Omläsning: Egil Skallagrimssons saga

Jag läste om Egil Skallagrimssons saga, denna gång Atlantis utgåva, i översättning av Karl G. Johansson. Och jag fastnade särskilt för en serie händelser som skildras med början i kapitel 70. Nämligen när Egil drar i väg för att hämta norske kungens skatteuppbörd i Värmland.

– Låt mig försöka mig på ett litet referat!

* * *

Norske kungen Harald Hårfager har lagt under sig Värmland. I Värmland hade han en jarl, som skulle samla in skatt åt honom. Kungen skickade sändebud för att hämta in skatten, men alla dödades på vägen.

Kungen ber då en vän till Egil att ta på sig uppdraget att fara till Värmland. Men Egil, som den grymme, våldsamme viking han är, tar själv på sig det hela i vännens ställe. Fast kungen hade nog inte räknat med att Egils vän skulle utföra uppdraget, för kungen ville nämligen bli av med honom - och landsflykt hade varit alternativet till att vägra kungens order.

– Nåväl! Egil samlar ihop ett gäng och ger sig iväg tillsammans med några av kungens män. Det är vinter och snö överallt; det är hemskt svårt att ta sig fram. Och till råga på allt hinner sällskapet inte långt in i de djupa skogarna innan kungens män smyger sig iväg och försvinner i avsikt att lämna Egil och hans mannar åt sitt öde.

Efter ett tag kommer Egil och karlarna till en gård. Där bor en man vid namn Årmod, som erbjuder dem att stanna där över natten. Årmod bjuder gästerna på mat och nåt att dricka, men han ojar sig mycket över att han inte har någon öl att bjuda på.

Besynnerligt nog visar sig dock Årmod likväl ha öl hemma, och när gästabudet pågått ett tag kommer också det på bordet. Det blev ett djävla drickande, kort sagt. Och Årmods folk verkar försöka supa Egils folk under bordet. – Om det nu var detta eller lögnen om ölet som irriterade den av svåra humörsvängningar drabbade Egil må vara osagt, men han trycker upp Årmod mot väggen, spyr på honom så att det sprutar honom i ansiktet,

"i ögonen och näsan och i munnen och det rann ned över bröstet."

Sen bad Egil om mer att dricka, inför de förtrutna huskarlarna. Han drack så länge han fick mer, och sen gick hela sällskapet och lade sig att sova i ladan.

* * *

Nästa morgon är Egil tydligen fortfarande förbannad på sin värd, för med draget svärd går han in i Årmods sovrum, drar honom i skägget och trycker honom mot en bänk. Sen skär Egil av Årmod skägget och kröker fingret och drar ut hans ena öga, "så att det låg ute på kinden".

– Det faller sig därefter tämligen naturligt att Egil och hans beväpnade sällskap drar från gården. Och frampå dagen kommer de till en annan gård. Och där bor en viss Torfinn.

Torfinn ger Egil och de andra mat och hästarna de har med sig får foder. Det verkar som att den vildsinte Egil och bonden Torfinn kommer väl överens, för liksom i farten passar Egil på att medelst runmagi bota bondens sjuka dotter.

Egil får emellertid också veta att Årmod skickat folk som ligger i försåt för honom ute i skogen. De är naturligtvis ingen match för några käcka vikingar, som lyckas ta livet av två av dem, under det att resten flyr.

* * *

Och så var det dags för den tredje gården: nu kommer man till bonden Alf, och efter en övernattning hos honom kommer man ytterligare en dag senare till kung Harald Hårfagers jarl i Värmland: Arnvid.

Jarl Arnvid visar inte alls veta vad som hänt med kungens tidigare sändebud. Han hade ju minsann gett dem skatteuppbörden och sen hade de dragit därifrån. Men han var inte den som var den: även Egil fick med sig silver och pälsar att ta med till kung Harald, fastän Egil konfronterat jarl Arnvid med att det nog var han själv som sett till att sändebuden aldrig nådde tillbaka till Norge.

Egil hade inte fel. Så snart han och de andra lämnat jarl Arnvid sänder denne sitt folk efter dem för att ta deras liv. Resan gick bra tills Egil kom tillbaka till bonden Alf. Denne avrådde bestämt Egil från att fortsätta, för Alfs folk hade sett många spår i snön på stora stigen genom skogen. Men vi känner ju vid det här laget Egil för väl för att tro om honom att han skulle avstå från resan för en sån saks skull.

De ger sig iväg på oländig väg, och hamnar naturligtvis i ett bakhåll, där jarl Arnvids mannar attackerar Egil och de andra från två håll. Men räds ej, lilla hop! – Egil slår först ihjäl åtta män, sedan fäller han tre till med stenar och därefter elva ytterligare. Egils folk förefaller ha dräpt tre angreppsmän. Själva kom de undan med några blessyrer.

Sen gick resan galant. De tog in igen hos bonden Torfinn, där dottern nu helt kvicknat till. Och med hjälp av Torfinn och hans son tog de sig oskadda förbi Årmod och dennes huskarlar, som på grund av övermakten satt hemma och tryckte. Och så var Egil med sitt sällskap snart hemma igen.

