Bokrecension: Spöksyn och verklighet | Uno Willers

Spöksyn och verklighet är en samling texter av Uno Willers (1911–1980), historiker och riksbibliotekarie. Boken utkom första gången år 1961. Jag har läst en upplaga från 1974.

* * *

Det är ett sällsynt stort nöje att ta del av hur någon verkligen går till botten med ett källkritiskt problem. Sådana övningar utför Willers i sin essäsamling Spöksyn och verklighet. 

Förutsättningen är i ett fall den en gång kända och spridda spökhistorien som Karl XI skall ha varit med om kort innan sin död. En natt skall kungen ha märkt att rikssalen på gamla slottet var upplyst. Han och några personer till beger sig dit, och ser där en ung konung, samtidigt som någon annan halshugger högt uppsatta män. Karl XI får veta att detta kommer att bli verklighet om sex konungar. Karl XI skall sedan själv skrivit under ett dokument där händelsen skildras.

Det visar sig att historien kom att aktualiseras under olika regenter. Willers ser hur den har vandrat omkring, används i politiska syften, tryckts utomlands och spårar dess rötter samt tar upp hur olika historiker undersökt densamma. 

Åter en annan spökhistoria analyseras på liknade vis, nämligen den om vad som skall ha skett under likvakan för Karl XI:s hustru drottning Ulrika Eleonora. Under det att hennes kista stod på Karlborgs slott kommer en natt en hästdragen vagn med en besökare dit. Besökaren igenkändes som en väninna till den döda drottningen. När vaktchefen sedan kikar in genom nyckelhålet till salen där drottningen vilar och dit väninnan gått, ser han hur de två damerna samtalar vid fönstret. Väninnan kommer inte ut, hon försvinner, liksom vagnen med hästarna, och vaktchefen dör någon dag senare.

Och på liknande sätt som i det redan omtalade fallet går Willers igenom historien, spårar hur den traderats och var den dyker upp i handlingarna, samt urskiljer vaktchefen Stormcrantz' verkliga livsöde.

* * *

Det här är givetvis en smula smala saker att ägna sig åt, men uppvisar hur man med noggrannhet kan nalkas berättelsers ursprung, spridning och hur de varierats. Den klarhet som arkivstudier uppenbarligen kan skänka är rent förvånande stor!

Boken rymmer också ytterligare texter som mer eller mindre lösligt anknyter till spöktemat. Ett mycket noggrant referat ägnas åt M. R. James spökhistoria ”Count Magnus”, som syftar på Magnus Gabriel de la Gardie som person, men som försetts med medvetna falsifikationer, som emellertid visar sig påtagligt sofistikerade. Spökhistoriens greve äger föga likhet med verklighetens greve, men förvrängningarna är utförda med finess.

Vi får i Spöksyn och verklighet också stifta bekantskap med några glimtar av August Strindberg som skolpojke, en folklivsforskares jakt på belägg för existensen av jätteormar i Småland under 1800-talet och paret Verner von Heidenstam och Emilia f. Ugglas' vistelse i schweiziska Bühler under sin bröllopsresa på 1880-talet; Willers besöker orten långt efteråt och hittar fortfarande spår av deras vistelse där.

Personlig och särskilt drabbande är Willers återgivande av sina erfarenheter som flygkurir mellan Sverige och svenska legationen i Berlin med början under senare delen av 1944. Det livsfarliga uppdraget då Willers förmedlade diplomatpost kunde han på lediga stunder kombinera med resor till universitetet i den alltmer sönderbombade tyska huvudstaden. Där genomförde han källundersökningar och citatkontroller .

