Bokrecension: Historia kring trettioåriga kriget | Göran Rystad (red.)

Historia kring trettioåriga kriget är sammanställd av historikern Göran Rystad (1925–2020) och rymmer, förutom Rystads förord, fem texter om ämnen som har med kriget att göra. 

Boken utkom första gången 1963. Jag har läst en upplaga från 1994.

* * *

Trettioåriga kriget hemsökte Europa mellan 1618 och 1648. Kriget spred stor förödelse och förorsakade mängder av död, död både till följd av krigshandlingar, sjukdom och hungersnöd. Inte minst blev den civilbefolkning svårt drabbad som bodde i närheten av där arméerna drog fram och utarmade landet. Man räknar att omkring åtta miljoner människor fick sätta livet till som en följd av kriget, soldater som civila.

Även Sverige blev som bekant aktivt involverat och från år 1630 stred de svenska styrkorna i konflikten.

Själva konflikten är svåröverblickbar. På ena sidan har vi den katolska, habsburgska kejsarmakten. På den andra sidan protestantiska tyska furstemakter och bland annat Sverige. Även det katolska Frankrike kom att strida, men inte på den katolska kejserliga sidan. Kriget fortsatte för Sveriges del också efter att Gustav II Adolf stupat i Lützen 1632.

* * *

Historia kring trettioåriga kriget samlar fem essäliknande texter om olika problem som har med kriget att göra. Texterna är de följande:

• ”Krigspropagandan i Sverige före trettioåriga kriget” av historikern Sverker Arnoldsson (1908–1959), först publicerad 1947.
• ”Gustav II Adolfs politiska mål i Tyskland 1630–1632” av brittiske historikern Michael Roberts (1908–1997), först publicerad 1957.
• ”Gustav II Adolf och krigskonsten” också av Michael Roberts, först publicerad 1958.
• ”Vem vållade Nördlingenkatastrofen 1634?” av historikern Göran Rystad (1925–2020), först publicerad 1959.
• ”Trettioåriga krigets befolkningshistoriska följder” av tyske historikern Günther Franz (1922–1992), först publicerad i ett arbete 1940, skriften utgavs i en tredje, utvidgad upplaga 1961.
• ”Westfaliska freden” av tyske historikern Fritz Dickmann (1906–1969), först publicerad 1959.

Redaktör för boken var Göran Rystad, som även försett den med ett förord, utöver sitt eget textbidrag.

Vi kan notera att texterna som utgör Historia kring trettioåriga kriget uppnått i vetenskapliga sammanhang relativt höga åldrar. Det må nu så vara. En senare historiker kunde säkert hinna ett och annat att anmärka på, och Rystad kommenterar i sitt förord det faktum att det i den tid då boken först utkom också förelåg olika uppfattningar. 

Texterna är emellertid välargumenterade och ger många exempel på god källkritisk metod. Inte minst gäller det den noggranna undersökning av stridsförloppet under slaget vid Nördlingen, som slutade med förlust för svenskarna. Rystad analyserar de tillgängliga källorna, vaskar fram vad som verkar vara ett rimligt händelseförlopp och pekar på var de olika författarna till de olika källorna av olika tänkbara anledningar gör för avsteg från vad som faktiskt inträffade. 

Franz text om de befolkningsmässiga följderna för befolkningen i det nuvarande Tyskland är malande noggrann, men mycket givande. Franz' tes är att förödelsen inte var så omfattande som tidigare historiker hävdat, men de siffror han fått fram talar likväl för den inte fullt så invigde ett förfärande tydligt språk om död och folkflykt, avfolkade gårdar och byar och områden där det tog lång, lång tid innan befolkningsmängden återhämtade sig till de nivåer som fanns före krigets tid.

I Roberts text om Gustav II Adolfs politiska mål får läsaren veta mer om vad som kan ha drivit på att Sverige gav sig in i kriget. Roberts pekar på vikten för Gustav II Adolf av att inte låta den katolska, kejserliga makten få fäste på nordtyskt område och så få inflytande över Östersjön, som man såg som ett svenskt intresseområde. 

Det blev därför viktigt att sluta allianser med viktiga protestantiska makthavare som låg i vägen för den kejserliga maktsfärens utbredning. Roberts verkar hävda att Gustav II Adolfs plan utvecklade sig allteftersom kriget fortlöpte. Man löste problem efter problem utan att nödvändigtvis ha ett formulerat slutmål. 

I Arnoldssons text om propagandan på hemmaplan får vi stifta bekantskap med hur kungen motiverade krigsföretaget på hemmaplan. Man använde då både det religiösa argumentet, som på sin tid förefaller tungt, att man ville akta sig för de katolska villolärorna, och det militära hotet som de kejserliga kunde utöva mot Sverige om de kom närmare svenska gränser genom att nå östersjökusten. 

Alldeles uppenbart sågs kejsarmakten som ett stort hot mot Sverige, ett hot man hellre mötte på annat lands mark än på egen mark, med allt vad det innebär av utarmning och lidande.

* * *

Historia kring trettioåriga kriget bjuder på många värdefulla historiska utredningar om händelseutvecklingen under trettioåriga kriget. Det är fråga om ganska akademiska texter, men de är inte svårlästa om man har ett intresse av att sätta sig in i den katastrof som trettioåriga kriget innebar. Läsaren får många exempel på klar argumentation inom det historiska forskningsfältet och bjuds på tung bevisföring såsom den bör se ut inom genren.
– – –
Göran Rystad (red.), Historia kring trettioåriga kriget. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1994. 161 sidor.

Bokrecension: Een kort Underwijsning | Johan Skytte

Een kort Underwijsning / Uthi hwad Konster och Dygder en Furstelig Person skal sigh öfwa och bruka then ther täncker med tijden lyckosamligen regera Land och Rijke är skriven av Johan Skytte (1577–1644). 

Verket utkom år 1604.

* * *

Den vid tyska universitet välstuderade borgmästarsonen Johan Skytte blev år 1602 lärare till kronprins Gustaf Adolf, som skulle bli kung Gustav II Adolf. Längre fram under sitt liv blev Skytte riksråd och kansler för Uppsala universitet. Han adlades 1604 och tog då efternamnet Skytte; innan dess bar han namnet Schroderus.

Johan Skytte skrev ner sina tankar om vad en blivande konung borde ta till sig av kunskaper i en furstespegel, Een kort Underwijsning. Skriften torde väl vara tänkt som en sammanfattning av vad den blivande kung Gustav Adolf borde fästa blicken vid såsom särskilt viktigt, både ur etisk och vetenskaplig synvinkel, ”the Dygder och Konster som en Fursteligh Person wäl anstå”.

Med ett delvis mustigt och bildrikt språk presenterar Skytte ämne för ämne som en blivande furste borde ge akt på. Han kryddar med exempel ur historien och anekdoter. En furste, även om han föds till sin position, föds inte med de färdigheter som behövs för den höga uppgiften att leda ett rike. 

”Ingen kan någon tijdh blifwa een godh Smedh / medh mindre han hafwer tillförene sin Konst / i lång tijdh brukat / och henne aff förfarne och skickelige Mästare lärdt och bekommit.”

Fursten måste lära sig att bli en god ledare. För att bli en god ledare måste han öva sig i flera olika konster, och det redan som ung.

Först och främst kommer religionen, vilket föga förvånar i en genomreligiös tillvaro. Fursten ska ha rätt religion och fira gudstjänsten på rätt sätt. Detta är en tid då reformationsarbetet precis börjat sätta sig och den lutherska ortodoxin kom ju att regera under 1600-talet. 

Skytte menar att konungen får sin makt genom Guds kraft. Och för Skytte kommer alla andra dygder ur religionen, det vill säga ur kristendomen. Får en ung man falsk religion i sig som ung, så kommer han att hålla fast vid den så länge han lever, menar han. Söker fursten vishet så bör den sökas i Bibeln.

Efter detta brandtal för kristendom och tro övergår Skytte till att prata om ”Booklige konster”. 

Först skriver han då om ”Grammatica”, nämligen helt enkelt att framföra sin mening på riktigt och enkelt språk. Sedan skriver han om ”Rhetorica”, nämligen vältalighet: att kunna lägga fram sina ord på ett vettigt vis och att förmå övertyga dem som lyssnar.

Skytte understryker också vikten av att som furste kunna många språk, särskilt tidens internationella språk latin. 

Fortsätter vi så att läsa Een kort Underwijsning kommer vi därefter till ”Dialectica” som ”underwijser oß/ huru wij rätt skole bruka wårt Skäl och Förnufft”. Det handlar om att bedöma det som möter på ett rimligt och förnuftigt vis. 

Sedan kommer ”Arithmetica”, där Skytte påvisar hur viktigt det är för en furste att rätt kunna räkna och själv ha insikt i hur det förhåller sig med antal och ekonomi. Han rekommenderar i princip Gustaf Adolf att ha en personlig bok där han själv skriver ner viktiga siffror och uträkningar. Aritmetiken är viktig, Den "bepryder en Herre och Regent mächta wäl”.

Så följer ”Geometria” som Skytte gör till grund för ”Optica”, ”Musica”, ”Astronomia” och ”Mechanica”. 

Geometrin lär fursten hur han lämpligen ska anlägga ett läger eller hur stegar bör tillverkas vid en stormning. Geografin tillåter jämförelser mellan olika länder. Mekaniska instrument kommer väl till pass vid strid. 

Avslutningsvis följer så ”Politica”, vilket väl får förstås som konsten att agera politiskt i bred betydelse, att sköta rikets angelägenheter. Detta bör fursten göra med hjälp av lämpliga rådgivare. Det är ett tecken på en furstes klokhet att han inte tar sig för någonting utan att först inhämta ”wijse Mäns rådh och betänkiande”, en synpunkt som kan synas rimlig i ett system där monarken hade så stor personlig makt och möjlighet att agera utifrån egna föreställningar och idéer. 

Politica lär också fursten att inte ta sådana personer till sitt råd ”som intet meer weta / än een Åsna klädd uthi Purpurkiortil”, vilket nog får förstås som en rekommendation att inte låta sig förföras av högt uppsatta personers glans kring sig själva, utan att välja sådana rådgivare som först och främst besitter sakkompetens. Skytte varnar också Gustaf Adolf för sådana rådgivare som bara svarar honom såsom han själv vill och bara säger sådant som behagar honom.

* * * 

Een kort Underwijsning ger en kort inblick i vad en höglärd person som Johan Skytte tyckte att man kunde förvänta sig av en konung. Fursten ska först och främst vara from, för därigenom blir han också bemängd med dygder. Men därefter är det också viktigt att han, förutom andra övningar, inte låter bli att bli beläst, att skaffa sig bokliga kunskaper, för dessa kunskaper kommer att gagna honom som kung, och de kommer att se till att han inte är lika utlämnad åt dem som han i själva verket har att befalla över. 

