Madonna, yttrandefrihet och S:t Petersburg

Måhända är S:t Petersburgs nya lagstiftning om yttrandefrihet angående HBT-ämnen bekant. Den sjunde mars 2012 blev den regionala lagen underskriven av guvernören, som gör det olagligt att ägna sig åt "allmänna aktiviteter i avsikt att göra propaganda för sodomi, lesbianism, bisexualitet och transsexualitet bland minderåriga".

Lagen är luddigt formulerad. Exakt vad den innebär är oklart.

Emellertid kopplar lagtexten indirekt ihop HBT-personer med pedofili. De unga skall ju, menar lagen, skyddas från HBT-personernas rekrytering, deras propaganda. Det intellektuellt ohederliga i en sådan sammankoppling är givetvis uppenbar: men där är den likväl; färdig att göda de fördomsfullas fördomar. Och redo att sätta effektfulla käppar i den framåtskridande utvecklingens hjul.

* * *

Den här minoriteten — bögar, lesbiska, bisexuella och transpersoner i S:t Petersburg — är alltså så farlig, att myndigheterna tar sig rätten att häva deras yttrandefrihet, och alla de människors yttrandefrihet som vill berätta om HBT-ämnen. De sätter barriärer för möjligheten, att nå unga HBT-personer med fakta, vetenskap, och för all del ett ack så nödvändigt stöd: att de inte är onormala, att man inte har rätt att trampa på deras rättigheter och personlighet, att det finns många fler som de — även om HBT-personer i Ryssland är utsatta för extrema påtryckningar.

Fjolårets våg av självmord bland unga HBT-personer i USA, där i vilket fall yttrandefriheten inte är så beskuren som i Ryssland, får mig givetvis att tänka på den psykiska hälsan bland unga HBT-personer i Ryssland, som inte får laglig tillgång till balanserad information via skola eller samhället i ämnesområdet.

* * *

Så frågorna blir många. Är det fortfarande lagligt att undervisa om homosexualitet och HBT-personers villkor i skolorna? Är det möjligt att låta unga HBT-personer förstå att de inte är sjukliga eller abnorma, med en sådan lagstiftning? Hur påverkar lagen möjligheten att göra kulturevenmang med HBT-tema? Filmer? Skriva böcker? Sända ett opartiskt teveprogram i ämnet? Stämmer det, som ryska HBT-aktivister menar, att Pride-parader nu i praktiken har förbjudits i staden?

HBT-aktivister påpekar, att det finns anledning att se S:t Petersburg som något av ett försöksprojekt i frågan, även om lagen införts även på andra håll i republiken. Det finns risk att lagen sprids till fler regioner, som ett ondskefullt tystnadens och tigandets virus. Det finns skäl till oro, för alla oss som bryr oss om rätten att tala fritt, skriva fritt, och för alla oss som tycker att det är vidrigt att trampa på en minoritet som man dessutom redan så effektivt försöker trycka ner mot S:t Petersburgs kalla gator.

* * *

Det var så nyss som 1993, som homosexualitet dekriminaliserades i Ryssland. Ämnet homosexualitet är känsligt, och de som kämpar för homosexuellas lika rättigheter i samhället, får genom en censurlag som den som nu genomdrivits i S:t Petersburg ett kraftigt bakslag. Starka krafter i Ryssland, såsom den ortodoxa kyrkan, kräver hårdare tag mot homosexualitet. Prideparader stoppas ofta av polis. Trots omvärldens kraftiga fördömanden av den nu inslagna vägen.

* * *

Det som sker i S:t Petersburg föraktligt, avskyvärt, individfientligt, ohederligt.

Det är därför välkommet, att Madonna gör ett uttalande på sin hemsida. Hon skall nämligen ha konsert i S:t Petersburg, och det har varit tal om att hon borde bojkotta staden. Madonna väljer annorlunda.

Hon kategoriserar sig, i sitt uttalande, som "frihetskämpe". Hon åker till S:t Petersburg

"...to speak up for the gay community, to support the gay community, and to give strength and inspiration to anyone who is or feels opressed."

Det är en viktig symbolhandling. Och det är min förhoppning, att denna symbolhandling följs av fler. Och att kampen för yttrandefriheten aldrig någonsin må dö. Inte ens under trycket av inskränkta politiker och en lika inskränkt kyrka.

