Bokrecension: Den goda trätan | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz. 

Den goda trätan är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970), författare och poet, ledamot av Svenska Akademien. Boken kom ut år 1956

* * *

Den goda trätan rymmer essayer, artiklar och tal som av allt att döma samlats från flera år. De flesta ämnena som tas upp är djupt humanistiska. Siwertz reflekterar till exempel över det komiska och över självbiografin, över studentliv och över enskilda gestalter som Jacob Wallenberg – 1700-talsförfattaren som skrev mästerverket Min son på galejan. Fler av texterna är uppenbarligen skrivna med andra världskriget som mörk bakgrund.

Siwertz skriver bra, med spänst och elegans. Det är trivsamt att läsa honom. Men det ligger en viss bildningsförnäm fernissa över Siwertz sätt att skriva; han anser sig tydligen ha en publik som inte är i behov av översättningar, åtminstone endast undantagsvis. Sådan medveten eller omedveten snobbism kan irritera mig, liksom ovanan att använda urbrukfallna glosor, som man aldrig ser annars: de verkar då stå där blott och enbart för att signalera författarens stora bildning, för oss andra att begapa. 

I själva verket blir sådant till läsehinder.

Vare det mig nu och alltid avlägset och främmande att ivra för språklig förflackning! Vare det mig å andra sidan lika avlägset och fjärran att gilla språkligt dunkel. Rätt ord på rätt plats är det riktiga.

Likväl må man också förstå den bildade skribentens önskan att åtminstone ibland tillåta sig användning av ord som endast förstås av de få. Han eller hon måste få vara högtravande ibland. Och den fåfängan är väl tillåten att duka under för åtminstone i den litterära essayen. Varest annars?

* * *

Allt är inte författare och verk. En del i Den goda trätan är också hav och segling. Segling var ett fritidsnöje för Siwertz som han lovsjunger i bokens två sista texter. Då blir det vågor och skyar. Och molnen får för övrigt också ett eget kapitel. 

Själv fångas jag av de mer litteraturhistoriska eller litteraturvetenskapligt resonerande texterna. En text heter till exempel ”Något måste hända” och analyserar bland annat betydelsen av händelser i skönlitteraturen, åtminstone i någon mån i polemik mot litteraturtraditioner där sådant nedvärderats. Men även den psykologiska romanen behöver handling, om jag förstår Siwertz rätt. Handlingen berättar om människan som handlar.

”Allt som kan förklaras kan också bortförklaras. Men i våra handlingar ger vi oss på ett helt annat sätt. Där skjuter även vårt omedvetna upp i ljuset, ofta till häpnad även för oss själva.”

I en annan text, ”Tankar inför en novellantologi”, skriver Siwertz om novellens fördelar på ett mycket intagande vis. Han skriver:

”Den riktiga novellen är en konstart av strängare, pregnantare natur än romanen. Den kräver egentligen en uppbyggnad och koncentration som är släkt med dramats. Dess korthet är inte lättja, inte fattigdom utan en form av måttkänsla och behärskad energi.”

Jag vill gärna tänka mig att den goda novellen just är ett uttryck för något koncentrerat, snarare än ett uttryck för att någon inte orkade skriva längre eller hålla ihop en berättelse i större format, rent textmässigt. 

I novellen måste varje mening vara relevant, i romanen kan kanske en och annan överflödsmening absorberas av det stora hela. Med detta vill jag naturligtvis inte avser nedvärdera romanen som typ av litteratur på något som helst vis. Jag vill bara betona novellens rätt att vara sin egen typ av litteratur, sin egen form. Den är inte en kort roman, eller begynnelsen till en roman, utan ett verk och ett avslutat helt i sin egen rätt.

* * *

Det kan också noteras att Siwertz i förbifarten, som det verkar, formulerar ett antal mycket välsnidade aforismer i sina texter. Här några:

"Den modige är ofta en man som inte vågar darra."

"Inte ens kaos kan vara kaos annat än för en tanke rotad i kosmos."

