Bokrecension: Det stora bullret | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz

Det stora bullret är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970). Boken utkom år 1938.

* * *

I det stora bullret samlar den oöverskådligt produktive författaren Sigfrid Siwertz tio essayer i blandade kulturella ämnen. Det vore kanske inte helt rätt att kalla varje rad i dem djupsinniga, men de är observanta och på intet sätt banala. Siwertz ger i dem sina perspektiv på sådant som rör sig i tiden, den tid då de gavs ut, nämligen senare delen av 1930-talet.

Siwertz reagerar till exempel på en pessimistisk jargong, en lat pessimism som tar till pessimismen som kliché. Det må bli sagt att Siwertz själv har en ganska dov ton i sina texter, men det är inte främst sådant han åsyftar i denna text, utan en trött vulgärpessimism.  Den pessimistiska jargongen jämför han delvis med ”en snuvepidemi”, och som ett förräderi mot glädjen. 

Samtidens bullrighet är en annan sak som Siwertz skriver om: hur tystnaden och lugnet får vika för det skrikande och väsnande, vare sig det nu rör sig om reklamens dövande propaganda eller nöjesindustrins lättköpta succéer. Eller av privatlivets detaljers utskrikande på torgen.

Intressant är vidare Siwertz harangerande av den långa romanen, som han ser bli allt mer populär i sin omgivning, inte minst bland proletärförfattarna. Men även sådana mastodonter som Proust och Joyce finner hans ogillande härvidlag. 

Den roman som dras ut mister i koncentration och disposition, tycks Siwertz mena. Och han framhåller i kontrast med detta novellens egenart som konstprodukt: den är inte en kort roman, utan något eget, sammanhållet och på sina egna villkor skapat. Konsten blir inte mer storslagen för att den blåses upp till väldiga proportioner, och ”[l]ivets fullhet kan lysa fram i ett par versrader, den är icke av kvantitativ art.” Och Siwertz har hårdare ord på lager:

”Den ändlösa romanen synes mig stundom vara en sådan parasit [som binnikemasken!] på livet, oförmögen att lyfta sig upp till det plan, där diktens verkliga strider utkämpas och nya former för vår världsupplevelse skapas.”

Ett undantag gör Siwertz emellertid för Thomas Mann: ”Han visar att den stora, av hög intelligens genomlysta talangen kan segra trots alla utsvävningar i formatet.”

* * *

Särskilt intressanta är också de tre avslutande texterna i Det stora bullret. Alla tre utspelar sig under Siwertz vistelse i Tyskland. 

I den första befinner hans sig i en nordtysk idyll, han går i spåren av Heinrich Heine. Det är vackert, han känner igen miljöerna till exempel från oljetryck han sett i sin ungdom — men där hörs också ”rekryternas spikstövlar”. Dessa bryter, åtminstone för den sentida läsaren, in som föraningar om vad som bara låg något år in i framtiden för Tysklands och världens del. 

Siwertz promenerar i Berlin. Det är år 1937. På vita kolonner tronar örnar och fasces och hakkors i väntan på ett statsbesök av Mussolini. Men Siwertz går på teater, och han tycker sig vid åseendet av pjäsen se befrielse i publikens ansikten. Siwertz konstaterar: 

”Diktens frihet existerar ju inte mer i Tyskland, men det var ändå som om en skyddande trollring under några timmar inneslutit den lilla teatern borta vid Zoo . . .” 

Men snart är han ute i Berlinnatten igen. Flyglarmet går, en övning. ”Den totala staten bereder sig på det totala kriget . . .”

Här står Siwertz på tröskeln till det nya, stora kriget.

* * *

Texterna i Det stora bullret är kryddas med osökta litterära referenser som vittnar om Siwertz stora beläsenhet och självklara hemmastaddhet i den kulturella sfären. Och det går det ett generellt stråk av elitism genom Siwertz betraktelser: han är inte en representant för massan, vars omdöme han knappast ger mycket för, utan Siwertz framstår som den stillsamme, skeptiske betraktaren. Han skriver:

”Det är ett fatalt faktum, att massan absolut inte kan tåla mer än en viss blygsam procent av sanning och förnuft.”

