Bokrecension: Ghost Stories of an Antiquary | M. R. James

Ghost Stories of an Antiquary är skriven av den brittiske författaren och medeltidshistorikern Montague Rhodes (M. R.) James (1862-1936).

Samlingen utkom första gången 1904, även om enskilda berättelser tidigare publicerats i tidskrifter. Jag har läst Project Gutenbergs digitaliserade version av verket.

* * *

När jag häromdagen för första gången stötte på namnet M. R. James och fick veta att han skrev spökhistorier tänkte jag nog att det skulle röra sig om tämligen oförargliga historier: en brittisk akademiker som skrev ner spökhistorier till jul: hur hemska kunde de vara?

Jag misstog mig. Och erkänner det gärna.

De åtta berättelserna i Ghost Stories of an Antiquary är nämligen samtliga både välskrivna och kusliga på riktigt. James lyckas mycket väl med det som kanske får kallas navet i en bra spökhistoria: att skapa den där särskilda stämningen som gör att läsning av dem nattetid sker på egen risk.

Man kan säga att de flesta av historierna äger en liknande ram. Ramen består i att en brittisk gentleman och akademiker hittar eller studerar en äldre skrift, och vad som står i den leder huvudpersonen in i sammanhang där märkliga varelser lurar i mörkret, en grav kan öppnas inifrån eller en tavla bli levande. Som genuin bokälskare tilltalar fokuset på böcker mig starkt.

Fascinationen hos James för det skrivna ordets mystik är lätt att sätta i samband med en annan rysargenrens företrädare: H. P. Lovecraft, som mycket riktigt visar sig ha inspirerats av James.

* * *

En av spökhistorierna utspelar sig faktiskt i Västergötland. Den heter "Count Magnus", och det torde syfta på stormaktstidens Magnus Gabriel De la Gardie, även om han benämns Magnus De la Gardie i texten. Men så mycket mer än namnet och landet lånar den gamle adelsmannen inte åt James berättelse.

I historien kommer hur som helst en brittisk författare till Sverige för att skriva en reseskildring. Han besöker herrgården Råbäck för att studera några papper om familjen De la Gardie, och fascineras av den stränge gamle ägaren, som dessutom är begravd i ett appendix till den näraliggande kyrkan. — Fast ligger greven verkligen still i sin grav?

Herrgården Råbäck finns i verkligheten, och ligger utanför Götene. Den har ingenting med ätten De la Gardie att göra. Men en bra historia lyckas James få ihop ändå.

* * *

Förutom att förvånas över nivån av kuslighet i spökhistorierna kan man gott stanna upp inför det faktum att det händer att de har riktigt råa inslag: Ett ansikte slits av. Ett hjärta slits ut. Och det kontrasterar effektfullt mot de ofta  tillknäppta och en aning torra gentlemän som är huvudpersoner.

Ghost Stories of an Antiquary var M. R. James första samling spökhistorier. Den följdes av fler, som jag mer än gärna sätter tänderna i framöver.
– – –
Ghost Stories of an Antiquary, M. R. James. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Frankenstein | Mary Shelley

Genévesjön, Victor Frankensteins hemtrakt.

Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus) är en gotisk skräckroman skriven av Mary Shelley (1797-1851).

Boken utkom på engelska 1818. Jag har läst den i Bakhålls e-boksutgåva från 2013, i utmärkt översättning av Måns Winberg. Utgåvan är försedd med ett efterord av John-Henri Holmberg (f. 1949).

* * *

Den som för första gången läser Frankenstein kan bli förvånad. Romanen skiljer sig markant från populärvarianten av historien om dr Frankenstein och hans monster. Något som också John-Henri Holmberg påpekar i sitt efterord.

I romanen är Victor Frankenstein långt ifrån någon galen vetenskapsman som låser in sig i något slott eller som samlar likdelar på en kyrkogård i månskensljus. Han är en känslig och, visar det sig, begåvad ung man, som genom sitt eget snille och ansträngningar blir ett kemins underbarn, den vetenskap som faller honom mest på läppen.