"Bland alla vanskliga vittnesmål är vittnesmålet om dig själv det vanskligaste."

Man kan nog leta genom hela citatböcker utan att hitta pärlor som dessa...!

* * *

Den goda trätan är en mycket läsvärd bok. Ja, jag har anmärkt på ett visst inslag av bildningsfinhet, men må det så vara då. Det är tillåtet att vara bildningsfin. Siwertz, med sin enorma litterära produktion har väl lov att hålla huvudet högt och nacken rak. Hursomhelst är texterna i boken mycket välskrivna och den intresserade kommer att hitta mycket gott att ta vara på där.
– – –
Sigfrid Siwertz, Den goda trätan. Stockholm: Bonniers, 1956. 301 sidor.

Bokrecension: Italienska bref | Per Hallström

Florens, Toscana

Italienska bref är skriven av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1901.

* * *

Per Hallström tycker mycket om Italien. Det är ifrån resor till detta land i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet som texterna i Italienska bref kommer. Texterna beskriver städer han besökt och människor som han träffat och i stor omfattning rika naturintryck, som han med exploderande färger och mängder av adjektiv låter oss få del av. 

I huvudsak är det platser i den norra delen av landet som breven handlar om, men han har även besökt Sicilien och andra områden. Rom finns med, men det verkar vara Toscana som vunnit hans hjärta framför allt, möjligen tillsammans med Venedig.

I dag är det givande att läsa Hallströms Italienska bref inte minst av den anledningen att det skänker kontakt med ett Italien såsom det såg ut innan massturismens dagar; ett Italien som är medvetet om sin skönhet och sin historia, men där nordeuropéer och amerikaner inte fyller varje gata i färgglada badshorts. 

Hallström är på det stora hela, vad det verkar, tämligen ensam som utlänning under sina resor och kommer på så sätt i nära kontakt inte bara med miljöerna som sådana, utan också med människorna där. Turisthanteringen är inte, så att säga, industrialiserad och automatiserad.

* * *

Bäst är de brev där Hallström inte svävar iväg alltför långt i sina ansträngningar att beskriva något enastående och fantastiskt och idylliskt. Skildringen av ett besök i Bocca d'Arno, en bardort utanför Pisa, är av detta slag. Människorna han möter är levande och naturen också: den ännu ganska öde stranden med nästan tomma badhytter och den svårforcerade, stora sandiga skogen i närheten.

När Hallström skriver om San Gimignano, ”ett stycke medeltid midt i det flammande solskenet”, introducerar han mig till en stad jag tidigare inte kände till, men som jag får en omedelbar lust att besöka. Staden, berättar Hallström, blommade på 1200-talet, men ger nu, alltså 1901, intryck av att vara märkvärdigt bevarad såsom den då var, som om renässansen hoppats över här.

Vidare beskriver den uppenbart religiöst skeptiske Hallström katolska processioner och ceremonier, och han dröjer vid konstverk. Den beundrade Michelangelo har fått ett eget kapitel, liksom poeten Percy Bysshe Shelley, vars grav Hallström besöker i Rom.

* * *

Språket i Italienska bref är vackert, men miljöbeskrivningarna är på sina ställen väl prunkande. Det kan bli tröttande läsning i längden. Möjligen kan också meningsbyggnaden emellanåt bli en aning mer komplicerad än vad som hade varit nödvändigt. Men så är nu en gång Hallströms stil.

Per Hallströms Italienska bref skrevs under resor mellan december 1897 och juni 1901. Han trivdes där, och trivseln sprids till läsaren av hans beskrivningar. Vi kan fortfarande uppleva Italien i all dess härlighet, men vi kan inte att uppleva Italien såsom Hallström upplevde det, omkring sekelskiftet mellan 1800- och 1900-talet, annat än i beskrivningar som dessa.
– – –
Per Hallström, Italienska bref. Stockholm: C. & E. Gernandts förlags aktiebolag, 1901. 224 sidor.

