projekt där man försöker bevara ord som fallit ur bruk. Användandet av såna ord motverkar sitt själva syfte: att på ett tydligt sätt förmedla en mening.

Personen som ideligen svänger sig med ord som knappt är begripliga framstår dessutom som hopplöst märkvärdig... Och misslyckas därtill med att framföra sitt budskap, eftersom han inte blir förstådd. Förutsatt att han nu hade nåt budskap alls, förutom att briljera med sina kunskaper om arkaiska ord, eller ord som, tagna ur sin kontext, förefaller hopplöst uppstyltade.

Det handlar om målgrupp, så klart. Ett gäng revisorer som har sammanträde, pratar inte på samma sätt som mina kollegor och jag på begravningsbyrån. Vi har olika lingo, och tagna ur sina sammanhang mister fackorden sin kommunikativa funktion. De har sina egna användningssfärer. På samma sätt när man skriver, naturligtvis. En avhandling skrivs genom sina formkrav inte på samma sätt som ett sms eller ett mail till ett syskon. Misslyckas man med att anpassa språket blir det bara märkligt.

För en gångs skull vet jag vad jag pratar om. På gymnasiet snöade jag in på 1800-talssvenska. Jag fick sänkt betyg på ett nationellt prov i svenska en gång på grund av det (skam!). Läraren sa, ungefär, att det var ju kul att jag kan skriva perfekt 1800-talssvenska, men den tänkta målgruppen i provuppgiften var en skoltidnings läsare. På universitetet höll jag mig alldeles för länge med en prosa som var vanlig i sådana sammanhang – för sjuttio år sen. Som tur var lyckades en professor få mig att förstå, att det liksom inte ligger något egensyfte i att bli löjligt torr i texten. Nå, han sa inte så. Men det är så.

Så: ett språk som är här och nu, skrivet med tanke på målgruppen. Absolut inte ett förslöat språk. Kanske ett språk som är stramt vid rätt tillfällen. Och absolut inte ett arkaiserande språk. Och en favoritterm: ett organiskt språk. Det är ett språk som hela tiden är i rörelse, som anpassar sig; inte som degenererar – utan som just anpassar sig.

Min föreställning om liv bortom döden

När jag dör, vill jag att någon samlar ihop alla mina anteckningsböcker, mina maskinskrivna ark, mina Open Office-filer på datorn, och låter trycka dem och binda in dem i ett läderband hos någon bokbindare. Det torde bli några hundra sidor, kanske något tusental: seså, en bibeltjock bok. — Och jag vill att anteckningarna ska finnas där urskiljningslöst: det skamsna, det ångerfulla, det slött skrivna, det som är bra. Så finns en rejäl bit kvar av mig, fastän min kropp och dess kusk – min hjärna – slutat leva.

Det är min föreställning av liv bortom döden.

Facebook och orden

Facebook är intressant. Nog för att man kan ha bättre saker för sig en torsdagskväll än att sitta vid FB och trycka på F5 och hoppas att nån skrivit nåt vettigt, men okej – det är ändå ett fint sätt att hålla kontakten med nya och gamla bekantskaper: att nätverka...

Men jag fascineras ohejdat av den generande språkhanteringen... Några exempel på grupper och sidor man kan gå med i eller gilla:

»Bevara sveriges national låt«

Ja, eller så kan man ju bevara nationalsången istället. Om man nu inte tycker att den är bevarad.

»alla vi som är blattar ingen svene får inte va me i den«

Jaha, det är alltså ingen svenne som inte får vara med? Eller hur ska vi förstå det?

»Vi Som Är Emot Människor Som Anänder Barn Som Vertyg.«

Vi får väl förmoda att gruppens skapare menar att det inte är bra att barn används som verktyg. Vad nu det betyder. Testa att skruva i en skruv med en unge som verktyg. Det funkar inte. Och även om det gjorde det: finns det verkligen de som är för något sådant?

»VI SOM INTE KAN LEVA UTAN MUSIK!!!!!!!!!!!!!!!!!«

Högjudd musik, förmodar jag?

»VI SOM HAR FULLA GARDEROBEN MED KLÄDER, MEN HAR ÄNDÅ INGET ATT HA PÅ SIG!«

Och om man vill kan man kolla på vad man nyss skrivit innan man skapar gruppen. Och till exempel slå av caps lock. Kommer här för övrigt osökt att tänka på poeten Morrissey: »I would go out tonight / but I haven't got a stitch to wear« (»This Charming Man«).

– Nä, det här var deprimerande.

