Bokrecension: Nietzsche | Maximilien Le Roy, Michel Onfray

Nietzsche. Att skapa sig frihet (fr. Nietzsche. Se créer liberté) är en grafisk biografi av Maximilien Le Roy (f. 1985), baserad på en text av Michel Onfray (f. 1959), i översättning av Jim Jakobsson. Boken utkom på franska första gången 2010, och på svenska 2011.

* * *

Den som något sysslar med det västerländska tankelivet under sent 1800-tal och 1900-talet kan svårligen undvika Friedrich Nietzsche. Han står som en portalgestalt som man måste förhålla sig till. Han utmanade vad många uppfattade som självklart, och han missbrukades som kanske få andra av eftervärlden, och har citerats med gillande av både reaktionärer och revolutionärer.

För egen del innebar mötet med Nietzsche något omvälvande. I dag är hans betydelse för mig kanske inte lika stor som den en gång var: jag har överlevt hans inflytande och sökt mig till andra skogskällor för klart, friskt vatten.

Det kan synas kontraintuitivt att det skulle finnas en grafisk biografi om den tyske professorn, diktaren, författaren: ett liv levt bland böcker och bokstäver är inte nödvändigtvis rikt på äventyr som lämpar sig för grafisk framställning. Om jag hade tänkt så, så hade jag motbevisats av Maximilen Le Roys känsligt utförda verk, som baserats på ett filmmanus av den franske filosofen Michel Onfray.

* * *

Nietzsche. Att skapa sig frihet är inte i första hand en bok om de tolkningar av verkligheten som Nietzsche formulerade, även om en parafras av dem givetvis flyter genom en stor del av framställningen. Och man anstränger sig i boken för att visa bort vulgärbilden av Nietzsche som stenhård och – framförallt – trycker man på hur han inte var antisemit, vilket bör vara bekant för var och en som något sysslat med hans texter.

Istället möter vi en svårt lidande Nietzsche, en människa lite utanför tillvaron, en ensamvarg riden av ångest och mött av oförstående. Boken ger nedslag i hans liv, kronologiskt sett från födseln till döden, efter ett decennium av sinnessjukdom. 

Vi får lära känna en Nietzsche som kämpar med att hitta en välmotiverad livsstrategi och tolkning av tillvaron. Ja, där finns det hårda, men också en mild och djupt kännande människa. Där finns lidandet. Om och om igen målas Nietzsche liggande i sängen, vriden i ångest, han, som gjort upptäckten att världen består av så många lögner: kristendomen är en av dem, den fria vilja en annan, moralsystemet ytterligare en annan.

Men där antyds också kärleken till Lou Salomé, och konflikten med systern Elisabeth Förster-Nietzsche. Och så nedbrytandet, sönderfallet, som tystar honom. Och döden, i systerns vård, vilken i boken tydligt framställdes som beredd att utnyttja broderns stigande berömmelse och efterlämnade skrifter för sina egna syften.

Nietzsche. Att skapa sig frihet är en fin introduktion till Nietzsches liv. Teckningarna är expressiva och betonar särskilt den lidande Nietzsche, hans kamp med detta lidande och hans kamp med tillvaron. Att läsa texterna och se bilderna blir förvisso en melankolisk skönhetsupplevelse.
– – –
Nietzsche. Att skapa sig frihet (fr. Nietzsche. Se créer liberté). Maximilien Le Roy, Michel Onfray. Övers. Jim Jakobsson. Höör: Agerings bokförlag, 2011.

Bokrecension: PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT | Eyvind Johnson

Eyvind Johnson

PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT är en samling texter av Eyvind Johnson (1900–1976), sammanställd och försedd med förord av litteraturhistorikern Örjan Lindberger (1912–1905). 

Boken utkom år 1992.

* * *

Örjan Lindberger förklarar i förordet till PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT att det finns en anledning till att titeln på boken är skriven utan skiljetecken mellan orden: för Eyvind Johnson flöt områdena ihop, menar han. 