* * *

Uno Willers välskrivna bok om spöken, det spöklika och om arkiv och texter är nog tilltalande särskilt för folk som gillar texter av olika slag, och att fördjupa sig i textmässiga problem och frågeställningar. Men den rymmer som vi ser också personliga erinringar av annat slag. Berlinskildringen förtjänar att lyftas fram som vittnesbörd om det sönderfallande Tysklands huvudstad under slutet av andra världskriget, såsom staden framstod för en utlänning på besök.
– – –
Uno Willers, Spöksyn och verklighet. Stockholm: Bokförlaget Trevi, 1974. 147 sidor.

Bokrecension: Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen | Stig Linnell

Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen är skriven av journalisten och författaren Stig Linnell (f. 1945). Boken utkom första gången 1993. Jag har läst en upplaga från 2002. En uppdaterad version utkom 2006.

* * *

Jag uppskattar spökhistorier, särskilt sådana som berättats under lång tid. Och jag intresserar mig för platser där något extraordinärt en gång har hänt.

Här i Borås är det kanske lite ont om både spökhistorier och platser där något extraordinärt inträffat, men några av de senare har jag i alla fall besökt. Som den sannolika platsen där gårdfarihandlaren Boberg bodde och mördades 1724, och den säkrare platsen där de tre personer som dömdes för medverkan i mordet avrättades.

Och i Dannike någon mil utanför staden står i en skogsglänta en minnessten till åminnelse av att prosten Lidell sköts där året 1827, ett skott som åsamkade hans död inte lång tid därefter.

Och på en halvt bortglömd plats bakom Ericsson, nära motorvägen, finns fortfarande den gamla kolerakyrkogården kvar.

Vad gäller spökhistorier har vi skrönan om gengångaren på Bäckängsgymnasiet, och berättelsen om spöken på och vid Torpa stenhus, som inte ligger så långt bort härifrån.

Det finns ruskiga platser också här. Men så många som Stig Linnell berättar om i sin Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen, det har jag inte hittat.

* * *

Personligen är jag inte särskilt väl bekant med Stockholms stadsdelar, hus och torg. Likväl är det en resa genom huvudstaden som Linnell tar läsaren med på. De historier av sägenslag och historiskt slag som han berättar kan i samtliga fall knytas till en konkret plats, och platserna har han till fromma för oss som inte är stockholmsbor markerat ut på kartor.

Det är ju så, att alldeles under nuets tunna hinna ligger det historiska kvar, ibland som spår i landskapet, ibland endast som berättelser. Vad Linnell gör, är att han låt oss se många dunkla, kusliga inslag ur historien runtom i staden.

Vi får alltså stifta bekantskap med spökena som sägs hemsöka Stockholms slott. Vi möter platsen där Lasse Lucidor mötte sitt slut i en olycklig duell. Vi besöker flera avrättningsplatser. Påstådda häxor som blev offer för häxhysterin på 1600-talet får sina bostäder utpekade.

Gengångaren på gamla Södra Barnbördshuset finns med, liksom Klara nunna, som ibland sägs ses på Klara kyrkogård beskrivs. Och ett antal begravningsplatser, varav spåren ibland nästan eller helt är borta ovan jord, berättas det också om. Därtill om några kända brott och var de genomfördes, såsom mordet på Axel von Fersen på 1800-talet och "Kakelugnsmordet" som drabbade Robert Aspelin på 60-talet.

Författaren blandar sägenstoff och historiska händelser. Den röda tråden är att berättelsen eller händelsen kan knytas till en viss plats i Stockholm.

Inte minst gripande är den i boken återgivna texten av Ivar Lo-Johansson, där han beskriver hur han som ung med hjälp av en polisman tog sig in i Karolinska institutets bårhus, och där kunde ta den nyss avlidne Dan Andersson i betraktande, en diktare han mycket beundrade.

* * *

Titeln kan få en läsare att tänka sig att Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen i huvudsak är riktad till en yngre publik. Språket är också mycket tillgängligt. Men alltför ung bör läsaren kanske inte vara. Boken är bitvis riktigt kuslig och en och annan bild kan nog störa nattron, inte minst ett fotografi av när en mördad person tas upp ur vattnet vid Strandvägskajen. Boken består ju långt ifrån enbart består av spökhistorier, utan berättar också om betydligt mer påtagliga tragedier.

