Bokrecension: Dolda gudar | Nils Håkanson

Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning är skriven av Nils Håkanson (f. 1975). Boken utkom 2021 och belönades med Augustpriset för bästa fackbok samma år.

* * *

Jag fascineras av översättningar. Det grundar sig säkert i min tid som kristen, när jag ägnade mycket tid åt att studera Bibeln. Jag skaffade då mängder av olika översättningar till olika språk och från olika tider, allt för att försöka komma så nära den ursprungliga texten som möjligt, utan att kunna vare sig grekiska eller hebreiska. 

På den tiden förfäktade jag översättningsteknik som låg så nära originaltexterna som möjligt, och att man vid mångtydiga möjligheter borde översätta i kristocentrisk riktning. — Och det första ledet av den meningen har nog följt med mig senare också, vad gäller skönlitteratur: skulle jag få veta att en bok jag läser är översatt på ett sätt som fjärmar texten från dess originalförlaga på annat språk hade jag nog avbrutit läsandet. Kanske, om möjligt, hade jag läst i original istället.

Så man kan väl säga att översättningsfrågor intresserar mig sedan länge. Nils Håkanson, själv översättare, har skrivit en formidabel historia om svensk översättningshistoria som både utmanar en del av mina föreställningar och kastar ljus över sådant som jag aldrig reflekterat kring. 

Håkansson låter i Dolda gudar vartannat kapitel vara av mer historieskrivande slag och vartannat kapitel av mer teoretiskt slag. Upplägget är företrädesvis kronologiskt. Vi får följa med från tidiga översättningar av t.ex. teaterstycken där den svenska texten väl mer få sägas ha varit inspirerad av sin förlaga än en direkt återgivning av densamma, till nutidens översättningar som kan vara trogna förlagan ner på skiljeteckensnivå.

Håkansons bok ger oss läsare av översatt litteratur mycket att tänka på. Vi bör inte tappa bort att den svenska text vi har framför oss inte är identisk med den utländska förlagan. Den utländska förlagan är en och densamma, oföränderlig. Tolkningen till svenska kan se ut på flera sätt, vilket demonstreras av hur olika översättare löser sin uppgift på olika vis. 

Det är ju inte alltid så lätt att ett ord på t.ex. engelska har en direkt motsvarighet på svenska; även om något betyder i det närmaste exakt detsamma kan ju orden dock fortfarande ha olika tyngd, biklang och nivå. Associationerna kan bli olika. Därmed blir det inte alltid den mest exakta motsvarigheten som bäst motsvarar klangen i originalet.

Nåväl. Sådana överväganden hör rimligen till den gode översättarens specialkompetenser. 

Mer vågat förefaller översättarnas godtycke kunnat vara under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, när böcker översattes i närmast industriell omfattning och ibland vådligt beskars av förlagen, i de fall då man inte tilllade något, som Håkanson visar. Inte minst verkar ungdomslitteratur ha drabbats, som tydligen inte ansetts vara i behov av den typen av trohet i detaljer som litteratur som aktats högre gjort. Dessutom tvingades de som försökte leva på översättandet till en rent fantastisk arbetstakt för att få rimliga inkomster. 

Men, som Håkanson påpekar, har riktningen för översättningsutvecklingen gått mot ökad trohet mot de utländska textförlagorna. Samtidigt har översättarna som grupp lyckats organisera sig och därmed lyfta fram sin egen konstform och förbättrat sina arbetsvillkor.

* * *

Dolda gudar är en informations- och infallsrik bok, som både ger oss det svenska översättandets förflutna, dess utveckling och en och annan farhåga inför framtiden. Jag kan instämma i vad som verkar vara Håkansons uppfattning, att bokläsandet inte längre skapar naturliga gemensamma referenser, även om bokläsandet som sådant ännu ligger på höga nivåer. Men referenser hittas på annat håll än i böcker. Vi har, menar Håkansson, redan gått från en skriftkultur till en ”bildkultur, nöjen, konsumtion och åsikter”. 

Vi som fortfarande tycker att skriftkulturen är något värdefullt må inte göra oss blinda för att denna förändring redan har skett, snarare än att högdraget pusta över att referenser till skönlitterära verk riskerar att falla platt till marken. Det är nu vi som lever i en främmande värld, inte de andra som lever i vår värld.
– – –
Nils Håkanson, Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning. Omslag: Eva Wilsson. Stockholm: Nirstedt/Litteratur, 2021. 356 sidor.

Bokrecension: Tur och retur 1800-talet | Hans Levander

Tur och retur 1800-talet är en samling artiklar av Hans Levander (1914–2012), litteraturvetare och litteraturkritiker. Boken utkom år 1979.

* * *

När jag såg en bok med titeln Tur och retur 1800-talet kunde jag naturligtvis inte avstå från att skaffa den. Det är ju så att intressemässigt är 1800-talet en av mina centrala tidsperioder. Den lockar genom sina likheter med vår egen tid, förvånar genom sina olikheter med densamma — och dess råhet mitt i den gryende senmoderna kulturen kan man väl fördjupa sig i under en hel livstid. 

Boken visade sig vara en samling artiklar av litteraturvetaren och -kritikern Hans Levander. 

Titeln täcker till stor del — men inte helt — innehållet. Mot slutet av volymen hittar vi texter om Sartre och Pär Lagerkvist, som åtminstone jag anser hör hemma i ett senare litterärt skede än många av de andra storartade författarskap som Levander skänker introduktioner till och presenterar. 

Men nog ligger tyngdpunkten på författare som antingen verkade på 1800-talet eller som var tungt influerade av det litterära 1800-talet: Balzac, Bram Stoker, Dostojevskij (som också återkommer som given referenspunkt i texter om andra författare), Ibsen, Strindberg. Och så Thomas Mann, Herman Hesse, Julien Green, Hjalmar Bergman, med flera.

Artiklarna som Levander har samlat i Tur och retur 1800-talet vittnar otvetydigt om en nära förtrogenhet med de verk och författare som han behandlar. Han kan följa huvudmotiv inom författarskap, genom olika böcker. Och han kan följa samma eller liknande motiv också hos olika författare. 

* * *

I förordet, ”Försvar för klippbok”, menar Levander att hans egen referensram utgörs av 1800-talets litteratur. Andra av de författare han återvänt till ser han som direkta efterföljare till 1800-talets litteratur, bland dem Thomas Mann och Hjalmar Bergman. Den senare hör väl till de författare som mest utförligt behandlas i ett antal artiklar i boken. Sin egen kritikergärning ser vidare Levander som en ansträngning i att orientera läsarna i litteraturen: att skänka en uppfattning om ett visst författarskap. 

Vad gäller just 1800-talets stora litteratur prövar Levander att låta denna i till betydande del kännetecknas av formeln ”[s]plittring och psykologi”, med vilket väl får förstås att litteraturen liksom borrar sig in i människans inre liv,  i hennes ”inre vågrörelser” med Levanders ord. 

Levander undviker medvetet att ge artiklarna namnet ”essayer”, med hänvisning till danske författaren och konstnären Hans Scherfig som uttryckt att artiklar upphöjs till essayer så snart de kommer i bok. Gott så. Likväl fungerar Levanders artiklar i mina ögon i stor utsträckning som essayer, nämligen som litterärt genomarbetade facklitterära texter i – här – vittra ämnen. De har samlats från många år och olika håll. Ibland har de omarbetats. 

Artiklarna fungerar som Levander väl avsett: som orienterande texter, som texter som skänker läsaren ett hum om hur olika författares litterära landskap ser ut, och ofta hur de hänger ihop med sin tid eller andra författarskap. Och för min egen del får särskilt hans artiklar om Julien Green och hans författarskap mig att vilja läsa litteratur av honom, Det har jag inte tidigare gjort.
– – –
Hans Levander, Tur och retur 1800-talet. Stockholm: LiberFörlag, 1979. 272 sidor. 

Bokrecension: Konsten att citera och andra återblickar | Gunnar Brandell

Konsten att citera och andra återblickar är en samling essayer av litteraturhistorikern Gunnar Brandell (1916–1994). Boken utkom 1966.

* * *

Litteraturvetenskap och underavdelningen litteraturhistoria tillhör onekligen mina stora intressen. Då kan det vara en njutning att även utanför universitetsmiljön någon gång ibland läsa några texter som rör sig helt inom någondera av dessa sfärer. Jag har full förståelse för att ämnena inte livar alla andar, men de livar mina — åtminstone välskriven litteraturvetenskap, utan det abstraktionsslagg som emellanåt dessvärre vidlåder den. 

Icke så med Gunnar Brandell. Han skriver tydligt och rakt. Han draperar sig inte i den typ av jargong som ska förefalla intellektuell men såvitt jag kan se bara är ett beklagligt dunkel. Han belyser och döljer icke.

Konsten att citera och andra återblickar består av tolv essayer. Flera av dem handlar om enskilda författarskap och deras karaktär. De gestalter som där behandlas är sådana som Nietzsche, Ernst Jünger, Sartre och von Heidenstam, med flera. Men han skriver också om citationstekniken i litteraturhistorien, om litteraturteori, och presenterar som en av samlingens klarast lysande stjärnor en diktanalys av ”Samothrake”, en dikt av Gunnar Ekelöf.

Brandell själv var expert på August Strindberg. Det är om honom som Brandells doktorsavhandling handlar och han har också skrivit en omfattande biografi om honom. Någon renodlad Strindbergtext finns dock inte med i denna samling, men förståeligt nog dyker han upp som referens vid flera tillfällen ändå. 

* * *

Brandells uttolkning av Gunnar Ekelöfs ”Samothrake” är alltså en upplevelse. Han strukturerar upp denna dikt om ett dödens skepp på ett sätt som gör den mer begriplig än den kanske vid en första läsning verkar och visar hur Ekelöf låter flera olika röster eller toner höras inom ramen av en och samma dikt.

Intressant och lärt kåserande är också titelessayen ”Konsten att citera”. Han skriver där om hur citat kan användas för att ge författaren sken av lärdom, men också hur citat kan användas snarast lekfullt i diktverk (jämför återigen med Gunnar Ekelöf!). Brandell kan visa hur ”originalitets- och genikulten” under romantiken kunde gå ut över försöken att förankra sig i äldre litteratur, när man försökte formulera något nytt och eget. Mot detta kan ställas den hos Brandell anförde Vilhelm Ekelund, som var mycket medveten om att ingenting nytt av betydelse kunde sägas – det har redan sagts. 