Och det är min förhoppning, att åtminstone en del av den energi som läggs ner i den årliga Prideparaden i Stockholm, av oss HBT-personer kunde läggas ner på de regioner runtom i världen, där man inte nått lika långt i HBT-frågor som i Sverige.

Vi har mycket kvar att göra.

* * *

Mer:
Gay News Network: St. Petersburg introduces anti-homosexuality law
ABC News: 'Gay Gag Rule' Now Law in St. Petersburg
All Out: Russia Silenced
Madonna.com: Madonna Answers St Petersburg's Controversy
Huffington Post: Madonnas Vows To Oppose St. Petersburg's 'Gay Propaganda' Law During Upcoming Performande
Huffington Post: St. Petersburg Approves 'Gay Promotion' Fines: Russian City's LGBT Bill Draws Protests

Bokrecension: Hitlers vasaller och Sverige | Linder & Lundberg

Hitlers vasaller och Sverige: Göring, Himmler och Ribbentrop är skriven av Jan Linder och Lennart Lundgren.

Målet med Hitlers vasaller och Sverige förefaller vara, att något rentvå Sveriges skamfilade rykte som »neutral« stat under Nazitysklands existenstid. Med detta syfte misslyckas boken. Efter att ha läst den, är jag än mer förfärad över den svenska undfallenheten, framförallt när det gäller tystnaden kring nazisternas förföljelser av ej önskvärda och de inskränkningar i svensk yttrandefrihet och tryckfrihet som man försökte implementera.

Författarna har valt att disponera sin bok på så vis, att man nalkas ämnet genom tre nazisters biografier: Göring, Himmler och Ribbentrop. Det är inte en oproblematisk disposition, eftersom Nazitysklands påverkan på Sverige också gick utöver dessa tre personers verksamhetssfär.

Visserligen lär jag mig en del nytt om de tre, men såtillvida att inte det är författarnas avsikt att skriva biografier över Göring, Himmler och Ribbentrop, förstår jag inte meningen med de utförliga faktauppgifterna om dem, som jag annars lika gärna kunde tagit del av i någon annan bok om Tredje riket. För det är en myckenhet av biografiskt material, som på intet sätt har med dessa nazisters relation med Sverige att göra.

Boken kunde med fördel koncentrerats.

* * *

Säkert stämmer det, som professor Zetterberg skriver i sitt förord, att Sverige »under krigsåren genomgående var en nagel i ögat på naziledningen« (sid. 11), men jag kan tänka mig, att det främst har med att göra, att man från svenskt håll inte än starkare tog parti för nazisterna mot västmakterna och Sovjet. Öppet. För i det fördolda talar historiska fakta sitt tydliga språk: Sverige gjorde i princip vad de blev tillsagda. Visserligen av nödtvång, av rädsla för invasion. Men utan mod och kamplust för frihetliga ideal.

* * *

Så vad får vi ändå lära oss? Tja, att Göring talade och skrev svenska visste jag inte, trots att hans nära relationer med Sverige ju är allom bekant, inte minst genom sin svenska, högt älskade, hustru. Myten om att Göring varit morfinist avlivas också, när det konstateras att han efter tre vistelser på svenska sjukinrättningar till sist blev fri från beroendet av just morfin, även om han livet ut var beroende av andra smärtstillande medel, som en följd av lidande som skottskadan från ölhallskuppen utsatte honom för. (sid. 41)

Boken bekräftar också att Göring hade »vänlig utstrålning«, och skildringen av den gamle krigshjälten från första världskriget ger oss inte skäl att ifrågasätta, att Göring var omtyckt av det tyska folket på ett vis som ingen annan av de nazistiska ledarna.

Görings svenska fru dog och begravdes i Sverige. Göring lät senare gravsätta henne på sina ägor vid Carinhall. Måhända är det en nyhet för en del, att just hennes kvarlevor med största sannolikhet efter kriget skänktes den svenske prästen Heribert Jansson av Görings skogvaktare. Jansson lät kremera kroppen, och 1951 gravsattes den åter i Sverige. (sid. 48) — Just denna hantering av den avlidna Carins kropp kunde nog i sig vara intressant nog för ett bokverk.

Vad gäller Ribbentrop och Himmler (som tillsammans endast får något lite mer textutrymme än vad Göring får), får jag min bild av de två bekräftad: Himmler: en tjänsteman, mild men lojal in i döden. Ribbentrop: fåfäng och dandyaktig.

