Bokrecension: Sten Sture den äldre | Sven Ulric Palme

S:t Göran och draken, Stockholms storkyrka. Beskuren.
Foto: Wikimedia Commons / Albert Jankowski.

Sten Sture den äldre är en biografi skriven av Sven Ulric Palme (1912-1977), docent, sedermera professor, i historia. Boken utkom 1950. Jag har läst en utgåva från 1968.

* * *

Riksföreståndaren Sten Sture d.ä. (ca. 1440-1503) är en man som står höljd i dunkel och skuggor, fastän han vid medeltidens slutskede under trettio år stod i en helt central position i det svenska riket. Han var då dess kanske mest inflytelserike och förmögne man.

Sven Ulric Palme strävar i sin klassiska biografi över riksföreståndaren efter att skingra en del av det som skyler Sten Sture för oss, och låta honom ta gestalt igen.

Det är ett imponerande arbete Palme genomfört.

Herr Sten, som vi inte har något säkert porträtt av och som vi inget har kvar efter som med säkerhet är skrivet av honom personligen, kan manas fram genom att Palme spårar hans handlingar, såsom de bevarats i det spröda och svårhanterliga källorna.

Palme visar på Sten Stures stora ekonomiska intressen, hans många godsköp, hans fallenhet för förhandlingar framom väpnad strid, fastän det senare inte var honom främmande. Framförallt visar Palme hur Sten Sture agerade utifrån ekonomiska bevekelsegrunder och en vilja att bevara, befästa och förmera sin makt. Inte, såsom det ofta utmålats, utifrån någon form av nationalistisk grund.

* * *

Sten Sture den äldre har nu en del år på nacken. Om rönen om Sten Sture förändrats sen dess tillkomst vet jag inte. I den arton år efter första upplagan utgivna utgåvan av boken som jag läst skriver Palme i ett efterord att senare forskning snarast bekräftat hans bild.

Men åldern visar sig också i det gammaldags språket, som redan vid utgivandet måste ha upplevts som påfallande konservativt. Men elegant är det, och precist likaså.

Efter läsningen av Sten Sture den äldre är riksföreståndaren fortfarande inte tydligt projicerad. De riktigt personliga dragen kommer vi inte längre åt, förutom kanske att han led av en ögonsjukdom och att han synes haft ett uppbrusande humör, kanske lite som sin systerson Gustav Vasa. Och det finns en möjlighet att riddarens drag på den samtida skulpturen S:t Göran och draken i Stockholms storkyrka äger en likhet med riksföreståndarens anlete.

Men Palme har genom sitt ingående studium, sina ingående källanalyser, förmått att ge biografins föremål konturer och drag som vittnar om en typisk medeltidsstorman begåvad med hänsynslöshet, agitatorisk förmåga och ett sinne för hur han skulle hålla sig i maktens toppskikt under en dramatisk tidsepok i svensk historia, då släkter stod mot släkter, och då den nordiska unionen knakade.

– – –

Sten Sture den äldre, Sven Ulric Palme. LTs förlag 1968. 303 sidor.

Bokrecension: Färjan | Mats Strandberg

Färjan är en skräckroman skriven av Mats Strandberg (f. 1976). Boken utkom på Norstedts förlag 2015.

* * *

Nånstans fick Mats Strandberg en riktig snilleblixt. Snilleblixten bestod i miljön där hans skräckroman utspelar sig: en färja. Därigenom fick han tillgång till ett avskilt universum, där han kan låta vilka hemskheter som helst hända, utan inblandning från den yttre världen. Till och med mobiltelefonerna med deras potential att tillkalla hjälp blev han av med på det sättet: till havs är täckningen förskräckligt dålig.

Så när jag hörde talas om att det fanns en skräckroman som utspelade sig på en färja visste jag att jag ville läsa den. Till sist blev det av, ett tag efter att alla recensionerna strömmande in.

Färjan är en riktigt bra berättelse. Idén med Finlandsfärjan som stävar fram genom natten bäddar för det utmärkta som följer, och i Mats Strandbergs händer blir historien levande. Språket står i släktskap med Stephen Kings skrivkonst.

