Bokrecension: Hedendom

Hedendom är skriven av Elin Silén.

Det fanns en tid när kristna människor åkte till avlägsna platser för att frälsa hedningar. Och med hedningar menade de alla som inte bekände den kristna tron, möjligtvis med undantag från judarna. Elin Silén beskriver i en reseberättelse utgiven 1925 sina möten med hedendomen i Ceylon (Sri Lanka) och Indien.

Nu säger inte Hedendom särskilt mycket om icke-kristna religioner, men dock en hel del om en kristen missionärs inställning till de kulturer de kom att verka i och de religioner de mötte. I det aktuella fallet buddhism och hinduism – två religioner betydligt äldre än kristendomen.

Silén tycker inte om de främmande religioner. När hon besöker den heliga tandens tempel i Kandy, Ceylon, hör hon den buddhistiska musiken. Hon kommenterar den:

»Mig berör den fullkomligt pinsamt och påtvingar mig en underlig förnimmelse av onda andemakter.« (sid. 5)

För Silén är det en självklarhet, att den främmande religionsutövningen inte bara är tomhet, utan ett aktivt kontaktsökande med sataniska krafter.

Nedlåtenheten gentemot de främmande religionerna är påtaglig. Hon häcklar templens belysning; tempelhallarna i Indien är »upplysta av elektriskt ljus, inmonterat i obeskrivligt banal och tarvlig armatur« (sid. 10) Och när Silén själv inte får tillträde till en helig plats, reserverad för hinduiska troende, och märker att hennes guide dock får komma in, blir guidens affirmation av hennes fråga om detta »en hel värld av överlägsenhet och rasstolthet« (sid. 15).

Silén träffar på en skara troende på väg till templet. Hon kommenterar deras utseende:

»Och se på dem, när de komma ut igen! Vad har skett med dem? Vilken makt har rört vid deras själar? Deras ansikten äro på något sätt förvandlade — de äro hårdare, stramare, de ha ett stänk av elakhet och plumphet. Allt styggt och mörkt, som människosjälen gömmer på, tycks ha sökt sig upp till ytan under inflytande av den makt, som de därinne mött.«

Inte heller prästerna klarar sig undan kommentarer:

»Se deras ansikten, dessa fina, förnäma, intelligenta rasansikten — se hur djuriskt råa, hur elakt cyniska, hur djävulskt högmodiga de se ut! När deras blick faller på oss vita, är det, som flöge det en blixt av hat över deras drag [Och sammanfattningsvis:] Här är hedendomen. Den är ej tempel, ej bilder, ej riter. Den är en andemakt, som betjänar sig av allt detta. Den är Satan själv.« (sid. 16)

Silén fortsätter på denna väg att ösa galla över hedningarna. Hon ser och förfasas över prostitution i religionens namn, och kommenterar att det visst sker mycket djävulskt i kristna länder, »[m]en det sker dock icke i religionens namn.« (sid. 18) Större historielöshet får man leta efter!

Och så är Siléns berättelse. Hon kvävs av hedendomens styrka i det hedniska landet: det vill säga, hon kvävs av buddhismen och hinduismen i buddhismens och hinduismens egna länder, där hon är främling. Med självklarhet läser hon i blicken hos en asket: nog ser han ut att vilja fråga henne om en frälsning och frid som han inte nått? (sid. 32)

Vid ett tillfälle får Silén faktiskt möjlighet att missionera. Någon frågar henne om de tror på Vishnu. Nej, säger hon, de tror på Kristus. Ja, säger frågeställaren, det gör han också, för Krishna och Kristus är samme Gud. Nej, säger hon, och berättar att Jesus är den ende Gudens Son. Frågeställaren fångas då upp av en skrattande präst, och Silén drar därifrån med sitt sällskap, i fruktan för de nyfikna som samlats omkring dem. Ett gäng präster som går mot dem tycker hon ser ut som om de vill krossa henne med vrede och hat. Och allt det här lägger sig över Siléns hjärta som ett klippblock, och hon utbrister i texten, att Gud är död. Det hindrar henne emellertid inte från att bryta ut i en lovprisning som får avsluta hennes text.