Siwertz skriver en mycket god prosa och besitter en stor förmåga till eleganta formuleringar, som förvisso skulle fungera som aforismer i sin egen rätt. Han har skarp blick och kan sätta ord på sina observationer, vare sig det nu gäller stämningen på en gata i Berlin eller sin avsky för det platta, mekaniska skrattet.
– – –
Sigfrid Siwertz, Det stora bullret. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1938. 177 sidor.

Bokrecension: Vandring kring en sjö | Algot Werin

Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser är skriven av litteraturhistorikern Algot Werin (1892–1975). Boken utkom 1967.

* * *

Inom akademisk humaniora finns två huvudtyper av författare.

Den första typen vill dela med sig av sin kunskap på klarast och mest pedagogiskt vis.

Den andra typen vill få andra att förstå hur mycket de själva kan, inklusive nyanserna i det akademiska lingot.

Den förra typen är bra, den senare typen är ett oting.

Algot Werin tillhör defintivt den förra typen. Hans essay-samling Vandring kring en sjö är ett utmärkt exempel på hur akademiska kunskaper kan förmedlas på ett snyggt, klart och pedagogiskt vis. Boken är dessutom underhållande!

Werin har jag tidigare främst mött som en av de främsta experterna på Vilhelm Ekelund. Och nog finns Ekelund med också i denna bok, men Werin berättar också om många andra framstående författare, dels utifrån sin forskargärning och dels utifrån personlig bekantskap.

Den långa essän om Frans G. Bengtsson, främst om hans tid som diktare, är till exempel ovärderlig och innehåller långa utdrag ur brev som Bengtsson skrev till sin vän och rådgivare Werin. Vi möter genom Werin inte bara poeten Bengtsson, utan också människan och vännen Bengtsson.

Några andra av de synnerligen litterära personligheter som behandlas skriver om är Esaias Tegnér, Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg och Ola Hansson. Vilhelm Ekelund delar ett kapitel med Edith Södergran, eftersom ämnet för essayen är ett brev Södergran skrivit till Ekelund. En annan person som nämns emellanåt är Fredrik Böök.

* * *

Det finns givetvis en överhängande risk att ämnen som döda författare, varav många är föga lästa i dag, blir knastertorra. Men Werin är nu inte bara litteraturforskare, utan även en författare i egen rätt: han förmår skriva om dessa förhållandevis specialiserade områden – som till exempel Esaias Tegnérs psykiska och fysiska hälsa – på ett vis som gör att även en läsare som annars näppeligen intresserar sig för ämnet nog kan fångas upp och gärna följa Werins undersökning.

Texterna som utgör Vandring kring en sjö har samtliga på ett undantag när varit publicerade tidigare. De har skrivits under skilda tider. Werins klara stämma känner man dock överallt igen. Han är tydlig, aldrig dunkel, skriver aldrig högtravande och av någon snobbism märks inte ett spår.

Men det blir inte heller inte fråga om onödiga förenklingar. I ett kapitel som rör de mycket omdiskuterade omständigheterna kring det mordförsök som Carl Jonas Love Almqvist dömdes för i sin frånvaro är Werin noga med att presentera olika synpunkter, samtidigt som han förklarar sin egen uppfattning.

Vandring kring en sjö är en bok som passar både den läsare som intresserar sig särskilt för något av de ämnen Werin skriver om, och för den som mer generellt vill ta del av njutbar litteraturhistoria. För min egen del blev det fråga om både-och: Tegnér och Ekelund är särskilt viktiga författare för mig, men alla texterna är givande. Jag gläds över att ha fått läsa dem samtliga.
– – –
Algot Werin, Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser. Lund: Gleerups, 1967. 245 sidor.