På något vis – detaljerna redovisas inte, utöver att han använder "material" och sina kemiska instrument – lyckas Frankenstein skapa liv av död materia. Några blixtnedslag omtalas inte. Resultatet motsvarar emellertid inte de ivriga förväntningarna. Varelsen han skapat är så vämjeligt motbjudande, att Frankenstein helt enkelt springer på dörren.

Och därmed är första länken i en händelsekedja utlagd som skall leda till stort lidande för både monster, skapare och människor omkring dem.

Varelsen drar omkring på landsbygden och söker egentligen mest någon som kan hålla av honom: han är full av impulsiva känslor. Men när han närmar sig människorna kan de inte med honom: han är alltför motbjudande till utseendet. Det spelar ingen roll att varelsen uppenbarligen är mycket intelligent.

Då föds vreden i honom, och känslan av orättvisa, hatet. Han börjar förfölja sin skapare, som inte kan förmås att förbarma sig över sin skapelse. För att skada Frankenstein dödar varelsen dennes lillebror. Och när Frankenstein detta till trots omsider vägrar att uppfylla varelsens högsta åstundan: en kvinna, honom lik, som han kan fly mänskligheten tillsammans med, stegras varelsens passionerade raseri, och ingen i Frankensteins närhet går säker för den övermänniska som han skapat.

* * *

Frankenstein ger uppslag till intressanta samtal.

Som exempel skulle kunna anföras vilket ansvar en person som sätter ett liv till världen har rörande att visa omsorg om det.

Victor Frankenstein förstår snart vad människorna omkring honom inte kan veta något om: att det är hans egen skapelse som sprider död i hans närhet.

Hade det varit mer rätt av honom att trotsa sin avsky för att pacificera hotet, i enlighet med monstrets vilja skapa det en like, även efter att monstret följt sin vredesimpuls och dödat Frankensteins broder? Fastän det hade kunnat sätta än mer ondska i världen: ytterligare en övermänniska med potential att bli mänsklighetens fiende, som dessutom skulle möjliggöra för monsterrasen att föröka sig?

Nå, det är en etisk aspekt som kan vara värd att reflektera kring i samband med läsningen av Frankenstein.

* * *

Boken skrevs av Mary Shelley när hon var arton år gammal, i samband med att hon, hennes blivande make Percy Bysshe Shelley och några kamrater var i Schweiz. Somliga har antytt att maken torde haft ett finger med i spelet vid författandet, med det finns det inga konkreta belägg för. Som Holmberg påpekar i efterordet hade Shelley i åtskilliga år före Frankenstein vant sig vid att skriva: hon var en författande människa, helt enkelt.

Berättelsen utspelar sig någon gång under 1700-talet, gissningsvis dess senare del. Geografiskt spänner den över vida vidder: Schweiz, Tyskland, Storbritannien, Frankrike, polarhavet. Shelley lägger sig vinn om att hålla berättelsen inom en realistisk ram: inga övernaturligheter förekommer, om man godtar premissen att Frankenstein lyckas skapa varelsen. Och själva berättelsen som sådan presenteras i brevform: en upptäcktsresandes brev till sin syster. Också det ett grepp som skänker realism.

Fokuset på känslor kan måhända vara en aning överväldigande för en läsare på 2000-talet, men är det något man tar med sig av det, så är det att nästan alla i berättelsen lider själsliga kval: Frankenstein själv, varelsen, människor i Frankensteins närhet.

Det är för mig svårt att känna egentlig sympati för någon inblandad huvudperson, men man kan uppleva desto större förståelse: Frankenstein som till varje pris försöker bära sin rädsla, sin ångest, sina samvetskval inom sig. Monstret som impulsdriven agerar övermåttan kraftfullt på det han känner.

Men en av de gestalter som verkar genuint sympatisk är Frankensteins barndomsvän och under en period hans följeslagare Henry Clerval, en drömmare som mest hela tiden hänförs av naturen och vad han för tillfället sysselsätter sig med. Över många av de andra vilar ett tung, mörkt vemod.