* * *

Vad gjorde då Sverige för eftergifter åt nazisterna? Några ting som nämns i boken är de följande:

— Gustaf V dekorerade Göring med storkorset av Svärdsorden.

— Mellan 1939 och 1942 beslagtas över 300 olika tidningar. (sid. 177) Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, där Torgny Segerstedt skrev sina berömda antinazistiska krönikor, beslagtas åtta gånger. 17 tidningar med ett och samma reportage beslagtogs 1942. Reportaget? En skildring av livet i ett norskt Gestapo-fängelse. (sid. 177) — Måhända gjordes detta senare drag av taktiska skäl, skriver författarna: genom den starka reaktionen blev artikeln än mer känd...

— Sverige handlade med järnmalm med Nazityskland, som möjliggjorde krigets fortsättning.

— Sverige tillät permittenttrafik, det vill säga transport av nazityska trupper och förnödenheter genom landet. Under den tid som trupper tilläts genomkorsa Sverige, kom omkring två miljoner soldater för Nazityskland att fara på det svenska järnvägsnätet. (sid. 170f.)

— Svenska regeringen väljer att varken bekräfta eller dementera uppgifter om koncentrationsläger och judeförföljelser, tills dess att Norges judar deporteras 1942. (sid. 184)

* * *

Berättelsen om revyn »Gullregn« förtjänas att återberättas i korthet. Karl Gerhard satte upp pjäsen, som innehöll visan »Den ökända hästen från Troja«, som metaforiskt handlar om svensk undfallenhet inför Nazityskland. — Tyskarna rasade. Statsministern kontaktar Karl Gerhard och försöker få honom att stryka visan. Karl Gerhard lär då ha beklagat sig över att vi har en tysk regering. Det har vi inte, menade statsministern. Den tar åtminstone order från Berlin, svarade Karl Gerhard...

Men visan förbjöds. Så den första föreställningen efter att förbudet att i Stockholm spela visan i revyn trätt i kraft, finner Karl Gerhard två poliser närvarande. När det så i revyn blir dags för att sjunga visan, tystnar musiken, och Karl Gerhard träder läser upp dokumentet från polisen, varunder han hindrar sig och vänder sig direkt till poliserna i publiken, och frågar om han läser för fort; kanhända var texten svår att förstå, för att den var en översättning från ett främmande språk...?

Men revyn fick översvallande beröm i pressen, och utanför Stockholm gällde inte förbudet, varför »Den ökända hästen från Troja« återigen kunde framföras. (sid. 179ff.)

* * *

Men nu om boken i sin helhet.

I stället för att måla upp en svensk nation som samfällt ställer sig på frihetlighetens sida, ser man istället enskilda svenskar som kämpar för de förföljda människorna. Warswawasvenskarna var en grupp svenska företagare i Polen som genom sina kontakter och möjligheter försåg motståndsrörelsen med pengar och information. Raul Wallenbergs öde är bekant. Liksom Folke Bernadottes arbete för Röda korset i krigets slutskede för att rädda koncentrationslägerfångar.

* * *

Problematiken för Sverige var onekligen svår. Hur långt är det rätt att gå i att följa en vidrig regim, innan man sålt ut sig i förhoppningen att rädda nationen från krig? Hur mycket av den egna friheten kan man förhandla bort, i förhoppningen om att åtminstone spara svenskt blod? — Är det acceptabelt att låta Nazitysklands soldater fara genom landet? Är det acceptabelt att beslagta över 300 tidningar och så sätta hämsko på det fria ordet? Är det acceptabelt att inte ta ställning till pogromerna och förföljelserna mot oliktänkande innan det drabbat också grannen? — Ack, den som tiger förefaller att samtycka, som det heter.

Och det finns naturligtvis inga givna svar. Om Sverige så hårdnackat gått emot Nazityskland, att också vi blivit ockuperade: hur många svenskar av i dag hade fått sina blodlinjer avskurna redan på fyrtiotalet, och därför aldrig kommit att existera? Å andra sidan, hur mycket hade Sverige kunnat vägra gå Nazityskland till mötes, innan ockupationen blivit verklighet? Och, finns det ideal, som är värda att gå i ockupation för, och riskera krig och därmed massdöd? —

Det finns inga givna svar.

