Bokrecension: Nietzsche och Tredje riket

Friedrich Nietzsche (1844-1900)

Nietzsche och Tredje riket är skriven av litteraturvetaren Melker Johnsson (d. 1990).

Nietzsche och Tredje riket gavs ut 1943. Tidpunkten är viktig att notera. Andra världskriget var i full gång, och det skulle dröja ytterligare två år, innan Nazityskland var helt och hållet besegrat. Och Melker Johnsson, som den socialist han är, tycker inte om nazismen. Men i Nietzsche och Tredje riket försöker han upprätta och påvisa ett släktskap mellan Nietzsches filosofi och den nazistiska ideologin. Och hans antipati för nazismen, förefaller spilla över på Nietzsche, som ju dog redan 1900, decennier innan något sådant som nationalsocialism var konstruerat.

Det är ett vanskligt företag. Och Johnsson går långa vägar för att spåra protonazistiska tendenser hos tänkaren. Som en av sina huvudkällor har han dessutom den famösa Viljan till makt, som består av fragment från Nietzsches efterlämnade skrifter, sammansatta av hans högst antisemitiska syster Elisabeth Förster-Nietzsche. I dag använder ingen sig av Viljan till makt för att på allvar försöka förstå sig på Nietzsche. Den anses vara korrumperad. Istället är det viktigaste materialet för att förstå Nietzsche de skrifter han faktiskt publicerade eller åtminstone själv satte samman under sin verksamma tid, innan han 1889 insjuknade i sinnessjukdom.

Och viktigast av de böckerna, anser jag själv – som ivrig Nietzschekramare – att Så talade Zarathustra är, en programmatisk bok i profetisk-biblisk ton, som vänder upp och ner på bekväma, kristna uppfattningar, och påbörjar arbetet med att konstruera förutsättningar för en ny livsåskådning, en annan än en som har de kristna idealen i botten (och därmed alltså även de kristna avläggarna socialism och demokrati).

Emellertid återkommer Johnsson gång på gång till Viljan till makt.

* * *

Men vad är då Nietzsches huvudtemata, mer generellt? Några särskilt tydliga bör nämnas som självklara:

– Övermänniskotanken
– Guds död, och därmed den kristna etikens död
– Alltings återkomst
– Determinismen
– Viljan till makt som grundläggande psykologisk förklaring till mänskligt handlande
– Det svagas ressentiment gentemot allt starkt

Nazisterna försökte givetvis att använda sig av Nietzsche i högsta möjliga mån. Fastän de karaktäristika som nämns ovan på Nietzsches filosofi knappast är rakt överförbara till nazistisk ideologi. Och inte ens en sådan sak som begreppet övermänniska lånar ut sig till nazisternas dogmer per automatik, om man i begreppet lägger in en betydelse som motsvarar den som Nietzsche själv oftast gav uttryck för. Hos honom framstår i första hand övermänniskan som en enskild individ, som höjt sig över sina likar, genom sin andliga överlägsenhet.

Nazisterna kan för övrigt knappast ha varit omedvetna om Nietzsches brinnande hat mot antisemiter. När systern Elisabeth gifte sig med antisemiten Bernhard Förster, ledde detta till exempel till en långvarig brytning. Knappast går det heller att undvika Nietzsches förakt för allt samfällt hjordbeteende – och nåt annat än hjordbeteende är det svårt att beteckna nazisternas folkgemenskap som. De må sedan varit en gigantisk flock av disciplinerade vargar snarare än lamm.

* * *

Jonsson gör vid återkommande tillfällen en poäng, av att Nietzsche inte själv var den övermänniska som han såg som jordens mening. Nietzsche var en ensam och sjuklig man, som framlevde sina sina sista år som sjukpensionär, när hans migränanfall inte längre tillät honom att fortsätta verka som professor. Han ser i Nietzsches avståndstagande från det låga, hos Nietzsche själv en ressentimentsreaktion, på grund av att han själv aldrig fått vara med i en betydande gemenskap. Johnsson backar inte ens från att göra en spekulativ analys av Nietzsches, enligt honom, fattiga sexualliv...

Men, det är mig obegripligt hur Nietzsches filosofi om det starkas företräde skulle diskvalificeras av att han själv var välbekant med sjukdom. Snarare torde väl han, om någon, känna till fördelen med styrka och strålande hälsa.

* * *

Nietzsches produktion, om man kombinerar den med de efterlämnade fragmenten och breven är mycket stor. Hos mig upptar samlingen av publicerade verk, efterlämnade skrifter och brev ett tjugotal volymer. Han rör sig ofta i områden som tidigare endast sporadiskt besökts av mänsklig tanke; han gör små experiment med sina aforismer, för att pröva sina tankar, han är tankemässigt våghalsig! – Och naturligtvis kan man, om man letar, finna belägg för de flesta åsikter i hans texter – precis som man hade gjort hos kvarlåtenskapen efter vilken som helst intellektuellt rörlig person. Därför är huvudstråken i tänkandet de viktigaste att tolka resten ifrån. Därför får man inte stirra sig blind på ett fragment som kan synas komprometterande, utan rangordna det utifrån andra textstycken, som behandlar samma tema, för att på något sätt kunna skönja en linje.

Den i boken citerade Hans Larssons ord kan anföras:

»Tusen nietzscheställen kunna anföras för nazismen och det hjälper inte att lika många kunna anföras emot den. Till andan, d. v. s. rätt förstådda, är alltsamman emot, men vem bryr sig om andan!« (sid. 288)

Så, den som letar efter protonazistiskt material i Nietzsches texter, kommer att lyckas. Men då får man också bortse från de stycken av större dignitet som justerar betydelsen av det han sagt i de fragmenten.

Men nazisterna behövde en ideolog, och tog vad de kunde hitta.

»I partiets officiella ideologi har Nietzsche likväl fått den mest centrala platsen, fast han långt ifrån är renlärig, hade ett tvivelaktigt förhållande till rasfrågan och inte trodde på folkstaten.« (sid. 297)

Och det är ungefär lika intellektuellt hederligt av nazisterna att göra Nietzsche till chefsideolog, som det är av de postmoderna teologerna, att anropa Nietzsche och hans Gud är död-filosofi, för att motivera teologi på än högre styltor: en Gud bortom begreppen, ity den Gud som Nietzsche förklarade död, var Guden som definierades av begreppen.

* * *

Jag har hämtat oerhört mycket från Nietzsche. Han gav mig verktygen jag behövde för att kunna se kristendomen utifrån och senare lämna den. Han visar på hur rangordningen i samhället är ett faktum, vare sig man tycker om det eller inte: vissa är övermänniskor, andra är undermänniskor, något som jag accepterar som ett faktum. Hur rangordningen går till, måste ske på en ny, subjektiv etisk grundval, som den fria anden har att skapa åt sig själv på nya lagtavlor, för att använda ett annat begrepp från Nietzsche. Den materialistiska determinismen är ytterligare en hardcore-ateistisk hållning som jag delar. Och den enorma utsikten (vare sig man tror på den eller inte), att allting kommer att återkomma på exakt samma sätt som det en gång skett, ger motivation, till att låta varje stund bli så full av tillfredsställelse som möjligt.

* * *

Men Nietzsches arv till eftervärlden i större perspektiv, förutsäger jag blir hans oerhört omfattande kritik av kristen världsåskådning och den därmed följande kristna etiken. Det är själva kärnan i hans filosofi, och frigörandet från de kristna illusionerna om verkan och orsak och straff och belöning och Gud och himmel och helvete och rätt och fel och så vidare, blir själva fundamentet för nästan all hans övriga filosofi.

* * *

Nietzsche och Tredje riket är en träig och biaserad bok. En partsinlaga, om man så vill. Inte med plakatets hårda envägskommunikation, det finns förvisso resonemang. Men målet verkar klart, och Johnsson vill öppna läsarens ögon för Nietzsches beredande av viss nazistisk ideologi, när filosofens texter i själva verket blev kidnappade av hans märkliga syster och nazisterna för att tala å deras vägnar. När Nietzsche vandrade omkring i alperna, och föreställde sig sin övermänniska, var det knappast dödskallemärkta, stöveltrampande kolonner av brutala mördare han tänkte sig. Snarare den andligen överlägsne, den fria anden, den oerhört medvetna människan.
– – –
Nietzsche och Tredje riket, Melker Johnsson, Kooperativa Förbundets bokförlag 1943. 342 sid.

Nån annans dagbok

I dag kom jag över någons dagbok. I en bok kallad År ut och år in, som rymmer en del förtryckta texter, har någon skrivit om sina dagar. Inte så många av dem, men dock några. Vid 29 datum finns anteckningar. Alltså vid ungefär åtta procent av årets dagar. Mest är det skrivet vid årets början, och under några dagar på sommaren, när den anonyma dagboksförfattaren var på en resa.

Dagboken trycktes 1990. Författaren nämner ett biobesök och filmen som sågs kom ut 1993. Men eftersom biobesöket inträffade i januari, bör det ha hunnit bli åtminstone 1994. Det ger ett hum om var vi befinner oss i tiden.

