En midvintersaga

Farfar berättade om en julafton när han var pojke. De behövde granris att lägga på stuggolvet, och han skickades ut att hämta det. Det var visst en riktig vinter: snö en fot djup med stark skare. 

Han hittade först inget som passade. Antingen var riset för glest, eller så hade det tappat färgen eller så var det något annat. Så farfar gick längre och längre in i skogen. Det var gryning när han gav sig iväg, och det var mitt på dagen när han hade samlat tillräcklig av vad han behövde för att gå hem igen.

Då märkte farfar att han kommit vilse. Träden var vita, stenarna var vita, inga stigar eller vägar syntes någonstans. Så han började gå däråt som han tyckte att han kommit ifrån. Efter ett tag kom han fram till en frusen å som slingrade sig fram. Den hade han aldrig sett förut. Isen var blåsvart och blank.

Farfar berättade att han hörde något röra sig på andra sidan. Han såg in mellan träden och där stegade en stor älg fram. Den gick utmed ån, fast längre in i skogen. Och så stannade den och vände sitt huvud med den stora kronan mot farfar. De stod så och tittade på varandra. En djup röst sa bredvid farfar:

"Det är Elof. Han är hungrig."

Farfar tittade upp och såg en man av väldig längd. Farfar var lång själv, men den här mannen var två eller tre gånger längre, och så bred mellan axlarna att det såg märkligt ut. Över hela kroppen bar han djurpälsar och på huvudet en mössa. Ansiktet täcktes av ett stort, svart skägg. Djupt i hålorna satt två svarta ögon.

Den jättelike mannen höll en avbruten och torkad ungbjörk i näven. Han lyfte den högt och med en onaturlig fart kastade han iväg den genom luften. Den landade framför älgen inne bland träden på andra sidan ån. Älgen böjde sig långsamt ner och glufsade i sig.

"Jag har alltid björkar åt Elof och de andra", sa han. "Så de får lite att äta under vintern".

Farfar hade inte sagt något när mannen böjde sig över honom och sade: "Jag heter Heidulf och jag har inte sett dig här förut." Rösten lät som en mörk ton på kyrkorgeln eller rösten hos ett djur. Heidulf tog med näven om farfars överarm. Handen i sin vante räckte nästan farfar från armbågen till axeln. Farfar sa vad han hette och sa att han inte visste riktigt var han var.

"Ja, du ska väl hemåt byn, kantänka."

Farfar sa, att det skulle han nog.

"Ja, då får du gå bort till stenen där, som ligger på de andra stenarna. Och så får du krypa under den. Det går bra, även om det är trångt. Sen fortsätter du rakt fram en bra stund."

Farfar såg en hög med stora stenblock, och under en av dem gick det nog att krypa. Han tackade Heidulf så mycket och bockade sig artigt. 

"Det är rakt inget att tacka för", sa Heidulf, "men du kan väl hälsa klockarn när du ser honom. Hälsa från mig."

Farfar hade gått därifrån och krupit under stenen. När han kommit igenom och vänt sig om hade han inte sett till Heidulf längre. Bakom stenarna såg han bara vita granar som började bli lite gråa. Solen sjönk.

Men det var inte så långt att gå, innan farfar kom ut på stora vägen. Därifrån var det lätt att hitta hem. Han berättade för sina föräldrar och systrar och bröder vad han varit med om. De tyckte nog det lät konstigt, men granriset bredde de ut på golvet och på morgonen efter bar det iväg på julotta.

Efteråt gick farfar fram till klockaren i byn. Det var på den tiden han som ringde i kyrkklockorna och som ledde psalmsången under gudstjänsterna. Farfar berättade att han varit i skogen och träffat Heidulf och att han skulle hälsa. "Det namnet känner jag alls inte till", sa klockaren, "Sa han att du skulle hälsa till mig?" Farfar sa att han skulle hälsa till klockarn. "Kanske var det till far min, då? Han var ju klockare förr. Inte vet jag om det kan varit honom karln menade."

Den gamle klockaren var gammal. Han satt på en stol bak i kyrkan och väntade på sonen som fått ta över sysslorna för längesen. Farfar gick fram till honom och sa samma till honom som till hans son. Den gamles blinda ögon vändes mot honom och ansiktet stramade hårt när han hörde namnet Heidulf. Hette han verkligen så, frågade den gamle mannen med svag men allvarlig röst. Det var som om orden kom ur en grav. Ja, så hette han visst, sa farfar. Då började den gamle blinde klockaren berätta.

