Bokrecension: Handbok i livets konst | Epiktetos

Handbok i livets konst har sitt ursprung hos den stoiske filosofen och frigivne slaven Epiktetos (55—135 e.Kr.). Epiktetos uttalanden skrevs sedemera ner av lärjungen Arrianus. I min upplaga av Handbok i livet konst finns även en bilaga, som innehåller lite sprida yttringar av Epiktetos. Översättningen till svenska är gjord av översättaren och poeten Nino Runeberg (d. 1934).

Huvudskriften är indelad i helt korta kapitel, varför jag vad gäller Handbok i livets konst anger kapitelnummer istället för sidnummer.

* * *

Det ska nämnas, att jag inte är någon hängiven beundrare av stoicismen. För mig framstår den i mycket som omöjlig att separera från kristen asketism, förutom att stoikernas begrepp om gud inte var så dogmatiskt fastslaget som hos de kristna. Det är kroppsförakt, det är osjälviskhet, det är hukande under sitt eget öde. Det är att döda sitt kött.

* * *

Några huvudpunkter i Epiktetos skrift kan nämnas.

För Epiktetos är det grundläggande att acceptera livet såsom det kommer till oss, och att med saktmod och jämnmod ta emot allt, lidande såsom glädje. Det enda människan ändå kan påverka, är det som rör henne själv. Det yttre som är utanför hennes kontroll är det onödigt att slösa sin energi på. Man ska älska sitt öde.

En viss romersk kärvhet kan anas i denna mycket hårdkokta hållning, som försöker att eliminera lidandet helt enkelt genom att tänka bort det:

"Om du tycker mycket om en lerkruka, så säg: 'det jag tycker om är en lerkruka'; — går den då sönder, så förlorar du inte besinningen. — Är det ett barn eller en kvinna du håller av, så säg: 'den jag håller av är en dödlig människa'; — om hon dör, så förlorar du inte besinningen."

(Kap. 3)

Det är alltså inte själva händelserna i sig som kan hota oss, utan hur vi väljer att se på händelserna. Händelserna i sig är inte bedrövande, utan hur människan uppfattar händelsen. En tanke som för övrigt finns tydligt hos filosofkejsaren och stoikern Marcus Aurelius långt senare. Döden, berättar Epiktetos, är inte nåt hemskt, utan det som är hemskt, är hur vi föreställer oss döden: att vi tänker oss den hemsk, gör den hemsk. Lösningen är givetvis, att helt enkelt acceptera döden och ta emot den med — jämnmod.

"Ingen annan kan skada dig om du inte själv vill det, och du blir aldrig sårad förrän du tycker att du har anledning att bli det."

(Kap. 30)

Råd i bästa självhjälpsanda...

* * *

Men det är inte nog med att ta emot händelserna såsom de träffar oss. Det är även fåfängt att ens önska att de skulle träffa oss på något annat vis. Samma sak här: älska ödet, amor fati. Förmodligen så starkt uttryckt, för att vi inte ska göra oss besvikna, genom att inte nå fram till en förändring. Man ska nämligen veta sin plats också, något som borde vara lättare för en tidigare slav i romarriket att föreställa sig, än för en upplyst västerlänning av idag.

Genom att hålla sig på sin plats, uppfyller man sin roll i det kosmiska dramat. Och nån sorts ödmjukhet ska man ha: man ska ha ett objektivt sätt att se på världen, och inte döma sina medmänniskor.

Man ska aldrig ge sken av att vara filosof, utan låta gärningarna tala för sig själva. Det ska vara nog att man själv vet hur det ligger till med den egna övertygelsen. Anden i mäniskan är det viktiga, kroppen är underordnad. Epiktetos skriver till och med att det "är ett tecken på slött förstånd" om man ger för stor akt på hur man sköter sin kropp. (Kap. 41)

När det gäller religionen ska man vara from. Man ska vara förvissad om att gudarna finns, och att deras försyn styr allt som händer. Särskilt dogmatisk är Epiktetos dock inte, utan uppmanar till att var och en ska offra enligt sitt folks seder.

Stoikerna hade ju som bekant ett ganska flytande, holistiskt gudsbegrepp. Trots att Epiktetos ofta skriver om Zeus, så skriver han lika gärna om den mer odefinierade "gudomen", av vilka alla själar är "manifesterade delar". (Bilagan, sid. 71)

* * *

Epiktetos ger även en samling mer koncisa råd i det trettiotredje kapitlet av Handbok i livets konst. Jag återger ett sammandrag:

"Tig så ofta du kan. [...] Skratta inte länge eller ofta eller omåttligt. Undvik att avlägga ed [...] Undfly måltidsbjudningar [...] Avskaffa vad din kropp behöver [...] i den mån det är nödvändigt för din själ [...] Håll dig ren från alla kärleksnjutningar ända tills du ingår i lagligt äktenskap [...] Ursäkta dig aldrig gentemot beskyllningar [...] Att ideligen besöka cirkusspelen är onödigt. [...] Sök föreställa dig huru Sokrates eller Zenon skulle ha uppträtt vid varje särskilt tillfälle [...] Undvik att ofta och länge utbreda dig över egna stordåd och bragder. [...] Avstå också från att vara sällskapets rolighetsmakare. [...] Likaledes är det farligt att inlåta sig på ohöviskt tal."

(Kap. 33)

Nietzsche skrev att Platon var en tråkmåns. — Nåväl, jag skriver att Epiktetos var detsamma...

* * *

Ja, det var således lite av den tankevärld vi stöter på hos Epiktetos i hans Handbok i livets konst. Vad gäller språket är det lakoniskt och klart. Romarna är ju ofta sådana. Översättningen kan jag inte bedöma som sådan, men svenskan fungerar utmärkt.

Trots att jag inte ställer upp på mycket av Epiktetos grundläggande tankar, finns det dock en del yttranden som kan fungera som goda citat — även för en epikuré. Jag avslutar med ett sådant:

"Den som har intagit sin rätta plats i det inre livet, tittar inte omkring sig efter bifall i det yttre."

(Bilagan, sid. 79)

— — —
Handbok i livets konst, Epiktetos, övers. Nino Runeberg, Björck & Börjesson 1963. 80 sidor.

Bokrecension: Liv och död i antikens Rom | D. Ingemark & H. Gerding

Liv och död i antikens Rom är en kulturhistorisk skildring av just antikens Rom, författad av Dominic Ingemark och Henrik Gerding, illustrerad med främst Martine Castorianos fantastiska fotografier.

Om man söker en fördjupad kunskap om romarnas liv och leverne, är Liv och död i antikens Rom en — vill jag hävda nu efter att jag läst den — oumbärlig handbok. Texterna är indelade under fem huvudtemata: "Äktenskap, barn och kärlek", "Mat och dryck", "Arbete och fritid", "Bostad och boende" samt "Döden". Samtliga ämnen känns naturliga och relevanta, även om avdelningen om mat och dryck för en kulinarisk analfabet som jag själv känns väl rejält tilltagen. Personligen intresserar den sista avdelningen mig mest, den om döden.

