Bokrecension: Studentminnen | P. G. Ahnfelt

Stora Torget, Lund, 1830. Litografi av Johan Knutson. 

Studentminnen är en självbiografi av prosten Paul Gabriel Ahnfelt (1803-1863). Jag har läst verket i urval och redigering av Per Erik Wahlund (1923-2009), som även försett volymen med inledning, kulturhistoriska noter och ett gediget biografiskt namnregister.

Denna upplaga utkom 1963. Den första upplagan utkom 1857.

* * *

Det är mig inte självklart tilltalande att läsa ett verk i urval. Wahlund skriver själv att hans edition av Studentminnen rymmer ungefär två femtedelar av det totala stoffet i originalet. Det är heller inte mig självklart tilltalande att läsa ett verk som språkligt moderniserats, även om Wahlund också skriver att han velat behålla ”de ålderdomliga vändningarnas tidsdoft”.

Men textmängden spänner dock en bra bit över tvåhundra sidor, och förefaller ge ett gott uttryck för Ahnfelts sätt att beskriva sin omvärld, från sin egen födelse till år 1850. Således sörjer jag inte över att ha läst Ahnfelt i utdrag: jag gissar att Studentminnens kärna mött mig ändå, även om Wahlund tydligen skalat bort mycket av det teologiska innehållet.

* * *

Titeln Studentminnen är intressant. Man tänker naturligtvis först att detta är fråga om en beskrivning av författarens första studentår, men självbiografin är långt vidare än så: Ahnfelt fortsätter nämligen under hela den beskrivna perioden att återvända till sitt universitet i Lund och förblir under hela tiden något av en ständig student, även långt efter att examina är avlagda och prästvigning genomförts.

1800-talets luft strömmar friskt genom texten. Person efter person avporträtteras, somliga varmt, andra med icke obetydligt inslag av skvaller. Uppriktigheten är rentav förvånande; det höviskt-artiga är aldrig så framträdande att inte också mindre smickrande sidor hos medmänniskorna bevaras åt eftervärlden. Om en präst skriver han till exempel:

"På 20 år hade han för den överhängande magen ej sett sina knän med deras tillbehör. Skulle han sitta, behövde han en rymlig soffa eller ock tvenne stolar till basis för sin ofantliga kroppsmassa. Hans armar voro styva av fetma, och hans panna glänste av svettdroppar. Hans svalg var som en öppen grav."

Små slängar kan också komma av följande typ, när han efter att ha nämnt en viss person tillägger: "fyrkantig i åminnelse." En präst får omdömet: "Han var mera snål än lärd, eller ock förstod han förträffligt att dölja sin lärdom."

Även sig själv karaktäriserar han:

"Jag är således understundom mycket närgående och påflugen i umgängeslivet, retsam, men icke uppretande, saltfull, men icke bitter, kantig, men icke spetsig, trubbig, men icke tvär, häftig, men icke oförsonlig, ofta uppfarande, men lätt lugnad igen och framför allt angelägen att gottgöra mina förbrytelser under loppet av en diskussion eller under förfäktandet av mina åsikter."

Om sin politiska inriktning skriver Ahnfelt:

"Det behöver väl ej nämnas, att jag livligt reagerar mot allt slags förtryck, att samvetsfrihet såväl som allt vad frihet heter: ordets och talets frihet, församlingens frihet, kvinnans frihet och andra allmänt mänskliga fri- och rättigheter äro mina ögonstenar."

* * *

Medmänniskorna i verket är många. Den som är bevandrad i svensk kyrkohistoria från epoken möter många bekanta.

Ahnfelt förefaller på många sätt vara en politiskt liberal person, men det hindrar inte att han ur religiöst hänseende tar djupt intryck av Henric Schartau (1757-1825), som under hans ungdomstid var verksam i Lund. Ahnfelt gör också sitt till för att mildra den allmänna bilden av prästen som eljest framstår som så sträng och allvarsam.

Schartaus inflytande över svenskt kyrkoliv är väl än i dag inte helt borta, fastän detta inflytande väl främst märks i synnerligen konservativa kyrkliga sammanhang.

Ahnfelt hade dessutom den utomordentliga förmånen att ha Esaias Tegnér (1782-1846) som föreläsare under sin studenttid. Denne skall vid ett tillfälle undrat hur Ahnfelt stod ut med Schartau och dennes deklamation. Och vid ett tillfälle får Ahnfelt besök av ingen mindre än Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866), vars kommande Det går an Ahnfelt – i all sin påstådda liberalism! – för övrigt tar rejält avstånd ifrån.