"Jag har aldrig träffat honom. Men min far berättade om när han gjorde det. Det var på prosten Ersons tid, det är längesen nu. Han kunde se de onda änglarna och troll och vättar. Och han kunde läsa ut dem. Far var klockare han med och en morgon var han med prosten Erson hit till kyrkan, det var visst innan en julotta och det var fortfarande mörkt. Men de kunde alls inte komma in genom grinden i muren. Far knuffade och bände och drog, men grinden gav inte med sig. Prosten Erson förstod nog att det var trolltyg med i bilden. Han läste ett Fader vår och välsignade far och sig själv, sen tog han i grinden och den öppnades utan hinder. Men den lilla gången fram till kyrkan kändes som en svår uppförsbacke. Varje steg blev tyngre än det förra. Prosten bad medan de gick, men till sist föll far omkull och låg där i snön och såg hur prosten fortsatte framåt kyrktornet. Och där framme stod en väldig karl. Han var både högre och bredare än kyrkporten. Far hörde hur varelsen talade till prosten och sa: Snart nog får ni komma in, präst, men än är tiden vår. Det var längesen ni murade väggar och reste tak över vår källa och vår lund, men långt innan ni kom hit var vi här. Nu får ni dröja här ute i kylan och snön tills vi har gjort vårt.

Far sa att den väldige mannen lade nävarna om prostens axlar och lyfte honom åt sidan. Och prosten Erson stod kvar där och såg i marken. Far satt kvar i snön och såg allsammans och när den väldige mannen en stund senare sa något igen var rösten som åska långt bort. Han hade sagt att nu skulle vi stänga ögonen när han, Heidulf, gick därifrån med sitt folk. Far blundade så hårt han kunde och höll händerna för ansiktet. Han hörde ljudet av många, tunga steg som trampade förbi honom."

Så slutade den gamle klockaren med de blinda ögonen sin historia. Farfar såg hur det hårda i ansiktet slätades ut på honom, och han sa inget mer. 

Detta berättade farfar för mig när jag var liten. Farfar ligger på kyrkogården bredvid farmor. Det har han gjort i många, många år. Kyrkan står tom sedan byn avfolkats. Den är bara ett skal. Men några av de gamla som bor kvar har viskat till mig, att de sett något röra sig innanför kyrkfönstren på midvinternätter. Det glimrar av eldar och ljus. Och någon högrest skugga dröjer vid ingången, den verkar långt högre än kyrkporten, och långt bredare också. De gamla i bygden pratar inte högt om sådant. Nej, om sådant kan man bara viska.

Trötthetens aforistik

Iakttagelser ur en smutsig anteckningsbok.

1.
En del rapar ur sig åsikter som om det vore förtjänstfullt att ha så många som möjligt. 

2.
Inom teologernas sofistiska konstruktioner gömmer sig alltid axiomet jag vill tro.

3.
En cigarett som den ljuva stillheten mellan två hjärtslag. 

4.
Att skriva är att försöka skrika fast sin närvaro i evigheten. 

5.
Maxim: tillvarons oupphörliga förruttnelse skall ägas, inte lidas.

Betraktelse 20: Om det goda språket

Det finns en något tröttsam diskussion om hur man bör skriva: om man ska vara progressiv och låta bli att döma det som kan kallas slarvigt språk, eftersom språket hela tiden utvecklas, eller om man ska vara konservativ och värna den typ av skriven svenska som traditionen föreskriver.

Jag har några uppfattningar i ämnet.

För det första är det inget egensyfte att använda ett tillkrånglat språk. Språkets förnämsta funktion är att vara förmedlare av ett budskap. Om avsändarens av budskapet i fåfänga klär ut sitt språk så att det blir onödigt svårbegripligt har avsändaren möjligen visat att han kan en mängd ovanliga ord, men han har samtidigt misslyckats med att överföra sitt budskap på ett så tillgängligt och begripligt sätt som möjligt. Bra språk är enkelt med inte simpelt.