Bokrecension: Den goda trätan | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz. 

Den goda trätan är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970), författare och poet, ledamot av Svenska Akademien. Boken kom ut år 1956

* * *

Den goda trätan rymmer essayer, artiklar och tal som av allt att döma samlats från flera år. De flesta ämnena som tas upp är djupt humanistiska. Siwertz reflekterar till exempel över det komiska och över självbiografin, över studentliv och över enskilda gestalter som Jacob Wallenberg – 1700-talsförfattaren som skrev mästerverket Min son på galejan. Fler av texterna är uppenbarligen skrivna med andra världskriget som mörk bakgrund.

Siwertz skriver bra, med spänst och elegans. Det är trivsamt att läsa honom. Men det ligger en viss bildningsförnäm fernissa över Siwertz sätt att skriva; han anser sig tydligen ha en publik som inte är i behov av översättningar, åtminstone endast undantagsvis. Sådan medveten eller omedveten snobbism kan irritera mig, liksom ovanan att använda urbrukfallna glosor, som man aldrig ser annars: de verkar då stå där blott och enbart för att signalera författarens stora bildning, för oss andra att begapa. 

I själva verket blir sådant till läsehinder.

Vare det mig nu och alltid avlägset och främmande att ivra för språklig förflackning! Vare det mig å andra sidan lika avlägset och fjärran att gilla språkligt dunkel. Rätt ord på rätt plats är det riktiga.

Likväl må man också förstå den bildade skribentens önskan att åtminstone ibland tillåta sig användning av ord som endast förstås av de få. Han eller hon måste få vara högtravande ibland. Och den fåfängan är väl tillåten att duka under för åtminstone i den litterära essayen. Varest annars?

* * *

Allt är inte författare och verk. En del i Den goda trätan är också hav och segling. Segling var ett fritidsnöje för Siwertz som han lovsjunger i bokens två sista texter. Då blir det vågor och skyar. Och molnen får för övrigt också ett eget kapitel. 

Själv fångas jag av de mer litteraturhistoriska eller litteraturvetenskapligt resonerande texterna. En text heter till exempel ”Något måste hända” och analyserar bland annat betydelsen av händelser i skönlitteraturen, åtminstone i någon mån i polemik mot litteraturtraditioner där sådant nedvärderats. Men även den psykologiska romanen behöver handling, om jag förstår Siwertz rätt. Handlingen berättar om människan som handlar.

”Allt som kan förklaras kan också bortförklaras. Men i våra handlingar ger vi oss på ett helt annat sätt. Där skjuter även vårt omedvetna upp i ljuset, ofta till häpnad även för oss själva.”

I en annan text, ”Tankar inför en novellantologi”, skriver Siwertz om novellens fördelar på ett mycket intagande vis. Han skriver:

”Den riktiga novellen är en konstart av strängare, pregnantare natur än romanen. Den kräver egentligen en uppbyggnad och koncentration som är släkt med dramats. Dess korthet är inte lättja, inte fattigdom utan en form av måttkänsla och behärskad energi.”

Jag vill gärna tänka mig att den goda novellen just är ett uttryck för något koncentrerat, snarare än ett uttryck för att någon inte orkade skriva längre eller hålla ihop en berättelse i större format, rent textmässigt. 

I novellen måste varje mening vara relevant, i romanen kan kanske en och annan överflödsmening absorberas av det stora hela. Med detta vill jag naturligtvis inte avser nedvärdera romanen som typ av litteratur på något som helst vis. Jag vill bara betona novellens rätt att vara sin egen typ av litteratur, sin egen form. Den är inte en kort roman, eller begynnelsen till en roman, utan ett verk och ett avslutat helt i sin egen rätt.

* * *

Det kan också noteras att Siwertz i förbifarten, som det verkar, formulerar ett antal mycket välsnidade aforismer i sina texter. Här några:

"Den modige är ofta en man som inte vågar darra."