De nästan stereotypa gestalterna som befolkar fartyget blåser Strandberg liv i, så att de blir helt trovärdiga: de två kvinnorna, som dricker lite för mycket, är lite för högljudda, har lite för små kläder... den narcissistiska f.d. schlagersångaren som är en av underhållningsvärdarna ombord... den mycket ensamma kvinnan som lätt berusad på impuls köpt sig en biljett för att komma ut från lägenheten...

Färjan fylls av verkliga människor.

Till deras fasta former hör Strandbergs ovanligt goda förmåga att skriva dialoger. Bland det svåraste att skriva torde dialoger mellan barn vara. Men Strandbergs penna när det gäller de tolvåriga kusinerna Albin och Los konversationer är helt stilsäker, skenbart obekymrat, rentav.

* * *

Nåväl. Vi har alltså en färja som ska fara till Åbo och tillbaka på ett dygn. Vi har hundratals festsugna människor, varav ett antal av finns med som huvudpersoner i boken och än fler som bipersoner. Och så har vi två personer till, personer som är mycket äldre än de ser ut, mycket hungrigare än de verkar. En gosse och hans moder.

Med dem med i berättelsen förvandlas omsider romanen till något av en maritim korsning mellan True Blood och The Walking Dead.

* * *

Det är inte en lycklig historia, fastän Färjan strävar mot en upplösning där åtminstone några huvudpersoner förhoppningsvis fortfarande kan finnas i livet. Men vägen genom natten ledsagas av många dödsfall. Men inte bara det: mycket tragik i övrigt finns där också.

Strandberg drar sig sannerligen inte för att vara grym mot sina romanfigurer både i känslomässigt och bloddrypande fysiskt avseende. Och när historien väl når sitt slut, är det ett slut med nalkande, svarta ovädersmoln.

Så inte är Färjan en upplyftande bok, och inte vill den vara det heller. Men den lyckas definitivt med att skapa en atmosfär av obehag, en värld av människor och monster. Den är välskriven och håller ett bra tempo, ett tempo som möjligen kunnat bli något mer rappt om boken varit kanske femtio sidor kortare.

Färjan är ett utmärkt tillskott till genren vampyr- och zombieberättelser, och skulle dessutom säkert lämpa sig för filmatisering.
– – –
Färjan, Mats Strandberg. Norstedts 2015. ISBN: 978-91-1-306030-9. 476 sidor.

Bokrecension: Skiljedomen | Menandros

Skiljedomen (gr. Epitrepontes) är en komedi skriven av Menandros (ca. 342/341 fvt – ca 291/290 fvt).

Jag har läst komedin i översättning av Emil Zilliacus (1878-1961), i en upplaga från 1943.

* * *

1907 gjordes ett häpnadsväckande fynd i Egypten.

I en kruka, funnen i resterna av ett senromerskt hus, hittade man fler än hundrafemtio papyrusrullar. Det visade sig vara en advokatfirmas arkiv. Gott så och ovärderligt! Men som skyddshölje över dessa hade man en gång använt manuskript av den antike grekiske författaren Menandros verk, bland annat Skiljedomen, ett aktstycke som i detta skick ansetts vara förlorat.

Så trädde en författare som tidigare endast varit känd i fragment fram i fylligare figur. Inte för att Skiljedomen, som det här rör, genom upptäckten klarat sig helskinnad: det saknas text i den, fastän senare fynd kompletterat det ursprungliga. Tillräckligt är emellertid bevarat för att man ska kunna förstå handlingen och ofta följa den utan avbrott i långa partier.

Emil Zilliacus ger sin förord till sin översättning av Skiljedomen en introduktion till Menandros, och förklarar hur han förnyade den antika grekiska komedin. Ja, Zilliacus kallar honom till och med ”vår moderna komedis anfader”.

I den nya komedin låg inte fokus så mycket på fantastiska händelser, övernaturligheter eller ens handlingen som sådan, får vi lära oss: i fokus för Menandros, berättar Zilliacus, låg själva karaktärsteckningen; han ger gestalterna djup. Komedierna har i hans tappning inte politisk udd, utan lever i sin egen värld. Det burleska har försvunnit, och istället är Menandros komedier nyktrare i sin framtoning.

* * *

Skiljedomen har en något invecklad handling. Zilliacus beskriver hur det vid uppförandet av komedin i antik tid förmodligen funnits en person närvarande som hade som funktion att förklara förhistorien och även något om vad som komma skulle.