* * *

Jag tror inte att jag använt överstrykningspenna så intensivt sen jag höll till på universitetet. Rosa markeringar (bästa kontrastfärgen för ändamålet!) fyller sida upp och sida ner i mitt exemplar, för att något försöka ringa in några av de mest fascinarande uppgifterna.

Återigen får jag mig bekräftat att romarriket i all sin råhet verkligen var en avancerad civilisation, präglad av inre motsägelser. — De romerska idealen förespråkade enkelhet, ändå flödade överklassen av uttryck för fantastisk lyx. Livsåskådningar levde sida vid sida i största välmåga, intill dess att de kristna dök upp på arenan och krävde suveränitet. Romarriket täckte enorma arealer, likväl var kulturen i mångt och mycket urban, med "världens huvud", Rom, som självklar centralpunkt långt fram i tiden.

* * *

Jag förmodar att det vore möjligt att skriva ett omfattande referat kring allt det som redovisas i boken, men det skulle resultera i en uppsats, och det har jag inte för avsikt att skriva någon i det här sammanhanget. Men några saker, bland många andra, som läsaren utförligt bekantas med kan nämnas:

— Slavarna, och klassens inbördes stratifiering
— Patron-klient-systemet
— Byggnadskonsten, där romarna mig veterligen introducerade höghusbyggande
— Vördnaden för fäderna och kärvheten
— Synkretismen i religiösa frågor
— Källorna till kunskap om det romerska riket
— Den sociala rörligheten i det romerska klassystemet
— Skillnaden mellan äktenskap och erotik
— Den liberala synen på privat sexualitet (åtminstone vad gäller männen)
— Hemmets ställning i relation till de offentliga samlingsplatserna som sociala centra
— De offentliga badens centrala position i romarens liv
— Matvanor
— Balansen mellan arbetstid och fritid
— Skolväsendet

Och mycket, mycket mer...

* * *

Några ord extra kan jag inte låta bli att skriva om romarnas inställning till döden, utifrån vad författarna skriver om ämnet.

Också vad gäller synen på döden var romarna föredömligt synkretistiska. Somliga hävdade att man fortlevde i själsligt tillstånd efter att ha lämnat jordelivet. Andra menade tydligen, att med döden var livet helt enkelt slut. De döda kunde anses vara närvarande i de levandes land i någon mån, varför vördnad för de bortgångna hos många var viktigt, samtidigt som man också kunde tro, att den döde tillbringade sin evighet någon av Hades tre avdelningar.

Viktigt var emellertid själva begravningen. Begravningen var tänkt både att hedra den döde, och att skänka heder åt de efterlevande, genom att man visar upp sin rikedom och, om man var rik nog, sin hedersamma historia. Detta genom att skådespelare agerade tidigare avlidna förfäder till den döde, med vaxmasker som föreställde dem för ansiktena. Ofta planerade man sin begravning redan som levande, och satte undan pengar till den i sitt testamente. Man kunde också gå med i en av många begravningsföreningar, collegium funeraticium, där man hjälpte varandra att ombesörja medlemmarnas gravsättningar. Man kunde även ta hjälp av en antik motsvarighet till begravningsentreprenören, som kallades libitinarius.

Huruvida man kremerades eller jordbegravdes varierade genom tiderna. Det gick liksom mode i vilket som romarna valde. Runt kejsartidens början, och därmed romarrikets kanske kulturella höjdpunkt, var kremation det vanligaste. Runt år 100 e.Kr. började jordbegravning återigen bli vanligt. Beroende på samhällsställning kunde den döde brännas på ett större bål till allmän beskådan, eller om man inte hade sådana tillgångar att det var möjligt, kunde man helt enkelt kremera den döde där han låg i sin grav.

Och var man så fattig, att man inte hade råd att bekosta en egen gravplats, så gravsattes man i en massgrav utanför staden. Där fick man vila tillsammans med många andra, och döda djur och avfall. Liv och död i antikens Rom lämnar en intressant uppgift om hur täta dessa gravar torde ha varit:

"Ibland har förruttnelseprocessen i dessa massgravar avstannat bara för att sätta igång igen under arkeologernas arbete. En rapport från slutet av 1800-talet beskriver hur grävarbetarna tvingades göra ständiga uppehåll på grund av stanken." (sid. 194)

Dessa massgravar försvinner dock ur historien och ersattes möjligtvis av masskremation längre fram.

Gravplatserna i sig var i allmänhet placerade utmed vägarna utanför staden, både för att lätt ha tillträde till dem, och för att förbipasserande skulle ha möjlighet att stanna upp och betrakta gravvårdarna.

Nå, mycket mer kan bli sagt om detta ämne, men av detta kanske man kan få en uppfattning om vad intressant information man hittar i Liv och död i Antikens Rom.

* * *

Detta är inte en bok om de stora männen; den innehåller inga biografier. Detta är en bok som försöker skildra romarnas liv ur ett större perspektiv. Därigenom kommer man också närmare den genomsnittlige romaren, om nu en sådan kan sägas ha funnits. Kejsarnas liv passerar bara i periferin. Fokus ligger istället på den kulturhistoriska skildringen. Närheten till det beskrivna stärks genom många citat ur antika textkällor.

Författarna redogör tydligt för när deras uppfattningar avviker från den gängse uppfattningen bland forskare, och motiverar sina ställningstaganaden. Det skänker boken en stor känsla av självständighet. Att den aktas i romkännarsammanhang illustreras av att översättaren av Suetonius Kejsarbiografier, Ingemar Lagerström, rekommenderar volymen som referensläsning. Bibliografin i slutet av boken är mycket imponerande.

Boken är mycket välskriven och illustrationerna är vackra och illustrativa: de hänger väl samman med texten. Det förvånar nog ingen: jag rekommenderar Liv och död i antikens Rom till var och en som har det minsta intresse för att fördjupa sin kunskap om en så fantastisk tid i vår världshistoria.
— — —
Liv och död i antikens Rom, Dominic Ingemark & Henrik Gerding, fotograf: Martine Castoriano. Historiska Media 2000. ISBN: 91-89442-02-4. 223 sidor.

Bokrecension: Förrädarland | Vilhelm Moberg

Förrädarland: En berättelse om människor som historien har glömt är en historisk roman skriven av Vilhelm Moberg.

Huvuddelen av berättelsen utspelar sig på 1520-talet, när Gustav Vasa nyss intagit Sveriges tron, och kriget med danskarna böljar fram och tillbaka i södra Sverige. Det är ett gäng personer i gränstrakterna som boken handlar om, i synnerhet prästen Niklas, munken Jakob, knekten Lars, den enfaldiga ungmön Ingela och ett antal ytterligare.