"Inte ens kaos kan vara kaos annat än för en tanke rotad i kosmos."

"Bland alla vanskliga vittnesmål är vittnesmålet om dig själv det vanskligaste."

Man kan nog leta genom hela citatböcker utan att hitta pärlor som dessa...!

* * *

Den goda trätan är en mycket läsvärd bok. Ja, jag har anmärkt på ett visst inslag av bildningsfinhet, men må det så vara då. Det är tillåtet att vara bildningsfin. Siwertz, med sin enorma litterära produktion har väl lov att hålla huvudet högt och nacken rak. Hursomhelst är texterna i boken mycket välskrivna och den intresserade kommer att hitta mycket gott att ta vara på där.
– – –
Sigfrid Siwertz, Den goda trätan. Stockholm: Bonniers, 1956. 301 sidor.

Bokrecension: Tiden och världen | Stefan Zweig

Tiden och världen. Samlade essayer och föredrag 1904 – 1940 (ty. Zeit und Welt. Gesammelte Aufsätze und Vorträge) är en samling texter av Stefan Zweig (1881–1942), översatta till svenska av Hugo Hultenberg. Boken utkom på tyska 1943 och på svenska 1944.

* * *

Jag vågar påstå att Stefan Zweig är en sådan författare som man numera emellanåt ser nämnd här och var, men som nog få läser, förutom möjligen hans självbiografiska Världen av igår. En annan infallsvinkel på hans författarskap erbjuder emellertid Tiden och världen, en samling texter – i själva verket den andra samlingen – av hans hand från olika sammanhang.

I samlingen behandlar Zweig i olika genrer en mängd olika ämnen, oftast ur ett starkt betonat humanistiskt perspektiv. Det handlar om Proust och det handlar om Tolstoj, men det skänker också tidsbilder av en värld som i dag är förlorad: tiden för första världskriget och mellankrigstiden fram till dess att andra världskriget bryter ut, ett utbrott som Zweig länge förutspått.

Zweig är kosmopolit och internationalist. 

För honom bör den humanistiska bildningen och konsten inte veta av några nationsgränser. Visst är han österrikare, visst älskar han det gamla Wien där världen möts och konsten ligger i luften, även om han kommer att lämna staden. Men först och främst är han europé och representant för den europeiska bildningstraditionen. 

Genom sin internationalism blir han också en avgjord fiende till kriget och all form av inkrökt nationalism och militarism. För honom är kriget ett rent vansinne, och vid tiden för första världskriget förbluffas han av hur personer i hans närhet och hela länders befolkning blir offer för en patriotisk yra som ställer folk mot folk.

* * *

 Så kommer vi till Zweigs språk. Han är naturligtvis en sann konstnär, men effekterna staplar han på varandra i en prosa som mättas av adjektiv. När han hyllar något, så hyllar han det utan gräns. Det som är bra är synnerligen bra. Det som är vackert är synnerligen vackert. Det mångordiga verkar en aning tröttande på mig, som föredrar det koncisa. Här blir det fråga om en estetisk kalligrafi. 

Ordsvallet riskerar att skymma budskapet. Man kan föras med av språket och samtidigt föras med i de meningar som Zweig framför. Men jag tror att man bör stanna upp inför vad han faktiskt säger i sak, och inte låta blända sig av skenet. 

Man bör fundera över huruvida vad han säger faktiskt  är rimligt, som när han talar om världshistorien som ett konstverk och antyder att det finns en ordnande kraft i densamma. Det gör att det som styr historien tillskrivs ett förnuft som det knappast har. Att händelser sker till följd av sina orsaker innebär ju inte med nödvändighet att där också finns en konstnärlig plan. Hos Zweig doftar det här av konstnärsmetafysik.