* * *

Frankenstein är en tung roman. Inte på så vis att den är lång eller på något vis seg, men den är känslomässigt tung att läsa. Vad man bevittnar är ju den en gång så lovande och vänlige Victor Frankensteins undergång. Till det adderas så monstrets lidande. Och de människors lidande som drabbas av Frankensteins skapelse. Det blir till en hel familjs Ragnarök.

Men håller boken än, nästan tvåhundra år efter dess första utgåva? Definitivt. Det som förmår röra läsarens eget känsloliv håller utan tvivel fortfarande.
– – –
Frankenstein eller den moderne Prometeus (eng. Frankenstein; or, The Modern Prometheus), Mary Shelley. Övers. Måns Winberg. Efterord: John-Henri Holmberg. Bakhåll 2013. E-bok: Elib 2013. ISBN: 978-91-7742-374-4.

Citat: Eyvind Johnson om svensk kristendom

Under åren 1947-1949 var Eyvind Johnson (1900-1976) med sin familj bosatt i Schweiz. Från den tiden stammar boken Dagbok från Schweiz, vars avsnitt först publicerats som artiklar i tidskriften Vi.

Om kristendomen i Sverige skriver han i juni 1947 så här:

"Den kristendom man försöker intellektualisera i Sverige är ju i själva verket en halvhet, ett slags förfalskning. För antingen har man tro eller också har man inte. En lek bland yngre präster hemma — kanske även äldre — tycks vara att uppträda som om — och viska bakom handen: 'Jag accepterar ju inte allt — jag följer med forskningen. Jag tror bara så där i största allmänhet på nyttan av kristendomen', viskar de. 'Det etiska i den. Och sakramenten är ju vackra former, varför skulle vi avskaffa dem — och bönen är liksom bikten profylax.' Antyder, mumlar, yttrar de. 

Det är denna skevhet som innebär förfalskningen — som är en förfalskning just för att den är så medveten."

Dagbok från Schweiz, Eyvind Johnson.
Albert Bonniers förlag 1949. s. 30f.

Johnsons litterära karriär blev som bekant lysande. 1957 invaldes han i Svenska Akademien. 1974 fick han Nobelpriset i litteratur tillsammans med Harry Martinson.

Bokrecension: Vathek | William Beckford

Vathek: An Arabian Tale är en gotisk kortroman skriven av William Beckford (1760-1844). Boken utgavs 1786 i engelsk översättning av Samuel Henley (1740-1815).

Jag har läst en digitaliserad version av en utgåva från 1849 med biografisk essay av William North.

* * *

William Beckford verkar ha varit en excentrisk herre. Han var – åtminstone tidvis – stormrik, kallades den rikaste ofrälse mannen i England, och var inbiten konstsamlare och resenär. Dessutom var han författare. Och något av en libertin. Han gick i landsflykt under ett antal år en tid efter att han offentligt anklagats för att ha en relation med en ung adelspojke.

Beckford var också känd för sitt byggande.

Han lät uppföra det nittio meter höga Fonthill Abbey, en byggnad som såg ut som en gotisk katedral, och där bodde han själv. Endast en gång skall han ha bjudit in middagsgäster. Efter att ha hamnat i ekonomiska svårigheter sålde han det fantastiska hemmet. Tre år senare kollapsade tornet, något som också inträffat två gånger förut. Den här gången återuppbyggdes det inte.

* * *

En av de böcker som gjort William Beckford känd är Vathek. Berättelsen skrevs på franska, men utgavs i engelsk översättning 1786, strax innan den utgavs i Frankrike.

Vathek är en gotisk sagohistoria stöpt i orientalisk form, och titelpersonen är också huvudpersonen: kalifen Vathek. Berättelsen utspelar sig på 800-talet, och är rikligt försedd med mörker, magi och märkliga varelser.

Någon form av sammanfattning kan vara på sin plats.

Vathek är den muslimska världens överdådige ledare. Han har låtit bygga ett väldigt torn, där det finns särskilda tillbyggnader där varje sinnets njutningar skall kunna mötas. I sin närhet har han även sin moder, den minst sagt obehagliga Carathis, snarast att likna vid en häxa.