* * *

Hitlers vasaller och Sverige handlar förvånansvärt lite om Sverige. Jag skulle uppskatta det till att omkring en tredjedel av textvolymen inte har någon som helst koppling till relationen mellan Nazityskland och Sverige. Jag hade gärna sett att den tredjedelen koncentrerades kanske till en tiondel av sin utbredning, och istället för att ge detaljer om de tre nazisternas biografi, blott skissar den, för att istället fokusera på ämnet i titeln — som inte är så exploaterat —: de tre nazisternas relation till Sverige.

Därmed inte sagt att boken inte håller måttet. Som populärhistorisk skildring — källhänvisningar saknas dessvärre — är den mycket intressant läsning.
– – –
Hitlers vasaller och Sverige: Göring, Himmler och Ribbentrop, Jan Linder & Lennart Lundberg, CKM 2001. ISBN: 91-88812-66-9. 211 sidor.

Fjättrad författare

Jag har inte läst Bokhandlaren i Kabul av Åsne Seierstad. Men det är ju bekant att familjen hon en gång bodde hos i Afghanistan och vars tillvaro hon skildrar, inte blev särskilt nöjda med boken. Så de stämmer henne. Oslo tingsrätt har gett en av familjens hustrur rätt till 245 000 kronor i skadestånd, varav 120 000 ska betalas av Seierstad själv, enligt Dagens Nyheter. Detta för att, vad jag förstår på Aftonbladets artikel, familjen inte anonymiserats tillräckligt, blivit felciterade och fått »utstå mycket« på grund av boken...

Det här gör ju för det första att jag vill läsa Bokhandlaren i Kabul. För det andra påminns jag om hur mycket jag tycker om reportageböcker, för vad jag förstår det är boken i fråga just en sådan. För det tredje tycker jag det känns mycket obehagligt att en författare och journalist kan fällas och tvingas betala skadestånd på grund av att hon skildrat, mer eller mindre dokumentärt, sin tillvaro hos en familj i en annan kultur. I synnerhet om det inte funnits något skrivet mellan parterna på förhand, om vilka gränser familjen sätter upp för vad författaren får skildra. Och ett sådant avtal vore i sig, menar jag, skäl att inte skriva om dem alls: en fjättrad författare är en hemsk tanke!

Så, jag antar att Seierstad överklagar. Baserat på det lilla jag vet, utan att ha läst boken, hoppas jag nästa rättsinstans sätter ner foten och ställer sig på det fria ordets sida.

Bokrecension: Nu har det banne mig gått för långt!

Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden är sammanställd och skriven av Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe, samt illustrerad av Johan Wanloo.

Om det fanns någon gnutta av brist på allmän misantropi i mig, så har Nu har det banne mig gått för långt! tvättat bort den. Boken sammanställer och analyserar en mängd brev från allmänheten till radionämnden, som mellan 1936 och 1987 hade att se till att Sveriges Radio och Sveriges Television efterlevde avtalet mellan staten och etermedierna. Bokens urval av brev är hämtade från perioden mellan 1967 och 1987, från den nya radiolagens införande till dess att monopolet avskaffades.

Och vilka brev! Även om författarna skriver att urvalet inte är representativt, är det ändå tillräckligt för att man ska häpna, förskräckas och roas över svenskarnas småsinthet och nymoralism, när det kommer till att hantera det material de får del av via radio och teve. Allra mest upprör naturligtvis inslag om sex, sprit och våld, men inget ämne verkar för litet för att hänga upp sig på, skriva ett brev om, lägga i kuvert, skaffa frimärke och posta.

Så några exempel.

Vi har smålänningen som 1969 tycker att det är olämpligt att Bellmans måltidssång »Så lunka vi så småningom« med den kända refrängen »Tycker du att graven är för djup, nå, välan så tag dig då en sup« spelas på radio och teve. — Vi har stockholmaren som 1973 anmäler teve i allmänhet för att vara gudlöst, och istället gärna ser »Kristna program, upplysningsprogram om sprit, cigaretter och knark [...] deklarationskurser, [...] Film ej kriminäll [sic!] [...], Andra upplysningsfilmer hur illa det går om människor inte lyder Gud lagar...«, och så vidare. — 1970 känner sig en kvinna från Ångermanland föranledd att anmäla förekomsten av »nakna 'sexgalna' flickor med bikini« i teve. —

Rent allmänt verkar det som om våra kära brevskrivare är i all avsaknad av både känsla för proportioner och humor. Ironi i teve och radio är tydligen som gjord för att missförstås. Dessutom kryper konspirationsteorier fram titt som tätt: vänstervridningen på teve (vilken man kanske kan ha visst fog för att påpeka under den aktuella perioden) ses lätt som en kommunistisk konspiration.