* * *

Till de mest intagande texterna i Tiden och världen hör hans skildring av den resa han 1928 gjorde till Sovjet-Ryssland i samband med hundraårsjubiléet av Tolstojs födelse. Han ser mycket. Han ser hur den iberiska madonnan fortfarande besöks i sitt kapell vid Röda torget, men hur en ny helgedom lockar större massor och frammanar väl så stor hänförelse: mausoleet där Lenins balsamerade kropp vilar. 

Och Zweig betonar hur åsidosatt Ryssland är från en europeisk synvinkel, och hur den som inte känner till det tsaristiska förtrycket borde vara försiktig när han talar om hur det nu är i det revolutionära Sovjet. "Hälften av alla domar över det nuvarande Ryssland är tyvärr i dag fördomar", skriver han. 

I dag vet vi hur det revolutionära Ryssland kom att utveckla sig. — Nå, vi kan från vår tid se sådant som inte var synligt för dåtidens människor. Vi ska inte anakronistiskt döma dem genom backspegeln, men vi kan gott söka förståelse och vishet i det som vi ser, som de inte kunde se då.

* * *

Stefan Zweig är en utpräglad litterär estet. Den humanistiska europeiska sfären är hans hemland. Och genom hans efterlämnade texter får vi hans unika perspektiv på den tid vari han levde: tider av hopp och av oro och av akut kris. Det är gripande och genom raderna doftar kultur, litteratur – och hoppet om mellanmänsklig gemenskap bortom alla nationsgränser.
– – –
Stefan Zweig, Tiden och världen. Samlade essayer och föredrag 1904 – 1940. Efterskrift Richard Friedenthal. Övers. Hugo Hultenberg. Stockholm: Aktiebolaget Skoglunds Bokförlag, 1944.

Bokrecension: Gränslösa | Daniel Hjorth

Gränslösa är en samling essayer av Daniel Hjorth (1931–1920). Boken utkom första gången 1995.

* * *

Essaysamlingens namn Gränslösa syftar på det löst sammanhållna tema som betecknar åtskilliga av texterna i boken: det handlar om människor som på något vis varit gränsöverskridande. Tyngdpunkten förefaller ligga på gestalter från Centraleuropa, verksamma bland annat under 1900-talets första hälft. 

Att läsa Gränslösa är att skåda ner i det förflutnas klara sjö: där rör sig ett myller av varelser, som ibland återkommer i olika sammanhang: människoödena korsar varandra här och där. Inte minst märks Thomas Mann och hans barn Erika och Klaus Mann. 

En annan gestalt, verksam nästan in i vår egen tid, är Bertolt Brecht, som får en allt annat än charmig avporträttering. Den tyskspråkiga sfären av kulturpersonligheter är rikt företrädd. Bland dem hör också en androgyn och könsöverskridande person som Annemarie Schwarzenbach hemma, med sina förälskelser och sin svåra narkomani.

Några fler inslag i boken må bli nämnda, för att ge en känsla av vad man som läsare kommer att möta.

Hjorth skriver om duellens historia, om den engelske gentlemannen, om den Nietzschebeundrande diplomaten Harry Graf Kessler. Den senare skriver om mötet med den svårt sjuke Nietzsche:

"Han hukade med sin alltjämt mäktiga gestalt och panna, tigande med stora sorgsna ögon i sitt hörn som en stor sjuk örn."

Och Hjorth skriver också om det under första världskriget av tyskarna förstörda biblioteket i Löwen, strax utanför Bryssel. Och om dess upprepade återuppbyggande och fyllande med böcker. I en text uppehåller sig författaren vid exilryssar i mellankrigtidens Berlin, en text som samtidigt ger en smak av den erans dekadenta och ohöljt lockande Berlin.

Daniel Hjorths stil är lättläst och intagande, men ärligt talat något slängig. Det hade gagnat texterna om de genomgått en hårdare kontroll av en redaktör. Det är naturligtvis inte fråga om en brist från Hjorths sida, utan snarare får man intryck av att skrivandet och tryckandet gått i sådant flygande fläng att språkliga märkligheter han själv skulle justerat nu fått stå kvar som de gör.