* * *

– Kung Harald Hårfager fick naturligtvis veta hur hans jarl förfarit med skatteuppbörden och hans sändebud och drar till Värmland med en stark styrka vilket resulterar i att jarl Arnvid flyr och de bönder som ställt sig på tvären får betala dryga böter.

Om nidstången

I Egil Skallagrimssons saga är Egil invecklad i en komplicerad och blodig fejd med norske kung Erik Blodyx (ca. 895-954). Vid ett tillfälle reser Egil en så kallad nidstång mot kungen. Detta är den utförligaste beskrivningen vi äger från nordisk medeltid, över hur en sådan akt gick till.

"[Egil] tog en hasselstång i händerna och gick ut på en klippkant som var vänd mot land. Han tog ett hästhuvud och satte på stången. Sedan läste han en ramsa och sade: 'Här sätter jag upp en nidstång och nidet vänder jag mot kung Erik och drottning Gunnhild.' Han vände hästhuvudet in mot land. 'Jag vänder nidet mot landvättarna som bebygger landet, så att de alla går vilse och ingen ska hitta hem innan de har drivit Erik och Gunnhild ur landet.' Sedan stötte han ned stången i en bergskreva och lät den stå där. Han vände huvudet inåt land och ristade runor på stången och de säger hela ramsan."

Ur Egil Skallagrimssons saga, övers. Karl G. Johansson. 

Atlantis 1992. ISBN: 91-746-017-8. Kap. 57.

Egil Skallagrimssons saga antas vara nedskriven på 1200-talet, eventuellt av Snorre Sturlasson, och skildrar händelser som muntliga berättelser möjligen traderat intill dess, även om det är mycket omdiskuterat vilket värde texten har som historisk källa.

Bokrecension: Sällskap för en eremit | Frans G. Bengtsson

Sällskap för en eremit är en essaysamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Boken utgavs första gången 1938.

* * *

Det är sällan man hör talas om Frans G. Bengtsson. Utom möjligen när någon läst hans nyligen återutgivna klassiker Röde Orm, för övrigt ett mästerverk. Men Frans G. Bengtsson var inte endast romanförfattare, utan dessutom en stilsäker och skicklig essäist. Det är några av dessa essäer eller essayer som utgivits i Sällskap för en eremit.

* * *

I en sällsynt lyckad och intresseväckande essäsamling, som den här föreliggande, finns stil, innehåll, vederhäftighet och kunskap sammansmält till en skön enhet. Och jag använder ordet "skön" mycket medvetet, för Bengtssons texter är litterära skönhetsupplevelser. Inte i betydelsen pekoral, definitivt inte, utan i betydelsen att de är så utmärkt skrivna som texter gärna kan tänkas vara, med schvung, med ledighet utan slarv, koncisa utan att bli komprimerade, utförliga utan att bli långrandiga.

Essäerna är litterära i två betydelser.

För det första tar de ofta avstamp i konkret litteratur: en vis typ av böcker eller någon särskild bok, som Bengtsson sedan resonerar kring.

För det andra är de genom sin inneboende elegans själva litteratur av högsta karat. Essäerna fungerar som ett slags litterära, lärda kåserier eller krönikor: de är undervisande utan att bli magistrala, berättande och så långt jag kan bedöma vederhäftiga. I någon mån påminner Bengtssons sätt att skriva i Sällskap för en eremit om berättarglädjen hos Peter Englund i dennes essäböcker.

Kort sagt är upplevelsen av att läsa Sällskap för en eremit som att lyssna till eller rentav delta i ett lärt samtal i en bokhyllebeklädd salong, doftande av gammalt papper och cigarrök, där inredningen för övrigt består av djupa fåtöljer och lurviga mattor. En formidabel läsfest, alltså.

* * *

Så vad möter man då för typ av ämnen i Sällskap för en eremit? Jo, de är av brokigt slag...!

Bengtsson utreder frågan om marskalkämbetets historia i Frankrike, uppehåller sig en del vid det koloniala Indiens förflutna, upplyser om den besynnerlige Sir John Maundevilles reseberättelse från medeltiden, funderar på hur man bäst avnjuter en resa, bjuder på en exposé av litterära detektiver, framför sina uppfattningar om romaner och uttrycker därvid sitt gillande av den historiska och sitt ogillande av psykologiserande dito.

Vidare behandlar Bengtsson etymologiska frågeställningar, lyfter fram Lord Byrons storhet och brister, slår sig ner vid den store Schopenhauer, presenterar en översättning av en fornnordisk saga, berättar om Canterbury Tales och beskriver sina intryck i en något besynnerlig essä om brottningskonsten. Och mer, och mer.

Särskilt fastnar jag för några texter. En av dem är en nästan meditativ essä om den äldre Eddan, om vilken han skriver att

"[h]on är kärvt ordkarg, djupt gåtfull, barbariskt hård och högst majestätisk, med en syn på tillvaron som är mycket skild från vår."

Bengtsson skriver om hur svårtolkad denna skriftsamling är, och hur översvallande kommentarslitteraturen är, samt om verkets poetiska kraft.

