Bokrecension: Om livets korthet och andra skrifter | Seneca d.y.

Seneca d.y.

Om livets korthet och andra skrifter är skriven av Lucius Annaeus Seneca (omkr. 4 f.vt. – 65 e.v.t.). Texterna är översatta av latinprofessorn Magnus Wistrand. Jag har läst en upplaga från 2019.

* * *

Seneca d.y. är nog den mest kända romerska företrädaren för den stoiska filosofin. Åtminstone utifrån det perspektivet att vi från honom har kvar de ojämförligt mest omfattande texterna. 

Några av dessa texter har översatts av Magnus Wistrand och getts ut i Om livets korthet och andra skrifter, nämligen ”Till Paulinus om livets korthet”, ”Till Gallio om det lyckliga livet”, ”Till Serenus om den vises ståndaktighet” och så ”Trösteskrift till min mor Helvia”. Till detta kommer en informativ inledning med både biografiska och textkritiska uppgifter.

Den stoiska filosofin var mycket utbredd i antiken, både i Grekland – där den har sitt ursprung – och i Rom. 

En grundläggande tanke är att det enda egentligt goda i tillvaron är dygden. Redan här stöter vi på eventuella stötestenar. Dygd ska nämligen inte förstås som det 17-åriga brittiska flickor förväntades inneha under 1800-talet, utan hör, som Wistrand påpekar, mer ihop med ordets etymologiska släkting ”duglighet”. I engelska sammanhang tolkas ibland begreppet med ordet ”excellence”. 

Dygden, latinets virtus och grekiskans ἀρετή, handlar alltså om att sträva mot och försöka uppnå människans förnämsta egenskaper, såsom vishet, tapperhet, rättvisa och självbehärskning. Allt annat än detta, menar stoikern, är indifferent eller direkt skadligt. Det inbegriper hälsa, rikedom, lycka och så vidare. Den som vinner dygden och därmed uppnår vishet får emellertid som konsekvens av detta värn och vapen mot de saker som ödet slänger i ens väg. 

Stoikern skulle mena att den som följer filosofin på intet vis besparas angrepp från de yttre tingen, men den vise skulle ha lärt sig att hantera sådana slag, utmaningar och även framgångar. Den vise skulle uppnå sinnesro och oberördhet, vilket är den förnämsta konsekvensen av att ha blivit en vis person. 

Det leder tanken fel att här tala i termer om synd och goda gärningar. 

Den som inte är söker visheten riskerar inte att dra på sig straff från gudarna eller fördömelse efter döden. Men han vandrar genom livet blind och som en slav under ödet, inte insiktsfullt och med en beredskap som gör honom oberörd av ödet. En sådan person kan vara rik eller fattig, frisk eller sjuk och ändå förbli i ett tillstånd av sinnesro. För, som Seneca skriver: ”vad kan vara över den som står över ödet?” och ”[d]et enda som skänker oss frihet är likgiltighet inför ödet...”. 

Med detta sagt förnekar emellertid inte Seneca att vissa egentligen indifferenta ting dock kan göra livet enklare och mer behagligt. Sådana ting är inte och får inte vara avgörande för dygdens kultivering och en vis livsföring.

* * *

Det är utifrån stoiska grundföresatser som Seneca i sina skrifter försöker leda sina adressater fram mot visheten. Han är noga med att påpeka att han själv inte nått fram. Han, liksom de allra flesta andra, är inte vid målet, men försöker röra sig i riktning mot det. Seneca skriver: 

”Kräv alltså av mig, inte att jag skall vara jämbördig med de bästa, utan bättre än de dåliga: för mig räcker det att varje dag ta bort något av mina fel och att gräla på mina misstag.” 

Han skriver också: ”när jag kritiserar brister är det framför allt mina egna jag kritiserar: när jag blir kapabel till det skall jag leva som jag bör.”

* * *

Seneca varnar för att sätta sig i begärens malström. Ett begär kan nämligen aldrig mättas: ”för de önskningar som gått i uppfyllelse måste man göra sig nya.” Man kan nog säga, att den vise mannen jagar inte efter nytt och annat, utan nöjer sig med det som är. Han uppnår ἀπάθεια, oberördhet inför lidelser.

Inte heller rättar sig den vise mannen efter andras tyckanden: den vise mannen följer inte vad folk säger, utan sitt förnuft. Det är förnuftet som ska styra den vises liv, inte åsikter andra skänker en av vare sig gillande eller tadlande art. Inte minst ska man se upp för majoritetsuppfattningar:

”Alltså bör vi fråga oss vad som är bäst att göra, inte vad som är vanligast, och vad som kan ge oss tillgång till evig lycka, inte vad som funnit gillande hos folk i allmänhet, som är de som sämst förstår sig på sanningen.”

Den visa personen följer naturen, detta stoiska ledord, som är allt annat än enkelt att begripa sig på. Det synes handla om att anpassa sig till det som är naturgivet och inte gå emot sin egen natur och de förutsättningar naturen skänkt oss. Att leva i enlighet med naturen, menar Seneca, blir synonymt att leva lyckligt. 

Det beständiga hos människan är det som är inre i henne, den dygd som hon kultiverat. Allt annat är flyktigt, såväl människor i ens närhet, ägodelar, och hälsa. Den visa människan hämtar sin glädje ur den egna källan, och placerar dem inte i det yttre. På så vis gäller enligt Seneca att ”var och en kan göra sig själv lycklig.” 

* * *

Det är uppmuntrande att läsa Seneca. Det är tröstande också. För egen del är jag fascinerad av den stoiska levnadskonsten, även om jag inte i egentlig mening är anhängare av den. Jag menar dock att det finns avgjort mycket värdefullt i stoikernas filosofi. 

Visst finns det mycket som stöter mig för pannan: det i grunden radikala oberoendet av yttre ting, inklusive människor som står en nära, är svårt att acceptera. Jag har svårt att se hur man kan vara en mänsklig och social varelse och äga en övertygelse om sitt oberoende av andra människor i den utsträckning som stoikerna menar att den vise gör. Och tudelningen av själ och kropp, såsom den finns hos Seneca, gör att man enklare kan åtminstone teoretiskt kan göra sig oavhängig sin kropps lidanden. När man knappast kan komma ifrån övertygelsen om att jag är min kropp och inget mer än min kropp blir det mer komplicerat. 

Detta och sådant oaktat förblir värdet stort av att studera stoikerna, och bland dem Seneca. Vi lär oss att se förnuftigt på världen omkring oss, och att sätta fenomen i yttervärlden i perspektiv, vilket nog kan medverka till att uppnå sinnesro. En sänkning av ångestnivån kan nog märkas hos den som verkligen förmår hålla ödets slag för indifferenta, inklusive andras tyckanden och göranden och inklusive den egna döden.
– – –

Seneca, Om livets korthet och andra skrifter. Övers. Magnus Wistrand. Göteborg: Bokförlaget Daidalos AB, 2019. 194 sidor.

Bokrecension: Traktat om toleransen | Voltaire

Voltaire

Traktat om toleransen (fr. Traité sur la tolérance) är skriven a Voltaire (1694–1778). Boken utkom i sin ursprungliga version 1763. 

Jag har läst verket i svensk översättning av G. Åman-Nilsson, i en upplaga som utgavs 1964. Denna upplaga har också en inledning av Herbert Tingsten (1896–1973). 

* * *

En höstkväll 1761 påträffades den 29:e årige Marc-Antoine Calas död i sitt rum. 

Det blir begynnelsen till en rättsprocess som kom att väcka uppmärksamhet i samtidens Frankrike. Rätten kom nämligen att döma den hängde Marc-Antoines fader Jean till döden för mord. Implicerade blev även den dödes moder, broder och broderns vän, liksom en hushållerska som också befann sig i huset. Ett rykte spred sig i bygden att Jean, som var kalvinist, dödat sin son eftersom denne uttryckt en vilja att bli katolik, såsom den överväldigande majoriteten av befolkningen.

Filosofen Voltaire satte sig in i ärendet fick intrycket att ett justitiemord skett, att fadern Jean dömts till döden och avrättats på grund av att han inte tillhörde samma religionsinriktning som de flesta andra, snarare än på grund av juridiska sakskäl. Voltaire menade att intoleransen åstadkom den oskyldiges död.

Voltaire författade Traktat för toleransen, som både tar upp fallet Calas och utreder problemet med religiös intolerans. Han skriver att hans enda syfte med skriften är ”att förmå människorna till större medkänsla och mera mildhet”. Och på ett annat ställe: ”Denna skrift om toleransen är en inlaga som humaniteten i största ödmjukhet överlämnar till makten och klokheten.”

Domen mot Jean Calas och hans familj kom att undanröjas 1765. Möjligen hade Voltaires skrift något att göra med att en omprövning kom till stånd: filosofen hade viktiga personers öron. Kungen själv kom att ge ekonomiskt stöd till den kvarvarande familjen Calas.

Till den svenska översättning av Traktat om toleransen som jag läst har Herbert Tingsten skrivit en givande inledning. Han, som studerat fallet en del, verkar själv varken övertygad om vare sig sonmords- eller självmordsteorin, och funderar på om något tredje kunde innebära lösningen: att Marc-Antoine mördades av någon utomstående. 

Som mycket osannolikt framstår under alla omständigheter att mord skulle förövats av fadern, med tillhjälp av övriga familjemedlemmar och en gäst.

* * *

Voltaire utgår från att Calas är oskyldig och ser problemets kärna i religiös intolerans. Därför viker han stort utrymme i sin delvis tvetydiga skrift åt att illustrera hur intolerans likaväl som tolerans vidhängt kyrkans handlingssätt genom historien. Han intar rollen som troende katolik – något han knappast var – och argumenterar utifrån den ståndpunkten för varför tolerans är mer genuint kristet, än intolerans. 

Han andrar exempel på förskräcklig intolerans ur kyrkans historia och pekar utifrån kristet färgade argument på varför dessa exempel inte stått i samklang med den kristendom som borde predikas och levas.

På detta viset lyckas han, filosofen som myntade uttrycket "écrasez l'infâme" ("krossa den skändliga") och syftade synnerligast på katolska kyrkan och möjligen på hela kyrkan, exponera tillfälle efter tillfälle när kristna legender gett uttryck för intolerans och när kristna företrädare varit intoleranta. 

* * *

Det är givet för en fri ande som Voltaire att stämma upp till försvar för toleransen. 

Gränsen går för honom där man korsar gränsen för samhällsordningen. Man bör få tro vad man vill, och religiös tro kan ändå inte tvingas fram, men man ska fortfarande, skriver han, ”respektera fäderneslandets seder och bruk”. Voltaire vill alltså inte ha samhälleligt kaos. Han skriver:

”För att en regering inte skall äga rätt att straffa människans villfarelser fordras att dessa villfarelser inte är brott; de är inte brott under andra förhållanden än att de tör samhällsfriden; de stör samhällsfriden så snart de alstrar fanatism; för att förtjäna tolerans måste människor därför först och främst underlåta att vara fanatiska.”