I sjunde himlen avtalar en god ande med Muhammed att låta Vathek följa sin egen vilja, vart den än må leda honom. Så en dag kommer en indier till hovet, ohygglig att skåda, med fantastiska gåvor. Det blir början till kalifens undergång.

Det visar sig nämligen att indiern, Giaour, i själva verket är en ond ande, i tjänst hos demonfursten Eblis.

Giaour förmår kalifen att eftertrakta de rikedomar han kan erbjuda i underjorden. För att detta skall kunna ske, måste han lämna sin tro och utföra illdåd. Vathek, visserligen mycket intresserad av hägrande guld, är annars mest förtjust i bordets gåvor. Men påhejad av sin ondskefulla moder riktas på vindlande vägar kalifens fokus mot Giaours utfästelse. Han uppfyller Giaours krav:

"I require the blood of fifty of the most beautiful sons of thy viziers and great men, or neither can my thirst nor thy curiosity be satisfied."

Genom list lyckas Vathek kasta ner sina stormäns femtio vackraste gossar i en avgrund till den väntande Giaour där nere. En god ande skulle rädda dem, men det vet Vathek inget om.

Så fortsätter historien genom att Vathek börjar resa mot den plats där ingången till underjorden finns. På vägen förälskar han sig i en emirs dotter, Nouronihar, som trots att hon är bortlovad till sin unga kusin faller till föga för den mäktige kalifen och snart de hägrande gåvorna.

Efter att ha avvisat en god andes sista försök att förmå honom att vända om, inträder Vathek och Nouronihar i underjorden, möter Eblis, ser rikedomarna – men är samtidigt fördömda: inom kort skall deras hjärtan omslutas av en förtärande eld, och deras öde blir att för evigt vandra håglösa i en underjord så fylld av rikedomar.

Detta är några av huvuddragen i sagan.

Det finns gott om utvikningar; särskilt kalifen Vatheks moder Carathis utmålas i de hemskaste färger: hon framstår som en demon i människoform – en ond människa som obekymrat kan döda andra människor och tubbar sin son att eftersträva underjordens gåvor.

Vid sidan av kalifen själv är hon den gestalt i sagan som framträder tydligast: maktfullkomlig, girig, demonlik. Också hennes öde blir till sist att dväljas i underjorden, dit hon förs på befallning av sin son, innan denne tystnar och hans hjärta fattar eld.

* * *

Stämningen i Vathek är både sagoskimrande och mörk. Det mest fantastiska miljöbeskrivningar trängs i boken med grymhet och uppväckta gastar. Den sköna och barnsliga Nouronihar förblir inte den eteriska gestalt hon först utmålas som: hon sviker sin unge, än mer eteriske, kusin och följer kalifen utan motstånd: också hon blir ett offer för girigheten.

Vathek är som historia en produkt av romantiken. Den rymmer fantastik, väldiga byggnader, tillåter sig ingående beskrivningar av exotiska sinnesretelser som maträtter och blomster.

I enlighet med tidens vurm för det orientaliska är berättelsen mycket riktigt placerad i ett sedan länge förflutet i Mellanöstern, medan den - om den utspelat sig i Europa - lätt kunnat tänkas ha utspelat sig i ett gotiskt slott med en konung med vasaller som huvudpersoner, och utformad med hjälp av kristna begrepp istället för som här: muslimska.

Och i dag? Kan man läsa Vathek fortfarande? – Ja, det kan man gott.

Tidsavståndet till dess författande ökar dess exotiska dragningskraft och drar ytterligare ett lager av mystik över händelseförloppet, liksom det gammaldags språket ger en ännu högre halt av sagoskimmer till historien. Som vindlande, mörk saga är Vathek välbevarad.
– – –
Vathek: An Arabian Tale, William Beckford. London 1849. Med biografisk essay av William North. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Monster | Bo Eriksson

Monster: En världshistoria om det skrämmande är skriven av historikern Bo Eriksson (f. 1970). Boken utkom år 2016.