* * *

Nästan trollbindande intressant är essän om Thugskulten i Indien och kampen mot densamma. Thugerna dyrkade gudinnan Bhowani genom att strypa resanden och begrava dem. Sysselsättningen gick i arv och en enskild medlem av kulten kunde mycket väl ha hundratals liv på sina samveten.

Bengtsson beskriver hur medlemmar av kulten som lovats straffrihet med obesvärad tydlighet och till synes lika obesvärade samveten för den engelska kolonialmakten gärna berättade om hur man bar sig åt som medlem i kulten, hur man till exempel hade ett civilt arbete största delen av året, men då och då tog ledigt för att ge sig ut och ta livet av folk.

* * *

Essän om resande är också givande. Bengtsson menar att man får mest ut av sin resa, inte genom minutiöst planerande, utan genom en slags medveten lättja. Han skriver:

"Två ganska säkra sätt att förstöra en resa äro dels att resa efter en bestämd resplan, dels att springa på museer."

Istället ska man ge sig iväg till en lockande plats, ägna platsen den tid man önskar, och sedan dra vidare så länge kassan tillåter. Vardagslivets stress och åtaganden bör man låta fara för barnets lediga spontanitet.

* * *

Slutligen bör jag nämna något om den ganska korta texten "Framför en bokhylla". I den resonerar Bengtsson om läsandet som sådant och lämnar råd om hur man bör ha det ställt med sina böcker. Bokhyllorna bör visa upp inte en "sportprestation" av samlande, utan blott de böcker man tänkt eller kan tänka sig att läsa om:

"Man skall inte sätta på hyllorna andra böcker än dem man tänker läsa en gång till."

Det kan måhända vara ett välbehövligt råd åt oss som äger dignande bokhyllor, men samtidigt uppskattar jag att omge mig med ett rejält referensbibliotek, även om jag sanningen att säga blivit duktigare på att sovra mellan böcker jag magasinerar och böcker som jag har framme. Slänga böcker kommer naturligtvis, menar jag, inte på tal annat än i extrema undantagsfall.

* * *

Totalt rymmer Sällskap för en eremit tjugo essäer, som trots sina emellanåt djuplodande ämnen av litterär eller historisk karaktär är mycket tillgängliga och läsvänliga.

Efter att jag läst dem känner jag mig faktiskt inspirerad, tubbad, motiverad. Skrivsättet är nämligen förebildligt, och jag kommer på mig själv med att känna: jag vill kunna skriva som Frans G. Bengtsson! — Det sker aldrig, men även den som siktar mot en avlägsen höjd och aldrig når dit kommer förhoppningsvis en aning närmare bara resan målmedvetet kommer igång, om så blott något steg. Man bör ha sina ideal. Jag vill dofta litteratur, såsom Frans G. Bengtssons essäer luktar litteratur.
– – –
Sällskap för en eremit, Frans G. Bengtsson. P. A. Norstedt & söner förlag 1958. 267 sidor.

Bokrecension: Tyranniet begär förtroende | Herbert Tingsten

Tyranniet begär förtroende är en antologi med artiklar av Herbert Tingsten (1896-1973), professor i statsvetenskap och 1946-1959 chefredaktör på Dagens Nyheter. Artiklarna är sammanställda och boken försedd med ett förord av Per Ahlmark (f. 1939).

* * *

För oss som inte var med när Herbert Tingsten var med och påverkade svensk opinion som publicist och skribent är en antologi som den Ahlmark satte samman i början av 90-talet välbehövlig.

Boken är dessutom på intet sätt snuttifierande, utan rejält omfångsrik. Den rymmer 68 artiklar och därtill tre tal i utdrag och ett fullständigt. Texterna spänner över en rad ämnen och över en lång tid: från trettiotal till sjuttiotal. En del texter är tidigare publicerade i de böcker som Tingsten själv utgav.

* * *

Det är påfallande hur Tingsten liksom förutser historiens dom och genom sitt oryggliga försvar för demokrati och öppenhet i allmänhet landar i slutsatser som, när vi nu ser tillbaka, förefaller hedersamma, modiga och intellektuellt hederliga.

Liksom Torgny Segerstedt dundrade mot nazismen på sin tid, dundrar Tingsten likt en haubits mot alla former av tyranni och förtryck, kanske främst sovjetkommunismen, men också svenska statens ljumma inställning till att tydligt ta ställning mot diktatur och för demokrati, det som kom att kallas "den tredje ståndpunkten".

För Tingsten är det en hederssak att kalla en spade för en spade och alltså att kalla en diktatur för en diktatur, och att vi som land rimligen bör sluta upp på de öppna demokratiernas sida i den världskonflikt mellan demokrati och diktatur som då pågick, snarare än att vankelmodigt och sturskt vägra att ta offentlig ställning. För honom måste neutraliteten efter kriget ses som "en eftergift för ondskan." Tingsten skriver på annan plats:

"I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam."