Vi får komma ihåg att Voltaire som sagt skriver utifrån rollen som renlärig katolik. Villfarelser kan alltså givetvis förstås som från katolicismen avvikande trosuppfattningar, men även, tänker jag, som fritänkeri av det slag som väl Voltaire egentligen stod för. 

Hursomhelst: Voltaire skjuter fanatismen ifrån sig. Fanatism förtjänar inte tolerans, utan hotar samhället.

Voltaire har för övrigt också annars skrivit mot ateismen. Själv lär han varit deist, även om Tingsten antyder att Voltaire kanske, kanske använde deismen som en täckmantel för en egentlig ateism. Det kanske är att gå för långt. 

Men i Traktat om toleransen menar i vilket fall Voltaire att religionen behövs som en moralisk kraft. ”Lagen”, skriver han, ”håller uppsikt över de kända brotten, religionen över de hemliga.” Han talar också om religionen som en ”tygel”. Jag läser det som att Voltaire ser en samhällsnytta med att folk hålls till ordningen genom vissa inte särskilt dogmatiska religiösa föreställningar, dock inte sådana som är fanatiska och därmed bryter sönder samhällsordningen. 

* * *

Voltaire ville nå resultat med sin skrift. Han ville sätta ljuset på den orättvisa han såg i hur familjen Calas blivit behandlad, och han ville lyfta fram behovet av tolerans i motsats till intolerans. Förmodligen är det för att kunna bli lättare mottagen i alla läger som han intar en kristen roll som författare och argumenterar utifrån ett kristet narrativ och en kristen världsförståelse. 

Argumenten torde lättare gått hem på det viset i en åtminstone officiellt mer religiöst färgad värld än vad vi kanske kan föreställa oss. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att jag hör en mycket, mycket fin ironisk ton i texten som ibland bryter ytan och blir satir.

I dag får det kristna författarperspektivet snarare en skymmande effekt vid en läsning av Traktat om toleransen; toleransen behöver inte kristendomen för att blomma, snarare tvärtom, vill jag mena – toleranse bör akta sig för religiösa föreställningar som överallt där de blommar upp och på allvar fäster sig skapar inte bara vidskepelse utan också stridigheter mitt i de barmhärtighetsgärningar som möjligen samtidigt utförs.

* * *

Traktat för toleransen är en utmärkt bok vars budskap i sin kärna bör vara centralt för var och en människa som anser att humanitet och medmänsklighet trumfar fanatism och dogmatism. Voltaire skriver:

”... av alla vidskepliga trosläror är väl den farligaste den att man skall hata sin nästa för hans åsikters skull?”

– – –
Voltaire, Traktat om toleransen. Övers. och anmärkningar G. Åman-Nilsson. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1964. 159 sidor.

Bokrecension: Liv och nytta | Ingemar Hedenius

Liv och nytta är en essäsamling av Ingemar Hedenius (1908–1982). Boken utkom år 1961.

* * *

Ingemar Hedenius är förmodligen Sveriges mest välkända filosof, och definitivt den svenska filosof som blivit och ännu blir mest läst. Hans kamp mot vidskepelse, tankeoreda och orimligheter behåller i allra högsta grad sin relevans än i dag, och hans ibland utmanande tankeövningar förmår ännu engagera dem som tar del av dem.

I essäboken Liv och nytta är ett bärande tema olika aspekter av nyttomoral, en form av etik som Hedenius förespråkar. 

Den som använder sig av en nyttomoral reflekterar inför en handling kring hur handlingens konsekvenser bör komma att bli. Vid avvägningen mellan olika handlingssätt handlar anhängaren av nyttomoralen i enlighet med vad som rimligen ger nyttigast följdverkningar. Man räknar inte med en pliktetik, där absoluta påbud bestämmer vad som är rätt och fel och rätt och fel under alla omständigheter. 

Nyttomoralen kräver reflexion, ja, kalkylering med möjliga konsekvenser innan den förordar det ena eller det andra, snarare än att som pliktetiken stipulera att något i sig är gott eller ont oavsett omständigheter.

Hedenius sammanfattar effektivt:

”Nyttomoralens princip är, att man aldrig skall välja det alternativ som har de sämre följderna och att varje annat incitament till handling skall åsidosättas, om det är nödvändigt för att tillgodose nyttomoralens princip.”

Detta leder onekligen till en del konsekvenser. Till exempel på området brott och straff. 

En vanlig föreställning är att den som begått ett brott ska och bör straffas och straffet ska stå i direkt proportion till hur allvarligt brottet anses vara. Hedenius kallar denna föreställning halvt religiös och halvt magisk. Nyttomoralen räknar inte med sådana saker som egentlig skuld eller med en fri vilja, skriver han. Sådana saker existerar inte i sig själva, utan hör till den magiska sfären. 

Därför anser den som är anhängare av nyttomoral, ”att själva begreppet 'straff' avlägsnas och ersätts med sådana begrepp som 'vård', 'förvaring', 'uppfostran' och 'återanpassning'.” Det är en hård karamell för den att tugga på som har den föreställningen i ryggraden att den ska lida som åstadkommit lidande och att denna form av bestraffning har ett egenvärde. Vad ett sådant straff dock gör är enbart att utöka lidandet, inte att direkt angripa det som är det egentliga problemet: de oönskade handlingarna, som effektivare angrips på annat vis.

* * *

Hedenius inbillar sig inte att en värld utan ondska kan åstadkommas. Världen kommer alltid att stå på minussidan vad gäller lidande. Ondskan väger alltid tyngst. 

”Till livets villkor hör missförhållanden, som har en sådan natur och utbredning, att ingenting av det vi kallar vackert och gott kan rubba det förhållandet att livet på det hela taget är en ond affär.”

Vad människan och humanisten kan göra, är att helt enkelt försöka begränsa och minska andelen ondska. Det innebär också svåra avvägningar, där en grymhet på kan komma att minska ett lidande som bedöms som större än vad grymheten åstadkommer. 

”Hur vi än beter oss kommer vi att få ett tillstånd, som alltjämt är ont, och det är det mindre onda som bör eftersträvas.”

Till exempel, för att återgå till detta med brott och straff, hålls många dömda brottslingar inlåsta och det innebär ett lidande . Men släpps de utan vidare ut, riskerar ett större lidande för fler i samhället att bli följden. Därför är inlåsandet är nödvändigt. 

”Gängse moral vill inte se verkligheten, och aningslöst anser den sig därför kunna fördöma alla grymma handlingar, även när en grymhet skulle hindra ännu mer grymhet.”

Vi bör vilja se verkligheten rakt i ansiktet.

* * *

Det har en tillnyktrande effekt att läsa Ingemar Hedenius, i denna bok liksom i andra hans böcker. Han argumenterar med en stringens och logik som krossar allt motstånd, och han gör det på ett språk som även den filosofiskt helt oskolade förmår ta till sig, så länge man koncentrerar sig. För Hedenius är inte en filosof man läser för avkopplings skull. Men följer man honom skärper han i bästa fall läsarens syn på omvärlden.
– – –
Ingemar Hedenius, Liv och nytta. Stockholm: Bonniers, 1961. 212 sidor.

Omläsning: Bitterhetens syllogismer | E. M. Cioran

Bitterhetens syllogismer (fr. Syllogismes de l'amertume) är skriven av Emil Cioran (1911–1995), rumänsk-fransk filosof. 

Boken utkom på franska första gången 1952. Jag har läst en svensk översättning av Jon Milos i en upplaga från 2022. Denna upplaga rymmer också ett efterord av Cioran-experten Tobias Dahlkvist.

Jag recenserade 2010 samma bok i engelsk översättning: All Gall is Divided.

* * *

Jag vill mena att Ciorans livsprojekt blev att försöka formulera sig fram till sätt att förhålla sig till verklighetens karghet: en tillvaro där allt levande lider och dör och ingenting är säkert för det skeptiska genomskådandet; en tillvaro som inte görs mjuk av ideologisk narkos av vare sig politisk eller religiös art.

Cioran ger inga lösningar. Han är inte vägledare. Möjligen hjälper han läsaren se — se det som förfaller, ruttnar, går under. ”Vi är klarsynta marionetter, som bara duger till att göra miner inför det ohjälpliga”, skriver han. 

Kanske leder det ändå fram till metoder att stå ut: den rusning av svindel som stundvis drabbar den som inte sliter blicken från avgrunden? Eller en viss tillvänjning vid en generell hopplöshet?

Cioran skriver vidare. I hundratals varianter beskriver han den sena människans tomma värld, tomma liv, syfteslösa existens — utöver det djuriska. Och han äcklas av det mänskliga, föraktar det, inom och utom sig själv. Han leds vid livet och vågar se det inte som ett leende utan som en absurd grimas. För honom är inte livet som fenomen något självklart gott. Inte döden heller, men avgjort inte livet. 

Han skriver: ”Finns det någon som jämt och ständigt använder ordet 'liv'? – Vet då att han är sjuk.”

Få har någonsin skrivit så pessimistiskt som Cioran. Eller, som någon skulle säga, så skärskådande. Han skriver, och adressaten kan väl förefalla vara optimisten: ”Ingenting avslöjar så den banala människan som hennes vägran att bli besviken.”

Det går att andas i närheten av Ciorans texter. De blåser bort unken luft, med alla dess partiklar av förställningar och föreställningar. De blåser rent. Den radikala skepticismen bränner bort all svartnad kallbrand av försanthållanden.

Och där drogs jag med av bildspråket, något som åtminstone skenbarligen Cioran själv också gör ibland: glädjen över en drabbande bild blir möjligen då och då större än dess egentliga klarhet. Det förlåter man honom gärna; det spelar ju ändå ingen roll.

Vad leder det här till då? Det leder möjligen till att man fortfarande bygger sin stuga och hänger upp gardiner. Men under ett tomt himlavalv, och ovan en kall jord. Utan förmåga att längre bli vare sig besviken eller indignerad. 

* * *

Bitterhetens syllogismer är en relativt tidig bok av Cioran, en renodlad aforismsamling, där aforismerna placerats under ett antal rubriker. Några av dessa är ”Avgrundens bedragare”, ”Ensamhetens cirkus”, ”Den svindlande historien” och ”Tomhetens upphov”. 

Aforistiken, åtminstone i Ciorans tappning, gör det svårt att systematisera uppfattningar och sammanföra dem till större hållningar: det hade också svurit svårt mot Ciorans hela gärningar, som gick ut på att plocka isär, inte att foga samman. Han briljerar i fragmentets form och i den välslipade formuleringens form. 

Det är inte fråga om några systematiska angrepp mot ideologier och religioner; Cioran är bortom sådant. Tankemonstrens fall är redan faktum, och han agerar i utrymmet som uppstått där bakom och därefter. Han skriver: ”Med varje idé som föds hos oss, angrips något inom oss av förruttnelse.”