Det kan kanske behövas.

Det som utspelar sig är i kort sammandrag det följande.

Charisos våldtar i samband med en kvinnofest Pamphile. De två gifter sig senare, utan att känna igen varandra. Pamphile har emellertid blivit gravid efter överfallet, och Charisos, som känner sig försmådd, börjar festa hårt och umgås med en hetär, fastän hans hjärta inte lämnar Pamphile.

Pamphile nedkommer med en son. Denne sätts ut i vildmarken tillsammans med bland annat en ring som Charisos tappat i samband med våldtäkten och som Pamphile tagit vara på. Gossen räddas av en kolare.

Och på slingriga vägar återbördas barnet till sin moder, varefter Charisos i en kedja av händelser också bringas till insikt om att det är hans barn. Charisos skäms och blir glad.

Naturligtvis stöter detta för pannan på en modern läsare; försoning efter en våldtäkt känns tämligen väsensfrämmande för vår kultur i dag. Men om man lyckas förhålla sig blott betraktande till detta inslag, så finner man, precis som Zilliacus sagt, att karaktärerna i pjäsen är skickligt frammanade.

Vi har den rumlande Charisos som inte vet riktigt hur han ska hantera sina känslor. Och så har vi hans hustru, den tillbakadragna och ödmjuka Pamphile. Vi har den sluge och munvige slaven Onesimus. Och den dundrande svärfadern till Charisos, nämligen Smikrines, som värnar om sin dotters väl. Och ännu fler.

* * *

Som alltid när jag läser skrifter från antiken fascinerar det mig mest att genom texterna, via översättaren, sättas i direktkontakt med en helt annan värld, med dess likheter med vår egen värld och dess olikheter: dess variationer på de olika möjligheter som finns att vara människa.

Nå, Skiljedomen utger sig inte för att skildra verkliga människor, men komedin är ändå ett eko av vad människor då och där med all sannolikhet gärna ville se och rimligen kände igen sig i.

Och nog kan vi känna igen oss än i dag i mycket av det som Menandros lade i sina skådespelares munnar för över 2300 år sedan.
– – –
Skiljedomen, Menandros. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1943. 108 sidor.

Bokrecension: Kapare och pirater | Lars Ericson Wolke

Jean Bart besegrar en holländsk fregatt 1677, Yves Marie Le Gouaz (1806). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum.

Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050–1856 är skriven av Lars Ericson Wolke (f. 1957), professor i historia.

Boken utkom första gången 2014. Jag har läst en upplaga från 2015.

* * *

Kapare och pirater är en bok som framförallt handlar om kapare. Piraterna finns med i titeln och piratverksamhet nämns i boken, särskilt när kaperiet går över gränsen till det illegala. Men främst är detta en bok om den form av krigföring som kallas kaperi.

Kaperi fungerar på så vis, att en stat ger tillåtelse åt vissa fartyg att å statens vägnar kapa andra skepp, företrädesvis handelsskepp, som antingen tillhör fienden eller som möjligen tillhör neutrala länder som fraktar gods till eller från en fiendestat.

Efter att ett sådant handelsskepp uppbringats skall det föras in i hamn, där en särskild myndighet avgör om lasten och skeppet var tillåtet rov, så kallat gott pris, eller om det skall återlämnas till ägaren. Det kunde bli en synnerligen utdragen process.

Ericson Wolke visar hur kaperiet inte är något nytt. Han följer fenomenet genom tiden i sin brett uppslagna men detaljrika exposé över kaperiet under 800 år. Geografiskt ligger begränsningen till sådant som berör Nordeuropa.

Det säger sig självt att ett så brett upplagt ämne kan vara svårt att hålla ihop. Men jag vill hävda att Ericson Wolke lyckas ro det hela i hamn, även om jag ibland förvirras av kronologin.

* * *

Med i boken finns givetvis en sådan gestalt som Lars Gathenhielm, som Ericson Wolke för övrigt även ägnat en egen bok: Lasse i Gatan (1997/2006)

Men även de legendariska svenska aristokrat-piraterna Draken och Skytten finns med, odödliggjorda genom Viktor Rydbergs roman Fribytaren på Östersjön, som använder stoff från deras öden i sin berättelse.

