Tidningsklipp om borgerliga begravningar i Belgien | Borås Tidning 1864

I en Borås Tidning av äldre datum läser jag en notis om en situation i Belgien, som behandlar ett tidigt utslag av en önskan att ha icke-religiösa begravningar, eller åtminstone begravningar utan prästerlig inblandning.

Nämnda tidning lördagen den 17 december 1864:

I Belgien har en religiös tilldragelse satt sinnena i rörelse. Sedan några år finnes i Belgien en inom alla samfundsklasser representerad förening, hwilken söker att genom anskaffandet af en anständig borgerlig begrafning göra presterskapets kostsamma beledsagande till kyrkogården öfwerflödigt. [/] 

Gentemot denna förening har man nyligen i Brüssel under namn af 'St. Barbaras förening' grundat af ett katolskt broderskap med ändamål att såtadkomma billiga begrafningar med presterskapets biträdande. Denna förening har af konungen erhållit en gåfwa af 1,000 frcs, men intendenten öfwer civilstaten bifogade med penningarne ett bref, som lemnar kommentarier dertill. [/] 

Enl. intedenten såg konungen med största wälbehag föreningens sträfwanden, 'hwilka äro ett så wärdigt swar till de wanwettiga, hwilka under förewändningen af civilisation och framåtskridande, med säker fara för att se samfundet sjunka tillbaka i barbari, skulle rycka det ur kristendomens banor.' [/] 

Den liberala pressen uppfattar denna skrifwelse nästan som ett angrepp mot samwetsfriheten och påstpr, att intendenten endast kan ha handlat i sitt eget namn.

* * *

Källa: tidningar.kb.se [direktlänk]

Invigningen av Tranemo kyrka 1889: Samtida beskrivning ur Borås Tidning

Äldre bild av Tranemo kyrka. Rättvänd. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Söndagen den 18 augusti 1889, tredje söndagen efter trefaldighet, invigdes Tranemo nya kyrka. Det var en kyrka av ovanligt slag som ersatt den gamla 1600-talskyrkan i trä som tjänat ut. Till formen var den nämligen sexkantig.

Vid invigningen hade den nya kyrkan stått på sin plats i flera år: den uppfördes åren 1881-1882.

Hur det gick till invigningsdagen finns bevarat i en text som infördes i Borås Tidning påföljande lördag. Här följer den, med vissa styckebrytningar införda.

* * *

— Kyrkoinvigning och visitation. Till red. skrifves: I söndags morgse syntes på alla de till Tranemo kyrka ledade vägarne stora skaror af menniskor strömma fram emot det vackra nybygda templet, som med sina klockor kallade menigheten tillsamman. [/] 

Enligt ett från stiftets biskop utfärdadat påbud, skulle kyrkan denna dag invigas och såväl nyfikenheten att se det ovanliga enligt det s. k. centralsystemet uppförda rymliga templet som ock önskan att lära känna stiftets nye biskop, d:r Rohde, hade från krinljggande [sic] nejder ditlockat en stor menniskomassa. [/] 

Kl. 12, då invigningsakten börjades, trädde biskopen iklädd sin biskopliga skrud för altaret, assisterad af prostarne Ström i Svenljunga, Sörman i Sexdrega, Medin i Dalstorp, kyrkoherdarne Algren i Länghem, Tomeus i Hällstad [sic] och Hallbäck i Mjöbeck, Östberg från Burserud (i Vexiö stift), Frigell från Stengårdshult (Skara stift), konsistoriinotarien Magni från Göteborg samt komministrarne Torbiörnsson från Svenljunga, Svedberg från Sexdrega och Sandström från Våthult (Vexiö stift), de fleste af dessa i messkrud. [/] 

Biskopens invigningstal, som anslöt sig till Davids 84 psalm, utvecklade betydelsen af ett Herrans tempel, och såväl detta föredrag, som de allvarliga ord, som biskopen med anledning af den samma dag anstälda visitationen riktade till församlingen, häfdade till fullo det rykte, som föregått biskopen att vara en af vårt lands kärnfullaste talare. Också gjorde hans kraftiga men tillika kärleksfulla ord ett djupt intryck och månget öga syntes fyllas af tårar vid hans allvarliga påminnelser och förmaningar, isynnerhet då han lade föräldrarne på hjertat vigten af att vaka öfver barnens och ungdomens utveckling. 

Högtidligheten förhöjdes i sin mån af Svenljunga sångförening, som utförde 2:ne hymner, Davids 24 ps. af Vennerberg och Rolles bekanta "Frälsta verld", hvarvid solopartiet sjöngs af fru Bruzewitz på Limmared, ackompagnerad af docenten Nylander. 

I den efter invigningen förrättade högmässogudstjensten utfördes liturgiens för sång afsedda del af kyrkoherde Östberg, och responsorierna af den ofvannämda kören; hvarpå församlingens grånade kyrkoherde Elgqvist, som oaktadt sina 68 år ensam skött tjensten, predikade öfver dagens text, med anledning hvaraf han talte om ett rätt användande af de jordiska tingen.  

Vid 5-tiden afslutades visitationen och de samlade skarorna åtskildes, helt visst tacksamma för de goda intryck och minnen, som dagens högtidlighet efterlemnat. 

Borås Tidning, lördagen den 24 augusti 1889.

Källa: KB.

* * *

Tranemo kyrka, ursprunglig interiör. Foto: Riksantikvarieämbetet.