– Jag ska ge två utdrag. För att skydda författarens identitet, är samtliga namn ändrade till en bokstav. En välkänd plats i en svensk stad är också dold. Men författaren förefaller vara en kvinna. Uppenbara skrivfel är rättade.

»A o jag hade grupp 2 o vi jobbade undan. B och C jobbade ju inte så snabbt, men vi hjälpte dem inte ändå. Vi ordnade med 3 hemskrivningar i morgon. D ska vara hos oss denna veckan o tur är det för jag är trött på E. På em satt A och jag och skrev klart recepten. F kom in till oss så vi satt och snackade skit. Tog det lugnt på kvällen. Sydde färdigt fodret på min lampskärm.«

(3 januari)

* * *

»Trött. A o jag hade grupp 3 o vi jobbade undan bra. Jag jobbade med överläkaren på intaget som ville lägga in 2 pat trots att vi hade 4! Överbeläggningar. IDIOT. Vi fick springa till op med en pat o allt rullade på hela tiden. 4:an fick ta en gubbe av oss. Skulle ha slutat 14.30 men vi hade personalmöte så vi blev sittande till 16.30! G sa att C skulle ta komp på em istället för sjukskrivning så det blev ju ett jäkla liv. H vantrivs på 4:an o ska komma in och gå dubbelt hos os. Otroligt. Jag attackerade G för att bara I kan datan så det slutade med att jag skulle få lära mig den. Hade sällskap med J han och hon tycker oxå det är fel att C får ledigt. Hämtade K 17.10 vid [välkänd plats] då vi åkte ut till L o fikade. Var hemma 21.20 då jag ringde till A men hon tyckte inte att jag hade gått för långt. Trams[?] Vi pratade i 2 tim. Skönt. Det är mycket konstiga saker på gång på jobbet.«

(13 januari)

Naturligtvis är det en grannlaga problematik med integritetsskyddet. Jag publicerar här en människas mycket privata anteckningar. Men jag menar att det är rimligt att lägga ut texterna, eftersom 1) Texterna ger en glimt av ett människoliv för omkring tjugo år sedan. 2) Jag har köpt dagboken, vilket tyder på att personen antingen medvetet gjort sig av med den, eller är avliden, och inte kan skadas av publiceringen. 3) Personen skulle rimligen vara möjlig att identifiera genom en del efterforskningar, med utgångspunkt från vissa uppgifter i dagboken. Jag väljer att dölja dessa uppgifter, just för att skydda personens integritet.

Texter som dessa är oerhört värdefulla. Så, om något får väl dagböckernas värde för eftervärlden illustreras av den här sjuksysterns noteringar, och den omedelbarhet varmed de sätter oss i kontakt med någon omkring ett och ett halvt decennium bort. Och det är fascinerande. Mycket fascinerande. Och det närmaste en tidsresa vi kanske nånsin får möjlighet att göra. —

Hemingways självmord

Ernest Hemingway tog sitt liv den 2 juli 1961. Han var då 61 år gammal.

Tidigt på söndagsmorgonen plockade Ernest Hemingway, klädd i morgonrock och pyjamas, fram favoritgeväret ur vapenskåpet och ställde sig vid entrén i sitt hus i Ketchum, Idaho. Där stoppade han mynningen på det dubbelpipiga hagelgeväret i munnen och tryckte av ett ensamt skott. Hustrun Mary låg och sov, men vaknade av smällen. Hon fann sin make i tamburen. Klockan 07.40 på morgonen hade läkaren hunnit dit, som bara hade att konstatera att Ernest Hemingway var död. På familjens begäran genomfördes ingen obduktion. Från kyrkans håll menade man att Hemingway inte varit vid sina sinnens fulla bruk när han tog sitt liv. Man kunde därför ge honom en katolsk begravning. Mary själv menade också inledningsvis, att skottet varit en olycka.

* * *

Hemingway tog sitt liv med ett gevär han kände väl. Han hade använt det vid skyttetävlingar på Kuba, vid ankjakt i Italien och på safari i Afrika. Efter att Hemingway använt det för att skjuta sig, lämnades det in till en vapenaffär. Där förstördes det mesta av det, och delarna begravdes på ett fält. Några småbitar av det lär dock fortfarande finnas kvar hos affärens ägare.

* * *

Så hade då Hemingway gjort som sin far och tagit sitt liv. Även en broder, en syster, och, på nittiotalet, en sondotter, gjorde detsamma.

Hemingway, nobelpristagaren, en av de största författarna i världslitteraturen, lämnade inget avskedsbrev.
– – –
Källor:
Wikipedia
Wikianswers
New York Times
Garden and Gun
Yahoo! Answers

Mellandagssaga

Det är förbannat kallt ute. Men vad händer om man blir instängd i en stuga, nånstans långt bort, och kylan var strängare, och snötäcket var tjockare? Vad händer om det finns fler där i stugan, och maten tog slut?

En kort saga berättar en mardröm. God fortsättning, goa vänner.

* * *

Lotten föll på den yngste. Naturligtvis försökte han värja sig, men vad hjälper en mans kraft mot åtta andras? Lotten föll på honom och när ingen mat finns att tillgå, gör man vad man måste göra.

För att få plats med en människa i stugans öppna spis, måste människan delas i många stycken. De har gjort det förut, så de vet hur man skär, kapar och delar. De vet var det bästa köttet finns, och vilka delar man hellre bör nära elden med. De flesta möblerna är redan uppeldade, och de tio stegen till vedboden är så svår att nå i den meterdjupa snön och i iskylan, att de numera bara gör vandringen varannan dag, och då får vandraren bära de andras kläder, för att överleva tio steg dit och tio steg tillbaka.

Det är kallt i stugan.

En senig man drar kniven kring den lottades hals, och då upphör allt motstånd. — Köttet fräser i stekpannorna och på de härdade pinnar de lutat in i elden. Det luktar gott.

Man gör vad man måste göra.

Och nu lever de gott några dagar till.

Citat: Hemingway - igen.

Lade ut Hemingway-citatet nedan för ett tag sen. Men det visade sig vara avhugget. Här är det mer komplett:

»Prose is architecture, not interior decoration, and the Baroque is over.«

Så sant som det var sagt. En text ska, enligt min smak, inte vara nedtyngd av metaforer, krimskrams och finurligt uttänkta labyrintformuleringar. Den ska vara karg, huggen, direkt. Hemingways stil är just sådan: karg, huggen, direkt.

En god författare skriver naket, utan att gömma sig i ord. En god författare skriver med enkla och slagkraftiga ord. Så gör Hemingway.

Citat: Mark Twain om de som inte läser

»A person who won't read has no advantage over one who can't read.«

– Mark Twain

Text: Blot

I juletid passar det sig naturligtvis alldeles utmärkt bra att läsa lite om blotande.

Lite källkritik hade inte skadat vid denna gamla texts tillkomst, men texten vittnar i vilket fall om hur man såg på blotandet, när texten skrevs – 1923.

»Blot, offer hos de hedniska nordborna. Därvid offrades mestadels djur (hästar, hundar o. s. v.) men även människor. Offerplats var ursprungligen den heliga lunden med källa och heliga träd, varvid offren antingen nedsänktes i källan eller upphängdes i träden. Ofta slaktades offren över kittlar, 'blotbollar', i vilka blodet uppsamlades. Sedan doppades kvastar i blodet, med vilket man bestänkte deltagarna i B., tempelväggarna och altarna. Årligen höllos trenne stora offerfester: om om hösten, vid midvintern och på våren. I Uppsala firades dessutom vart 9:e år en för de svenska landskapen gemensam fest under 9 dagars tid. Offra kunde, liksom bland de övriga germanerna, vilken friboren man som helst, framför allt hövdingar och konungar. Dock funnos vid större tempel även präster anställda.«

Bonniers konservationslexikon, band II, sid 123.
Albert Bonniers förlag 1923.

Nå, människooffer – det vettetusan. Och hedniskt prästerskap? Än mer tveksamt. Tempel, förutom Uppsalatemplet – tveksamt det också. Men – som en bild av tjugotalets syn på hednablotet: en utmärkt text.

Tips: Recensenter som tycker olika

På Debutantbloggen har Therése Söderlind, som debuterade i våras, skrivit ett underhållande inlägg. Hon har helt enkelt ställt olika recensenters uppfattningar om boken mot varandra, på olika punkter. Det om något torde bevisa att litterär smak är allt annat än enhetlig på kulturredaktionerna.

Inlägget är här: Therése Söderlind om recensenter som besvarar varandra.

Jul i hembygden

Nu åker jag till hembygden för att fira jul.

Med mig i bagaget tar jag:

– Eddan, övers. Erik Brate.
– Ondskans väsen, Douglas E. Adams (red.).
– Nietzsche och Tredje riket, Melker Johnsson.
– Tredje rikets öga, Hans Georg Hiller von Gaertringen (red.)
– The Quotable Atheist, Jack Huberman (red.)
– Lyrikboken, Tage Nilsson m.fl. (red.)