* * *

Det hade varit lätt att avfärda Cioran som en emo-filosof för tonåringar. Ibland är kanske hans formuleringar sådana att de också med gillande skulle citeras av sådana. Men inte enbart av dem. Ciorans söndersprängande iakttagelser förmår, som jag varit inne på, skapa rum där ideologierna, livsfilosofierna och religionerna klastrofobiskt greppat omkring sig. Han avväpnar det kaos som dessa frammanat som hot genom att titta kaoset rakt i synen, och där håller han kvar blicken.

Det är uppfriskande att läsa Cioran. Det är definitivt inte läsning för alla smaker. Men för den som förmår ta honom till sig kan han åstadkomma befrielse.
– – –
Emil Cioran, Bitterhetens syllogismer. Övers. Jon Milos. Efterord av Tobias Dahlkvist. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2022. 163 sidor.

Bokrecension: Om plikterna | Cicero

Cicero

Om plikterna (lat. De officiis) är skriven av Marcus Tullius Cicero (106–43 f.v.t.). Jag har läst verket i svensk översättning av Magnus Bergström utgiven 2021. Bergström har även skrivit en inledning till boken. Bo Lindberg har skrivit en efterskrift.

* * *

Det är något speciellt med att läsa Cicero. Ingen annan människas tankar under antiken kan vi komma så nära som Ciceros, med tanke på hur mycket av det som han skrev som fortfarande finns bevarat, både skrifter, tal och många brev. 

Men inte bara hans tankar och honom själv kommer vi nära, utan också hans tid: det han skrivit rymmer ovärderlig information om hans värld och dess historia. Där finns citat ur annars förlorade skrifter. Där finns anekdoter. Där finns beskrivningar av den romerska människans mentalitet och värderingar. 

Genom Ciceros ögon ser vi också andra berömda romare: i Om plikterna förekommer det till exempel några attacker mot den då nyligen mördade Gaius Julius Caesar. Cicero var ju övertygad och konservativ republikan, medan han i Caesar såg någon som riskerade att återupprätta den hatade monarkin i imperiet.

* * *

Om plikterna är ett verk i tre böcker eller delar ställd till Ciceros son, också han på romerskt vis med namnet Marcus Cicero. Cicero den yngre studerade i Grekland, och Cicero den äldre undervisar honom om hur han ser på människans plikter, alltså hur en människa bör handla i livet.

Plikterna härleder han, i verkets första bok lutad mot den grekiske stoiske filosofen Panaitios från Rhodos, från de fyra dygderna: vishet, rättvisa, tapperhet och måttfullhet. I dessa dygder kan vi hitta källan till ett rätt handlande. Den som följer sina plikter är en hedervärd människa.

I grund och botten handlar det om att man inte skall visa feghet, man skall vara juste mot sina medmänniskor, man skall använda ett gott omdöme och man skall inte föras vilse av njutningslystnad. Det finns ett drag av asketism hos Cicero, av att man skall vara beredd att offra sin egen bekvämlighet och rentav vid behov sitt eget liv för att rädda sin heder och ära som medmänniska. Och man skall leva med och för samhället, inte avskilja sig från det.

I verkets två senare delar ägnar Cicero mycket utrymme åt att argumentera för att det som är hedersamt per definition är nyttigt, och att det som är nyttigt per definition är hedersamt. Även om det i praktiken kan se ut som att det som är rätt och riktigt att göra leder till något som inte är särskilt nyttigt. 

Som det påpekas i översättarens inledning förefaller det som att Om plikterna aldrig riktigt färdigredigerades. Detta märks främst i att de två senare böckerna är en smula repetitiva. De upplevs som något av ett grovmanus, som man kan tänka sig att Cicero tänkt slipa ner till den perfektion som hans texter och tal alltid brukar ha. 

* * *

Man kan ha stor nytta av att läsa Om plikterna än i dag. Även om ord som ”plikt” och ”dygd” är svårt belastade med moralistiska undertoner, så var de inte det på samma vis under antiken. Cicero låter oss förstå att de för en människa var högst praktiska ting: du skall bete dig på ett civiliserat och kultiverat sätt, man ska kunna lita på dig, och de värderingar som styr och riktar detta beteende är de fyra dygderna. 

Cicero söker svar på rätt sätt att agera som individ och medmänniska i filosofin, inte i religionen och inte heller i vad som är opportunistiskt. Det knappast alltid som man i dag är beredd att hålla med om hans åsikter eller i hans bedömningar, men nog fungerar de även då utmärkt som underlag för funderingar och diskussioner. 

Och det är djupt tillfredsställande att läsa en i grunden etisk framställning som inte är fängslad vid religiösa eller ens metafysiska överväganden. Nog anser Cicero att man skall vörda gudarna. Men det inte fråga om att han i berättelser om gudarna söker egentlig legitimitet för sin hållning i den ena eller den andra frågan.

Han argumenterar genom att vända sig till exempel ur historien. Han anför vad olika greker eller romare gjort och utvärderar det utifrån vad plikten säger och vad dygderna pekar på. Och när olika plikter synes kollidera visar han hur man skall välja mellan dem. Plikter till gudarna först, sedan till fosterlandet, därefter till föräldrarna och sist till alla andra. Och plikter som hör samman med ”människors gemenskap” skall prioriteras. 

Cicero ger också praktiska råd. Som här:

”Alltså bör man inte hålla sådana löften som är skadliga för dem som har fått dem, och om de skadar dig själv mer än de gagnar den som du lovat någonting, är det inte heller mot pliktens bud om du sätter det större goda framför det mindre goda.”

* * *

På det stora hela bjuder Om plikterna på frisk luft och klara utsikter. Cicero är ett snille, dock var han ingen yrkesfilosof. Men tvingad till politisk overksamhet på grund av omständigheterna ägnar han sin begåvning åt att förmedla filosofi, särskilt stoiskt färgad sådan. I detta verket saknas inte goda råd att ta till sig, både som enskild människa och som människa i ett samhälle.

”... ingenting är mer lovvärt, ingenting mer värdigt en stor och lysande man än försonlighet och mildhet.”

”Vidare bör alla straff och tillrättavisningar vara fria från kränkande behandling och de bör syfta till vad som är nyttigt för staten och inte till vad som är nyttigt för den som utdelar straffet eller tillrättavisar någon med ord.”

”Om det överhuvudtaget finns något som är passande, så finns det verkligen inget som är mer passande än en harmoni i hela vårt sätt att leva och i våra individuella handlingar och den harmonin kan man inte bevara om man tar efter andras natur och åsidosätter den egna.”

Själva översättningen av Magnus Wistrand klingar vackert på ren svenska. Jag uppskattar de förklarande noterna, som redovisar översättningstekniska överväganden, som inte alltid kan vara lätta.

Jag hade önskat att förlaget, som skall ha all heder av och mycket stor tacksamhet för att de gett ut ett verk som Om plikterna, låtit korrekturläsa verket ytterligare någon gång, för då hade onödiga korrekturfel i texten kunnat undvikas. Men hursomhelst: det är mycket glädjande att ha en rejäl klassisk text som Om plikterna tillgänglig på svenska!
– – –
Marcus Tullius Cicero, Om Plikterna. Övers., inledning Magnus Wistrand, efterskrift Bo Lindberg. Göteborg: Daidalos AB, 2021. 256 sidor. 

Bokrecension: Enfald eller mångfald | Harry Järv

Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser är en samling texter av Harry Järv (1921–2009), författare, översättare och biblioteksman. Boken utkom år 1982.

* * *

Över de fjorton essäer eller artiklar som Harry Järv har inkluderat i sin bok har han ställt temat tolerans och intolerans. Trots att texterna är olika till innehåll kan temat i allmänhet sägas vara passande. 

Således skriver Harry Järv om Alexander den stores förmåga att vara tolerant mot de seder som förekom i de områden som han erövrade. Järv undersöker olika filosofer och tänkares syn på tolerans och dess motsats. De av senare datum förhåller sig gärna till marxismen. Järv själv är ju anarkist och därmed inte välvilligt inställd till den sovjetiska leninism-marxismen. 

Men Järv undersöker toleransen ur fler aspekter än den samhälleliga. Han skriver också om tolerans inom kulturella områden. Hur skall man till exempel se på de gamla (ocensurerade) folksagorna i all deras grymhet: bör de tolereras som lämplig litteratur för barn, eller är de snarare till skada? 

Hur är det med krigsleksaker: bör sådana tolereras eller förbjudas? Och underhållningsvåldet på teve? Ja, här blir Järv tämligen kulturkonservativ. 

Och hur förhålla sig till förintelseförnekare? — Järv är noga med att påpeka, att yttrandefriheten inte innebär att varje publikation äger skyldighet att publicera vad som helst. Du har inte blivit utsatt för ett brott mot yttrandefriheten bara för att du blivit refuserad. 

Järv skriver: ”Intoleransen är toleransens probersten.” 

Det är alltså utifrån vad vi kan tolerera som själva kraften i vår tolerans testas. Det ligger knappast något särskilt tolerant i att acceptera sådant som vi själva instämmer med; det kräver desto större tolerans av ett samhälle när det härbärgerar tankeyttringar som är direkt destruktiva. Jag tänker att svårigheten rimligen ligger i att avgöra när en rimlig tolerans gränser måste anses ha passerats. När måste vi bli intoleranta? När måste vi sätta gräns för toleransen för att skydda andra och oss själva?

* * *

Bäst av samtliga texter i Enfald eller mångfald är i mitt tycke en text ursprungligen publicerad 1979: ”Byråkraterna: folkets chefer eller allmänhetens tjänare”. Däri tar sig Järv an byråkratin som fenomen.

Byråkratin är stommen i varje organiserad stat. Politiker kommer och går, men det byråkratiska maskineriet med tjänstemän och ämbetsmän som skickar skrivelser och fattar beslut trampar på, opåverkbart, blint och i den bästa av världar rättvist. 

Det är byråkratin som håller ihop en stat; också en anarkist som Harry Järv bejakar behovet av en byråkrati, även om den bör diskuteras. Det är, menar han, det faktum att Stalin höll sig väl med det i Sovjet synnerligen utbyggda byråkratiska maskineriet som gjorde att han kunde fungera som diktator på det vis som han gjorde. Byråkratins likgiltighet kan rimligen också göra den hänsynslös. 

Järv ser på byråkratin som ett verktyg, som likt kniven kan användas för olika syften: både för att ”skulptera ett konstverk i trä” och för att ”ta livet av en medmänniska”.

Byråkrati är nödvändig. Byråkrati är bra. Byråkrati är farlig.

* * *

Som vanligt skriver Harry Järv långt och vindlande. Som vanligt är min anmärkning att varje text vinner på att bli omkring trettio procent kortare. Men jag är tacksam för att Järv gärna använder rejäla fotnotssystem som den intresserade kan använda för att fördjupa sig. Texterna är också mycket rikligt illustrerade med bilder från olika håll och sammanhang. Dessa bilder är en tillgång. 