Artikeltips

På kulturmagasinet Benshi finns en intressant artikel om Kristina Lundblads doktorsavhandling Om betydelsen av böckers utseende. Lundblad har alltså forskat i hur böckers utseende och utförande förändrats över tiden. – Artikeln gör mig helt klart nyfiken på avhandlingen.

Bokrecension: Ett annat liv

Ett annat liv är en självbiografi skriven av Per Olov Enquist.

Ett annat liv har väl främst blivit omskriven på grund av Enquists mycket nakna beskrivning av sina alkoholbekymmer mot slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Men boken handlar om mer. Den täcker hans uppväxt långt uppe i norr, där han bodde i det gröna huset med sin mor, sedan hans far dött när han bara var någon månad gammal. Modern var religiös, och Enquist förväntades vara det också. På lördagarna skulle han be och bekänna – bekänna någon synd för Jesus, för att undfå gudomlig förlåtelse.

Emellertid var P O Enquist en synnerligen välanpassad gosse, och hade stora bekymmer att komma på några synder att bekänna. Så han hittar på att han stulit godis. Vilket visar sig vara en lögn. Vilket han då försöker bekänna. Vilket modern inte godkänner. Enquist lyckas komma ifrån den obligatoriska bikten, genom att fråga varför modern inte bekänner sitt dåliga beteende gentemot fostersystern. Därmed var det slut på bekännandet.

– Nå, vi får följa Enquist genom hans skrivande liv. Mängder av kända namn, politiker och skriftställare passerar. Skvallret är återhållet. Och vid känsliga uppgifter är namnen frånvarande: det är respektfullt, utan att mista känslan av närhet. – Nå, berättelsen utspelar sig mellan födsel och det att Enquists bryter med spriten 1991. Händelser därefter finns antydda, men berättelsen slutar i allt med att Enquist konstaterat att han räddats.

Enquist skriver om sitt absoluta gehör vid skrivandet. Det är en självetikettering som inte är skrytsam. Den är sann. Hans språkhantering är helt enkelt utmärkt. Norrländsk dialekt, gammal bibelsvenska och en personlig rikssvensk prosa blandas på ett utmärkt balanserat sätt. Texten är uppdelad i avdelningar, kapitel och stycken, som gör texten lättillgänglig och luftig. Enquist har valt att skriva om sig själv i tredje person, vilket torde ge honom en viss distans till det skrivna, och – kanske – därmed en större frihet att vara ärlig i beskrivningen av sig själv. Upprepningar är inplacerade med precision för att skapa maximal effekt. Metaforerna är fräscha:

»Han tycks ibland med jämna mellanrum vara intagen för vård, eller bestraffning, eller förvaring i ett temporärt bårhus före kremeringen, men är inte säker.« (sid. 498)

Läs boken för att få en inblick i en skrivande mästares sätt att förhålla sig till den verklighet som han skriver om. Läs boken för att ta intryck av utmärkt formuleringskonst. Läs boken för att lära känna Enquist. Läs boken för att lära känna lite av den litterära eliten i Sverige under decennierna mellan sextiotal och åttiotal.
– – –
Ett annat liv, Per Olov Enquist, Norstedts 2009. ISBN: 978-91-1-302538-4.

VIF José Saramago

José Saramago är inte levande längre. Jag upptäckte honom nyss. För ett tag sen läste jag Blindheten och gillade den skarpt. Dödens nycker gillade jag inte lika mycket, men språkhanteringen hos Saramago är naturligtvis fenomenal i båda böckerna: den täta prosan, den märkliga, omedelbara dialogföringen.

Saramago hade starka politiska åsikter, långt åt vänster. Men jag lämnar politiken därhän (jag visste ändå inget om det, när jag läste hans böcker, och tänkte inte på texterna ur något politiskt perspektiv), och gläds över den litteratur som blir kvar.

Genom sin död aktualiserar Saramago sig själv. Nu blir det mer läst av honom.

Vindling om det vackra

»All beauty must die«, sjunger Nick Cave olycksbådande. Men i väntan på det gläds vi åt det vackra, även i det dekadenta, och fortsätter att läsa, för att förflytta själva vårt medvetande in i en parallellvärld; och vi fortsätter att skriva, för att förflytta både oss själva och dem som till äventyrs läser till samma ickegeografiska plats: vare sig den platsen är ett fotografi av verkligheten vi till vardags går omkring i, föds och dör i, eller något annat.

»All beauty must die«, men det ska jag också. Och fram till dess lever jag i dubbla världar: den här, där det vackra är uppblandat med det fula – och den där, transcendenta, där allt följer dess skapares meningsbyggnad.