Av texterna i samlingen får man intrycket att detta stämmer: Johnson skriver på ett sätt som är nästan kåserande, en aning vindlande, med gott om inskjutna reservationer. Johnson är här en resonör. Det leder givetvis till att en rikedom av överväganden får plats i de löpande texterna. Varför titeln nödvändigtvis skall skrivas med versaler är dock förborgat för mig.

Men för att strukturera materialet är det ändå fördelat under titelns tre ämnesområden. Inte minst det personliga inslaget i texterna är påfallande. Johnsons personliga livsäventyr bildar fond till mycket av vad han i övrigt uttrycker i bokens texter: det är livet i Norrbotten och rötterna i blekingsk och värmländsk jord, det är resorna och vistelserna i Tyskland, Frankrike, Italien. 

Arbetaren och anarkisten som blev välkänd författare och omsider nobelpristagare i litteratur har ett vagabonderande drag hos sig.

* * *

En av de teser som Johnson återkommer till och varierar är hur författare måste utgå från sig själva: att vad de skriver är uttryck för deras egna erfarenheter, och därmed är varje roman i någon mening självbiografisk eller innehåller eller bygger på självbiografiska element. Johnson skriver:

”Självbiografier blir ju oftast förklädda romaner liksom romaner ofta lyder regler som gör dem till självbiografier.”

Och på ett annat ställe:

”Nästan all dikt – ja, all dikt är på ett eller annat sätt självbiografisk. Den berättar i rytmer, i bilder, i repliker, genom förklädda gestalter om diktaren och hans egna upplevelser av sin samtid.”

Och på ytterligare ett annat ställe:

”All diktning är självbiografisk i någon mån, ibland mycket. Det är en av förutsättningarna för att kunna meddela sanning, upplevelse, verklighet.”

Och efter detta sist anförda citat fortsätter Johnson med att förklara att han inte anser att den helt sanna självbiografin heller är möjligt att skriva. 

— Men själv är jag inte övertygad om att en tes om romanernas självbiografiska fundament nödvändigtvis stämmer: jag har större tilltro till författarens föreställningsförmåga, än att utgå från att allt de skriver måste grundas i och på något sätt uttrycka deras egen värld, även om de egna förståelse- och erfarenhetshorisonterna i någon vidare mening givetvis måste utgöra gränser för vad det är möjligt att skriva om. Men nog får vi väl lov att tänka, att en författares fantasi – i åtminstone någon mening –kan sträcka sig ganska långt utanför den egna, personliga sfärens intryck?

* * *

En del av texterna i PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT är däruti publicerade för första gången, andra är artiklar eller föredrag som tidigare kommit i tryck. Den bild av Johnson som man får genom texterna framstår som mycket sympatisk. 

Han förefaller jordnära och i politiskt avseende avgjort fientlig till alla totalitära rörelser, vare sig dessa nu placerat sig åt höger eller vänster. — Johnson står upp för vad vi skulle kunna kalla västerländska ideal, och menar att vi förvisso ska idka självkritik, men inte till den grad att vi inte tycker att denna kultur är värld att försvara. Då är risken, menar han, att vi istället får något som i själva verket är sämre än det vi faktiskt har.

PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT bidrar med intressanta inblickar i Eyvind Johnsons självbiografi, hans ideologiska överväganden och hans syn på författandet. Inte minst för litteraturhistorikern torde texterna vara givande att fördjupa sig i. Men även den allmänintresserade hittar här saker att fästa sig vid: om hur en människa är förbunden med sina rötter, om hur en människa avgjort ställer sig på frihetens sida mot totalitära rörelser och om hur en människa som arbetar som författare ser på sitt eget hantverk.
– – –
Eyvind Johnson, PERSONLIGT POLITISKT ESTETISKT. Urval och förord: Örjan Lindberger. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1992.

Bokrecension: Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma | Olof Lagercrantz

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz utkom 1994.

* * *

Olof Lagercrantz (1911–2002) och Gunnar Ekelöf (1907–1968) var vänner från mitten av 1930-talet till den senares död. Lagercrantz skildrar i Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma vännen Ekelöf. Porträttet som träder fram är ömt utfört, utan försök att täcka över och försköna.