Särskilt intressant är att se vilken vikt Skytte lägger vid att kungen ska kunna kommunicera effektivt: både korrekt och på ett övertygande vis. Vad gäller detta verkar han fått sina önskningar uppfyllda i Gustav II Adolf, som av allt att döma verkar haft en stor kompetens på området.

Givetvis är det också intressant att läsa en drygt fyrahundraårig text. Om man vant sig vid frakturstilen är den i det allra mesta helt begriplig, även om vi står främmande för ett och annat ord eller en grammatik som vi inte längre tillämpar. Det hindrar inte förståelsen i någon större grad. Detta är tidig 1600-talsprosa, självmedveten, stolt och rejäl.

En läsare av i dag har stor behållning av att läsa Een kort Underwijsning om man fascineras av dess tid likväl som dess språk.
– – –
Johan Skytte, Een kort Underwijsning / Uthi hwad Konster och Dygder en Furstelig Person skal sigh öfwa och bruka then ther täncker med tijden lyckosamligen regera Land och Rijke. 1604(?). Läst som digitaliserad faksimil via Kungliga Biblioteket. 48 sidor. På titelsidan anges året 1604; det förefaller dock som att det inte nödvändigtvis anses vara detta exemplars tryckår.

Bokrecension: Så blev vi alla rasister | Ivar Arpi & Adam Cwejman

Så blev vi alla rasister är skriven av Ivar Arpi (f. 1982) och Adam Cwejman (f. 1985). Boken utkom år 2018.

* * *

Det fanns en tid när religionen var allt för mig. Jag underhöll tanken att bli präst och en stor del av min vakna tid gick åt till att fördjupa mig i kristen teologi och i att lära känna bibeltexterna. 

För mig fanns det inget mellanting; jag kunde inte vara lite kristen – det gällde för mig att viga så mycket av mitt eget liv åt religionen som jag förmådde. Det evangeliska och biblicistiska narrativ som jag höll mig till försåg mig med den stora förklaringsmodellen till allt som mötte och till allt som var nödvändigt att veta, och när själva verkligheten föreföll skära sig med vad förklaringsmodellen beskrev, så gällde det självklart att försöka få terrängen att passa kartan, inte tvärtom. 

– Åh, en enkel väg, utbrister någon! Nej, inte alls: en delvis mycket svår väg, som krävde stort engagemang för att kunna fortsätta att vandra; blev hindren stora fick arbetet bli desto större för att ändå ta sig fram. Till sist var det ju ändå det kristna narrativet som jag förväntade mig skulle stå emot varje tryck. 

Jag är alltså mycket väl bekant med fenomenet att låta ett sammanhållet narrativ styra hela världssynen. Förmodligen är det därför jag numera, lång tid efter min religiösa livsfas, reagerar så starkt mot liknande tendenser och strömningar, vare sig de nu är av religiös eller ideologisk art: jag vet hur sådant förmår förvrida huvudet på en människa.

Jag påminns om detta när jag läser Ivar Arpis och Adam Cwejmans Så blev vi alla rasister.  

I denna bok med tydligt ärende ifrågasätter författarna starkt sådana narrativ som vill se etnicitet (”ras” som det hette förr och som det återigen kallas) som det allt övergripande problemkomplexet och den grundläggande samhällskonflikten som den mellan icke-vit och vit. 

Med en mycket stor mängd exempel påvisar författarna vad som förefaller vara absurda och förnuftsvidriga uppfattningar hos dem som från politiskt vänsterhåll och självdeklarerat antirasistiskt håll söker arbeta mot diskriminering genom metoder som till förvillelse liknar just diskriminering, som genom att påpeka hur rasism genomsyrar allt i det västerländska samhället själva förfaller till rasism.

Det är djupt störande läsning för dem som tror sig blivit någorlunda vaccinerade mot idéer som prioriterar att följa den karta man skaffat sig framför att följa terrängen. 

* * *

Läsaren får till exempel möta exempel på dåligt underbyggda anklagelser, som att polisen inte skulle ha agerat mot Lasermannen, när polisen i själva verket gjorde enorma arbetsinsatser. Men en sådan uppfattning skär ju sig med narrativet som anklagarna anslutit sig till om en grundläggande rasistisk struktur i samhället. 

Och det handlar om anklagelser från personer som anser sig vara utsatta för rasistiska strukturers förtryck mot andra personer med utländskt påbrå som försvarar det svenska samhället och menar att det är viktigare vad du gör än var du kommer ifrån: att lösningen på den rasism som faktiskt existerar inte är att du ska premieras på grund av hudfärg utan på grund av kompetens, oavsett hudfärg.

När Arpi och Cwejman försöker reda ut hur man på SVT och SR tagit sig an mångfaldsutmaningen retar de ansvarigas svar stundom löjet; det förefaller uppenbart att dessa försöker bända förnuftet kring en ideologisk lösning som i praktiken innebär att man tillmäter hudfärg en särskild kompetens i sig vid rekrytering. 

Samma sak när Stefan Löfven 2013 säger att man behöver orka se den rasism ”som finns hos oss själva” och när han därefter pressas på vad för rasistiska strukturer han månne själv bär på inte förmår se några sådana. Han talade, men när det kom till kritan verkar han inte trott på sin egen förkunnelse om de allomfattande rasistiska strukturerna.

En försvarlig del av Så blev vi alla rasister ägnas också åt den kvasiakademiska jargong som uppstått inom det identitetspolitiska fältet, där politisk aktivism smält samman med universitetens och högskolornas forskning. Detta är förvisso ingenting nytt; många år på humanistiska akademiska utbildningar har gjort åtminstone mig flyktigt bekant med sättet att försöka skapa vetenskaplighet genom att ge grumlig och grund ideologi akademisk terminologi.

* * *

Arpi och Cwejman försvarar uppfattningen att människor faktiskt kan förstå varandra, över kulturella gränser och över etniciteter. De förfäktar liberala kärnvärden, där det är individens egenskaper, inte grupptillhörigheten, som ska vara avgörande. För dem är det på intet sätt givet att en persons kunskaper eller erfarenheter blir inkommunikabla på grund av att den personens hudfärg avviker från en annan persons.

Det har nu gått några år sedan Så blev vi alla rasister kom ut. Jag tycker mig märka att debatten ser lite annorlunda ut nu. Det är inte självklart att lika plakatartade uttalanden förs till torgs längre, som de vi möter så många av i Arpis och Cwejmans bok. 

Det är bra. För om vi spolar bort den här grumliga soppan av separatistisk och extremistisk ideologi kan vi möjligen få blicken klarare för den rasism som faktiskt existerar: den som ligger bakom att en viss svart person inte får ett visst jobb trots befintliga meriter likväl som den rasism som ligger bakom antisemitismen som finns hos en del personer av annan etnisk bakgrund än svensk. Klar syn är underlättar rimligen effektiv problemlösning. 

I detta viktiga arbete att ifrågasätta och belysa grumligheten gör Arpi och Cwejman en stor gärning genom sin bok.

* * *

Så blev vi alla rasister är försedd med en stor mängd noter, som gör att den som vill kontrollera citat eller sammanhang får det lätt att gå direkt till källor. Författarna har som vana opinionsskribenter givetvis ett gott språk, men texten som helhet anser jag kunde behövt kammas till en smula här och var, kanske gjorts mer koncis på något ställe. 

Naturligtvis är boken en partsinlaga: den har ett ärende och deklarerar det tydligt. En försvarare av de ideologiska strömningar som Arpi och Cwejman attackerar skulle nog ha en hel del att säga om deras sätt att presentera sina motståndarna och sitt budskap. Det gör emellertid inte värdet av verket lägre; det kvarstår, om inte annat som rak skepsis inför det som nyss var försanthållet i delar av det välvilliga offentliga Sverige.
– – –
Ivar Arpi, Adam Cwejman, Så blev vi alla rasister. Stockholm: Timbro förlag, 2018. 145 sidor.

Bokrecension: Gustav Adolf den store | Nils Ahnlund

Gustav II Adolf

Gustav Adolf den store är skriven av historikern Nils Ahnlund (1889–1957). Boken utkom första gången 1932. Jag har läst verket i en nyutgåva från 1963, som försetts med ett efterord av historikern Ingvar Andersson (1899–1974).

* * *

Nils Ahnlund var professor i historia och från 1941 ledamot av Svenska Akademien. Särskilt fokus lade han i sin forskning på den tidiga stormaktstiden. Hans bok Gustav Adolf den store försöker ta ett helhetsgrepp på både Gustav II Adolfs person och tid. Verket utkom första gången redan 1932, men det utgavs på nytt 1963, med en efterskrift av historikern Ingvar Andersson.

Framförallt fokuserar Ahnlund i Gustav Adolf den store på tidens stora drag: hur Gustav II Adolf anslöt sig till lutheranernas sak i de tyska områdena, mot den katolska kejsarmaktens aktioner mot desamma. Ett annat drag som Ahnlund lyfter fram är hur Gustav II Adolf med tiden gick från att framstå som en snäv och intolerant lutheran till att inta en markerat mer tillåtande attityd gentemot vanliga katoliker. 

Men särskilt intressant, och det jag väl framförallt söker i en biografi, är dragen av människan Gustav Adolf, sonson till Gustav Eriksson Vasa. 

Gustav Adolf synes ha ärvt det berömda temperament som även hans farfar och fadern Karl IX hade: han var snar till uppbrusande vrede. Men av Ahnlunds porträtt ser vi också andra drag; som konung var Gustav Adolf förvisso monark i varje tum, men som människa finns det något tilltalande tillgängligt med honom, hans framträdande var, skriver Ahnlund, ”okonstlat”. Han lär haft lätt för att prata med var och en, oavsett samhällsställning.

Ja, Gustav Adolf kunde explodera, han ”kokade ofta över”, en hög färg i ansiktet sägs ha antytt att han kämpade med att svälja ner sin vrede. Han kunde skälla ut folk efter noter. Men kungen verkar också haft nära till glädje: en känslomänniska, helt enkelt. Någon uttrycker att han ständigt ler och någon annan att han ofta skrattar.

Ahnlund talar om kungens impulsivitet, men också om hans förmåga att överväga innan han agerar; han kunde hålla sig tillbaka, men också agera snabbt, och antyder därmed en inre lynnesspänning. Ahnlund påpekar också det inflytande som Gustaf Adolfs nära medarbetare, rikskanslern Axel Oxenstierna, måste haft, denna utpräglade sinnebild av balans och lugn. Gustav Adolf hade vidare lätt för att hålla tal från hjärtat och verkar ha ryckts med i dessa situationer och han uttalade sig ”med förbluffande öppenhet” i diskussioner. 

Detta sagt för att nämna något av det som Ahnlund lyfter fram hos Gustav Adolf som människa.