Jag fick ett paket

Så fick jag i dag på posten vad jag sökt: en tidegärd av dikter. Någon svensk dito finns ju inte, vad jag kunnat finna, så det blev till att importera från USA: åtta spänn för boken – som var begagnad – och runt hundra spänn för frakten... – Den heter Poem A Day Vol 2: A Wide Range of Classic and Modern Poems, och är sammanställd av Laurie Sheck. Volym två blev det, för jag tyckte mig kunna läsa mig till, att den senare volymen innehåller mer samtida poesi än den förra.

Så nu blir det till att börja läsa en engelskspråkig dikt om dagen. Åtminstone i väntan på en svensk motsvarighet. – Förlagsbransch! Jag söker en svenskspråkig bok med en dikt per dag! Ekelöf! Södergran! Boye! Lagerkvist! Tranströmer! Fröding! Setterlind!

Bokrecension: Det medeltida Västergötland

Det medeltida Västergötland: En arkeologisk guidebok är skriven av Claes Theliander och utgiven på Historiska Media.

Det är sällan som jag använder pennan så mycket för att stryka under, kommentera eller ringa in som jag gjort när jag nu läst Det medeltida Västergötland. Och anledningen till att jag gjort det, är helt enkelt att boken är en riktig guldgruva. I synnerhet för västgötar.

Theliander har delat upp sitt översiktsverk över medeltidens Västergötland (och inbegriper då Dalsland) i tre huvuddelar: Byar och borgar, Städer samt Kyrkor och kloster. Perspektivet är, precis som titeln anger, arkeologiskt. Därmed har texten fokus på de konkreta lämningar av fysisk art som fortfarande finns kvar, eller som blivit dokumenterade, av typen byggnader, skulpturer, gravar och liknande. Skriftliga källor beaktas, men är något för historikern, snarare än arkeologen, att analysera.

Theliander börjar med att konstatera, att fördelningen av områdets invånare mellan stad och landsbygd såg annorlunda, mycket annorlunda ut under medeltiden (och med medeltid syftar han – i vår bygd – på tiden mellan kristendomens inbrytande och reformationens utbrytande: ca 1000 – 1500). Landsbygden var i mycket tätare bebyggd än numera: från en och samma upphöjd plats kunde man mycket väl se flera kyrkor på en och samma gång. Och samtidigt var städerna inte vad vi menar med städer i dag, snarare rörde det sig om förtätad landsbygd inom ett område som fått vissa privilegier när det gällde handel.

Över landskapet var byar spridda, som vanligtvis bestod av omkring tio gårdar. Varje gård bestod ofta av fem, sex hus. Ensamgårdar fanns också, men dessa var oftare belägna i landskapets ytterområden, nykoloniserade områden. Byggnadsmaterial var framförallt trä. Inte bara för att sten var dyrare att bygga i, utan också för att stenkonstruktioner var fuktigare och ogästvänligare än träbyggnader. Således kompletterades ofta många borgbyggnader i sten med träbyggnader, där man bodde.

Och det var lätt att resa omkring. Senare tiders inrikes pass fanns inte. Och man reste hellre över vattenvägar, än över land. Det var helt enkelt smidigare att ta sig fram så, i en tid utan ordentliga vägar. Därför utfördes också gärna krigshandlingar på vintern, för att underlätta marscher. Skara var en plats dit många vägar givetvis gick, och Theliander berättar naturligtvis en del om vad vi kan veta om den staden, och andra städer, såsom Lödöse och Bogesund (Ulricehamn).

Kyrkor och kristendom får av naturliga skäl ett stort utrymme. Sveriges kristnande är ju ett stort och populärt forskningsområde. Theliander menar att Västergötland enligt ny forskning tillhör Sveriges tidigaste kristnade områden: kanske var kyrkan aktiv redan vid 900-talets början! Man brukar ju tala om att Olof Skötkonungs dop i Husaby 1008 markerar en begynnelse för kristnandet i området, men arkeologin har visat, att stora delar av Västergötland då redan var kristet i upp till hundra år; detta vet man bland annat genom att studera gravar från tiden: de förkristna gravplatserna verkar ha övergivits en bit in på 900-talet.

I en mängd faktarutor får vi också detaljkunskap om den arkeologiska vetenskapen och och medeltida skick och bruk. Vi får lära oss om de vanligaste sätten att bygga hus, hur man värmde upp en större byggnad, vad egentligen kulturlager är, och hur det kommer sig att man måste gräva, ibland flera meter, för att nå fram till arkeologiska fynd. Klosterväsendet beskrivs och särskilda fenomen får en särskild fördjupning, exempelvis Birger jarls grav i Varnhem.