Hedendom är utgiven av Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag. Slik text som återfinns i häftet är alltså något som kommer direkt från ett av Svenska kyrkans förlag, varför den rädsla för det främmande, den rasism och den obegripliga oförståelse för främmande seder och bruk som Silén ger uttryck för inte torde ha stuckit dåtidens kyrkliga etablissemang särdeles mycket i ögonen. Vad man önskar att Silén varit kapabel att göra, är att anta perspektivet som senare kom att föreslås av John W. Loftus med The Outsider Test for Faith, och alltså på samma sätt som hon ser på de främmande religionerna med ögon som står utanför, försöka se på sin egen religion ur ett utifrånperspektiv: kanske skulle hon då ha upptäckt, att religion är religion är religion. Det gör det ytterligt svårt att med en religion som stöd häva sig upp över en annan.
– – –
Hedendom, Elin Silén, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1925. (Ej ISBN)

Några steg från civilisationens slutgiltiga förintelse

Läser On the Beach av Nevil Shute, en undergångsskildring från 50-talet... En stillsam berättelse om en värld som gått åt helvete efter ett intensivt kärnvapenkrig; nu sprider sig det radioaktiva nedfallet: norra hemisfären är nästan folktom, men nere i Australien väntar man ut de sista månaderna innan Döden tagit sig också dit... Och folk fortsätter sina liv, planerar för framtiden, och ignorerar kunskapen om att något nästa år inte kommer. Kanske är det just så det hade blivit, om undergången realiserats på just det här viset. Kanske inte alls.

Fortsätter läsa, fortsätter att se hur det går för dem som lever några steg från civilisationens slutgiltiga förintelse.

Dystopier slutar inte att fascinera mig.

Bokrecension: Orden

Orden är en självbiografisk barndomsskildring av Jean-Paul Sartre. Jag har tidigare fört boken på tal i inlägget Sartre, där det även finns två utdrag ur boken.

Sartre är en av de författare som jag inte stiftat tillräcklig bekantskap med. Men nu har jag i vilket fall läst Orden, där han beskriver sin uppväxt i en parisisk borgeskapsfamilj. Titlen Orden är synnerligen väl vald. Det är också de två avdelningarna som boken består av: »Läsa« och »Skriva«. För Sartre verkar ha varit en ensam grabb. Faderlös, uppvuxen nästan symbiotiskt nära sin mor, övervakad av sin patriarkale, tyskättade morfar, som arbetade som lärare och översättare, och vars myllrande bibliotek blev ett tillhåll för Sartre under de här åren.

Sartre fängslas av böckernas värld: det verkar som om den nästan blir lika verklig för honom, som verkligheten själv. Han hittar sina hjältar, och skapar sina hjältar; de heroer som han själv spelat i ensamma skådespel, hittar han snart i de texter han skriver. Som barn blir han en litterär existens. Men Sartre framhåller att han inte var ett snille. Han gör mediokert ifrån sig i skolan, till sin morfars stora och illa dolda förtrytelse. Men utvecklar en enorm framtidstro när det gäller hans eget skapande. Han kommer att bli en stor författare, varje verk han åstadkommer måste bli bättre än det han senast skrivit, något som den vuxne Sartre själv kommenterar i texten – med att så är det fortfarande. Den unge Sartre såg sin berömmelse som postum.

Orden är en till omfånget liten bok. Men den är också tätt skriven, i kompakta men långa sjok av text. Den är inte svårläst, men ger ett mycket intensivt intryck. Den lillgamle, unge Jean-Paul Sartre blir mycket trovärdig för läsaren. – Jag önskar nu att jag kunde mer om Sartres senare liv och filosofi, för att kunna belysa denna barndomsskildring utifrån den senare utvecklingens perspektiv.
– – –
Orden, Jean-Paul Sartre, Bokförlaget Aldus/Bonniers 1966. (Ej ISBN)

Inköp

Jag skaffade mig en minidator. De är billiga numera. Min förhoppning är att det ska underlätta mitt skrivande. Jag skriver så mycket snabbare på tangentbord än med penna och papper. Och redan nu märker jag, att det går så bra att få med sig den här lilla apparaten överallt: som just nu, i sängen.