Kommentarer

Några av de i texten förekommande personerna:

"d:r Rohde": Edvard Herman Rodhe (1845-1932). Fil.dr., teol.dr., biskop i Göteborgs stift 1888-1929.
"Ström i Svenljunga": Vincent Henrik Ström (1808-1898), kontraktsprost i Kinds kontrakt 1860.
"Sörman i Sexdrega": Johannes Söhrman (1839-1902), prost.
"Medin i Dalstorp": Gustaf Wilhelm Medin (1844-1921).
"Algren i Länghem": Carl August Ahlgren (1830-1913), kyrkoherde i Länghem 1876.
"Tomeus i Hällstad": Herman Ragnar Thomaeus (1842-1915), kyrkoherde i Gällstad och Finnekumla 1879.
"Hallbäck i Mjöbeck": Holger Ludvig Hallbäck (1846-1904).
"Östberg från Burserud": Hans David Österberg (1834-1894). Kyrkoherde i Burseryd 1875.
"Frigell från Stengårdshult": Gustaf Frigell (1836-1918).
"konsistoriinotarien Magni från Göteborg": August Birger Magni (1852-1929). Vice konsistorienotarie i Göteborg 1883, ordinarie 1884-1905.
"Torbiörnsson från Svenljunga": Johan Torbiörnsson (1828-?), komminister i Svenljunga 1860.
"Svedberg från Sexdrega": Ludvig Svedberg (1850-?), komminister i Sexdrega 1885, kyrkoherde från 1893. Kontraktsprost. Far till senare Tranemokyrkoherden och prosten Martin Svedberg.
"Sandström från Våthult": Josef August Sandström (1851-1924). Tillträdde som komminister i Våthult och Båraryd 1878.
"kyrkoherde Elgqvist": Anders Elgqvist (1814-1895). Kyrkoherde i Tranemo 1865. Tidigare Kinamissionär.

Tidningsklipp: "Mord och sjelfmord" | Borås Tidning 1876

Den 8:e november 1876 har Borås Tidning inne en artikel som beskriver en så sällsynt tragisk händelse, att det är svårt att inte bli berörd, fastän 140 år hunnit gå sedan det beskrivna inträffade. 

Det rör en fader som dödar sina tre små barn och dessutom sig själv. 

I citatet nedan är vissa styckebrytningar införda och markerade för att underlätta läsningen.

* * *

"— Mord och sjelfmord. Under denna bedröfliga och uppskakande rubrik skrifwes till redaktionen från Kinds härad följande: 

Under sistliden söndag, den 5 november, tilldrog sig inom Örsås socken af Kinds härad, att förre nämndemannen och hemmansegaren, Hans Jönsson från Rörtorp, nu 65 år gammal och boende å lägenheten Eneberg wid Buaräng Enegården, medan hans hustru i ett senare gifte bewistade gudstjensten i Örsås kyrka, medelst hängning afdagatog först sina trenne minderåriga barn, sonen Johan 8 år samt döttrarne Johanna 5½ år och Maria 2½ år gamla, och sedan sig sjelf. [/] 

För 12 a 15 år sedan war mannen en wälbergad hemmansägare, åtnjutande mycket förtroende inom sin ort såsom auktions- och boutredningsman, men genom åtskilliga motgångar har han så småningom sett sina tillgångar förminskas, tilldeß han nu såg sig oförmögen att längre försörja sig och de små. 

Af hans efterlämnade anteckningar och bref såwäl till sin efterlefwande hustru som till ortens länsman, inhemtas att han redan för nära 2 år sedan börjat umgås med tanken att afdagataga såwäl sig sjelf som sina barn, för hwilka han hyst synnerlig kärlek och tillgifwenhet, uteslutande af den orsak att han derigenom skulle freda dem från ekonomiska bekymmer och från att komma fattigwården till last. [/] 

Dessa tankar och uppsåt har han dock så skickligt fördolt, att icke ens hans hustru kunnat fatta några mißtankar, oaktadt han ofta, likwäl alltid i mera allmänna ordalag, beklagat sig öfwer sin fattigdom. 

Det war en hisklig syn wid polisundersökningen, att se dessa fyra lik, först fadern närmast trappan till winden hängd med fötterna så nära golfwet att knappast ett tum skiljde dem derifrån, och sedan de tre små arma barnen, hängande i en rad å en öfwer bjelkarne på winden anbraft stång uti snaror försedda med ringar af jern hwaruti tågen löpte och som syntes med omsorg förut wara tillagade, och man kan tänka sig den arme mannens själskwal under den långa tid han rufwat på denna förfärliga gerning hwars fullbordan, att döma af hans antecknignar, slutligen öfwergått till en fix idé. [/]

Lyckligtwis äro dylika tilldragelser sällsynta inom wår ort med sin i allmänhet stilla och eftertänksamma befolkning." 

Borås Tidning, onsdagen den 8:e november 1876

Källa: KB.

Tidningsklipp: "Dödsstraffets verkningar" | Aftonbladet 1866

På morgonen den 25 maj 1866 halshöggs Jonas Magnus Jonasson Borg på Röinge tingsplats i Hässleholm. Det var en solig och varm dag. Och skarprättaren skilde den dömdes huvud från kroppen med ett ensamt hugg.

Jonasson Borg hade dödat nipperhandlerskan Marie Lund i butiksdelen av hennes bostad i Hässleholm, rakt över vägen från järnvägsstationen. Det rörde sig om ett rånmord. Från brottsplatsen fick Jonasson Borg med sig bland annat en del pengar, men också fröken Lunds ringar.

I Aftonbladet rapporterar man om en bieffekt av halshuggningen, som tydligen var ett reellt och omvittnat problem när det begav sig: den nyss avrättades blod ansågs i folktron ha särskild kraft, varför man försökte ta det tillvara.

Aftonbladet, fredagen den 1 juni 1866, på dagen för 150 år sedan:

"— Dödsstraffets verkningar. Den i Skåne nyss verkställda afrättning, hvarom vi för några dagar sedan berättade, har gifvit ett nytt bevis på det brutaliserande inflytande, som dessa exekutioner utöfva. Af den helsosamma skräck, som enligt åtskilligas förmenande skall väckas af dessa ohyggliga skådespel, sågs här, berättar en skånsk tidning, intet spår: endast en plötslig, men snart försvinnande häpenhet, hvarpå 'de aftågande grupperna sågos skämta och prata lika glädtigt som om ingenting passerat'. [/] 

Deremot såg man här de vid dylika tillfällen ej ovanliga yttringarne af den råaste vidskepelse i hela sin vämjelighet. Den ofvannämnda skånska tidningen, Kristianstadsbladet, berättar: 