Det medeltida Västergötland är mycket rikt illustrerad, med ett rationellt urval av bilder: en del målningar som rekonstruerar städer, en del gamla bilder från utgrävningar för längesen, och en del samtida bilder av kyrkoexteriörer, interiörer och mycket mer. Värt att nämnas är, att de flesta kapitelavsnitten i boken avslutas med en hänvisning till litteratur för fördjupning. En hel del litteratur som det hänvisas till är gammal, exempelvis från 1900-talets första hälft, men för den hågade utgör säkert dessa hänvisningar en bra skjuts i rätt riktning.

För mig, som är särskilt intresserad av begravningssed, finns också mycket att hämta i Det medeltida Västergötland. Exempelvis att en egen väg skulle leda fram till kyrkan, eftersom man inte fick föra ett lik över en annan persons tomt. (sid. 17) Och att det var mycket ovanligt med gravfästningar inne i kyrkorna under medeltiden, förutom när det gällde biskopar, kungligheter och en och annan lokal präst. (sid. 165f)

Av särskilt intresse är naturligtvis även de platser som jag själv är van att besöka. Till dessa platser hör Torpa stenhus, som läsaren får stifta ordentlig bekantskap med. Bland annat avlivas den gamla myten att Gustav Vasa själv skulle besökt stenhuset för att hämta sin hustru Katarina Stenbock 1552. Opensten, inte alls så långt från Torpa, nämns också, liksom Södra Åsarps kyrka. Och givetvis Öresten i Marks härad. — Men så väcks också en nyfikenhet på att besöka alla de andra platser som Theliander skriver om: med boken i hand får man mängder av utflyktsmål inom bara något tiotal mils avstånd. Och – Theliander ger oss nycklarna till att förstå vad det faktiskt är som vi ser, när vi står framför en medeltida ruin, en Mariastaty i en landsortskyrka, eller en mångsekelåldrig gravsten.

Det medeltida Västergötland kommer till gott bruk i sommar, och skulle säkert komma många till gott bruk, som vill stifta bekantskap med den konkreta historia som vi västgötar har precis in på knuten. Boken är slitstark och i behändigt format, med karthänvisningar till de platser som behandlas i boken. Den är redo att packas ned i väskan, dras med ut i skogen eller till ensligt belägna kyrkor. Av rent utrymmesskäl har det givetvis inte gått att få med allt som hade kunnat beskrivas, som har medeltida ursprung i landskapet, men nog hade jag välkomnat en dubbelt så tjock bok – för Theliander skriver ledigt och lätt, begripligt och tydligt om det som varje upptäcktsresande i Västergötlands historia gärna vill veta mer om.

Jag lånar Thelianders ord, för att avsluta denna recension av Det medeltida Västergötland:

»Historikern eller arkeologen kan i vilket fall som helst aldrig stå till tjänst med den slutgiltiga berättelsen. Däremot kan hon eller han skriva så att läsaren för sitt inre kan föreställa sig hur det kunde ha varit att promenera i Lödöse på 1200-talet, att besöka Varnhems kloster på 1300-talet eller att blicka upp mot Openstens fästning en solig vårdag 1407.« (sid. 233)

– – –
Det medeltida Västergötland: En arkeologisk guidebok, Claes Theliander, Historiska Media 2010. ISBN: 978-91-85057-06-1.

Vindling om nedkokning

Romanepos (vi kokar ner:) roman (vi kokar ner:) novell (vi kokar ner:) poem.

Ett poems intensitet utvecklat över en romans yta skulle knappast vara möjligt att överleva. Och överlever man det, så är det knappast intensivt nog, inringande nog. Jag vill att poemen jag läser ska vara en tillvaro i sig – varje ord viktat och inpassat i texten med tiondelars millimetrars precision.

Som hos Ekelöf. Den käre, gamle Ekelöf... Som i poemet »Du säger 'jag' och 'det gäller mig'«, där poängen och poängerna är käftslag... Det är så poem ska upplevas.

Jag tror inte på det yviga. Jag tror att det sköna sitter i det avskalade. Därför tror jag på poemet som en av skönhetens vackraste former.

Att ta tag i...

Stig Sæterbakkens Lämna mig inte har stått på hyllan ett tag nu. Men en recension i Aftonbladet från i början av maj gör att jag inte kan låta den stå där länge till. Läs recensionen.