Bokrecension: Händelser | Per Hallström

Per Hallström

Händelser. Noveller är skriven av Per Hallström (1866–1960). Boken utkom första gången 1927. 

* * *

Per Hallström får nog kallas en bortglömd författare. När han nämns, är det ofta som ”den siste nittiotalisten”, och man sätter honom därmed i samma författargeneration som Fröding och von Heidenstam. 

Läser man Sven Delblanc i det klassiska översiktsverket Den svenska litteraturen får man veta att novellen var Hallströms medium framför andra, men Delblanc skriver också att Hallström ”var och förblev en smula otursförföljd”, i det att han hade att kämpa i den litterära konkurrensen mot sådana som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman. Någon ”[n]ationaldiktare kunde han aldrig bli, han var intelligensaristokrat och omutligt solitär i sitt rollspel", skriver han vidare.

Vare det nu med detta som det vill, i novellsamlingen Händelser är Hallström i högform. I stort sett alla berättelserna är bra, flera mycket bra. Flera av dem utspelar sig mot slutet av 1800-talet, men en del i mellankrigstid.

Även om novellerna innehåller händelser är det emellertid knappast händelserna i sig som intresserar författaren; det är personernas psykologiska reaktioner på händelserna. Händelserna är i skildringarna bakgrunden till de reaktioner de inblandade människorna får.

Grundstämningen är vemodig. Även om solen händelsevis skiner i Hallströms noveller någon gång, är det mulet ändå. Folk dör, kämpar med sig själva, är oförstådda. Glatt är det sällan, om någonsin. Språket är balanserat och använder sig inte av stämningsskapande effekter eller överord. 

* * *

Låt mig nämna tre av de berättelser ur samlingen som gör störst intryck på mig.

Till de särskilt dystra historierna hör ”Pyramus och Thisbe”, en kort historia om två barn, en liten flicka och en liten pojke. Deras familjer har hyrt sommarhus bredvid varandra, och de råkas en dag och leker tillsammans. Det visar sig att det ena barnet smittat det andra med difteri. 

De råkas aldrig mer, insjuknar båda två och dör; man bränner på doktorns inrådan deras leksaker, och det faller sig så att man gör det i samma hög. Däri står dockan upp som flickan haft med sig den där enda dagen de lekte tillsammans.

Det psykologiska porträttet i "Flussvasen" av Magna Chorée på ett ålderdomshem är också intressant. En betydande del av hennes liv cirklar kring en livslögn, om en sedan länge passerad förälskelse i en sedan länge död man. Under en sjukdom snuddar de verkliga omständigheterna vid hennes medvetande, men hon förmår inte ta dem till sig.

”Kolmilan” handlar om en kolare som brinner till döds vid en olycka vid en mila. Nästan ingenting blir kvar av honom. När hans kamrater förstår vad som hänt tillkallar de en präst, som tar sig ut i skogen för att förrätta en begravning; det är viktigt för kolarna att den döde visas heder. Såväl den gamle prästen som kolarna skildras enkelt men mycket trovärdigt.

* * *

Per Hallström är väl värd att läsa än i dag. En novellsamling som Händelser ger vid handen att vi här har att göra med en framstående stilist och en skarpögd själaskådare.
– – –
Per Hallström, Händelser. Noveller. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1927. 344 sidor.

Omläsning: Bitterhetens syllogismer | E. M. Cioran

Bitterhetens syllogismer (fr. Syllogismes de l'amertume) är skriven av Emil Cioran (1911–1995), rumänsk-fransk filosof. 

Boken utkom på franska första gången 1952. Jag har läst en svensk översättning av Jon Milos i en upplaga från 2022. Denna upplaga rymmer också ett efterord av Cioran-experten Tobias Dahlkvist.

Jag recenserade 2010 samma bok i engelsk översättning: All Gall is Divided.

* * *

Jag vill mena att Ciorans livsprojekt blev att försöka formulera sig fram till sätt att förhålla sig till verklighetens karghet: en tillvaro där allt levande lider och dör och ingenting är säkert för det skeptiska genomskådandet; en tillvaro som inte görs mjuk av ideologisk narkos av vare sig politisk eller religiös art.