* * *

Nils Ahnlund skriver en gammaldags prosa. Texten måste ha upplevts sådan redan när den först utgavs 1932. De gamla pluralformerna på verben finns givetvis kvar, men hela meningsbyggnaden har något formellt, nästan kameralt, över sig, som onekligen åstadkommer en viss krispig torrhet som inte nödvändigtvis gynnar framställningen.

Hur väl Gustav Adolf den store överlag håller sig som historisk facklitteratur undandrar sig min bedömning, men jag kan konstatera att tendensen omisskännelig. Nils Ahnlund beundrar föremålet för biografin, och intar en mycket förstående attityd till sådant som Örebro stadga, som formulerades under riksdagen 1617. Då slogs fast att en person som inom riket propagerade för katolicismen kunde dömas till döden. Om någon konverterade till katolicismen kunde han landsförvisas. 

Allt detta sammanhänger givetvis delvis med situationen ute i Europa. Ahnlund skriver om stadgan, att den ”satte likhetstecken mellan landsförräderi och och övergång till katolicismen”. Ahnlund menar att processerna som följde främst var av politisk, snarare än religiös art, och antyder att katolikerna inte nödvändigtvis var bättre på sitt håll.

Men den intolerans som man här och i andra avseenden gav uttryck för hade förtjänt ett större utrymme och en djupare analys utan att det nödvändigtvis hade blivit fråga om anakronistiskt betraktelsesätt. Detta var tider då det tidvis förekom stor religiös intolerans. Det kan vi i bästa fall lära oss av.

* * *

Gustav Adolf den store är en relativt torr skildring av en märklig och mycket mänsklig monark. Sina starkaste sidor har boken när den talar om Gustav Adolf som person; där upplever läsaren att man något lär känna denna portalfigur i inledningen till stormaktstiden, även bortom ståten och propagandan om Lejonet från Norden. 
– – –
Nils Ahnlund, Gustav Adolf den store. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1963. 256 sidor.

Bokrecension: Traktat om toleransen | Voltaire

Voltaire

Traktat om toleransen (fr. Traité sur la tolérance) är skriven a Voltaire (1694–1778). Boken utkom i sin ursprungliga version 1763. 

Jag har läst verket i svensk översättning av G. Åman-Nilsson, i en upplaga som utgavs 1964. Denna upplaga har också en inledning av Herbert Tingsten (1896–1973). 

* * *

En höstkväll 1761 påträffades den 29:e årige Marc-Antoine Calas död i sitt rum. 

Det blir begynnelsen till en rättsprocess som kom att väcka uppmärksamhet i samtidens Frankrike. Rätten kom nämligen att döma den hängde Marc-Antoines fader Jean till döden för mord. Implicerade blev även den dödes moder, broder och broderns vän, liksom en hushållerska som också befann sig i huset. Ett rykte spred sig i bygden att Jean, som var kalvinist, dödat sin son eftersom denne uttryckt en vilja att bli katolik, såsom den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Filosofen Voltaire satte sig in i ärendet fick intrycket att ett justitiemord skett, att fadern Jean dömts till döden och avrättats på grund av att han inte tillhörde samma religionsinriktning som de flesta andra, snarare än på grund av juridiska sakskäl. Voltaire menade att intoleransen åstadkom den oskyldiges död.

Voltaire författade Traktat för toleransen, som både tar upp fallet Calas och utreder problemet med religiös intolerans. Han skriver att hans enda syfte med skriften är ”att förmå människorna till större medkänsla och mera mildhet”. Och på ett annat ställe: ”Denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet överlämnar till makten och klokheten.”

Domen mot Jean Calas och hans familj kom att undanröjas 1765. Möjligen hade Voltaires skrift något att göra med att en omprövning kom till stånd: filosofen hade viktiga personers öron. Kungen själv kom att ge ekonomiskt stöd till den kvarvarande familjen Calas.

Till den svenska översättning av Traktat om toleransen som jag läst har Herbert Tingsten skrivit en givande inledning. Han, som studerat fallet en del, verkar själv varken övertygad om vare sig sonmords- eller självmordsteorin, och funderar på om något tredje kunde innebära lösningen: att Marc-Antoine mördades av någon utomstående. 

Som mycket osannolikt framstår under alla omständigheter att mord skulle förövats av fadern, med tillhjälp av övriga familjemedlemmar och en gäst.

* * *

Voltaire utgår från att Calas är oskyldig och ser problemets kärna i religiös intolerans. Därför viker han stort utrymme i sin delvis tvetydiga skrift åt att illustrera hur intolerans likaväl som tolerans vidhängt kyrkans handlingssätt genom historien. Han intar rollen som troende katolik – något han knappast var – och argumenterar utifrån den ståndpunkten för varför tolerans är mer genuint kristet, än intolerans. 

Han andrar exempel på förskräcklig intolerans ur kyrkans historia och pekar utifrån kristet färgade argument på varför dessa exempel inte stått i samklang med den kristendom som borde predikas och levas.

På detta viset lyckas han, filosofen som myntade uttrycket "écrasez l'infâme" ("krossa den skändliga") och syftade synnerligast på katolska kyrkan och möjligen på hela kyrkan, exponera tillfälle efter tillfälle när kristna legender gett uttryck för intolerans och när kristna företrädare varit intoleranta. 

* * *

Det är givet för en fri ande som Voltaire att stämma upp till försvar för toleransen. 

Gränsen går för honom där man korsar gränsen för samhällsordningen. Man bör få tro vad man vill, och religiös tro kan ändå inte tvingas fram, men man ska fortfarande, skriver han, ”respektera fäderneslandets seder och bruk”. Voltaire vill alltså inte ha samhälleligt kaos. Han skriver:

”För att en regering inte skall äga rätt att straffa människans villfarelser fordras att dessa villfarelser inte är brott; de är inte brott under andra förhållanden än att de tör samhällsfriden; de stör samhällsfriden så snart de alstrar fanatism; för att förtjäna tolerans måste människor därför först och främst underlåta att vara fanatiska.”

Vi får komma ihåg att Voltaire som sagt skriver utifrån rollen som renlärig katolik. Villfarelser kan alltså givetvis förstås som från katolicismen avvikande trosuppfattningar, men även, tänker jag, som fritänkeri av det slag som väl Voltaire egentligen stod för. 

Hursomhelst: Voltaire skjuter fanatismen ifrån sig. Fanatism förtjänar inte tolerans, utan hotar samhället.

Voltaire har för övrigt också annars skrivit mot ateismen. Själv lär han varit deist, även om Tingsten antyder att Voltaire kanske, kanske använde deismen som en täckmantel för en egentlig ateism. Det kanske är att gå för långt. 

Men i Traktat om toleransen menar i vilket fall Voltaire att religionen behövs som en moralisk kraft. ”Lagen”, skriver han, ”håller uppsikt över de kända brotten, religionen över de hemliga.” Han talar också om religionen som en ”tygel”. Jag läser det som att Voltaire ser en samhällsnytta med att folk hålls till ordningen genom vissa inte särskilt dogmatiska religiösa föreställningar, dock inte sådana som är fanatiska och därmed bryter sönder samhällsordningen. 

* * *

Voltaire ville nå resultat med sin skrift. Han ville sätta ljuset på den orättvisa han såg i hur familjen Calas blivit behandlad, och han ville lyfta fram behovet av tolerans i motsats till intolerans. Förmodligen är det för att kunna bli lättare mottagen i alla läger som han intar en kristen roll som författare och argumenterar utifrån ett kristet narrativ och en kristen världsförståelse. 

Argumenten torde lättare gått hem på det viset i en åtminstone officiellt mer religiöst färgad värld än vad vi kanske kan föreställa oss. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att jag hör en mycket, mycket fin ironisk ton i texten som ibland bryter ytan och blir satir.

I dag får det kristna författarperspektivet snarare en skymmande effekt vid en läsning av Traktat om toleransen; toleransen behöver inte kristendomen för att blomma, snarare tvärtom, vill jag mena – toleranse bör akta sig för religiösa föreställningar som överallt där de blommar upp och på allvar fäster sig skapar inte bara vidskepelse utan också stridigheter mitt i de barmhärtighetsgärningar som möjligen samtidigt utförs.

* * *

Traktat för toleransen är en utmärkt bok vars budskap i sin kärna bör vara centralt för var och en människa som anser att humanitet och medmänsklighet trumfar fanatism och dogmatism. Voltaire skriver:

”... av alla vidskepliga trosläror är väl den farligaste den att man skall hata sin nästa för hans åsikters skull?”

– – –
Voltaire, Traktat om toleransen. Övers. och anmärkningar G. Åman-Nilsson. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1964. 159 sidor.

Bokrecension: Hjalmar Branting och hans tid | Nils-Olof Franzén

Hjalmar Branting

Hjalmar Branting och hans tid. En biografi är skriven av Nils-Olof Franzén (1916–1997), litteraturvetare, författare och radioman. Boken utkom 1985.

* * *

Hjalmar Branting och hans tid är en brett upplagd biografi, som förutom med ett porträtt av Branting också förser oss med ett panorama över den tid som han levde under. 

Branting som person och personlighet får stå tillbaka för Branting som strategisk politiker och statsman. Man kan säga att man inte lär känna Hjalmar närmare, men man får lära sig desto mer om Branting och om vad som fanns på hans och hans samtidas horisont, särskilt politiskt. På så vis blir biografin något lexikal, men rik och informationstät.

* * *

Biografin börjar med Hjalmar Brantings föräldrar där pappan var professor och modern av adlig släkt. Hjalmar Branting kommer således från en miljö som särskiljer honom från de arbetande skaror han kom att kämpa för genom hela sitt politiskt verksamma liv. Sedan fortsätter biografin kronologiskt framåt. 

Branting blir tidningsman, riksdagsman, han blir socialdemokraternas hövding, blir statsminister, innan han dör utsliten och utarbetad år 1925.

Boken är mycket tydlig i sitt framhållande av Branting som demokrat. Han agerar mot revolutionära tendenser och för reformistiska. Han vill nå det socialistiska samhället, men på demokratisk väg, och genom att bit för bit omvandla det existerande samhället, till exempel genom införande av allmän rösträtt. För bolsjeviker har han av biografin att döma inte mer till övers än för reaktionärer.

Hjalmar Branting och hans tid visar hur hur Branting banade väg för den statsbärande socialdemokrati som på gott och ont kom att bli liktydigt med den svenska modellen långt framöver, även långt efter att det klassamhälle som Branting började röja upp i hade grundligt förvandlats.

* * *

Tendensen i Hjalmar Branting och hans tid är tydlig: Branting har goda egenskaper nästan rakt igenom, gör nästan alltid rätt val och är allmänt förträfflig. Problematiseringar av hans politik och ideologiska grundtankar förekommer icke. 