Jag drar slutsatsen, att Moberg hade en särskilda avsikter när han skrev Förrädarland. För det första att belysa det vettlösa i att broderfolk strider mot varandra, och där ett landområde där danskarna regerar en dag och nästa dag svenskarna, ständigt förmodas byta sida i striden och kriga mot sina grannar och släktingar, som händelsevis befinner sig på fel sida gränsen.

Vidare anlägger Moberg ett perspektiv som är nog så ovanligt: skurken i berättelsen är barbarkungen Gustav Vasa, som nedgjort den ganska sympatiske Kristian Bondekär — annars mest känd som Kristian Tyrann. Moberg poängterar hur Kristian hållit unionstanken och den därmed vidhängande freden högt i aktning, medan Gustav Vasa får stå för provinsialism och nationalism.

Ja, och det är väl goda syften.

Emellertid griper mig in berättelsen. Personerna förefaller platta och alls inte intagande. Den ljuva ungmön Ingela verkar så inskränkt och enfaldig att man anar att allt inte står rätt till i hennes huvud. Det mest upprörande med den bisarrt vanställde knekten Lars, som mist näsa, några fingrar, öga och ena örat, är när han som barn stänger in ekorrar som flytt från honom in i små hålor, och sedan hör dem pipande emotse sin död. Den enda figuranten som jag på något sätt kan känna sympati för, är den klartänkte franciskanermunken Jakob, som framstår som förhållandevis levande, och inte bara som konturerna av en människa.

Moberg har dessutom i Förrädarland en förmåga att metakommentera sin egen text, med kommentarer som anger, att nu är det sista gången den här personen förekommer i berättelsen, och nu är det sista gången detta förekommer i berättelsen. Det bryter av från realismen i det skildrade. Det känns som att man, för att rädda realismen, antingen fått göra framställningen till en ren krönika, och så distansera sig än mer från det skildrade, eller skippa distansen helt, och bli ett med det som händer.

Förrädarland är en pessimistisk och hård skildring av några liv framlevda i armod och lidande. Mig når den dock inte helt fram till.
– – –
Förrädarland: En berättelse om människor som historien har glömt, Vilhelm Moberg, Albert Bonniers förlag 1967. 299 sidor.

Att tänka och att skriva

"...books don't get written by thinking about them, they get written by writing them."

— Neil Gaiman

Och jag håller med! En handledare under min studietid gav mig det bästa skrivrådet jag nånsin fått: "Om man ingenting skriver, får man ingenting skrivet." — Jag går ofta och tänker på saker jag kanske kunde skriva om. Men så länge jag inte konkret sätter mig ner och skriver, så stannar det ju just där: en tanke, som förflyktigas så lätt... — Så jag tror på att skriva och tänka samtidigt: att låta skrivandet vara själva tänkandet.

För skriver man inget — så får man ingenting skrivet.

Riktig svenska (1941)

Kom över den sympatiska boken Riktig svenska: En handledning i svenska språkets vård, P. A. Norstedt & Söner 1941, skriven av Erik Wellander.

Man kan ju nu tro att en bok av det här slaget är hopplöst föråldrad. Språket är organiskt och förändras ständigt. Nå, diskussionen om huruvida man bör skriva "I" eller "ni" är månne arkiverad vid det här laget, men andra saker är aktuella fortfarande:

"Sträva därför alltid efter lättfattlighet och tydlighet i det enskilda uttrycket, efter reda, ordning och sammanhang i tankegången!"

(sid. 124)

liksom det anförda citatet av Karlfeldt:

"Endast det enklaste uttrycket är gott nog, i poesi som prosa."

(sid. 125)

Så, som alltid: enkelhet! tydlighet! rakt på sak!

Dikt: Första natten i kyrkogården | Verner von Heidenstam

Första natten i kyrkogården

Nu tystnar klockeklangen och den sista spaden,
och inga grannar vaka i den tysta staden.
   Jag kan ej sova som de andra lugnt.
   Här ligger jag av alla övergiven.
   Det låga taket är så trångt och tungt.
   För människor är jag till fasa bliven.
Mitt öga ser ej mer, när dagen återvänder.
Jag kan ej bedja, kan ej knäppa mina händer.

Du jord, du maskars moder, har mot dig förbrutit
det hemska stoft, där livets yra purpur flutit,
   som grymt du kramar till din kalla barm?
   Var det ej nog, att år och krämpor härjat,
   att lutad blev min gång och svag min arm,
   och vissen sjönk den kind, som rosor färgat?
Omkring mig darra livets stackars minnen skrämda,
som fåglar i sin bur så tysta och förstämda.

O ångest utan nåd, ur mina arma flikar
jag trevar efter ljus och såras av de spikar,
   som på min hårda bädd mig innelyckt.
   Jag reser mig, jag välter bort de snåla
   och svarta plankor, som min panna tryckt
   bland mull och kvalm i dödens unkna håla.
Jag vill stå rak, jag vill på nytt se stjärnor tindra.
Ej port, ej mur min lätta gång kan längre hindra.

Jag fladdrar sakta bort och når med nattens vindar
min forna gård, som sover under höga lindar.
   Här flöt mitt liv och sökte ro min själ.
   Här har jag sått och satt och hälsat vänner.
   Var liten buske känner mig så väl,
   som lammet i en hjord sin herde känner.
En lucka knarrar och från blecket frosten sopar.
Nu tändas ljus, och hör, en vredgad stämma ropar:

"Där smyger något mörkt på tassar eller vingar
och letar av och an på snön i vida ringar,
   en vilsekommen hund med lurvigt hår,
   som under parkens frusna grenar
   på skaren söker ett förlorat spår.
   Driv honom bort med slag och stenar!
Nu kryper han ihop, och som en syn ur sagan
försvinner han och flyr med lång och hemlös klagan!"

Verner von Heidenstam
ur Nya dikter

Jordbrukare-Ungdomens Förbund: "Texter för allsång" (1939)

I en gammal almanacka hittar jag ett åldrat och ihopvikt litet häfte från 1939. Det är Jordbrukare-Ungdomens Förbunds "Texter för allsång". På några sidor presenteras texterna till en rad käcka små visor. Av den fromme finlandssvenske författaren, ornitologen och arkeologen Jakob Tegengren (1875-1956) hittar vi till exempel "Småbrukaresång":

4. Och var vinkar en anblick mer tjusande skön
än min stuga så vänlig och röd,
när jag alkas dess grund efter dagsverkets slut
i den sjunkande kvällssolens glöd.

6. Jag är stolt att få tjäna mitt land som en son
av dess karga men älskande jord,
och jag bytte min grönskande torva ej bort
mot en plats vid det rikaste bord.