Eddan kan ju vara bra om bibelciterandet och gudstjänsterna på teve blir övermäktiga – och även annars. Ondskans väsen med sina skräcknoveller ger fin avkoppling och Nietzsche och Tredje riket erbjuder fin intellektuell stimulans. Tredje rikets öga fick jag på posten häromdagen, och den behandlar en av Hitlers filmares fotografier. Den utgör ett kritiskt praktverk med bilder från den aktuella perioden. The Quotable Atheist har jag läst igenom förut, men det skadar inte att fräscha upp bekantskapen med några skarpa ateistcitat. Lyrikboken får följa med för att skänka lite mer poetiskt glimmer över julhelgen.

God jul, tillönskas läsarna! Glöm inte midvinterblotet!

Så talade Oden

»Vad för människor leva,
medan den långa fimbulvintern varar i världen?«

– Oden, ur »Sången om Vavtrudner«, den äldre Eddan.

Marginalanteckning: Ondskans väsen

Läser till och från Ondskans väsen (red. Douglas E. Winter), som samlar ett gäng skräcknoveller av ursprungligen engelskspråkiga författare.

Jag tycker om skräckgenren. I synnerhet den typen av skräck som på alla vis är realistisk, men där en ensam fantastisk parameter har förts in. Som i novellen »Sorgen till mötes« av Clive Barker, som finns med i Ondskans väsen. Berättelsen skildrar rakt upp och ner en kvinnas förberedelser inför moderns begravning. Hon bor därför ensam i moderns hus, skild från sin familj i Hongkong. Och där, i staden som hon en gång kom ifrån, konfronteras hon med en barndomsrädsla. – En gång var kvinnan övertygad om att någon form av varelse höll till i en ravin nära hemmet. Men visst var det bara inbillning?

— Och naturligtvis visar det inte sig ha varit inbillning. Barker för in en fantasm i en för övrigt helt realistisk berättelse: ett monster i en ravin. Och kanske är det därför som det känns så obehagligt att läsa berättelsen. Det övriga i skildringen känns så realistiskt, så varför då inte just detta med monstret också? Berättelsen ger oss verkligheten – där det okända tagit ett steg in från sagan. Och det är effektfullt.

Konfirmationsbok, år 1904 – och anmärkningar

Fick en konfirmationsbok från 1904 på posten, efter en vinst på Tradera.

Och i den finner jag en bekant berättelse, som jag läst i en kristen pamflett, och som säkerligen uppspelats i mängder av konfirmationsdramer med lagom intresserade konfirmander. Med vissa tidsanpassade förändringar.

Så här står det:

»Till en gammal, from man kom en gång en yngling, glad i hågen och med lätta steg och ropade: 'Fröjda dig med mig, gamle fader! Ändtligen, ändtligen har min farbroder gifvit sitt samtycke. Jag får nu komma till högskolan och blifva en man. Nu är min lycka gjord!'

'Godt min son,' svarade den gamle, 'nu skall du alltså börja att läsa flitigt, dock, — sedan?'

'Efter tre års förlopp tänker jag taga min examen med heder och därefter träda ut i själfständig verksamhet.'

'Och sedan?'

'Sedan skall jag icke låta något brista i flit och samvetsgrannhet; man skall tala om mig vida ikring, och alla, höga och låga, skola söka mig och skänka mig sitt förtroende.'

'Och sedan?'

Seda skall jag uppfostra mina barn, att de också må blifva dugliga människor, att de må arta sig väl och träda i sin faders fotspår.'

'Och sedan?'

'Sedan skall jag slå mig i ro, glädja mig åt mina barns lycka, värmas af deras kärlek och framlefva en lycklig ålderdom.'

'Och sedan?'

'Sedan? — Ja — ständigt kan man ju icke blifva på denna jorden, och om man också kunde det, skulle det väl icke vara lyckligt— sedan, ja — sedan måste jag dö.'

'Och sedan?' sade den gamle igen, fattade båda hans händer och såg honom in i ögonen.

'Min son! Och sedan?'

Då bleknade yngligen, började darra, och tårarne strömmade från hans ögon.

'Haf tack, gamle fader' sade han slutligen, 'jag hade glömt det hufvudsakliga, att det är människorna förelagdt en gång dö – och sedan domen. Men härefter skall jag icke förgäta det!'«

– Konfirmations-Bok, C. W. K. Gleerups förlag 1904, sid. 14ff.

* * *

Några anmärkningar:

Dödskulten är som vanligt framträdande i den kristna världsbilden här – och i berättelsens moderna versioner. Själva meningen med existensen skjuts ut från det liv vi känner här, ja, det enda livet vi faktiskt känner till, till det okända efter döden, som – så vitt vi vet och har anledning att anta – inte skiljer sig till sin natur från tillvaron före födseln. Det är en avskyvärd perspektivförskjutning. Istället för att hylla ynglingen för hans nyfikenhet och framåtanda, framhärdar den gamle i att sätta döden framför honom. På så vis trivialiserar han all yngligens initiativkraft, till förmån för att leva ett liv kuvat under religionen i medvetenhet om en dom. Den gamles förmaning är till sist ett »ta dig i akt!«, istället för det betydligt mer tillåtande »passa på!«.

Auktoritetstron är given, i det att den okunnige per automatik är den unge, och den vise per automatik den gamle. Vi vet så väl, att vishet inte har med ålder att göra, utan består i förmåga att tänka kreativt och intellektuellt. Sjuttio år av vidskepelse kan inte ersätta tio år av kritiskt tänkande. Som ledsagare och rådgivare aktar vi de gamle inte för deras ålder. Vi bör akta dem, liksom alla människor, i mån av deras kreativitet och intellektuella skärpa. Och vi aktar dem i den mån de förmår analysera sina och andras erfarenheter.

– I den kända sagan tar så den gamle en levnadsglad och obekymrad yngling och gör honom till en förkrossad och dödsfruktande skugga av det han var. Det, om något, är en synd.

Bokrecension: På spåret

På spåret: 2 500 frågor till hemmakupén är sammanställd av Lena Lind Brynstedt (red.) och utgiven av Bokförlaget Max Ström.

För oss som rent allmänt tycker om att briljera med vår allmänbildning (i allt utom sport, så klart), finns nu en utsökt julklapp! I På spåret ryms 2 500 frågor i kategorierna »Världen«, »Europa«, »Sverige«, »Historia« (yes!), »Kultur och nöje« (yes! igen), »Sport« (why, oh, why?) samt »Djur och natur«. Därutöver ryms lite trivia om teveprogrammet med samma namn.

Fastsatt vid den nätta boken finns en liten svart, digital dosa, som med ett knapptryck slumpar fram en fråga, och med vars hjälp man kan trycka in önskat svarsalternativ, och förhoppningsvis få en liten fanfar om man svarat rätt. I regel värjer jag mig mot saker i en bok som inte är text (eller till äventyrs illustration), men i en bok av detta alldeles speciella slag, är det en finurlig pryl, som underlättar spelet.

Några exempel på frågor:

»1409. Torgny Segerstedt var chefredaktör under andra världskriget och en av dem som i svensk press vågade kritisera nazismen. Vilken tidning var det?
A Dagens Nyheter
B GHT, Göteborg
C Sydsvenska Dagbladet
D Jönköpings-Posten«

Och svaret är ju Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, det vill säga GHT.

»1318. Under nästan hela 1916 utkämpade Tyskland och Frankrike ett slag där en kvarts miljon soldater dog. Vad heter staden?
A Arras
B Ypres
C Verdun
D Amiens«

Och svaret är ju Verdun.

På spåret hör hemma på sena fredagskvällar vid matbordet, och plinget från apparaten bör ackompanjeras av klinget från vinglasen. Det är en bok som det förefaller som om jag inte borde skriva så mycket om, utan det torde vara själva upplevelsen av boken som spelredskap som är huvudsaken. Så gillar du frågesport, och känner tillit till din egen allmänbildning – skaffa På spåret, och utmana släktingarna efter alla julbord! Det tänker i alla fall jag göra.
– – –
På Spåret: 2 500 frågor till hemmakupén, Lena Lind Brynstedt (red.), Bokförlaget Max Ström 2010. ISBN: 978-91-7126-188-5. 302 sid.

Found: Inköpslista

Fastkilad i kundvagnen låg en hopvikt papperslapp. Framdragen och utvecklad var den – naturligtvis – en inköpslista, nedtecknad med prydlig handstil.

Hur ska vi se det här, om vi bara försöker lyfta blicken lite, lite, från det faktiska. Är det möjligt att se den här funna texten som poesi? Eller – hur måste den kontextsättas för att bli poesi? Eller – vad måste till? Förändrar det något om vi hade hittat just denna text i fickan på en man som just skjutit sig själv? Förändrar det något om vi hade hittat just denna text i statsministerns plånbok?

Här är nedan är texten. I originalet var – av någon anledning – »10 ägg« inringat.

vitlök       hårmousse
blåkål       Deo
müssli       russin, jäst
jäst 2pkt. 500 gr smör
vetemjöl 10 ägg
kardemummakärnor.

4 selleristjälkar       140 g ädelost
1/2 purjolök.       2 dl. cremefraiche
broccoli

Och är detta möjligen det märkligaste inlägg jag skrivit hittills?

Bokrecension: Kallocain

Kallocain är en dystopi skriven av Karin Boye.