Grymhet och vidskepelse följas vanligen åt; båda ha sin rot i bristande upplysning. Men man skulle knappt kunna tro att vidskepelsen ännu i våra dagar utöfvar ett sådant välde, som verkligen är förhållandet. Sålunda finnes mången, som tror att alla slags krämpor och sjukdomar kunna hjelpas, genom att dricka aflifvade brottslingars blod, och flera personer hade verkligen för sådant ändamål kommit tillstädes vid Borgs afrättning. Till och med en s. k. bättre familj från en af våra större städer hade drifvits af samma vidskepliga föreställning till Röinge afrättsplats, i ändamål att kurera ett sjukligt barn. [/] 

Flera ville tränga sig igenom spetsgården och skynda fram till liket, men afvisades naturligtvis af kronobetjäningen. Men sedan lagens väktare voro sin kos och den stora massan aflägsnat sig, uppfördes ett skådespel, nästan ännu mer hårresande än sjelfva exekutionen. [/] 

De mest ursinnigt vidskepliga hade samlat sig i en trång krets kring den plats, der stupstocken legat, och uppgräfde med sina händer af den bloddränkta jorden samt förde den till sina läppar för att suga till sig af innehållet. Det är oss motbjudande att omnämnda dessa drag af en mer än djurisk råhet; men det kan möjligen ha sin nytta med sig att sådant blir kändt; ty hvilken anklagelse innebär icke dessa tilldragelser mot dem, som hafva sig folkets religiösa uppfostran ombetrodd."

* * *

Ordförklaringar:
Spetsgård: En samling män som stod som vakter runtomkring själva avrättningsplatsen.
Stupstock: Den bräda som i regel placerades på marken och som den dödsdömde lade halsen mot vid halshuggning med yxa.
Kronobetjäning: Tjänstemän från landsstaten, dvs. länet, t.ex. landsfiskaler, fjärdingsmän.

Tidningsartikel via Kungliga Biblioteket: Sök bland svenska tidningar.

Tidningsklipp: "Sjelfmord" | Dagens Nyheter 1866

För 150 år sedan på dagen infördes i Dagens Nyheter notisen nedan.

Man kan notera, att den avlidnas eget namn inte anförs, men däremot makens. Man kan också notera inställningen till det så kallade läseriet, alltså till den form av personligt engagerade och innerligt upplevda religionsform som då var utbredd.

Avslutningsvis stämmer det till eftertanke hur journalistisk sed förändrats med tiden. Numera rapporteras knappast om självmord av denna typen.

* * *

Sjelfmord. Undantagsmannen Hans Perssons hustru i Ö. Karleby (Skåne) afhände sig lifvet sistlidne lördag då hon tidigt på morgonen smög sig bort och kastade sig i en närbelägen damm. Hon var mellan 70-80 år gammal, hade långfredagen gått till nattvarden och förmodas att hafva fattat detta förtviflade beslut att förkorta sin redan betydligt höga ålder i följd af läseri och religionsgrubbel. Måtte läsarne besinna hvarthän detta andliga sjukdomstillstånd ofta leder!

Dagens Nyheter, fredagen den 6 april 1866.

Källa: KB.

Dagens Nyheter 1890: "Yngsjömörderskans afrättning"

Den 28 mars 1889 mördades Hanna Johansdotter av sin make Per Nilsson och sin svärmor Anna Månsdotter. Dådet kom att bli känt som Yngsjömordet, efter orten där det genomfördes. För gärningen dömdes Nilsson och Månsdotter till döden. Nilsson benådades till livstids fängelse, men Månsdotters straff kom att verkställas den 7 augusti 1890 i Kristianstads länsfängelse.

Nedan följer Dagens Nyheters referents smärtsamt detaljerade redogörelse av avrättningen i samma tidning, fredagen den 8 augusti 1890. Texten kan läsas i Kungliga Bibliotekets digitala tidningsarkiv.

* * *

Yngsjömörderskans afrättning.

Dagens Nyheters referent, som afrest till Kristianstad för att öfvervara afrättningen, skrifver derifrån i onsdags:

Förberedelserna

Den lilla trånga fängelsegården företedde dagen före just ingenting ovanligt. Den omgifves på tre sidor af ett högt, rödmåladt plank och på den fjerde begränsas den af fängelsets murar. Midt på gården står tvångsarbetsfångarnes arbetshus, som upptager största delen af fängelsegården och gifver åt denna formen af en hästsko. Vid arbetshusets ena hörn, midt för porten till fängelset ligger en hög af ljusgul, fin sand. På denna hög, alldeles invid husväggen, är schavotten rest.

Schavotten är af en ytterst enkel konstruktion. Den består af fem plankor, af hvilka de två bilda underlaget för stupstocken och en tredje är afsedd för skarprättaren att stå på. Sjelfva stupstocken består af en 3 à 4 fot lång, fyrkantig stock, 5 à 6 tum i genomskärning. Midt på stocken finnas två inskärningar, en för hufvudet och en för bålen, så att halsen kommer att tryckas tätt intill stocken, hvilken på detta ställe lemnar blott 2 à 3 tums huggyta. Genom stockens hela längd löper på midten ett skarpt tecknadt blyertsstreck, hugglinien, efter hvilken skarprättaren måttar hugget. Stupstocken är gjord att skrufva fast vid plankorna. För att vara beredd på alla eventualiteter har skarprättaren äfven medtagit en jernkedja, hvilken skall användas för den händelse delinqventen skulle vila sätta sig till motvärn. Den är fäst vid i plankorna fastskrufvade jernringar och lägges öfver delinqventens skuldror. Då den spännes, tryckes kroppen hårdt mot de under liggande plankorna och gör det för delinqventen omöjligt att röra sig eller kasta sig undan. Det är dock blott i nödfall man använder detta medel, men man är som sagdt beredd på alla möjligheter och särskildt vid detta tillfälle torde det ej vara omöjligt att kedjan kommer till användning. Själfva det hemska dödsredskapet, bilan, är också värdt att kasta en blick på. Det är ett rigtigt vackert instrument af bästa svenska stål och Eskilstuna tillverkning, tunt och skarpt i eggen som en rakknif. Den är ganska tung, med kort, cirka 2 fot långt skaft och har den vanliga formen på bilor. Midt på den något krumma eggen synas djupa hack, som ej den flitigaste slipning kunnat nöta bort.