För egen del undrar jag ibland om inte hela våra liv så att säga är citat av sådant som redan gjorts, levts och erfarits.

Intressant år också den polemik i litteraturteoretiskt ämne som Brandell ägnar sig åt när han kritiserar oklara distinktioner och definitioner inom viss internationell litteraturteori. Jag är inte tillräckligt skolad i ämnet för att helt hänga med, men njuter alltid när oklarheter rensas ur resonemang.

Vidare lyckas Brandell också göra mig mer intresserad av att läsa Ernst Jünger och mindre intresserad av att läsa Sartre.

* * *

Konsten att citera och andra återblickar består av texter varav, enligt Brandells efterord, ungefär hälften publicerats tidigare och resten här är tryckt för första gången. Texterna ger flera olika bidrag till förståelsen av olika författarskap likväl som till mer övergripande litteraturvetenskapliga ämnen.  Hans språk är föredömligt klart utan att någonsin bli banalt i en strävan efter förenkling. Han visar att man kan skriva begripligt även om sådana saker som ibland har en tendens att beskrivas i en dräkt av intellektuella dekorationer.
– – –
Gunnar Brandell, Konsten att citera och andra återblickar. Stockholm: Bokförlaget Aldus/Bonniers, 1966. 127 sidor.

Bokrecension: Ros och dynamit | Heinrich Böll

Heinrich Böll, 1983

Ros och dynamit är en samling texter av Heinrich Böll (1917–1985), tysk författare och nobelpristagare i litteratur 1972. 

Jag har läst texterna i svensk översättning av Eva Liljegren samt Göran Löfdahl, som översatt Tal vid nobelbanketten 1972, i upplagan från 1974. 

* * *

Heinrich Bölls texter är ofta märkligt konturlösa; meningarna flyter ut och ibland undrar jag om de överhuvudtaget ska knytas ihop innan punkten följer. 

Hans mer teoretiska texter är generellt av samma slag: inte alldeles lätta att navigera i. Så vitt jag kan se saknas där klara verba. Eller så besitter jag helt enkelt inte kapaciteten att förstå honom om det nu skulle vara så att han i själva verket är tydlig. Emellertid kan man här och var hitta sådana fina aforistiska formuleringar som jag anser vara dyrbara och som förgyller varje litterär framställning:

”... allt skrivet har skrivits emot döden.”

eller

”... ett konstverk har lika många liv som de blickar som faller på det ...”

eller

”Var finns väl ett sådant odjur till människa att hon inte lider?”

Mest intagande är hursomhelst de självbiografiska texterna i Ros och dynamit och de texter som beskriver hans hemstad Köln. Där kan man få en känsla både för Bölls uppväxt och för den stad som han vistades i eller nära. 

En av de vackraste texterna i samlingen är ”De gamla ansiktenas stad”. Den handlar om de många människor han träffat i Köln, men som han inte kan namnet på; de har bara varit en del av hans upplevelse av staden — som en gatuförsäljare eller en polis. De har ansikten som han känner igen. Som en flicka han köpte bananer av 1929, och som han på samma plats 1959 återigen köper bananer av. Då är hon en medelålders kvinna. Eller glassförsäljaren som många år senare arbetar på ett café. 

Böll avläser tidens gång i åldrandet hos dessa människor som han ser genom åren, men inte är bekant med. Han kallar Köln ”en stad av obekanta som jag känner”.

* * *

Böll tillhör en generation som började publicera sig på allvar efter andra världskriget och den katastrof kriget ledde till för Tysklands del. Han är en del av det som kallas ”ruinlitteraturen”. Böll skriver:

”Vi skrev alltså om kriget, om hemkomsten och om det som vi hade sett unde rkriget och fann vid hemkomsten: ruiner.”

Hans författargeneration skildrade det som de såg omkring sig. Något som enligt Böll emellanåt togs illa upp. Likväl skrev de om det som de såg. Inte om idyller. De vill påminna om ”att förstörelsen i vår värld inte bara är av yttre art och inte så ringa till sin natur att man kan tro sig om att bota den på några år.”

Heinrich Böll är katolik, men inte försvuren till vadhelst påven eller kyrkan uttrycker. Han är tvärtom skarp i sin kritik av vad som kan komma från Rom, inte minst vad gäller hur kyrkan gett sin mening till känna avseende sexualiteten och sammanlevnaden människor emellan. Och hur man från katolskt håll stundom höll sig väl med den nazistiska regimen.

* * *

Ros och dynamit är en samling texter som hämtats ur Hörspiele Aufsätze (1961), Aufsätze Kritiken Reden (1967) samt Neue politische und literarische Schriften (1973). De är av olika slag, som antytts ovan. De handlar om litteratur, om Köln och Rhen, om kyrka och om politik. Kanske inte minst de politiska inslagen vittnar om den tid vari dessa texter skrevs. Där kan det handla inte minst om relationen till Sovjet.

Heinrich Böll skriver en vildvuxen prosa där det inte alltid är lätt för mig att få klara begrepp om vad hans ärende är. Det kan kanske åtminstone delvis vara kronologiskt betingat: texterna skrevs i en annan tid med en annan omvärldssituation än vår. Men en högre stramhet i de här samlade texterna hade åtminstone för min personliga del inverkat gynnsamt på denne nobelpristagares texter för att jag skulle fått större utbyte av dem.

– – –

Heinrich Böll, Ros och dynamit. Övers. Eva Liljegren samt, av Tal vid Nobelbanketten 1972, Göran Löfdahl. Stockholm: Aldus, 1974. 143 sidor.

Bokrecension: Berättarnas öden | Per Wästberg

Berättarnas öden. Essäer och porträtt i urval är en samling texter av Per Wästberg (f. 1933), författare, tidningsman och ledamot av Svenska Akademien. 

Boken utkom första gången 2007.

* * *

Jag erfar en instinktiv tveksamhet inför antologier i litterära sammanhang. Jag köper hellre ett samlingsverk med en poets samtliga verk än en antologi med ett urval av de bästa dikterna. Samma sak gäller väl med essäsamlingar: jag föredrar att köpa de originalsamlingar med essäer som författaren gett ut i ett sammanhang, snarare än en antologi med de bästa essäerna av samma författare, samlade från olika verk. 

Jag tror det har något att göra med att antologin bryter loss texter ur ett mer ursprungligt sammanhang, och misstanken om att sammanhanget faktiskt kan ha en betydelse. Även om redan den första essäsamlingen i sin tur sammanfogat texter från tidigare publiceringar.

Med detta sagt kan det givetvis vara bekvämt att ta del också av en antologi, för att på så vis få smak för en författares sätt att skriva och ta del av det som författaren själv eller dennes redaktör ansett höra till det bättre av vad den personen skapat.

* * *

Per Wästberg har gett ut många böcker, ett antal av dem har innehållit essäer av olika slag. Berättarnas öden innehåller ett urval av dessa, nämligen tjugo stycken. De flesta av dem har ett litterärt tema och behandlar i allmänhet en författare och dennes författarskap. Jag utgår ifrån att essäerna ursprungligen förekommit i tidningar eller tidskrifter, och att de för bokformen har bearbetats.

Typerna av gestalter som Wästberg berättar om är minst sagt av olika slag, även om flera av dem är människor som Per Wästberg själv har träffat och därmed har personliga intryck av. 

En av dem han inte har träffat är den beryktade markis de Sade. Honom ägnas ett omfattande parti, där Wästberg på ett mycket intressant sätt försöker hantera de Sades högst egenartade litteratur som blandade radikal filosofi med de kanske mest gränstänjande skildringarna av sexualitet i alla former som någonsin satts på pränt. Markis de Sade löper linan ut och utmanar i allra högsta grad sina läsare. 

Med hjälp av Angela Carter gör Wästberg en feministisk läsning som ställer de banala utläggningarna av de Sade på huvudet. Efter att ha läst och tagit intryck av en essä som denna kan inte de Sade avfärdas som bisarr författare av rå sadism, perversiteter och sexuell psykopatologi, utan som någon som låter sig läsas också på helt annat vis. 

* * *

Många fler udda personer passerar förbi. En av dem är Elisabeth Förster-Nietzsche, den store filosofens ökända, antisemitiska syster, som följde sin man till Paraguay för att där bygga upp en arisk koloni och som efter Nietzsches sjukdom, som svalde hans sista tio år i livet, under en längre tid tog vård om honom och hänsynslöst utnyttjade hans berömmelse och överblivna fragment. 

Nietzsche själv, som alla vet som ägnat honom visst studium, var knappast kompatibel med antisemitism eller den nazism vars företrädare åtminstone ett tag försökte göra honom till sin filosofiska heros. Wästberg skriver:

”...Nietzsche var elitist och antidemokrat men inte rasist. Han hyllade tankens rörlighet och konstens frihet. Att övertala och bedriva pedagogik låg inte för honom. Han avskydde kristendom och judendom, föraktade Wagner – vars musik han dyrkade – för dennes rikstyska nationalism, beundrade grekerna för deras blandkultur och engelsmännen för deras förtjusning i rostbiff. Han skilde på de upplysta andarna och massorna.”

Ytterligare fler behandlas. Ibland blir det så ingående studier att det blir svårt för den som inte är specialintresserad att hålla intresset vid liv. Som när Pierre Lotis liv och litteratur utvecklas på sida efter sida. För mig mer intagande är berättelsen om Karen Blixen, som Wästberg en gång sett på avstånd i hennes hus i Danmark, efter hennes vistelse i Afrika. 

J. L. Borges har Wästberg också träffat på dennes kontor på Buenos Aires nationalbibliotek. För litteraturintresserade själar är det obligatoriskt att uppskatta Borges. Och jag behöver inte hyckla när jag själv deklarerar min fascination för hans besynnerliga verk, inte minst de fiktiva essäer som han skriver, med noter och hänvisningar till böcker som aldrig har skrivits i verkligheten. 