Huvudperson och berättare i den fruktansvärda skildringen av en absolutistisk byråkrati, är kemisten Leo Kall. Kall uppfinner en kemisk substans, som fungerar som sanningsserum. Medlet får namnet Kallocain. Med det blir det möjligt att kontrollera Statens medsoldater inte bara till gärningen, utan även till tanken.

Kallocain gavs ut 1940. Kommunismen i öster och nazismen i söder torde ha påverkat Boye, när hon satte sig ner och konstruerade en stat mer kontrollerande än någondera dessa stater, ja, mer kontrollerande än ens Nordkorea av i dag. Vi får aldrig veta exakt vilken ideologi som motiverar Världsstaten, men det blir uppenbart att ideologin föraktar individen och ser Staten som tillvarons mål.

I Världsstaten är medborgarna snarast matematiskt inordnade i olika underjordiska städer. Leo Kall arbetar och bor i Kemistaden nummer 4. I varje lägenhet finns ett polisöga och ett polisöra – apparater som avlyssnar och bespejar medsoldaterna. Angiveriet är naturligtvis omfattande, och Kall själv blir angiven, när han håller ett tal under en av de ideliga samlingarna, där han antyder att en moder kan känna ledsnad över att hennes barn tas ifrån henne för att utbildas av Staten.

Men Kall är en nyttig idiot. Han lever för Staten som kristna lever för Gud. Han sväljer propagandan och avskyr sin milde chef, Rissen, som verkar ha medlidande med de försökspersoner, som sanningsserumet testas på. Där Kall lever helt för staten, enligt devisen, att staten inte finns för individen, utan att individen finns för staten, verkar Rissen vara oroväckande öppen för individualism. Men i Kallocain får läsaren följa Kall, allteftersom han, fruktansvärt motvilligt, får sina ögon öppnade.

* * *

Karin Boye målar upp en fantastiskt obehaglig bild av en stat, där en fascistoid-kommunistisk statlig byråkrati fullständigt tagit kontrollen över de enskilda medborgarna. Hon skildrar det bisarra i att varje medborgare till sist, genom ny lags införande, ska kontrolleras inte bara till gärningen, utan även till tanken, och hur då – med Rissens ord – ingen över fyrtio års ålder kan vara oskyldig. Men Boye visar också på hur det även bland de avskärmade människorna finns tvivel, på att det monolitiska statstillbedjandet är det enda och bästa sättet att leva. De vet kanske inte alltid vad alternativet är, men de anar och längtar på ett snarast religiöst sätt, efter alternativ.

Kallocain är en mycket bra bok, och jag kan bara vara förvånad över att den inte är obligatorisk läsning på gymnasieskolornas svenskakurser (eller för all del i livsåskådning eller historia). Boyes språkbruk är naturligtvis utsökt, och fastän boken är sjuttio år gammal, känns den nästan helt modern. Det borde vittna om hur oerhört fräsch den måste ha känts när den kom ut 1940.

Läs Kallocain.
– – –
Kallocain, Karin Boye, Albert Bonniers Förlag 1965. 227 sid. Ej ISBN.

När de döda gömmer sig

»När de döda gömmer sig
måste man locka på dem:
tala varligt så att de förstår
att vi inte vill dem något ont.
Då händer det att de öppnar dörrarna
och vi får stiga in i deras rike.«

– Bengt Nerman, ur »När jag, häromnatten«

Livsbejakande – ur Karfeldts »Sub luna«

Lite livsglädje, livsbejakande och stilla acceptans hos Karlfeldt, ur dikten »Sub luna«.

»Gärna jag delar
      tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
      jordlivets fulla mått.«

– Erik Axel Karlfeldt

Publik poesi

Diktplakett i metall, Herrljunga kapell.
Fragment av Hjalmar Gullbergs »Människors möte«.

I Herrljunga kapell hänger Hjalmar Gullbergs dikt »Människors möte« på metallplattor fastsatta mot väggen. Och det är underbart! Det är plakettpoesi. Det är vår skickligast utformade poesi gjord publik genom att bli konst. Jag vill minnas att strofer av Pär Lagerkvist finns inhuggna i sten mellan gatstenen på en gata i Växjö: också det är vår skickligast utformade poesi gjord publik genom att bli konst.

– Nog borde det finnas utrymme i våra gemensamma rum för fler omedelbara och konstanta lyrikutställningar av detta slag? Poesi förtvinar inlåst i böcker som aldrig läses, men genom att göra den totalt offentlig på ett sätt som knappast går att missa, görs den tillgänglig och får ingång hos fler människor än oss lyrikfreaks, vi som faktiskt öppnar de där gamla böckerna för njutningens skull. Så ut med poesin på torgen, på gatorna, på väggarna...!

Bokrecension: Dagbok från Berlin

Dagbok från Berlin: En radioreporters anteckningar och kommentarer 1934 — 1940 är skriven av den amerikanske radiojournalisten William L. Shirer, annars mest känd för sitt monumentala bokverk Tredje Rikets uppgång och fall.

När Shirer skrev i sin dagbok, var det med tanke på publicering. Därför finns det förhållandevis lite privat material i boken, även om det förekommer noteringar om hans fru och dotter. Men till största delen är det en bok om hur det är att vara verksam inne i Tredje Riket under en tid då Hitler konsoliderar sin makt och senare drar ut i krig. 1940 lämnar Shirer till sist Tyskland, när det helt enkelt blivit omöjligt att på ett någorlunda vettigt sätt sända rapporter via radio till USA, utan att tyskarna censurerar det sönder och samman.

Boken är fantastiskt intressant. Shirer skriver en god prosa, och omedelbarheten som dagboksanteckningarna skänker går knappast att överträffa, om man söker en genuin upplevelse av hur det faktiskt var att leva som utlänning i Tyskland, under Hitlerregimens styre.

Shirer ser inte händelserna bekvämt från periferin. Han är vid fronten emellanåt, han åhör Hitlers tal och recenserar dennes retorik och utseende, om han verkar trött eller hysterisk. Han sitter med på presskonferenser där sådana gestalter som utrikesminister von Ribbentrop presiderar. Han bör ha sammanträffat med Goebbels åtskilliga gånger. Han berättar om hur han sitter och äter lunch och ser Hitler med entourage passera utanför fönstret.

Och han beskriver Tysklands nedåtgående spiral mot diktatur, nöd och hopplös chauvunism. Särskilt intressant är hans skildringar av tyskarnas aningslöshet, hur de nästan helt och hållet får sin information via pressen, som kontrolleras av nazisterna. Hur de inte kan förstå varför polackerna hatar dem, varför engelsmännen är så elaka mot dem... I deras ögon framstår Hitler som en messiasgestalt som rycker Tyskland upp ur misären efter första världskriget. Och Hitlers exempellösa framgångar i de inledande fälttågen, gör knappast något för att kyla ner deras allmänna entusiasm. Först när kriget drar in på sin andra vinter börjar skämten om de ledande gestalterna komma, och en viss misstro kan anas.

Sverige skildras då och då. Shirer beskriver svenskarna som rädda. När Hitler invaderat Norge och Danmark skriver Shirer:

»Så vitt jag kunnat finna ut är svenskarna livrädda, de tänker inte komma sina norska bröder till undsättning, och får väl ta sin medicin senare. Underligt att se hur dessa små nationer föredrar att slukas en i taget av Hitler.« (sid. 264)

Tidigare beskriver han Tysklands beroende av det lilla landet norröver:

»Tyskland kan inte fortsätta att föra krig om det inte får den svenska järnmalmen, som till största delen utskeppas från den norska hamnen Narvik på tyska fartyg.« (sid. 257)

Ytterligare något tidigare skriver Shirer (och förlåt mig ett långt citat), två veckor innan Norge och Danmark ockuperas:

»Jag tror att Norge och Sverige i det långa loppet får betala för sin vägran att släppa igenom allierade trupper till Finlands hjälp. Det är visserligen sant att de var i ett föga behagligt läge. Baron von Stumm i utrikesministeriet bekräftade i dag att Hitler hade informerat både Oslo och Stockholm att Tyskland omedelbart skulle ha gjort en invasion i norr, om allierade trupper hade satt sin fot i Skandinavien. Svårigheten med skandinaverna är att en hundraårig fred har gjort dem förvekligade, med inställningen fred-till-varje-pris. Och de har inte haft mod att se in i framtiden. När de beslutar sig för att fatta ståndpunkt kommer det att vara för sent, som det vart för Polen. Sandler, Sveriges utrikesminister, tycks vara den ende som har fattat situationen rätt, och han har tvingats avgå.« (sid. 249)

* * *

Shirer är mycket korrekt i sina förutsägelser om kriget. Han tvekar inför utsikten att tyskarna faktiskt kommer att invadera Storbritannien, och menar att Sovjet – som tyskarna ju för tillfället var allierade med – kommer att bli nästa stora mål, och att Sovjet kommer att anfallas innan man går i strid med USA, som då ännu var utanför kriget.