Cioran ger inga lösningar. Han är inte vägledare. Möjligen hjälper han läsaren se — se det som förfaller, ruttnar, går under. ”Vi är klarsynta marionetter, som bara duger till att göra miner inför det ohjälpliga”, skriver han. 

Kanske leder det ändå fram till metoder att stå ut: den rusning av svindel som stundvis drabbar den som inte sliter blicken från avgrunden? Eller en viss tillvänjning vid en generell hopplöshet?

Cioran skriver vidare. I hundratals varianter beskriver han den sena människans tomma värld, tomma liv, syfteslösa existens — utöver det djuriska. Och han äcklas av det mänskliga, föraktar det, inom och utom sig själv. Han leds vid livet och vågar se det inte som ett leende utan som en absurd grimas. För honom är inte livet som fenomen något självklart gott. Inte döden heller, men avgjort inte livet. 

Han skriver: ”Finns det någon som jämt och ständigt använder ordet 'liv'? – Vet då att han är sjuk.”

Få har någonsin skrivit så pessimistiskt som Cioran. Eller, som någon skulle säga, så skärskådande. Han skriver, och adressaten kan väl förefalla vara optimisten: ”Ingenting avslöjar så den banala människan som hennes vägran att bli besviken.”

Det går att andas i närheten av Ciorans texter. De blåser bort unken luft, med alla dess partiklar av förställningar och föreställningar. De blåser rent. Den radikala skepticismen bränner bort all svartnad kallbrand av försanthållanden.

Och där drogs jag med av bildspråket, något som åtminstone skenbarligen Cioran själv också gör ibland: glädjen över en drabbande bild blir möjligen då och då större än dess egentliga klarhet. Det förlåter man honom gärna; det spelar ju ändå ingen roll.

Vad leder det här till då? Det leder möjligen till att man fortfarande bygger sin stuga och hänger upp gardiner. Men under ett tomt himlavalv, och ovan en kall jord. Utan förmåga att längre bli vare sig besviken eller indignerad. 

* * *

Bitterhetens syllogismer är en relativt tidig bok av Cioran, en renodlad aforismsamling, där aforismerna placerats under ett antal rubriker. Några av dessa är ”Avgrundens bedragare”, ”Ensamhetens cirkus”, ”Den svindlande historien” och ”Tomhetens upphov”. 

Aforistiken, åtminstone i Ciorans tappning, gör det svårt att systematisera uppfattningar och sammanföra dem till större hållningar: det hade också svurit svårt mot Ciorans hela gärningar, som gick ut på att plocka isär, inte att foga samman. Han briljerar i fragmentets form och i den välslipade formuleringens form. 

Det är inte fråga om några systematiska angrepp mot ideologier och religioner; Cioran är bortom sådant. Tankemonstrens fall är redan faktum, och han agerar i utrymmet som uppstått där bakom och därefter. Han skriver: ”Med varje idé som föds hos oss, angrips något inom oss av förruttnelse.”

* * *

Det hade varit lätt att avfärda Cioran som en emo-filosof för tonåringar. Ibland är kanske hans formuleringar sådana att de också med gillande skulle citeras av sådana. Men inte enbart av dem. Ciorans söndersprängande iakttagelser förmår, som jag varit inne på, skapa rum där ideologierna, livsfilosofierna och religionerna klastrofobiskt greppat omkring sig. Han avväpnar det kaos som dessa frammanat som hot genom att titta kaoset rakt i synen, och där håller han kvar blicken.

Det är uppfriskande att läsa Cioran. Det är definitivt inte läsning för alla smaker. Men för den som förmår ta honom till sig kan han åstadkomma befrielse.
– – –
Emil Cioran, Bitterhetens syllogismer. Övers. Jon Milos. Efterord av Tobias Dahlkvist. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2022. 163 sidor.