— De sitta qvar från föregående afrättningar, upplyste skarprättaren på derom gjord förfrågan.

Vid hvarje afrättning, upplyste hr Dahlman, tränger yxan så djupt in i stupstocken att en bit af det spröda stålet stannar qvar i denna. Den bila som af hr Dahlman användes är ej hans egen utan tillhör Stockholms stad. Den har används vid företrädarne Steinecks och Hjorts alla afrättningar och det är spåren af dessa som sitta qvar i eggen.

Skarprättaren,

hr Dahlman, anlände jemte sitt biträde hit redan på tisdagsmorgonen. Han synes särdeles väl vuxen sin svåra uppgift. Lugn, senig och kraftfull, med fullt förtroende till sig sjelf går han utan fruktan till sin första afrättning.

— Är ni ej rädd att misslyckas?

— Nej, inte alls. Skulle hon bråka så vet jag nog råd — han visade arrangementen med kedjan — det blir visserligen obehagligt och besvärligt, men misslyckas gör jag ej.

— Litar ni på edra nerver?

— Fullkomligt för att utföra värfvet. Skulle jag efteråt ej befinna mig väl så blir detta på en gång min första och sista afrättning, ty då tar jag afsked.

Han inger verkligen förtroende.

Den lifdömda

är alldeles afspärrad från den yttre verlden. Ej ens skarprättaren har fått se henne. Hon lär bära sitt öde med lugn, men synes ännu ej ha böjt sig. Tyst och sluten är hon omöjlig att utforska. Hvad hon känner och tänker vet ingen, antagligen ej ens hennes själasörjare, en ytterst sympatisk ung prestman, som med erkännansvärd ifver arbetat för att öppna detta hårda hjerta för vekar känslor. Den enda punkt hvari man hört henne yttra sig är angående domen öfver henne och sonen. Hon klagar bittert öfver orättvisan att sonen blef benådad och ej hon. Han borde ha följt henne i döden, tycker hon då han gjort sig skyldig till samma bort som hon. 

Rätt egendomligt tänkt af en moder!

På senaste tiden har hon understundom visat sig vek och gråtit, men ej yttryckt någon ånger. Ej heller lär hon ännu ha velat mottaga religionens tröst. I sanning en märklig qvinna! Hur skall hon gå till döden? Skall sinnet vekna, ånger vakna? Hur skall hon möta den ödesdigra morgondagen? Morgondagen! ...

Afrättningen.

Om den hemska akten telegraferade Dagens Nyheters referent i går förmiddag:

Den ödesdigra dagen ingick med ljum luft och molnhöljd himmel. Ju mer klockan närmade sig 8-slaget klarnade det dock upp.

Redan tidigt på morgonen började nyfikna samlas i närheten af fängelset. Vägen dit var dock afspärrad af polis och militär, så att åskådarne der utanför ej kunde komma fram till fängelsemurarna. Inne på fängelsegården samlades vid 8-tiden ett 80-tal med inträdeskort försedda personer, representanter för myndigheterna, pressen, stater och kårer. Det låg en högtidlig, något tryckt stämning öfver de närvarande, samtalen fördes med hviskande röst, och man var nog något blekare om kinden än vanligt, lite hvar. Den lugnaste syntes skarprättaren vara. Han hade iklädt sig sin uniform, blå kavajkostym med gula, breda ränder, blå mössa med bred guldkant och Stockholms vapen framtill. Han var, som sagdt, lika lugn och tillitsfull som dagen förut, och ej ett spår af sinnesrörelse förmärktes i det stereotypa, hårda ansigtet. Den låga schavotten var nykrattad — färdiga att mottaga sitt offer ...

Nu stiger landssekreteraren framtill schavotten och uppläser domen, i kraft af hvilken Anna Månsdotter dömes att mista lifvet genom halshuggning. Under den långa uppläsningen stegras spänningen till höjdpunkten. Det hemska ögonblicket närmar sig.

Nu öppnas den tunga, rödmålade fängelseporten. En blek, smärt qvinna vacklar med svaga, darrande steg fram mot stupstocken. Hon är iklädd den bekanta ljusgrå fångdrägten, som ger det andebleka ansigtet ett ännu hemskare uttryck. Några spår af rörelse kunna ej skönjas i detta ansigte med dess skarpa linjer. Händerna äro krampaktigt tryckta mot hvarandra. Vid den lifdömdas sida går presten, hviskande religionens tröst till henne. Hon synes dock ej gifva akt på hvad själasörjaren har att säga. Och dennes ifriga böner förmå ej väcka några varmare känslor i detta slutna qvinnohjerta. Uppkommen på stupstocken låter delinqventen höra ett sakta qvidande. Hon lägger sig dock villigt framstupa öfver den hemska stocken. Fångknektarne jemka kroppen till rätta.

Det är nu så dödstyst att man blott hör qvinnans svaga kvidande. Kroppen skakas af några konvulsiviska ryckningar.

Detta är det ohyggligaste ögonblicket. Man vill vända sig bort från denna gräsliga scen, som under namn af rättvisa uppföres i lagens namn, men man kan det ej. Ögonen tvingas af en förunderlig makt att se på den snyftande qvinnan på stupstocken.

Nu träder presten till baka, skarprättaren går fram i stället. Den blankslipade bilan blixtrar öfver bödelns hufvud. Ett hugg — och samhället är hämnadt. Den olyckliga har med lifvet sonat sitt afskyvärda brott — sista akten i detta gräsliga drama är utspelad.

Hufvudet skildes i ett raskt hugg från bålen och föll ett stycke fram på den mjuka sanden, som girigt uppsög det framtrömmande blodet. Hugget gick snedt, så att underkäken blef fastsittande vid kroppen. Läkarne, som under befäl af prof. Hjalmar Lindgren från Lund anländt hit i och för vetenskapliga undersökningar, gripa hastigt det afhuggna hufuvdet innan ännu ögonen brustit. Det införes i det bredvid liggande arbetshuset, som i dag är inredt till obduktionsrum. Bålen nedlägges i den enkla kistan med hyfvelspånen för att sedan likaledes obduceras. Spåren af den hemska rättskipningen äro snart igensopade. Åskådarne åtskiljas under tyst samtal, tankarne irra hit och dit, man tycker att man varit med om ett mord.