* * *

Mängden intresseväckande böcker man som litteraturintresserad kommer i kontakt med i Gränslösa är legio. Egentligen borde jag ha noterat dem alla: nu får jag väl bläddra igenom och se vad jag råkar på. Till exempel vill jag gärna läsa Franz Werfels roman Die vierzig Tage des Musa Dagh om folkmordet på armenierna. Måhända kan jag något träna upp min gamla skoltyska under året som kommer, så att det inte vore omöjligt att ta sig igenom den på originalspråket.

Essayerna är osviklig njutningslektyr. För en stund, flera stunder, får läsaren försvinna ner i det förflutna, och känna av hur starkt pulsen slog också för dem som levde före oss.
– – –
Daniel Hjorth, Gränslösa. Stockholm: Bonnier Alba, 1995. 250 sidor.

ESSAY: Empress of Ireland

RMS Empress of Ireland

Empress of Ireland

Den 29 maj 1914 inträffade en sjökatastrof i S:t Lawrencefloden, i närheten av Quebéc. Oceanångaren RMS Empress of Ireland rammades av lastfartyget SS Storstad. Oceanångaren sjönk på fjorton minuter. Händelsen kostade över tusen människoliv.

    Men vi ska börja från början. 

En oceanångare byggs

Arbetet med att bygga RMS Empress of Ireland och hennes systerskepp RMS Empress of Britain påbörjades i Glasgow 1904. I januari 1906 sjösattes hon och i slutet av juni samma år påbörjades jungfrufärden från Liverpool till Quebec. 

    Synen måste varit mäktig: Empress of Ireland var 170 meter lång och hade med sina sju däck plats för 1542 passagerare fördelade på 1:a, 2:a och 3:e klass. — För att sätta siffrorna i perspektiv kan vi jämföra med den betydligt större Titanic som var närmare 270 meter lång och hade plats för 2435 passagerare. Vi kan också jämföra med Estonia som var 157 meter lång och hade kapacitet att ta 2000 passagerare. 

    Empress of Ireland var alltså inte ett enormt fartyg, men likväl stort, snabbt och påkostat. Förstaklasspassagerarna hade tillgång till bibliotek, rökrum, café och andra bekvämligheter. Även andraklasspassagerarna kunde njuta av lyx på en nivå som på andra skepp endast erbjöds i första klass.

Haveriet

Men så till de ödesdigra sista dagarna. 

    Det är den 28 maj 1914 och klockan är 16.30 lokal tid. Empress of Ireland kastar loss från Quebéc med destination Liverpool. Detta är tänkt att bli hennes 96:e atlantöverfart. Ombord finns 1057 passagerare och 420 i personalen, bland dem den ganska nye kaptenen ombord, den rutinerade sjöbjörnen Henry Kendall, som gått till sjöss redan som fjortonåring 1888. Han hade dessutom överlevt ett skeppsbrott 1901. 

    Bland passagerarna ombord finns många emigranter, som bestämt sig för att återvända till Europa.

    Efter midnatt har man hunnit en bra bit ut i S:t Lawrencefloden i riktning mot Atlanten och lotsen lämnar fartyget. Innan dess har man gjort ett stopp vid det lilla samhället Rimouski, där post lastas ombord. Därefter fortsätter färden. Det är kallt, bara strax över nollgradigt.

    Klockan 01:38 siktar utkiken lanternor från den norska kolfraktaren SS Storstad. Strax därefter börjar en tung dimma lägga sig över vattnet. Dimman döljer fartygen från varandra. Exakt vad som sedan hände finns det olika uppgifter om. De två fartygen kommunicerar i vilket fall med hjälp av signaler för att indikera hur man avser att navigera. Men klockan 01:56 kolliderar Storstads för med Empress of Irelands styrbords långsida och slår upp ett nästan fem meter stort hål. Empress of Ireland springer läck under vattenlinjen. 