— Om vi helt kort försöker tänka bort att en tysk man skrek om "Blut und Boden" vid just den här tiden, så kan jag ändå uppskatta jordmystiken. Nationalism är ett djävulens påfund, men just kärleken till jorden, marken... Det är en form av bygderomantik jag ändå kan identifiera mig med. För att dra in von Heidenstam:

"Jag längtar marken,
jag längtar stenarne där barn jag lekt."

Det må vara hopplöst ute att skriva om jorden och marken, om stenarna.

Men jag tycker om jorden, marken och stenarna ändå.

Citat: Språket som förutsättning för tänkandet

"The quality of our thoughts is bordered on all sides by our facility with language."

— J. Michael Straczynski

Mikrointervju: Dick Harrison

Historikern och författaren, professor Dick Harrison har haft vänligheten att besvara några frågor, i bloggens serie med mikrointervjuer.

* * *

Du har en fantastiskt hög produktionstakt vad gäller publicerade böcker av hög kvalitét. Vad är drivkraften bakom ditt skrivande?
– Lika delar lust till att skriva som vilja att sprida kunskap. Det senare borde vara självklart för alla som arbetar i det s.k. kunskapssamhället (professorer, forskare, docenter, etc.), men i själva verket förmedlas endast en bråkdel av våra vetenskapliga rön till allmänheten.

Dina texter är alltid välformulerade och behagliga att läsa. Har du några speciella regler i bakhuvudet vad gäller den egna språkbehandlingen?
– Jag arbetar hårt för att undvika att upprepa mig i en och samma text, både vad gäller språket i sig och de typer av argument som förekommer. Annars sitter det mesta i ryggmärgen. Jag har en hel del rutin vid det här laget.

Det sägs att goda författare läser mycket. Hur ser din privata konsumtion av böcker ut?
– Tyvärr läser jag numera främst de böcker jag recenserar (facklitteratur, företrädesvis om historia), vilket i och för sig är en hel del. Annars har jag en mycket bred smak, allt från Tove Jansson till Marcel Proust.

Ett hus utan böcker är som ett rum utan fönster, sa Heinrich Mann. Kan du berätta något om ditt privatbibliotek; vad hittar man för typ av böcker i Dick Harrisons egen samling?
– Man hittar massor. Arbetsrummen är möblerade med bokhyllor från golv till tak, så även bokmagasinet i källaren och kontoret på Lunds universitet. Jag har en omfattande samling med referensverk och källor om medeltiden och en mycket stor samling forskningslitteratur om historia. Därtill kommer ett rum med uteslutande skönlitteratur (framför allt världslitterära klassiker), men det hade gärna fått vara ännu större.

* * *

Tidigare i serien: Johannes Sandreyo.

Bokrecension: Farmor och Vår Herre | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Farmor och Vår Herre är skriven av Hjalmar Bergman (1883-1931).

Det är förvånande hur fräsch en bok kan kännas, fastän den nu har nittio år på nacken. Även om man tar i beaktande, att min upplaga har fått de plurala verbformerna bortskalade. Hjalmar Bergman är nämligen en glädje att läsa, och humor, som oftast har ett kort bäst före-datum, har i Farmor och Vår Herre bevarats, som smålustigheter, som alls inte känns mossiga. Det känns rätt naturligt att dra en parallell mellan Hjalmar Bergman och Oscar Wilde genom denna lätthet i språket.

I boken får läsaren stifta bekantskap med Farmor, Agnes, en soldatdotter, som av en händelse gifter in sig i en borgerlig släkt, och så inlemmas i den något märkliga Borck-släkten. Det är en släkt där man ställer upp för varandra, trots allehanda dåliga affärer, märkliga nervsjukdomar och förlorade förmögenheter. Hon bor tillsammans med sin skygge Jonathan i det stenhus han låtit bygga i staden. De får barn och barnen flyttar ut, folk dör och Farmor sitter till sist själv i sitt stora hus, med piga och dräng som enda personer i närheten.

Och på kvällarna pratar hon med Vår Herre, som besöker henne på sängkanten och gärna lyssnar. Vår Herre minns så gott vad som hänt förr i tiden, och med hans hjälp drar sig Farmor till minnes sitt långa liv. Farmor är en imponerande gestalt. En bestämd kvinna. Hon rör om i Borcksläktens nät av farbröder, kusiner och oäkta barn. När det visar sig att Jonathan är alltför vek för att kunna sköta affärsrörelsen, så tar Farmor helt enkelt över den.

Och med tiden blir Farmor på grund av sin hänsynslösa effektivitet en tämligen ensam människa.

Och där nånstans är första akten över. Bokens senare del kastar något om perspektiven, för då ska Borckska huset säljas, och barnen visar sig igen hemma hos Farmor. Och genom dem får hon en del nya insikter, i hur hon uppfattats av dem. Kanhända är det inte barnen som varit lata och odugliga, utan hon som varit alltför hård, alltför sträng...?

* * *

Fastän man mot slutet av berättelsen väl ska få sympati för barnen. Men det kan inte hjälpas. Jag är störtförtjust i Farmor och hennes regemente. Inget skitsnack funkar med henne: det är raka rör, och passar det inte, så är det allmänt känt var dörren är. Dörren som går ut ur det Borckska huset. Hon är sträng, förvisso. Med sin enkla bakgrund har hon svårt att tåla de borgerliga later hon möter. Det är väl därför som folk i släkten alltmer sällan vill vara i hennes närhet.

* * *

Stilen är lätt och preparerad med en mängd folkliga ordstäv. Dialogen fungerar väl, även om den är väl dramatisk ibland: det har man dock fördrag med, eftersom det sällan är Farmor som blir dramatisk, utan de överspända figurer som är omkring henne. Så blir de än mer överspända genom de ord som kommer över deras läppar, och de gester som ackompanjerar talet.

Farmor och Vår Herre kan man mycket väl läsa som en kritik av det borgerliga samhället och bördsstolthet. Men även om man inte hänger sig åt att söka samhällskritik i boken, är det en njutning att ta del av Hjalmar Bergmans goda prosa.
– – –
Farmor och Vår Herre, Hjalmar Bergman, Bra Klassiker 1981. 243 sidor.

Bokrecension: Otrons artiklar | Vilhelm Moberg

Otrons artiklar är en samling texter av Vilhelm Moberg, utgiven 1973 — samma år som Moberg valde att gå i sjön.

Jag skrev i något sammanhang att Mobergs texter doftar karl och torparjord. Det gör de. Vad jag menar med det, är att det finns något mystiskt ursprungligt i hans sätt att skriva; det är inte en uppstyltad, akademisk prosa, utan en den prosa som en synnerligen begåvad soldatson frambringar. Det är rakt på sak. Det är fritt från krusiduller. Det är fritt från skitsnack. Och det tycker jag mycket om, även om jag inte alltid håller med Moberg i sak.