En annan välkänd gestalt ur tiden som Ahnfelt har mycket att göra med är Peter Wieselgren (1800-1877). De verkar varit goda vänner, men ägde också en gemensam kamp i att de båda var djupt engagerade i nykterhetsrörelsen. Striden mot vad som verkar varit ett pandemiskt brännvinssupande för de båda ivrigt och helhjärtat.

* * *

Rent kyrkligt torde Ahnfelt ha lagt fokus på det egentliga församlingsarbetet; det är viktigt för honom att ha en levande och gedigen relation till dem han är satt som herde för. Den kamerala-byråkratiska kyrkofunktionen ger han mindre för.

Man får intryck av att han på allvar ömmar för dem omkring honom, och andra prästers  högfärdighet föraktar han öppet. Visst är kristendomens supremati självklar för Ahnfelt, och kyrkotukten som sådan är given, men diktatorisk i kraft av sitt ämbete förefaller han ingalunda vara. Så såg han till exempel inte strängt på de så kallade läsarna, utan berömde dem snarare.

För övrigt såg Ahnfelt inte blitt heller på världslig ståndshögfärd och gisslar det fenomen som ger anor företräde framför förmåga.

* * *

Själv kom Ahnfelt med tiden att lida allt svårare av reumatisk verk, som tidvis gjorde honom oförmögen att arbeta. Kuren blev brunnsvistelser och där genomförda bad, som stundom synes ha mildrat besvären. Han beskriver också hur han drabbas av en svår depression, som senare återkommer i mildare variant. Beskrivningen lyder bland annat så här:

"All min tankekraft var ute; viljelös och vanmäktig, improduktiv och obeslutsam, kunde jag ingenting företaga, ingenting se utom mitt eget elände."

Orden kan nog var och en nicka igenkännande åt som någonsin hemsökts av mjältsjukan.

* * *

Ahnfelts Studentminnen är en storartad läsupplevelse. För egen del har jag väl annars i min läsning mer fokuserat på det senare 1800-talets och tidiga 1900-talets litteraturhistoria. Genom Ahnfelt förs jag i närheten av betydande kultur- och akademipersonligheter och dessutom kyrkliga gestalter (vilka ofta är desamma!) under 1800-talets första hälft: det är mycket intressant alltsammans – tidsdoften, anekdoterna, skvallret, persongalleriet, levnadsomständigheterna.

Därför kan jag inte nog rekommendera Studentminnen – åtminstone i Wahllunds edition – som läsning för var och en som vill komma i närkontakt med en svunnen tid, som både är så nära och så långt ifrån den tid vi själva lever i.
– – –
P. G. Ahnfelt, Studentminnen. Urval, inledning, kommentarer: Per Erik Wahlund. Stockholm: Natur och Kultur, 1963.

Bokrecension: Självstudier | Per Erik Wahlund

Självstudier. Försvarstal och utredningar i humanistisk anda är en essaysamling av Per Erik Wahlund (1923-2009). Boken utkom år 1974.

* * *

Essayistiken är en tilltalande textgenre. Olika människor skulle säkert definiera den på olika vis, men så som jag ser den innehåller en essay i regel något av följande.

För det första ett personligt tilltal. Författaren kan tillåta sig att visa sig själv i texten. För det andra en estetiskt medveten stil. Prosan skall i någon mån vara konstnärligt medveten, stilistiskt elegant. För det tredje lärdom. En essay tar med läsaren på en lärd resa, ofta till ett område annars sällan besökt på grund av sin obskyra natur eller sin smalhet. Det vore således helt rimligt att någon skrev en essay som handlar om semikolonets historia eller om Beethovens sovvanor.

En essayistikens mästare var författaren, översättaren, poeten, kritikern Per Erik Wahlund. I Självstudier möter vi essayer som samtliga rymmer de inslag som jag ovan varit inne på, i olika proportioner. Wahlund skriver en underbar svenska, som är en ren njutning att ta del av; essayerna skulle nog snart sagt ha kunnat behandla vad som helst, och fortfarande vara läsvärda enbart i kraft av den språkkänsla som utmärker dem, även om ämnena inte legat inom läsarens intressesfär.

Vidare är Wahlund på ett självklart men inte påfluget sätt närvarande i texten, inte minst när det är fråga om rena dagboksanteckningar som fogats samman till essayer. Akademikerns benägenhet att abstrahera sig själv från sin text existerar inte i denna samling.

Och naturligtvis är det oerhört lärt, alltsammans. Lärdomen skrivs emellertid inte läsaren på näsan, utan hon förutsätts helt enkelt hänga med i referenserna – och gör hon inte det, så är ingen större skada skedd. Texterna har ingen snobbistisk tendens, hur starkt än en intellensaristokratisk hållning än är närvarande.