Framförallt berättar texterna i Enfald och mångfald om hur en intellektuell man som Harry Järv såg på tolerans och intolerans i den tid då texterna tillkom, omkring år 1980. För oss som läser dem i dag bildar de tillsammans en bild av en delvis annan tidsmiljö än den som råder i dag.
– – –
Harry Järv, Enfald eller mångfald. Om tolerans och toleransgränser. Stockholm: Atlantis, 1982. 283 sidor. 

Bokrecension: Nutidsmänniskan inför vetenskapen | Bertrand Russell

Nutidsmänniskan inför vetenskapen (eng. The Scientific Outlook) är skriven av Bertrand Russell (1872–1970), brittisk filosof och författare. 

Boken utkom på engelska 1931. Jag har läst den i svensk översättning av Alf Ahlberg, i en upplaga från samma år.

* * *

Det bör påpekas att vetenskap i denna bok åsyftar naturvetenskap; detta är en bok som handlar om hur människan vinner förståelse för och makt över naturen. Den handlar inte om hur källkritisk metod används vid studiet av historiska urkunder eller om andra humanistiska vetenskapsformer. Boken handlar om fysik, medicin, biologi och så vidare.

Russell visar på hur en vetenskaplig revolution pågår. Hur mänskligheten under halvtannat sekel kommit längre i vetenskaplig mening än under de föregående femtusen åren. Han utmålar inte vetenskapen som en ideologi eller religion, som en del av dess vedersakare gör, utan visar på hur den fungerar som en metod eller en teknik att söka vad som är sant om tillvaron. 

Han identifierar också fallgropar, som när människans lidelser saboterar all möjlighet till saklighet, eller när fördomar om hur man tror saker och ting ligger till blockerar synen för hur det verkligen ligger till.

Naturligtvis har den naturvetenskapliga revolutionen fortsatt sin utveckling under de drygt nittio år som gått sedan denna Russells orientering gavs ut, men man känner igen ämnena som sådana: kvantfysiken, utforskandet av arvsanlag, skepticismen som väntar i slutet av den vetenskapliga utforskningen. En naturvetenskapsman skulle säkert finna åtskilligt att invända mot utifrån vad vi numera dragit för vetenskapliga slutsatser om tillvaron, men de stora linjerna såsom Russell ritar upp dem förefaller ännu högst relevanta.

* * *

Bertrand Russell var ju också känd som kritiker av religion. Han intar i Nutidsmänniskan inför vetenskapen inte en soldats angreppssätt, utan den av viktigare ting intresserade fackmannens lätta avfärdande handviftning. Han noterar att de religiösa i stor utsträckning övergivit att ge intellektuella skäl, och istället försöker vädja till känslorna för att motivera sin religiositet. 

Men ibland blir det särskild skärpa i rösten:

”Om den värld, vari vi leva, verkligen kommit till enligt en plan, måste vi anse Nero som ett helgon i jämförelse med planens upphovsman. Lyckligtvis finnes det emellertid intet bevis för en sådan plan; åtminstone måste man sluta sig därtill ur det faktum, att de, som tro på en sådan icke kunna framlägga något bevis. Vi kunna därför förskonas från den känsla av vanmäktigt raseri, som varje människa med hjärtat på rätta stället eljest skulle nödgas känna mot den allsmäktige tyrannen.”

Detta om detta.

* * *

Till de mer överraskande inslagen i boken hör den framtidsutsikt som Bertrand Russell bjuder på. Han visar där på ett något hårdvinklat vis en värld där vetenskaplig teknik drivs till maximum, vad gäller att ge människan makt över naturen och där människan som individ totalt underkastas statens och kollektivets väl. 

Han ser många risker i denna stat, som styrs av en organiserande världsregering. Den är effektiv och medborgarna som lever under den är kanske materiellt mer tillfredsställda än förut, men kostnaden är skyhög och betalas i mist frihet.

Redan på fosternivå kan de blivande medborgarna analyseras och formas. De med förutsättningar att bli särskilt intelligenta kan komma att föras och fostras till härskarklassen, de med mer muskelstyrka till den kroppsarbetande klassen. 

Barnalstringen anses alltför viktig för att överlåtas åt enskilda människors känslobetonade förbindelser; de flesta människorna steriliseras och kan sedan ha sex bäst de vill; endast en minoritet används i barnaalstrande syfte, och då kan befruktningen ske på konstgjort vis. Allt för att få fram de mest lämpade barnen som kan bli de mest lämpade kroppsarbetarna eller härskarna och vetenskapsmännen.

Etiska hinder hävs vad beträffar experimenterande på enskilda människor, eftersom individers offer må göras utifrån att det gynnar kollektivet. På så vis får också särskild sadistiskt lagda vetenskapsmän utlopp för sådan lidelse. 

Genom att allt är välplanerat, konkurrens avskaffad och slöseri likaså, kommer välståndet för de enskilda att öka. Dessutom kommer massorna att förses med en sådana typer av förströelser att de inte har någon lust att resa sig mot överheten. Desto viktigare är det för överheten att härskarklassens medlemmar är obrottsligt lojala mot systemet; annars måste de stötas ut såsom ett hot mot kollektivet. 

Och så vidare. 

Kanske kan man förstå Russells poäng i dessa avsnitt, som att vetenskapen i sig inte kommer med några garantier; den är värdeneutral, och det är människan själv som måste avgöra hur hon använder de enorma möjligheter den erbjuder. Vi kan skapa en tyrannisk teknokrati som den han skisserar, men vi kan också ge utrymme för och höja upp andra värderingar än de som kan andas i en sådan värld. 

Russell skriver apropå egenskaperna i den värld han beskrivit:

”Allt detta är möjligheter i en värld, som styres av vetande utan kärlek och makt utan glädje. Den människa, som berusat sig av makten, har tappat bort visdomen, och så länge hon regerar världen, kommer världen att vara berövad skönhet och glädje.”

Vad som behövs där de vetenskapliga möjligheterna är enorma, är alltså att vi inte tappar kärleken och att vi inte tappar glädjen. Att vi bevarar blicken för skönheten.

* * *

Bertrand Russell är ett nöje att läsa. Han skriver sin särpräglade prosa, kryddade med torr och lätt ironisk humor, precis som man förväntar sig av en bildad brittisk aristokrat. Hans ofta eleganta formuleringar lånar sig också till slående aforismer, som de följande två citaten:

”Om någon säger en, att han vet den exakta sanningen om något, kan man med visshet draga den slutsatsen, att han är en inexakt människa."

”Ju mindre skäl någon har för att anse sig ha rätt, desto ivrigare hävdar han, att det icke finnes ringaste tvivel om att han har absolut rätt.”

Vi har fortfarande mycket att lära av Bertrand Russell. Fackmannen må peka på enskildheter där nya vetenskapliga upptäckter skapat ny kunskap som justerar vad Russell berättar om. Det hade Russell definitivt uppskattat: vetenskapen står inte still; i dess själva grund ligger inbyggd tvånget att förändra sig efter nya upptäckter. Kvarstår gör vetenskapen såsom han beskriver den, såsom en metod och en teknik för att söka vad som är sant i tillvaron. Resultaten skänker makt över naturen. Hur vi använder den makten bör vi överväga.
– – –
Bertrand Russell, Nutidsmänniskan inför vetenskapen. Övers. Alf Ahlberg. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur, 1931. 220 sidor.

Bokrecension: The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian | övers. Robert Dobbin

"Diogenes" av Jean-Léon Gérôme (1860)

The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian är en samling texter av och om antikens kyniker och kynicismen, översatta av Robert Dobbin, som även redigerat samlingen och försett den med inledning, noter och uppslagsdel.

* * *

I den antika romersk-grekiska världen fanns det ett slags filosofer och vishetslärare som kallades kyniker. Med tiden kom de att falla i relativt vanrykte som moralistiska predikanter, inställda på att väcka anstöt. Från början var det inte så. De ville visa på en radikalt annan livsföring än vad människor i allmänhet valde. De sökte lyckan inte i det yttre, utan i ett oberoende.

De levde sin filosofi. Själva skrev de inte mycket, men de omnämns i åtskilliga källor, som sägs bevara deras ord och handlingar. Många av de viktigaste relevanta texterna har samlats i The Cynic Philosophers från Diogenes to Julian. Där har samtliga medtagna texter översatts av Robert Dobbin från grekiska till idiomatisk engelska. Han har även försett volymen med en omfångsrik notapparat, en uppslagsdel och en introducerande inledning.

* * *

I inledningen identifierar Dobbin några kärnteman i den kyniska filosofin. De kan vara värda att återge också i en recension. Han nämner parrhêsia (tala fritt), autarkeia (självständighet), askêsis (träning), karteria (uthållighet), och adderar tuphos (ånga), en kynisk beteckning för det ytliga och vulgära.

En kyniker, får vi snart klart för oss, är en person som väljer bort världslig glans och viljan att stå högt i andras ögon. Han (det är ofta en han, även om det finns undantag, såsom Hipparchia) klär sig mycket enkelt, sover utomhus, äter inte mer än nödvändigt, och sätter en ära i att tala sitt hjärtas mening. 

Genom att så döda sina behov av bekvämlighet och njutningar uppnår han en frihet som inte ens tidens konungar hade, ja, kanske de minst av alla. Tanken är, att den är rik som inte behöver mycket, snarare än den som faktiskt har mycket. Den senare blir nämligen aldrig nöjd.

Vi kan notera att romerske kejsaren Julianus Apostatas omdöme om de äldre kynikerna förefaller mycket positivt, fastän han själv inte var kyniker. Han skriver i en text som finns med i boken att källorna beskriver dem "as pledged to self-control, modesty and freedom, and opposed to malice, cowardice and superstition. [---] Cynics aimed to be indifferent to pleasure and pain, like the gods."

* * *

I mångt och mycket är den mig betydligt mer närstående stoicismen och den något äldre kynismen släkt. Kanske kan man säga, att stoicismen är kynismens mindre stökiga kusin, som visserligen hade många likartade kärnvärderingar, men på det stora hela också ett betydligt mänskligare ansikte. 

Stoicismen krävde inte av sina anhängare samma radikala askes som fanns inbyggd i kynismen, inte heller den anstötväckande och expressiva yttre gestalt som kynismen antog, som till exempel i anekdoten som berättar om hur Diogenes masturberade öppet utomhus, varefter han säger att det vore bra om det vore lika lätt att bli mätt genom att gnugga på magen. Kynikern ansåg inte att något som var naturligt var i behov att döljas. 

Med tiden synes de yttre attributen hos kynikerna bli mer framträdande, och den underliggande tankeströmningen, som ibland motiverade utmanande beteende, mer hamna i skymundan.

* * *

Av kynismen har vi ju ordet "cynism". Ganska orättvist, kan tyckas, eftersom kynikerna inte var så mycket cyniska som realister, i den meningen att de ansåg att förnuftet skulle styra våra tankar och beteenden snarare än den allmänna meningen, även om det innebar att man blev obekväm i samhället. 