Det är alldeles uppenbart att Lagercrantz värdesatte vänskapen med Gunnar Ekelöf. 

Poeten framstår som påtagligt excentrisk. Vi förstår, att fastän han förlorade sin ärvda förmögenhet miste han aldrig sin air av överklass. Och där finns något lekfullt över honom: han leker med ord och leker med roller, skämtar grovt och kan samtidigt, inför främmande, vara bortvänd. Det är något av icke-anpassning över hans gestalt i Lagercrantz version, något samtidigt sårbart och egocentriskt. 

Något hjälplöst och något genialiskt. 

Lagercrantz beskriver otaliga möten och telefonsamtal med Ekelöf, ett och annat brev anförs. En bärande del är utdrag ur de anteckningar Lagercrantz fört efter att ha haft med Ekelöf att göra. De två samtalar om dikter och motiv, om människor. De verkar prata föga politik och föga om samtiden. Men de samtalar om högt och lågt och möts in i den sista sjukdomens lidande, cancern som till sist ändar Ekelöfs liv 1968. 

Genom Lagercrantz nedtecknade samtal med vännen får man en känsla av att man kommer helt nära människan Ekelöf, innanför den poetiska nimbus som riskerar att omhölja honom som Poeten, från vårt sentida perspektiv.

* * *

Jag får intrycket av att människan Gunnar Ekelöf i mångt och mycket harmonierar med den röst som hörs i hans dikter. Han framstår som en särling vars intressen är vända inåt och bakåt, inte utåt och framåt, ständigt bearbetande och skildrande livets och levandets villkor. 

Men bilden fördjupas också genom boken: alkoholen som både stöd och förstörande kraft finns med, rastlösheten också. Och besynnerliga sociala situationer som kunde uppstå kring Ekelöf.

Jag kan inte utifrån källkritiska överväganden avgöra hur rättvisande Lagercrantz bild är av Ekelöf, hur troget han återger den vänskap som de två männen odlade och vidmakthöll under decennier. Men den ger alla intryck av att vara djupt känd och äkta. 

Inte minst berättar Lagercrantz mycket finkänsligt om processen som Ekelöfs sjukdom och gradvisa hälsoförsämring innebar, en process som ändades med döden. Poeten och människan bryts inte sönder, fastän hans kropp förtvinar och metastaser sprider sig. Ekelöfs gestalt blir i dessa avsnitt ofta påtagligt kroppslig. Hans hustru smeker hans ben. Lagercrantz klappar honom och får alltid en klapp tillbaka. Hans ansikte magrar. — Det är omöjligt att inte bli gripen.

Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma — titeln är ett citat ur Ekelöfs poesi — är ett värdigt minnesmonument över en lång vänskap och en stor diktare, och det känns som en ynnest att som läsare få lov att komma så nära, att man nästan inbillar sig att man kan höra Ekelöfs röst eller se honom röra sig i en sal, med huvudbonaden på som vanligt. 

Eller så ser man honom sjuk i sängen med nattmössan på huvudet, med ikonerna på väggen ovanför, böckerna i närheten, lågmält talande om motiv som för tillfället fångat hans intresse och nog skall komma att omsättas i dikt. 

— Ja, Lagercrantz gör genom sin bok vännen verklig också för generationer som fötts efter både att Ekelöf och han själv gått in i skuggornas värld.
– – –
Olof Lagercrantz, Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Gunnar Ekelöf betraktad av Olof Lagercrantz. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1994.

Bokrecension: Markurells i Wadköping | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Markurells i Wadköping är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Boken utkom första gången 1919. Jag har läst en upplaga från 1930.

* * *

Jag överanvänder ordet ”myller” när jag skriver recensioner. Likväl måste jag ta till ordet igen när jag skriver om Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping. För här är det sannerligen fråga om ett myller av personer. 