Wahlund skriver själv hur texterna tidigare varit införda i olika tidningar, och hur samlandet av sådant tidigare publicerat material är förutsättningen för att kunna ge ut essayistiska böcker. Således sammanhålls bokens essayer inte av ett övergripande tema, utan ämnena spretar åt många olika håll, efter den inledande texten sammanförda i några olika avdelningar.

* * *

Läsaren får under läsningens gång stifta bekantskap med Xanthippe, Sokrates ökända hustru, som möjligen fått ett oförtjänst dåligt rykte av eftervärlden. Verklighetsförlagan till Georg Büchners drama om Woyzeck presenteras. Prästen Nils A. Laurins memoarer får en egen essay. Åtskilliga texter behandlar mat i historisk tid, och andra behandlar växter. Den sista avdelningen innan efterorden rymmer en dagbok från en resa till Irland.

Och detta är bara en del av vad Wahlund inlevelsefullt beskriver med sin prosa, som minner om Frans G. Bengtssons, om än i modernare dräkt. Och jag vill läsa mer av Wahlund, både av nyfikenhetsskäl – vad mycket mer kan man inte lära av författaren! – och av en längtan att fortsätta njuta av det vackra språket.
– – –
Per Erik Wahlund, Självstudier. Försvarstal och utredningar i humanistisk anda. Stockholm: Rabén & Sjögren, 1974.

Fiktion: Ur Hembygdshistoria, tidningsklipp,1980–1985

Artikel i Värnamo Nyheter
Lördagen den 5 juni 1982.
Rubrik: ”Spökhuset i Östermåla”
Artikelförfattare: Ernst Wäderkvist (1922-1985), författare och journalist
Urklipp i pärmen ”Hembygdshistoria, tidningsklipp, 1980–1985”, Östermåla bibliotek.

Spökhuset i Östermåla

Under några år på sextiotalet bodde jag i en liten småländsk by. Jag hade fått för mig att livet skulle vara behagligare långt bort från spårvagnar och stormarknader. Så jag hyrde ett nedgånget gammalt hus på sju rum och kök i Östermåla. 

Det tog inte lång tid innan jag fick veta att huset hade ett rykte. Den förste som nämnde det var gubben jag mötte under en av de första rundor jag gick för att utforska markerna runtomkring. Gubben hette Gustav och hans far var bror till en dräng som arbetat på gården för längesen, berättade han efter att vi småpratat en stund. Gustav hade inlett med att fråga om det inte var jag som bodde i gamla prästgården, och det kunde jag ju inte förneka. Huset hade dock inte varit prästgård sen 1800-talet och låg ganska långt från kyrkan och inte särskilt nära något annat heller, förutom skogen. Gustav berättade att en handelsman Eriksson hade bott i gården i början av 1900-talet. Och så fortsatte han, på gemytlig småländska:

"Jo, sedan Erikssons fru hängt sig i en av bodarna blev han aldrig sig själv mer. Han hade två söner, och dem såg man ju ibland på väg till skolan, men de sa att de var inbundna och mest höll sig för sig själva. Eriksson sålde av sina två handelsbodar och levde på vad det gett. 

Fars bror var ende dräng på gården, och det var nog mycket att stå i. Men far berättade att hans bror aldrig riktigt trivdes där, det var så svårt att sova, fastän han hade ett helt inrett rum med egen kakelugn uppe på vinden. Han vaknade alltid och hörde besynnerliga ljud nerifrån salen, stora salen mitt i huset. Det var röster och det var folk som skällde och stod i. Fastän han visste att det inte var nån annan i huset än Eriksson och hans två söner. 

Jag minns själv farbror från när jag var liten, och då var han gammal. Och han sa alltid, att någon ro fanns inte i gamla prästgården. Han blev inte kvar på sin plats där mer än några år."

* * *

När jag hyrde gamla prästgården hade den stått tom i två, tre år. Innan dess hade en familj från Jönköping haft den som sommarställe. Men det var bara några få rum som var någorlunda i ordning. De andra pysslade jag med när jag kände för det, och efter ett halvår var stället någorlunda presentabelt. 

Den stora salen som Gustav pratat om hade jag fått omtapetserad och golven slipade och de två kakelugnarna fick jag ordentligt sotade. Ett rum fanns på höger hand innanför farstun, som jag kallade kontoret, eftersom det var som ett kontor det kändes, kändes alltid kallt. Fastän jag satte in nya fönster och fastän temperaturen letade sig en bra bit upp över tjugofem grader den första sommaren och solen föll rakt mot ytterväggen där var det alltid ruggigt. Ett litet rum bredvid köket använde  jag som sovrum. 