I ett antal referat av samtal han fört, återgivna i dialogform, får läsaren en levande bild av hur tänket gick hos tyskar. Och genom mångtaliga citat av tyska dagstidningar förstår man propagandans falsettliknande rop till folket: »STOR BRITTISK ATTACK PÅ NARVIK TILLBAKASLAGEN« (sid. 265), och när Storbritannien återgäldar tyskarnas bombattacker: »CHURCHILLS SVAR – FEGT MORD PÅ DEN FÖRSVARSLÖSA BEFOLKNINGEN!« (sid. 388). Innan kriget mot Polen inleds: »WARSZAWA HOTAR ATT BOMBARDERA DANZIG — OTROLIG AKTION AV DE POLSKA ÄRKEDÅRARNA!« (sid. 147).

* * *

Shirer lämnar Tyskland i december 1940. Han kan inte längre radiera (som han skriver) till USA, utan att censorerna plockar hans texter sönder och samman. Han försöker få fram sin egentliga mening genom tonfall och pauser, men när man inte längre får lov att säga invasion (för att det väl rent allmänt låter illa), eller nazism (för att ordet har dålig klang i USA), och hans texter mer eller mindre blir reducerade till de officiella uttalandena från det militära överkommandot – då släpper han taget, och far hem till USA. Shirers fru och barn, som hållit ut i Schweiz, har farit före honom.

Vid det laget verkar Shirer ha blivit bitter, vilket måhända inte är så konstigt, och kategoriserar på ett inte alldeles sympatiskt vis tyskarna såsom rent kulturellt och dessutom snarast biologiskt predisponerade för nazism.

Men hans Dagbok från Berlin blir snart publicerad. Min upplaga är tryckt redan 1941. Och genom den torde svenskarna ha fått viss utökad kännedom om barbarstaten i söder. Även om skildringar av judarnas lidanden antingen i stor utsträckning verkar ha varit okända för Shirer, eller ointressanta. Däremot skildrar han mot slutet med visst djup eutanasiprogrammet för mentalt handikappade personer. Man får utgå från att Shirer inte haft någon aning om graden av förföljelse av oliktänkande som faktiskt ägde rum i Tyskland, redan under krigets första år – och innan dess.

För var och en med intresse för Tredje Rikets historia och andra världskrigets historia i allmänhet, rekommenderas givetvis Dagbok från Berlin varmt. – I dag är den nog dessvärre inte alldeles självklar att komma över i svensk språkdräkt. Men väl i engelsk.
– – –
Dagbok från Berlin: En radioreporters anteckningar och kommentarer 1934 — 1940, Natur och Kultur 1941. Ej ISBN.

Lyrikboken, igen. Nu i konstskinn!

– Jo, jag har skrivit om Lyrikboken några gånger nu. Men jag gjorde slag i saken, och vandrade iväg och letade efter ett skinnstycke. Det visade sig då att konstskinn var betydligt billigare, så jag köpte en ordentlig bit, och så skaffade jag textillim. Och efter en kväll av klippande, klistrande och försiktigt knåpande, hade jag lyckats klä in min älskade poesiantologi i svart konstskinn, så att den nu är påfallande lik en sekelgammal Bibel – en bok den vida överglänser vad gäller texternas skönhet, djup och tilltal. (Vad är Psaltaren mot Ekelöf! Vad är Klagovisorna mot Lagerkvist!)

Så mitt råd: har du en bok du särskilt tycker om – knalla i väg och skaffa lite konstskinn och textillim, och applicera försiktigt detta på din bok, utsätt pärmarna för tryck i omgångar och – ah, det blir vackert!

»All those people, all those lives, where are they now?«

Eftersom jag tycker att det är så förfärligt roligt med gamla uppslagsböcker, tar vi ett utdrag ur Bonniers konservationslexikon till.

»Kyrkogård, eg. det avskilda området vid l. runtom en kyrka, numera ofta liktydigt med begravningsplats. — I K:s jord begrovos ursprungligen endast de fattiga, medan förnämare personer begrovos i kyrkorna l. därmed sammanbyggda gravkor (se d. o.), men sedan detta bruk upphört l. förbjudits (jfr Gravskick sp. 1471), blev K. platsen även för de förmögnares gravar och därmed även för deras ofta arkitektoniskt och skulpturalt rikt utformade gravvårdar (se d. o.). — Trol. ägnade man redan under medeltiden uppmärksamhet åt K:s planläggning, indelning och plantering, som senare rönt intryck av olika tiders trädgårdskonst (se d.o.). K. inhägnades av en 'balk' av liggande timmer l. en mur av sten (bogårdsmur). Den senare tjänade under medeltiden stundom försvarssyfte, liksom ibland även kyrkan själv l. den invid densamma flerstädes, särskilt i Gotlands kusttrakter, förkommande kastalen (se d. o.). Såväl under medeltiden som senare försågs muren med monumentala ingångar, s. k. stigluckor (se d. o. l portaler; under 1700-t. och in på 1800-t. lades stundom [...] å murens insida en rad gravkor, varigenom K. erhöll en mera sluten karaktär i klikhet med den italienska campo santo (se d. o.). Under 1800-t. revos i allm. murarna kring städernas K., som omordnades i parkstil, samtidigt som begravningsplatsen flyttades utanför stadsområdet. Genom hälsovårdsstadgan 1874 förbjöds begravning inom stad: i den nya hälsovårdsstadgan 1919 har detta förbud bortfallit, men såväl för stad som land ha vissa hygieniska krav på K. uppställts. De utanför staden belägna begravningsplatserna utformades till en början på samma sätt som den äldre K. kring kyrkan, vilken här ersattes av ett gravkapell för jordfästning, men på senare tid har en strävan framträtt till en mera arkitektonisk sammankomponering av natur och gravplatser och en mera enhetlig utformning av dessa. [---]«

– Bonniers konversationslexikon, vol. VII,
Albert Bonniers förlag, 1925, sid. 2f.

Kyrkogårdar är en särskild plats i det offentliga rummet. De flesta har en särskild respekt för utrymmet där vi lägger våra döda. Det är en särskild plats att promenera omkring på, och läsa korta biografiska data: namn, född, död, kanske en bostadsplats, kanske någon hälsning eller vers, ofta någon form av symbol. Och så dröjer man lätt sentimental vid en sten som inte längre vårdas av någon, där guldskriften nästan fallit bort, och där en skylt uppmanar gravrättsinnehavaren att höra av sig till kyrkogårdsförvaltningen: därunder ligger de bortglömda döda.

Men åter: jag önskar att fler kunde använda gravvården för att bli något mer personliga – några korta inhuggna ord som passar in på den eller dem som döljs i jorden. Eller nåt de själva brukade säga. – Tusentals och åter tusentals döda faller i glömska på kyrkogårdarna och backar bort ut ur människornas medvetande. Några ord i huggen skrift skulle göra dem något litet mer levande för oss som vandrar över deras gravar.

»...all those people, all those lives,
where are they now?
With the loves and hates
and passions just like mine.
They were born,
and then they lived,
and then they died...«

– Morrissey

Tips: Peter Englund om dagarna med Mario Vargas Llosa

Missa inte Peter Englunds skildringar av sina dagar tillsammans med Mario Vargas Llosa, inför utdelningen av Nobels litteraturpris. – Underhållande läsning från bakom kulisserna!

Del 1.
Del 2.
Del 3.

Mikrointervju: Författaren Johannes Sandreyo

Härmed inleds ett nytt inslag på literature connoisseur: mikrointervjun! Detta inslag kommer att innebära att jag ställer några få frågor till personer inom bokbranschen. Först ut på banan är Johannes Sandreyo, författare till Ung, bög och jävligt kär – en i Sverige ovanlig bok om gaykärlek mellan två tonårsgrabbar. Jag recenserade boken här.

* * *

Varför valde du att skriva Ung, bög & jävligt kär?
– Framför allt kände jag att det fanns ett brinnande behov av en modern bögroman för unga, värdig 2010-talets ungdomar. En sådan har saknats på marknaden länge så det var sannerligen dags. Dessutom hade jag arbetat i över åtta år som teaterlärare och ungdomscoach och visste att vi behövde en betydligt mer nyanserad bild av gayvärlden. Jag ville ha en oväntad infallsvinkel i boken och därför fick förortsvärstingen, fotbollsspelaren och playern Emilio bli en av huvudkaraktärerna i romanen. Jag ville locka en ny läsarkrets till gayromanen och då kändes det naturligt att bygga en bro mellan Emilio och musikalkillen Filip och visa att hur olika de båda killarna än är i attityd och livsstil så står de ändå inför samma starka fight – den för kärleken och att våga vara sig själv.

Hur upplever du responsen på Ung, bög & jävligt kär?
– Den har varit fantastisk! Jag får i snitt ett mail om dagen från läsare över hela Sverige. Det är tonårskillar som skriver att de nu äntligen har tagit steget och kommit ut för sina föräldrar, klasskompisar mm. Det är magiskt att läsa att den uttryckligen har kunnat förändra deras liv. En kille från Borlänge skulle starta ett stort projekt på skolan om att våga stå för den man är. Enligt honom var det efter att ha läst boken. Det är oerhört roligt med den direkta responsen från läsare och även biblioteken runt om i landet har varit snabba att ta boken till sig. Omkring 50 bibliotek har redan beställt in den från förlaget. Igår fick jag även ett brev från Sveriges Författarfond där de avslöjade att deras styrelse beslutat att ge mig ett ettårigt arbetsstipendium, mycket tack vare att de gillade Ung, bög och jävligt kär.