* * *

Berättarnas öden bjuder på en intagande samling texter av någon som lever litteratur. Och inte bara lever litteratur, utan lever livet med litteratur. Alla texter är inte omedelbart tillgängliga, men alla texter är välskrivna och äger meningsbärande tyngd, vare sig nu Wästberg skriver om Jolo eller om Gerard Bonnier eller om Baden-Powell. Och ofta fogas Wästbergs eget liv och hans egen erfarenhet av läsning sömlöst samman med berättelserna om människorna han skriver om och analyserna av deras verk. 

Så nog var den här antologin med texter från olika håll av Per Wästberg väl värd att läsa. Och den ger mig smak för att söka upp de böcker där de första gången trycktes, efter att nog redan där ha samlats från tidigare publiceringsställen. I dessa böcker lär det finnas mer att uppleva och lära.
– – –
Per Wästberg, Berättarnas öden. Essäer och porträtt i urval. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2007. 287 sidor.

Bokrecension: Strindberg i Blå tornet | Torsten Eklund (red.)

August Strindberg 1911

Strindberg i blå tornet. Ögonvittnesskildringar 1908–1912 sammanställda av Torsten Eklund utkom år 1961 och är ett särtryck ur August Strindberg II. Mannaår och ålderdom av Stellan Ahlström (1916–1984) och Torsten Eklund (1900–1982) (red.) utkommen samma år.

* * *

Den 10 juli 1908 flyttade August Strindberg till Blå tornet på Drottninggatan 85. Den 14 maj 1912 avlider han på samma plats, 63 år gammal. Några dagar senare följer 60 000 människor honom till graven på Norra begravningsplatsen. 

Från tiden för flytten till hans sista dygn har litteraturvetaren Torsten Eklund samlat ett antal ögonvittnesskildringar av personer som träffat författaren. I skildringarna anar vi både den aktning som Strindberg åtnjöt och en del av de personlighetsdrag som utmärkte honom: både närheten till vrede och hans blyghet också i mer privata sammanhang. 

Detta är inte en skrift som företrädesvis handlar om Strindbergs litterära eller dramatiska verk. Detta är en skrift som handlar om människan August Strindberg under de sista åren som han var i livet.

* * *

Flera av skildringarna stammar från skådespelaren och  konstnären Fanny Falkner (1890–1963), som bodde på våningen ovanför Strindberg och vars familj ombesörjde hans mathållning och andra behov han kunde ha. Hon var också en tid hans sekreterare. Två gånger friade Strindberg till Fanny, två gånger tackade hon ja, och två gånger ändrade hon sig. 

En annan person som också bidrar med berättelser är skådespelaren August Falck (1882–1938) som Strindberg grundade Intima teatern tillsammans med. Falck följer med Strindberg till hans nya trerummare strax efter att han flyttat in, och noterar att Strindberg bara har med sig en liten väska dit, och att rummen då bara innehöll en säng, några stolar och ett bord.

Fanny Falkner berättar att allt Strindberg tog med sig till Blå tornet ”var ett par koffertar med böcker, fotografier och kläder”. Det övriga bohaget från den tidigare bostaden ska han ha magasinerat någonstans. 

Falkner berättar också att Strindberg hade mycket tidiga vanor. Efter en kopp kaffe tog han en morgonpromenad. Då kunde han se affischeringen inför kvällens teaterföreställningar och så märka hur många av hans egna pjäser som skulle gå, och han kunde få en uppfattning av nyhetshändelserna från tidningsrubriker han såg. Under tiden städades hans bostad.

Från promenaden återvände han vid 8-tiden, tog på sig sin rutiga nattrock och satte sig att arbeta. Sedan åt han en enkel frukost på senförmiddagen i form av några smörgåsar. Så middagsvila innan mer arbete fram till 16-tiden då det var dags för middag. Senare på kvällen lite kvällsmat. 

Familjen Falkners hushållerska Mina Boklund verkar med tiden mer eller mindre helt ha vikt sin tjänstgöring åt författaren på våningen under. Strindberg lät installera en slags signalsystem, varigenom han kunde meddela sig med Falkners om han önskade äta eller önskade träffa någon. 

Fanny Falkner ger också glimtar av författartitanens humör. Han kunde vara mycket vänlig, men när till exempel maten inte smakat honom kunde han skriva en lapp och berätta det. Skrev han med rött bläck var han riktigt ilsken. Vid något tillfälle ska han, enligt Fanny, ha skrivit ”Behåll er danska svinmat!” Andra gånger kunde han hylla vad han fått att äta.

Fanny skriver:

”Med alla sina stora sidor fäste han sig vid småsaker i häpnadsväckande grad. Allting i hans närhet blev så lätt förvirrat, fredlöst, bara oro, fullkomligt oberäkneligt.”

August Falck berättar om ettårsjubileet efter Intima teaterns öppnande. Strindberg hade önskat att det skulle firas med hela personalen. Efter en föreställning av Svanevit, en pjäs av Strindberg från 1901, blev det fest på scenen. Strindberg var på lysande humör. Han dansade med skådespelerskan Manda Björling (1876–1970), Falcks hustru. Allteftersom kvällen gick stegrades Strindbergs humör och han lade av titlarna med alla skådespelarna. 

Strindbergsfejden inleddes 1910. Då förde Strindberg krig i Aftontidningens spalter mot bland andra Verner von Heidenstam och Sven Hedin. Tidningens redaktör Valfrid Spångberg (1871–1946) finns också företrädd bland dem som delar med sig av minnen och berättar hur han försökte hantera Strindberg; någon gång blev det nödvändigt att övertala honom att stryka somt som han ville ha tryckt. Spångberg försökte dock undvika ändringar för att samarbetet med Strindberg inte skulle riskera att brytas.

Strindberg, berättar Spångberg, ville helst få in sina alster så snart som möjligt, om det än blev på undanskymt ställe på grund av platsbrist. Vänskapen med tidningen höll. Spångbergs omdöme blir:

”I all sin hänsynslöshet och all sin självkänsla var han den hänsynsfullaste och anspråkslösaste människa man kunde råka.”

I Dagens Nyheter fanns den 23 januari 1912 införd en skildring av det fackeltåg som passerat Strindbergs balkong på kvällen då denne fyllde 63 år, hans sista födelsedag, skulle det visa sig. Artikeln finns medtagen i denna samling. Det verkar ha varit en mycket stor uppslutning både av deltagare i tåget och av publik. Ut på balkongen träder Strindberg. 

”En storm av hurrarop lyfte sig från den fackelupplysta gatan, fanorna sänkte sig, facklor svängdes sprakande till hälsning, det viftades med hattar och näsdukar...”

Från balkongen kastade Strindbergs dotter ner blommor och ibland slängde Strindberg själv rosor ner på de passerande. 

* * *

Inte minst gripande blir vittnesmålen om Strindbergs allra sista tid och död. Hans svärson Wladimir Smirnoff (1876–1952) såg honom i kistan. Han noterade att ”det bleka ansiktet på den vita kudden hade ett egendomligt uttryck som är svårt att glömma, ett vackert småleende, nästan skälmskt...”

På natten som föregick dagen då han dog vakade sjuksystern Hedvig Kistner (1881–1972) och hushållerskan Mina Boklund vid hans säng. Strindberg gick in och ut ur sömn i svåra smärtor orsakade av den magcancer som drabbat honom. Man gav honom morfin. 

Det är sent på natten och Hedvig är trött. Hon lägger sig på golvet invid sängen, insvept i Strindbergs egen päls. Strindberg vaknar till och undrar om hon gått, och när han får syn på henne och hon börjar resa sig ber han henne att ligga kvar. Och så säger han sina sista kända ord:

”Nej, lägg sig där hon låg nyss, bry Er inte om mig, jag finns ej mer.”

Sedan gick Strindberg in i sömnen och vaknade aldrig mer. Han dog på eftermiddagen påföljande dag. 

* * *

August Strindbergs författarskap är av förblivande värde, bland det yppersta på svenska språket. Men Strindberg har också den egenheten att han i sin komplexitet är intressant som person. Han verkar ha varit en person som levde nära sitt eget känsloliv, vare sig det nu rörde sig om vrede eller glädje. 

Strindberg i Blå tornet ger exempel på hur älskvärd han kunde vara, och fastän sparsam för egen del dock generös i förhållande till andra, såsom när han skänker sina barn och sin första hustru inkomsterna efter att han sålt rättigheterna till sina samlade verk till Bonniers. 

Strindberg i Blå tornet är värdefull som källmaterial för den allmänt Strindbergsintresserade, genom att den lilla skriften genom sina samlade texter skänker omedelbar kontakt med dem som personligen träffat honom och erfarit hans person under slutet av hans liv. Säkerligen skulle mångfaldiga volymer kunna fyllas med mer eller mindre utförliga vittnesbörd om möten med Strindberg. (Jag erinrar mig att Bo Bergman berättar om hur han vid något tillfälle möter giganten utomhus i Stockholm, utan att tilltala honom). Jag hade i vilket fall som helst läst mer!
– – –
Strindberg i Blå tornet. Ögonvittnesskildringar sammanställda av Torsten Eklund, Torsten Eklund (red.), Stockholm: Victor Petterssons Bokindustri AB, 1961. 60 sidor. Särtryck ur Stellan Ahlström och Torsten Eklund (red.), August Strindberg II. Mannaår och ålderdom. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1961. 

Bokrecension: Läst | Stig Strömholm

Läst består av en samling texter av Stig Strömholm (f. 1931). Boken utkom år 1986. 

En del av texterna i Läst har tidigare publicerats företrädesvis i Svenska Dagbladet, men har i sådant fall setts över och kompletterats, medan andra texter är nyskrivna för boken.

* * *

Lärdom i kombination med vishet är något mycket vackert. Lärdomen är den gedigna kunskapsrikedomen och visheten är det gedigna omdömet. Tillsammans utgör de något som jag tycker mycket väl kan fungera som ett relevant mål för människan, om hon känner sig därtill inklinerad: både att sträva efter och att föröka i möjligaste mån.

Någon som förefaller besitta just lärdom i kombination med vishet är Stig Strömholm. Strömholm är mycket väl meriterad. Han var Uppsala universitets rektor och professor i allmän rättslära. Och han har belönats med bland annat Övralidspriset, Samfundet De Nios Särskilda pris — två gånger — och Svenska Akademiens Stora pris.