Men samtidigt som biografin upplevs som en partsinlaga, är det därför inte möjligt att förneka de förtjänster som Hövdingen uppenbarligen hade och som det berättas om i denna bok. Branting var förvisso balanserad, klok och uppriktig i sitt arbete för ett lite bättre Sverige och en lite bättre värld. Han var intelligent och framsynt. Han var någon som behövdes.

Vad jag hade önskat mer av är dock Hjalmar, statsmannen hemma, som personlighet. Mer om hur hans ärlighet fick honom att erkänna sin otrohet och den därav följande samvetsruelsen. Mer om hur han var som make, fader, styvfader, vän. Någonstans nämns det att han gapskrattar: det är nästan svårt att föreställa sig – vem är denne Hjalmar Branting som gapskrattar? 

* * *

Det finns en del dispositionsmässigt och typografiskt som hade kunnat göra texten mer tillgänglig. Jag hade önskat en stramare disposition; jag får nu intrycket av att texten är en smula vildvuxen. Jag hade också önskat en mer inbjudande typografi med kortare rader och bredare marginaler. Såsom texten nu är tryckt blir den tung, även om ett relativt rikt bildmaterial lättar upp en del.

Summa: som biografi utgör Hjalmar Branting och hans tid en rik presentation både av Branting och den värld som han levde i, även om jag inte kommer ifrån intrycket av att människan Hjalmar något döljs av politikern Branting. Kanske är det rättvisande. Kanske finns där mer.
– – –
Nils-Olof Franzén, Hjalmar Branting och hans tid. En biografi. Stockholm: Bonniers, 1985. 374 sidor.

Bokrecension: Tankar från en hed | Olle Holmberg

Tankar från en hed är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), professor i litteraturhistoria med poetik. Boken utkom 1965.

* * *

Det råder ingen tvekan om att Olle Holmberg kan skriva. Men Tankar från en hed kan jag inte ta till mig innehållet i mer än undantagsvis. Jag upplever det som att aforismerna och kortprosan den består av är ännu ej färdigtillredd kost. 

Det är som om Holmberg helt enkelt lät publicera en anteckningsbok med infall som ännu inte bearbetats till pregnant litteratur. Möjligen kan det misstänkas att boken förverkligats mot bakgrund av vem Holmberg var och vad han annars skrivit, särskilt sina litteraturvetenskapliga essäer och andra essäer, snarare än på grund av bärkraften hos de texter som faktiskt återfinns i Tankar från en Hed. 

Holmberg skriver gärna utifrån en roll; han låter alltså texten komma från en tänkt författare, som är en viss person. Det är ett effektivt litterärt grepp. Det greppet använder han i hela den första delen av boken, som är en fiktiv dagbok av en ”bibliotekarie vid Kungl. Kontrollstyrelsens meteorologiska sektion”, en tjänsteman inte alls avser kontrollera skillnaden mellan upplevd och faktisk temperatur på en västsvensk ö, såsom hans uppdrag är. Det är en småputtrande, fladdrig och på det stora hela intetsägande text. 

Nästa del är ett regelrätt aforistiskt avsnitt som samlar formuleringar som borde blivit mer pregnanta, men nu i allmänhet står utan udd. Men ibland finns där en satirisk skärpa eller en cynisk illusionslöshet som är träffande:

”SANNINGSKÄRLEK. – Att 'älska sanningen' – vilket skryt! Att uthärda den och ibland använda den: kan inte det vara nog?”

Eller uttalandet utifrån rollen ”DEN FÖRNÖJSAMMA FOLKPENSIONÄREN” som snart ska hämtas till dårhuset:

”Jag gläder mig åt att aldrig ha trott på vad jag själv har sagt och heller aldrig på vad andra har sagt.”

De flesta av aforismerna är mer lekfulla än utförda. Skissade, men inte utarbetade. Frammejslade men inte slipade. Eller så har jag helt enkelt inte öron för dessa melodier.

Efter aforismerna följer en monolog på talspråk om någon kriminell karl, och avslutningsvis finns i boken en dialog där huvudpersonen är en i morfinrus talande skådespelare, som åtminstone tror sig själv vara döende.

* * *

Jag tycker om små böcker. Alltså små till formatet: det är praktiskt och lätthanterligt och jag har väl någonstans en övertygelse om att det som kan sägas i de allra flesta fall kan och bör sägas kort. Men det förutsätter också att det som finns i böckerna är skarpt, koncentrerat, att det bär. 

Olle Holmbergs Tankar från en hed har inte dessa egenskaper, hur bra hans böcker för övrigt än må ha varit och hur skarpt och koncentrerat, hur bärande hans arbeten av andra genrer än har varit. Jag har själv till exempel med stor uppskattning skrivit om Holmbergs Inte bara om Hamlet (1949). Men Tankar från en hed uppfattar jag som att den samlar sådant som ännu inte blivit färdigt.
– – –
Olle Holmberg, Tankar från en hed. Stockholm: Bonniers, 1965. 108 sidor.

Bokrecension: Från Europas brandplatser | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Från Europas brandplatser är en samling essayer av Fredrik Böök (1883–1961). Boken utkom år 1925.

* * *

Litteraturhistorikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök lät ge ut åtskilliga essaysamlingar. Texterna har i allmänhet litterära ämnen i dessa böcker, även om Bööks bredare kulturpolitiska uppfattningar inte sällan också bryter fram. Därtill lät han ge ut resebeskrivningar, där det politiska ärendet stundom var mindre höljt i dunkel. 

I Från Europas brandplatser behandlar Böök i en mängd essayer visserligen litteratur, till exempel böcker av olika personer som varit aktiva under första världskriget, men hans egna politiska uppfattningar är sällsynt klart uttryckta, och det med sådan klar tendens att det stundom utmanar löjet. 

Professor Böök har två huvudpoänger. Den första är att det är orättfärdigt att ge Tyskland ensam skuld för kriget. Den andra är att freden i Versailles är orättfärdig. 

Båda dessa uppfattningar är i sig rimliga och resonliga. Det är emellertid inte Bööks sätt att på varje sätt angripa, nedgöra, förlöjliga och ironisera kring dem som inte delar hans uppfattningar om Ententen. Böök är spydig och sarkastisk. Han tar till vad vapen han förfogar över, för känslan hos honom är nog genuin, när han skriver om

”... alla de olyckor, de lidanden, den förnedring, den upplösning av både civilisation och kultur, som entente-politiken dragit över det 'befriade' Mellan-Europa.”

Och på ett annat ställe talar han om:

”... den hatparoxysm och den masspsykos, som förhindrade världskrigets avslutande med en jämviktsfred och framtvingade den skändliga och förnuftslösa Versailles-traktaten.”

Bööks sympatier och antipatier innebär inte att han blir blind för att Kaiser Wilhelm II hade svagheter och Winston Churchill stora styrkor. Men den allmänna tendensen är hela tiden mycket klar och tydlig. Utifrån sina fastslagna oomkullrunkeliga uppfattningar om rätt och fel beträffande kriget och dess orsaker bedömer han dem han behandlar i essayerna.

Bööks fäktande är inte klumpigt; det är elakt, men inte utan elegans. Han är knappast balanserad, men äger som alltid stilistisk tyngd. Och fastän man inte alltid delar hans uppfattningar – vad det nu än må gälla – får man i allmänhet villigt medge att han är en skicklig skribent.

* * *

Till det mer osmakliga i denna samling är den sällsynt frekvent antydda antisemitismen. 

Förstå mig nu rätt; Böök är inte antisemit i den form som antisemitismen tog hos nazisterna, fastän man gärna önskat att han inte varit så förstenat trogen Tyskland även under andra världskriget. 

Men trots att Böök själv uttryckligen reagerar mot antisemitism, använder han sig ofta av antisemitiska gliringar; han nämner gärna att någon är av judisk börd när denne ägnat sig åt något Böök ogillar, som om det skulle förklara något, och ingen kan missta sig beträffande att han missaktar judarna såsom grupp på ett rent generellt sätt, ja, på ett sätt som tyvärr inte var ovanligt decennierna kring förra seklet, till och med hos en så synnerligen bildad person som Fredrik Böök.

* * *

Fredrik Böök är på det stora hela en representant för tidens borgerliga, konservativa Europa. Han ser med fasa på bolsjevikernas Sovjet, liksom han värnar det Tyskland som för honom står för gedigen kultur. Han är inte aristokrat, och han är inte heller arbetare. Som professor i humanistiskt ämne tillhör intelligentian.

Och det är utifrån sitt perspektiv som intellektuell som han svingar sina omdömen om personer som haft att göra med utvecklingen före, under, och efter det första världskrigets katastrof. Han tar sats mot böckerna han läser från de olika länderna, och han tar sats mot den bildning han besitter och höjer sin röst till försvar för det stabila och bestående. 

”En revolution innebär alltid de råa instinkternas, de primitiva begärens seger över förnuftet och ordningen, över värdenas hierarki.”

Böök kan också kosta på sig att offra åt religionen:

”Så länge ännu de kristna idealen behålla en traditionell makt över individernas själsliv, så länge de hänsyn och instinkter, som religionen odlat och skyddat, ännu äro oförstörda, träder icke den ursprungliga människonaturen fram i sin nakna styggelse; men det sker ofelbart, när frigörelsen blivit fullständig.”

Omkring sig ser Böök horder av naiva människor, inkompetenta människor och orättvisa människor. Han bjuder dem alla värjspetsen. Ja, eller snarare pennspetsen. Och den är vass nog. Om en författare som skrivit om Ungern skriver Böök:

”Mr Street är en verkligt principfast demokratisk liberal, men den ståndaktige tennsoldatens alla dygder, men också med hans något långsamma uppfattning.”

Om greve Zedlitz-Trützschlers memoarer från sina år vid det tyska hovet skriver Böök:

”Det starka intrycket är alldeles oblandat: det består av obehag. Obehag vid vad som berättas, och obehag vid berättaren.”

Fredrik Böök har genom Från Europas brandplatser tydligt nog uttryckt sina uppfattningar om världspolitiken och de dödliga konvulsioner som första världskriget innebar. Han är uppenbart skakad i sitt innersta över att det kunde gå så illa för hans älskade Tyskland, som han nu ser misshandlat och slaget till marken. Han uttrycker om stämningen, att

”... skogen i Europa [är] mörkare och osäkrare än någonsin – det slipas knivar inne i dunklet, och korparna äta sig mätta på de mördades lik.”

Föga anade väl Böök att knivarna snart i så stor utsträckning skulle sitta i just tyska mördarehänder. I stämningen av skriande orättvisa efter Versailles och med brinnande hat hade ett nytt parti stått upp i Tyskland några år innan essayerna i denna bok skrevs, och Adolf Hitler hette vid det här laget det partiets ledare.
– – –
Fredrik Böök, Från Europas brandplatser. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1925, s. 327 sidor.