Omsorgen om barnen är naturligtvis också framträdande. En kvinna i Bollnäs anmäler 1986 ett sagoprogram, där man läser en saga om jättar av Roald Dahl: »Jag anser det olämpligt att berätta för barn om jättar som äter barn. [...] Dessa gamla myter kan göra att barn blir rädda för t.ex. storvuxna människor, som de betraktar som jättar, för gamla tanter, som de betraktar som häxor m.m. I sagorna är det ofta en dygd att döda t.ex. jättar och häxor, vilket kan få barn att t.ex. som i England stena en gammal gumma till döds...«

Åter andra irriterar sig på en negativ framställning av bilar och trafik, och tycker att man i inslaget skulle överväga hur det låtit om man bytt ut ordet bilar mot judar, för att förstå »vad slags program detta var!!« För att inte tala om hur arg nån kan bli, när Carl XVI Gustaf tilltalas med »kungen« istället för »hans majestät«. Då kan man rentav tappa kaffetermosen i golvet, som en viss Nisse gjorde, enligt ett brev.

Nå, så här kan jag fylla ut A4-sida, efter A4-sida med märkliga anmälningar till Radionämnden. Men det vore så mycket enklare att helt enkelt läsa boken, vars sidor pyser över av dessa alster med varierande stavning och ilskenivå. — Ytterst få av breven ledde till någon form av åtgärd. Tack och lov ansåg nämnden att det var viktigt att ha högt i tak när det gällde programutbudet.

Boström med flera har sammanställt en ytterst underhållande bok. Men den lämnar också en olustighetskänsla; är det verkligen möjligt att det funnits så många svenskar som känt ett sådant behov att påtala vad de själva tyckt varit olämpligt, att de faktiskt försöker få radio- och teveprogram fällda, för sådana petitesser som det vanligtvis är fråga om? — Uppenbarligen, ja. Min fromma förhoppning är att öppenheten och toleransen numera nått längre än vad den gjort för bara något decennium sedan; det vore så mycket trevligare, än den mentalitet anmälarna ger uttryck för i presentationen av sina inskränktheter...
– – –
Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden, Mattias Boström, Martin Kristenson, Fredrik af Trampe, Känguru 2010. ISBN: 978-91-86289-13-3.

Anders Jacobssons replik

Det är roligt när författare blir arga. Ingen klår då deras texter!

Häromdagen skrev jag om hur Anders Jacobssons blogg på alltombarn.se släckts ner, efter att han skrivit en sarkastisk text om ensamkommande flyktingbarns ålder.

Nu skriver Jacobsson på Newsmill. Läs det.

Texten avslutas:

»Så till alla kära DDR-kramare, åsiktsfascister och politiskt korrekta individer som nu tvår sina händer av att en maktapparat stängt min blogg och att en journalist på Expressen försöker mörda mig moraliskt och som för en privat förtalskampanj mot mig, Sören och våra produktioner på bland annat Twitter, till er säger jag på klockren svenska:

This time you have fucked with the wrong guy.«

Anders Jacobsson censureras

Författaren Anders Jacobsson, han som skrev böckerna om Sune och Bert tillsammans med kusinen Sören Olsson, har blivit censurerad.

Fram till för några dagar sedan kunde man läsa Jacobssons blogg på alltombarn.se. Han introduceras på sajten den 17 september 2009 i en intervju. Men om man nu går in på hans blogg där, får man läsa ett kort meddelande att användaren har valt att ta bort sitt konto och att innehållet inte längre är tillgängligt.

– Nå, vad har hänt?

Anders Jacobsson valde att skriva en skarpt satirisk text, där han raljerar över att ensamkommande flyktingbarn anses vara just barn; han illustrerar sin text med bilder från media på uppenbart överåriga flyktingar.

Allt om barn och Bonniers, som äger Allt om barn, har reagerat. Enligt en artikel i Expressen säger Allt om barns produktchef Susanne Németh, att det var ett lätt beslut att ta; nämligen att helt enkelt radera Anders Jacobssons blogg. Hon säger till Sydsvenskan att avtalet med Jacobsson redan var uppsagt sedan tidigare och nu löpte på en uppsägningstid.