Hur går du till väga när du planerar ditt skrivande?
– Först förflyter många år av ren inspiration där jag samlar på mig stoff. Små fragment, tänkvärda och potentiella historier som jag sedan pusslar in i berättelsen. Jag är otroligt inspirationsdriven och när det väl är dags att sätta mig framför Macbooken och låta romanen ta form så känns det i hela kroppen. Det kan antagligen jämföras med att bli tonårsförälder. Man står plötsligt där med en explosiv och rockande ungdom som kickar in dörren för att springa ut i livet. En ungdom som både måste hjälpas i rätt riktning samtidigt som hon måste få friheten att utforska världen på egen hand.

Vad upplever du som det mest positiva med att vara författare?
– Friheten! Tveklöst. För en rastlös människa som mig är det en fantastisk gåva att kunna ta datorn under armen och slå mig ner varhelst jag vill. Tack vare stipendiet från författarfonden kan jag nu även resa utomlands och skriva om jag skulle känna för det. Jag måste uppleva mycket för att kunna skriva. Äventyr, konst, kärlek, hat, tårar, glädje, humor, nya vänskaper… Det är bensinen som gör det hela möjligt och det är ingenting man enbart kan läsa sig till. Då blir man bara kutryggig. Upplev så mycket du kan och ångra ingenting du gjort. Hellre det än att ångra allt du aldrig gjorde. Det är mitt tips.

– Sedan är självklart responsen från läsare oerhört smickrande och det motiverar mig verkligen till att fortsätta skriva. Framför allt att skriva på mitt sätt. Det är också en väldigt fin sida av författarskapet. Du hittar ditt eget språk som du känner dig trygg i och är stolt över. Slutligen så är det enormt utvecklande. Du blir aldrig fullärd och dina färdigheter utvecklas ständigt allteftersom äventyren genomlevs både i och utanför bokskrivandet.

Johannes Sandreyo
Foto: Jonas Norén / www.jonasnoren.se

Citat: Bonniers konversationslexikon (1922)

Sitter och bläddrar i Bonniers konversationslexikon från 1922, ett praktverk i 13 volymer, bundna i halvfranska band. Mina för 25 kronor på Tradera...

Nå, det är naturligtvis fantastiskt intressant. Under rubriken »Människoraser« finner jag ett långt kapitel, illustrerat med 48 ansikten. – De två första ansiktena är »Nordisk ras, Sverige«, men vi hittar också »Medelhavsras (blandad med negerras)«, »Främre asiatisk ras (övervägande). Askenasisk jude. Österrike«, »Finnfolk. Östersjöfinne (något uppblandad). Finland« och så vidare.

Vi kan väl tillåta oss ett lite längre citat också:

»Nordisk ras: ind. c:a 75, varvid största längden slutar med det väl markerade nackbenet, bred, rak, hög panna, smal nacke, långsmalt ansikte, smal näsrot, mannen c:a 172-175 cm., relativt långa armar och ben, rakt till vågigt, mjukt, blont, rödl. askblont hår, måttlig skäggväxt och hårighet, ljus hudfärg, rödblomstrande l. rosig hy, gråblåa ögon. Renast är rasen i Sverige, vars befolkning i stort sett är den mest homogent nordiska i Europa. I de s. landskapen och ö. Norrland, framför allt Norrbotten, är den dock blandad med alpina, resp. alpina och finska element.«

– Bonniers konversationslexikon, vol. VIII, sid. 515.

Jag tror inte Bonniers är särdeles stolta över formuleringar som dessa numera. Men de var kutym. I dag är de paria. Vad som hände i Tyskland något decennium efter att konversationslexikonet kom ut, har ju sedan dess gjort all antropologisk-biologisk forskning skadeskjuten, och begreppet ras har för alltid fått ett vidhängande ljud av stöveltramp.

Hursomhelst skapar det perspektiv att läsa inte bara dagens nyheter, utan även gårdagens.

Bokrecension: Breven från dödscellen

Breven från dödscellen: Ethel och Julius Rosenbergs brev innehåller brevkorrespondens mellan Ethel och Julius Rosenberg, och ett antal brev som endera av dem skrivit till sin advokat.

1950 grips amerikanska medborgarna, makarna Ethel och Julius Rosenberg för spionage för Sovjets räkning. Rosenbergs var kommunister. Ethel och Julius döms till döden. Domen skedde till stora protester från omvärlden, och med starkt ifrågasättande av deras skuld. När jag nu försöker få någon uppfattning av hur man ser på frågan i dag, verkar det som att de flesta kännarna av fallet menar att Julius faktiskt var skyldig till spionage, och att hans hustru var medveten om makens aktiviteter, men utan att själv vara inblandad mer direkt. Och vad gällde spionaget? Atombomben.

Som dömda till döden satt de i var sin cell på death row i Sing-Sing, med bara några meter mellan sig, men med tillåtelse till endast ett möte per vecka, med ett nät mellan sig. Men med möjlighet att skriva brev till varandra.

* * *

Läsningen är ganska enahanda. Den kretsar främst kring tre olika teman:

1. Makarna bedyrar sin kärlek till varandra.
2. Makarna yttrar sin omsorg om sina två söner.
3. Makarna reflekterar över sin situation och hur de med all säkerhet kommer att bli frikända.

Men att läsningen är enahanda förändrar inte det faktum, att läsningen är djupt rörande och fascinerande. Rosenbergs får sina överklaganden underkända. Och nådesansökan avslås av president Eisenhower själv. Och de inser steg för steg, att de står inför sin egen död – även om de inte ger upp hoppet om en räddning i slutskedet.

Och det verkar som om myndigheterna försöker ge dem deras räddning: de försöker övertala dem att erkänna, och så rädda sina liv. Men makarna står fasta. De kämpar för sanningen, menar de. Och, om man får utgå från att Julius var skyldig och Ethel kände till spionaget, då blir breven än mer fascinerande. Är det verkligen möjligt att Julius, i brev efter brev, när han bekänner sig till sanningen och deras oskuld, har ett annat perspektiv än det rent juridiska? Är hans sanning större? Syftar han på sanningen i kommunismens mål? Är spionaget – om det nu verkligen förekom – ett medel för att nå ett vackert mål?

Jag är fascinerad av brev. De är omedelbara. De är fragment, eftersom man omöjligen kan känna till all kontext omkring dem. Och de är ofta personliga. Nära människan. Förhoppningsvis.

* * *

Förord och efterskrift utgår från att domen mot Rosenbergs är felaktig, och att amerikanska staten är skyldiga till två mord. Nämnda efterskrift är skriven av Helen Sobell, vars make var bekant med Julius Rosenberg och själv blivit fängslad. När boken ges ut på svenska 1961 sitter han fortfarande i fängelse, efter över ett decennium i fångenskap. Han kom att sitta i 17 år, och hävdar sin oskuld så sent som 2008, vid 91 års ålder, då han intervjuades för New York Times, enligt Wikipedia. Helen Sobell dog 2002.

* * *

Julius och Ethel Rosenberg avrättades i elektriska stolen den 19:e juni 1953. Julius dog vid första elektrifieringen, skriver Sara Griberg i Allt om historia. Ethel fick elektrifieras flera gånger, och att döden inträtt kunde konstateras först efter fem minuter.
– – –
Breven från dödscellen: Ethel och Julius Rosenbergs brev, Ethel & Julius Rosenberg, Clarté 1961. Ej ISBN.

Rydbergdikt och vindling om poesi

Dikt är fantastiskt. Bra lyrik kan, med några få ord, kapsla in en känsla eller ett intryck eller en erfarenhet. I Viktor Rydbergs korta dikt »Svårmodets son« från 1882 möter läsaren en beskrivning av depressionen. Den sortens depression som är patologisk, snarare än ett humör som tillfälligt sjunker. Den sortens depression som gör uppstigandet på morgonen till en bedrift och ett företag i sig. Viktor Rydberg skriver:

Vart han går, av nattliga moln betäckes
himlen, fågeln tystnar och ängen gulnar,
källans sorl förstumas, och kalken sluter
doftande blomman.

Här har vi naturromantik och metaforer. Men jag låter det passera. För dikten förmedlar ändå känslan av betryckt mjältsjuka. Och lyriken ska förmedla just det: känslan. Den ska inte gå obemärkt förbi, den ska inte låta läsaren vara likgiltig. Om den gör det, är just den dikten inte för just den läsaren just då. Och då gör man väl rätt i att gå förbi dikten just vid det tillfället.

Kanske beror många människors motvilja mot poesi på att man inte läst en dikt som träffar målet. Det är knappast en långsökt tanke, att många har avskräckts från poesi för alltid, för att de tragglat »Hercules arla stod upp« nån gång, utan att förstå ett jota. Eller nåt annat liknande. Det är bra synd det.

Jag kan bara hoppas att undervisningen i skolan numera tar större hänsyn till modern poesi (och då menar jag poesi som har något att säga till den moderna människan, oavsett när den skrevs). Det kommer alltid att finnas ungdomar som hittar fram till Gunnar Ekelöf och ger sig på honom gång på gång tills man får ut nåt av honom (det tog mig många år, men jag förtrollades av hans språk och återkom och återkom). Men, vafan, musiktexter kan också vara poesi. Själv är jag mycket förtjust i Kents låttexter.