Bokrecension: Carnivora | Lars Gyllensten

Carnivora är skriven av Lars Gyllensten (1921–2006). Boken utkom första gången 1953. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Det är inte lätt att säga hur man ska kategorisera Carnivora. 

Boken, vars titel betyder ”rovdjur”, består av korta prosastycken, som i allmänhet uttrycker cynicism. Särskilt hudflängs ideologier och konformism av olika slag. Boken skrevs i början av 1950-talet och det ligger ju därmed nära till hands att försöka hantera nazismen som nyss fanns så närvarande med anhängare och medlöpare av öppet eller mer dolt slag. Till det kommer en annan ideologi med sitt folk: kristendomen. Också kristendomen får värjspetsen mot livet. Allt väl så långt.

Men det är något trött och skissartat över helheten. Språket hotar ofta att falla samman, som om det inte fått styrsel nog genom att formas och styras. Språket är ibland mycket oklart och jag har svårt att förstå varför Gyllensten inte är tydligare. Han lyckas göra mig frustrerad när han låter mig läsa om gång på gång för att han utelämnar skiljetecken eller leker med associationer.

Man kan av hans efterord, som väl tillkommit med denna upplaga, eller åtminstone inte med första upplagan, utläsa att han anser boken vara den mest missförstådda i hans produktion, och det är inte konstigt. 

Vi får i efterordet också veta att styckena är ”konversationsövningar” som utspelar sig mellan 

”Goya – den märkte bäraren av en äkta lidelse – och papegoja – en nyckfull, oförbindlig pratsamhet.”

Detta gör ingenting klarare, utöver att vi då bör förstå det som att Gyllensten skriver texterna utifrån olika berättarroller och alltså leker med författaridentiteter. Det sammanfallande, frustrerande, språket kan möjligen hänföras till den pratsamma papegojans berättarroll, och det mer sammanhållna, bitska till Goyas berättarroll. 

Det är likväl oklart. Det må varit modernistiskt fräscht att leka med språket, men ett medvetet söndrigt språk förmår inte förmedla lika mycket som ett som man i alla fall försöker få att hänga ihop. Eller hur ska man tänka om det följande:

”När Valentin dansar är det kött som rör sig mjukt utan knakande gångjärn lusten rör med en slev i köttet en penna skaver smidigheter okyska närmande mellan det alltför fria och det alltför bundna.”

Kanske är det poetiskt. Kanske är det fri lek.

* * *

Men det finns pärlor bland de många korta prosastyckena. 

Några texter är särskilt drabbande. Till exempel den bara en halvsida långa texten om hur livet fortsätter i självmördarens lägenhet: möglet växer till: ”Livet slet sig och gick frigång...” Och den bara något längre texten om hur livet fortsätter på ett gammalt slagfält, där de döda genom jorden finns i smultron som plockas och äts av nya generationer.

Iskall cynism kan vid lyckliga tillfällen vara befriande och mycket väl ge trovärdiga skildringar av människor. Respektlösheten skänker sina egna poänger. Som när ett stycke berättar att om någon sammanlade alla de bitar av Jesu förhud som sägs förvaras runtom i världen skulle de tillsammans bilda ett två meter långt rör. Så rispar Gyllensten med svart humor de naivt frommas blinda godtrogenhet. 

Och Gyllensten gycklar med yttre respektabilitet och avtäcker mörker. Instrumenten kan vara ironi och sarkasm. — 

Ett justitieråd piskar en flottist. En omtyckt fotograf arrangerar möten mellan ”små vargungar” från parken och fina herrar, och hotar de förra till tystnad om de blir skadade under mötena. Gamla nazister övergår till katolicismen. Och Herren Gud låter katedralen Sacré Cœur klara sig från bomber, som bara träffar de trångbodda i deras bostäder däromkring. I en studentkällare sitter en öldrickande karl med en klackring på fingret som han tvingat av en jude 1941, efter att ha drivit in en piprensare av metall i den senares öra. Och efter bombbregnet över Nürnberg har tortyrinstrument i rådhusets källare klarat sig och varsamt restaurerats och ställts ut.

Ibland använder dessutom Gyllensten genomskådliga alias för personer som förekommer i texterna. Vi har ”biskop Gärs i Uddevalla”, det vill säga biskop Giertz. Och vi har ”professor Habilius”, det vill säga Ingemar Hedenius. 

* * *

Det finns vackra delar av Carnivora. Många andra delar står jag kall inför; de når mig inte och jag förstår dem inte. Om vi använder tanken på att Gyllensten använder två olika berättare: Goya och papegojan, så är det väl papegojan som jag inte förstår.

För min del kan jag inte förstå varför inte boken renodlades till en serie svarta, cyniska mikronoveller; för det är de svarta, cyniska mikronovellerna som jag anser vara de starkaste delarna i boken. De mer vildvuxna, mer experimentella texterna är för vildvuxna och för experimentella för att jag ska kunna ta dem till mig.
– – –
Lars Gyllensten, Carnivora. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1967. 111 sidor.

Bokrecension: Liv och nytta | Ingemar Hedenius

Liv och nytta är en essäsamling av Ingemar Hedenius (1908–1982). Boken utkom år 1961.

* * *

Ingemar Hedenius är förmodligen Sveriges mest välkända filosof, och definitivt den svenska filosof som blivit och ännu blir mest läst. Hans kamp mot vidskepelse, tankeoreda och orimligheter behåller i allra högsta grad sin relevans än i dag, och hans ibland utmanande tankeövningar förmår ännu engagera dem som tar del av dem.

I essäboken Liv och nytta är ett bärande tema olika aspekter av nyttomoral, en form av etik som Hedenius förespråkar. 

Den som använder sig av en nyttomoral reflekterar inför en handling kring hur handlingens konsekvenser bör komma att bli. Vid avvägningen mellan olika handlingssätt handlar anhängaren av nyttomoralen i enlighet med vad som rimligen ger nyttigast följdverkningar. Man räknar inte med en pliktetik, där absoluta påbud bestämmer vad som är rätt och fel och rätt och fel under alla omständigheter. 

Nyttomoralen kräver reflexion, ja, kalkylering med möjliga konsekvenser innan den förordar det ena eller det andra, snarare än att som pliktetiken stipulera att något i sig är gott eller ont oavsett omständigheter.

Hedenius sammanfattar effektivt:

”Nyttomoralens princip är, att man aldrig skall välja det alternativ som har de sämre följderna och att varje annat incitament till handling skall åsidosättas, om det är nödvändigt för att tillgodose nyttomoralens princip.”

Detta leder onekligen till en del konsekvenser. Till exempel på området brott och straff. 

En vanlig föreställning är att den som begått ett brott ska och bör straffas och straffet ska stå i direkt proportion till hur allvarligt brottet anses vara. Hedenius kallar denna föreställning halvt religiös och halvt magisk. Nyttomoralen räknar inte med sådana saker som egentlig skuld eller med en fri vilja, skriver han. Sådana saker existerar inte i sig själva, utan hör till den magiska sfären. 

Därför anser den som är anhängare av nyttomoral, ”att själva begreppet 'straff' avlägsnas och ersätts med sådana begrepp som 'vård', 'förvaring', 'uppfostran' och 'återanpassning'.” Det är en hård karamell för den att tugga på som har den föreställningen i ryggraden att den ska lida som åstadkommit lidande och att denna form av bestraffning har ett egenvärde. Vad ett sådant straff dock gör är enbart att utöka lidandet, inte att direkt angripa det som är det egentliga problemet: de oönskade handlingarna, som effektivare angrips på annat vis.

* * *

Hedenius inbillar sig inte att en värld utan ondska kan åstadkommas. Världen kommer alltid att stå på minussidan vad gäller lidande. Ondskan väger alltid tyngst. 

”Till livets villkor hör missförhållanden, som har en sådan natur och utbredning, att ingenting av det vi kallar vackert och gott kan rubba det förhållandet att livet på det hela taget är en ond affär.”

Vad människan och humanisten kan göra, är att helt enkelt försöka begränsa och minska andelen ondska. Det innebär också svåra avvägningar, där en grymhet på kan komma att minska ett lidande som bedöms som större än vad grymheten åstadkommer. 

”Hur vi än beter oss kommer vi att få ett tillstånd, som alltjämt är ont, och det är det mindre onda som bör eftersträvas.”

Till exempel, för att återgå till detta med brott och straff, hålls många dömda brottslingar inlåsta och det innebär ett lidande . Men släpps de utan vidare ut, riskerar ett större lidande för fler i samhället att bli följden. Därför är inlåsandet är nödvändigt. 

”Gängse moral vill inte se verkligheten, och aningslöst anser den sig därför kunna fördöma alla grymma handlingar, även när en grymhet skulle hindra ännu mer grymhet.”

Vi bör vilja se verkligheten rakt i ansiktet.

* * *

Det har en tillnyktrande effekt att läsa Ingemar Hedenius, i denna bok liksom i andra hans böcker. Han argumenterar med en stringens och logik som krossar allt motstånd, och han gör det på ett språk som även den filosofiskt helt oskolade förmår ta till sig, så länge man koncentrerar sig. För Hedenius är inte en filosof man läser för avkopplings skull. Men följer man honom skärper han i bästa fall läsarens syn på omvärlden.
– – –
Ingemar Hedenius, Liv och nytta. Stockholm: Bonniers, 1961. 212 sidor.

Bokrecension: Mot Lop-nor | Sven Hedin

Färjan med Hedin vid arbetsbordet.

Mot Lop-nor. En flodresa på Tarim är skriven av Sven Hedin (1865–1952). Boken utkom första gången 1954 och har försetts med förord av Gösta Attorps.

* * *

Mellan åren 1899 och 1902 var upptäcktsresanden och geografen Sven Hedin ute på en av sina stora expeditioner i Centralasien. Denna resa berättar han om i de två volymerna som utgör Asien. Tusen mil på okända vägar (1903). 

Nu är det ju så att omfånget på den ändå populärt hållna skildringen möjligen kan skrämma från läsning. Förmodligen är det därför som man på 1950-talet valde att tillgängliggöra verkets tolv första kapitel – med ett antal nedstrykningar – i Mot Lop-nor. En flodresa på Tarim. 

Denna del av det nämnda verket berättar i stor utsträckning om de månader 1899 som Sven Hedin färdades nedför floden Jarkent-Darja, som går upp i floden Tarim, samtidigt som han gör allehanda mätningar och ritar en karta över floden.

* * *

Sven Hedin är verksam som kartograf under en tid när de stora upptäcktsfärdernas tid närmar sig sitt slut. Snart kommer flyget och underlättar sådant arbete som han under färden på Tarim får ägna sig åt manuellt strax över vattenytan. Efter ideliga kompassavläsningar vid varje sväng i floden för han med enorm noggrannhet ner på papper hur floden ormar sig fram. Dessutom mäter han inte sällan vattnets rörelsehastighet och volym. 