Anders Jacobsson själv säger till TT, att han absolut inte är rasist, men trodde att han som fri författare hade frihet att skriva en satirisk text. Han avslutar med att konstatera att han inte vill tillbaka till Allt om barn, utan att han inte vill vara där om han inte är önskad.

Nå, man kan ha åsikter i sakfrågan: om flyktingar, och deras ålder. Men det är ovidkommande. Vad som får något att brisera inom mig när jag läser detta, är att Jacobsson, som är en, som han själv säger, »fri författare«, inte bara censureras milt på Allt om barn, exempelvis genom ett samtal mellan honom och tillförordnade chefredaktören, utan totalt – genom att man helt enkelt stänger ner hans blogg. — Allt om barn bestämmer givetvis själva vad de vill ha sagt på sin hemsida. Men det är åt helvete olustigt, att kasta ut en känd författare på grund av en vass satir.

– Undrar just vad Jonathan Swift hade sagt.

Censurhistoria

På Freedom to Read, en kanadensisk sida för främjandet av läsandet av böcker som på något sätt censurerats eller förbjudits, hittar jag en fin lista över böcker som censurerats genom tiderna. Så lite exempel:

200-talet före Kristus: Kinesiske kejsaren Shih Huang Ti bränner alla rikets böcker, så att historien ska kunna sägas börja med honom.

35: Kejsare Caligula motsätter sig läsandet av Odysséen, för att den sägs lyfta fram farliga grekiska frihetsideal.

1525: Sextusen exemplar av Tyndales bibelöversättning till engelska bränns av engelska kyrkan; Bibeln ska ju läsas på latin!

1624: Luthers bibelöversättning bränns på order av påven; av samma skäl som ovan, förmodar jag. Eller om det kan bero på Luthers (oavsiktliga) brytning med Rom.

1720: Robinson Kruse får status av Förbjuden bok av katolska kyrkan i Spanien.

1859: Darwins Om arternas uppkomst förbjuds på Cambridges universitet, där han själv studerat.

1931: Alice i Underlandet förbjuds av en kinesisk lokalpolitiker, eftersom han inte tyckte det var lämpligt att djur framställdes som talande, och därmed sattes på samma nivå som människor.

1933: Bokbålen flammar i Nazityskland, och mängder av böcker blir rov för lågorna, exempelvis verk av Einstein, Freud, Hemingway, Marx och Remarque.

1953: Irländska parlamentet förbjuder åtskilliga författares böcker, exempelvis alla verk av Émile Zola – för att de skulle vara omoraliska.

1983: En skolbokskommité i Alabama försöker stoppa Anne Franks dagbok, eftersom den sägs vara »a real downer« och innehåller för explicit sexualitet.

Naturligtvis är det här bara några axplock. Den största boven, alla djävla kategorier, är Katolska kyrkan med sitt Index Librorum Prohibitorum, det vill säga, Katolska kyrkans lista över förbjudna böcker, som på många håll gjorde det mycket svårt att få sina böcker utgivna, om de nu fanns upptagna på listan. Författare som skrivit böcker som funnits upptagna på Index inkluderar Sartre, Voltaire, Hugo, Descartes, Kant, Gidé, Rousseau, Galilei och många fler. Index avskaffades 1966, och kom i nyutgåva sista gången 1948. Hela listan över förbjudna verk finns här.

— Censur är ju, som väl är, inget vi i någon större mån behöver bekymra oss om i Sverige. – Jag för min del utövar gärna min frihet genom att läsa så mycket litteratur som möjligt, som av överförmyndare ansetts vara omoralisk, politiskt farlig eller på annat sätt stötande. Det är en självklarhet för en fri ande, att läsa litteratur utan samvetsbetänkligheter. Vare sig det nu gäller Mein Kampf eller Anne Franks dagbok.

Tips: Hildebrandt om barnbokscensur

Läs gärna Johanne Hildebrandts krönika på Aftonbladet, om censuren av barnböcker.