Jag menar inte att poesi behöver vara lättsmält. Men inte heller ska den kännas som en träbit i käften.

Läsförståelsen dalar i skolvärlden

Jag bryr mig inte särskilt mycket om skolpolitik. Jag menar att de med vilja att lära, alltid kommer att lära. Likväl är det beklämmande att få veta, hos Aftonbladet, att var fjärde femtonårig pojke har svårigheter med sina läsfärdigheter. För vad fungerar väl i skolvärlden, om inte läsförståelsen är grundmurad? Och framförallt – ur mitt perspektiv – hur igenmurad är då inte portalen till litteraturens parallella verklighet?

Visserligen ligger landets femtonåriga grabbar på genomsnittlig internationell nivå (inte lägre), men ett markant tapp har gjorts sedan 2000, meddelar Aftonbladet. Det är inte bra. En kulturellt högstående samhällsgemenskap behöver en mycket bred bas av elitläsare – personer för vilka läsandet i sig inte är en problematik över huvud taget, en färdighet lika självklar som cyklistens cyklande eller skridskoåkarens skridskoåkande.

Så vad göra? Nå, där skolan misslyckas, må föräldrarna stiga in med sin tid och sitt engagemang. Och där föräldrarna saknar förutsättningar för detta – blir det i realiteten mycket svårt, eftersom hela ansträngningens tyngd då faller på den enskilda eleven. Sån är verkligheten. I väntan på en skola, där så många som det bara är möjligt blir just elitläsare så tidigt som det bara är möjligt.

Tips: Lyrikboken (igen)

Jag har skrivit om det här förut. Men jag gör det igen. Jag menar, att ska man bara ha en poesiantologi med svenska dikter, så bör man leta rätt på Lyrikboken. Den senaste versionen jag fått tag i trycktes 1986, men jag har alltså även två tidigare utgåvor. Med varje utgåva har urvalet reviderats och utökats.

Den senaste utgåvan (om det nu inte finns fler – vilket man i och för sig kan stilla bedja om), innehåller 1270 svenskspråkiga dikter, av 219 namngivna poeter och ytterligare ett antal anonyma diktare. Alltså ryms en oerhörd rikedom mellan de två hårda pärmarna på 816 sidor, inklusive ordentliga register. Det är en verklig (mer eller mindre) sekulär bibel att räkna med.

Emellanåt får jag för mig att jag skulle vilja binda in en bok i skinnband. Lyrikboken är definitivt en sådan bok.

Lyrikläsare – leta reda på och skaffa Lyrikboken och gör dig själv på det viset en stor tjänst!
– – –
Lyrikboken, Tage Nilsson m.fl. (red)., Forum 1986. ISBN: 91-37-09071-2.

Varför läsa?

Varför läser jag?

Jag läser för att läsandet ger mig ett själviskt nöje. Jag läser för att läsandet spränger horisonter i alla riktningar. Jag läser för att min kunskap så förökas, och min insikt med den. Jag läser för att jag tycker om känslan av en bok i handen och lukten av papper. Jag läser för att skönhet uttrycks så väl i bokstäver. Jag läser för att läsandet är en förutsättning för skrivandet. Jag läser för att det ger mig referenser och fyrar i mörkret. Jag läser för att läsandet kastar mig in i andra människors medvetanden, och tillåter mig att stjäla deras upplevelser. Jag läser för att jag då glömmer och jag läser för att minnas. Jag läser för att jag gillar bokens tyngd i fickan. Jag läser för att vackra formuleringar är som blixtnedslag i verkligheten. Jag läser för att erfara saker jag annars aldrig skulle erfara: jag står i Auschwitz, jag ser tefat landa, jag sitter i dödscellen, jag bestiger berg och korsar oceaner.

Jag läser, för att läsandet får mig att känna mig som en bättre människa.

Jag läser för att läsandet ger mig ett själviskt nöje.

Bokrecension: Komma ut

Komma ut: Berättelser från garderoben är skriven av Anders Öhrman, chefredaktör för tidningen QX.

Öhrman har i sin bok intervjuat och låtit en stor mängd människor berätta om hur de kom ut som homo- eller bisexuella, och i ett fall transsexuell. En del av personerna i boken finns representerade med egenhändigt skrivna texter.

Och det är ett brett spektrum av berättelser som läsaren får ta del av. Samtliga är djupt fascinerande. Vissa har valt att skriva mail. Andra skriver brev. Många tar det öga mot öga. Vi har de tragiska berättelserna: kvinnan som försköts av sin mor, när hon berättade att hon var lesbisk. En annan ung kvinna av kurdiskt ursprung, som fruktar för sina föräldrars reaktion, och därför inte kan komma ut. Åter en annan ung kvinna som försöker bota sig genom kristen terapi och bibelstudier. Roger Nordin, känd från radio, beskriver hur han skrev ett mail till sina föräldrar, och fick ett varmt mail tillbaka. Vi har toppdiplomaten Sverker Åström, som höll sin sexualitet hemlig för offentligheten under sin karriär, men som var öppen inför kollegorna, och som av Palme får reaktionen "So what", när Åström kom ut för honom. Och vi har killen vars föräldrar kör honom till akuten, när han berättat att han är bög. Till allmän förnöjelse för sköterskorna.

I boken kommer också en vän till en kille som kommit ut som homosexuell till tals. En grupp föräldrar samtalar om sina erfarenheter. Särskilt charmig är berättelsen om tjejen som via en tidningskrönika kommit ut för sin mormor och morfar. Det visar sig då att mormodern länge anat hur det låg till – och att hon sparat tidningsurklipp om homosexuella i tio år, för att överlämna till barnbarnet: idel positiva urklipp...! Och så har vi mannen i det döda äktenskapet, som kom ut för sin familj, och den frånskilda kvinnan som gjorde samma sak för sina barn. Och Magnus Carlsson medverkar i en varm intervju, där han skildrar hur hans föräldrar befriade honom från ett negativt förhållande högst handgripligen, och hur de med tiden har »gått från ett småstadstänk till total öppenhet« (sid. 169).

Trots den tragik som ryms mellan bokens pärmar, är det ändå en uppmuntrande skrift. De som tagit steget att komma ut verkar ha blivit lyckligare och mer harmoniska människor. De vittnar om hur tyngder fallit från deras bröst, och hur de nu lever ett mer ärligt liv. De få katastrofer som finns i boken är just få. Och även i de fallen: vem vill leva i en familj där man som barn inte accepteras som man är?

Likväl irriterar jag mig på en del föräldrars reaktioner på barnens emancipation som homo- eller bisexuella. De säger att de älskar dem. Ändå. Ständigt detta »ändå«. Som om det ens fanns ett alternativ till att älska dem: som om det fanns på kartan att inte älska dem… Av alla reaktionerna i boken, synes Palmes reaktion på Åströms tillkännagivande vara bland de rakaste och sundaste: »So what?«, åtminstone så länge det gäller vänskaps- och kollegiekretsen. Det är ett intyg på att det spelar inte någon roll till vem attraktionen är riktad: personer av samma könstillhörighet, eller motsatsen.

* * *

Så hur var det för mig? Det är omöjligt att inte bli personligen berörd av Komma ut, om man själv gått igenom en komma ut-process. Nå, min historia är lång. Jag har alltid vetat att jag var annorlunda. Men kristen konservativ religiositet tågade in i mitt liv i fjortonårsåldern, och kväste min förmåga att leva som en öppen homosexuell person. Jag slet mig loss från religiositeten en bit över tjugoårsåldern, och därefter var hindren bortröjda. Jag kom ut för mina föräldrar, för mina närmaste vänner. Och till sist blev jag så helt öppen med vem jag är. Det ångrar jag inte. Det ångrar jag absolut inte. Jag önskar bara att jag kommit ut långt, långt tidigare. Kanske att jag då inte behövt må så djävla dåligt under så lång tid.

Öhrman skriver:

»...en sak är säker, du kommer att må bättre med dig själv när du väl tagit steget ut och berättat. Hur jobbigt det än blir så är det alltid en befrielse och en oerhört stark känsla att vara sann mot sig själv och sin omgivning.« (sid. 241)

Så sant som det var sagt.

* * *

Komma ut bör kunna fungera som en motiverande bok för dem som ännu inte tagit steget, och plågar sig med att leva ett liv i garderoben. Komma ut visar på att den person som fortfarande håller till i garderoben med all sannolikhet andas lättare utanför den. – Men också släkt och vänner till personer som nyss kommit ut lär ha stort utbyte av den, och kan genom den säkert få större förståelse för den ofta jobbiga process som det är, att först helt och hållet erkänna för sig själv att man är bög eller flata, och sedan också stå för det utåt.
–––
Komma ut: Berättelser från garderoben, Anders Öhrman, Natur & Kultur 2009. ISBN: 978-91-27-41916-2.