Genom The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian lär vi känna kyniker såsom det berättats om dem under flera hundra år. Liksom stoikerna försvinner de när antiken dör ut och en ny livsåskådning jämnar de gamla med marken. Här kan vi återupptäcka dem, och för den intresserade finns det värdefulla ting att ta vara på även i vår livsföring i dag: en strävan efter att inte följa massan, en strävan efter att se ting för vad de är, en strävan att inte förslavas av ägodelar. Anammandet av sådan kynism äger då verkligen kraft att vara nyttigt för oss människor, fortfarande.
– – –
Robert Dobbin (red.), The Cynic Philosophers from Diogenes to Julian. Översättning, inledning, noter etc. av Robbert Dobbi
n. London: Penguin Books Ltd, 2012. 232 sidor.

Bokrecension: Anarchism | Colin Ward

Anarchism. A Very Short Introduction är skriven av anarkisten och författaren Colin Ward (1924–2010). Boken utkom 2004.

* * *

Om vad du letar efter är en koncis och systematisk introduktion till den anarkistiska ideologin är Anarchism: A Very Short Introduction förmodligen inte den bok som du söker. Den är någonting annat. 

Skriven av en ledande anarkist, gör den nedslag inom olika ämnessfärer, och påvisar hur med anarkismen förenliga tankar kan återfinnas där. Men det finns också — medges! — genomgångar av några av vad några av de viktigare historiska anarkistiska tänkarna hävdat.

Framställningen i Anarchism är emellertid vindlande och till synes något godtycklig: man anar att urvalet av teman baseras på vad författaren intresserar sig för. Således finns mot slutet av boken till exempel en mycket stark emfas på ekologi kopplat till anarkism. Utbildningsväsendet får vidare ett förhållandevis stort utrymme. Ward menar att anarkistiska tankar där fått särskilt gehör. 

Men jag saknar en gedigen genomgång av hur ett anarkistiskt samhälle mer i detalj skulle kunna tänkas fungera och organiseras, utöver uppfattningarna att samarbete i mindre gemenskaper är att föredra framför organiserade statsbyråkratier, och att kapitalism är jättedåligt och att tvång i alla former är en vansklig eller rentav skadlig sak.

Namns nämnande är en annan favoritsak hos författaren: för en i ämnet icke särdeles insatt läsare, såsom jag själv, blir det stundom nästan katalogartat: personen si och så har sagt såhär, och personen si och så har sagt så här. Önskvärt hade varit att i alla fall i någon mån få veta vilka de här personerna är och i vilket sammanhang de återfinns.

* * * 

Jag förstår att anarkismen till sitt själva väsen är svårdefinierad. Men det förefaller som att en gemensam nämnare alltid måste vara: "the ideal of a self-organizing society based on volountary cooperation rather than upon coercion", som Ward träffande formulerar det.

Vidare är det en tilltalande sak som Ward för upp såsom en anarkistisk kärnuppfattning, nämligen att organisationer skall vara tillfälliga: en organisation skall inte existera för att vidmakthålla sig själv, utan för att den fyller en funktion för människorna. Eftersom "[t]here is a tendency for bodies to continue to exist after having outlived their functions." 

De skall, menar Ward, inte finnas till för att vidmakthålla sysselsättningen för en byråkratis tjänstemän, och de skall dessutom vara små, så att inte de personliga mötena omintetgörs och hierarkier utvecklas. Han ser en "inbuilt tendency of all human instituitions to ossify into oppressive bodies, which have to be opposed in the name of individual liberty."

Ward framför också tanken på federalism såsom centralt på en större skala. Nationsstaten ser han ingen större poäng med, däremot regionala områden där man organiserat sig utifrån sina specifika regionala förutsättningar och behov. Regionerna kan sedan samverka inom en federation.

* * *

Tendensen i boken är vänsteranarkistisk, och även om anarkismens syskonideologi libertarianismen nämns, avfärdas den också: dess representanter under 1900-talet "are acedemics rather than social activists, and their inventiveness seems to be limited to providing an ideology for untrammelled market capitalism", vilket delvis äger sin riktighet, men också nivellerar dess libertarianismens med anarkismen delade frihetsdriv. 

Men man får också säga att Ward markerar mot den traditionella socialismen, och jag tycker mig ha skäl att anta att anarkismen mer betonar den individuella friheten, medan socialismen har ett slags kollektivt ideal, som inte är synonymt med anarkismens frihetsideal.

Anarkismen är en radikal idéflora som tillför samtal om hur vårt samhälle ser ut viktiga perspektiv. Av just den anledningen hade jag i Anarchism önskat hitta klarare markeringar av hur det anarkistiska samhället på en större nivå skulle kunna utformas och fungera. Visst är nedslagen Ward gör ofta intressanta, till exempel inom kategorierna kriminalvård och utbildning, men makrovisionerna hade han gärna fått dröja utförligare vid. Då hade jag kanske efter läsningen känt att jag anat konturerna av anarkismen som ideologi på ett tydligare vis.
– – –
Colin Ward, Anarchism. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press, 2004. 109 sidor.

Bokrecension: Lessons in Stoicism | John Sellars

Lessons in Stoicism. What Ancient Philosophers Teach Us about How to Live är skriven av John Sellars, numera Reader (ung. docent) i filosofi vid Royal Holloway, University of London. 

Boken utkom första gången 2019. Jag har läst en upplaga från 2020.

* * *

Stoicismen är en riktning att ta ut för färden genom livet. Stoicismen utlovar inte en lätt färd, men en färd som till syvende og sidst leder till sinnesro och glädje. Stoicismen är också en mycket praktisk livsfilosofi: den blir levande genom att praktiseras, och den praktiseras genom att anhängarna tar till sig av dess praktiker och tankesätt, dess lösningsförslag på livets utmaningar, dess uppmaning till dygd i antik mening.

Hur ska man då göra för att låta en över tvåtusen år gammal livsfilosofi sammansmälta med den egna personen? 

– Jo, man behöver vägledare. Man kan läsa de texter som finns kvar av de gamla stoikerna, men man kan också läsa de nutida stoiker som talar för att livsfilosofin fortfarande är hållbar, givande, fruktbar; som hävdar att den inte är förlegad, utan med sin inbyggda elasticitet kan fungera fullgott som grund för tänkande och liv än i dag.

Här som annorstädes finns det förkunnare av olika slag. Men om jag skulle sätta en instruktiv introduktion i händerna på någon som intresserar sig för stoicismen som livshållning, så kunde John Sellars Lessons in Stoicism absolut vara ett förstahandsval.

Sellars skriver en klar prosa, refererar gärna till de äldre stoikerna och applicerar deras huvudsakliga poänger på praktisk livsföring och praktiskt tänkande. I centrum står sådant som att lära sig fatta rätta omdömen, att lära sig särskilja mellan vad vi kontrollerar och vad som ligger utanför vår kontroll, att identifiera negativa känslor och hantera dem på ett rationellt vis samt att lära sig att förhålla sig till egen och andras dödlighet. 

Boken visar också hur vi utifrån stoiskt perspektiv bör fungera som sociala varelser i en värld där samvaro och socialitet är en nödvändighet: att spela sin roll, att fungera som en del i en helhet, att bli kosmopolit med allt vidare cirklar av omsorg riktad från jaget ut mot hela mänskligheten.

* * *

Lessons in Stoicism är mycket koncist avfattad, utan att bli en katekes eller formulärartad. Sellars undviker att fördjupa sig i detaljer och finlir, men lyckas i gengäld på ett tydligt vis måla upp de stora konturerna av ett stoiskt perspektiv på livet. 

Och referenslistan i slutet av boken leder läsaren vidare till de stoiska författarnas egna verk. Några ytterligare verk av nutida författare förs i en särskild läslista upp som rekommendationer efter exempel på engelska översättningar av texter skrivna av Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius.

Följaktligen erbjuder Lessons in Stoicism en tilltalande ingång till en livsfilosofi som det skulle ta en livstid att helt tillägna sig, om nu ens det skulle räcka till. För egen del har jag god nytta av de perspektivskiftningar den gamla tankeströmningen kan skapa, och jag tror på fullt allvar att stoicismen för många kan erbjuda en väg genom livet som kan resultera just i vad den utlovar: mer sinnesro och mer glädje.
– – –
John Sellars, Lessons in Stoicism. What Ancient Philosophers Teach Us about How to Live. London: Penguin Books, 2020. 80 sidor.

Bokrecension: Sammanfattning av sönderfallet | E. M. Cioran

Sammanfattning av sönderfallet (fr, Précis de décomposition) är skriven av E. M. Cioran (1911–1995). Boken utkom på franska första gången 1949. 

Jag har läst verket i en svensk översättning av Nikanor Teratologen, som utkom 2013. Denna upplaga innehåller också ett efterord av Sven André.

* * *

Cioran för ett uppgivenhetens krig mot tillvaron, livet, meningsfullheten, illusionerna, människorna. Genom ett prunkande språk hugger han gång på gång in på det som folk håller kärast eller kanske rentav oundgängligt för ett drägligt liv. Han menar att det allt är tomt, och endast upprätthålls som skydd mot den intighet som ligger under allting, en intighet mot vilken allt stupar.

Man kunde tro att det är nedbrytande läsning att ta del av. Det är det inte. Det är istället befriande och renande. Ett konsekvent nedsablande av allt som väcker förhoppningar kan också det fungera tröstande, enligt modellen: allt är meningslöst, så vad spelar då något för roll?

Enligt Cioran underkastar sig människan i allmänhet någon form av idé, något som bär henne, vare sig det nu rör sig om en ideologi eller den form av ideologi som vi kallar religion. Dessa ting ger ett sken av att överbrygga tomheten, men de motiverar också handling, också våldsamma handlingar.

"Den som tror på sin sanning – de enda som lämnar något avtryck i människornas minne – lämnar efter sig en jord beströdd med kadaver."

Mot detta sätter Cioran sin antifilosofi, sin icke-handling, sitt bejakande av en nihilism utan alla dogmer. Han attackerar dem som tror på en sanning, men också dem som bär på livslögner, som likväl är livsnödvändiga för att kunna existera. Självmordet framstår som ett gediget alternativ i en sådan tillvaro, men Cioran skjuter det framför sig som bara ännu en handling.

"Överflödet av lösningar vad gäller existensens olika aspekter motsvaras av deras meningslöshet."

Hans är den ultimata skepticismen, som ifrågasätter de enskilda orden likväl som utbyggda tankekonstruktioner.

"Man byter idéer som man byter slipsar; för varje idé, varje kriterium, kommer utifrån, från tidens yttre former och tillfälligheter."