Strömholms intressen stannar inte vid juridiken: han har uppenbarligen ett mycket stort intresse för och gott handlag med litteraturen, vilket visas av de texter som samlats i Läst. 

* * *

Läst består av uppsatser i allehanda litterära ämnen. I allmänhet verkar de sprungit fram ur läsningen av någon bok som Strömholm fördjupat sig i, och utifrån denna läsning formar han en utflykt i en vitter miljö och låter läsaren stifta bekantskap med en mängd olika litterära figurer och ämnen. Särskilt rör det sig om antika, franska, tyska och engelska författarskap. En del känner jag till, andra är mig helt okända. 

Således behandlar Strömholm bilden av Sokrates genom tiderna, han som av en del hålls som den visaste människan som någonsin levt. Strömholm tar sig också an bilden av Vergilius. 

Och för att nu fortsätta en lista: andra gestalter som får utrymme är bland andra Leopardi, den gamle ärkepessimisten, den mystiske Villon, essäskrivaren Montaigne (åh, när ska jag nånsin komma mig för att läsa igenom hans verk?), La Fontaine, Rousseau, Stendhal, Apollinaire, John Donne (”ask not for whom the bell tolls / the bell tolls for thee”), Samuel Pepys, George Eliot alias Mary Ann Evans, Heinrich Heine, Robert Musil, med många fler.

Strömholm skriver med inlevelse, förståelse och välvillighet. Han sablar inte ner, utan kontextualiserar och förklarar. Allt detta sker på en prosa som ofta tenderar det nästan bisarrt krångliga, där meningarna med inskjutna bisatser emellanåt känns som enskilda långdistanslopp. Åter och återigen får jag läsa om för att plocka ihop satserna. Så här kan det låta:

”Accenten på nyfikenheten, kunskapstörsten, som främsta motiv för djävulspakten är ett karaktäristiskt drag redan hos folkbokens Faustus: det var något ovanligt, särskilt himlastormande fräckt, och ej minst bland reformationens store, som bevärdigade charlatanen med stor illvilja – häri ligger nog ett tredje skäl till hans överlevande i sagan – framstod denna gudlösa vilja att genomtränga skapelsens hemligheter såsom speciellt betänklig.”

Detta sätt att skriva blir rentav i boken något av Strömholms sirliga signum, och man tar väl i bästa fall det till sig som något för honom relativt eget. Kanske är det ändå värdefullt att någon redaktör inte redigerat bort dessa labyrintartade formuleringar.

* * *

I Läst möter vi en författare och ciceron som på varje sätt verka älska litteraturen och dess möjligheter. Han ställer sig aldrig i vägen för det eller dem han skriver om genom att dränka in dem i egna bedömningar, utan ledsagar läsaren genom litterära landskap som han själv haft förmånen att vandra igenom. 

Och trots krångligheten skriver han alert och spänstigt. Han skriver om författare av idé- och litteraturhistoriska texter, särskilt amerikaner så här: ”Alltför många skriver som döda fiskar skulle skriva, om nu döda fiskar skrev.” 

Nå, på ett sådant vis i alla fall åtminstone inte Strömholm själv.
– – –
Stig Strömholm, Läst. Stockholm. Norstedts förlag, 1986. 259 sidor.

Bokrecension: Den trådlösa fantasin | Gunnar Harding

Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77 är skriven av Gunnar Harding (f. 1940). Boken utkom år 1978.

* * *

Gunnar Harding är poet, översättare, författare och kritiker. I Den trådlösa fantasin har han samlat ett antal av sina texter från 1970-talet. Artiklarna och essäerna har tidigare varit publicerade på olika håll, flera av dem är bearbetade för bokformatet. Genom att läsa dem kan vi både lägga fingret mot kulturlivets puls när det begav sig, och lära oss en hel del av de intresseområden som ligger Harding särskilt varmt om hjärtat: modernistisk poesi och jazz, till exempel.

Inte minst intressant är att läsa hur Harding reflekterar kring det tryck på poeter att skriva ideologiskt och politiskt medvetet; och att att då ställa den typen av poesi mot  en fond av formella, tekniska estetiska värden. Den poesi löper fara att betraktas som undermålig, som inte tar hänsyn till skönhetsvärden. Det är en mycket rimlig invändning — en poesi som tappar bort dessa ting blir onekligen något annat än egentlig poesi: blir plakat. Hellre då nonsensvers, som i alla fall främjar tankens flykt!

Harding slår också ett slag för att dikten är mytskapande. Visst kan dikten adressera dagsaktuella ting, men den kan och bör också skapa nya bilder och vyer, skänka en upplevelse. Poesin kan då också, genom att öppna ögonen för alternativa myter, motverka officiella myter, som kommer till exempel från den snöda reklamens värld och från politiskt håll.

Och Harding skriver om mycket mer. Han skriver om keltisk poesi. Och han skriver om kung Arthur. Han skriver om William Blake. Om Apollinaire och om Blaise Cendrars, den sistnämnda som en gång skrev en beskrivning av Walt Whitmans begravning såsom den borde varit, snarare än hur den egentligen var.

Och så finns det med en essä om Gunnar Björling, en poet som jag försökt att närma mig, men inte lyckas knyta an till. Det gör emellertid Gunnar Harding, som i Björlings synnerligen fragmentariska texter tydligen hittar utrymme för tankens och associationernas expansioner att rymmas.

* * *

Gunnar Harding skriver väl och han skriver brett om kulturlivets yttringar, kanske främst om poesins värld, men där finns alltså också jazzen, och där finns filmvärlden, bland annat fina texter om James Dean och kulten av honom, och där finns den målade konsten.

Den trådlösa fantasin skänker en vyer från 1970-talet, som rymmer mer än 1970-talet självt. Och den ger oss uppfattningen av Gunnar Harding själv som en brett kompetent kulturmänniska som gärna förmedlar sina intryck av det han mött till oss andra.
– – –
Gunnar Harding, Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1978. 144 sidor.

Bokrecension: Det stora bullret | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz

Det stora bullret är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970). Boken utkom år 1938.

* * *

I det stora bullret samlar den oöverskådligt produktive författaren Sigfrid Siwertz tio essayer i blandade kulturella ämnen. Det vore kanske inte helt rätt att kalla varje rad i dem djupsinniga, men de är observanta och på intet sätt banala. Siwertz ger i dem sina perspektiv på sådant som rör sig i tiden, den tid då de gavs ut, nämligen senare delen av 1930-talet.

Siwertz reagerar till exempel på en pessimistisk jargong, en lat pessimism som tar till pessimismen som kliché. Det må bli sagt att Siwertz själv har en ganska dov ton i sina texter, men det är inte främst sådant han åsyftar i denna text, utan en trött vulgärpessimism.  Den pessimistiska jargongen jämför han delvis med ”en snuvepidemi”, och som ett förräderi mot glädjen. 

Samtidens bullrighet är en annan sak som Siwertz skriver om: hur tystnaden och lugnet får vika för det skrikande och väsnande, vare sig det nu rör sig om reklamens dövande propaganda eller nöjesindustrins lättköpta succéer. Eller av privatlivets detaljers utskrikande på torgen.

Intressant är vidare Siwertz harangerande av den långa romanen, som han ser bli allt mer populär i sin omgivning, inte minst bland proletärförfattarna. Men även sådana mastodonter som Proust och Joyce finner hans ogillande härvidlag. 

Den roman som dras ut mister i koncentration och disposition, tycks Siwertz mena. Och han framhåller i kontrast med detta novellens egenart som konstprodukt: den är inte en kort roman, utan något eget, sammanhållet och på sina egna villkor skapat. Konsten blir inte mer storslagen för att den blåses upp till väldiga proportioner, och ”[l]ivets fullhet kan lysa fram i ett par versrader, den är icke av kvantitativ art.” Och Siwertz har hårdare ord på lager:

”Den ändlösa romanen synes mig stundom vara en sådan parasit [som binnikemasken!] på livet, oförmögen att lyfta sig upp till det plan, där diktens verkliga strider utkämpas och nya former för vår världsupplevelse skapas.”

Ett undantag gör Siwertz emellertid för Thomas Mann: ”Han visar att den stora, av hög intelligens genomlysta talangen kan segra trots alla utsvävningar i formatet.”

* * *

Särskilt intressanta är också de tre avslutande texterna i Det stora bullret. Alla tre utspelar sig under Siwertz vistelse i Tyskland. 

I den första befinner hans sig i en nordtysk idyll, han går i spåren av Heinrich Heine. Det är vackert, han känner igen miljöerna till exempel från oljetryck han sett i sin ungdom — men där hörs också ”rekryternas spikstövlar”. Dessa bryter, åtminstone för den sentida läsaren, in som föraningar om vad som bara låg något år in i framtiden för Tysklands och världens del. 

Siwertz promenerar i Berlin. Det är år 1937. På vita kolonner tronar örnar och fasces och hakkors i väntan på ett statsbesök av Mussolini. Men Siwertz går på teater, och han tycker sig vid åseendet av pjäsen se befrielse i publikens ansikten. Siwertz konstaterar: 

”Diktens frihet existerar ju inte mer i Tyskland, men det var ändå som om en skyddande trollring under några timmar inneslutit den lilla teatern borta vid Zoo . . .” 

Men snart är han ute i Berlinnatten igen. Flyglarmet går, en övning. ”Den totala staten bereder sig på det totala kriget . . .”

Här står Siwertz på tröskeln till det nya, stora kriget.

* * *

Texterna i Det stora bullret är kryddas med osökta litterära referenser som vittnar om Siwertz stora beläsenhet och självklara hemmastaddhet i den kulturella sfären. Och det går det ett generellt stråk av elitism genom Siwertz betraktelser: han är inte en representant för massan, vars omdöme han knappast ger mycket för, utan Siwertz framstår som den stillsamme, skeptiske betraktaren. Han skriver:

”Det är ett fatalt faktum, att massan absolut inte kan tåla mer än en viss blygsam procent av sanning och förnuft.”