Den lifdömdas sista natt har varit mycket lugn, och hon ar till och med åtnjutit någon sömn. Hon lär ej ha kunnat förmåas att begå nattvarden före sin död, liksom hon till det sista vägrade mottaga religionens tröst. Tyst och sluten som hon varit under hela den långa ransakningstiden gick denna gåtlika qvinna till döden. Ehuru fängelseluften brutit hennes kroppskrafter och gjort henne till blott en skugga af sig sjelf, hade den ej förmått nedtrycka den trotsiga anden. Ej heller syntes hon frukta döden, och den svaga qvidan som hon i sista ögonblicket lät höra kunde lika gerna orsakas af någon annan sinnesrörelse som af dödsångest.

Vi lemna den hemska fängelsegården, der inom loppet af 4 år 2 personer fått med lifvet gälda hvad de brutit mot samhällets lagar. Der ute strålar nu solen från den klara augustihimlen, foglarne qvittra i trädkronorna, barnen tumla lekande om i gräset ...

Det dröjer dock en stund innan denna leende tafla förmår ur minnet utplåna den hemska scen vi nyss bevittnat och borttaga den sinnets beklämning som det nyss utspelade dramat qvarlämnat hos oss. Ohyggliga brott! Ohyggliga straff! Hoppet om en slutlig försoning är den enda ljuspunkten menniskohjertat kan finna i denna sak.

Svenska panoptikons i Stockholm skulptör, hr Tod Christensen, tog efter afrättningens slut en dödsmaks af den afrättade.

Tidningsklipp: Tvångsdop | Bollnäs Tidning 1879

Lördagen den 19 juli 1879, hittar vi i Bollnäs Tidning en märklig liten notis, om hur en präst tvångsdöper ett baptistpars dotter i Uppland.

* * *

"Twångsdop. I Norrboda by af Gräsö s:n döpte församlingens pastor, Ragnar Nuberg, 9 dennes ett baptistbarn nära ett år gammalt. Sedan pastorn flere gånger uppmanat föräldrarna att döpa barnet, men dessa ihärdigt nekat, beslöt han att resa dit, 2 mils wäg, samt döpa det samma, trots föräldrarnes tredska. När de sågo, att det blef allwar utaf, läto de barnet döpas. Barnet erhöll i dopet namnet Anna Lowisa samt tillhörde backstugumannen Olof Jansson och Hustru.

Rosl."

* * *

På spaning efter gudshädaren Sven Nilsson i Tolånga

En märklig liten notis i tidningen Dalpilen, införd fredagen den 18 juli 1879, fångar mitt intresse genom sitt innehåll. Så här står det där:

"'Gudshädaren' i Tolånga. Sedan i lördags trettio vittnen blifvit hörda, beslöt häradsrätten, att målet skulle uppskjutas till höstetinget för ytterligare bevisning. Nilsson har emellertid under tiden försatts på fri fot."

Jag försöker hitta lite mer information om denne gudshädare Nilsson och på vad han sätt han månne hädat den allsmäktige. Jag hittar då en ledartext i Wernamo Tidning från samma dag. Texten ger anledning till många ack och ve från en fritänkare, men exakt vad det är som Nilsson gjort som är hädiskt, det får vi inte veta.

Men så här står det i Wernamo Tidning:

"En skollärare Sven Nilsson i Tolånga har, som bekant, åtalats inför domstol för hädelser mot religionen, och han har inom pressen erhållit flere försvarare, som ansett det stridande mot religionsfriheten i landet, småaktigt m.m. att förfölja honom för hans 'tros skull'. 

Dock de hafva härvid i sitt klander ej tagit i beräkning, att det icke är 'fritänkaren' som här blifvit antastad, ty i så fall hade man gjort sig skyldig till ett öfvergrepp, utan det är skolläraren, den offentlige af staten aflönade tjenstemannen, som blifvit åtalad derför att han varit nog galen att vilja hos de unga inplanta villomeningar, som tids nog kunna slå rot, utan att staten behöfver aflöna lärare för deras fortplantande. 

Man har ofta sett hurusom en del folkskollärare, inom hvilken klass dock många förståndige och upplyste män finnas i vårt land, velat uppträda som politiske agitatorer; skulle nu ett så dåligt föredöme lemnas onäpst att en ungdomens lärare på ett hädiskt sätt yttrar sig om religionens sanningar, och det i sina lärjungars krets, hvad skulle då följden blifva? Jo, att andra måhända följde det gifna exemplet, och faran häraf för det uppväxande slägtet, för samhället torde vara lätt att inse. Att se genom fingrarne med dylikt oskick vore att autorisera dessa försök att upplösa bestående samhällsband. [...] 

Litet mera allmänt borde man taga i betraktande skillnaden mellan sann och falsk liberalism, mellan tanke- och trosfrihet samt rå hädiskhet och den gudlösa villomeningar, och då torde en hr Nilsson ej ha gjort sig förtjent af det ifriga försvar, som några tidnignar utan närmare öfverläggning ansett sig böra egna honom. 

En smula löjlig [?] förefaller den jemförelse mellan professor Boström och Victor Rydberg m. fl. å ena sidan och hr Nilsson i Tolånga å den andra, af hvilka de först nämnde ej åtalats för det de framställt satser, afvikande från vår tros lära, men Nilsson deremot ställts inför domstol, derför att han på ett fräckt sätt hånat kristendomens sanningar. Hvilken jemförelse! En Boström, en Victor Rydberg, som i den fria, samvetsgranna, sanningssökande forskningens intresse underkastat dogmerna en vetenskaplig kritik, och en Nilsson hvilken utan att äga ett spår af den filosofiska underbygnad, den insigt och lärdom, som kunna berättiga till att granska vår trosläras historiska förutsättningar och teleologiska grundvalar, i rått öfvermod uttalar ett hån om religionen! ! Och dertill är denne en barnens lärare, som genom ett sådant uppträdande i värsta mening taget varit i tillfälle att 'förarga en af dessa små'. Kan sådan lärare rättvisligen lemnas ostraffad? 