Men också i andra frågor ser Tingsten klart. Sin antikommunism till trots fördömer han lika konsekvent den amerikanska McCarthyismen och senator McCarthy personligen. Tingsten gisslar antisemitismen och andra former av rashat, till exempel apartheidregimen i Sydafrika. Hans stöd för Israel är vidare tydligt, liksom för de baltiska staternas rätt till självstyre – något som de vid tiden för författandet icke hade.

Det är väl naturligt att det andra världskrigets skugga färgar många av texterna i Tyranniet begär förtroende, i synnerhet de texter som skrivits under eller efter detsamma. Kriget blir då en naturlig referenspunkt också rörande de dagsaktuella skeendena som diskuteras. Sovjetkommunismen med sitt tyranni blir i Tingstens ögon en motsvarighet till nationalsocialismen.

* * *

Ett antal av texterna skrevs redan under och rentav före andra världskriget. En intressant och bländande ilsken sådan är en recension från 1937 av upptäcktsresanden Sven Hedins bok om sin resa i det nationalsocialistiska Tyskland. Tingsten kallar Hedins bok för den sämsta som utgivits om Nazityskland, han pekar på de många bristerna och förklarar varför de är brister och avslutar med att deklarera att han inför boken blott känner "äckel och indignation."

* * *

Tingsten skrev en elegant men avancerad prosa. De långa meningarna med sina bisatser saknar emellertid inte snärt, i synnerhet inte när han på något vis låter prosan tjänstgöra i polemiskt syfte. Det slår mig att Tingstens språk ändå ställer krav på en måhända slö tidningsläsare: det kräver uppmärksamhet, och när det får den uppmärksamheten sugs läsaren lätt in i hans argumentation.

Tingsten utgår vidare i sina reflexioner gärna från det han läst; han håller sig uppenbarligen ajour med tryckpressarnas frukter, och det är omvittnat att han var en bokslukare av rang. Beläsenheten ger honom också rejäla insikter i historiska händelseförlopp, som han gärna använder sig av och beskriver i små historiska exposéer.

* * *

Tingstens blev ödet att av sina efterkommande göras till paria. Tingstens liberalism och otvetydiga inställning till öststaterna passade inte en offentlighet som intog en tredje ståndpunkt — alltså varken kunde tänka sig att ställa sig bakom de västerländska demokratierna med USA i spetsen, eller de sovjetiska östblocket. Man gjorde det bekvämt för sig, genom att tiga och då och då undslippa sig kommentarer om fördelar med livet bakom järnridån, blandat med ett och annat ord av kritik.

Så Tingsten tegs det om. Det är sorgligt i sin egen rätt, men också sorgligt vad beträffar idédebatten i svensk offentlighet. In Tingstens texter finns en kraft som vibrerar och verkar ännu i dag, även efter att Sovjet till sist föll, liksom Sydafrikas apartheidsystem och andra ting som Tingsten reagerade mot.

Fortfarande manar Tingsten genom sina texter läsaren att ta ställning, att inte böja sig för tyranni, för det som vill hämma friheten. Han förmår läsaren att försöka anlägga de stora perspektiven, att vara ärlig mot sig själv men även mot omvärlden. Och att ta ställning. Det är ett arv så gott som något.
– – –
Tyranniet begär förtroende, Herbert Tingsten. Inledning och urval av Per Ahlmark. Ratio 1995. ISBN: 91-7568-050-5. 355 sidor.

Bokrecension: Gärningsmän | Harald Welzer

Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare (ty. Täter. Wie aus ganz normalen Menschen Massenmörder werden) är skriven av den tyske socialpsykologen Harald Welzer (f. 1958) i samarbete med sociologen Michaela Christ. Boken utgavs i Tyskland år 2005 och i Sverige 2007.

* * *

Gärningsmän är en saklig och mycket detaljerad genomgång av hur förintelsen rent socialpsykologiskt blev möjlig. Bokens syfte är inte att peka ut monster, utan att förklara att de som utförde folkmordet i mångt och mycket var vanliga människor som rentav sällan efter kriget upplevde några större bekymmer kring vad de varit med om, till skillnad mot deras överlevande offer.

Welzers bok handlar alltså om att förklara de psykologiska processer som är förutsättningen för att massmord i gigantisk skala skall vara möjlig.

Just genom sin saklighet blir Gärningsmän åtminstone för mig ovanligt kraftfull. Welzer beskriver i detalj hur insatsgrupperna arkebuserar barn, vilka praktiska problem det innebar att skjuta ihjäl tiotusentals personer, hur gärningsmännen själva tänkte och kom att tänka kring sin egen medverkan i förintelsen av ett helt folk, hur det är möjligt att en person som endera dagen nog vridit sig i ångest över utsikten att behöva skjuta hundratals personer några veckor senare var en fullt fungerande massmördare. Och mycket annat sådant.

Fokus ligger just på insatsgrupperna, som bakom östfronten ledde utrensningsaktioner. Den industriella utrotningen i läger antyds, men Welzer ser insatsgruppernas aktioner som förutsättningen för Treblinka, Sobibor och de andra helvetesplatserna, som delar av samma helhet.