I sitt skapande av den fiktiva staden Wadköping, med slott och domkyrka, använder sig Bergman av ett  rikt och realistiskt utformat persongalleri. Särskilt vad gäller stadens aristokratiska överklass blir det faktiskt aldrig riktigt klart för mig hur de olika figurerna står i förhållande till varandra. — Kanske är det rentav meningen: det blir en bild av en tätt sammanknuten klass, där alla är släkt med alla på något vis, eller åtminstone står i någon form av relation till varandra. 

Mot denna klass står uppkomlingen H. H. Markurell, värdshusvärd och lokal entreprenör som inte skäms för att göra mesta möjliga av alla tillfällen som yppar sig för ekonomisk vinning. Wadköpingsborna ser på honom med någon slags blandning av beundran och avsmak. Han har gamla förbindelser med staden genom släkten, men är själv inflyttad, således något av en främmande fågel.

* * *

Hela romanen Markurells i Wadköping utspelar sig under en enda dag: den 6 juni 1913, samma dag som staden har studentexamen, och bland dem som ska förhöras finns unge Johan Markurell, den äldres son. Men sammanhang målas upp genom en hel del tillbakablickar, och faktiskt en och annan blick in i framtiden. Berättaren står över berättelsen, som en bra sagoförtäljare eller förtäljare av en skröna.

Dagen fylls av starka känslor över hela registret, och folket i Wadköping får sina lojaliteter prövade. 

Häradshövding de Lorches storkapitalistiska ställning och grundmurade anseende får sig allt hårdare stötar allteftersom Markurell trycker sina monetära nävar mot hans strupe, till förfäran för den gamla klassens känsla för vad som är rätt och riktigt. 

Drabbande är då också det som avslöjas som gör att skillnaden mellan de Lorches och Markurells arbetsmetoder kanske ändå inte är väsensolika, utan snarare enbart olika till sin grad. Och det blir dessutom allt klarare, att häradshövdingen och Markurell står varandra närmare än vad den senare någonsin kunnat ana.

* * *

Hjalmar Bergman skriver en mästerlig prosa, mättad med både becksvart tragik och lika svart humor. I sin skildring av småstadens skvaller och statusjakt, outsiderns kamp för sig och de sina, gamla, trötta andryga gestalters vård om släkt och heder, träffar han hela tiden rätt, om och om igen. 

Spänningen uppammas skickligt till det maximala, gestalter förs till sammanbrottets gräns, innan luften tillåts pysa behagligt ut när skymningen faller över Wadköping den 6 juni 1913. 

Så lägger sig till sist ändå harmonin över en stad som haft en dag som det väl där länge kommer att talas om. Och läsaren har månne själv gått igenom en katharis.
– – –
Hjalmar Bergman, Markurells i Wadköping. Stockholm: Vårt hems förlag, 1930.

Bokrecension: Från sekelskifte till fyrtiotal | Holger Ahlenius

Holger Ahlenius

Från sekelskifte till fyrtiotal. Svensk dikt och debatt 1893–1943 är skriven av litteraturhistorikern och kritikern Holger Ahlenius (1905–1956). 

Texten publicerades första gången som ”Svensk dikt och debatt 1893–1943” i Den svenska boken under 50 år (1943), red. Georg Svensson och Holger Ahlenius. Jag har läst en upplaga från 1964.

* * *

Det halvsekel som Från sekelskifte till fyrtiotal. Svensk dikt och debatt 1893–1943 behandlar är en exceptionellt intressant tid i svensk litteratur. Vi rör oss då från von Heidenstam och de andra 80-talisterna fram till litteratur som kom under det pågående andra världskriget, med representativa namn som Vilhelm Moberg och Pär Lagerkvist.

Vad Ahlenius gör är att visa hur främst den svenska litteraturen och litteratur översatt till svenska tar intryck av idéer och händelser i kulturen och i konstens form reflekterar eller besvarar dessa. 