Vi möter också vitaliebröderna som gjorde livet till sjöss osäkert under medeltiden, och får en särskild inblick i hur Gotland under lång tid blev ett favorittillhåll för flera kaparverksamma personer, såsom den avsatte kung Erik av Pommern och Sören Norby.

Och långt fler kaptener, amiraler, flottor, hamnar, fartyg och nationer passerar revy. Allt samverkar för att ge en helhetsbild över hur omtyckt kaperiet var som metod för att åvägabringa fienden ekonomiska förluster. Och i långliga tider synes våghalsiga människor sett en möjlighet till inkomst – och säkert äventyr – genom att ge sig in på statligt sanktionerad piratverksamhet.

* * *

Kaperiverksamheten är fokus och ämne för Kapare och pirater. Men på köpet får man en hel del allmän historia, när Ericson Wolke sätter in kaperiet i sitt historiska sammanhang. Det går inte att skriva kaperiets historia utan att samtidigt skriva de länders historia som ägnar sig åt kapningar.

Boken ger också åtskilliga uppslag till fördjupade studier, vilka torde underlättas av den gedigna litteraturlistan. Själv fastnar jag särskilt för Draken och Skytten, det vill säga Gustav Drake och Gustaf Adolf Skytte, och deras besynnerliga öde, då de ställde till med massmord till sjöss för att sedan i Skyttes fall arkebuseras och i Drakes fall gå i landsflykt, innan han faktiskt åter togs till nåder.

Och därtill har vi ju barbareskstaternas renodlade pirat- och utpressningsverksamhet i Medelhavet, som också drabbade nordiska sjöfarare. Det är också något jag skulle vilja fördjupa mig i.

* * *

Kapare och pirater är en populärhistorisk bok, som nog ändå kräver ett visst intresse för nautiska och militära ting av sin läsare. Detaljskärpan är hög och vittnar om författarens gedigna kunskaper.

Språket flyter i sin täthet väl, även om boken kanske behövt en genomskrivning till, för att komma ifrån en del märklig kommatering och i något fall en detaljdisposition som kan förvirra den ouppmärksamme.
– – –
Kapare och pirater i Nordeuropa under 800 år: cirka 1050–1856, Lars Ericson Wolke. Historiska Media 2015. ISBN: 978-91-7545-309-5. 352 sidor.

Bokrecension: Skeptiska essäer | Bertrand Russell

Skeptiska essäer (eng. Sceptical Essays) är en samling texter av den brittiske filosofen Bertrand Russell (1872-1970). Boken utgavs första gången på engelska 1928. Jag har läst en svensk översättning av Anders Byttner (1904-1978) från 1950.

* * *

I sexton essäer utöver en inledning skriver Bertrand Russell i Skeptiska essäer skepticismens och intellektualismens lov. Det är inte en världsåskådning han för fram, utan ett sätt att förhålla sig till världen, nämligen genom ett ständigt vägande av sakskäl för att undvika att förfalla till att bedöma tillvaron utifrån våra fördomar, vår tro om densamma. Russells mål är att försöka förmå oss att gå bortom våra ideologier, våra tröstegrunder, och se tillvaron såsom den verkligen är.

Russell, som var agnostiker, riktar inte främst sin kritik mot religioner, även om han avfärdar dem så snart han är i närheten av dem. För honom är religionen och dess idéer ett överståndet stadium, vilket är tämligen befriande. Han skriver:

”Jag tar själv avstånd från alla kända religioner, och jag hoppas att alla slag av religiös tro skall dö ut. Jag tror inte att den religiösa tron när allt kommer omkring varit en kraft i det godas tjänst. Ehuru jag är beredd att erkänna att den under vissa tider och på vissa ställen har medfört vissa goda verkningar, betraktar jag den som tillhörande det mänskliga förnuftets barndom och ett utvecklingsstadium, som vi nu håller på att växa ifrån.”

Historien skulle kanske inte ge Russell helt rätt i detta avseende, men citatet vittnar dock om hur religionen är någonting överståndet ur hans aspekt.

* * *

Men religiösa uppfattningar är långt ifrån de enda idéer som Russell menar att vi håller oss med, utan att dessa äger sakskäl för sig. Han skriver:

”Det övervägande flertalet av de åsikter på vilka vi stöder oss i vårt dagliga liv är ingenting annat än en förklädnad för våra önskningar, som här och var på isolerade punkter korrigeras genom hårda sammanstötningar med fakta.”