* * *

Vi finner genom Welzers genomgång och analyser att en mängd olika socialpsykologiska faktorer inverkade på att det som skedde faktiskt blev möjligt och skedde.

En av de faktorerna är att gärningsmännen själva upplevde att de inte agerade mot sin egen moral, utan tvärtom agerade moraliskt. Den moral de antagit var den nazistiska ideologins moral, enligt vilken det var nödvändigt, ehuru möjligen otrevligt, att förinta judarna, eftersom de ansågs vara ett hot mot det egna folket.

Gärningsmännen upplevde sig således aldrig som onda, utan som om de helt enkelt gjorde vad som förväntades av dem inom det värderingssystem som rekordsnabbt spred sig i och med den nationalsocialistiska ideologins genombrott i Tyskland. De agerade i sin egen sociala miljö normalt; de få som avvek agerade enligt samma premisser abnormt.

* * *

Något annat som spelar roll, förstår vi, är det stegvisa initierandet i gärningarna. Har du en gång fått en person att arkebusera en annan person, är det oändligt mycket lättare att få personen att göra det ytterligare en gång och åtskilliga gånger fler. Alltså: tar man väl det första steget är man benägen att ta ett steg till och omsider även det sista steget.

Människan, förstår vi på Welzer, ändrar ogärna sina val, när hon väl fattat dem. Har man en gång accepterat att det är nödvändigt att arkebusera judar, så omvärderar man sällan beslutet, fastän proportionerna på arkebuseringarna sväller till absurd omfattning. Från att avrätta en enskild judisk familj till de extremt omfattande massmorden på tiotusentals judiska män, kvinnor och barn i Babij Jar är det inte en artskillnad, psykologiskt, utan en gradskillnad.

Ytterligare något att väga in är den mycket utarbetade ansvarsfördelning som skedde i insatsgrupperna, där varje enskild individ ansvarade för sin mycket avgränsade uppgift: någon körde transporterna, någon ledde judarna fram till arkebuseringsplatsen, någon försåg skyttarna med ammunition, någon sköt faktiskt - men på order av någon annan, och så vidare.

På det viset kunde var och en säga: jag körde bara lastbilen, jag bar bara ammunition, jag gjorde bara som jag blev beordrad, och så vidare. Därmed fördelas också det moraliska ansvaret mellan de deltagande i aktionen. Utöver det infinner sig möjligheten att hävda att andra inom gruppen i själva verket var värre: de kanske sköt av sadism, medan man själv bara agerade av tvång, och så vidare.

* * *

Just tendensen att lyda när man blir beordrad att göra något analyseras ingående i Gärningsmän. Och också där är det fråga om en ansvarsfördelning: man lyder för att man förväntas göra det, man lyder för att det är det korrekta att göra i den konkreta vi-grupp man befinner sig i, och så vidare. Det sociala trycket skapar då också en slags möjligen ofrivillig frivillighet även när man haft möjlighet att avstå från att medverka.

Dessutom avhumaniseras offren samtidigt som förfarandet vid avrättningarna görs alltmer effektivt och därmed allt mindre personligt. Klyftan mellan vi och de blir på så vis så vidgad som möjligt.

Det är när klyftan på något sätt minskas, berättar Welzer, som gärningsmännen verkar få problem: till exempel när någon i ett barn får associationer till sitt eget barn. För att massmorden ska vara möjliga, måste offren förbli Fienden, ett hot mot den egna gruppen, snarare än Medmänniskor.

* * *

Welzer skriver en relativt tung prosa med långa meningar, långa ord och inskjutna bisatser. Det gör att boken inte är särdeles lättläst, ens för en van läsare. Därtill kommer att ämnet behandlas på relativt hög abstraktionsnivå, som kräver ett vaket förhållningssätt till texten om man inte snabbt ska tappa tråden i resonemangen.

Texten är också försedd med en mycket stor mängd fotnoter, nämligen 528 stycken fördelade på drygt 250 sidor prosa, vilket naturligtvis är utmärkt och möjliggör för den intresserade att få fördjupningar samt att gå till källorna och se vad Welzer bygger sin framställning på.

* * *

Gärningsmän ger oss värdefulla insikter. En oändligt viktig lärdom är att gärningsmännen inte var monster utan i de absolut flesta fallen psykologiskt normala människor i en socialt extremt ovanlig situation.

Därigenom går de också att förstå: de är inte nödvändigtvis några naturens nycker, sadister, aberrationer, utan människor som agerar i enlighet med vad som förväntas av dem på grund av den socialpsykologiska kontexten, som består av en mängd olika, mot samma mål samverkande, faktorer.

Den hisnande tanken inställer sig med nödvändighet: om jag är någorlunda psykologiskt normal, och de då var någorlunda psykologiskt normala, vad är det då som hindrar att jag inte varit en av dem, om jag befunnit mig där och då? Och vad kan jag göra för att undvika att någonsin hamna i en situation där jag blir som en av dem - dessa normala män i ett extraordinärt sammanhang där exempellös grymhet blev normen?

Welzer ger en antydan till lösning: individuell autonomi. Jag förmodar att det betyder att man bör odla förmågan att lära sig att värderingsmässigt stå eller ställa sig utanför sin egen sociala kontext.