För det andra finns det en poäng i att skriva standardsvenska. Oavsett vad man tycker om det, så påverkar det sätt man skriver på hur läsaren uppfattar en. Om man då slarvar med "de" och "dem" eller med "han" och "honom" eller med stavning eller i ordinarie sammanhang låter "och" bli "å", så skickar man signaler om att man dels inte behärskar språket och dels inte bryr sig tillräckligt om mottagaren för att formulera sig på ett korrekt sätt. En dåligt skriven text förmedlar inte en känsla av att man är genuin, utan av att man är obildad och möjligen lat. Det vinner man inget på. Ett bra språk är således ett korrekt språk.

För det tredje finns det ingen sällan fruktbart att skriva onödigt arkaiserande, utan att det finns särskilt syfte med det – som att låta högtidlig. Men att använda ett störande gammaldags sätt att skriva i ett PM eller i ett brev i dag riskerar att få något av ett löje över sig, i synnerhet om man inte avsett att vara lustig eller raljerande.

* * *

Jag är medveten om att jag själv har en tendens att skriva en standardsvenska som klingar gammaldags.

Det beror säkert på att jag läser mycket äldre litteratur; i mina öron skär sig inte skriven svenska från förra sekelskiftet eller 1800-talet lika mycket som det antagligen gör i deras öron som är mer vana vid modern skrivsvenska.

Men det kanske tydligaste sättet som min böjelse att skriva gammaldags visar sig på, är min kommatering, som blivit någon slags korsning mellan så kallad grammatisk kommatering och någon form av fri kommatering. Men! Så länge man är medveten om sitt sätt att skriva, kan man ju också påverka det, och anpassa det efter sammanhanget.

Således: Jag menar att vi bör sträva efter att skriva enkelt men inte povert, korrekt men inte onödigtvis arkaiserande. Det är inte språksnobbism. Det är vettigt.

Citat: Esseldes stilråd till Selma Lagerlöf

Sophie "Esselde" Adlersparre, ca. 1860-1870. 

"Stryk allt, som inte är roligt eller nödvändigt!"

Sophie "Esselde" Adlersparres skrivråd till Selma Lagerlöf, som Lagerlöf behöll "i tacksamt minne". Citerat ur Lagerlöfs minnesteckning "Sophie Adlersparre (Esselde)".

Citat: Skrivandet som terapi

"Att skriva är ett slags terapi. Jag undrar ibland hur alla som varken skriver, komponerar eller målar lyckas hantera all den galenskap, melankoli och fasansfulla panik som ingår i all mänsklig tillvaro."

— Graham Greene

Citat: Det skrivna ordets fördelar

"Det skrivna ordet har fördelen att det är varaktigt och kan bevara tankar och känslor klädda i ord över både tid och rum. Det ger oss möjligheten att kommunicera inte bara med människor här och nu, utan också med dem som befinner sig långt borta, liksom med kommande generationer."

– Anki Mattsson

"Enkla retoriska knep", ur Bästa språktipsen, Prodicta 2011.

Citat: Skriva in i döden

"Once writing has become your major vice and greatest pleasure only death can stop it." 

– Ernest Hemingway

Tips: Skrivråd hos The Guardian

Debutantbloggen tipsar om en artikel hos The Guardian: Ten Rules for Writing Fiction, där en mängd författare lämnar råd inför skrivande av skönlitteratur. Råden är av olika slag — en del mer humoristiska, men många allvarligt menade. Läsvärt, i båda fallen!

Några exempel:

"Never use a verb other than 'said' to carry dialogue."

— Elmore Leonard

"Read it aloud to yourself because that's the only way to be sure the rhythms of the sentences are OK (prose rhythms are too complex and subtle to be thought out – they can be got right only by ear)."

— Diana Athill

"Learn poems by heart."

— Helen Dunmore

"Cut out the metaphors and similes."

— Esther Freud

Citat: Nietzsche om korthet och aforistik

Friedrich Nietzsche

"Der Aphorismus, die Sentenz, in denen ich als der Erste unter Deutschen Meister bin, sind die Formen der »Ewigkeit«; mein Ehrgeiz ist, in zehn Sätzen zu sagen, was jeder andre in einem Buche sagt - was jeder andre in einem Buche nicht sagt."

"Aforismen, sentensen, i hvilka jag såsom först bland tyskar blifvit mästare, äro formerna för 'evigheten'; det är min ärelystnad att i tio satser säga, hvad hvarje annan säger i en bok, — hvad hvarje annan icke säger i en bok..."

— Friedrich Nietzsche

* * *

Citatet hämtat ur Afgudaskymning, kapitlet "Ströftåg af en otidsenlig", aforism 51. Övers. Ernest Thiel.