Det är lockande att bara anföra citat efter citat ur Ciorans prosapoetiska text. Ofta är han mycket träffsäker, men man kan inte läsa för många av de textstycken som boken består av utan att en viss mättnad infinner sig: mättnad på både budskapet, och på det ibland påtagligt överlastade språket, som ständigt med nya förolämpningar och degraderingar uttrycker äckel inför tillvaron och människorna.

* * *

Vad ska man då ta sig till med en tänkare som Cioran? — Man bör lyssna. 

De profeter han så intensivt hatade bär han själv drag av, såsom antiprofet. Det bör gynna den medvetna, mogna människan att reflektera över den avgrund som på alla håll stirrar mot en, där man står i den innevarande stunden. 

Det bör gynna den reflekterande, rationella människan, att se rakt igenom vackra ord och meningar – och se dess egenskaper av kulisser som skyler tomheten. 

Ja, det bör gynna den förtvivlade, förlorade människan, att erfara att situationen kanske på det stora hela är förtvivlad – om målet är att skapa något som är verkligt hållbart mot meningslösheten. Det kan nog finnas en vila också i den existentiella tomheten, runt filosofins och ideologiernas kadaver. Också där går det uppenbarligen att leva, kanske tack vare, tycks Cioran mena, att det finns vägar från livet.

"Människan börjar varje dag om på nytt, trots allt hon vet, i motsättning till allt hon vet."

* * *

Cioran skriver en trollbindande prosa som skrider över i poesi. Det ordens bedrägeri som han tycks varna för kan han själv använda sig av till mästerskap, i det att han låter orden tjänstgöra som förruttnelsens angreppsformationer mot allt uppbyggt, konstruerat och antaget.

Detta slag, när vi låter det utkämpas inom oss, gör oss mer erfarna, något nyktrare. Och efteråt, ja, då kan vi kanske rentav skratta åt existensens själva absurditet.
– – –
E. M. Cioran, Sammanfattning av sönderfallet. Övers. Nikanor Teratologen. Efterord Sven André.  Formgivning, sättning Johan Hammarström. Umeå: Bokförlaget h:ström – Text & Kultur, 2013. 359 sidor.

Bokrecension: A Guide to the Good Life | William B. Irvine

A Guide to the Good Life. The Ancient Art of Stoic Joy är skriven av William B. Irvine (f. 1952), professor i filosofi vid Wright State University. Boken utkom 2009.

* * *

William B. Irvine presenterar i A Guide to the Good Life en mild, modern stoicism, fokuserad på dess etiska sida, det vill säga, på den sida som rekommenderar hur man handlar för att nå det goda livet, sinnesro och stoisk glädje. 

Irvines stoicism är en uppdatering av den gamla stoicismen. Det är fråga en praktisk livsfilosofi som avser förse utövaren med en högre grad av sinnesro genom vissa psykologiska metoder som ska minska eller utesluta negativa känsloströmningar hos utövaren. Han följer den romerska stoicismens tradition, som lade mer emfas på sinnesro, snarare än den grekiska stoicismen, som lade mer emfas på dygden, även om de två komponenterna påverkar varandra.

Irvine är själv stoiker och ser sig som en lärare som i boken presenterar stoicismen för nyfikna. Han använder sig mycket av sitt eget liv för att illustrera poänger, men hänvisar också mycket ofta till de stora, kända stoikerna: Seneca, Musonius Rufus, Epiktetos och Marcus Aurelius. Där han anser det rimligt uppdaterar han de stoiska hållningarna: han kan till exempel inte acceptera att Zeus skapade människorna eller att det finns ett särskilt inbyggt syfte med människans tillblivelse: Irvines stoicism vilar på evolutionsbiologi och psykologi. 

Vad jag kan sakna hos Irvine är mer ingående beskrivningar av stoicismen som idétradition. Boken fokuserar mycket starkt på stoiska metoder för att leva ett gott liv, men förbiser stoisk teori och ideologi.

Men givande läsning är det ändå fråga om. Man blir övertygad om att idéströmningen och dess praktiska tillämpningar fungerar som livsfilosofi för Irvine själv. Den hjälper honom och skänker honom mening. Och han skriver om den vältaligt, rakt och utan onödiga eufemismer, exempelvis när han behandlar självmordet som acceptabel och ibland föredragen stoisk sed.

Möjligen kan hans ofta personliga exempel på tillämpningar av stoiska metoder ibland förefalla en smula banala. Stoicismens kraft kan nog illustreras på andra föremål än författarens förmåga att uthärda tennismatcher eller tävlingar i rodd, även om exemplen är pedagogiska. Likväl fjärmar det de stoiska metodernas förmåga att rå på svårare tillstånd av ångest, livsleda och känslor av meningslöshet, som jun inte nödvändigtvis behöver vara patologiska, bara djupt mänskliga.

* * *

Några av de metoder eller tanketekniker som Irvine presenterar som stoiska kan anföras. 

Främst bland dem är negativ visualisering, som ha ofta återkommer till. 

Metoden går ut på att man föreställer sig att man mister någonting som man har, i avsikt att mer värdesätta det. Detta skall fungera både som en broms på begäret att ha nytt och annat än det man har, och som en psykologisk förberedelse på att man kanske en dag faktiskt kommer att mista det man har omkring sig – och dem man har omkring sig.

Irvine skriver:

"In engaging in negative visualization, we think of the ways our situation could be worse, and our goal in doing so is to make us value whatever we have."

En annan metod är den dualistiska dikotomin. Den stammar från Epiktetos, som menade att allt står antingen under vår kontroll eller utom vår kontroll. Den vise urskiljer vad som är vad och avstår från bekymmer rörande det han ändå inte kan kontrollera. Tanken är att det är dåraktigt att oroa sig över sånt som man ändå inte har något inflytande över.

Irvine modifierar denna dikotomi genom att införa ett tredje alternativ: sådant som vi har viss men inte total kontroll över. I dessa lägen är det rimligt, menar han, att internalisera sina mål: att ha som sitt mål att göra sitt bästa. Fastän slutresultatet i en given situation kan bli annat än det önskade, kan man då ändå nå målet att ha gjort så gott man kunnat under omständigheterna.

Irvine tillskriver stoikerna och Epiktetos denna hållning med det tredje kontrollalternativet där man bör internalisera sina mål (han sätter det under rubriken "Epictetus's Advice" i en tabell). Det är väl högst osäkert om en sådan epiktetisk tillskrivning har stöd i källorna, hur rimlig modifieringen än kan förefalla.

Vad gäller fatalismen gör Irvine också en intressant modifiering. Han menar att vi skall vara fatalistiska beträffande det förflutna och det innevarande ögonblicket: ingetdera av dem kan vi påverka och därför bör de inte bekymra oss. Däremot kan framtiden påverkas. 

Jag vill sätta ett reservation i marginalen också där kring huruvida de gamla stoikerna hade uteslutit framtiden från fatalismens nät.

Men så är detta också stoicism enligt Irvine. Det är hans tillämpning av en mer än tvåtusen år gammal filosofi till en helt annan tid än den under vilken den uppstod i. Likväl är många av de praktiska råd han ger både baserade i traditionen och tillämpliga i dag.

Som att vara noga med vilka vi blir vänner med. Inse hur oviktiga de saker vi irriterar oss över är genom att sätta dem i ett större perspektiv. Hellre svara på en förolämpning med tystnad eller självironisk humor än med en ny förolämpning. Vara nöjd med de levnadsomständigheter man befinner sig i. Inte se sig själv som ett offer. Och så vidare.

* * *

Det finns en uppenbar risk med böcker av detta slag, nämligen att de blir bara ännu ett tillskott till en flödande flod av mer eller mindre kvasipsykologiska självhjälpsböcker. Irvines bok har lite smak av detta. 

Vad läsaren får med sig är främst en verktygslåda med ett antal psykologiska knep — som möjligen fungerar. Vad jag saknar är fler djupdykningar i stoisk teori, själva den stoiska föreställningsvärlden, samt förklaringar och tillämpningar av de andra grenarna av stoisk lära: förutom etiken även fysiken och logiken. Jag saknar en mer omfattande intellektuell analys och genomgång av den stoiska idétraditionen.

Som det är nu blir Irvines framställning av stoicismen väl lättmjölksartad. Även lättmjölk är nog så närande, men en måltid får för min del gärna bestå av något mer.
– – –
William B. Irvine, A Guide to the Good Life. The Ancient Art of Stoic Joy. New York: Oxford University Press, 2009. 314 sidor.

Bokrecension: How to be a Stoic | Massimo Pigliucci

How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living är skriven av Massimo Pigliucci (f. 1964), professor i filosofi vid City College of New York.

* * *

Har du någon gång haft förmånen att sitta på ett seminarium, där samtalet leds av en lärare som verkligen brinner för sitt ämne på ett personligt sätt, och där han eller hon efter en stund glömmer av klassrumssituationen och bara börjar berätta om sitt ämnesfält, engagerat och med passion? 

— Nå, lite så är upplevelsen att läsa Massimo Pigliuccis How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living.

Det är uppenbart att stoicismen är en livsfilosofi som betyder mycket för honom, att hans varelse kommit att sluta sig till den, och att han är en utövare av dess metoder. Inte minst eftersom han gärna använder situationer ur sitt vardagsliv för att illustrera poänger boken igenom, och det på ett så naturligt sätt, att det sömlöst förs samman med rön från naturvetenskapen eller filologin eller vad det nu kan vara.

Massimo Pigliucci är en vetenskapsman, väl så mycket vetenskapsman som man kan vara. 

Han har  doktorsexamina både i evolutionsbiologi och filosofi. För tillfället är han professor vid City College of New York. Därför förvånar det föga, att hans version av stoicismen följer vetenskapliga rön, och där äldre stoiska uppfattningar kommer i konflikt med vad vetenskapen senare kommit fram till, där är det stoicismen som får anpassa sig – och det gör den, åtminstone såvitt jag förstår Pigliucci, utan några större problem: den elasticiteten har den över tvåtusen år gamla tankeströmningen. Stoicismen är helt enkelt uppdateringsbar utan att därmed riskera att förlora sin identitet.

"In a world of fundamentalism and hardheaded doctrines, it is refreshing to embrace a wordview that is inherently open to revision."

Hela boken blir till en bildad betraktelse kring hur stoicismen fungerar – fungerar än i dag. Pigliucci fokuserar då inte minst på dess pragmatiska inställning till målet – att nå ett gott, lyckligt liv (eudaimonia), utan att för den sakens skull låta stoicismen plockas isär i sina beståndsdelar, så att bara en verktygslåda med psykologiska knep återstår. Helheten behålls. 

Pigliucci skriver:

"Although other components of the Stoic system are important, by far the distinguishing feature of Stoicism is its practicality: it began in the guise of, and has always been understood as, a quest for a happy and meaningful life."

* * *

Författaren påpekar hur nutida stoiker ofta graviterar mot någon av de tre stora antika stoiker, vars skrifter i betydande utsträckning finns kvar: Seneca, Epiktetos, Marcus Aurelius. 