Om man fascineras av det historiskt lite aparta, det udda, det ruskiga, är Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen en utmärkt bok att ta del av. Boken kan fungera som en guidebok till sällan omtalade, men historiskt likväl mycket intressanta, platser i Stockholm. Jag hoppas själv få möjlighet att besöka både en och annan plats som Linnell skriver om, och som jag väl aldrig hade fått kännedom om, utifall att han inte skrivit sin bok.
– – –
Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen, Stig Linnell. Bokförlaget Prisma 2002. ISBN: 91-518-4075-8. 252 sidor.

Bokrecension: Svenska folksägner | Bengt af Klintberg

"Näcken" av Ernst Josephson

Svenska folksägner är skriven av etnologen Bengt af Klintberg (f. 1938). Boken utgavs första gången 1972. Jag har läst e-boksutgåvan från 2014.

* * *

En sägen är inte en saga. Snarare är det en relativt enkel episod utan utvecklat narrativ, ofta förankrad till en viss plats och kanske till en viss person. Inte sällan innehåller den ett övernaturligt inslag, ehuru den likväl i allmänhet var avsedd att sätta tro till.

Men sägnerna är uppträder inte enbart på en viss plats, utan sprids och planteras på nya orter med nya namn och delvis nytt innehåll: som de moderna vandringssägnerna som Bengt af Klintberg presenterat i flera böcker, har de gamla folksägnerna vandrat från person till person, tidvis över stora avstånd och emellanåt genom betydande tidsrymder.

Ett representativt urval av sådana folksägner presenterar af Klintberg i Svenska folksägner. Totalt rör det sig om 430 små berättelser från hela riket, som i regel samlats in under 1900-talets första decennier, då folk födda under 1800-talet fått agera sagesmän.

Man kan dela in Svenska folksägner i två block. Den första delen är den fylliga inledning som af Klintberg skänker, där han lägger ut texten om hur forskningen kring sägnerna går till.

Den andra delen utgörs av själva sägnerna. Uråldriga motiv, som människan som presenterar sig vid namnet Ingen eller motsvarande inför en hotande varelse, och som människorna som somnar och vilka ett väsen försöker göra lika långa, samsas med berättelser som präster som utmärkt sig för sin förfarenhet i kamp med djävulen och karlar som varit alldeles särdeles starka.

* * *

Sägnerna ger en god inblick i en värld som myllrade av övernaturligt liv, en värld där människorna har att förhålla sig till sådana väsen som skogsrået, näcken, tomten, jättar, troll, vättar, älvor, gengångare, mylingar, lyktgubbar, maran, mjölkharen, djävulen och kloka gubbar och gummor.

Men texterna skänker förutom inblickar i dessa väsens natur och verksamhet även insikt i livsbetingelserna för allmogen under 1800-talet: om livet i skogen, på åkrarna, om seder och bruk och givetvis om den föreställningsvärld som då fanns men som nu är avdöd och borta.

* * *

Den rejäla inledningen i Svenska folksägner fungerar bra som en koncis introduktion till arbetsfältet: hur man inom detsamma kategoriserar, analyserar och drar slutsatser kring materialet. af Klintberg gör det också klart att folkloristiken inte är alldeles lättarbetad. Det är svårt att till exempel avgöra ett visst motivs ålder och dess släktskap med motiv vi möter i äldre sammanhang, till exempel den fornnordiska textkretsen.

af Klintberg visar också hur djup tragik kan dölja sig i sägnerna.

En sådan sak som pestens härjningar under 1300-talet anas till exempel i vissa episoder.