Citat: Kampen mot klichéerna

"All writing is a campaign against cliché. Not just clichés of the pen but clichés of the mind and of the heart."

— Martin Amis

Citat: Berusad av att skriva

"You must stay drunk on writing so reality cannot destroy you."

— Ray Bradbury

Citat: Hemingway om första utkastet

"The first draft of anything is shit."

— Ernest Hemingway

Väl drastiskt, kanske. Men god poäng.

Citat: Hemingway om att bli författare

"Anyone who says he wants to be a writer and isn’t writing, doesn’t."

— Ernest Hemingway

Jag skriver för lite...

Semikolon — det är grejer, det!

På Svenska Dagbladets mycket läsvärda språkblogg, skriver Ylva Byrman om semikolonet.

Byrman förfasar sig över missbruket av semikolon, då det används som kommatecken eller kolon. Men hon accepterar ett korrekt bruk; ett bruk då semikolon används som det ska. Men helst vill hon se total avhållsamhet från tecknet.

Jag håller — naturligtvis — inte alls med. Tvärtom bör vi använda hela språkarsenalen, för att få så avvägda och tydliga texter som möjligt, med alla stilistiska möjligheter tillgängliga. Att försöka manövrera ut ett sådant språkligt verktyg, är att anlägga en ogrundad von Oben-attityd som är oklädsam: folk kan inte använda semikolon, menar Byrman, så de kan lika gärna låta bli.

Nåväl, folk har emellanåt svårt att använda stor och liten bokstav (under inflytande från engelskan), som kommentatorn hrk1917 påpekar vid inlägget. Inte avskaffar vi stor och liten bokstav för det.

Desto viktigare då, att se till att semikolonets riktiga bruk lärs ut tillsammans med kunskap som skillnaden mellan "de" och "dem". Även om ett riktigt snyggt bruk av detsamma väl främst lärs genom att läsa god prosa, där semikolonet används lika naturligt som vilket annat skiljetecken som helst.

Låt oss inte avskräckas! Jag tänker fortsätta avdela mina huvudsatser med semikolon, när jag tycker att det är befogat.

Bokrecension: Hur man botar en fanatiker och om att skriva | Amos Oz

Hur man botar en fanatiker och om att skriva är skriven av den israeliske författaren Amos Oz (f. 1939). Texterna hölls ursprungligen som föredrag, och heter i boken "Hur man botar en fanatiker", "Israel och Palestina: mellan rätt och rätt" samt "Hemliga nöjen". En text av Anneli Rogeman om Teskedsorden och ett förord av Nadine Gordimer ryms också mellan pärmarna.

* * *

Amos Oz ger oss del av sina tankar om hur man kan komma till rätta med enkelspårig fanatism. Han betonar de möjligheter som de sansade människor inom varje samfund har för att tygla de mer fanatiska medlemmarna. Det är viktigt, menar Oz, att lägga grunden för en ambivalens till tillvaron, där det inte ryms något svartvitt tänkande. Att komma ifrån tanken på kompromisslös rättfärdighet, som säger att vi är de rättfärdiga och alla andra måste vara som vi.

Grunden för ett sådant svartvitt tänkande, menar Oz, finns ofta i hemmiljön, inom familjen. Inte bara i religiösa frågor, utan även vad gäller nationalism och relationer. Och den framställs ofta, som att man har sin hållning för den Andres skull: för ditt eget bästa borde du göra si och så... Det ligger alltså ett räddningstänkande bakom fanatismens aktivism: bliv som oss, för det är rätt! I och med detta, är det värt att betänka, att fanatism smittar, på så vis att man lika väl som ursprungsfanatiker, kan bli fanatiker i att bekämpa fanatiker, och så låta sig smittas av den fanatiska sjukan. Man kan ju dra sig Nietzsches berömda ord till minnes: "Den som kämpar mot odjur bör se till att han inte därvid själv blir ett odjur." (Bortom gott och ont, ur aforism 146)

En fanatiker kännetecknas av sin brist på humor, och sin brist på att kunna se sig själv utifrån och att kunna skratta åt sig själv. Sarkasm, framhåller Oz, finns ofta hos fanatiker, slipad sarkasm, men sällan genuin humor. Oz menar att han aldrig träffat på en fanatiker med humor. Och som israel sedan födseln lär han ha träffat på sin beskärda del av fanatism.