Kort vindling om texttyper

Dionysisk text: det som ristas på avgrundens väggar.

Satanistisk text: i uppror mot konvenansen; som inte lyder.

Fair enough. Men också den balanserade texten, som vet vad den vill och genomför det, som skapar en enhet: appolonisk text: en början, en mitt, ett slut, en berättelse.

Kan vi hitta kombinationen – ursinne, uppror, – kosmos?

Bokrecension: Sista ordet

Sista ordet: Citat och fakta om döden är skriven av Aron Flam och Jonatan Unge.

Huvuddelen av boken ägnas åt dödsbäddsyttranden – mer eller mindre legendartade. Det är svårt att avgöra vilka som hör till vilken kategori, för Sista ordet är inte en bok med historiepretentioner, utan helt slätt och gott en underhållningsbok. Tyvärr är den mest putslustig. Den hade varit mer intressant om författarna avhållit sig från den falska, cyniska, flåsiga humor som nu genomsyrar kommentarerna till yttrandena, och också andra delar av boken. Det hade blivit effektfullare, i närheten av ett sådant groteskt allvarligt ämne, att inte skämta bort tyngden i det de skriver om, utan att just vara allvarlig i allvarets närhet. Det är så lätt att avskärma sig från döden genom humor. Det är så svårt att komma nära döden utan humor, förutom när den kryper så nära att man inte har något val.

Förutom av alla dessa dödsbäddsyttranden, så kallade »Sista ord«, finns i boken synonymer till termen att dö (»Gå bakom hörnet«, »Lukta på violerna underifrån«, »Ställa in tofflorna«, men även »Insomna«, »Ge upp andan« och »Sluta sina dagar«, och så vidare). Det finns övningar, såsom att fundera på sin egen gravstensinskription. Det finns lite religionskunskap, exempelvis en längre listar av dödsgudar. Och så får man veta att det dör 107 personer i minuten världen runt, baserat på siffror från 2003.

Man får plocka ut lite guldkorn ur samlingen. Egentligen finns det ingen större anledning att tro att folk som ligger på sitt yttersta överhuvudtaget skulle vara mer klarsynta än när de levde, eller skulle ha större kunskap om döden – faktum är ju, att de ännu inte dött, och därför inget vet om döden i sig. Men en del lyckas ändå säga intressanta saker i dödens närhet.

Det krävs en viss kaxighet inför evigheten, att som Jean Messelier säga:

»Jag skulle vilja se, och detta skulle vara det sista och mest brinnande av mina begär, jag skulle vilja se den sista kungen strypas av inälvorna från den sista prästen.« (sid. 54f)

Seneca d.y. lär ha sluppit ifrån sig följande klarsynta yttrande om döden; dock inte på dödsbädden:

»För somliga ett straff, för andra en gåva och för många en ynnest.« (sid. 107)

Och General Patton har fattat det här med patriotism (inte heller det på dödsbädden):

»Målet med krig är inte att dö för sitt land, snarare att tvinga den andra idioten att dö för sitt.« (sid. 107)

Ytterligare ett citat, av en okänd upphovsman, ett citat väl värt att infoga till sin personliga samling av livsmaximer: »Så många människor träder försiktigt genom livet bara för att anlända, tryggt och säkert, vid döden.« (sid. 108)

Sista ordet är en underhållningsbok, och inget som egentligen närmar sig döden som sådan; den är alltid på en sarkasms avstånd. Dessutom tyngs den av en del korrekturfel, som på sidan 151: »Historien är full av megalomaniska monarker men få har haft mage att ändras [sic!] sitt rikes religion bara för att bytta [sic!] brud.« — För mig, som begravningsentreprenör, intresserad av begravningskultur och dödshistoria och -kultur, är Sista ordet en bagatell. För att fånga mitt intresse i större grad, hade krävts litteraturhänvisningar för citaten och ett nedskärande av humorförsöken; ämnet är intressant nog att läsa om, sarkasmen förutan. – Men en nedskärning av humorn hade också inneburit att boken blivit nåt annat än vad jag antar att författarna velat att den skulle vara: en lättsam bok om ett blytungt ämne.
–––
Sista ordet: Citat och fakta om döden, Aron Flam och Jonatan Unge, Nordstedts 2006. ISBN: 91-1-301585-0.

Tips: Artikel om bokutgivningskultur

Läs gärna Henrik Palms oroväckande men intressanta artikel om den svenska bokutgivningskulturen. Den finns på utmärkta webbjournalen Fragment: Bokmarknad och översättningar – att vaska guld i den svenska bokfloden.