Sin huvudsakliga arbetsplats har han på en flotte eller en färja, som bemannats av män med stavar som kan hålla färjan på rätt kurs. Själv sitter expeditionsledaren Hedin i öppningen till det tält, som ger honom utsikt föröver. Där har han tillverkat ett skrivbord, och där kan han arbeta. Han har även konstruerat ett mörkrum ombord, där han kan framkalla de fotografier som han tar under resan.

Parallellt med färden utmed floden rör sig en karavan som längre fram ska möta upp Hedin och hans allt större flotta av kanoter och andra småbåtar förutom färjan. 

Naturupplevelsen verkar vara något enastående. Emellanåt träffar de på lokalbefolkningen och lokala ledare som man bjuds på mat av. Ibland far man genom stäpp, ibland genom skog. Öknen finns länge i närheten. Ofta är floden djupt nedskuren i sanden. Inte sällan möter större eller mindre hinder som man får försöka navigera förbi eller över. Allteftersom anlitar man nya vägvisare bland de människor man möter under färden.

* * *

Det är givet av Sven Hedin är ledare för expeditionen. Vid ett tillfälle när han ska undersöka en sjö i närheten av floden och det är svårt att ta sig fram i vätan bärs han helt enkelt. Han ger varje intryck av att vara en herreman medveten om sina privilegier: det är han som betalar, de andra i expeditionen är alla mer eller mindre hans tjänare, inte hans medarbetare.

Det går inte att ta miste på att Sven Hedin tycker mycket om expeditionslivet. Det bjuder på många äventyr, han gör en vetenskaplig insats och befäster sitt rykte som geograf och upptäcktsresande. 

Dessutom besitter Hedin en enastående förmåga att i text sedan skildra sina resor. Han gör det på ett levande och medryckande sätt som är svårt att värja sig emot, även om de många exotiska namnen på vattendrag och orter är svåra att navigera bland, för det saknas i denna bok något som jag hade uppskattat mycket: en enkel karta. 

* * *

Sven Hedin skriver om sina upplevelser med en sällsynt inlevelse och en synnerligen vacker svenska. Berättelsen om flodresan kunde fungerat som äventyrsroman, och numera: varför inte som en miniserie.

Denna bok är illustrerad med Hedins egna teckningar, bland annat från resor från samma område tidigare. Originalboken i två band rymmer också otaliga fotografier från resan som hade kunnat berika också detta verk. Och läsaren får stifta bekantskap med hur det kunde te sig när en gentleman med självklar resning på huvudet gav sig iväg för att upptäcka och kartlägga sådant som västerlandet ännu inte visste mycket om.
– – –
Sven Hedin, Mot Lop-nor. En flodresa på Tarim. Förord: Gösta Attorps. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1954. 292 sidor.

Bokrecension: De sista bödlarna | Isak Lidström

De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning är skriven av Isak Lidström (f. 1988), historiker. Boken utkom år 2023.

* * *

Mellan åren 1855 och 1910 avrättades omkring 70 personer i Sverige. Alla utom en av dem halshöggs med bila, alltså med yxa. Den siste halshöggs med giljotin.

Vanligen gick det till på följande vis. 

Bödeln hade förberett en schavott, en slags plattform där den livdömde kunde ligga ner och åtminstone ytterligare några personer, bland dem bödeln, kunde stå. På schavotten fanns en stupstock, som var en träbjälke som på tvären urholkats för att den livdömde där skulle kunna placera in halsen. Den livdömde fick ta av sig ytterkläder, fick lägga sig ner och fick kragen nervikt. Och så högg skarprättaren omgående med sin bila, med resultatet att huvudet genom ett eller i värsta fall flera hugg skildes från kroppen.

Det fanns alltså i Sverige långt ända in på 1900-talet en yrkeskår, till sist representerad enbart av en person, vars yrke innebar att utövaren på uppdrag av det offentliga skulle döda brottslingar som dömts till döden. 

I allmänhet åtnjöt den utsedde skarprättaren en fast lön, oavsett hur ofta hans tjänster anlitades. För vissa skarprättare kunde det gå åtskilliga år mellan tjänsteuppdragen och åter andra kunde få flera avrättningar att ombesörja på ett enskilt år. Varje län hade att skaffa sig sin skarprättare, och det blev allt vanligare att flera län anlitade en och samma tjänsteman. Till sist fanns enbart en kvar, och Anders Gustaf Dalman blev Sveriges riksskarprättare.

Detta berättar Isak Lidström om i sin intressanta De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning.

* * *

Fokus i Lidströms bok är tvåfaldigt. Dels handlar den om skarprättarna själva, vilka de var och vad de gjorde, och dels handlar den om de sägner och myter som uppstod om dem, deras arbetssätt och de förrättningar de tjänstgjorde vid. 

Lidström kallar de utbroderade historierna om skarprättarna och avrättningarna för mästermannaminnen. Till de vanligare hör skrönan om att folk som kommit för att se avrättningen, ofta pojkar, och klättrat upp i träd vid bilans hugg svimmade och föll ner. En annan skröna är att bödeln  inmundigade en dryck som gjorde honom mordisk för att klara av sitt hanterande. Fick han då inte snart döda någon, till exempel eftersom transporten med den dömde dröjde, kunde man bli tvungen att ta en tupp till honom att halshugga för att inte han skulle bli tokig.

Den verkliga historien är ofta mer prosaisk. 

Skarprättaren må vara anställd och ha sin fasta lön att leva på, men uppdraget var i praktiken en bisyssla och lönen en extrainkomst utöver vad han förtjänade genom annat yrke. Men då och då kallade man på honom, och han hade att se till att infinna sig. Och landets brutalt utförda yttersta påföljd för brott, som först och främst träffade mördare, kom att återigen utföras. 

Den som vill lära sig mer om personer som Per Steineck, Johan Fredrik Hjort, Olov Wilhelm Bergendahl, Magnus Svensson Ferm, Anders Gustaf Dalman och de andra i samma skrå gör rätt i att studera Isak Lidströms De sista bödlarna. Lidström söker där inte sensationella effekter och tar inte till överord i någon riktning, utan ger oss helt nyktert och sakligt skarprättarnas historia, under det sista seklet som de var verksamma i Sverige.
– – –
Isak Lidström, De sista bödlarna. Berättelsen om en yrkeskårs upplösning. Stockholm: Natur & Kultur, 2023. 207 sidor.

Bokrecension: Makten, äran och helvetet | Hans Villius

Makten, äran och helvetet. Ögonblicksbilder ur modern och äldre historia är skriven av Hans Villius (1923–2012), historiker och legendarisk producent av historiska TV-produktioner. Boken utkom år 1959.

* * *

I sitt förord berättar Hans Villius att texterna i Makten, äran och helvetet i sina ursprungliga former presenterats i som föredrag och radioprogram. Texterna som nu finns i boken har vidare fördelats i två block. 

Det första blocket består av skildringar av händelser under andra världskriget, det andra blocket består texter om diverse andra historiska händelser.

Texterna har inte fördelats enbart på två block utifrån ämnen; de verkar också delvis vara av olika typer. I texterna om andra världskriget koncentrerar sig Villius på att ge en detaljerad bild av hur händelserna upplevdes i samtiden, för de medverkande. Han tar då utdrag ur diverse korrespondenser, dagböcker, och reportage till hjälp. Snart lägrar sig då åter stridens rök och ångest över El-Alamein, Dunkerque och över Atlanten då slagskeppet Bismarck jagades och till sist sänktes.

Texterna i det senare blocket är av något mer akademisk art. Här står till min oförställda glädje ofta källkritiska problem i centrum. Villius tar då enskilda händelseförlopp om vilka det råder olika meningar, och analyserar med källkritisk metod de källor som berättar om dem, för att försöka landa i rimliga slutsatser om hur det egentligen kan ha varit.

Det kan då gälla sådant som hur man från svensk krigsledning tänkte dagarna innan slaget vid Poltava när ryssarna provocerade svenskarna samtidigt som de vägrade att ställa upp på regelrätt fältslag och därmed till sist tvingade svenskarna att gå till angrepp under ogynnsamma omständigheter. Villius läser hur observatörer rapporterat om agerandet från rysk likväl som svensk sida och går steg för steg fram i slutsatser som gör att han kan rekonstruera ett logiskt händelseförlopp.

Det kan också handla om på vilket sätt Erik Dahlberg bidrog till krigsinsatsen under danska kriget 1657–1658 och hur han själv möjligen aktivt försökte forma bilden av sitt eftermäle.

Ett annat intressant kapitel behandlar den livländske adelsmannens Johan Reinhold Patkuls agerande som ledde till att han kom att ställas inför rätta för högförräderi och gå i landsflykt, efter att han försökt få den livländska aristokratin att agera mot Karl XI:s reduktion genom visst bedrägligt beteende, såsom författandet av en vinklad redogörelse för hans och ett annat sändebuds diskussioner med kungen själv om den livländska adelns privilegier. 

* * *

Generellt kan sägas, att fastän boken såsom fackbok betraktad är gammal, ger den många intressanta inblickar i hur man som historiker arbetar aktivt med källkritisk metod och ställer sinsemellan kanske bara något olika beskrivningar om en och samma händelse mot varandra och med knivskarp logik plockar sönder vad de uppger för att se vad som sannolikt är sant och vad som möjligen är efterhandskonstruktion.

Till sist är det ju ändå det som är förutsättningen för all vetenskaplig historisk forskning: förmågan att utöva källkritik på de texter som berättar för oss om vad som inträffat i det förflutna. Först efter genomgången sådan källkritisk behandling kan man ju våga sig på att med stöd av källorna försöka förklara, beskriva och rekonstruera vad det var som hände, vare sig det nu var under den slutande antiken eller under andra världskriget.

Den närvarande källkritiken är en styrka hos Villius. En annan styrka är hans berättarförmåga, som gör att han till exempel med hjälp av många ögonvittnesskildringar, förmår placera läsaren mitt i en värld som inte längre finns kvar. Ingen kan rimligen någonsin förstå andra världskrigets fasor som inte var där. Men något av dess ångest och mörker kan man möjligen ana genom sådana skickliga historiker som Hans Villius.
– – –
Hans Villius, Makten, äran och helvetet. Ögonblicksbilder ur modern och äldre historia. Stockholm: Natur och Kultur, 1959. 216 sidor.

Bokrecension: Blick tillbaka | Prins Wilhelm

Prins Wilhelm

Blick tillbaka är skriven av Prins Wilhelm (1884–1965). Boken utkom år 1952 och samlar ett antal texter ur Prins Wilhelms tidigare produktion.

* * *

I sitt förord skriver Prins Wilhelm att texterna i Blick tillbaka inte är nyskrivna, utan har hämtats ur Där solen lyser (1913), Alle mans katt (1938), Fritt land (1941) och Episoder (1951). Han har enbart, berättar han, ordnat dem i kronologisk ordning. Det är alltså här fråga om en urvalsvolym. 