Vi möter nationalism, kvinnosaksfrågan, arbetarrörelsen och socialismen, viljeproblematik, psykoterapi, och två krig med allt vad det innebär. Och vi ser detta historiska panorama från en mycket speciell historisk tid: år 1943 kom boken ut, och kriget rasar och frågorna om kulturen och kulturfördärvande krafter är givetvis oerhört aktuell, mitt i massdödens, blodets, destruktivitetens värld och järnhårda ideologiska motsättningar.

I sin krönika lyfter Ahlenius på ett övertygande vis fram hur författare svarat mot vad som rört sig och drabbat i tiden. 

Men verket är inte en steril katalog: Ahlenius låter sitt starka patos för intellektualism, och det han menar vara kristet-västerländska kulturvärden, och sin avsky för absolutism, och drifternas trumfande av anden, ständigt skina igenom. Det gör att somliga författare får sina gliringar, även om han också påfallande ofta söker förklara snarare än fördöma de skriftställarskap som hamnat på den sida som vi ur historiskt perspektiv får se som förlorarnas. Visst finns ett moraliskt driv hos Ahlenius, men inte nödvändigtvis ett moralistiskt.

* * *

Åter och återigen presenterar Ahlenius författarskap och verk som jag märker att jag längtar efter att ta del av. Ibland för att de rent konstnärligt verkar intressanta, ibland för att de har historiskt värde, såsom vittnesbörd om sin tid och miljö. Stundom både-och.

Jag vill läsa Carl G. Laurins Minnen och Våld och väld, August Niemanns Pieter Maritz, Gustaf Hellströms Kaos och Storm över Tjurö samt Det tredje riket, Martin Kochs Guds vackra värld, Olof Högbergs Den stora vreden, Ludvig Nordström, Hans Larssons Reflexioner för dagen, fler av Fredrik Bööks Essayer och kritiker, Herbert Tingstens Idékritik, Wassermann, Maeterlinck, Romain Rollands Jean-Christophe, Tagore, Upton Sinclair, Sven Lidmans Det levande fäderneslandet, Per Hallströms Konst och liv, Elin Wägners Från Seine, Rhen och Ruhr, Ludwig Renns Krig.

Vidare Richard Aldingtons En hjältes död, Robert Graves Farväl till alltihop, Anders Österlings essay- och kritikersamling Dagens gärning, August Brunius' Engelska kåserier, Hans Küntzels Modern tysk litteratur, Johannes Edfelts Strövtåg, Artur Lundkvists Atlantvind, Adolf Johanssons De röda huvudena, Victor Svanbergs Poesi och politik, Pär Lagerkvists Det besegrade livet, Ivar Harries Tjugotalet in memoriam, Torgny Segerstedts Händelser och människor och Ur spalterna, Willy Walfridssons Slavar och Livet börjar i morgon, Torsten Fogelqvists I totalstatens skugga, Bertil Malmbergs Värderingar.

— Det var väl lästips som skall räcka ett tag! Och allt är plockat ur Ahlenius kompakta men innehållsrika och mycket välformulerade litteraturhistoriska översikt.

Med boken nu läst kan jag bara konstatera att den verkat att än mer befästa mitt eget intresse för den aktuella epokens litteratur. Om det är något jag saknar, så är det fler inslag av modernistiska författare och poeter. Gunnar Ekelöf finns således inte med, ej heller de finlandssvenska poeterna Edith Södergran eller Gunnar Björling. Men det kan nämnas att vi Karin Boye får rätt stort utrymme, och i ännu högre grad Pär Lagerkvist.
– – –
Från sekelskifte till fyrtiotal. Svensk dikt och debatt 1893–1943, Holger Ahlenius. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1964.

Bokrecension: Öarna | Amitav Ghosh

Öarna (eng. Gun Island) är en roman av Amitav Ghosh (f. 1956). Boken utkom första gången på engelska 2019. Jag har läst den svenska upplagan från 2020, som översatts av Ylva Gislén.

* * *

Öarna är på många sätt en global bok. Huvudperson är en handlande i ovanliga böcker, Deen Datta, som nu bor i Brooklyn, men som har rötter i Indien, och bengaliskt släktursprung. 