Några uthus fanns inte längre kvar när jag bodde där, men några kantiga stenar i trädgården markerade var de borde ha legat: två halvt övervuxna fyrkanter kunde man tydligt märka av. Ett större och utdraget stenröse i skogsbrynet borde ha varit en mindre lada en gång i tiden. 

Det var naturligtvis omöjligt för mig att inte försöka få veta mer om huset jag bodde i. Gustav hade inte mycket mer att berätta, men jag lyckades ändå få ur honom tillräckligt med uppgifter för att hitta handelsmannen Erikssons och hans hustrus grav på kyrkogården. Under stenen bredvid låg de båda sönerna, båda döda i tjugoårsåldern. Det var inte svårt att få veta vad som hänt dem. I tidningsarkivet i Värnamo kunde jag hitta tidningsurklipp om händelsen, som inträffat 1915. De båda unga männen hade hittats drunknade i ån som går genom byn. Av uppgifter i kyrkoboken fick jag veta att deras far, handelsmannen, dött året innan i en hjärtinfarkt. 

Så det var den tragiska historien om familjen Eriksson i gamla prästgården: hustrun död  i självmord, maken död i plötslig sjukdom, sönerna döda genom drunkning.

* * *

Efter familjen Erikssons tid verkar huset ha stått tomt i några år innan det började användas av kyrkan igen. Man hade huset som samlingslokal för olika möten. Det låter fridfullt, men på biblioteket hittade jag en på maskin nedskriven intervju med Rolf Gudmundsson. Den fanns i en pärm på en hylla för hembygdshistoria, och var odaterad och osignerad. Men genom andra källor kunde jag förstå att den Rolf det sannolikt var fråga om dog 1949, så innan dess måste man ha frågat ut honom. 

I intervjun berättar Rolf om en besynnerlig präst, komminister Botulfson, som tjänstgjorde i Östermåla under några få år på tjugotalet. Botulfson verkar ha varit en man med märklig karisma. Han höll bönemöten i gamla prästgårdens stora sal, och Rolf skriver om hur salen var fylld av folk som kom för att lyssna till Botulfsons bibelutläggningar och be med i bönerna. Tydligen var Botulfson sträng, och for hårt ut mot församlingsmedlemmar som inte tog den kristna religionen på tillräckligt allvar. Rolf berättar i intervjun att för Botulfson var fester en svår synd. Istället skulle man bedja och läsa sin bibel. 

Det fanns de i församlingen som klagade på den stränge prästen till både kyrkoherde och domkapitel, och till sist reagerade de senare med att förflytta honom. Den sista kvällen som Botulfson höll bönemöte i gamla prästgården var samma kväll som gamla kyrkan brann ner. Jag har sett ruinerna på några fotografier i biblioteket: kala sotiga väggar med öppna hål där fönstren suttit; inget fanns kvar av taket och tornet hade rasat samman ner över kyrkogården. Rolf säger i intervjun att det aldrig blev uppklarat vad som hände med kyrkan. Prästen Botulfson försvinner helt ur hävderna: jag har inte kunnat hitta honom någonstans. Rolf säger att några i församlingen fortsatte att hålla bönemöten i gamla prästgården ett tag efteråt, men att det ogillades, och snart lämnade kyrkan den gamla prästgården igen, särskilt sedan en ny kyrka snart blivit byggd med tillhörande församlingslokaler.

* * *

Gamla prästgårdens vidare öden under åren fram till att familjen i Jönköping köpte den för att ha som sommarställe är mångskiftande. Den har använts som systuga och som lokal för fiskeföreningen. Ett kort tag hade hemvärnet den som samlingslokal. Under min tid hyrde jag huset av en dotter i Jönköpingsfamiljen. Det kostade mig inte många kronor, utöver det jag själv lade ner för att göra stället någorlunda beboeligt. 

Om jag själv varit med om något märkligt i huset? Knappast, förutom på  ett undantag när. 

En tidig morgon när jag vaknade sken solen in i sovrummet. Jag minns hur fåglarna sjöng, så det måste varit på våren eller tidigt på sommaren. Jag gick genom stora salen och ut genom farstun och stod en stund på stentrappan utanför ytterdörren. Då såg jag gräsmattan framför mig i det klara morgonljuset, kortklippt, fastän jag höll den vildvuxen. Nere till vänster stod två uthus, och inte de fyrkantiga stenhögar som brukat ligga där. Och borta i skogsbrynet reste sig en grå lada. Och jag såg hur en kvinna i vit nattsärk eller luftig klänning kom ut från ladan och gick in i ett av uthusen, och i handen hade hon ett hopvirat rep. Jag minns hur hjärtat slog  några hårda slag mot revbenen, och jag skulle precis ropa när det plötsligt var mörkt omkring mig och jag stod på samma plats, men i månsken och höstnattskyla. 