En annan fråga blir huruvida icke vederbörande gått något hetsigt tillväga geom att låta häkta och till fängelset införpassa Nilsson. Dylika [oläsligt förled-]åtgärder skada mera än de gagna, äfven om för dem funnes något berättigande. De göra hädaren till en martyr för 'sin tro' och väcka för honom sympatier, hvilka eljest ej skulle framträdt. 

Man tyckes också omsider ha besinnat detta, enär, enligt hvad sednaste från Ystad ingånga underrättelser gifva vid handen, Nilsson blifvit från fängelset frigifven. Och härmed är denna af flere pressens organ utan grund kallade 'religionsförföljelses' första akt utspelad."

Och efter den här svavelosande predikan får vi hoppa fram några månader till nästa omnämnande som jag hittat, nämligen till lördagen den 22 november 1879. Då står det följande i Bollnäs tidning:

"Eder referent åhörde under en af dagarne näst efter senaste rättegångstillfället en af hans lektioner i skolan, som var talrikt besökt. Nilsson synes såsom lärare ega förtroende inom församlingen, utom hos det kotteri, som arrangerat åtalet."

Göteborgs weckoblad, som kallar sig "Tidning för kristlig och politisk upplysning", berättar om Nilsson torsdagen den 4 december 1879, dock — märkligt nog — helt utan att nämna något om hädelseanklagelserna.

Afsatt folkskolelärare  Skolrådet i Tolånga hade vid sammanträde den 16 april 1879 enhälligt beslutat att skilja folkskoleläraren Sven Nilsson från tjensten på grund af hvad som efter fruktlösa varningar kommit honom till last i sättet att sköta de till tjensten hörande åligganden. Häröfver anförde Nilsson besvär hos Lunds domkapitel, som — sedan det vid två under detta år hållna folkskoleinspektioner i Tolånga folkskola blifvit utrönt, att Nilsson visat synnerlig vårdslöshet och oskicklighet i sin tjensteutöfning — funnit att skolrådet egt laga skäl att skilja Nilsson från tjänsten.

Nilsson överklagade, för i Göteborgs weckoblad står på vårkanten, torsdagen den 1 april 1880, följande knastertorra text — i en superlång mening efter rubrikordet — där det förutom hädelser talas om spritmissbruk — dock inget, om att Nilsson skulle ha varit berusad eller ha druckit i tjänsten.

"'Tolångamålet.' Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har den 23 mars meddelat utslag på de besvär kronolänsmannen Joh. Sjöström och skolläraren Sven Nilsson i Tolånga hvar för sig anfört deröfver att, sedan Sjöström vid Färs häradsrätt stält Sven Nilsson under tilltal för det han skall varit af starka drycker öfverlastad och fört oljud, äfvensom för det han, hvilken varit antagen till skollärare och således innehaft sådan tjenst, som omförmäles i 25 kap. strafflagen, skulle till kränkning af allmän och enskild rätt och säkerhet begått förbrytelse i tjensten dymedelst, att han dels vid undervisande af barn, tillhörande svenska kyrkan, sökt bibringa dem en annan tro än den, som öfverensstämmer med den evangeliskt-lutherska läran, och dels vid flere tillfällen hädat Gud samt lastat och gäckat Guds heliga ord, nämnda häradsrätt ålagt Sven Nilsson att sig med värjemålsed fria, om han det gitta kunde. Hofrätten, som granskat handlingarna, har företagit målet till agörande, fastän Sven Nilsson, hvilken anhållit, att få afgifva påminnelser öfver Sjöströms förklaring, allt sedan den 27 dec. 1879, då samma förklaring inkom, af en sådan förmån sig icke begagnat; och som i målet icke äro för handen sådana förhållanden, att den Sven Nilsson förelagda edgång bort honom ådömas, har hofrätten funnit skäligt undanrödja det öfverklagade utslaget."

Uppenbarligen överklagade Nilsson återigen, för knappt ett år senare, torsdagen den 30 september 1880, finns ytterligare en notis i Göteborgs weckoblad, av följande lydelse:

"Afsatt är nu verkligen den bekante skolläraren Sven Nilsson i Tolånga. K. m:t har nämligen bekräftat Lunds domkapitels utslag, genom hvilket han förklarades afsatt."

* * *

Och där någonstans försvinner gudshädaren Sven Nilsson från Tolånga i södra Skåne från mitt synfält. Vad han månne lärt eleverna för villoläror har jag inte fått veta. Vad han sagt som får honom avsatt från sitt arbete — av domkapitlet — framgår inte. Och hur var det med spriten: var det verkligen en bidragande orsak till avskedandet, eller blott ett svepskäl?

Jag blir nyfiken. Och jag vill gräva efter mer information om gudshädaren Nilsson. Kanhända framträder då ur historiens dunkel en vän jag aldrig fick tillfälle att lära känna?

Tidningsklipp: "Till utrotande af mormonismen" | Falu-Posten 1872

Tidningsklipp ur Falu-Posten, onsdagen den 17 juli 1872.

* * *

"Till utrotande af mormonismen anbefaller en tidning i Amerika äfwen ett werldsligt medel, som anses kraftigt verkande. Man bör låta, säger tidningen, införa ett större antal modehandlerskor till Utah med sina waror, och inom kort tid hafwa hrr mormoner wändt månggiftet ryggen och nöja sig med en hustru — naturligtvis för de många räkningarnas skull."

* * *

Tidningsklipp: "Soc. Aug. Palm" | Norra Skåne 1882

I tidningen Norra Skåne, fredagen den 14 juli 1882, läser vi en synnerligen syrlig kommentar till ett möte i Landskrona, där den numera legendariske svenske socialdemokratiske pionjären August Palm (1849-1922) framträdde.

Vissa styckebrytningar är införda i texten.

* * *

"Socialisten Aug. Palm gjorde i lördags Landskrona den äran att afhålla ett s. k. folkmöte derstädes. Mötet var besökt af ett åttiotal personer, af hvilka mindretalet utgjordes af kroppsarbetare. 

Palm började med att komplimentera samhället derför att det valt en så pass liberal representant i andra kammaren som det gjort, ehuru densamme i P:s ögon var allt för litet liberal. 