Han är väl insatt i bengaliska myter och legender, och när han av en händelse kommer att besöka ett nästan bortglömt 1600-talstempel under en resa i Indien, börjar hans eget liv allt mer att smälta samman med legenden om Vapenhandlaren och ormgudinnan Manasa Devi.

Vad Deen in i det längsta vill övertyga sig om, men knappast kan tro, är att allt det som händer honom, akademiker och doktor som han är, har med slumpen att göra. Samtidigt skräms han av hur tråd efter tråd i den gamla legenden flätas samman med hans egen livsväv. 

Han träffar en mängd intressanta människor. Den pensionerade venetianska professorn Giacinta Schiavon, internationell berömdhet, blir hans nära vän; hon är mer öppen för det övernaturliga i tillvaron än vad han själv är. En annan kvinna som gång på gång hamnar i hans närhet är experten på havsdjur, Piya, som han omedelbart dras till. 

Och finns där är det Piyas skyddsling, den unge sprätten Tipu, och landsbygdskillen Rafi. Tipu och Rafi blir snart riktigt goda vänner, och nog mer än så.

Allt och alla samverkar för att föra Deen precis i utkanten av vad som kan uppfattas som möjligt i den verkliga världen. Händelseförloppen drabbar honom utan egen förskyllan, och mönster uppstår som har kusliga likheter med legenden om Vapenhandlaren och Manasa Devi, en legend som han och professorn steg för steg låser upp och sätter i en historisk kontext: legenden tar kött i teorin om en handelsman från Bengalen som hamnar i Venedig på 1600-talet.

* * *

I bakgrunden mullrar genom hela boken två stora utmaningar: klimatförändringar och global migration. Klimatförändringarna utgör många gånger förklaringen till de märkliga förändringar hos djurliv och väder som gång på gång visar sig i romanen. 

Migrationen är ett bärande tema. Deen själv är ju migrant: han kom först till USA för att studera. Men de bengaler som migrerat till Venedig fyller också en stor plats i romanen, för att inte tala om den flyktingbåt på Medelhavets som i romanens final är helt central.

Är då Öarna en politisk bok? 

Nå, jag är väl i huvudsak skeptisk till konst som driver en politisk agenda, alltså konst som i någon mån försöker vara uppfostrande. Men jag upplever mycket sällan att Ghosh försöker skriva läsaren på näsan. Hans berättarteknik är dessutom så utomordentligt skicklig, att drivandet av frågor om klimatförändringar och migration inte känns ideologiskt; de är med som teman och självklara sådana i romanen, men de hamras inte in som talepunkter; istället är romanen ett uttryck för mycket bra berättande. 

Öarna är en berättelse om sammanträffanden, myter och legender som griper rakt in i en hypermodern värld, där Internet, mobiltelefoner och retuscherade digitala foton är något givet, och där människor kan resa utan problem från den ena delen av världen till den andra: en värld som både genom tekniken och genom resemöjligheterna blivit nästan överblickbar.

Sättet att berätta aktualiserar också en mycket intressant fråga: kanske kan vi hitta illustrationer av de utmaningar vi står inför i dag redan i de rika berättelsetraditioner vi bevarat från förr? På så vis griper det förflutnas världar mycket handgripligt in också i vår egen värld, om än inte på samma nästan övernaturliga vis som för handelsmannen i ovanliga böcker, Deen.
– – –
Amitav Ghosh, Öarna. Övers. Ylva Gislén. Omslag Caroline Bjurman Holgersson. Lund: Palaver press, 2020.

Bokrecension: Min son på galejan | Jacob Wallenberg

Ostindiefararen Finland. Kopparstick av Olof Årre(?)

Min son på Galejan är skriven av Jacob Wallenberg (1746–1778). Boken trycktes första gången postumt 1781. Jag har läst en språkligt något moderniserad utgåva, tryckt 1960.

* * *

Jacob Wallenberg var skeppspräst på ostindiefararen Finland. Tre resor blev det: 1769–1771, 1772 och 1774. Under den första av dessa resor skrev han den skämtsamma, klassiska reseberättelsen Min son på Galejan, som – kanske på grund av att han var präst – aldrig utgavs under hans livstid, utan endast cirkulerade i manuskriptform bland hans vänner.