Och föreställningen om bortbytingar är kanske särskilt hjärtknipande. För bakom tanken att trollen bytte ut spädbarnet mot ett av sina egna barn kan den historiska verkligheten vara att man försökte förklara varför vissa barn föddes mentalt eller fysiskt handikappade. Än mer tragiskt blir det om man vet om att sättet att få trollet att byta tillbaka igen, var att behandla det trollbarn man trodde sig ha fått så illa som möjligt.

* * *

Till varje sägen har af Klintberg fogat en källhänvisning och inte sällan en längre eller kortare kommentar varigenom läsaren får en uppfattning om sägnernas förmodade ålder och hur de är spridda i landet, och i vissa fall i Skandinavien och Europa.

Kommentarerna är förlagda sist i boken och i e-boksform blir det något bökigt: det hade varit betydligt enklare om kommentaren följt direkt på sägnen – det digitala formatet gör det lite omständligt att bläddra. Men tack vare väl valda namn på varje sägen har läsaren nog huvudstråken i de flesta historierna, ehuru de är ganska många till antalet, i någorlunda minne när man väl når kommentarerna.

Svenska folksägner är en mycket värdefull bok att studera om man önskar sätta sig in i vad man i Sverige tänkte och berättade och hur man levde i förflutna dagar. Dessutom är åtskilliga av sägnerna spännande, ruskiga och inte sällan burleskt humoristiska.
– – –
Svenska folksägner, Bengt af Klintberg. Nordstedts 1972. E-bok 2014. ISBN: 978-91-1-306545-8.

Bokrecension: Berättelser om det okända | Clas Svahn

Berättelser om det okända är skriven av journalisten och författaren Clas Svahn (f. 1958), som även är ordförande för UFO-Sverige. Kanske kan man kalla denna bok en fristående fortsättning på Det okända.

* * *

I Berättelser om det okända ger Svahn fritt utrymme åt sin fenomenala berättartalang. När han berättar om diverse mer eller mindre besynnerliga fenomen och märkligheter, har han ofta en mycket finstämd ironisk ton, som aldrig slår över i sarkastiska elakheter gentemot de troendes skara, vare sig de tror på mumiens förbannelse, Atlantis eller slagrutor. Svahn är alltid respektfull, aldrig nedlåtande.

Boken består i stor utsträckning av en mängd rapporterade anekdoter. Många har hämtats från äldre tidningsartiklar, och Svahn torde ha gjort ett imponerande arkivarbete för att samla in sitt material. Men ambitionen stannar inte där, blott vid ett återrapporterande och refererande. Många gånger får vi som läsare följa med några steg längre, och författaren spårar upp rötterna till de olika händelserna. Inte sällan visar det sig, att berättelser om fantastiska ting antingen har endast några få eller någon enstaka sagesman, eller så visar det sig att anekdoten från början helt enkelt stammar från fiktionen — som i fallet Rudolph Fentz.

Rudolph Fentz, berättar Svahn, sades plötsligt ha dykt ur tomma intet upp på Times Square 1950, verkat förvirrad, gått ut i trafiken och blivit ihjälkörd. När man undersökte kroppen, visade papper att mannen var Rudolph Fentz, en man som 1876 skulle ha försvunnit när han gick ut för att röka. En mängd detaljer återges i rapporterna om fallet. Emellertid granskade en spanjor fallet, och kunde dra slutsatsen att alltihop, ända ner till de förekommande namnen, är påhitt och hämtat från en novell av Jack Finney.

* * *

Anekdoter av det här slaget är Berättelser om det okända full av. Varje kapitel har ett särskilt tema. De första kapitlen ger något av en bakgrundsskildring om anekdotsamlare, spåkonst, och science fiction innan science fiction myntats som begrepp. Åter andra kapitel handlar om sådant som dödsstrålar, folk som menar sig kunna leva på luft allena, havsmonster, tidsresor med mera. Exemplen kommer från hela världen, med tonvikt på Amerika och Europa, och — för oss särskilt intressant — Sverige.