Derefter utvecklade han i ett föredrag, som varade i mer än en timme, det liberala, eller rättare sagdt det radikala partiets program, gendref åtskilliga mot demokraterna gjorda tillvitelser, men hvad detta parti, som tal. sade sig tillhöra, egentligen vill, derom fick man ingen upplysning. 

Föredraget, som utgjorde en sammelsurium af sanningar och barockheter, förfelade icke alldeles att göra intryck och vinna bifall hos en liten del af åhörarne , hvilket ock visar sig i de hyssjningar, hvarmed en oppositionsman, som efteråt sökte att få ordet, helsades. 

Herr Palm, säger K. L. T., är en bland de få i vårt land, som gjort 'politiken' till sitt näringsfång. Som yrkespolitiker besitter han måhända så mycken svada, som erfordras att för en tid kunna föda sig utan ärligt arbete; men han eger synbarligen hvarken de kunskaper, den öfvertygelse eller begåfning som erfordras för att väcka, underhålla och leda en viss politisk rörelse bland arbetarne, något som han ju angifer som sitt egentliga syfte."

* * *

Tidningsklipp: "Säkert" | Jönköpingsbladet 1867

Ett klipp ur Jönköpingsbladet, tisdagen den 9 juli 1867. Viss styckebrytning införd.

* * *

"— Säkert. Uti en artikelföljd 'I samtidens religiösa fråga' yttrar A.bl. bland annat nedanstående, som widkommande nog ej wilja medgifwa, men som erfarenheten dock allt mer bekräftar och som slutligen en dag skall blifwa ett fullbordadt faktum. Det förstås likwäl, att det citerade ordet 'ren' här skall tagas i den usurperade bemärkelsen. 

Eljest är det just wetenskapen och forskningen som afse lärans renande från de falska tillsatser, hwilka icke tillhöra henne; men på det örat wilja den förment 'rena' lärans anhängare aldrig höra, utan hafwa i stället allehanda nedsättande beskyllningar och oqwädninsord till hands mot dem, som af nit för sanningen offentliggöra resultatet af sina forskningar. 

De kunna likwäl härmed ingenting uträtta, ty sakens gång blifwer dock den, som antydes af A.bl. sålunda: 

Så länge kyrkolärans anhängare fortfara att såsom det i kristendomen wäsentliga framhålla satser, hwilka stå i snörrätt strid med den opartiska wetenskapens en gång för alla fastställda resultater, så länge är ej heller någon försoning att hoppas mellan kyrkan och det bildade tidsmedwetandet. 

Wetenskapen kan ej wända om på sin wäg framåt; hon kan ej wederlägga sina egna sanningar, omintetgöra sina egna upptäckter; det är "den rena lärans" förkämpar, som måste wika undan eller ohjelpligt falla i den strid, der de blott kunna swinga auktoritetstrons bräckliga trädswärd till skydd mot den fria forskningens skarpbitande wapen."

* * *

Tidningsklipp: "Lefvande begrafven" | Blekingsposten

Ett klipp ur Wernamo Tidning från fredagen den 22 mars 1878. Kopierad från Bläddra.

* * *

* * *

Tidningsklipp: Predikosjuka på Trandared | Blekings-posten 1877

Tidningsklipp om en predikande kvinna på Trandared i Borås, ur Blekings-posten tisdagen den 9 oktober 1877. Styckebrytningar införda.

* * *

"Predikosjuka. I Borås Tidning läses följande:  

En qvinna som i sofvande tillstånd predikar, har nyligen uppträdt i Trandared, i stadens närmaste granskap [sic] med tvenne föredrag, ett på för- och ett på eftermiddagen. Enär hon föregåtts af ryktet om sitt uppträdande inom Hällstads, Wings, Rångedala och Loarps socknar, hade nyfikenheten utlockat stora menniskomassor för att åhöra henne. 

Hon predikar endast, som det säges i sofvande tillstånd, en sak som litet hvar torde storligen betvifla. Hon skall enligt egen uppgift vara från Saleby i Skaraborgs län och hafva erhållit på med predikande i 3 års tid, till att börja med icke så regelbundet som nu, då hon hvarje söndag och torsdag mellan kl. 9–11 f. m. och kl. 4–5 e. m. uppträder.  

Hon ser ut att vara omkring 40 år, har ett ganska tarfligt utseende och blekgul hy. Hon reser ingenstädes af egen drift men personer finnas alltid, som hemta henne. Hon uppträder icke inom hus.  

Vid nu ifrågavarande fall satt hon i sätet på en vagn, uppdragen å en liten bergsklint, insvept uti en rödrutig sjal, lutad mot en gumma, som oaflåtligt under den med skrikande röst framrabblade ordströmmen, dervid ansträngningen höll hennes hufvud i ständig darrning, torkade henne med en näsduk om mun och ansigte, under det såväl på morgonen som eftermidagen [sic], åhörarna stodo till flera tusental, hufvud vid hufvud, tysta och lyssnanda [sic] rundt omkring henne. 

Hon uppgifver att hon, under den tid hon tjenade i Härna prestgård, en gång fallit i mycket djup långvarig sömn, hvarur ingen fick väcka henne, och att hon derunder erhållit uppenbarelse af 'Herren', som bjöd henne att resa omkring och predika. 

Hennes föredrag är alls intet utmärkt. Det liknar en hejdlöst framforsande utanlexa af inpluggade bitar ur särskilda predikningar, inmängd med det ständiga ropet af 'kära menniska! kära menniska!' Hon afslutar sina predikningar med 'Fader vår' och 'Herrans välsignelse.' —  

Något allvarligt intryck tycktes hon emellertid ej göra på flertalet af sina åhörare, hvilka väl blott meddelande sig till hvarandra i undertryckt ton, men ur ögat lyste tvifvel och kring munnet lekte ett sardoniskt smålöje, som på hemvägen öfvergick till högljudt skratt, blandat med spefulla anmärkningar om hvad man nyss åhört."

* * *

Tidningsklipp: "Ung prestman" | Norra Skåne 1884

I en liten notis ur tidningen Norra Skåne för fredagen den 21 mars 1884 skymtar vi en särdeles ung man som fått dispens att få genomgå prästexamen trots en ålder om blott 21 år.