Förmågan till genuin autonomi är dock inte medfödd, förklarar Welzer vidare. Den grundas i tidiga år genom förmågan att knyta an till andra människor och känna tillit. Så länge inte alla garanteras en barndom där sådant är möjligt, verkar Welzer mena, står den sociala kontextens nästan totala makt över individen fast som ett psykologiskt faktum.

Det må deprimerande nog dränera hoppet om att vi kommit ifrån den potentiella möjligheten till återupprepanden av allt det som är möjligt för människor, och det kollektiva utförandet av massmord är möjligt.
– – –
Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare, Harald Welzer i samarbete med Michaela Christ. Övers. Svenja Hums. Daidalos 207. ISBN: 978-91-7171-265-1. 311 sidor.

Bokrecension: Trolldomsprocesserna i Sverige | Bengt Ankarloo

Trolldomsprocesserna i Sverige är Bengt Ankarloos (1935-2008) doktorsavhandling från 1971. Ankarloo blev sedermera professor i historia vid Lunds universitet med häxprocesserna som specialitet. Avhandlingen är utgiven som band nummer 17 i serien Rättshistoriskt bibliotek.

* * *

Det stora oväsendet är det historiska epicentrum då häxprocesserna rasade som värst i Sverige. Mellan åren 1668 och 1676 uppspårades, jagades, dömdes och avrättades framför allt kvinnor i Norrland och ner mot Stockholm för samröre med djävulen.

Ankarloo belyser och plockar isär skeendet, vrider och vänder på det och grundforskar i urkunderna och presenterar sina resultat i en något trögläst men mycket detaljrik och intressant avhandling: Trolldomsprocesserna i Sverige.

* * *

Häxprocesser hade förvisso förekommit under lång tid före det stora oväsendet under andra hälften av 1600-talet, men just då antog häxjakten nya proportioner. Barn trädde fram och vittnade om att de blivit förda till Blåkulla på häxsabbater och redan förhörda häxor angav nya häxor.

Och fenomenet spred sig från trakt till trakt, som Ankarloo påvisar. När det till sist blev uppenbart att barnen helt enkelt fabulerade upphörde processerna hastigt. De hade då nått Stockholm.

* * *

Trolldomsprocesserna i Sverige är detaljerad och går inte bara på djupet utan på bråddjupet med processerna, inte minst de juridiska aspekterna, såsom förhörsmetoder, domsgrunder, etc.

Texten är uppdelad i tre huvuddelar: en behandlar tiden fram till häxprocesserna och sätter in dem i sin historiska kontext, en hanterar förloppet under det stora oväsendet kronologiskt och ytterligare en behandlar samma period tematiskt.

* * *

Genom Ankarloos framställning blir det uppenbart att det fanns de som var kritiska till vad som hände. I allmänhet hittades dessa kritiker bland den juridiska expertisen. Ankarloo nämner förvisso den i senare tid så framlyfte Urban Hiärne, men betonar också att han var långt ifrån först eller ensam om att på allvar ifrågasätta rimligheten i häxerierna.

I allmänhet kan man dra slutsatsen att den kyrkliga makten tillsammans med allmogen var pådrivande i processerna, medan de sekulära ämbetsmännen agerade bromsande. Mot främst slutet av perioden märks förvisso också en prästerlig opposition.

Det tänktes att det fanns tre olika former av trolldom: pactum (att försvära sig till djävulen), maleficium (att med trolldom orsaka skada) samt barnaförande (att föra med sig barn till Blåkulla).

Hundratals och åter hundratals personer förhördes, emellanåt med hjälp av tortyr, och omkring 240 personer avrättades - främst genom halshuggning med efterföljande brännande på bål. Endast ett dokumenterat fall ger vid handen att man bränt någon levande på bål, och det skedde i Stockholm mot processernas slut.

Tortyren var emellertid av begränsad, om än obehaglig, art, och användes mest för att tvinga fram bekännelse ur personer man ansåg överbevisade om skuld.

Tortyren skedde i regel i form av åtskruvning av fingrar eller handlovar, eventuellt med upphängning, alternativt i form av sömnberövning. En psykologisk variant som kom till bruk var att man ledde ut en icke bekänd men – som man tyckte – överbevisad häxa till avrättningsplatsen samtidigt som man intalade henne att det var dags att döda henne. Bekände hon då, så dödades hon. Bekände hon icke, fördes hon tillbaka.

Dessa hiskligheter som syftade till att få de anklagade att erkänna skedde av någon slags omsorg om deras själar: att gå i döden utan bekänna sin skuld tänktes leda till de avrättades eviga förtappelse, medan den som bekände kunde räkna med en salig hädanfärd. Att bekänna sågs som något gott, att förneka kunde ses som att djävulen i själva verket förhärdade den anklagade.

När den fullständiga omvändelsen i processen nåddes ledde det till att ett antal tidigare vittnen avrättades, bland annat den kringvandrande s.k. Gävlepojken, som pekat ut häxor mer eller mindre till professionen.