* * *

Det finns monster ibland oss. Åtminstone i de fiktiva världarna som omger oss – där finns de: zombies, drakar, vampyrer. Men även dessa film- och tevestjärnor äger en historia som går tillbaka till tider då de inte var populärkulturella ikoner, utan mörka varelser som levde i dunklet som högst verkliga hot mot människan.

Bo Eriksson har skrivit deras historiska biografier, deras och många, många ytterligare monstruösa varelsers genom världshistorien. Tematiskt har han delat upp sin bok i olika världsdelar. Vi möter således de gamla europeiska monstren, de gamla mesopotamiska, afrikanska, amerikanska, asiatiska dito, och monster från trakterna norr om polcirkeln.

Det är en brokig skara av hybridvarelser som läsaren möter, och av drakar, kannibaler, gudomligheter och kaosmakter. I vissa fall har dessutom deras traditioner befruktat varandra, så att ett monster nog får sägas vara släkt med ett annat monster i en annan tradition.

Gemensamt för de flesta av dem är att de någon gång uppfattats som mycket skrämmande för människan: de har bringat död, de har förklarat naturfenomen, de har fungerat som avskräckare. Och inte sällan har de i någon mening stått som liminalvarelser: varelser som överträder eller befinner sig på gränser, till exempel gränsen mellan liv och död eller mellan det tillåtna och det som är tabu.

Ett monster som särskilt fastnar hos mig är av indianskt ursprung och kallas Wechuge. Eriksson beskriver det som ett slags monster som döljer sig i jorden, i dvala, men inte döda. De flesta av dem tänktes ha besegrats en gång för längesen av en hjälte, men inte alla. En del av dem finns kvar. Och måhända kommer de tillbaka en gång, utsvultna och hungrande efter människokött.

Dessutom, berättar Eriksson, kunde en människa som snarast besatt av en wechuge, vilket yttrade sig som en slags galenskap där den drabbade sökte människokött. Man kunde försöka driva ut galenskapen ur personen, men om detta misslyckades återstod att döda honom.

* * *

Färden genom världshistorien går i våldsam hastighet. Givetvis måste därtill ett urval av monster göras: det rör sig inte om en flerbandsencyklopedi, utan om en behändig orientering. Hastigheten planar något ut mot slutet, då särskild vikt skänks åt dagens monster som möter oss i fiktionen: i böcker, datorspel, på teve och så vidare.

Eriksson är också noga med att presentera genusteoretiska perspektiv på monsterforskningen, som jag inte alldeles övertygas av; mig förefaller det tveksamt om vissa kvinnliga monster kan förklaras som en projektion av ett hotat patriarkat.

Själva monstertrons möjliga uppkomst som något slags frö planterat i mänskligheten via evolutionärt betingade rädslor - ett kollektivt omedvetet antyds - skulle jag möjligen också behöva övertygas ytterligare om.

* * *

Men, vilka monster som finns och som mänskligheten bevarat som ett skräckkabinett, oavsett om någon längre tror på monstren eller inte!

Varje tid har väl måhända haft sina monster: kanhända har vår tids verkliga monster blivit till eller kommit till uttryck som utomjordingar, seriemördare, gengångare? Och kanhända framstår dessa typer som mer skrämmande än vissa av forntidens monster som i någon mån domesticerats?

Hursomhelst, Monster erbjuder intresserade läsare en omfattande inspirationsflöde av historiens monster, av vikt för alla som intresserar sig för historia i allmänhet och för de som söker monster i synnerhet; inte minst, tänker jag, författare av skräckgenren som vill förankra sina varelser hundratals och tusentals år tillbaka i tiden, såsom till exempel H. P. Lovecraft gjort.

Därtill kommer en mycket omfattande litteraturlista där jag personligen markerar flera böcker som jag gärna hade velat läsa och på så sätt fördjupa mig i ämnen som ligger under monsterbeskrivningarnas område eller i dess närhet.
– – –
Monster: En världshistoria om det skrämmande, Bo Eriksson. Natur & Kultur 2016. ISBN: 978-91-27-13562-8. 494 sidor.

Exkurs: Är religionsvetenskap oviktig?