* * *

Ung prestman. K. M:t har den 22 Februari tillåtit studenten vid Lunds universitet H. B. Hammar, som är född d. 14 Juli 1862 och sålunda ännu icke uppnått den för inträde i prestembetet föreskrifna åldern, att vid slutet af innev. vårtermin undergå prestexamen och, sedan han uppnått 22 års ålder, invigas till predikoembetet.

* * *

Studenten är prästsonen Hans Birger Hammar d.y. 

Hammar d.y. kom att bland annat tjänstgöra som kyrkoherde i Munka Ljungby och Ängelholm. Med tiden kom han att gifta sig två gånger. Totalt elva barn blev det. Det sistfödda av dem gick bort år 2003. Själv dog Hammar 1949.

Släkten Hammar är ju för övrigt en välkänd prästsläkt. Förre ärkebiskopen K-G Hammar kallar till exempel H B Hammar d.y. för sin farfars bror.

Bokmalen — hemfallen åt tadel

Ur en handbok från Allers Familje-Journal, 1928
Bild via Litteraturbanken.se

Tidningsklipp: Spöke i Lund | Wermlands Läns Tidning 1877

Tidningsklipp ur Wermlands Läns Tidning, onsdagen den 7 mars 1877. Styckebrytningar införda.

* * *

Spökeri i universitetsstaden i Lund år 1877 — det är ju något alldeles splitter nytt. — Emellertid har det blifwit anmält hos polismyndigheten i staden, att ett spöke uppträder i gården M 66 wid St Twärgatan, och det försäkras af personer, som annars se gansak förnuftiga ut, att det är ett riktigt spöke, hwitt som ett lakan och — alldeles såsom spöken bruka förekomma — hufwudlöst, och då man med händerna sökte fånga det rysliga föremålet, det samma alldeles förswunnit genom golfwet. 

Bland annat åberopade en ung qwinna såsom bewis på spökets werkliga tillwaro den omständigheten, att hon flere gånger blifwit 'gastkramad', så att hon på åtskilliga ställen å kroppen erhållit blå och gula fläckar. — 

För öfrigt förmodade de personer, som anmält saken, att spökeriet knunde stå i samband med ett i gården timadt dödsfall, i det arbetskarlen Nils Olsson 9 februari hastigt afled, efterlemnade en djupt sörjande enka äfwensom barn i ett föregående gifte. — 

Nils Olssons graf wardt på begäran 24 febr. öppnad, och kommer den döda kroppen att undersökas på det orsaken till såwäl dödsfallet som 'spökeriet' må upptäckas.

* * *

Tidningsklipp: Stormigt möte på Frälsningsarmén | Nyare Blekings-Posten 1883

Tidningsklipp ur Nyare Blekings-Posten 6 mars 1883, kopierat och sammanfogat från Kungliga bibliotekets kopia i webbtjänsten Bläddra.

Den i klippet nämnda "Concert du Boulevard" var en nöjeslokal på Södra Allégatan 9 i Göteborg, som 4 februari 1883 hade övertagits av armén. Lokalen är fortfarande Frälsningsarméns, och kallas "Templet".

Notisen torde alltså skildra ett av de allra första mötena i lokalen.

* * *

* * *

Tidningsklipp: "Vidskepligt, vidrigt och vämjeligt" | Wernamo Tidning 1884

Tidningsklipp ur Wernamo Tidning, fredagen den 22 februari 1884. Styckebrytningar införda.

Det kan nämnas, att seden med att hälla alkohol i en avlidens mun och sedan tömma ut vätskan och använda den som medel mot alkoholism — som beskrivs nedan — är inte okänd från andra håll.

* * *

"Vidskepligt, vidrigt och vämjeligt må man med skäl kalla några i närheten af Alfvestad boende personers sätt att söka bota en äldre man för hans kärlek till glaset, säger Sm. P:n. 

Då en gammal gubbe i grannsamhället dog, hälldes nemligen bränvin i — likets mun och tappades derefter på en flaska. Det gällde nu att få den oförbätterlige drinkaren till att taga 'en sup i ny och en i nedan' af det sålunda preparerade bränvinet. 

Till vinnande af detta mål inbjöds han till en af dem, som välvilligt åtagit sig att kurera honom, en natt då det var ombyte på ny och nedan, samt fick verkligen i sig en sup om aftonen och en på morgonen af den smörja man tillagat. 

Karlen har nu fått reda på den vämjeliga kur, för hvilken han varit utsatt, och enda följden är, att hvar gång han tankar falla derpå, måste han hafva — ett par renade, dugtiga supar för att 'sätta' sina qväljningar."

* * *

Tidningsklipp: 240 000 gravstenar | Nyare Blekings-Posten 1876

Begravningsplats från Amerikanska Inbördeskriget.
Alexandria, Virginia

Ett tidningsklipp ur Nyare Blekings-Posten, måndagen 21 februari 1876.

* * *

240,000 grafvårdar skola i Nordamerika resas öfver de i sista kriget fallne. Namnen inristas på 4 minuters tid medelst en genom ett stålröret drifven sandstråle på de ställen, som lemnats obetäckta af papper, läder eller gummi. På sådant sätt förfärdigas 500 grafstenar om dagen i Rutland, staten Vermont.

* * *

Tidningsklipp: Albinos förevisas på Vestra Torggatan | Wermlands Läns Tidning 1874

Annons ur Wermlands Läns Tidning, onsdagen den 18 februari 1874, alltså för jämnt 139 år sedan på dagen när detta inlägg publiceras. Annonsen är kopierad från Bläddra.

* * *

* * *

Enligt inlägg (här och här) på Anbytarforum hos Nättidningen Rötter, var de två systrarna Ida Aurora Charlotta Eklund (f. 1855) och Amalia Augusta Eklund (f. 1858) från Vimmerby. De var döttrar till snickaren Karl Edvard Eklund (som ju nämns i annonsen) och Hedda Ringström. Aurora dog 1905, och systern Amalia 1922. Också vid sina respektive dödstillfällen bodde de båda systrarna i Vimmerby.