Och varför skulle då en utgivning inhiberas av författarens ämbetsroll? Jo, Min son på Galejan rymmer nämligen stundom tämligen grovkornig komedi. Skildringen är frisk och slängig, och kan med drastisk humor ge sig in på att beskriva både amorösa äventyr och besvärande magsjuka.

Det är underhållande mest hela tiden, även om skildringen av sällskapslivet i Kap kan upplevas väl utdragen, och skildringarna av livet till sjöss gott kunde fått utbreda sig mer.

* * *

Upplagan jag läst har språkligt moderniserats, men inte mer än att 1700-talssvenskan ständigt lyser igenom; en rejäl ordlista har av detta skäl bifogats boken över de sista sidorna. Där får också de många latinska citaten sin uttydning. I regel har nämligen varje kapitel försetts med ett klassiskt citat som inledning.

Hur självbiografisk berättelsen faktiskt är i relation till hur mycket som är en skröna är omöjligt för mig att avgöra. Berättarjaget har emellertid inte helt och hållet gjorts synonymt med skeppsprästen Jacob Wallenberg; i själva verket får vi veta föga om vem berättaren är. Ingenstans nämns det åtminstone att han skulle vara präst, medan däremot en annan skeppspräst skymtar förbi emellanåt.

Likväl skriver han på ett ställe, som möjligen kan få oss att tro att han bygger på vad han varit med om:

"Det jag skriver är verkeliga händelser. Ty huru vågar jag ljuga, när 150 ögonvittnen dageligen kunna stå opp att beslå mig? Poetiska självsvåldet kan väl insmuggla en eller annan falsk vara uti mina rim, men min prosa är alldeles pålitelig."

Två saker framom annat står i fokus i boken: kvinnlig fägring och drickande. Vurmen för kvinnor är påtaglig, och fascinationen när han inte alls tilltalas av en javanesisk kvinnas utseende tar sig uttryck i de grövsta beskrivningar. – Ja, inte är det så att vi av vår 1700-talsförfattare kan förvänta oss en 2000-talssyn på feminism! Och nog är det alkoholen som verkar sätta fart på skeppsbesättningen i alla väder.

* * *

Wallenberg har begåvning för att skriva vers, och ibland byter han över från prosan till versstycken. Äldre poesi kan ibland trötta, men Wallenberg lyckas med konststycket att hålla versen lika frustande levnadsglad som prosan.

Språket är, som redan antytts, drastiskt. När sjösjukan snart efter avgång griper omkring sig ombord, skriver Wallenberg:

"Får jag lov att beskriva min arma vomerande näste? Rullingen hade redan skakat ballasten loss uti våra nykomnare sjömän. Jag förgäter aldrig, huru många små lustiga sorgespel detta förorsakade ombord. [---] De manhaftigaste höllo sig i friska luften på däck och utsprutade deras elände långs efter sidan, men de svagare måste bära deras upproriska tarmkäxe uti vederbörande kojor."

Wallenberg har dessutom en förkärlek för att via sina linnéskt inspirerade naturaliesstudier göra metaforiska jämförelser mellan dessa djur och figurer på hemmaplan. Det sägs om bidevindsseglaren, en manet, att "[h]an är lik ingen mer än sig själv och synes vara ett utav bara vind utspänt slem", vilka han jämför med fritänkare i religiösa spörsmål. Föga smickrande, men – det erkänns! – en aning lustigt.

* * *

Min son på galejan är alltså en lustig och rejäl historia om en ostindieresa från svenska Göteborg till kinesiska Kanton. Och berättelsen håller än! Glädje hänger vid berättarens ord, och havsvindar rasar mellan raderna, när det inte doftar av hamnens rom eller dansens parfym och svett.
– – –
Jacob Wallenberg, Min son på Galejan. Stockholm: Biblioteksförlaget, 1960.