I Otrons artiklar far Moberg ut mot en mängd fenomen i sin tid. Han irriteras över att inte historikerna tar emigrationen till USA på allvar, han kritiserar svenska statens kryperi inför kungliga överheten (inte minst Palmes kryperi), han far ut mot miljöförstöringen på en landsbygd han har svårt att känna igen, han framställer Richard Nixon som en blodtörstig krigsherre och så vidare.

Fastän mycket av det som behandlas i Otrons artiklar numera, nästan fyrtio år senare, känns och är passé, så är det en fröjd att ta del av Mobergs stil och upprördhet. Och jag förstår att Moberg var en kulturpersonlighet man nog gjorde bäst i att försöka vara på samma sida som.

* * *

Några detaljer ur artiklarna:

Kungakryperiet är Moberg föraktligt. Han försöker framställa hjältekonungarna av hävd, Gustaf II Adolf och Karl XII som folkförstörare. Han lägger fram belägg för att Gustaf II Adolf nog inte hade försvaret av den protestantiska rena läran som främsta motiv i sitt deltagande i trettioåriga kriget. Karl XII för försvarskrig i främmande land — och sätts därmed i paritet med Richard Nixons krig i Vietnam.

Gustaf III förklarade Ryssland krig, varigenom 50 000 svenskar dog i strid eller umbäranden. Och när han lyckades utverka fred med ryssarna, blev han hyllad som fredens återställare och fick en staty; en ironi som för Moberg verkar synas fullkomligt outhärdlig, "som om man hyllade en mordbrännare för att han släckt den eldsvåda, som han själv hade anlagt."

Dagens monarki står inte heller högt i gunst. Han kallar den en "moralisk förorening", och skriver dessutom:

"Vårt 430-åriga ärftliga kungadöme, enligt vilken även en idiot äger rätt att bestiga tronen, har ju ingenting med vett och förnuft att göra."

Moberg framhåller, att de kungliga bör känna sig förnedrade, av den uppmärksamhet de får i media. Samtidigt ser Moberg hur gamla revolutionärer och ledare för folket tacksamt sitter till bords med de kungliga, efter att de nått ställning. Socialdemokraterna har republikkravet på sitt program, men har aldrig försökt förverkliga det: "Man bekänner sig till en princip, men fasar inför tanken att den kunde bli verklighet."

* * *

Vad gäller det akademiska livet, hålls det inte särskilt högt i lov och ära av Moberg.

"Akademiska grader är ingen mätare på någons omdöme och kunskaper. Vilket jag ju heller aldrig ett ögonblick har trott sedan jag var barn och trodde på katekesen."

Det kan synas vara en väl hårt omdöme. Men Moberg levde som han lärde. Efter att två gånger ha föreslagits som hedersdoktor vid Lund respektive Göteborgs universitet, men blivit stoppad av interna universitetsbråk, blev han föreslagen hedersdoktorat i Uppsala. Men det betackade sig Moberg för med besked.

Dock framhåller Moberg, att han läst kopiöst mycket under sin levnad. Och dessutom höll han sig med fem dagstidningar. Det är inte bildningen han verkar ha något emot; dock dess tjänstemän, så länge de inte gör samma prioriteringar som han själv finner rimliga.

* * *

Det kyrkliga stod inte heller särdeles högt i aktning hos Moberg, förefaller det. Även om ingen av otrons artiklar märkligt nog direkt handlar om kyrkan. Men i samband med talet om emigrationen, slår Moberg fast, att

"[v]id mitten av 1800-talet var religionsförföljelserna i Sverige så allvarliga, att starka protester emot dem framfördes från Förenta Staterna och flera länder i Europa. De kan jämföras med de protester från demokratiska länder som i dag sänds till regimen i Sydafrika."

Återigen — Moberg spär inte på orden. Protestantismens grundare, Luther, som annars fått något av en renässans i våra dagar, varvid han tappat något av sin något oförtjänta träbocksrykte, ja, denne Luther får sig också en skopa, eftersom han vid det stora bondeupproret i sin tid ställde sig på maktens sida, och fördömde de förtvivlade böndernas kamp för bättre villkor.

* * *

Mobergs Otrons artiklar är i mycket en produkt av sin tid. En hel del goda citat och argument går dock att hämta ur boken ännu, och använda i den samtida debatten. Men framförallt är texterna ett vittnesbörd om sin begåvade författare; en kulturpersonlighet med en resning som vi väl ändå dessvärre saknar nu. Mobergs penna var vass, men jag beskriver den hellre som en slägga än som en kniv. Han var en man som tog kraftigt avstånd för bördsstolthet och konservatism, men ändå inte drar sig för att kritisera dem i sin samtid som framhåller sin enkla bakgrund liksom en egen form av adelskap, eller för all del det socialdemokratiska partiet och dess ledare Olof Palme.

Vilhelm Moberg var den fria skriftställaren. Och nog har vi sentida läsare mycket att lära av honom. Inte minst vad gäller hans sätt att svinga sin penna.
– – –
Otrons artiklar, Vilhelm Moberg, Författarförlaget 1973. ISBN: 91-7054-099-3. 155 sidor.

Citat: Att skriva är som att andas

"Writing is like breathing, it’s possible to learn to do it well, but the point is to do it no matter what."

— Julia Cameron

Poeten höll ingen fackla i kväll

Nå, om dagen slutat som jag trott, hade jag ungefär nu kommit fram till Helsingborg, och börjat köa för att få en hyfsad plats på Morrissey-konserten.

Men, först ett sms från en vän, sedan besök på Sundspärlans hemsida, och slutligen en bekräftelse från arrangören Live Nation gjorde det klart att Morrissey på eget bevåg blåst av kvällens framträdande. På grund av regnet.

Snopet.

Jag hade gärna, alldeles kostnadsfritt, sprungit omkring på scenen med både regnskrapa och paraply — bara jag fått höra Morrissey, för fjärde gången i ordningen.

Nu blev det inte så.

* * *

Min fascination för Morrissey väcktes ganska sent, i jämförelse med andra die hard-fans. Nån gång i början av 2000-talet började jag intressera mig för britten, hans fantastiska, dubbeltydiga, litterära, poetiska texter, och för all del mystiken kring den skygge karln med en air av integritet kring sig av samma vikt som Englands största kulle.

Under en period när livet var dystert och mörkt — passade Morrissey mig väl. Nu är min värld annorlunda. Men, som han sjunger:

"...don't forget the songs
that made you cry
and the songs that saved your life"

Och nä, det tänker jag inte göra. Fastän jag i natt inte kan skriva en bildbehängd och hänförd recension av Morrisseys besök i Helsingborg den 14 juli 2011.

Bokrecension: Kejsarbiografier | Suetonius

Kejsarbiografier (De vita Caesarum) skrevs en gång av romaren Suetonius, som bör har levt någon gång mellan omkring år 70 och år 130. Kejsarbiografier är har getts förnämlig svensk språkdräkt av Ingemar Lagerström.