I samtal och diskussioner möter jag ibland uppfattningar som kraftigt nedvärderar religionsvetenskapens relevans i samhället. Man menar att ämnet borde sortera under historia eller något annat ämne, alternativt kanske helt raderas, särskilt beträffande religionskunskap i skolan.

Det är uppfattningar jag inte håller med om.

I första hand verkar invändningarna handla om att religionsvetenskap är oviktigt eftersom någon gud eller några gudar inte anses existera.

Nåväl, det senare är också min uppfattning. Det gör emellertid inte religionsvetenskap förkastligt. Det är ju inte så, att religionsvetenskap i akademisk mening handlar om att bevisa några gudars existens; inte heller förutsätter den att några gudar existerar, oaktat att enskilda religionsvetare kan vara övertygade om det.

Vad det handlar om är istället att studera föreställningarna om gudar, de föreställningar som människor har eller har haft om det som ibland kallas och anses vara den yttersta verkligheten. I grund och botten handlar således religionsvetenskap inte om studiet av gudar i sig, utan om människors föreställningar om dem: religionsvetenskap är studiet av människors tankar och handlingar i relation till deras uppfattningar om gudar och det gudomliga.

* * *

För tillfället läser jag en intressant bok av Bo Eriksson som heter Monster: En världshistoria om det skrämmande. Det är en ingående översikt av hur människor genom historien tänkt sig monster. Naturligtvis tänker sig ingen – eller få – att monster av det slag som paraderar över sidorna i boken existerar. Boken utgår inte från att monster existerar, och syftet är inte att bevisa deras existens. Vad det handlar om är istället - precis som i frågan om religionsvetenskap - människors föreställningar.

Så att studera religionsvetenskap är i allt väsentligt att studera människor. Genom att studera människor lär vi oss mer om vad det innebär att vara människa och därmed förhoppningsvis även något om hur vi själva fungerar och varför vi fungerar som vi gör.

Det var det första.

För det andra hör inte religionsvetenskapen enbart hemma inom det historiska fältet.

Religionsvetenskap är i stor utsträckning tvärvetenskaplig. Beroende på ämnesfält krävs av den religionsvetenskaplige forskaren kompetens inte enbart om hur världen varit, utan också om hur den är. Miljarder människor är i dag religiösa i någon mening; att studera religion är därför också att studera vår samtid likväl som vår historia med de verktyg som finns till hands: filosofi, psykologi, sociologi, geografi, litteraturvetenskap, konst- och bildvetenskap, och allt vad som kan vara till hjälp för att bättre förstå människan i relation till religionen.

Genom att begränsa religionsvetenskapen eller religionskunskapen till ett ämne under till exempel historia, berövar man den dess mångfacetterade grundläggande väsen, som ofta måste spänna över många ämnesfält, och därför fungerar bäst som ett självständigt ämne som tar hjälp av andra discipliner allt efter behov.

Och för att åter ta upp tråden om samtidsrelevansen. Religion och religiösa uppfattningar kan i sekulariserade sammanhang uppfattas som något förlegat. Men genom att stramt säga att man inte behöver religionsvetenskapliga rön av den anledningen, är att beröva sig själv möjligheten att bättre förstå majoriteten av de människor som lever samtidigt med oss runtom i världen. Förstår vi varför andra människor utifrån sina religiösa uppfattningar tänker som de gör, agerar som de gör och talar som de gör, så förstår vi helt enkelt världen bättre.

Dessutom, för den som vill verka som effektiv religionskritiker finns få bättre argument, än de som kan hittas i religionsvetenskapliga sammanhang hos de människor som gjort det till sin livsuppgift att kartlägga och bättre förstå olika aspekter av religion och religiositet. På samma sätt som att få bättre argument kan hittas i politiska diskussioner, än de som kommer fram ur en djupgående kunskap om politiska ideologier, både deras historia, nutida användning och vad aspekter av politik som man kan tänka sig.

Nog är jag jävig i ett ämne som detta. Huvuddelen av min tid som student ägnade jag åt religionsvetenskapen. Men därigenom har jag också något lärt känna den och fått en grundläggande förståelse för dess relevans. De religionsvetenskapliga institutionerna är inte plantskolor för religiöst tänkande – åtminstone inte när de är som bäst – utan sammanhang för ett utökande av våra kunskaper om hur religion och religiositet fungerar, och därmed hur religion fungerar i vårt samhälle och inom människor.