Sålunda går Russells kritik av våra försanthållanden långt utöver en snäv religionskritik, då religiösa uppfattningar blott utgör en del av de försanthållanden som människor bär med sig. Russell fortsätter:

”Var en människa går, är hon omgiven av ett moln av trösterika övertygelser, som följer med henne som flugor en högsommardag.”

För Russell är det viktigare att uppfatta verkligheten som den är, än att tolka in den i ett förutbestämt idékomplex. Det gäller att forma idéerna efter verkligheten, inte tvärtom. Det gäller att ”utan undanflykter fatta vår verkliga plats i världen.” Däri ligger en glädje, menar han, fastän det samtidigt är djupt mänskligt att lägga sig till med trosföreställningar ”som räddar vår självaktning”.

Hursomhelst bör vi eftersöka inte en ”vilja att tro, utan en önskan att få veta …”

* * *

Russell gör också en del politiska utläggningar. Själv är han öppen med sin socialistiska grundhållning, som väl främst kommer till uttryck i hans förkärlek för resursomfördelning. För honom är det till exempel givet att en naturresurs som hittas på någon enskilds mark skall komma det allmänna till godo.

Vad gäller framtiden gör han också några förutsägelser.

I hans egen tid är världen uppdelad i ett västligt, amerikanskt block och i ett östligt, kommunistiskt, block. På längre sikt tror han att någon form av världsregering kommer att komma till stånd, som äger makt att förhindra väpnade konflikter, inte minst genom sin ekonomiska makt att stödja eller att inte stödja olika projekt. Alternativet till den kontrollerande, världsomspännande centralmakten är, menar Russell, katastrof.

Gentemot politiker i sin egen tid hyser han en skarp misstro. Skolorna ser han som institutioner att uppfostra de unga i rådande ideologi, för att de unga skall bli beredda att låta sitt liv i väpnade konflikter. Fritänkeriet ser han som satt på undantag i skolorna, eftersom lärare inte kan räkna med någon tjänst om de själva åsiktsmässigt avviker från vad som är gängse ideologisk hållning.

* * *

Skeptiska essäer skrevs i en annan tid, med en omvärld stadd i delvis radikalt andra förutsättningar än dagens samhälle. Det gör inte boken obsolet. Dess rop om skeptiskt tänkande beträffande alla idéer och försanthållande är minst lika relevant i dag som det en gång var. Russell ger rådet:

”En ung man bör lära sig att betrakta alla frågor såsom oavgjorda och att följa ett resonemang till slut, vart det än leder.”

Det gäller för oss också: unga män, unga kvinnor, ja, gamla män och gamla kvinnor också: för alla. Genom ett sådant skeptiskt förhållningssätt kan vi förhålla oss till även dessa delvis hoppingivande ord av Russell:

”Världen är full av kunskap av alla slag, som skulle kunna bringa en lycka som aldrig existerat sedan människan först uppstod; men gamla missanpassningar, snikenhet, avund och religiösa grymhet står i vägen.”

Och vägen för att komma till rätta med det som står i vägen torde ur Russells perspektiv vara klart: att genom kritiskt tänkande komma tillrätta med det som är galet, genomföra förändring med utgångspunkt från detta och därigenom skapa en bättre värld för alla.

* * *

Bertrand Russell skriver en alldeles speciell prosa. Den är gentlemannamässigt torr, men samtidigt full av underfundig humor och ironi. Det är den typ av humor som man kanske – fördomsfullt – i allmänhet tror sig hitta hos brittiska aristokrater. Hans rika produktion, klartänkthet och goda prosa torde ha samverkat för att ge honom nobelpriset i litteratur 1950.

Och fastän det närmar sig ett sekel sedan Russell skrev Skeptiska essäer, behåller de en fräschör, oaktat de många tidstypiska formuleringarna, som väl inte kunnat komma ur trycket i dag.

Åtminstone känner jag en förnyad energi att förhålla mig skeptisk till alla idéer efter att ha läst denna essäsamling. Och då inte enbart beträffande religiösa antaganden, utan antaganden i allmänhet. Och det är ju alltid nåt.
– – –
Skeptiska essäer (eng. Sceptical Essays), Bertrand Russell. Övers. Anders Byttner. Natur och kultur 1950.