* * *

Ankarloos avhandling är, som redan antytts, inte alldeles lättforcerad. Språket är strikt akademiskt och en aning gammaldags. Det utmärks också av en viss lärdomsaristokratisk inställning, så översätts till exempel endast undantagsvis citat på latin.

Redan på 70-talet torde det varit relativt vanligt med historiker som inte nödvändigtvis talade tillräckligt bra latin för att tillgodogöra sig latin utan åtminstone bifogade översättningar, varför valet att inte översätta i dag synes en aning besynnerligt.

* * *

Det är omöjligt att läsa en så ingående genomgång av häxprocesserna utan att åtminstone i någon mån förfasas över hur lätt ett fenomen av det slaget kunde spridas, och hur långt den kunde gå. De underliggande religiösa föreställningarna i kombination med en alltför stor tilltro till barnens vittnesbörd leder till omkring 240 avrättningar av människor som vi nu vet var oskyldiga, även om de själva i något fall kanske trodde sig ha slutit förbund med den onde.

Samtidigt är det viktigt, för den som vill se händelserna ur ett historiskt perspektiv, att inte anlägga ett anakronistiskt perspektiv.

Lika självklart som det i dag är för oss att häxsabbater med djävulen inte existerar, lika självklart var det för människor då att djävulen fanns, att han agerade och att man kunde ha en relation med honom. Samtidens kyrkliga och sekulära myndighetspersoner delade den uppfattningen, de som var kritiska inom båda lägren ifrågasatte inte detta, utan snarare omfattningen och den faktiska situationen och om barnen verkligen talade sanning.

Men trodde man barnen och angivelserna var det ur samtidens perspektiv en skyldighet att agera, eljest riskerade man rikets säkerhet: Gud kunde annars drabba nationen med högst påtagliga hemsökelser.

* * *

Om man måhända skulle försöka sig på en reflexion kring vad man kan lära sig av denna svåra tid, kan det möjligen vara att det båtar att ställa sig utanför tidens föreställningar, att vara källkritisk även när någon säger något som bekräftar ens egen världsbild, att inte låta sig svepas med av en tung opinion.

I häxprocessernas tid ledde frånvaron av dessa spärrar till massdöd. Det kan vara den förlängda konsekvensen av att låta sig föras med på okritiska vågor mot okänt slutmål.
– – –
Trolldomsprocesserna i Sverige, Bengt Ankarloo. Rättshistoriskt bibliotek, bd 17. Utgiven av Institutet för rättshistorisk forskning 1971. 355 sidor.

Bokrecension: Flyktförsök | Herbert Tingsten

Flyktförsök: Notiser 1971-1972 är skriven av Herbert Tingsten (1896-1973), legendarisk tidningsman och intellektuell.

* * *

Under det att synen blev allt sämre lät dock Tingsten då och då på sin ålderdom ge ut ett slags tankeböcker: böcker med funderingar, notiser, förklaringar, fördjupningar. Flyktförsök är en sådan bok, och den sista. Tingsten avlider i jultid 1973, året efter att volymen utkommit.

Flyktförsök innehåller allt från inlägg i politiska diskussioner till högst privata betraktelser över sitt liv i Frankrike tillsammans med hustrun Gerd. Somt är publicerat tidigare, mycket är nytt. Tingsten rör sig obehindrat mellan storpolitiken och det privat intima. Det gör att man hela tiden ser människan vid pennan framför sig: ångestriden och med dödsskräck, men klarsynt och tydlig.

* * *

Vad gäller det mer uttalade politiska skriftställeriet i Flyktförsök bjuder Tingsten inte minst på fördjupningar av tankar han förut presenterat: ett slags kommentarer av hans åsiktsbatteri. Han bjuder på historiska analyser och förklarar varför han tänkt si eller tänkt så i olika ämnen. Alltjämt orädd kan han skriva:

"... att segra genom att följa majoriteten och vara lyhörd för dagens opinion är för mig ingenting avundsvärt."

I Flyktförsök återvänder Tingsten till sitt försvar för staten Israel, hans opinion för ett NATO-medlemskap, men kanske främst till sitt obändiga försvar för demokrati och kapitalism och sin avsky för alla slags absolutistiska ideologier, vare sig de kallats nazism, fascism eller kommunism. I den berömda "tredje ståndpunkten" ser han främst en antiamerikanism som inte klart tar ställning för demokratin genom att hysa alltför stor medkännande förståelse för östblockets sovjetiska diktatur.

Och diktaturer är synbarligen bland det värsta Tingsten vet, mot dem har han i långliga tider höjt sin röst. Han skriver:

"I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam."

Det är vidare uppenbart att Tingsten var en bokslukare av stora mått, åtminstone intill dess att synen blivit så dålig att han i allt större utsträckning fått ägna sig åt att lyssna till böcker på band eller upplästa av nära och kära. De litterära exkursionerna och referenserna är frekventa, emellanåt jämför han olika böcker och förhåller sig till deras innehåll.

* * *

Men Tingsten blir också mycket privat i vissa anteckningar.