Bokrecension: The Unlikely Disciple

The Unlikely Disciple: A Sinner's Semester att Amercias Holiest University är skriven av Kevin Roose.

Kevin Roose var bara nitton år när han fick uppslaget till boken som jag nu läst. Roose är en hyfsat liberal student med kväkarbakgrund, vid Brown University. Emellertid fascineras han av den evangelikala, fundamentalistiska högerkristendomen, och beslutar sig att walldorffa en termin på Liberty University, grundat av ultrakonservative pastorn Jerry Falwell.

Kevin Roose skriver in sig på Liberty University, sina oroliga vänner och släktingar till trots: han vill skriva en bok om hur det egentligen är på en sån plats. Därför kan han inte vara helt uppriktig med vem han är: ha måste glida på sanningen, ducka för frågor, och läsa på om högerkristen terminologi, för att accepteras i så hög utsträckning som möjligt, och på så vis kunna skriva en text som gör studenterna rättvisa. Och på skolan är de är många. Tiotusen fasta studenter. Femtontusen följer kurser via nätet. Men i synnerhet umgås han med de vänner han får bland sina grannar i studentkorridoren på skolområdet.

Roose märker nästan omedelbart, att Liberty University har ett strikt regelverk. Förbrytelser mot regelverket leder till reprimander och bötesbelopp och i värsta fall relegering. Brott mot regelverket innefattar: att röka, att äga tobak, att gå bortom hålla-handen med en flick- eller pojkvän (man får dock kramas, men högst i tre sekunder), att se en våldsam film, att som man ha hår som går ner över kragen, att vistas i det motsatta könets studentkorridorer. Man får inte ha shorts. – Regelboken är fyrtiosex sidor lång. Den heter »The Liberty Way«.

Chef över hela skolan, sen grundandet 1971, är alltså den kontroversielle pastorn Jerry Falwell. Han är den typen av religiös människa, som säger att AIDS är straffet för ett samhälle som tolererar homosexualitet. Han skapade en skola, lika konservativ som han själv, som blivit ackrediterad, och vars mål är att utbilda inte bara till inomkyrkliga yrken, utan även att utbilda till jurister och annat, för att få ut frälsta människor i hela samhället. Upptagninspoolen är omfattande. En tredjedel av de amerikanska tonåringarna kategoriserar sig som »born-again Christians«, pånyttfödda, en term som i synnerhet används just av de evangelikala. (sid. 10)

På Liberty University är den politiska agendan inte något man döljer. Man skryter med den. Falwell säger redan under välkomstanförandet, att USA:s universitet har blivit grogrunder för omoral och droger, anti-kristendom och anti-amerikanism. – Men de kan vara lugna, bland personalen på Liberty University finns det minsann inte en enda socialist! Och inte en enda liberal! (sid. 20)

Skolan är knappast en ultimat akademisk miljö. Agendan är klar från början. Känslan man får av Rooses bok, är att kommer någonsin vetenskap och dess belägg i konflikt med Bibeln, så är det Bibeln som har rätt, oavsett hur tung bevisbördan är emot den. Exempelvis har man en obligatorisk kurs i kreationism (hardcorevarianten av den något mer beslöjade Intelligent Design-läran, som vi ju till och med råkar på i Sverige emellanåt).

För att ackrediteras, var man tvungen att stryka kreationismen från biologikursen. Så då skapade man alltså en fristående, obligatorisk, kurs istället. Detta har alltså lett, till att alla studenter måste ta kreationismkursen, men endast biologistudenterna får undervisning om evolutionsteorin. — Varje lektion börjar med en bön. Roose ger åtskilliga exempel på hur Liberty Universitys tentamina ser ut. Jag är inte tillräckligt bekant med amerikansk skolmiljö, för att säga om testen är ett kännetecken på undervisningsmetoden på Liberty University, eller generellt i USA. Men de fungerar uppenbarligen ofta så, att man får en mening, med ett ord borttaget. Studenten förväntas fylla i rätt ord. Det går an för grammatiska övningar, men övergången till andra ämnen är knappast alltid särskilt lämplig, och det beskär möjligheten att formulera ett eget svar, att anlägga en egen, utredande aspekt. Rätt/fel-test förekommer, med minst sagt biaserade frågor: »True or False: Noah's Ark was large enough to carry various kinds of dinosaurs.« (sid. 94) —