Hildebrandt skriver:

»Barnboksförfattarna berättar att de blir censurerade av redaktörerna om någon dricker en öl, röker, svär eller har det besvärligt i livet. De politiskt korrekta curlingföräldrarna vägrar nämligen köpa böcker med dystra, realistiska budskap. Men sagor ska ju vara hemska och vara sedelärande.«

Conservapedia och källkritik

Ramlade över en helt osannolik sida häromdagen: Conservapedia: The Trustworthy Encyclopedia. För dem som tycker att Wikipedia är alltför liberal... Av allt att döma är dock Conservapedia inte den satir man gärna skulle vilja tro att den är. Loggan rymmer en amerikansk flagga, och artiklarna är pålitliga endast för den som inte vill få sina högerkristna familjevärden utmanade. –

Några textutdrag för att visa tendenserna:

"[Svenska kyrkan] is somewhat unique because it has decided to agree to perform a blessing ceremony for homosexuals engaging in registered partnership (full marriage for same sex couples is a matter of debate in Sweden). This Church is considered a liberal Church and does not protest against abortions, divorce, and other conservative issues." (Artikel "Sweden")

Artikeln "Homosexuality" är så förbannat tendentiös att jag inte ens orkar citera något. Den vittnar om en sån anti-intellektualism att jag saknar ord. Det kan räcka att anföra stycket 24.1, underavdelning till "Homosexual Agenda" – "The Marketing of Evil" (som syftar på en boktitel).

Artikeln om Obama anger i första stycket: "Obama spent far more per vote than McCain did: Obama spent $7.39 per vote, while McCain spent only $5.78 per vote." (Ja, i fetstil). Lite senare: "Critics of the Obama administration have coined the word "Obamunism" to describe Barack Obama's socialistic and "fascism light" economic planning policies..."

Nog sagt om detta. För ett gott skratt, som visserligen fastnar i halsen, kan intellektuella liberaler (eller intellektuella över huvud taget) logga in på Conservapedia. Sidan torde vara ett utmärkt medium för elever att testa sin urskiljningsförmåga på, när de skolas i en av den humanistiska vetenskapens ädlaste grenar: källkritiken.

Så: källkritik! Källkritik! Källkritik! – Gud, vad jag är glad att jag stiftat bekantskap med källkritisk metod!

Absurd censur

På tal om censur – Antigayretorik uppmärksammar vad som förefaller vara den kristna nyhetstjänsten One News Now's form av censur. Eftersom de inte vill använda ordet "gay" (gubevars, det kan ju verka ha en positiv klang) föredrar de ordet "homosexual". För att underlätta utbytandet av ordet "gay" i nyhetstelegram som kommer in, har de tydligen använt någon form av filter, som byter ut det icke önskvärda ordet mot det önskvärda.

Resultatet: när idrottsmannen Tyson Gay förra året gjorde bra ifrån sig i ett hundrameterslopp löd rubriken: "Homosexual eases into 100 final at Olympic trials" och ingressen börjar: "Tyson Homosexual easily won his semifinal for the 100 meters..."

Nå, det kan ju synas putslustigt nog. Men det visar också på vilka fina medel med vilka man kan påverka effekten av en text på läsaren. Kanske kan det påminna oss om vikten av att läsa en text i medvetenhet om författarens eventuella agenda.

Tack till Antigayretorik för informationen!

Bokrecension: En historia om läsning

En historia om läsning är skriven av Alberto Manguel.

Jag har ägnat mig åt metaläsning! Manguels bok är en fritt hållen kulturhistorik över läsningen som fenomen. Läsaren får följa med från första tecknen, över bibliofiler med kleptomani, översättarens värv och hur idealet för en boks storlek har ändrats över tiderna. Och vidare, och vidare.

Det är helt omöjligt att inte uppskatta den här boken om man själv andas böcker varje dag. En historik av det här slaget skulle kunna bli knastertorr, så klart, men Manguels bok är allt annat än torr. Han blandar in egna berättelser, som till exempel när han som ung läste högt för den blinde J. L. Borges. Boken är djupt personlig.

Exakt vad läsning är, svävar vi ännu i okunskap om. Men "[m]ärkligt nog fortsätter vi att läsa utan en tillfredsställande definition av vad det är vi håller på med." (sid. 58). Och tur är väl det. Böcker som bevarare och bärare av det tänkta, som krönikor över mänskligheten och vad det innebär av vara mänsklig, som beskrivare av resor både i det inre och i det yttre, som kunskapsbanker och som kunskapsförvandlare: hur skulle man kunna vara utan dem? Hur skulle man kunna vara en ickeläsare? Det är fortfarande ett mysterium för mig.