Att tillägna sig sån kunskap kan inte vara oviktigt.

Bokrecension: Kejsaren | Ragnar Svanström

Wilhelm II 1898, porträtt av
Friedrich August von Kaulbach.
Bild: Wikimedia Commons. Beskuren.

Kejsaren: En bok om Wilhelm II är skriven av historikern Ragnar Svanström (1904-1988). Boken utkom 1978.

* * *

Kejsaren är inte och försöker inte vara en komplett biografi över Wilhelm II, fastän Wilhelm II är bokens ämne. Snarare kan volymen kanske beskrivas som en biografi i fragment, som belyser delar av kejsarens liv och hans omgivning samt de intriger som utspelade sig omkring tronen.

Wilhelm II var son till en kejsare, sonson till en kejsare och dotterson till drottning Viktoria i England. Han kom till makten som tysk kejsare och preussisk konung 1888. Så mycket mer aristokratisk kan man knappast bli.

Men Svanström visar hur kejsaren livet igenom hade att ta hänsyn till starka schatteringar omkring sig, i en värld där minsta ordvändning kunde innebära diplomatiska förvecklingar.

Så Wilhelm II levde under utomordentlig press från olika håll. Det är därför inte konstigt att hans nerver ibland gjorde sig påminda. Oaktat detta förefaller han varit en frispråkig man, oändligt medveten om sin egen betydelse.

Han var konservativ nationalist i ett rike där även andra röster kunde börja höras: röster från vänster och från satiriker. Och så var han militarist. Hans älsklingsprojekt var ett utökande av flottstyrkan, för att kunna utmana Storbritannien på allvar om herraväldet till havs. Och trots sina engelska rötter stod han ofta hätsk gentemot England och inte minst gentemot sin kusin kung Edward VII.

* * *

Svanström väljer att ge blixtbelysning åt olika delar av kejsarens liv och omgivning. Det kan handla om sådant som tiden för tronbestigningen, om hans gemål Auguste Viktoria, om hans agerande under första världskriget och exilen efter abdikationen i Holland.

Det är lärt, väl valt och upplysande. Språket är utsökt.

Även om Wilhelm II är svårgriplig lyckas Svanström skapa en bild av hur han var som person, och manar fram mannen bakom de väldiga talen han höll. Då anar vi en rastlös och ömtålig karl, mån som sitt lands ära och känslig för det som kränker riket, en man av stora ord men som inte är oförmögen att byta uppfattningar.

Särskilt griper mig Wilhelm II:s liv efter att han tvingats abdikera i slutet av första världskriget. Ex-kejsaren tar då residens i Doorn, Nederländerna. Där lever han i ett mycket mer blygsamt slott än vad han varit van vid i drygt två decennier, i ständigt hopp om att tyskarna skall återta honom som statsöverhuvud.

* * *

Kejsaren är en utmärkt bok att läsa för att stifta bekantskap med Wilhelm II, kejsare av Tyskland och kung av Preussen. Boken är välillustrerad och tar upp många intressanta aspekter av kejsarens liv och omgivning.

Wilhelm II:s inre liv kan följas, inte minst genom de personliga marginalanteckningar han hade för vana att skriva i de dokument som förelades honom, där de återspeglar hans reaktioner inför det skrivna. Utöver det har dagboksanteckningar och andra noteringar varit Svanström till god hjälp för att släppa läsaren in i Wilhelms liv och närmaste krets.

Sammanfattningsvis får Wilhelm sägas ha spelat rollen av en gestalt i en grekisk tragedi: hans kejsardöme gled honom ur händerna, folket vände honom ryggen, och senare delen av sitt liv fick han tillbringa i landsflykt.
– – –
Kejsaren: En bok om Wilhelm II, Ragnar Svanström. P. A. Norstedt & Söners Förlag 1978. ISBN: 91-1-783022-2. 339 sidor.