För hans egen del är det Epiktetos som intar den ledande positionen, och en stor del av boken fungerar som ett slags diskussioner med honom, där filosofens svar kommer ur hans skrifter, medan frågorna och invändningarna kommer från Pigliucci.

Ur boken destillerar jag några stoiska hållningar, som också fungerar i nutiden.

• Dygden är det enda goda. Allt annat är föredragna eller icke föredragna externaliteter.
• Skilj mellan det vi kan kontrollera och det vi inte kan kontrollera.
• Se rationellt på vad som händer.
• Lev efter naturen.
• Människor gör onda saker av okunskap.

Några förklaringar kan vara på sin plats. 

Ordet "dygd" är ju svårt belastat numera, och man tänker sig något torrt och tråkigt. Pigliucci vill återföra det till sin antika betydelse, som något som har inte direkt med moralism att göra, men mer med ”utmärkthet”, en strävan efter att i sitt handlande vara utmärkt, särskilt kanske utifrån de dygder stoikerna erkände: vishet, självbehärskning, mod, rättvisa. 

Endast detta strävande, efter dygden, är obetingat gott, allting annat är antingen ovidkommande eller gott och ont i relativ betydelse, eller något man kan föredra eller inte föredra, men i grunden av långt mindre värde än dygden. 

I en konflikt mellan att riskera din dygd, själva dina önskade och inom stoicismen eftersträvade karaktärsdrag, och att agera mot bättre vetande, så bör du alltid välja dygdens sida och inte så att säga sälja din själ.

När det gäller den epiktetiska dikotomin rörande kontroll handlar det om att inse vad som ligger i vår makt att påverka (till exempel våra reaktioner) och vad som inte ligger i vår makt att påverka (till exempel att vi drabbas av vissa sjukdomar). Den vise fokuserar sin energi på det vi faktiskt kan göra något åt, och vill låta det som ligger utom vår kontroll lämna oss oberörda, eller åtminstone inte förstörda. Stoikern försöker undvika att oroa sig över det man ändå inte kan göra något åt, till exempel det förflutna, eller att andra människor beter sig illa mot en.

Pigliucci betonar också mycket starkt vikten av att se på vad som händer oss rationellt, och därmed inte låta våra intryck eller reaktioner löpa iväg med oss. Det kan vara värt att ta ett steg tillbaka, försöka att analysera det som hänt rent faktamässigt, och undvika att lägga in en bedömning. 

Så: Din bil startade inte i morse: ta ett steg tillbaka, minns att bilar krånglar, och att därmed också din bil kan krångla. Det beror inte på att bilen är dum. Rationellt sett kan du antingen försöka laga bilen, ta den till en verkstad eller kanske bara låta den stå till du har mer tid att engagera dig i den. Att du blir förkrossad över att du riskerar att komma försent till arbetet eller att dina planer blev störda hjälper dig inte. Ja, kanske kan den rationella synen på saker och ting ur ett stoiskt perspektiv applicerat på en vardagshändelse förstås så.

Att leva efter naturen är ett begrepp som jag anser Pigliucci har lite svårare att koncist hålla ihop. Men i hans förståelse av den klassiska stoiska formuleringen handlar det om att hysa en förståelse för naturen som rationellt system och människan som till sin natur ett rationellt djur, och att alltså vara öppen för vetenskaplighet och ett rationellt förhållningssätt till omvärlden, till skillnad från att låta ett djurlikt instinktsstyrt reaktionsmönster styra dig.

Vad gäller att människor gör onda saker av okunskap kan det nog vara en särdeles kontroversiell hållning. Men också detta bör förstås på rätt sätt, nämligen att alla människor strävar efter att göra vad som är gott utifrån deras föreställningar. Detta är inte nödvändigtvis vad som är gott för andra eller gott utifrån ett samhälleligt perspektiv eller ens för en själv. 

Också här är det således av vikt, kunde en stoiker säga, att ta ett steg tillbaka och utvärdera om det man gör är gott enbart för att vi intalar oss det, eller för att det faktiskt är gott på ett mer generellt plan.

Tjuven stjäl för att det för honom är gott att få den egendom han tillskansar sig. Men om tjuven förmås ändra sina föreställningar om vad som är gott, kanske stölden inte längre framstår som en lämplig handling. Kanske kan man uttolka det så. Som Pigliucci är inne på: det kan vara vettigt att se på den som gör onda saker som att han har fel, snarare än som att han är ond. 

Naturligtvis kan en sådan här fråga kompliceras oerhört, men grundtanken, som jag förstår den av boken, är ändå att människor handlar utifrån vad de uppfattar är gott, men den uppfattningen är inte nödvändigtvis rimlig eller rationell ur ett större perspektiv.

* * *

Jag tror att Pigliucci ringar in något viktigt, när han skriver:

"If there is anything that Stoicism trains people to do it is to monitor their own reactions and reflect critically on how they percieve and interpret the world."

Gott så, vill jag säga, gott så. 

How to be a Stoic är inte en handbok med definitioner över vad stoicismen är, inte heller en vägkarta till målet stoicism. Istället är boken ett samtal kring vad stoicismen innebär och kan innebära för en människa under 2000-talet. Den är praktiskt inriktad, och har därtill försetts med tolv stoiska övningar. 

För mig, som just nu utforskar stoicismen, blir det djupt fascinerande hur en mycket gammal livsfilosofi faktiskt visar sig kunna bära människor än i dag, och det oavsett deras förutsättningar. Pigliucci skriver intagande:

"The Stoics made a eudamonic life a reachable goal for everyone, regardless of social status, financial resources, physical health, or degree of attractivness."

Jag uppfattar stoicismen i denna tappning inte som någonting att i första hand nå fram till, utan som en väg att vandra, för att under vandringen ha en tillvaro präglad av lycka och sinnesro, där du är beredd på att vägen inte alltid kommer att vara lätt, men där du också får veta var du kan få kraft att orka också de besvärliga sträckorna. 

Pigliucci är noga med att påpeka att stoicismen inte är en ”silver bullet”, inte en ”magic wand”, det är inte en universalmedicin som läker alla sår och fixar alla problem. Men det är en funktionell hållning, som i bästa fall nog kan ge dig mer av ett liv präglat av – sinnesro.
– – –
Massimo Pigliucci, How to be a Stoic. Ancient Wisdom for Modern Living. London: Rider, 2017. 277 sidor.

Bokrecension: Stoicism | Brad Inwood

Stoicism. A Very Short Introduction är skriven av Brad Inwood (f. 1953), professor i filosofi och klassisk litteratur. 

Boken utkom 2018 som nummer 570 i serien "A Very Short Introduction".

* * *

Stoicismen som aktiv och levande livsåskådning eller filosofi ebbade ut under senare delen av antiken. Den återupptäcktes under renässansen, och har på de allra senaste åren återigen väckts till liv som ett inspirerande sätt att se på världen och sig själv, inte minst i USA, där den moderna stoicismen genererar böcker, bloggar och podcasts. 

Men stoicismen är inte ett enhetligt fenomen, och vad man menar när man talar om den kan variera. 

Det blir ytterligt tydligt när man läser Brad Inwoods översikt Stoicism i den utmärkta bokserien "A Very Short Introduction". Trots att boken förvisso är översiktlig – det är ju själva idén med dessa introduktioner – är den inte grund. 

Inwood pekar till exempel på de skillnader som finns mellan antik stoicism och modern stoicism, liksom mellan stor och minimalistisk stoicism. 

Den nutida stoicismen tenderar att fokusera mycket starkt på ett av de tre element som den ursprungliga stoicismen vilade på: fysiken, logiken och etiken, där den senare är det man numera oftast tagit fasta på. Det är inte konstigt, eftersom fokuset på denna del kan upplevas vara särskilt tydlig i de stora antika, stoiska verk som överlevt till nutiden: texter av Seneca, Epiktetos och Marcus Aurelius. 

Inwood betonar dock, att stoicismen i antik tid för de flesta företrädare var något av en alltomfattande världsförklaring. Även om det redan då var en spretig idéflora som seglade under samma flagga. 

Det fanns de som mer fokuserade på den stora stoicismen, det vill säga stoicismen som världsförklaring, men också de som fokuserade mer på minimalistisk stoicism, det vill säga stoicismen främst som en guide för det personliga handlandet, vägen till ett gott liv: etiken, här alltså inte fattad snävt och uteslutande som moralfrågor, utan hela livshållningen och psykologin bakom stoicismen, om man så vill.

Men Inwood demonstrerar hur överflyglande varandra de olika delarna av stoicismen ofta var, så att det ena harmonierade med det andra och det tredje. Fysiken pekar bland annat på hur människan kan leva enligt naturen, logiken bland annat hur hon kan tänka rationellt, etiken bland annat hur detta kan omsättas i det personliga agerandet, i dygd, i tänkande.

Jag ska inte låtsas att jag hänger med i de skarpsinniga filosofisk-logiska slutledningarna som Inwood presenterar, eller vad egentligen den stoiska fysikens världsbild innebar, men det blir likväl uppenbart att den gamla tidens stoicism stod i framkant med den tidens vetande. 

Därmed menar Inwood att detsamma borde vara rimligt också för en nutida stoicism: att den kan överge det föråldrade i lärorna, och återigen ställa sig i de vetenskapliga rönens framkant, och genom dem inse vad det innebär att leva i enlighet med naturen, i enlighet med vår tillvaros villkor.

Inwood skriver också en hel del om hur stoicismen hänger samman med inte minst platonismen, vars idévärld de avvisade. 

Men liksom hos Platon och platonikerna hålls Sokrates fram som ett ideal. — Ja, för många stoiker är väl han en av de få sant visa människorna, en som har uppnått målet med att vara människa. Och hela uppdelningen av sin filosofi i logik, fysik och etik tog de, berättar Inwood, från platonisten Xenofon. Med Platon instämmer stoikerna dessutom i att det finns fyra huvddygder: rättvisa, mod, vishet och självkontroll.

* * *

Vi lär oss av Stoicism att stoicismen inte nödvändigtvis behöver degraderas till en samling psykologiska quick-fixes, utan uppenbarligen har fungerat och rimligen ännu kan fungera som en givande livshållning. 

Visst hittar man inom stoicismen läror, men inte finns det något råd eller något prästerskap som bestämmer vad man måste tro på för att ta till sig av denna livshållning, bli en del av den så att säga stoiska gemenskapen. Man behöver inte acceptera att den fysiska världen ytterst består av eld, jord, vatten och luft eller ens att det finns en välvillig styrande kraft i universum för att stoicismen skall fungera som övergripande filosofi.

För egen del är jag nu ute på en upptäcktsfärd. 

Förr såg jag stoicismen som olidligt torr och träartad. Men kanske har jag mognat: nu ser jag på punkt efter punkt, allteftersom jag tror mig åtminstone ana något av vad stoicismen kan göra med en människa på det personliga planet, att tankeströmningen är allt annat än torr och träig. Tvärtom finns det något kraftfullt dynamiskt i de processer den kan dra igång och vidmakthålla i det egna sinnet, och jag tror att den faktiskt kan leda till ett bättre liv, även om man fåfängt försöker bli en sant vis, en sant dygdig person i stoisk mening.