Själv har jag sidointresse av typografi, tryck, typsnitt och sånt. Och även sådana ämnen tangeras. Manguel beskriver när bokformen, såsom vi känner den i dag, kom till – kodexen. Kanske var Caesar själv en av de flesta att vika ihop en rulle så att den bildade en bok. De tidiga kristna sägs ha föredragit kodexformen framför skriftrullarna på grund av det behändiga formatet: de kunde lätt gömmas undan för myndigheternas blickar. Manguel skriver:

"Kodexens fördelar segrade. År 400 e. Kr. var den klassiska rullen så gott som borta och de flesta böcker producerades som hopfästa blad i rektangulärt format." (sid. 170)

I boken paraderar författare efter författare och läsare efter läsare förbi. Walt Whitman och Cervantes, Borges och T. S. Eliot... Allihop smälter deras ord och erfarenheter samman till en syntes som utgör En historia om läsning. – Mycket av boken är uppbyggt kring associationer: den ena händelsen eller det ena fenomenet leder osökt över till nästa händelse eller fenomen, som om författaren i själva verket har ett samtal med mig som läsare, snarare än föreläser för mig. Därmed blir boken också mycket lättläst, trots det spränglärda innehållet.

Ytterligare något som särskilt intresserar mig är litteraturcensurens historia. Censuren har givetvis en given plats i en bok om läsandets historia. Vi får lära oss om förbudet (verksamt ända in på 1850-talet) för amerikanska slavar att lära sig att läsa, och om hur en del ändå lyckades lära sig det. Trots riskerna. Manguel skriver:

"I hela Södern var det vanligt att plantageägarna hängde slavar som försökte lära de andra att stava." (sid. 363)

Även en stolle som Anthony Comstock behandlas, som mer eller mindre på eget bevåg i sin religiösa fanatism reste omkring i USA på 1800-talet och såg till att samla in och förstöra litteratur som han ansåg stötande. Vare sig han läst de nämnda böckerna eller inte. Själv kom han att skryta med att han förstört 160 ton böcker. (sid. 369)

I sammanhanget ska naturligtvis ökanda Index Librorum Prohibitorum nämnas, den katolska kyrkans svarta lista över oönskad litteratur, en lista som började fyllas på av inkvisitionen 1559 och var officiell ända till 1966, och dömde ut författare som Voltaire och Graham Greene, likväl som teologiska författare.

Läs gärna En historia om läsning och ta del av en mycket vacker skildring av läsarens såväl som författarens värv genom tiderna. – Manguel skriver "Vi är vad vi läser" (sid. 226). Det är en fin sammanfattning av den läsande människan; och den läsande människan: det är kärnan i En historia om läsning.

Censur

Något av det vidrigaste jag vet är censur av litteratur. Litteraturcensur är en inskränkning av individens uttrycksfrihet och därför en inskränkning av vad jag menar att det innebär att vara mänsklig.

Nu läser jag Förbjudna böcker, en bok från femtiotalet om bokcensur genom tiderna, och Manguels En historia om läsning, och slås återigen av religiositetens och moralismens avsky för den fria litteraturen, så snart som den avviker från deras etablerade normer. Fy fan.

Nån gång i femtonårsåldern, under min kristna period, berättade jag för en pastor att jag gillade Stephen King. Pastorn demonstrerade sitt ogillande, och följden blev att jag, som ville ta religionen på allvar, och trodde att man gjorde det bäst genom att vara så sträng som möjligt, slutade läsa Stephen King – som var ett av mina första stora litterära möten som yngling, med Det, Den förskräckliga apan och vad det kan ha varit mer, böcker som inspirerade mig att skriva själv! Nå, skrivandet och det fria läsandet tynade under den kristna skäppan.

Något av upprorets behag ligger kanske fortfarande bakom min fäbless för uppkäftig och obekväm litteratur i dag. Jag tycker helt enkelt bättre om litteratur som får mig att reagera, än de slätstrukna bokstavsuppradningar som jag tillät mig förr: predikningar, essäer och apologetik vars budskap var så förutsägbart att man hade kunnat sammanfatta alltihop utan att ens läsa mer än boktiteln eller rubriken.

Så nu: fritt fram för det bestialiska, det pretentiösa, det burleska, det erotiska, det vansinniga, det motbjudande, det vackra, det udda; leken och allvaret! Nietzsche och Bukowski! Kafka och King! Fram för den ofängslade litteraturen! Tack Gud, för att det fria ordet inte längre förtrycks. Inte här. Inte nu.