Siwertz skriver en mycket god prosa och besitter en stor förmåga till eleganta formuleringar, som förvisso skulle fungera som aforismer i sin egen rätt. Han har skarp blick och kan sätta ord på sina observationer, vare sig det nu gäller stämningen på en gata i Berlin eller sin avsky för det platta, mekaniska skrattet.
– – –
Sigfrid Siwertz, Det stora bullret. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1938. 177 sidor.

Bokrecension: Husmoderns död och andra texter | Sara Danius

Husmoderns död och andra texter är skriven av Sara Danius (1962–2019), professor i litteraturvetenskap. 

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst e-boksversionen från 2016.

* * *

Sara Danius behärskar essä-formatet fullständigt; genren blir i hennes händer vad den verkligen är – en konstform. I hennes texter förenas den vetenskapliga vederhäftigheten med den goda prosan. Därigenom blir rentav ämnen som egentligen ligger utanför läsarens invanda intressesfär givande att ta del av.

Danius rör sig hemvant i de litterära sfärerna. Hon analyserar med överblick och ser detaljen. Och hon kan även anlägga en lekfull ton, som i texten om dadaisten Walter Serner.  Hon berättar såväl om Thomas Manns författarskap som Marcel Prousts, om Virginia Woolfs och Jane Austens. Hon kontrasterar Sartre och Camus. Hon promenerar genom Tomas Tranströmers Stockholm. 

Det blir alltid givande texter, vare sig fokus ligger på dessa nämnda, på Adorno eller Freud eller någon av de andra gestalter som finns med och betraktas i boken, och vare sig det behandlade ämnet rör verk som är mycket moderna eller mycket väletablerade traditionella.

Med säker hand tar Danius, för att nämna ett exempel, sig an Bonniers kokbok genom tiderna, och visar hur samhällsutvecklingen återspeglar sig i böckernas illustrationer och val av maträtter. Det grafiska, blodiga viker för det schematiska, desinfekterade. Det grymma för det behagligare.

Det finns också djupt personliga texter, till exempel skildringarna av Danius far, läraren och tidigare officeren Lars Ingemar Danius. Inte minst lär man känna honom i texten som utgjorde hennes Sommarprogram i radion 2013. Hon berättar om hans litterära smak – hellre Tegnér än modernister – och om hans faderskap. Skildringarna präglas av kärlek och värme. 

Roande och rörande är också berättelsen ur Sommarprogrammet om hur Peter Englund, då Svenska Akademiens ständige sekreterare, ringer upp henne en kväll när hon lagar middag och frågar om hon kan tänka sig att bli invald i sällskapet. Hur hon svarar ja i mobilen.

Sara Danius visar hur man kan skriva relevant och gripande om litteratur, litteratur i olika former och från olika tider. Hennes texter får min respekt för litteraturen som konstform att växa än mer. Som hon själv skriver:

”Romaner är som varuhus. Letar man bara tillräckligt länge hittar man allt.”

Det är en förmån att få vara med i ett sådant letande.

* * *

Texterna som utgör Husmoderns död och andra texter har tidigare publicerats på olika håll, ofta i Dagens Nyheter, men de har här reviderats i större eller mindre omfattning. De flesta av dem rör litteratur på något vis, men det finns även texter om annat, såsom glaskonst och fotografi.

Boken kompletteras av en litteraturförteckning, där den intresserade kan fördjupa sig än mer i flera av de presenterade ämnena.
– – –
Sara Danius, Husmoderns död och andra texter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2014. E-boksproduktion Bonnierförlagen 2016.

Bokrecension: Banbrytare och stigfinnare | Henry Olsson

Henry Olsson

Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe svenska porträttskisser är skriven av litteraturhistorikern Henry Olsson (1896–1985). Boken utkom år 1984.

* * *

Banbrytare och stigfinnare är en tung liten bok, där litteraturhistorikern Henry Olsson, likaledes ledamot av Svenska Akademien sedan 1952, i ett antal samlade texter från olika sammanhang framförallt berättar om människor han haft med att göra eller som han är väl inläst på.

De flesta av texterna förefaller en gång ha framförts som anföranden och de kommer från olika tider. Den äldsta är daterad 1951 och den yngsta 1975. En text är inte försedd med årtal.

Något av det särskilt intressanta i samlingen återfinner vi i de texter som behandlar Henrik Schück (1855–1947) respektive Martin Lamm (1880–1950), två litteraturhistoriska portalfigurer, där den senare är den förres lärjunge inom området. Olsson berättar inte bara om dessa personers bakgrund och verksamhet, utan också om hur de framstod som personer.

Språkvetaren och dialektforskaren Bengt Hesselman, som också behandlas, var dock sedan tidigare okänd för mig. Olsson vidgar här mitt vetande genom sitt inträdestal i Svenska Akademien över sin företrädare på stol nummer 5.

Givande är också den djupa genomgången av Hjalmar Branting, hans far och mor och hans äktenskap. Arbetarhövdingen vars anletsdrag man gärna tänker sig huggna i monumental sten blir här en mjukare och mänskligare. 

Vidare läser jag gärna den korta skissen över Per Hallström skriven dennes dödsår, 1960. Olsson belyser det bestående och det bittra hos denne författare som mötte ödet att bli ställd i skuggan redan under sin livstid.

* * *

Henry Olssons prosa i dessa tal och texter är massiv. Sida upp och sida ner levererar Olsson stycken som äger tyngd men knappast mycket av stuns. De är seriösa, sällan publikfriande. Kanhända kan de i de flesta fallen karaktäriseras som akademiska i tonen, såsom akademiska texter skrivs när de ska läsas av andra akademiker. De är rejäla, utan utsmyckning.

Banbrytare och stigfinnare är givande läsning för var och en som vill utöka sin förståelse för det litterära Sverige under de personers tid som däri skildras. Till största delen då sent 1800-tal och första delen av 1900-talet. Det är en liten bok med stor tyngd, både språkligt och innehållsmässigt.
– – –
Henry Olsson, Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe svenska porträttskisser. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1984. 186 sidor.

Bokrecension: Vandring kring en sjö | Algot Werin

Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser är skriven av litteraturhistorikern Algot Werin (1892–1975). Boken utkom 1967.

* * *

Inom akademisk humaniora finns två huvudtyper av författare.

Den första typen vill dela med sig av sin kunskap på klarast och mest pedagogiskt vis.

Den andra typen vill få andra att förstå hur mycket de själva kan, inklusive nyanserna i det akademiska lingot.

Den förra typen är bra, den senare typen är ett oting.

Algot Werin tillhör defintivt den förra typen. Hans essay-samling Vandring kring en sjö är ett utmärkt exempel på hur akademiska kunskaper kan förmedlas på ett snyggt, klart och pedagogiskt vis. Boken är dessutom underhållande!

Werin har jag tidigare främst mött som en av de främsta experterna på Vilhelm Ekelund. Och nog finns Ekelund med också i denna bok, men Werin berättar också om många andra framstående författare, dels utifrån sin forskargärning och dels utifrån personlig bekantskap.

Den långa essän om Frans G. Bengtsson, främst om hans tid som diktare, är till exempel ovärderlig och innehåller långa utdrag ur brev som Bengtsson skrev till sin vän och rådgivare Werin. Vi möter genom Werin inte bara poeten Bengtsson, utan också människan och vännen Bengtsson.

Några andra av de synnerligen litterära personligheter som behandlas skriver om är Esaias Tegnér, Carl Jonas Love Almqvist, August Strindberg och Ola Hansson. Vilhelm Ekelund delar ett kapitel med Edith Södergran, eftersom ämnet för essayen är ett brev Södergran skrivit till Ekelund. En annan person som nämns emellanåt är Fredrik Böök.

* * *

Det finns givetvis en överhängande risk att ämnen som döda författare, varav många är föga lästa i dag, blir knastertorra. Men Werin är nu inte bara litteraturforskare, utan även en författare i egen rätt: han förmår skriva om dessa förhållandevis specialiserade områden – som till exempel Esaias Tegnérs psykiska och fysiska hälsa – på ett vis som gör att även en läsare som annars näppeligen intresserar sig för ämnet nog kan fångas upp och gärna följa Werins undersökning.

Texterna som utgör Vandring kring en sjö har samtliga på ett undantag när varit publicerade tidigare. De har skrivits under skilda tider. Werins klara stämma känner man dock överallt igen. Han är tydlig, aldrig dunkel, skriver aldrig högtravande och av någon snobbism märks inte ett spår.

Men det blir inte heller inte fråga om onödiga förenklingar. I ett kapitel som rör de mycket omdiskuterade omständigheterna kring det mordförsök som Carl Jonas Love Almqvist dömdes för i sin frånvaro är Werin noga med att presentera olika synpunkter, samtidigt som han förklarar sin egen uppfattning.

Vandring kring en sjö är en bok som passar både den läsare som intresserar sig särskilt för något av de ämnen Werin skriver om, och för den som mer generellt vill ta del av njutbar litteraturhistoria. För min egen del blev det fråga om både-och: Tegnér och Ekelund är särskilt viktiga författare för mig, men alla texterna är givande. Jag gläds över att ha fått läsa dem samtliga.
– – –
Algot Werin, Vandring kring en sjö. Studier minnen betraktelser. Lund: Gleerups, 1967. 245 sidor.

Bokrecension: Den goda trätan | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz. 

Den goda trätan är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970), författare och poet, ledamot av Svenska Akademien. Boken kom ut år 1956

* * *

Den goda trätan rymmer essayer, artiklar och tal som av allt att döma samlats från flera år. De flesta ämnena som tas upp är djupt humanistiska. Siwertz reflekterar till exempel över det komiska och över självbiografin, över studentliv och över enskilda gestalter som Jacob Wallenberg – 1700-talsförfattaren som skrev mästerverket Min son på galejan. Fler av texterna är uppenbarligen skrivna med andra världskriget som mörk bakgrund.

Siwertz skriver bra, med spänst och elegans. Det är trivsamt att läsa honom. Men det ligger en viss bildningsförnäm fernissa över Siwertz sätt att skriva; han anser sig tydligen ha en publik som inte är i behov av översättningar, åtminstone endast undantagsvis. Sådan medveten eller omedveten snobbism kan irritera mig, liksom ovanan att använda urbrukfallna glosor, som man aldrig ser annars: de verkar då stå där blott och enbart för att signalera författarens stora bildning, för oss andra att begapa. 