Det går givetvis inte att skriva en traditionell recension av ett verk som Kejsarbiografier. Det vore så pretentiöst, att det helt enkelt inte låter sig göras. Bäst är väl att hantera verket som en betydelsefull, ja, ovärderlig källtext om livet i Roms högsta kretsar under tiden från och med Caesar till kejsar Domitianus, summa tolv personer. Början av biografin om Caesar har gått förlorad, men i övrigt är boken komplett bevarad från antiken.

* * *

Med tanke på att verkat har närmare tvåtusen år på nacken och skrevs i en helt annan kultursfär, och författaren av naturliga skäl förutsätter förkunskaper som inte längre är allmänt tillgängliga är Kejsarbiografier inte en samling texter som alltid skänker omedelbar förståelse. Fotnoterna kommer tätt och asteriskerna som markerar uppslagsord likaså. Inledningsvis sökte jag väl upp extrainformationen i bokens senare sidor mer frekvent än vad jag helt enkelt orkade göra längre fram — detta för att alls komma igenom texten. Förståelsen blev måhända lidande därav.

Men samtidigt. Suetonius skriver en prosa som är rak, klar och undviker prunkande stilmässiga utsvävningar. På så sätt är han något av ett stilideal. Enligt förordet i boken, följde Suetonius en sed i sitt skrivande, där han undvek att brodera ut prosan liksom skrev han en roman; istället fokuserar han på fakta och tematik: biografierna om Caesar och kejsarna är inte alltid kronologiskt ordnade. Det är effektivt.

Men trots det mycket nyktra framställningssättet, ryms ändå en hel del skvaller. För skvaller är vad det är. Runt hundra år har hunnit gå sen de första personerna Suetonius skildrar var som mest verksamma, och han återberättar vad han har fått höra, även detaljer. Han väjer till exempel inte för att berätta om diverse kejsares svaghet för manliga älskare, något som han tydligen berättar i nedsättande syfte. Inte som en synd, men som något oromerskt.

Allt är dock inte hörsägen. Långt därifrån. Det uppenbart att Suetonius haft tillgång till texter som vi inte längre har tillgång till. Han berättar om ett brev från Augustus han läst, och han berättar om en dikt nedskriven av Neros egen hand, som han själv sett. Som ämbetsman i den romerska byråkratin, förefaller Suetonius haft tillgång till en del arkiv och de papper som förvarades där — och det kommer till god nytta i hans biografiskrivande.

* * *

Kejsarbiografier ger en fantastisk inblick i romersk kulturhistoria och historia överlag. Genom Suetonius får vi lära oss om Caesars något extravaganta sätt att klä sig, att han var lång och ljus i hyn, samt att han led av tilltagande håravfall. Vi får veta att många av kejsarna gillade att slänga sig med citat ur Homeros. — Det vara tillägg av författaren själv eller icke, men nog är det troligt att skrifter som kejsarna var välbekanta med gärna kom till användning som litterära källor att referera till i dagligt tal; en funktion som Bibeln haft i den västerländska kulturen tills för inte så längesen.

Vi får veta att Augustus alltid hade sina tal nedskrivna, och att han även kunde ha sina anföranden nedskrivna i förväg inför privata samtal. Vi får lära oss ett och annat om Tiberius homoerotiska arrangemang som åldring på Capri, dit han dragit sig tillbaka. Samtliga porträtterade mäns dödssätt beskrivs noggrant. Ja, kort sagt, Kejsarbiografier är full av spännande detaljer och kuriosa, likväl som skildringar av de större historiska skeendena.

Jag måste hålla med översättaren Ingemar Lagerström i förordet:

"Verket tillhör världslitteraturen, inte bara som historia och biografi, utan även som roande och underhållande läsning."

(sid. 8)

* * *

Förutom av själva texten av Suetonius, finns i boken ett informativt förord, ett kapitel om översättningen i sig, ett kapitel om Suetonius själv, sammanfattningar av alla biografier, en mycket koncentrerad sammanfattning av romarrikets historia, en ordlista över typiska romerska företeelser, en omfattande notapparat med textförklaringar, stamtavlor, kartor och några lästips.

Är man mer än måttligt intresserad av romarrikets historia, rekommenderar jag varmt Suetonius litterära världsarv Kejsarbiografier.
— — —
Kejsarbiografier, Suetonius, övers. Ingemar Lagerström, Wahlström & Widstrand 2001. ISBN: 91-46-18238-1. 503 sidor.

Bokrecension: Fahrenheit 451 | Ray Bradbury

Dystopin Fahrenheit 451 är skriven av svenskättlingen Ray Bradbury (f. 1920), och publicerades första gången i sin nuvarande form 1953.

Huvudperson i denna mörka framtidsskildring är brandmannen Guy Montag. Brandmännen har emellertid i romanen fått en helt annan roll i samhället, än vad vi är vana vid. Deras syfte är att spåra upp boksamlingar och bränna dem, emellanåt även tillsammans med böckernas ägare. Guy Montag börjar emellertid tvivla i det rimliga i detta förfarande, tvivlar, och blir med tiden själv en förkämpe för litteraturen.

Detta avståndstagande från litteraturen har möjliggjorts, genom att folk helt enkelt vänt sig från den bokliga bildningen och förströelsen, och hållits nöjda med interaktiva teveprogram. Samhället har blivit ytterst ytligt, och riktiga samtal förs inte längre: endast trivialiteter och glättighet anses vara goda uttryck för medborgarna. Böckerna hade den märkliga inverkan, att de fick människor att fundera, att bli allvarliga, och att lämna glättigheten därhän; de gjorde helt enkelt folk olyckliga, och att vara olycklig är i det närmaste en synd. Glädje framför allt!, så lyder den nya ordningens dictum.

Så folk övergav böckerna. Enskilda människor började förstöra böcker, innan dess att staten gjorde det olagligt att inneha dem, och omsider började efterspana dem, och ge brandkåren i uppgift att bränna dem. Bokförstöringen kom alltså inte i första hand som ett direktiv uppifrån, utan folket självt, som fann sitt nöje i det ytliga, startade rörelsen mot kulturskymningen.

Men fortfarande vandrar det omkring gamla lärare och studenter och andra bokälskare ute i vildmarken. De bär inte böcker i fysisk form, utan har memorerat dem, och genom ett nätverk har de koll på var nånstans personer håller till, som har just en särskild bok inuti sitt huvud, med förhoppningen om att de en dag skall kunna skrivas ner igen och komma allmänheten till godo. Men böckerna ses inte som frälsningen från denna glättighetens fascism, men dock som nödvändiga uttryck för en reell kultur, där ifrågasättande inte ses som något fult.