Karaktären på texterna är i allmänhet mer eller mindre självbiografiska eller så är det de skildrar självupplevt.

Intressantast i prins Wilhelms berättelser är de personhistoriska aspekterna. Prinsen kommer ju från en miljö som annars varit tämligen väl skyddad bakom draperier: han är son till Gustaf V, sonson till Oscar II, broder till Gustaf IV Adolf och gammelfarbror till Carl XVI Gustaf. 

Prins Wilhelms mor, drottning Victoria, var dotterdotter till kejsar Wilhelm I. Prins Wilhelms hustru mellan åren 1908–1914, Maria Pavlovna, var kusin med tsar Nikolaj II och sondotter till tsar Alexander II.

Det är alltså en oerhört monarkisk och furstlig miljö som är Prins Wihelms släktmässiga omgivning. Men själv kom han att ge sig på en bana inom flottan. Senare blev han känd för sina kulturella intressen och kom genom sitt omfattande författarskap att kallas diktarprinsen. Han skrev både prosa och poesi.

* * *

Texterna som samlats i Blick tillbaka är till tonen är i allmänhet mycket välkammade och lätt förnumstiga. Stundom levererar prinsen någon käck truism. 

Men där finns också genuint personliga uppgifter. Han skriver om sitt mindervärdeskomplex som ung, ett mindervärdeskomplex som han länge fick kämpa med. Man tror som läsare att den kadaverdisciplin prinsarna underkastades beträffande lydnad säkert inverkade på utvecklandet av ett sådan problematik. Prinsen skriver: ”Vi hade blivit tillsagda hundra gånger att inte fråga, bara lyda.” Sådana verkar förväntningarna varit på dem.

Prins Wilhelm skriver om sin konstnärliga och synnerligen konservativa moder, drottning Victoria, som utåt höll oerhört strikt på hovetiketten, men pekar också på att hon privat hade andra sidor. Han skriver:

”Medan hon mellan fyra väggar levde som den anspråkslösa och enkla människa hon i själva verket var, fördömande lyx och överflöd, höll hon styvt på att utåt uppträda med den värdighet hennes ställning fordrade.”

Prinsen kan inte klart svara på om hans mor var en lycklig människa. Kanske skickade hennes långt drivna självdisciplin glädjen i någon mån på flykten: man får det intrycket av de glimtar Prins Wilhelm ger. 

Skildringar av Prins Wilhelms far, Gustaf V, är emellertid betydligt färre än skildringarna av modern, åtminstone i denna bok. 

Desto mer har prinsen att berätta om sin farfar, Oscar II, som för den unge prins Wilhelm verkar framstått nästan som ett sagoväsen med sin ståt och sitt stora, grå skägg. Han var konung av det gamla slaget. Oscar II hade lätt för att prata med folk men bar också med sig en medvetenhet ”om sin intellektuella överlägsenhet”. 

Oscar II framstår som en skicklig skådespelare som tror sig vara den roll han fått. ”Ytan, symbolens fasad, var huvudsaken på ett helt annat sätt än i våra dar.” Och Wilhelm skriver: ”Människan bakom purpurn kom jag aldrig nära.” 

* * *

Prins Wilhelm skriver också om andra äventyr. Bland annat om livet till sjöss i en text som svämmar över av sjömanstermer; det må förlåtas en om sjölivet obildad läsare om det verkar nästan koketterande att så slänga sig med ett de invigdas språk.

Under en sjöresa där prins Wilhelm hamnar i Istanbul kom han att besöka sultanen Abdul Hamid. Sultanen verkar i all sin avskilda ståt inte imponerat särskilt på svensken:

”Själv satt jag bredvid Abdul Hamid. Han verkade kutryggig och maläten, ansiktshuden låg spänd under framträdande kindknotor,  nästan tyckte på nära håll mer lik en gams än en örns, blicken iskall och skägget färgat. […] Samtalet mellan oss fördes med tolk och blev därefter: frasrikt, artigt och intetsägande.”

Ett annat äventyr var när prins Wilhelm var med vid konungakröning i Siam, och ytterligare ett annat när han mer eller mindre oförmodat kom att som en av två ryttare eskortera tsar Nikolaj på en paradrytt genom Moskva.

Om tsaren har han ett och annat att berätta. 

Prinsen ”kände honom ganska väl”, berättar han. Han verkar nästan ömka Nikolaj, att han föddes just till härskare och tsar och inte till något annat som han passat bättre för. Prinsen verkar genuint tycka om Nikolaj som person, och skildrar hur avspänd Nikolaj kunde vara i familjekretsen, där han helt enkelt kallades ”Nicky”. Där var han ”[e]n glad, godmodig, vänlig människa utan skymten av yttre åthävor, enkel och hjärtlig i sitt sätt.” 

Men prins Wilhelm överskyler inte Nikolajs olämplighet som kejsare: han berättar att hans politik, som han förde utan att riktigt inse vad som hände utanför palatset, blev allt olyckligare och att han själv därmed kom att bereda sin egen undergång.

* * *

Det finns också mycket annat mer som prins Wilhelm berättar om, och som det kunde finnas skäl att analysera. Men det ovan relaterade ger emellertid några inblickar i världen bakom de monarkiska kulisserna som jag själv tycker är intressanta, inte minst då prins Wilhelm inte är en utomstående, utan i högsta grad en av de medverkande: han skriver inte om kungligheterna och aristokraterna som en utomstående, utan han skriver om sin mor, sin farfar, sina släktingar. 

Närheten innebär naturligtvis särskilda problem rent källkritiskt, men ingen kan förneka att prinsens uppgifter kommer från sammanhang som få andra haft tillgång till.
– – –
Prins Wilhelm, Blick tillbaka. Stockholm: Vingförlaget, 1952. 207 sidor.

Bokrecension: Ängslans boningar | Per Gunnar Evander

Ängslans boningar. En dagboksroman är skriven av Per Gunnar Evander (1933–2022). Boken utkom första gången år 1980.

* * *

Per Gunnar Evander lyckas i Ängslans boningar skapa en känsla av absurd, skör drömskhet, fastän han hela tiden använder en mycket realistisk berättarteknik. Så flyter den verklige Per Gunnar Evander samman med romanens jag, vid namn Per Gunnar Evander, på ett sådant vis att läsaren får det svårt att avgöra var fiktionen börjar och verkligheten tar slut. 

Romanens Evander är författare och refererar till sammanhang den verklige Evander befunnit sig i, men han skriver också ingående om sin broder, som ska ha tagit sitt liv. En sådan bror hade emellertid inte Evander i verkligheten. Fiktion och fakta växlar om på ett effektivt och konstnärligt intressant sätt.

Vari består då det drömska, eller rättare mardrömska? 

Jo, romanens Evander får efter att hans flickvän försökt att döda honom vila ut hos Henry och hans hustru. Henry är en gammal ungdomsvän från Evanders tid som löpare. Evander lovar att för denna tjänst göra vännen en tjänst i framtiden.

Det dröjer elva år, sedan hör vännen Henry av sig. Han behöver hjälp med att gräva ut en vattenledning för att hitta en läcka. Naturligtvis ställer Evander upp. Men arbetet är absurt omfattande. Det grävs för hand, och sträckan kan bli flera hundra meter lång om inte läckan visar sig, och det är tjäle och vattenledningen ligger långt ner under marken. 

Evander blir kvar i månad efter månad och gräver med spade och hugger med korp. Först hjälper vännen Henry till, men dennes hälsa blir allt sämre och till sist är det mest Evander själv som dag efter dag står där i den iskalla löpgraven. 

Det absurda består då bland annat i den brist på proportion som finns mellan den goda gärningen som innebar att den utsatte Evander fick husrum och mat under en tid för elva år sedan, och de långa månader av synnerligen hårt fysiskt arbete som gentjänsten innebär, med husrum och mat som enda lön.

Evander knotar på, funderar ibland på att ge fan i alltsammans, men fortsätter ändå. Han verkar inte notera den hänsynslöshet som vännen måste ha för att hålla kvar honom i detta arbete denna långa tid, istället för att försöka anlita professionell hjälp som kan hitta läckan enklare än att gräva hundratals meter genom frusen mark.

Man lockas alltså som läsare att tänka sig sökandet och det tunga grävandet som ett symboliskt uttryck. Åtminstone kan läsaren använda berättelsen på så vis: är grävandet ett uttryck för ett sökande efter mening? Eller kanske ett sökande efter vad som möjligen är fel och skaver?

Hursomhelst, oro genomflyter på ett obestämbart sätt romanen, vare sig det nu handlar om den hänsynslösa behandlingen av Evander, eller om de halvkvädna visor som kommer ur Henry och hans hustru, som antyder att de har mer inom sig än vad man först tror. 

På något vis kan man inte heller, trots allt, låta bli att känna medlidande med den allt sjukare, allt ömkligare, alkoholiserade Henry – han är vilsen men verkar inte själv förmå att hitta rätt, att hitta balans. Han är mycket tung, fysiskt, ja, men också psykologiskt.

Ängslans boningar är som berättelse litterärt intressant. Kanske är den väl utdragen – men historiens längd gör att det skapas utrymme för smygande oro, som möjligen inte kunnat uttryckas lika effektivt annars. Och allt det outtalade i romanen ger också gott om utrymme åt läsaren att själv försöka förstå om det finns ett djupare liggande budskap här, och i sådant fall vad det kan vara.
– – –
Per Gunnar Evander, Ängslans boningar. En dagboksroman. Stockholm: Bonniers, 1980. 253 sidor.

Bokrecension: Uppror bland marsvinen | P. C. Jersild

Uppror bland marsvinen är skriven av P. C. Jersild (f. 1935), författare och läkare. Boken utkom första gången 1972.

* * *

Det går inte att ta miste på berättarglädjen när P. C. Jersild skildrar anekdoter ur sitt liv. Även när anekdoterna i sig är mest intressanta för en trängre krets, är de fortfarande underhållande att ta del av, på grund av Jersilds flyt i berättandet och hans muntra och mustiga ton.

De första hågkomsterna som vi får glimtar av i Uppror bland marsvinen daterar sig till 1940-talet, och de sista till början av 1970-talet, strax innan boken publicerades. 

Det är barndomsminnen och det är minnen från studietiden och det är minnen från arbetslivet. Vi som inte var med under dessa decennier får med läsningen en myckenhet av tidsfärg: jag upplever att Jersild förmår fånga inte bara det som händer, utan den tid och den miljö varuti det händer på samma gång: företrädesvis ett folkhemskt Sverige, präglat av socialdemokratiska värderingar.

Det är emellertid inte bara berättartonen som är sympatisk. Jersild själv ger varje intryck av att vara en sympatisk människa. Hans självbiografiska texter tyngs inte ner av någon skymmande narcissism, utan Jersild har förmågan att, vad det verkar, se på sitt eget förflutet med en blick som inte förställer perspektiv. Åtminstone är förmågan att göra så en sympatisk egenskap.