Liberty University hanteras ömt av författaren. Väl ömt. Han blir vän med åtskilliga studenter, förbluffas över deras inskränkthet ibland, men de blir ändå människor framför honom. Och, får vi förmoda, för att inte röja sitt undercoverliv, går han aldrig i egentlig debatt med dem. Att döma av Rooses skildring, går studenterna i stor utsträckning omkring och ger varandra uppmuntrande Bibelord, talar om hur Gud verkar i deras liv, sitter i bönemöten, studerar Bibeln och har den där förmodade coolheten som även jag kan känna igen från svenska evangelikala sammanhang: det farligt-inte så farliga; det vill säga, det som utmanar i ingruppen, men skulle gå förbi helt utan uppseendeväckande i den vanliga världen. Rooses beskrivning av studenterna stämmer väl med min egen erfarenhet av evangelikala kristna: »It still feels like everyone on this campus is tuned in to a radio frequency I don't get on my antenna.« (sid. 65).

Några få frågor verkar bekymra både Falwell och stora delar av studenterna i synnerhet: evolutionsteorin, homosexualitet och abort. Homofobiska tillmälen haglar över Roose: det är det naturliga att säga, om man vill vara uppkäftig mot någon. Fag. Queer. Roose menar att det homofobiska språkbruket blomstrar mer på Liberty University än på sekulära universitet. Roose har säkert rätt när han påpekar, att »a society that still uses a word like faggot to mean 'idiot' have made gay people's lives a lot harder«. (sid. 44). Jag kan inte ens tänka mig, hur det skulle upplevas för individen att vara uppriktigt kristen, men samtidigt homosexuell, i en miljö där homosexualitet ständigt verkar målas upp som Det Stora Onda i samhället. En även för Liberty University-miljön extrem student utbrister till och med att han skulle knäcka nacken på den kille som blev kär i honom. En annan granne till Rooster menar att homosexuella i ett perfekt samhälle skulle få dödsstraff. (sid. 108f) Studenterna får till och med i kurser lära sig hur man ska bekämpa homosexualitet, där man bland annat får lära sig att den homosexuella livsstilen (vad nu det är) inte är lycklig och ansvarstagande, och så vidare. Roose menar att kursen i fråga hade varit en perfekt satir, om nu någon hade velat parodiera över Liberty University, och den inställning liberalare människor har till evangelikaler. (sid. 168f).

Roose verkar ha en mycket splittrad inställning till Liberty University. Han gillar många av sina vänner, så länge det inte är fråga om deras kontroversiella åsikter. Han gillar till och med Falwell, även om han är förskräckt inför en del av hans uppfattningar. Han gillar innerligheten, men backar från den ytlighet som samtidigt finns. Han dras med i den enorma kyrkobyggnadens gudstjänster, men längtar tillbaka till sina lugna kväkargudstjänster i barndomen. När Falwell avlider, mot slutet av terminen, verkar Roose känna sorg – men också förundran över den märklige man han fick lov att intervjua knappt två veckor innan han dog (fortfarande undercover, för skoltidningen på campus).

Min uppfattning, såsom jag får skapa en förståelse genom att läsa Rooses bok, är vassare. Jag avskyr Liberty University. Det är en skam att en skola kan bli ackrediterad, där lärare fritt kan erkänna, att de inte skulle ändra uppfattningar, även om de hade universums alla bevis emot sig. En skola där det finns supportgrupper för homosexuella – men inte för att stödja dem i det de är, utan för att få dem att bli något annat. En skola som öppet placerar sig till höger på den politiska skalan. Hela upplägget är så antiintellektuellt, att platsen inte borde kalla sig skola över huvud taget. Platsen är en skam. Det är ett religiöst indoktrineringsläger.

The Unlikely Disciple är en viktig bok, även om jag menar att författaren är väl mild i sina omdömen. För oss, som inte skapat personliga relationer på Liberty University, är det förmodligen enklare att förskräckas. Och kanske rentav ta varning.

Gud bevare oss för alla liknande tendenser i det svenska utbildningslandskapet!
– – –
The Unlikely Disciple: A Sinner at Americas Holiest University, Kevin Roose, Grand Central Publishing 2009. ISBN: 978-0-446-17843-3.

Fragment: Selma 1991-2010

Selma 1991–2010

Katten är död. –

...spann i sängen,
när jag satt med filosofi.

Och långt innan dess.

...spann i sängen,
när jag skrev skrivmaskin,
och bara det röda bläcket fanns kvar,

...stod ut,
under alla de där hundratals timmarna,
när jag läste Första Mosebok...
Andra Mosebok...
Tredje Mosebok... –
vände sig på sin höjd, gäspade, somnade om.