* * *

Vad gäller mer specifikt frågan om konflikten mellan israeler och palestinier, har Amos Oz naturligtvis uppfattningar om detta.

Han problematiserar frågan ordentligt och djupgående. Han betonar att det inte är någon klassisk berättelse om en renodlat god och en renodlat ond sida, varvid man bör välja den ena och bekämpa de andra. Istället ser han konflikten, som en konflikt mellan två grupper av offer. Till oss européer säger Oz: "Nu behöver inte längre välja om ni ska vara pro-Israel eller pro-Palestina, ni måste vara pro-fred."

Konflikten bottnar inte i några missförstånd, som skulle gå att lösa om alla bara satte sig ner och redde ut det. Båda grupperna, menar Oz, har riktiga och starka argument. Båda har rätt. Och därför är den enda lösningen en konflikt, där ingen av sidorna kapitulerar för den andra, men där man försöker nås halvvägs, oavsett hur smärtsamma konsekvenserna av detta månde bli. Oz skriver: "Det vi behöver är en plågsam kompromiss".

Oz ser sig själv som pacifist, men inte pacifist av vad han menar vara den europeiska, sentimentala formen, som ser våld som ont i sig. Oz, som själv två gånger tjänstgjort i krig, vill inte slåss för landområden eller för heliga platser eller nationella intressen. Men dock för att försvara sitt liv och sin frihet. Det går en stark röd tråd genom texterna, av att kapitulation, för någon av sidorna, inte kommer i fråga. Det ska inte bli så, att någondera sida tvingas ner på knä inför den andra.

Det innebär inte, utvecklar han, att fred kommer att innebära att palestinier och israeler kommer att förbrödras och älska varandra. Men målet är inte kärlek och förlåtelse. Målet är fred. "Vad som helst är bättre än detta!", utbrister Oz om den nuvarande situationen, och menar att den rimligaste lösningen, som dock kommer att svida svårt, är en tvåstatslösning, som skapar "en hederlig och rättvis skilsmässa mellan Israel och Palestina".

* * *

Vad gäller det egna skrivandet berättar Amos Oz om hur han i sitt hem använder två pennor, en med blått bläck och en med svart. Detta för att på ett tydligt sätt särskilja mellan när han skriver politiska texter i form av artiklar, och när han skriver fiktion, som han inte vill blanda in dagspolitiken i. Han menar, att platsen för dagspolitiken är i artiklarna. Det enda politiska, eller metapolitiska, som han skriver, som han tillåter i sina romaner, är hans övertygelse om att kompromissen är vägen till livet. Inte ett liv som går i döden för vad som är rätt, utan ett liv som levs, även i det ofullkomliga.

* * *

Amos Oz identifierar både israelernas och palestiniernas rätt till en tillvaro i Palestina som i grunden riktiga. Och han ser inte kriget, hur lågintensivt det än är, som en långsiktig lösning. Man behöver skilja folken åt. Och man behöver göra det nu. Det innebär visserligen en kompromiss, men bäddar även för en fred. För egen del tilltalas jag av Amos Oz pragmatism, och i att han ser även en smärtsam väg som en bättre väg att gå, än en idealistisk väg, där fasthållandet på den egna rätten går utöver allt annat. Oz ser inte framtiden an som rosaskimrande drömmar. Det är inte en fråga om förbrödring. Men det är fråga om att försöka skapa en fred, utifrån de förutsättningar som finns. Kanske, menar han, kan man sedan påbörja en relation igen, folken emellan.

* * *

Amos Oz texter i denna utgåva av Hur man botar en fanatiker och om att skriva är ursprungligen tal. Men prosan är utmärkt att läsa som just prosa. Stilkänslan är utsökt, och språket verkar väl avvägt men alltid naturligt. Jag blev tillräckligt imponerad av denna samling texter, för att efter att jag läst ut den, beställa Amos Oz tydligen prisade självbiografi En berättelse om kärlek och mörker.
— — —
Hur man botar en fanatiker och om att skriva, Amos Oz, Wahlström och Widstrand 2006. ISBN: 91-46-21543-3. 88 sidor.

Att tänka och att skriva

"...books don't get written by thinking about them, they get written by writing them."