    Det bästa hade nu varit om Storstad kunnat stanna kvar där hon var, för att försöka hålla allt stabilt, men strömmen för bort henne från Empress of Ireland. Och nu går allt mycket fort.

    Vatten forsar in i oceanångaren och ingen har tid att stänga vattentäta dörrar, eller så går de inte att stänga på grund av den tilltagande lutningen. Kapten Kendall förstår hur illa läget är och beordrar uppassarna att väcka passagerarna, dela ut flytvästar och få i väg dem till livbåtarna.

    Strömmen går efter någon minut. Fartyget lutar allt mer åt styrbord. Vattnet går in genom öppna fönsterventiler. Många som befunnit sig i hytter i fartygets lägre delar måste snart ha drunknat medan de längre upp får försöka ta sig till livbåtarna. Bara de på styrbords sida går att använda: de på babords sida slår in i fartygssidan när man försöker sänka ner dem. Totalt lyckas man endast få några få livbåtar i vattnet.

    Till sist lutar hela fartyget så mycket, med babord sida upp, att folk kan klättra ut genom fönsterventiler och upp på sidan, och fartyget verkar först ha lagt sig till ro. Men det går bara någon minut, så reser sig aktern något och Empress of Ireland går till botten. Hela förloppet tog fjorton minuter. 

    Kvar flytande står norska lastfartyget Storstad. Med en kraftigt demolerad för börjar hon sända ut sina livbåtar för att rädda dem som kan räddas. Två andra fartyg kommer att ansluta under de närmaste timmarna. Storstad kan senare fortsätta för egen maskin till Quebec.

Döda och överlevande

Man kommer att kunna konstatera att av de 1477 personerna ombord överlever 465, av dem 10 svenskar. 1012 personer förolyckas, av dem 18 svenskar. 

    Bland de överlevande befann sig kapten Henry Kendall. När Empress of Ireland fick slagsida slungades han överbord och räddades av folk på en livbåt i närheten. Han tog befälet på livbåten och såg till att den fylldes med överlevande som sedan transporterades till Storstad. Gång på gång gav sig kaptenen sedan ut på räddningsaktioner, tills allt hopp om att hitta ytterligare överlevande fick anses ute. 

    Med ombord hade också 167 soldater från Frälsningsarmén varit. Av dessa dog 159. Grace Hanagan, en dotter till två av soldaterna, överlevde och blev med tiden den passagerare från Empress of Ireland som levde längst: hon dog 1995, 87 år gammal. Hon var ett av de endast fyra barn som överlevde haveriet. Men 134 barn dör.

    En annan överlevare från Empress of Ireland var William Clarke. Hans öde trotsar all sannolikhet: han lär nämligen ha tjänstgjort som brandman på Titanic vid hennes undergång. Det bör kanske tilläggas att rörande Clarke är källäget emellertid inte det allra klaraste.

    De överlevande fördes till det närliggande Rimouski, där lokalborna ställde upp för att ta hand om dem som inte fick plats på varvet eller tågstationen. Många fördes senare med tåg ner till Quebec. Tjugotvå av de personer som överlevt själva haveriet dog av skador de åsamkats under natten, fyra redan på Storstad. 

    Letandet efter kroppar pågick i flera dagar. En del kom att begravas i Rimouski. Identifieringsarbetet kunde vara svårt: många av de döda hade endast nattkläder på sig, eller inget alls. Somliga kunde inte identifieras av anhöriga med säkerhet, eftersom de var så skadade. Men alla fotograferades och traktens begravningsentreprenörer kallades in för att genomföra balsameringar. Enkla kistor skaffades fram. På många av dem skrevs något eller några beskrivande ord: ”kvinna”, ”man”. De döda som förblev okända begravdes i gravar märkta ”okänd”. 