Text: Om emigrationen från Sverige (1893)

Artonhundratalssvenska ligger mig varmt om hjärtat, även om den naturligtvis hör hemma just på artonhundratalet. Språk är organsikt och ska som något organiskt anpassa sig efter sin omvärld. Eller ska vi kanske kalla språket dynamiskt? Eller rörligt? Alltihop? – Det hindrar oss emellertid inte från att njuta äkta gammalsvenska i källorna.

Ett språkexempel ur en almanacka för år 1893:

»Om emigrationen från Sverige.

De stora folkvandringar, som i våra dagar försiggå från Europas flesta länder, leda mestadels till den så kallade Nya Världen eller Amerika, framför allt Nordamerikas Förenta stater. Dessa folkvandringar synas tilltaga år från år och hafva blifvit så öfvermäktiga alla andra folkströmningar, att när man talar om emigration eller utvandring, så menar man vanligen därmed utflyttning (från Europa öfver Atlanten) till Norra Amerika. Detta är dock icke fullt riktigt, ty ordet emigration (utvandring) bör rätteligen förstås såsom betecknande hvarje flyttning till främmande land, då den flyttande har för afsikt att därstädes blifva bofast. Med emigration menas således icke allenast utflyttning till Norra eller Södra Amerika utan ock till andra så kallade trans-atlantiska eller trans-oceansika (d.v.s. på andra sidan oceanen belägna) länder, samt äfven till främmande riken uti Europa. Det är dock endast i Sverige, som man gifver så vidsträckt betydelse åt ordet emigration, att man däri inbegriper utflyttningen äfven till europeiska länder, och detta beror därpå, att, tack vare våra husförhörslängder (hvartill intet annat land, utom Finland, har någonting motsvarande), vi kunna bokföra äfven de personer, som flytta icke längre bort än till våra grannriken inom landet, från socken till socken eller från landsbygden in till städerna, räknas ingenstädes till emigrationen, oaktadt denna omsättning i och för sig, i synnerhet till städerna och framför allt till de stora, ofta visat sig i storlek jämförlig med utflyttningen till främmande land.

Motsatsen till emigration är immigration (inflyttning), hvilken därför betyder utländingars inflyttning till ett land, för bosättning därstädes. När därför en svensk utflyttar till Amerika, kallas hos oß emigrant, men i Amerika immigrant. Vore flyttningen tvärt om, blefve ock benämningen omvänd. Hos oß omfattar immigrationen ett högst ringa antal verkliga utländingar, utan de flesta af våra immigranter äro icke annat än återvändande emigranter, och således svenskar, som en gång i tiden emigrerat men slutligen funnit att 'hemma är bäst', hvarför de åter uppsökt fosterjorden, eller ock blifvit hemskickade, enär de fallit det nya landet till last.

Hvilka ofantligt stora människomassor flytta till främmande länder, kan man finna däraf, att under de trettioåtta åren 1851—1888 skola enligt beräkning mer än tjugutvå millioner personer lämnat Europa för natt söka sin utkomst i andra världsdelar. Af dessa foro mera än tolf millioner till Nordamerikas Förenta stater.

Ungefär hälften af alla dessa emigranter beräknas hafva varit vuxna män, vid paß en fjärdedel utgjordes af vuxna kvinnor och omkring en fjärdedel af barn.

Enligt uppgift från Nordamerikas Förenta stater hade endast under de tio åren 1881—1890 dit inströmmat från världens alla kanter 5,247,000 människor, hvaraf dock största mängden eller 4,722,000 kommo från Europa. För att rätt fatta betydelsen därom, att om Sverige ensamt skulle nödgats lämna alla dessa människor, så hade på de få åren vårt land blifvit en fullkomlig ödemark, och skulle här nu icke finnas en enda människovarelse. Man ser häraf, i hvilken förfärande grad ett ungt land, sådant som Nordamerika, kan utsuga äldre länders lif och blod.

Före 1850-talet saknas uppgifter om utvandringen från vårt land, men den synes hafva varit ganska obetydlig, möjligen uppgående till några hundratal personer årligen och antagligen i det närmaste motvägd af inflyttningar. Under de därpå följande fyra årtiondena uppgifves emigrantantalet sålunda:

Åren 1851—1860 . . . . . 16,900 emigranter.
" 1861–1870 . . . . . 122,477 "
" 1871—1880 . . . . . 150,269 "
" 1881—1890 . . . . . 376,401 "

Hela det sända antalet uppgår alltså till 666,017 personer, och folkströmmen har årtionde efter årtionde gått i allt högre vågor, så att mera än hälften faller på det senast gångna.

Denna ökning har dock ingalunda fortgått i jämnt stigande, utan tvärt om visa de särskilda åren högst betydande växlingar. Under hvart och ett af åren 1858—1860 utvandrade sålunda endast några hundra personer, men år 1868 sprang utvandraretalet upp till fullt 27,000 samt som följande år ännu högre eller till 39,000, hvilket ej kunde annat än väcka allvarlig uppmärksamhet. Ännu mera betänkligt är, att man i senare tider fått bevittna, hurusom under 1880-talet icke mindre än trenne år (1882, 1887 och 1888) företett hvartdera en ström af mera än 50,000 emigranter. Huru stor denna förlust af människor är, kan man finna däraf, att ön Gotland, som dock utgör för sig ett helt län och ett helt stift, knappt har flera bebyggare.

Under det sista årtiondet utgjordes deß 376,401 utvandrare af 206,988 personer af mankön och 169,413 af kvinkön, och var mankönet således till antalet betydligt öfverlägset kvinkönet. Kvinnornas antal synes dock mer och mer vara i stigande och sålunda närma sig till männens antal.

Det är vidare utrönt, att de nämnda utvandrarne utgjordes af 67,765 gifta personer och 242,744 vuxna ogifta samt 65,892 barn. Erfarenheten i detta hänseende visar deßutom, att utvandrareskaran till städse större andel består af ogifta personer, eller att de gifta och barnen, ehuru äfven de i allmänhet under senare tider vuxit i antal, dock icke gjort det så mycket som de yngre personer, som ännu ej hunnit bilda egen familj. Beträffande de gifta är särskilt att anmärka, att om de såsom tillbörligt varit farit ut som par, så borde de till halfva antalet hafva varit män och till halfva antalet kvinnor. I själfva verket voro af sista årtiondets utvandrare 36,465 gifta män och 31,300 gifta kvinnor. Således hafva minst 5,000 män farit från sina hustrur, stundom måhända för att först se sig om i det nya landet, innan de hämtat till sig de sina, men väl oftast öfverlåtande åt fattigvården i hembygden att taga hand om de öfvergifvna hustrurna och barnen. Några hafva återvänt till fosterjorden.

Människor af alla möjliga åldrar, från och med spenabarnet till och med åldringen på grafvens brädd, bidraga till ökandet af utvandrareskaran, och man har sålunda under vissa år räknat ända till 3,000 barn, yngre än 5 år, som utförts af sina föräldrar. Största antalet utvandrare, eller nära en fjärdedel af hela antalet, faller dock på dem, som äro i åldern 20—25 år. Närmast därintill i storlek komma åldrarna 15—20 år och 25—30 år, hvilka åldersklasser hvardera utgjort ungefär en sjettedel af det hela.

Räknadt efter de olika yrken, som emigranterna tillhört och af hvilka de jämte hustrur och barn haft sitt uppehälle, innan de öfvergåfvo fädernejorden, hafva under åren 1881—1890 de emigrerade, familjemedlemmarna inräknade, varit: 104,000 tjänstehjon, 96,000 jordbruksarbetare jämte inhyses- och backstuguhjon, 67,000 arbetare af obestämdt slag, 45,000 fabriks- och handtverksarbetare, 5,500 bergverks- och bruksarbetare, 10,000 handlande och sjöfarande samt 49,000 utöfvare af andra eller ej uppgifvna yrken. Man finner alltså, att det är hufvudsakligen den s.k. arbetsklassen som begifver sig bort.

Undersöka vi nu, från hvilka trakter af vårt land emigranterna utgå, så befinnes det först och främst, om vi fortfarande hålla oß till sista årtiondet, att från rikets landsbygd utströmmade 304,232 och från städerna 72,169. Direkte efter antalet räknadt utvandrade således fullt fyra gånger så många från landsbygden som från städerna, men om man räknar efter folkmängden, blir det en något starkare utvandring från städerna än från landsbygden.

[---]«

Almanack För Året Efter Frälsaren Christi Födelse 1893, P. M. Norstedt & Söner, sid. 30ff.

Mjältsjukt poesifragment

Knappast muntert, men vackert formulerat. Ur dikten som börjar »Kvällshimlen bär färg utav mörker och ros«:

»Räknar jag år
räknar jag sår
räknar jag mörka bekymmer.«

– Birger Sjöberg

Nostalgidikt: Hjalmar Procopé

Min själ har en ton, som den aldrig blir kvitt,
den dallrar för djupt därinne —
ett sus från ett sekel, som icke är mitt,
ett eko, ett arv, ett minne.

Där står för min syn en förgången tid,
ett fordom, som drömmarna väva,
då världen var vacker och ljus och vid
och livet var lätt att leva.

Däruppe var himmelen mera blå
och jorden mer grön här nere,
och lyktorna voro väl färre då,
men stjärnorna säkert flere.

– Hjalmar Procopé (d. 1927)