— Neil Gaiman

Och jag håller med! En handledare under min studietid gav mig det bästa skrivrådet jag nånsin fått: "Om man ingenting skriver, får man ingenting skrivet." — Jag går ofta och tänker på saker jag kanske kunde skriva om. Men så länge jag inte konkret sätter mig ner och skriver, så stannar det ju just där: en tanke, som förflyktigas så lätt... — Så jag tror på att skriva och tänka samtidigt: att låta skrivandet vara själva tänkandet.

För skriver man inget — så får man ingenting skrivet.

Citat: Att skriva är som att andas

"Writing is like breathing, it’s possible to learn to do it well, but the point is to do it no matter what."

— Julia Cameron

Fragment: Kvinnan på bron

Det ligger en kvinna på bron. Väl framme hos henne har också andra hunnit dit. Någon knäböjer vid hennes sida och trycker hennes arm. »Hallå...? Hör du mig...?« — Jag går närmare, frågar, »Ska jag ringa 112?«. En tredje tyst person: »Ja, gör det...« — Jag berättar för telefonisten vad jag har framför mig: en kvinna, femtioårsåldern, sover på bron, alkoholpåverkad. — Jag blir kopplad till en sköterska. »Försök med smärtstimulering«, säger hon. »Försök med smärtstimulering«, säger jag till människan som knäböjer över den liggande. Och när den liggande berörs igen, rör hon ena foten. — En bil stannar bredvid oss, och en ung man närmar sig. »Jag är brandman«, säger han, och verkar stolt. »Han är brandman«, ekar kvinnan som knäböjer och verkar tacksam. — Jag ser en polisbuss, och vinkar mot den. Sidodörren öppnas, och fyra civilklädda poliser kommer ut. På taket snurrar blåljusen. Samtidigt kommer en läkare och några sköterskor marscherande från vårdcentralen nära intill. – Sköterskorna säger den liggandes namn. De känner igen henne. – Jag går därifrån. När jag vänder mig om, ser jag en syrgastub på hjul, och hur folksamlingen rest upp den liggande. — En vardagseftermiddag, på väg för att sälja en gravsten.

* * *

Det var en kort text som skildrar ett kort möte med en kvinna som däckat på en bro. Hände det jag skriver om i verkligheten? Spelar det någon roll, om det hände i verkligheten? För berättandets del: inte alls. För berättelsens överensstämmelse med det verkliga förhållandet på bron: helt och hållet. Som prosa: inte alls. Som fakta: helt och hållet.

För egen del tycker jag om, att i prosaform blanda högst reella omständigheter, med mer fiktiva inslag. Det ger mig en frihet som övertrumfar själva verkligheten, som nästan är berusande...

(Men hur är det nu då — skedde det jag berättar om? Ja. Spelar det någon roll? — Knappast.)

Fragment: Dialog II

I.
— Vad är du?
— Kött, blod och urin.
— Vem är du?
— Jag är de drifter som regerar de andra drifterna.
— Vart går du?
— Jag trampar alltid på samma ställe.
— Vad gör du?
— Jag väntar på den sista solens död.

II.
— Så du känner dig själv?
— Bara den som är ytterligt grund känner sig själv.
— Så du känner inte dig själv?
— Bara den människa är värd att vara, som är en avgrund.


III.
— Du är inte munter.
— Nej.
— Varför fortsätter du leva?
— Det är inte njutningsfullt att ta sitt liv.
— Är njutning gott?
— Det är det enda eftersträvansvärda.
— Vad är lidande?
— Ondska.

IV.
— Vad gör du?
— Skriver mig sönder och samman.
— Är det smärtsamt?
— Det är njutningsfullt.

Tips: Bright

Eder ödmjuke textaficionado har fått förtroendet att recensera litteratur i den nya tidskriften »Bright«, ett debattmagasin mot vidskepelse och religion.

En rik flora av skribenter skriver i första numret om ämnen såsom dessa:

»HBT. Ateism . Vidskepelse . Riddarskolan . Rondellhunden . Katolska kyrkan . Anekdotbevisning. Krucifix i klassrum . Litteraturrecensioner . Rättegångsgudstjänster . En kvinnokonferens i Kairo . Egyptens hotade kulturarv . Religionskritiska pionjärer . Kyrkans grepp över skolan . Skapelsetroende NO-lärare . Kulturrelativism inom RFSU«

Och även en del annat. — Välkommen att prenumerera!

Länk: Bright Magasin

Nr 1/2011