Clas Svahn skriver i sitt förord:

"'Berättelser om det okända' är på flera sätt en studie i folktro."

Precis så uppfattar också jag det, efter att ha läst boken. Numera är det relativt få som säger sig tro på troll i skogarna och näcken i bäckarna. Desto vanligare är det att ana en viss vurm för allehanda halvockulta läror, teorier och uppfattningar. Genom Berättelser om det okända lär vi känna en del av det materialet och får dessutom en provkarta på de märkligheter som trots allt sker, och som vi åtminstone i bland ännu inte har nån riktigt rimlig förklaring till.
– – –

Berättelser om det okända, Clas Svahn, Bokförlaget Semic 2008. ISBN: 978-91-552-3533-8. 240 sidor.

Bokrecension: Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen

Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen är skriven av Claes Svahn, journalist och ordförande för den skeptiska rörelsen UFO-Sverige, som undersöker UFO-fenomen. Svahn har bland annat en läsvärd blogg hos Dagens Nyheter.

Boken är inte ett vetenskapligt verk, utan snarare en exposé, eller en journalistisk långrapport om ett fenomen som Svahn försöker ringa in med orden i titeln: sekter och hemliga sällskap. Genom detta mycket breda angreppssätt lyckas han i samma bok klämma in sinsemellan synnerligen olika organisationer och grupperingar, såsom frimurare, rosenkorsare, Ku Klux Klan, maffian (rent allmänt), Bilderbergergruppen, Skull and Bones, Jehovas vittnen, Plymouthbröderna, Livets Ord, Opus Dei, Davidianerna, Aum Shinrikyo, Heavens Gate, Knutby, Moonrörelsen, Korpelarörelsen och Verkligheten center [sic!].

Vad rörelser som maffian, Jehovas Vittnen, Frimurarna och Heavens Gate har gemensamt kan kanske diskuteras, men den röda tråden i boken är slutenhet, hemlighetsmakeri och destruktivitet. I vad mån frimurarna är destruktiva kan också diskuteras, så klart; men i den del av boken som behandlar frimurare och annat ordensfolk anar jag en viss konspiratorisk baktanke, som om texten outtalat säger jag undrar just vad frimurarna verkligen står bakom.

Men där upphör också bokens svagare sidor. Kapitlet om ordnarna kan man läsa som en konspirationshistorisk redogörelse, medan texterna om de mer uttalat religiösa rörelserna blir mycket intressanta för en religionsvetare som jag själv, och säkert för var och en med intresse för frågor som dessa.

Från min tid på universitetet minns jag att man såg ganska överseende på sektfenomenet. I dag kan jag vara förvånad över det. Där man i akademiska kretsar med all rätt avhöll sig från moraliska utlåtanden, borde man ändå inte vända undan blicken från den påtagliga skada som många tar av tillvaron i en sekt, inte minst sedan man blivit en avhoppare. Svahn har ett utförligt kapitel om Jehovas vittnen. Jag känner själv åtskilliga vittnen och har inga förutfattade meningar om deras aktiviteter, men faktum kvarstår: många har tagit skada när de lämnat rörelsen.

En före detta äldstebroder berättar i boken om hur han personligen känner till ett tiotal fall av självmord bland unga människor som valt att sätta Jehovas vittnens läror i fråga (sid. 68). Han skildrar även den sorgliga historien om en sextonårig flicka som väljer att lämna vittnenas samvaro. Hon blir på äldstebrödernas rekommendation utkastad ur familjen, som bodde i Rikets sal, och fick skaffa sig ett jobb och därmed sluta skolan. Pappan fick dock lov att hjälpa dottern med maten, om han ställde den utanför dörren och inte tog kontakt med henne. (sid. 69)