* * *

Värdet i Bradburys bok ligger väl i dag mest i dess metafor över det kulturberövade samhället, där bröd och skådespel slängs till medborgarna, för att de skall hålla sig glada och nöjda. Ingenting skall störa den ron med oro. — För bokläsarna i Fahrenheit 451 utgör dock litteraturen ingen frälsningslära i sig, men den kan göra människor eftertänksamma, den kan ge uttryck åt människans estetiska sida, den kan förmedla kunskap om den egentliga verkligheten och skapa ett kritiskt tänkande som i någon mån vaccinerar mot konspirationsteorier, politiskt och annat bedrägeri och andra övergrepp mot den autonoma, läsande människan.

Boken i sig är såsom litteratur betraktad inget mästerverk, även om författaren själv verkar ha synnerligen höga tankar om sin bok i den i boken bifogade intervjun. Men den är en intressant, skruvad illustration av vårt eget samhälle, där humanioran attackeras (tänk bara på rapporten från Svenskt näringsliv häromsistens), där få är egentliga läsare, och där teven fylls av andefattiga dokusåpor och lättsmälta underhållningsprogram.
– – –
Fahrenheit 451, Ray Bradbury, Ballantine Books 2008. ISBN: 0-345-34296-8. 190 sidor.

Citat: Faran med de belästa...

"Who knows who might be the target of the well-read man?"

– Ray Bradbury, Fahrenheit 451

Bokrecension: När skymningen faller på | Herbert Tingsten

När skymningen faller på är skriven av Herbert Tingsten (1896-1973).

Den en gång så stridbare kulturgestalten — och under en tid Dagens Nyheters chefredaktör — Herbert Tingsten skrev på sin ålderdom ner ett antal reflexioner. Dessa texter utgör boken När skymningen faller på. Titeln syftar på den ögonsjukdom som svårt handikappade Tingsten, och gravt försvårade hans möjligheter att själv läsa.

Texterna är av vitt skilda slag. En del är vardagsreflexioner från hans tillvaro i hemmet i Frankrike, nära italienska gränsen: om hans relation till hustrun Gerd, om hans isolation på grund av ögonsjukdomen, om personer de träffar i omgivningarna. En del är tillbakablickar på ett liv i den offentliga debattens absoluta centrum. Han nämner författare han träffat, han skriver om böcker han läst, och han återpublicerar utdrag ur artiklar han skrivit.

Känslan av livströtthet, av självförebråelser, av kampen mot dödsångesten genomsyrar texten. Det är nog ingen tillfällighet, att textsamlingen avslutas med en reflexion kring hur han misslyckats med att i sitt liv finna en stilla glädje och ro, och i stället jagat runt utan mål.

* * *

Det är svårt att inte jämföra den åldrade Tingstens texter med den åldrade Olof Lagercrantz bok Ett år på sextiotalet, som jag skrev om för ett tag sen. Där Lagercrantz framstår som bitter och bitsk, är opinionsgiganten Tingsten, Lagercrantz företrädare som chefredaktör för DN, resignerad. Inte så att han inte är medveten om det värde hans liv ändå haft: den påverkan han haft, de kulturpersonligheter han haft förmånen att träffa, de sammanhang han fått vara med i. Han skriver frankt om det, men aldrig på ett sätt som om han försöker hävda sig. Där Lagercrantz gottar sig i personliga detaljer om sin relation med Gunnar Ekelöf, nämner Tingsten liksom bara i föregående att han känt (och brutit med) Dag Hammarskjöld.

Dessutom skriver Tingsten en bättre svenska än Lagercrantz.

Dock är inte När skymningen faller på en självbiografisk bok i egentlig mening. Tingsten har skrivit sina memoarer i flera band. Kanhända finns mer av salt i de skrifterna, än i denna fragmentariska textsamling, utgiven tre år innan döden gjorde slut på hans dödsångest.

* * *

När skymningen faller på är väl i dag mest intressant ur vissa särskilda aspekter: den rymmer texter om en äldre mans tankar kring sitt eget liv, och hur han stegvis verkar acceptera sin synnedsättning, som svårt handikappar honom i hans sysslor med böcker. Ett antal biografiska noteringar om kända kulturpersonligheter äger intresse, liksom en del litteraturvetenskapliga notiser. Dessutom är den ett vackert porträtt av en sann läsares känsla för läsandet och skrivandet.
— — —
När skymningen faller på, Herbert Tingsten, P. A. Norstedt & Söners förlag 1971. 199 sidor.

Bokrecension: Skeppet | Stefán Máni

Skeppet är en thriller skriven av islänningen Stefán Máni (f. 1970).

Skeppet är något av en fallstudie. Vad händer egentligen om man tar ett fraktskepp som ska korsa Atlanten från Reykjavik till Surinam, och på det skeppet sammanför, bland andra, en religiös och trött kapten, en gangster på flykt från andra gangstrar, en ångestriden man som i vredesmod mördat sin hustru och gömt kroppen, en godmodig man tyngd av astronomiska spelskulder, en djävulsdyrkare, en manodepressiv fascist och en genomtrevlig kock?

Jo, då får man Skeppet.

* * *

Máni skriver på ett alldeles särskilt sätt. Jag som alltid föredrar det ordknappa, vandrar här inte i min vanliga karga miljö, utan här flödar de detaljerade beskrivningarna. Jag hade föredragit en snaggat språk, men ordrikedomen är dock suggestiv. Man vaggas in i Mánis kolsvarta värld av det blomsterprunkande språket, som lika gärna ger uttryck för havets vidder som ett sönderskjutet huvud. Till suggestionskraften bidrar också den något reitererande kronologin: först beskrivs vad som händer en viss person vid ett visst klockslag, sedan en annan, och därefter en tredje, och på så sätt vävs deras respektive liv samman till en helhet. Jag är inte helt säker på om jag gillar det, men fungerar gör det.

* * *

Skeppet är en kolsvart berättelse, som börjar mörkt och slutar än mörkare. Inledningsvis hade jag svårt att hålla koll på alla figuranterna, men efter att ha börjat upprätta en liten lista långt bak i boken med namn och kännetecken, så flyter det på bra. Någon särskilt huvudperson finns inte, utan berättelsens fokus vandrar omväxlande runt kring de olika personerna på skeppet.

Det är ett genidrag av Máni att förlägga handlingen till ett fraktskepp. Han får på så sätt en begränsad miljö att förhålla sig till. Fraktskeppets begränsade besättning gör att läsaren med tiden får en relation till var och en av dem. Samtidigt som de relativt få karaktärerna, på den relativt stora och ödsliga yta som ett fraktskepp är, bidrar till suggestionen av att det hänger mörka ovädersmoln över hela berättelsen. Det är ödsligt. Det är ensligt. Det är ödesmättat.

* * *

Skeppet drar till sig läsaren och håller honom kvar tills boken är slut. Läs för lite nattsvart spänning mitt i sommaren.