Naturligtvis tänker jag att jag gått i  sömnen, att jag drömt. Men ibland – undrar jag.

Bokrecension: Sagor på vers och prosa | Sigfrid Lindström

Sagor på vers och prosa är en samling texter av Sigfrid "Tristan" Lindström (1892-1950), författare, översättare och journalist.

Boken rymmer tidigare publicerade verk av Lindström och utkom första gången 1948. Jag har läst den andra upplagan från 1952.

* * *

Jag förstår det som att Sagor på vers och prosa rymmer i princip hela Sigfrid Lindströms samlade bokproduktion, sånär som på de samlade väderkåserierna. Således hittar vi i volymen, i denna ordning, Leksaksballonger (1931), Vindsröjning (1939), Sagor och meditationer (1922) och diktsamlingen De besegrade (1927).

De flesta texterna i Sagor på vers och prosa är noveller i sagoformat. De utspelar sig oftast i en obestämd, agrar dåtid, såsom sagor plägar göra. Emellanåt genombryts sagoskimret på ett effektivt sätt av den hårda verkligheten under, som när det lyfts fram att det huvudpersonen upplever mest sker i hans fantasi. Det är därför inte oväntat att Don Quijote då och då skymtar fram.

Motiven är bekanta. Det är folksagornas världar, det är legender och det är bibelanknutna berättelser, och inte så få historier som utspelar sig i antiken. Det är påfallande att Lindström låter sagorna börja i en riktning, för att sedan vika av, genom att en person introduceras som man därefter följer till sagans slut.

I allmänhet spänner sagorna över några få sidor. Ibland blir de något längre. Nästan alla utmärks av ett stillsamt vemod och möjliga appliceringar på vår värld idag, även om sensmoralerna aldrig blir explicit utskrivna. Det är vanligt att sagorna klingar ut i molltoner.

* * *

En hel del gestalter i historierna är bekanta, även om Lindström låter deras vanliga sammanhang förändras till en ny berättelse.

Vi möter således Jerusalems skomakare, vars oförmåga att dö gör homom till en ytterst lämplig soldat. Törnrosa förekommer i en saga om en riddare som är mycket nyfiken på det förflutna.

En saga om Diogenes skildrar hur ryktet om hans bostadsplats i en tunna redan i hans egen tid överflyglar vad han vill lära ut. Alexanders funderingar om att erövra världen och världar bortom denna världen finns det också en saga om. Och i en ny version av berättelsen om att kasta den första stenen går det helt annorlunda än i den berättelse som återfinns i Bibeln.

"Kejsarens nya kläder" är en bekant saga av H. C. Andersen. I Lindströms saga med samma namn skymtar kejsaren blott i utkanten av berättelsen. Istället är det en pojke som mot sagans slut åser kejsarens procession i de nya kläderna som är huvudperson, synbarligen dock inte den pojke som ropar att kejsaren är naken.

* * *

Tydliga stråk i sagorna är känslor av utanförskap, ödslighet, overklighet. Återkommande är även skildringar av stjärnor och månen och solen. Flera gånger återkommer Lindström också till Eden på olika sätt. Också det är lätt att uppfatta som ett vemodigt inslag: Eden är ju som bekant förlorat för mänskligheten.

Lindström skriver en tät prosa som dock aldrig blir klaustrofobiskt tryckande. Han presenterar sina historier, och det utan onödig utfyllnad; de är överskådliga och suggestiva i sin skenbara enkelhet, som så effektivt imiterar sagogenren – när han inte låter brytandet av sagokonvenansen bli en effekt.

Även de dikter som avslutar sagorna utmärks av samma täta språk, som på ett utmärkt sätt fyller de olika versmått han använder. Den självklarhet med vilken stavelserna följer på varandra vittnar om en språkkonstnärs stora skicklighet och känsla. Ja, det är nästan omöjligt för mig att inte läsa dikterna högt; jag vill höra dem uttalas.

I år är det sjuttio år sedan Sigfrid Lindström dog. Nog kan det vara anledning nog att utge hans sagor på nytt? Eller åtminstone att läsa honom, för första gången för dem som inte förut mött honom, eller att läsa honom igen för de som läst honom och rörts av vad han skrivit.
– – –
Sigfrid Lindström, Sagor på vers och prosa. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1952. Andra upplagan.