...spann i sängen,
när tonårsångest spred
kråkfötter över papperet.

Katten är död.
– Sov gott, lilla vän.

Over the top

Ibland är verkligheten bara för mycket. I alla fall sedd genom Aftonbladets hemsida. Just nu kan man således läsa att kronprinsessan Victoria började gråta när hon fick en tavla föreställande en ung prinsessan Lilian, om en porrfilmskådespelare som högg ner en kollega med samurajsvärd, om toplessbilder på eurovisionschlagerfestivalvinnaren, och om en soffa som förbjuds på ett kafé – eftersom våldtäktsmän kan gömma sig bakom den.

Ingen parodi skulle kunna slå det upplägget.

Bokrecension: On the Beach

On the Beach är skriven av Nevil Shute.

När On the Beach skrevs var Kalla kriget en realitet. Stämningarna från internationell iskyla känns igen i bakgrundsscenariot. Några mindre länders kontroverser har dragit in allt större stater i krig, som fortsätter med att Kina och Ryssland i princip tömmer sina kärnvapenarsenaler på varandra och ett fullriggat kärnvapenkrig slår sönder civilisationen i norra hemisfären. I Australien, Sydamerika, Afrika finns folket kvar, men de vet att radioaktiviteten sprider sig allt längre söderut, och att de själva och mänskligheten med dem kommer att utrotas enligt en fast tidsplan, som följer vindarnas hastigheter över södra hemisfären.

Strandad i Australien befinner sig amerikanske u-båtskapten, Dwight Towers, som inte längre har ett hemland att återvända till. Som sambandsofficer har han blivit tilldelad australiensaren Peter Holmes. Towers sysselsätts med diverse uppdrag till havs; bland dessa får han som order, underställd den australiensiska flottan, att ta sin u-båt norrut, mestadels i undervattensläge, för att undersöka den amerikanska kusten, och vad det är för signaler som skickas ut från en telegrafstation långt upp i norr, där allt mänskligt liv borde vara utdött.

Men väntan i Australien blir lång. Allteftersom den amerikanska flottan decimeras, blir Towers till sist kapten för det enda återstående amerkanska fartyget – u-båten. En ubåt som står alltmer i hamn. Samhället faller inte i anarki runtomkring honom, men ivern försvinner. En spårvagnschaufför kör fortfarande omkring i staden, men bara för att det är det han alltid har gjort. I affärerna får man handla – med eller utan pengar. Den allmänna renhållningen bryter samman.

Tower längtar oavbrutet hem till sin familj i USA. Han vet att de rimligen är döda sedan länge, men lever samtidigt i illusionen att de finns kvar – det är ett hopp som med tiden blir allt mer transcendentalt och metafysiskt: en metafor för ett återseende efter döden, som kommer närmare. Under tiden umgås han med den unga kvinnan Moira Davidson; det är en relation som kunde övergått i romantik, om inte Towers så haft för sina ögon återföreningen med sin familj.

On the Beach är en mycket stillsam dystopi, där människor får veta att de har månader, veckor och till sist dagar kvar att leva – och som fortsätter att leva sina liv nästan som vanligt, men kanske lite mer avslappnat. Religiösa grubblerier är i mångt och mycket frånvarande: de klarar sig ändå, så när som på några smärre inslag av kyrkbesök och bön. Nä, folk dricker frikostigare, slappnar av – och väntar, med piller nära omkring sig, som kan ta deras liv om lidandet blir outhärdligt den sista stunden. Det ligger en vacker värdighet över hela boken: u-båtskaptenens trohet till sin döda familj, Moiras respektfulla om än trånande apparition i u-båtskaptenens liv, vetenskapsmannen som ägnar de sista månaderna åt att köra omkring i en Ferrari han kommit över, sambandsofficerens tålmodiga lugn med sin hustru som länge vägrar att helt förstå att döden är på väg.
– – –
On the Beach, Nevil Shute, Vintage Books 2009. ISBN: 978-0-099-53025-1.

En sväng förbi antikvariatet

Sprang förbi antikvariatet på lunchen, och fyndade. Man hittar mycket på Mobergs antikvariat. I dag en bok om hundpsykologi och en diktsamling med texter av Harry Martinsson. Martinsson har jag knappt läst alls förut, men när jag nu bläddrar mellan dikterna gillar jag vad jag läser. Det verkar vara jordnära och konkret, utan att vara idylliserande eller pretentiöst. Ett sätt att dikta som följer nära över marken. Och så slipper man i stor utsträckning rim!