Mängder av märkliga seder och fakta presenteras i boken. Den svenska sekten Efraimiternas medlemmar förbjöds att bära paraply eller laga tänderna, eftersom Guds änglar inte ägnade sig åt sådant. (sid. 85) Bland Plymouthbröderna får man inte handla på Konsum, eftersom evighetssymbolen i loggan ses som Satans märke. (sid. 108) Moonsektens ledare Sun Myung Moon menar sig ha försonat Hitler och Stalin i andevärlden. (sid. 184) Raëlianerna kämpar för att bygga en ambassad för utomjordingar, som då skulle behaga komma och ta residens där. (sid. 209) Finlands förebedjares ledare Laila Heinonen menar sig ha kommit på (fått?) receptet på en behandling mot cancer: jod och filmjölk. (sid. 239) Scientologernas idésystem om utomjordingar och andra märkligheter är helt enkelt för omfattande för att skildras här...

Det verkar inte finnas något särskilt skydd mot att dras in i sektsammanhang. Undersökningar visar, att exempelvis utbildnings- eller inkomstnivå inte sällan är högre bland sektmedlemmar än i den generella populationen. Snarare än budskapet i sig, verkar den karismatiska ledaren vara en nyckelfråga för att attraheras till ett sektsammahang. (sid. 91) Ledaren blir ofta en form av messiasgestalt, en återfödd Kristus, en profet som har direkttillgång till Gud och kan uttolka hans vilja, ofta i detalj.

Sekter är farliga. Rationalism sätts helt ur spel till förmån för en enskild persons eller ett ledarskaps idéer, som gjorts omöjliga att ifrågasätta utan att man därmed även riskerar att åka ur gemenskapen, och därmed (i synnerhet om man fötts in i organisationen) förlorar sin gemenskapsbas: familj, släkt, vänner. – Men sekteristiska tendenser finns även inom Svenska kyrkan, för att ta ett exempel ur min egen värld, där fortfarande hjärntvättsliknande center finns, där man genom selektiv undervisning och starkt grupptryck når strukturer där likformade människor förkunnar ett och detsamma, eller nästan ett och detsamma, utan allvarligt ifrågasättande.

Så vad kan man lära sig av allt det här? Ifrågasätt, glöm aldrig att ifrågasätta! För Guds skull, ifrågasätt! Och ge fan i att bländas av en karismatisk ledare, i synnerhet om han går omkring och menar att han är Guds återfödde Son, profet eller liknande. – Gud skulle knappast vara utelämnad till charlataner och alltförmänskliga medel om han hade funnits...

Läs boken!
– – –
Sekter och hemliga sällskap i Sverige och Världen, Clas Svahn, Månpocket 2010. ISBN: 978-91-7232-181-6.

Bokrecension: Det okända

Det okända är skriven av Clas Svahn.

Boken är indelad i en mängd kapitel, som vart och ett behandlar olika fenomen som på något vis kan kvalificera sig som ockulta eller mystiska. Det är ganska stor bredd mellan ämnena sinsemellan. Här finns spöken, ufon och kryptozoologi. Indiska reptricket finns med liksom drakar och tomtar.

Svahn, som är ordförande för Ufo-Sverige, är inte en övertygad troende på något vis, även om han inte heller är stängd för möjligheten att det finns plats för sånt i vår värld som vi inte känner till i dag. Svahn har gått längre i sin research än att läsa andras redogörelser. Han har sökt upp folk som säger sig ha sett det ena eller det andra oförklarliga och ställt frågor direkt till dem. Han har jagat i tidningsarkiv efter den första uppgiften om påstådda fenomen. Och han drar sig inte för att vara lätt raljerande. Det är det jag gillar bäst med boken: den knappt märkbara ironiska ton som ibland anas. Boken en fin bild av vad folk tror på; den blir en katalog över vad folk ger utrymme för i verkligheten.

Om man intresserar sig för ämnen som de som tas upp i boken, och vill ha nåt annat än de övertygat troendes volymer, är Clas Svahns bok nåt att ta till sig.