I själva verket blir sådant till läsehinder.

Vare det mig nu och alltid avlägset och främmande att ivra för språklig förflackning! Vare det mig å andra sidan lika avlägset och fjärran att gilla språkligt dunkel. Rätt ord på rätt plats är det riktiga.

Likväl må man också förstå den bildade skribentens önskan att åtminstone ibland tillåta sig användning av ord som endast förstås av de få. Han eller hon måste få vara högtravande ibland. Och den fåfängan är väl tillåten att duka under för åtminstone i den litterära essayen. Varest annars?

* * *

Allt är inte författare och verk. En del i Den goda trätan är också hav och segling. Segling var ett fritidsnöje för Siwertz som han lovsjunger i bokens två sista texter. Då blir det vågor och skyar. Och molnen får för övrigt också ett eget kapitel. 

Själv fångas jag av de mer litteraturhistoriska eller litteraturvetenskapligt resonerande texterna. En text heter till exempel ”Något måste hända” och analyserar bland annat betydelsen av händelser i skönlitteraturen, åtminstone i någon mån i polemik mot litteraturtraditioner där sådant nedvärderats. Men även den psykologiska romanen behöver handling, om jag förstår Siwertz rätt. Handlingen berättar om människan som handlar.

”Allt som kan förklaras kan också bortförklaras. Men i våra handlingar ger vi oss på ett helt annat sätt. Där skjuter även vårt omedvetna upp i ljuset, ofta till häpnad även för oss själva.”

I en annan text, ”Tankar inför en novellantologi”, skriver Siwertz om novellens fördelar på ett mycket intagande vis. Han skriver:

”Den riktiga novellen är en konstart av strängare, pregnantare natur än romanen. Den kräver egentligen en uppbyggnad och koncentration som är släkt med dramats. Dess korthet är inte lättja, inte fattigdom utan en form av måttkänsla och behärskad energi.”

Jag vill gärna tänka mig att den goda novellen just är ett uttryck för något koncentrerat, snarare än ett uttryck för att någon inte orkade skriva längre eller hålla ihop en berättelse i större format, rent textmässigt. 

I novellen måste varje mening vara relevant, i romanen kan kanske en och annan överflödsmening absorberas av det stora hela. Med detta vill jag naturligtvis inte avser nedvärdera romanen som typ av litteratur på något som helst vis. Jag vill bara betona novellens rätt att vara sin egen typ av litteratur, sin egen form. Den är inte en kort roman, eller begynnelsen till en roman, utan ett verk och ett avslutat helt i sin egen rätt.

* * *

Det kan också noteras att Siwertz i förbifarten, som det verkar, formulerar ett antal mycket välsnidade aforismer i sina texter. Här några:

"Den modige är ofta en man som inte vågar darra."

"Inte ens kaos kan vara kaos annat än för en tanke rotad i kosmos."

"Bland alla vanskliga vittnesmål är vittnesmålet om dig själv det vanskligaste."

Man kan nog leta genom hela citatböcker utan att hitta pärlor som dessa...!

* * *

Den goda trätan är en mycket läsvärd bok. Ja, jag har anmärkt på ett visst inslag av bildningsfinhet, men må det så vara då. Det är tillåtet att vara bildningsfin. Siwertz, med sin enorma litterära produktion har väl lov att hålla huvudet högt och nacken rak. Hursomhelst är texterna i boken mycket välskrivna och den intresserade kommer att hitta mycket gott att ta vara på där.
– – –
Sigfrid Siwertz, Den goda trätan. Stockholm: Bonniers, 1956. 301 sidor.

Bokrecension: Essayer och kritiker 1917–1918 | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Essayer och kritiker 1917–1918 är en samling texter av Fredrik Böök (1883–1961), litteraturhistoriker och litteraturkritiker. 

Boken utkom år 1919.

* * *

Man behöver emellanåt för sin språkliga hälsa läsa något av Fredrik Böök. Han var ju förmodligen den mest inflytelserika svenska litteraturkritikern någonsin, men han var också i egen rätt en utsökt stilist. Man läser Böök för språket, och man läser det av litteraturhistoriska och kulturhistoriska skäl. 

Den här gången läste jag Bööks samling artiklar från 1917–1918, som kom ut i bokform år 1919. Boken är en av flera samlingar som gavs ut under olika år, allteftersom Böök skrivit artiklarna i dem.

Att texterna i allmänhet först tryckts i Stockholms Dagblad säger något om vilken vikt man gav dylika långa och ibland ganska smala kulturartiklar i dåtidens Sverige. Somliga artiklar tar upp över 30 boksidor; någon har väl ursprungligen tryckts i mer än en del. 

Men något motsvarande är svårt att tänka sig utanför specialtidskrifterna idag. Möjligen med undantag gjort för några tidningsdrakars kultursidor. Men inte ens där skulle väl den mest vågade redaktör låta motsvarande 30 boksidor text om en numera oläst 1700-talspoet rymmas i spalterna...! 

* * *

I sina artiklar kan Böök breda ut sig med bedömningar, psykologiska analyser och referat. En särskild böjelse har han för att sätta författares verksamhet i relation till nationella karaktärsdrag.

Böök har grundåsikter. Hans tendens är nationalistisk, konservativ, idealistisk, politisk höger, tyskvänlig, folklig och bildningsaristokratisk. Inslag av antisemitism förekommer. Inte så som antisemitismen skulle yppa sig hos nazister några år senare, men så som var vanligt vid 1800-talets slut och 1900-talets början också i bildade kretsar.

Vissa inslag i Bööks artiklar vore svår- eller otryckbara i vanliga publikationer av idag, men det vore anakronistiskt att bedöma honom utifrån dagens värderingar snarare än hans samtids. Böök skriver inte utifrån våra värderingshorisonter, utan utifrån det tidiga 1900-talets värderingshorisonter. Något annat vore nästan omöjligt för honom, och det kan vi därmed inte förvänta oss.

Språket har också förändrats under det sekel som gått. 

Den svenska som Böök skriver är oändligt vacker, men hör sin tid till, med sin meningsbyggnad, stilnivå och stavning. Dock är han ett exempel på hur språkets bredd kan komma till sin rätt. Det ligger nära till hands att skriva att han använder språket som den skickliga hantverkaren använder sina verktyg. Men det är nog ändå mer träffande att skriva att han skapar texter som den skickliga konstnären skapar målningar.

Böök vet precis vad han gör när han skriver och känner på grammet varje ords valör. Ironin är fin, sarkasmen vass, berömmet ibland drabbande och formuleringskonsten alltid vacker. Språkkänslan är imponerande. 

Man må inte alltid hålla med Böök i hans slutsatser eller bedömningar. Man bör emellertid lyssna till klangen i hans språk: där ligger hans stora företräde, än i dag.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1917–1918. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1919. 384 sidor.

Bokrecension: Konst är kvalitet | Harry Järv

Konst är kvalitet. Kulturpolitiska inlägg och utblickar är en samling essäer och artiklar av Harry Järv. 

Texterna har tidigare publicerats i olika tidningar och tidskrifter. Samlingen utkom år 1975.

* * *

Det har sina fördelar att publicera sig i en tidskrift där man själv är redaktör. Då får man nämligen breda ut sig över precis så mycket utrymme som man själv bedömer är nödvändigt. Det gör Harry Järv i de texter som förut publicerats i Horisont, där han var redaktör. 

Då blir det långa essäer, där dispositionen inte alltid är alldeles glasklar och där styckena någon gång verkar följa associationsvis på varandra snarare än strängt logiskt.

Nåväl, det gör föga, även om texterna inte hade lidit av att Järv själv följt Ezra Pounds råd till T. S. Eliot, som Järv tar upp: att stryka oväsentligheter. Och mycket riktigt: de artiklar som varit införda annorstädes än Horisont och som är med i samlingen är kortare och mycket mer pregnanta.

* * *

I huvudsak är texterna skrivna under 70-talet och behandlar många olika ämnen, företrädesvis litterära. Själv utser Järv den röda tråden till kvalitetsfrågan: han undersöker kvalitetsbegreppet inom konsten och slår ett slag för att det finns något sådant som kvalitet inom konsten, även om det inte nödvändigtvis är glasklart hur det skall ringas in. 

Förakt för det som ofta nedlåtande kallas finkultur avfärdar Järv totalt, som i fallet med kulturchefen som verkar tro att han framstår som folklig om han rackar ner på avancerad konst. Nej, det är inte en konstarts genomslagskraft bland massorna som avgör kvaliteten, utan den estetiska höjden.

Och som Järv själv är inne på — inom nästan alla andra sammanhang anses bekantskap med och fördjupning i det man ägnar sin tid skapa större färdighet att fälla omdömen. Varför inte så inom kulturen?

* * *

Det blir genom boken rejäla utflykter till olika områden. Vad sägs om en lång text om den gamla översättningsproblematiken kring huruvida Mose huvud hade horn eller strålglans? Järv landar till sist i den förvisso intressanta synpunkten att man kanske inte helt skall utesluta hornvarianten, med tanke på hornens betydelse i religionshistorien.

Vi får också åtskilliga ganska rejäla inblickar i kulturdebatten såsom den såg ut under 1970-talet åtminstone runt Harry Järv själv och de frågor som han lyfte till debatt, stundom med viss hetta. 

Likaså engagerar han sig i frågor kring Kungliga bibliotekets villkor. Kungliga biblioteket var ju Järvs arbetsplats. Vidare behandlas också inbördeskriget i Finland 1918 på ett intressant vis, särskilt ur litterär synpunkt, nämligen hur det skrevs om kriget både i skön- och facklitteratur.

Järvs texter karaktäriseras för övrigt av långa utdrag ur annars svåråtkomliga texter: det blir något av hans signum att lyfta fram sådant material.

* * *

Järvs politiska uppfattningar bortom kulturpolitiken är ytterst sällan ställda i förgrunden; de kan blott anas emellanåt. Han är avgjort inte kommunist eller anhängare av den även inom litteraturen då inflytelserika marxismen. I ett sammanhang 1977 skriver han elegant:

”Marxismen har mer och mer blivit opium för intellektuella.”