* * *

Stoicism. A Very Short Introduction är koncist skriven och kombinerar en personlig ton med akademisk tydlighet och oräddhet för att bli en aning komplex. För den som vill gräva lite under ytan på stoicismen, bortom slagord och vulgärtolkningar, kan Stoicism bli upplysande läsning, särskilt beträffande dess ursprungliga idéer.
– – –
Brad Inwood: Stoicism. A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press, 2018. 118 sidor.

Bokrecension: Självbetraktelser | Marcus Aurelius

Självbetraktelser är skriven av Marcus Aurelius (121–180). Jag har läst verket i översättning av Mikael Johansson (f. 1972), lektor i grekiska. Johansson har även försett upplagan med inledning och kommentarer. 

Boken utkom 2021.

* * *

Det går egentligen inte att recensera Självbetraktelser. Vad jag kan göra är att anteckna några intryck efter läsningen, ungefär som om jag läst något annat ojämförligt litteraturhistoriskt verk av omistligt värde. 

Jag skall därtill försöka att inte falla för frestelsen att låta hela denna anmälan bestå av citat ur boken: det hade annars varit lätt hänt, Marcus Aurelius är synnerligen citatvänlig.

* * *

Nu till saken. Jag har tidigare läst Självbetraktelser i den föregående svenska översättningen av Ellen Wester från 1911 (med senare omarbetningar). Att återigen läsa texten i Mikael Johanssons översättning gav emellertid en helt ny upplevelse. Borta är det tunga kyrkomålet, och framme finns ett mer ofriserat språk – där ord som stjärtgossar eller skita, eller någon hel passage, inte rensats bort för att skydda förment känsliga läsares ögon. 

Det är alltså en mer egentlig Marcus Aurelius vi får lyssna till, liksom otvagad, också på så sätt att Johansson har låtit det snåriga förbli snårigt även i översättning, och det fragmentariska likaså inte tillrättalagt mer än nödvändigt. Det är precis så jag vill ha det som läsare: att få komma så nära ursprungstexten som möjligt. 

Vidare, att Johansson fortlöpande redovisar olika översättningsval i en mycket omfattande notapparat gör bara upplevelsen än rikare. Jag räknar i hela boken till 609 noter! — Och där hittar man inte bara textkritiska överväganden, utan också mer lexikala uppgifter om personer som förekommer i texten, förklaringar rörande seder och bruk och det mesta man kan önska för att utvinna så mycket som möjligt av själva objekttexten. 

Dessutom är det intressant att se hur olika kärnbegrepp på grekiska återkommer i olika sammanhang när Marcus Aurelius skriver. Allt detta gör att jag, fastän jag till min bestående ledsnad inte läser grekiska, ändå får lov att känna mig en aning inkluderad i det språkliga arbetet med översättningen.

* * *

Marcus Aurelius skrev förmodligen sina betraktelser för eget bruk, en slags själens samtal med sig själv. Att texterna överlevt till vår tid är märkvärdigt nog, särskilt som de länge var okända eller åtminstone allt annat än välkända, som Johansson skriver om i sitt innehållsrika förord. 

Vad vi nu, så långt efteråt, får möta är en tänkare som om och om igen och på olika sätt aktualiserar och aktiverar stoiska läror utifrån olika perspektiv. 

För egen del — och det måste bli tal om ett ”för egen del”, eftersom det svårt att läsa Marcus Aurelius utan att reagera rent subjektivt på vad han reflekterar kring och hävdar — ja, för egen del ser jag mig som en åhörare till stoikerna; jag är helt övertygad om att en skrift som Självbekännelser i allra högsta grad förmår tala till läsare i dag – och påverka deras liv i en gynnsam riktning. 

Det behöver inte innebära att man ortodoxt bejakar allt vad Marcus Aurelius skriver när han kommer in på till exempel metafysiska frågor, men de finns nog som kan bli hjälpta av de grundsatser som han bygger på och de tankar han använder sig av i sina betraktelser. 

En förståelse för att en händelses inverkan på oss beror mer på hur vi tänker kring händelsen än händelsen i sig själv är viktig. Att sätta saker och ting i rimliga proportioner likaså: att se vad som är vad i en helhet, och vad som är orsak, stoff och syfte, för att tala med kejsaren. Och tekniker för att motarbeta dödsfruktan kan knappast vara inaktuella så länge människor lever. Och så vidare.

* * *

En nyöversättning av Marcus Aurelius Självbetraktelser till svenska är en stor händelse, som bör tilltala många olika målgrupper: de som intresserar sig för stoicismen och antik filosofi, de som intresserar sig för historia och den grekisk-romerska kulturen, de som önskar lyssna till psykologiska råd om hur man lever ett gott liv... Fastän en sådan sak står helt i ödets händer, hoppas och önskar jag likväl att detta verk ska spridas, läsas och kommenteras under många år framöver. Det håller det för.
– – –
Marcus Aurelius, Självbetraktelser. Övers. och inledning Mikael Johansson. Omslag: Pelle Sjödén. Göteborg: Daidalos, 2021. 333 sidor.

Bokrecension: Historia och utopi | E. M. Cioran

Historia och utopi (fr. Historie et utopie) är skriven av E. M. Cioran (1911–1995). Boken utkom på franska första gången 1960. Jag har läst verket i svensk översättning av Jon Milos (1930–2015), i en upplaga från 1992.

* * *

Egentligen är Historia och utopi en samling essäer. I dessa angriper Cioran olika aspekter av människan och samhället. Det är, som det alltid är när det gäller Cioran, bittert och skärskådande. Där Nietzsche ställer sig affirmativt till livet och Schopenhauer avvisande undslipper sig Cioran ett pfh följt av en kvävd kräkning.

Cioran är misantropen och samhällskritikern framför andra i den västerländska litteraturen. Men han är samtidigt en mycket god stilist; det är en glädje att läsa framförallt hans aforistik. När texterna blir längre, som i Historia och utopi, blir de vindlande och mindre stringenta än de knytnävsslag som fragmenten utgör.

Men Cioran kommer in på åtskilliga aspekter av det mänskliga, och berör också sitt eget förflutna. Han är ständigt illusionslös, desillusionerad.

Hos människorna ser han få försonande drag: de drivs av sina lidelser, av grymhet och avund. Aldrig någonsin verkar där finnas möjlighet för dem att motståndslöst agera utifrån altruism. Egenintresset kombinerad med kortsynthet regerar dem. Likväl behöver de sina utopier: 

"I längden blir ett liv utan utopiska drömmar outhärdligt, i varje fall för den stora massan; för att inte bli helt förstelnad behöver världen en ny hänförelse."

Behovet av drömmarna gör dem emellertid inte möjliga att förverkliga. Cioran ser igenom dem: ser både behovet av dem, och deras tomhet, vare sig det nu rör sig om religiösa utopiska mål eller politiskt-ideologiska. 

* * *

Ett samhälle har med nödvändighet destruktiva mänskliga drivkrafter inom sig. Och det är tolerant enbart i samma utsträckning som det är kraftlöst: "friheten kan endast existera där övertygelser saknas", och: "tolerans och vanmakt är synonyma." 

Det innebär givetvis inte att Cioran förordar absolutism; han diagnosticerar, han propagerar inte. Själv kallar han sig ”omedgörlig liberal”, utan att försöka radera ut sin ungdoms hängivenhet åt fascismen. Jag tror man får tolka hans självförståelse, som att hans förra fascism var ett uttryck just för hängivenheten åt en ideologi, en sådan som han i alla dess former nu genomskådar som chimärer, fastän de är ett djupt känt behov hos alla människor: 

"Allt hos människan kan utrotas utom hennes behov av det absoluta, som kommer att överleva även om kyrkorna rivs och till och med om religionen utplånas här på jorden."

I en text om Ryssland , som citatet ovan kommer ifrån, lyfter Cioran också fram hur tsarerna och kejsarna i Rom inte nödvändigtvis är några abnorma personligheter, utan tvärtom människor som har positionen att låta blomma ut det som hos många människor måste förbli latent. Därför "avslöjar [de] oss för oss själva, de förkroppsligar och belyser våra innersta hemligheter."

Cioran utesluter möjligheten att människan skulle engagera sig för att åstadkomma gott; tvärtom skriver han: "människan skrider inte till handling annat än för att göra andra illa." Man ska nog inte uppfatta det som en lat karaktärisering, utan som ett erkännande av hur människan i grunden regeras av destruktiva drifter. På ett annat ställe skriver han: 

"Behovet att mörda ligger oss i blodet, men vi har lyckats överföra det till tanken; denna akrobatik allena förklarar hur samhället kan finnas till och bestå."

Likväl kan det destruktiva driva handling i ett samhälle: "En värld utan tyranner skulle vara lika långtråkig som en zoologisk trädgård utan hyenor." Återigen knappast en lat kvickhet, utan en diagnos. Han förutser dessutom från sin utsiktspunkt, markerad av Kalla kriget, ett framtida tyrannvälde. 

Och det destruktiva fungerar också som drivkraft i det personliga livet. Han skriver om hur "ädel oegennytta" inte förmår åstadkomma mer än vad "snikenhet och avundsjuka" gör. Människans "fel och brister" är i själva verket produktiva. 

Människan drivs, menar sålunda Cioran, i första hand av sina destruktiva drifter. Kanske ligger häri något av förklaringen till Ciorans personliga tendens att dra sig tillbaka, att vara samhälleligt improduktiv.

* * *

Cioran är antifilosofen och antimänniskan. Han uttrycker genom hela sin produktion ett explicit "nej" till mänskligheten. Han skriver "Att föröka våra medmänniskor gränsar till det obscena och plikten att älska dem till det barocka." Det är givetvis en legitim om än vid första anblicken obehaglig hållning. Men i grunden ligger väl frågan kring huruvida människans liv är värt att leva. Cioran svarar där inte ryggmärgsreflexartat "ja", utan tar sig rätten att ifrågasätta och riva ner alla tänkbara stöd till "ja"-uppfattningen.

Om Cioran har rätt är mindre intressant. Vad hans nedrivande av illusioner i bok efter bok, också i Historia och utopi, kan lära oss om mänskligheten och om oss själva är desto mer intressant. Vågar vi egentligen skåda så skarpt in på oss själva, att vi står där helt avklädda ädla intentioner, tankekonstruktioner och helt råa? Och vad ser vi då? Ser vi "en kättare, ett vaket monster, ensamheten personifierad"? — Och hur hanterar vi i sådant fall den upptäckten, där i avgrunden av oss själva?

Cioran förmår att provocera och utmana ännu. Han är lut på fördrömda tankar.
– – –
E. M. Cioran, Historia och utopi. Övers. Jon Milos. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB, 1992. 169 sidor.