Han skriver öppenhjärtigt och ohöljt om sin ångest, däribland hans dödsångest. Han berättar om hur skrivandet och ruset hjälper honom mot nervproblemen liksom samvaron med den älskade hustrun och nära vänner. Han kan också uppehålla sig vid skildringar av samtal med lokala fransmän, såsom behaget i att konversera om olika viner. I en annan notis skriver han och om en udda, halvtam duva som han sett i en affär.

* * *

Det är en behaglig prosa som den gamle intellektuelle tidningsmannen tillika professorn skriver. Här slår han inte på krigstrumman såsom han måhända förut gjort, själv medveten om sin tidvisa brist på medkänsla. Nej, i Flyktförsök är han fundersam. De stilistiskt säkra, ärliga och självrannsakande notiserna utvecklar sig gärna till ett slags kloka små meditationer.

Den gamle opinionskrigaren Tingsten har nog undervärderats efter sin exit från samhällsdebatten. Men att förpassa honom till förflutenhetens skuggor är onödigt, när både hans privata funderingar kring livet och döden, och hans politiska åsikter samt hans uppfattningar om samhället ännu har bäring och kan besökas och konsulteras för både insikter och inspiration.
– – –
Flyktförsök: Notiser 1971-1972, Herbert Tingsten. P. A. Norstedt & Söners förlag 1972. ISBN: 91-1-725682-8. 184 sidor.

Bokrecension: Taras Bulba | Nikolaj Gogol

Nikolaj Gogol

Taras Bulba är en kortroman av Nikolaj Gogol (1809-1852). Boken utgavs första gången i en serie år 1835. Den omarbetades och utgavs på nytt 1842. Jag har läst en översättning av Carl-Elof Svenning (1904-1984).

* * *

Handlingen i Taras Bulba fokuserar på zaporogkosackerna och Taras Bulba själv, en av deras militära ledare. Bulba har de två sönerna Andrij och Ostap, som studerat i Kiev, men nu återvänt hem för att bli fostrade i den kosacktradition och kamratskap som de har fötts till.

Fadern och sönerna sätter sig tillsammans med kosackhorder snart i rörelse mot polacker och är med om en blodig belägring. Andrij blir där invecklad i ett Romeo och Julia-drama med en polsk adelsfröken och byter sida. Samtidigt drar halva kosackhären  i väg för att jaga tartarer som anfallit deras hemmabas. Belägringen fortsätter, blir allt blodigare och leder i förlängningen till tunga öden för både Taras Bulba och hans två söner.

Huvudpersonen Taras Bulba tecknas med breda penseldrag. Han är uppenbarligen en väldig krigare, kärv och utan pardon mot dem som går emot honom. Han äger också sina kosackers lojalitet och aktning.

Kosackerna utmålas i Gogols skildring som halvbarbariska vikingaliknande horder med smak för rus, krigiska dåd och rikedom. Romanen skall väl vara en aning slavofilt hagiografisk, men det är ändå svårt att känna någon större sympati för detta stenhårda släkte av krigare.

I berättelsen är hela tiden den ortodoxa tron närvarande. Det är för denna som kosackerna menar sig strida, för tron och för jorden. Det får till konsekvens att alla andra folk nedvärderas, och mest nedvärderas judarna: Taras Bulba fullkomligt svämmar över av kosackernas antisemitism, en svada som i dag är tämligen svårsmält – ehuru kosackernas inställning till det judiska folket mycket väl kan vara historiskt korrekt.

* * *

Det förefaller som att Gogol i sin skildring av de ukrainska zaporogkosackerna hämtat material ur de historiska skeendena, även om huvudpersonen Taras Bulba är en fiktiv gestalt. Angivelser i texten gör gällande att berättelsen bör utspela sig under i huvudsak första hälften av 1600-talet, även om det nog är möjligt att Gogols inspiration inte begränsas till den tiden, vilket också möjligen förklarar att andra menar att boken utspelas på 1500-talet.

* * *

Gogol skriver sin Taras Bulba med ett mustigt och hastigt språk. Prosan viner som hugg med värjor genom luften. Skildringen är realistisk, om Gogol än ej tvekat vad gäller att uttrycka rejäla proportioner.

Personskildringarna är grovhuggna, men är inte förfelade – ty personerna som skildras är förvisso grovhuggna själva. Och om det en gång var meningen att man skulle känna sympati med den prövade Taras Bulba, så gör åtminstone inte jag det i dag. Hela hans föreställningsvärld känns främmande, våldet bjuder emot, den uppstyltade inställningen till mannamodets dygdighet känns tämligen mossbelupen.

Så är då Taras Bulba en våldsam äventyrsbok som fortfarande går att läsa med behållning, men som likväl känns svårt ålderstigen. Mest får man möjligen ut av den som en källtext till hur man ville framställa zaporogkosackerna som ett slags friborna hjältar i Gogols egen tid — fastän de för oss genom romanen snarast framstår som ociviliserade vildar.
– – –
Taras Bulba, Nikolaj Gogol. Övers. Carl Elof Svenning. Fabel Bokförlag 1993. ISBN: 91-7842-1527. 154 sidor.