Sovjetisk och östblockspolitik kritiserar Järv mycket hårt. Men han är alls inte heller förespråkare av kapitalism och oreglerad liberalism; han menar att allt arbete, oavsett värde, borde kunna avlönas på samma vis, vilket i mina ögon är utopiskt och förresten inte heller önskvärt. 

Dessutom förespråkar han statlig författarlön och ett statligt bokförlag, där inte lönsamheten av utan kvaliteten på de utgivna böckerna är det centrala.

* * *

Järv skriver elegant om än något vindlande; de längre texterna framstår ibland mer som fria samtal över ett visst tema, än som väldisponerade och koncisa uppsatser. Och personreferenserna är mycket omfattande; ett snabbt överslag av mängden namn i personregistret gör gällande att det rör sig om långt över 700 poster...!

Texterna är oftast prövande essäer, inte redovisande uppsatser. Och de är givande, intressanta och fräscha att läsa. De är naturliga i tilltalet. Den som är intresserad av 1970-talets kulturhistoria gör rätt i att läsa Konst är kvalitet, men också den som över huvud taget intresserar sig för kulturella och humanistiska spörsmål.
– – –
Harry Järv: Konst är kvalitet. Kulturpolitiska inlägg och utblickar. Lund: Cavefors, 1979. 355 sidor.

Bokrecension: Den seriöse konstnären | Harry Järv (red.)

Den seriöse konstnären. Essäer och texter från 800-talet till 1960-talet innehåller texter översatta och introducerade av Harry Järv (1921–2009). 

Texterna har tidigare ofta publicerats i tidningen Horisont, där Järv var redaktör. Boken utkom år 1969. 

* * *

Antologier är väl inte särskilt ovanliga böcker i boklådor eller på antikvariat, men då handlar det nog oftast om ett urval dikter, citat, aforismer, sånger eller något annat. 

Harry Järv har gjort något annat: han har samlat kulturellt och konstnärligt intressanta texter av ofta något längre slag, den första av Alfred den store och den sista av Arthur Koestler. I de flesta fallen berör eller rymmer texterna någon form av litterärt tema, stundom genom sin egen stil, stundom genom vad de rent konkret handlar om.

Jag ska inte här försöka sammanfatta de olika texterna. Det är nog att säga att Järv genom sitt urval bjuder på en intressant resa genom kulturhistorien, en resa som ibland får resenären att förvånas, ibland att humma sin uppskattning över någon skarp iakttagelse, och ibland att undra vad den aktuella författaren egentligen vill säga, eller varför han säger det på det vis som han gör.

Återigen aktualiseras och bekräftas förresten min mycket tveksamma (ärligare: helt och hållet avvisande!) inställning till Freud. — Järv har tagit med Freuds besynnerliga analys av Dostojevskij, där psykoanalysens fader med vilda teorier söker nycklar till den ryske författarens själsliv och biografi. 

Slutsatserna är nog föga värda rent litteraturhistoriskt, men texten påminner om det inflytande som Freuds teorier också har och har haft inom det litterära området.

Bland andra författare som får bidra med texter till samlingen märks till exempel Montaigne, Charles Baudelaire, H. G. Wells, Ezra Pound (vars text får låna sin titel åt hela boken), Bert Brecht, Väinö Linna och den redan nämnde Arthur Koestler. Men inte minst värdefulla i boken är Harry Järvs pregnanta introduktioner till texterna och deras författare, som föregår varje ny text eller serie av texter. De är aldrig mångordiga, men lämnar utrymme för Järvs egen röst. 

* * *

För att riktigt njuta av Den seriöse konstnären bör man som läsare ha ett stort eller rentav mycket stort litterärt och litteraturhistoriskt intresse. Har man det, så kan denna bok vara en riktig gottepåse av både surt och sött.
– – –
Harry Järv (red.), Den seriöse konstnären. Essäer och texter från 800-talet till 1960-talet. Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1969. 345 sidor.

Bokrecension: Sanning och lögn i litteraturen | Stephen Vizinczey

Sanning och lögn. Kritik och essäer (eng Truth and Lies in Literature. Essays and Reviews) är en samling texter av litteraturkritikern Stephen Vizinczey (1933–2021). 

Boken utkom på engelska 1985. Jag har läst den i svensk översättning av Ulf Gyllenhaak i en upplaga från 1988. Gyllenhaak har även skrivit en inledning. Texturvalet står Christopher Sinclair-Stevenson för.

* * *

Vizinczey är en elak litteraturkritiker. Hans omdömen är inte inlindade utan snarare maliciösa när han inte uppskattar vad någon har skrivit. Inte sällan är det akademiker som får stå i skottlinjen. Hans uppfattning är, att bara för att man är akademiker är man inte per automatik en habil författare. Han skriver om en bok följande:

"Denna bok tillhör den gamla fina traditionen av akademiska studier, som gör ämnet antingen tråkigt eller oförståeligt eller bådadera."

I ett annat sammanhang skriver han:

"Kanske förefaller det underligt, men det mått av lärdom finns inte som kan bota dumhet, och av formell utbildning blir dumheten bara större, därom råder det inget tvivel."

Och på åter ett annat ställe:

"Det tycks mig som om en av de största farorna för de västerländska samhällena är den okontrollerade tillväxten av universitet, vilken leder till att miljoner människor sysselsätter sig med intellektuella yrken utan att besitta någon intellektuell förmåga."

Vänligt är inte precis heller detta omdöme om en bok:

"Kritiska studier och biografier filtrerar genialiteten genom medelmåttighet, och denna bok utgör inget undantag."

En annan författare "fastnar […] i gyttjan av sin egen oförmåga att förstå." Och åter en annan: "... belamrar en redan livlös framställning med totalt meningslösa och ovidkommande fakta."

Så nej, Vizinczey är inte en snäll kritiker. Han är mördande rak, stundom direkt oförskämd, men säkert helt ärlig i sina negativa omdömen, precis som i sina positiva omdömen.

* * *

Inte är det något fel på litterär elitism, när det innebär att man anstränger sig för att urskilja och ägna sig åt den absolut bästa litteraturen. Livet är kort och böckerna är många: man bör skänka de böcker av sin tid som tilltalar en mest. 

Vizinczeys elitism är emellertid särskilt smal. Han ger några få författare genistatus, till exempel Stendhal, Heinrich von Kleist och några fler. Jag har inget emot att läsa dessa författare. Men jag kan inte förstå varför man skulle begränsa sig till några få, klart skinande solar. Det vore som att endast ägna tavlor som befunnits värdiga att hänga på Louvren sin aktning, fastän intressant konst förvisso också med all säkerhet kan hittas i Västerås eller Umeå. Eller att i en park endast beundra de vackra ekrarna och helt ignorera de vackra smörblommorna.

Men visst, jag tror också på att lära känna författarskap, att läsa hela eller stora delar av ett författarskap som man uppskattar. För min del har det till exempel inneburit att jag läst stora delar av vad Sven Delblanc och Lars Gyllensten publicerade, eftersom det är två författarskap som jag känner mycket för. 

Vizinczey går längre. Han anser inte bara att man skall läsa allt en mycket bra författare skrivit, utan också att man skall läsa dessa texter om och om igen för att verkligen lära känna verket. En roman börjar man förstå när man läst den fem gånger, menar han.

"Du måste läsa en roman ungefär fem gånger innan du uppfattar dess struktur, vad som gör den dramatisk, vad som ger den tempo och styrka."

Jag anser att detta är en något överdriven inställning. Visst kan man läsa böcker många gånger om, när de håller för det. Det finns böcker jag läst mer än en gång. Men risken är att man får så smalt fokus att man missar skönhet utanför detsamma.

* * *

Lögn och sanning i litteraturen då? Jag förstår på ett sammanfattande vis Vizinczeys uppfattningar på detta tema, som att litteraturen bör vara sann, bör ge människor sådana som de är, inte sådana som de föreställer sig att de är, eller hycklar att de är. 

Litteraturen skall säga något, inte bara repetera sin tids vanföreställningar. Den skall avtäcka det sant mänskliga. Den skall tala sanning i synen på de läsande – och på makten.

Visst handlar Sanning och lögn i litteraturen framförallt om litterära ting, om litteratur och litteratörer. Men jag vill också särskilt lyfta fram den avslutande texten i samlingen, som handlar om Ungerns historia, och då inte minst dess lidande – under ottomaner, österrikare och sovjeter. Deltagandet i motståndet mot den sovjetiska ockupationen och oviljan att leva under sovjetiskt överstyre synes vara vad som fick Vizinczey att själv lämna landet.

* * *

Lögn och sanning i litteraturen skänker djupare insikter i åtskilliga mycket viktiga författarskap och är väl värd att läsa om det så vore enbart av det skälet. Men sedan är det ju också något lockande i att läsa eleganta avhyvlingar, och icke få sådana får man ju också ta del av i Vizinczeys samling texter och artiklar. Han kan den fina konsten att vara elak utan att bli platt vulgär.
– – –
Stephen Vizinczey, Sanning och lögn. Kritik och essäer. Övers. och inledning Ulf Gyllenhaak. Stockholm: Forum, 1988. 364 sidor. 

Bokrecension: Molnbyggen | Torsten Ekbom

Molnbyggen. Essäer är en samling texter av Torsten Ekbom (1938–2014). Texterna har publicerats tidigare, men är omredigerade eller till dels nyskrivna inför denna utgivning. Boken utkom år 1980.

* * *

Torsten Ekbom är en stilist av Guds nåde. Ämnena som Ekbom tar upp i Molnbyggen varierar omväxlande, men den utsöka berättarstilen består rakt igenom dem, vare sig Ekbom nu skriver om olika utopier, sovjetiska författare eller staden Alexandria förr och nu. Det är lärt, men samtidigt behagligt roande. 

Det händer när man läser inte minst akademiska humanistiska artiklar av ett visst slag att man känner sig en smula trög. Något sådant utsätter inte Ekbom sina läsare för. 

Han tar som en god ciceron med oss till de ämnen han uppehållit sig vid och har något att berätta om. Utan fördunklande ordmoln. Berättandet kan grunda sig på en resa eller på läsning av en eller flera böcker. Men det personliga anslaget bevarar han i allmänhet. 