* * *

Två av avsnitten i Uppror bland marsvinen vill jag särskild understryka som läsning av särskilt och bestående värde. 

Dels rör det sig om en text som på ett förträffligt sätt beskriver tillvaron i den statliga byråkratin, när läkaren Jersild är arbetsmedicinsk konsult hos Statens personalnämnd. 

Jersild hamnar då bland annat på någon slags seminarium med Riksrevisionsverket, där herrar byråkrater omsider jagar upp sig betydligt över att Jersild i ett radioprogram lyft fram en problematik kring huruvida Riksrevisionsverkets försök till ekonomisk effektivisering av statsapparaten möjligen kan leda till försämringar för personalen i statliga verk, till exempel genom att tjänster tas bort. Dylikt är tydligen att anse som ofint ifrågasättande av målsättningar, till skillnad från att diskutera detaljfrågor. 

Alltsammans i detta kapitel ger intryck av satir, men antagligen hände det ungefär som Jersild berättar. Han skriver ju trots allt om sin bok i baksidetexten så här: ”Allt är sant, mer eller mindre.”

Den andra texten skildrar hur Jersild besöker Moskva 1971 under en socialmedicinsk studieresa. Och han har tandvärk.

Samtidigt som Jersild skriver om hur han försöker komma åt tandvärken associerar han vidare från det ena ämnet till det andra: huruvida man kan mäta lidande på ett sådant sätt att det kan jämföras, till exempel. Och risken för att fascinationen för de tyska krigsförbrytelserna under andra världskriget utvecklas till en slags ”aggressionspornografi”. 

Jersild konstaterar vidare att Stalins grav numera pryds av hans byst: vid ett besök fem år tidigare saknades förutom bysten även blommor på platsen. Och å ena sidan ser han vilken läkartäthet som finns i Sovjet, å andra sidan möter han ideologisk renlärighet som han står frågande inför. 

— Till sist lämnar Jersild sitt hotellrum och tar tandvärken med sig och konfronteras med en dödfull ryss, som han försöker hjälpa, innan han inser att även fyllan kan ses som en sista protest mot regimen. 

Detta konstaterande kan vara bland det mer kritiska som Jersild får ur sig om Sovjet i detta sammanhang och vid denna tid, utan att för den sakens skull i egentlig mening gilla det sovjetiska systemet.

* * *

Uppror bland marsvinen låter läsaren ta del av Jersilds tid som värnpliktig, som amanuens på Karolinska Institutet, hur han räddar en övergiven karp som finns bland försöksdjuren där, och vi får också ta del av hans erfarenheter som lungsjuk, med mera. 

Jersild skriver med schvung, och till och med en del texter som egentligen inte genom sitt sakliga innehåll berör så mycket får genom språket ändå sitt skimmer över sig. Och framförallt ger boken inblickar i en annorlunda tid — som ändå fanns för inte så längesedan. 
– – –
P. C. Jersild, Uppror bland marsvinen. Göteborg: Författarförlaget, 1972. 193 sidor.

Bokrecension: Sorgemusik för frimurare | Lars Gustafsson

Sorgemusik för frimurare är en roman skriven av Lars Gustafsson (1936–1916). Boken utkom år 1983.

* * *

Tre personer står i fokus, två män och en kvinna. De förenas av en tids gemensamt förflutet i 1950-talets Uppsala och Stockholm. Men sedan drar deras respektive liv iväg med dem åt olika håll. De blir minnen för varandra — på sin höjd. 

Jan är ung poet, publicerad sådan och hyllad sådan. Så slutar han publicera sig, far till Afrika och ägnar sig åt en affär i Senegal, och åt att skjutsa turister i båt på floden. Anne-Marie studerar musik, och har åratal senare smärre roller på en scen i Göteborg. Det stora genombrottet kom aldrig. 

Hans är fysiker, gör internationell akademisk karriär och bosätter sig i USA. Han bjuds in på internationella konferenser för att tala om hur man kan reglera spridning av kärnvapen, men han vet med sig att det redan är för sent att göra något.

* * *

Romanen utspelar sig på flera olika tidsplan. Särskilt Hans och Anne-Marie har i början inte, men senare i boken dock blivit cyniska, desillusionerade. Den stora tröttheten har lagt sig över dem och idealen har dött. De glider genom tiden i en tillvaro de inte har riktig kontroll över. De lever i ett allt mer påtagligt främlingskap inför världen.

Yttre handling är begränsad. Några möten. Några antydningar till intrig, en intrig som gör att Jan tvingas från Afrika. — Kan det vara detta förlaget i baksidetexten åsyftar med ”en yttre ram av internationell agentroman”? 

Och sömnlösheten som Hans har att hantera, bläddrandet i telefonkataloger och uppsökandet av ungdomskärleken känner vi för övrigt igen från Berättelser om lyckliga människor (1981). 

Det är stämning och hållning som är det mest betydande och bärande innehållet i Sorgemusik för frimurare.

När Hans en kväll umgås med en vän hamnar de i ett samtal om tilltagande nihilism, om hur människorna saknar skyddsmekanismer mot kaos. En gudomligförklarad stat kan försöka sätta barrikader i vägen, men den är inte stark nog: människor räds inte makt eller våld längre. De bryter igenom – till tomheten. 

Ann-Marie å sin sida upplever sin situation så här: ”... världens obeskrivliga blindhet fyllde henne med en känsla som liknade klibbigt äckel. Existensens klister.”

Gustafsson berättar alltså om hur människorna förhåller sig till den tomhet de ställs inför.

Kanske har poeten Jan, som slutade skriva dikter och slet upp sina rötter för att plantera dem i Afrika, blivit den av dem som ändå, trots allt, nått någon form av lycka. Eller åtminstone en tillfredsställelse. Han fick inte ett liv fylld av ett jagande efter stipendier och möjligen medlemskap i kulturella sällskap. Han fick tillbringa sin tid nära jorden, arbetande i affär och som flodbåtskapten.

* * *

Sorgemusik för frimurare ställer oss också inför frågor om Tiden som sådan. Tiden som en linje som kan ritas i olika riktningar, där vi dock bara kan se vart färden egentligen burit när vi ser bakåt. Och Hans tänker i ett sammanhang: 

”det enda man kunde se av sitt liv var det förflutna och det förflutna bildade en tät och gåtfull skog som stelnade i ögonblicket. [/] Men ögonblicket självt var alltid fullständigt tomt.”

Jag förstår det som en reflexion kring att punkten i tiden som han står på är tom, existerar utan att vi kan överblicka se innebörd, men från denna punkt kan vi kasta blickar bakåt och se vårt förflutna, ett förflutet som vi inte kan ändra, som har förstenats och som kan vara svårt att skärskåda.

* * *

Gustafsson placerar skickligt in sina romanfigurer i en historisk kontext: när han berättar om ungdomskretsen i Uppsala nämner han också personer från tiden och miljön som är högst verkliga, och även platser som jag förmodar är lika verkliga. 

En viss samhällssatir kan också anas. Särskilt effektivt blir det när Jan på en hotellrestaurang i Dakar råkar hamna bredvid ett team som ska förbereda inför en dokumentär för Sveriges Television. Teamet har alla de rätta åsikterna. De vet hur det egentligen ligger till med förtryck och kolonisering, och ser till exempel den imperialism som ligger bakom att man i Senegal till teamets förtrytelse talar franska – i stället för engelska.

* * *

Sorgemusik för frimurare är en stillsam och dyster roman. Men den ställer den stillsamma och dystra läsaren inför frågor som jag tror är viktiga att ställa sig som människa, ja, som en varelse som har att förhålla sig till tillvaron: hur hanterar jag möjligheten av kaos? Kan jag leva lycklig även med tomheten under fötterna?
– – –
Lars Gustafsson, Sorgemusik för frimurare. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1983. 223 sidor.

Bokrecension: Vägar och möten | Tage Aurell

Tage Aurell

Vägar och möten (och blad för vinden) är skriven av Tage Aurell (1895–1976). Boken utkom år 1960

* * *

Bland det allra mest värdefulla som man hittar mellan pärmarna av Vägar och möten – åtminstone från mitt perspektiv som är särskilt intresserad av Vilhelm Ekelund – är de skisser av vardagstillvaro med Ekelund som återfinns först i boken.

Det finns inte mycket skrivet om Vilhelm Ekelunds privatliv, men denna text ger några drag från när Aurell var inneboende hos den folkskygge författaren på 1940-talet. Samma text är för övrigt, så vitt jag minns, tidigare publicerad i En bok om Vilhelm Ekelund (1950).

På liknande sätt ges några drag av poeten Gunnar Björling, när denne besöker Tage Aurell i värmländska Mangskog. 

Så finns vidare en längre text om en bok av den norske skalden Olav Aukrust, en text försedd med halsbrytande många citat. Norskan är svårläst för mig, men det finns en ordlista med sist. I dag äger väl en uppsats som denna främst intresse för litteraturhistoriska specialister på nordisk lyrik.

Intressantare för mig framstår då Aurells olika skildringar av Fröding och hur personer ur Frödings diktning levt och ännu lever i Värmland vid tiden för Aurells eget skrivande. Själv bodde den unge Fröding hos släktingar på prästgården i Aurells Mangskog en tid. Då var han en tyst figur, vad det verkar, med skarpa, iakttagande ögon som sedan kunde göra det han sett och hört till poesi. 

Levande ögonblicksbilder bjuder sådant som följande på: en skräddare minns hur han som pojke en gång rott Fröding med kamrat ut på sjön, där Fröding och kamraten druckit annat än vatten. 

Och ”Lelle Karl-Johan” som skildras i en dikt av Fröding identifieras med en man som visar sig ha emigrerat till USA och blivit sjöman. Aurell träffar honom när han hälsar på där hemma. Då är torpet där denne en gång bott borta. Och Fröding har han själv inget minne av.

Aurell skriver också om några händelser och om samvaro i Frankrike, samt om en vistelse på Patmos, där en gång evangelisten Johannes ska ha bott.

* * *

Vägar och möten är en splittrad bok, som verkar ha tillkommit för att bevara texter av olika slag från förgängelse, texter som var och en är litterärt och ibland historiskt värdefulla, men som sinsemellan har olika teman. Bokformatet bevarar och tillgängliggör, som bekant. Därmed är Vägar och möten också värdefull: särskilt beträffande de glimtar av Vilhelm Ekelunds familjeliv som läsaren får, och likaså de skymtar av den frödingska tillvaron i Mangskog som Aurell bjuder på, och som honom förutan antagligen varit svåra att spåra upp i dag.
– – –
Tage Aurell, Vägar och möten (och blad för vinden). Stockholm: Rabén & Sjögren, 1960. 165 sidor.