Sjöförklaring

Längre fram hölls en sjöförklaring, det vill säga en slags rättegång, om det inträffade. Undersökningen leddes av John Charles Bigham, senare Lord Mersey, som två år tidigare fyllt samma funktion i samband med Titanics förlisning. 

    Det visade sig att man från respektive fartyg hade helt olika syn på vad som hänt. Kommissionen kom emellertid fram till att det rimligen måste varit Storstad som ändrat kurs under mötet med Empress of India och därmed varit den direkta orsaken till haveriet. 

    En norsk undersökning kom i sin tur att fria det norska fartyget från skuld, och placerade den istället på kapten Henry Kendall, som hela sitt liv kom att vidhålla att han inte agerat felaktigt den där natten. 

    Ägarna till Storstad dömdes emellertid att betala två miljoner dollar, något som de fick sälja Storstad för att kunna klara av. Storstads vidare historia blev dock inte lång. Hon sänks av en tysk ubåt den 8 mars 1917, sydväst om Irland.

Dykningar

Vraket efter Empress of Ireland låg inte djupt, bara omkring fyrtio meter. Man lär till och med en tid kunnat se hennes mast och skorstenar under ytan. Fartyget hade dessutom värdefull last, både post och en ansenlig mängd silver. Därför hade man först planer på att försöka bärga fartyget, men då det visade sig ogörligt kom man under sommaren 1914 att genomföra dyk på platsen. Man lyckades få upp 318 säckar med post och 212 silvertackor och dessutom omkring 250 kroppar efter avlidna.

    I dag utmärks platsen där hon och hundratals döda vilar av en boj. Platsen, 8,3 kilometer från land, är skyddad i lag, men tillåten att besöka. Vraket lutar 65 grader åt styrbord. Vattnet är kallt året runt och dessutom strömt. Fortfarande finns omkring 600 döda där. Och flera personer har mist livet vid dykningar. Somt gods har plundrats från Empress of Ireland, till exempel porslin och en av hennes propellrar. Å andra sidan har också åtskilliga artefakter kunnat tas till vara.

    RMS Empress of Ireland kom under några år att frakta drygt hundratusen emigranter till Kanada och gick ett hemskt öde till mötes, men i dag är hon inte särskilt ihågkommen i det allmänna medvetandet. Fartyget var inte störst av sin typ. Antalet dödsoffer var högt, men andra förlisningar innebar fler offer. Dessutom mullrade första världskriget igång bara någon månad efter att hon gått under. Empress of Ireland hamnade på så vis för eftervärlden i skuggan både av Titanic som sjunkit två år tidigare och kriget som började strax efteråt. 

    Det är beklagligt. 

¤ ¤ ¤

KÄLLOR

Logan Marshall, The Tragic Story Of The Empress of Ireland And Other Great Sea Disasters, 1914
Empress of Ireland 1914 2014
Encyclopedia Titanica: ”Was there a Titanic crewmember named Clarke who also survived the Empress of Ireland” 
IrishCentral: ”On This Day: The Empress of Ireland, 'Canada's Titanic,' sinks in 1914” 
The Irish Times: ”First Titanic, then Empress: an Irish man’s lucky escapes” 
National Museums Liverpool: ”The Empress of Ireland” 
Norway Heritage: ”The Collision between the S/S Empress of Ireland and the S/S Storstad” 
Parks Canada: ”Wreck of RMS Empress of Ireland National Historic Site of Canada” 
The Past And Now: ”The RMS Empress of Ireland sinking resulted in the deaths of more passengers than the RMS Titanic disaster.” 
PBS: ”Empress of Ireland” 
Power & Motoryacht: ”The Tragic Story of the ‘Empress of Ireland’” 
Shipwreck World: ”RMS Empress of Ireland” 
Titanic Norden: ”Empress of Ireland” 
Wikipedia: "Grace Hanagan" 
Wikipedia: ”RMS Empress of Ireland” 
Wikipedia: ”RMS Empress of Ireland” (Svenska) 
Wikipedia: ”SS Storstad”