* * *

Några särskilda ämnen som Ekbom skriver om i Molnbyggen vill jag lyfta fram. 

Jorge Luis Borges fantastiska författarskap intresserar uppenbarligen Ekbom, precis som det intresserar mig. Borges lek med verklighet och litteratur har fascinerat Ekbom, och fascinationen smittar av sig. När Ekbom talar om Borges litteratur som synvillor känner man att det är mycket träffande. Borges texter har en fantastisk förmåga att förvrida perspektiven – och få läsaren att hisna.

Jules Vernes-essayen är också mycket intressant, och berättar i anslutning till Jorden runt på 80 dagar om hur på några år möjligheterna att resa på långt kortare tid revolutionerades i världen, inte minst genom järnvägens triumftåg jorden runt.

Och så har vi presentationen av ryska avantgardister under Sovjets första år, som kastades runt och klämdes av den officiella linjens varierande konstpolitik. Men också presentationen av författare som skildrat fångenskap i Gulag.

* * *

När man läser Torsten Ekboms essayer går tanken på ett självklart vis till Frans G. Bengtssons texter i samma genre. Och nog finns där ett syskontycke, där Bengtssons uppsatser får stå för den äldre brodern och Ekboms dito för den yngre. Båda har en enastående stilkänsla, och båda förefaller kunna gripa sig an vilken typ av ämne som helst och på ett bildat och givande sätt förmedla kunskap, insikter och perspektiv.
– – –
Torsten Ekbom, Molnbyggen. Essäer. Stockholm: Bonniers, 1980. 219 sidor.

Bokrecension: Obehagliga stycken | Stig Ahlgren

Obehagliga stycken. Kritik och polemik 1939–1944 är en samling texter av litteraturkritikern Stig Ahlgren (1910–1996). Boken utgavs 1944.

* * *

Hur elak får man vara i en recension? Hur hårt får man gå till angrepp mot en annan människa och dennes verk? Ja, så länge det sker på ett elegant – jag vågar säga: konstnärligt – vis, så bör nog ganska mycket anses tillåtet. Den snygga elakheten kan vara njutbar att läsa, vad nu än det må säga om människans natur.

Elakheten i skrift synes emellertid legat för den vänsterlutande litteraturkritikern Stig Ahlgren. Ett antal av de texter som samlats i Obehagliga stycken ger otvetydiga prov på detta, vilket väl också titeln skänker en förväntan om.

Det är här fråga om främst ett visst antal svenska författare som Ahgren med perfid kvickhet ger sig på. Den förste är en vid tiden för utgivandet redan tämligen fallen ängel: svensk litteraturkritiks nestor, vars ord en gång sägs ha kunnat fälla eller skapa ett författarskap. Vi talar om Fredrik Böök (1883–1961), som under andra världskriget inte i tid övergav sin protyska inställning. Det kom från då och framåt kommit att färga hans rykte.

Professor Böök avhyvlas i flera artiklar, samtidigt som Ahlgren – med all rätt – hyllar dennes språkhantering och intelligens. Men personen Böök manglas trots det och blir i Ahlgrens framställning en högfärdig, hycklande och uppblåst gestalt. 

"I själva verket är Fredrik Böök en fattig människa, så fattig som endast den kan bli vilken alltid varit och alltid med naturnödvändighet kommer att vara utestängd från självförglömmelsens extaser."

Berömd är annars, förstår jag, Ahlgrens avhån rörande poeten och författaren Sten Selander (1891–1957): Selander är, menar Ahgren, "tråkig som en påstigande i Alvesta." Och "[h]an gör sig aldrig till tolk för en åsikt, som inte redan påtryckts det allmänna gillandets trikinstämpel." — Aj.

* * *

Men Stig Ahlgren är inte enbart frätande i Obehagliga stycken, även om också bör hans upprepade avrättningar av den synnerligen produktive borgerlige kåsören Erik Zetterström alias Kar de Mumma (1904–1997) bör nämnas. 

För egen del fästs min blick också vid Thorsten Jonssons (1910–1950) författarskap, som  jag inte stiftat bekantskap med tidigare, men som jag nu ser fram emot att ta del av. Eyvind Johnsons (1900–1976) Krilon-trilogi avhandlas balanserat. Och den adlige poeten Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893–1942) hanteras snarast ömsint.

Mer allmänt pekar artikelantologin på några av de författare och böcker som var aktuella mot slutet av 30-talet och början av 40-talet, och som kunde bli föremål för en mer eller mindre omfattande recension och analys. En del namn är i dag kanoniserade – vi kan ta Pär Lagerkvist (1891–1974) som exempel. Andras ser man sällan, åtminstone utanför de litteraturvetenskapliga institutionerna och second hand-butikernas äldre bokutbud.

* * *

Den litteraturkritik Stig Ahlgren gav ut i Obehagliga stycken hör hemma i sin tid, och utgör därmed viktiga litteraturhistoriska kvarlevor; de är vittnesbörd om kritikerns röst, men också om hur några betydande författarskap då mottogs. 

Dessutom är Ahlgren värd att läsa för sin utsökta, om en ibland våldsamt elaka, stilistiska förmåga. Det torde nog i allmänhet varit bäst att stillatigande uthärda densamma om man nu en gång drabbats av hans ogillande: slå tillbaka hade man knappast haft mycket för – på samma sätt som man inte har mycket för att röra runt med handen i samma syra som frätt en på huden.
– – –
Stig Ahlgren. Obehagliga stycken. Kritik och polemik 1939–1944. Stockholm: Tidens förlag, 1944. 251 sidor.

Bokrecension: Tiden och världen | Stefan Zweig

Tiden och världen. Samlade essayer och föredrag 1904 – 1940 (ty. Zeit und Welt. Gesammelte Aufsätze und Vorträge) är en samling texter av Stefan Zweig (1881–1942), översatta till svenska av Hugo Hultenberg. Boken utkom på tyska 1943 och på svenska 1944.

* * *

Jag vågar påstå att Stefan Zweig är en sådan författare som man numera emellanåt ser nämnd här och var, men som nog få läser, förutom möjligen hans självbiografiska Världen av igår. En annan infallsvinkel på hans författarskap erbjuder emellertid Tiden och världen, en samling texter – i själva verket den andra samlingen – av hans hand från olika sammanhang.

I samlingen behandlar Zweig i olika genrer en mängd olika ämnen, oftast ur ett starkt betonat humanistiskt perspektiv. Det handlar om Proust och det handlar om Tolstoj, men det skänker också tidsbilder av en värld som i dag är förlorad: tiden för första världskriget och mellankrigstiden fram till dess att andra världskriget bryter ut, ett utbrott som Zweig länge förutspått.

Zweig är kosmopolit och internationalist. 

För honom bör den humanistiska bildningen och konsten inte veta av några nationsgränser. Visst är han österrikare, visst älskar han det gamla Wien där världen möts och konsten ligger i luften, även om han kommer att lämna staden. Men först och främst är han europé och representant för den europeiska bildningstraditionen. 

Genom sin internationalism blir han också en avgjord fiende till kriget och all form av inkrökt nationalism och militarism. För honom är kriget ett rent vansinne, och vid tiden för första världskriget förbluffas han av hur personer i hans närhet och hela länders befolkning blir offer för en patriotisk yra som ställer folk mot folk.

* * *

 Så kommer vi till Zweigs språk. Han är naturligtvis en sann konstnär, men effekterna staplar han på varandra i en prosa som mättas av adjektiv. När han hyllar något, så hyllar han det utan gräns. Det som är bra är synnerligen bra. Det som är vackert är synnerligen vackert. Det mångordiga verkar en aning tröttande på mig, som föredrar det koncisa. Här blir det fråga om en estetisk kalligrafi. 

Ordsvallet riskerar att skymma budskapet. Man kan föras med av språket och samtidigt föras med i de meningar som Zweig framför. Men jag tror att man bör stanna upp inför vad han faktiskt säger i sak, och inte låta blända sig av skenet. 

Man bör fundera över huruvida vad han säger faktiskt  är rimligt, som när han talar om världshistorien som ett konstverk och antyder att det finns en ordnande kraft i densamma. Det gör att det som styr historien tillskrivs ett förnuft som det knappast har. Att händelser sker till följd av sina orsaker innebär ju inte med nödvändighet att där också finns en konstnärlig plan. Hos Zweig doftar det här av konstnärsmetafysik.

* * *

Till de mest intagande texterna i Tiden och världen hör hans skildring av den resa han 1928 gjorde till Sovjet-Ryssland i samband med hundraårsjubiléet av Tolstojs födelse. Han ser mycket. Han ser hur den iberiska madonnan fortfarande besöks i sitt kapell vid Röda torget, men hur en ny helgedom lockar större massor och frammanar väl så stor hänförelse: mausoleet där Lenins balsamerade kropp vilar. 

Och Zweig betonar hur åsidosatt Ryssland är från en europeisk synvinkel, och hur den som inte känner till det tsaristiska förtrycket borde vara försiktig när han talar om hur det nu är i det revolutionära Sovjet. "Hälften av alla domar över det nuvarande Ryssland är tyvärr i dag fördomar", skriver han. 

I dag vet vi hur det revolutionära Ryssland kom att utveckla sig. — Nå, vi kan från vår tid se sådant som inte var synligt för dåtidens människor. Vi ska inte anakronistiskt döma dem genom backspegeln, men vi kan gott söka förståelse och vishet i det som vi ser, som de inte kunde se då.

* * *

Stefan Zweig är en utpräglad litterär estet. Den humanistiska europeiska sfären är hans hemland. Och genom hans efterlämnade texter får vi hans unika perspektiv på den tid vari han levde: tider av hopp och av oro och av akut kris. Det är gripande och genom raderna doftar kultur, litteratur – och hoppet om mellanmänsklig gemenskap bortom alla nationsgränser.
– – –
Stefan Zweig, Tiden och världen. Samlade essayer och föredrag 1904 – 1940. Efterskrift Richard Friedenthal. Övers. Hugo Hultenberg. Stockholm: Aktiebolaget Skoglunds Bokförlag, 1944.