* * *

Se även recensionen hos Feuerzeug: "Ett skepp kommer lastat".
— — —
Skeppet, Stefán Máni, Bonnier Pocket 2010. ISBN: 978-91-7429-117-9. 385 sidor.

Fragment: Pocketbok

Nåt poetiskt är det. Jag ser en man
med en pocketbok i handen och
pocketboken är så smutsig och vikt
och knäckt i ryggen är den också.

Jag ser en man med en pocketbok
i handen och mannen är så smutsig
och vikt och knäckt i ryggen är
han också. Nåt poetiskt är det.

Romersk gravskrift

Jag bläddrar i Liv och död i antikens Rom* och får lära mig, att runt tiden för Kristi födelse var uppfattningen utbredd hos romarna, att döden var blott ett utslocknande.

Följande fina och välformulerade gravskrift illustrerar det förhållandet:

"Intet är vi, och var vi: oss dödliga, läsare, skåda,
hur vi från intet med hast vänder till intet igen."

(Corpus Inscriptionum Latinarum 6.26003*)

Tänk så långt komna de var på så många sätt ändå, de förkristna romarna...

* * *

*Dominic Ingemark och Henrik Gerding, Historiska Media 2000. Citatet från sid. 209.

Fragment: Litteratur

Litteratur är verklighet. Försjunken i den goda romanen försvinner världen omkring läsaren, och läsaren fasas med sin stigande koncentration in i en parallell värld, med sin egen befolkning, sina egna lagar, sina egna katastrofer... Det är en flykt som är djupt omoralisk, sa någon en gång: en flykt som är helt nödvändig, säger jag. En dikt kan störta begreppen mot varandra, riva förlåten itu, och lyfta sinnet några fot över dyn vari det nu söker fotfäste. Den perfekta formuleringen kan få en ärrad och trött litteraturvetare att leta efter en överstrykningspenna, kan tvinga tanken i nya banor, kan slå sönder en hel föreställningsvärld eller lägga grunden för en ny. — Litteraturen är en drog och ett beroende som jag gärna, så gärna, dras med...

Bokrecension: Caesar | Adrian Goldsworthy

Ur Shakespeares pjäs "Julius Caesar".

Caesar: En biografi är skriven av Adrian Goldsworthy.

Caesar (ca. 100 f.Kr. – 44 f. Kr.) är onekligen en av världshistoriens mest fascinerande gestalter. Kanske bland annat för att han är så ohyggligt svår att få grepp om och bilda sig en konsekvent uppfattning om. Diktator? Geni? Både och?

Adrian Goldsworthy ger oss i mycket en hjältebeskrivning i sitt monumentalverk Caesar: En biografi. Däri får vi följa Caesar och världen omkring honom från dess att han föds i en visserligen aristokratisk men inte märkvärdigt högstående släkt, till dess att han har närmast oinskränkt makt över det legendariska romerska riket.

Det är fascinerande läsning. Inte bara för att vi får lära oss om när Caesar höll till var och gjorde vad och vann över vem, utan också för den kuriosakunskap som läsaren bibringas, till exempel hur ett romersk bröllop såg ut. För när det gäller Caesar kommer vi genom Goldsworthys skildring honom inte särskilt nära. Personen Caesar undflyr oss, och vi står kvar och tittar på konturerna: han kom, han såg, han segrade.

Men, trots detta, vad får man för intryck av Caesar i biografin? Ja, uppenbarligen hade han en fantastisk talang som fältherre. Visserligen drabbades han av en del motgångar, men i regel krossade han helt enkelt de arméer som ställdes upp emot honom, tillsammans med sina honom ofta ovanligt hängivna legionärer. I och med att Caesars exempellösa militära framgångar väckte ont blod i Rom bland andra aristokrater, som helt enkelt verkar ha blivit obekväma med att en ensam man fick så mycket ära, så tvingades han helt enkelt besegra också dem, dem som hade hans gamle vän, krigshjälten Pompejus, som härförare. Trots att Caesar var osedvanligt förlåtande, och gång på gång lät sina besegrade fiender undkomma med livet i behåll, stillades inte vreden.

När inbördeskriget tar slut och Caesar står som ensam segrare, gör han slut på den korrupta romerska republiken, och samlar allt fler av dess många ämbeten till sig själv, i vilket fall i praktiken. Inte heller det var bekvämt: det satte ju andra aristokrater och deras karriärsklättrande i skymundan. Så Caesar möter döden genom drygt tjugotalet knivhugg från sammansvurna senatorer.

* * *

Jag gillar Caesar. Hans bedrifter för att försvara sin dignitas och auctoritas — närmast att betrakta som antika varianter på hederstänkande — tyder på en extremt viljestark individ. Hans militära omdöme är av geniart, även om han synes ha underskattat vilken motvilja han väckte hos sina politiska motståndare. Augustus, hans adoptivson som omsider blir den förste kejsaren for hårt fram mot motståndarna, och vann också enväldet permanent. Caesar var en krigare, tätt bunden till sin armé. Sin ovanliga mildhet till trots, tvekade han inte att genomföra vastatio, ödeläggelse av ett geografiskt område, när han fann det påkallat. Han kunde vada i blod, men släppa politiska motståndare, i synnerhet vanliga soldater, fria när de besegrats. Caesar var Roms överstepräst, pontifex maximus (en titel som för övrigt innehas av påven i dag), men ger nästan inget uttryck för religiositet, såsom han framställs av Goldsworthy.

En person som ständigt förekommer i biografin, är Cicero. Caesar lämnade visserligen en hel del text efter sig, men Cicero gjorde det i än högre grad. Cicero, denne eftertänksamme, vacklande, intellektuelle man, känd för sin vältalighet, verkar man kunna se mer än konturerna av: hans personlighet verkar komma till uttryck i det efterlämnade källmaterialet, på ett sätt som Caesars stramare texter inte tillåter — åtminstone som jag läser in förhållandet i Goldsworthys text. Cicero vill jag lära mig mer om.

* * *

Caesar: En biografi kan mycket väl anses vara ett utmärkt standardverk i ämnet. Personer med intresse för historia, och i synnerhet antikens historia, finner mycket intressant att hämta i boken.

Språket är populärt och rappt. Men jag har emellanåt svårt att hålla reda på alla figuranter, som dessutom ofta är släkt med varandra. Att de romerska aristokratsläkterna producerade mängder av kända personer och dessutom såg till att gifta ihop släkterna kors och tvärs, är emellertid knappast lätt att göra översiktligt, och Goldsworthy hanterar det bra, genom att tillåta sig att upprepa vad det nu var de olika personerna var bemärkta för eller i vilket släktskapsförhållande de stod till den ena eller andra...
– – –
Caesar: En biografi, Adrian Goldsworthy, Historiska media 2009. ISBN: 978-91-85873-91-3. 640 sidor, inklusive slutnoter, bibliografi, kronologi och register.