Måtte denna gadget inte bara vara en leksak, utan ett verktyg och en hjälp.

Sartre

Läser Sartre. Han kunde skriva, han.

Jag har aldrig riktigt tagit tag Sartrelitteraturen. Jag har försökt mig på Äcklet två gånger, men kommit av mig. Nu läser jag Orden, som är en sorts självbiografisk barndomsskildring. —

Sartre skriver om de döda författarna:

»I mina ögon var de inte döda, det vill säga inte fullständigt döda; de hade förvandlats till böcker.«

Och vidare, om kärleken till böckerna:

»Man lät mig husera i biblioteket och jag gick till storms på den mänskliga visdomen. Det var denna upplevelse som har gjort mig till den jag är. [...] Man skulle förgäves få söka en bondebarndoms yviga minnen och milda galenskap hos mig. Jag har aldrig krafsat i jorden eller plundrat fågelbon eller samlat växter eller kastat sten på sparvarna. Mina böcker var mina fåglar och mina bon, mina husdjur, stallar och fält; biblioteket var världen i en spegel; den hade dess oändliga täthet, omväxling och oberäknelighet.«

Recension inom kort, hoppas jag.

Loggar

Ales stenar

Det för mig obegripliga fenomenet Twitter, har gjort intåg i min anteckningsbok. Nåväl, vi kan väl lika gärna kalla det logg. När jag åker nånstans, har jag börjat skriva små noteringar, tidsbestämda loggar, som sedan fungerar som källtexter, ja, som direktlänk till det som hände just då.

På pingstafton for sambon, vovven och jag till Österlen. Det är en nätt liten resa på drygt 70 mil, tur och retur. Jag skrev i min anteckningsbok bland annat:

»11:16 – Rastar nånstans söder om Falkenberg. Vädret är utmärkt; varmt och skönt. Ätit [sambons] goda smörgåsar, som han förberett i går.

12:44 – Rastar nånstans söder om Helsingborg. [Vovven] har fått göra ifrån sig lite, och vi kollade på en karta på en informationspunkt.

14:59 – Har varit och promenerat i Smygehuk. Ätit lite och köpt ett vykort att använda som memorabilia och bokmärke. Lite molnigt, men varmt och skönt och solen skiner starkt genom diset som höljer den. Det är en hel del folk här. En fin plats, Smygehuk

16:05 – Har anlänt till Kåseberga, och avser gå upp till Ales stenar. Står och röker på parkeringen nu.

17:18 – Åter på parkeringen, efter att ha varit uppe vid Ales stenar. Lätt dimklädda kullar. Fint. Synd bara att det var folk där, förutom vi.

19:03 – I Kivik. Har handlat cigaretter och lite sötsaker på Ica. [Vovven] har fått kvällsmat och [sambon] rastade honom. [...]

19:52 – Har ätit en hamburgertallrik vid havet i Kivik. Underbar kvällssol. Bereder oss för att åka hemåt.

20:45 – Cigarettpaus en bit bortanför Kristianstad.

21:50 – Paus i Ljungby. Solen har gått ner, men det är fortfarande ljust. Det är svalt och skönt utanför bilen.

22:59 – Stannade på en parkeringsficka på RV27, utanför Värnamo och rökt. Tagit några foton.

00:09 – Har parkerat på vår parkering igen efter över sjuttio mil vid ratten. Det har varit en underbar dag!«

Detta är alltså personliga texter, av intresse för mig personligen och de närmast omkring mig. Jag tycker om att logga på det här viset, men Gud bevare mig för att bli beroende av Twitter och överväldiga andras personliga sfärer med min personliga logg.

Jag har inget intresse av att sprida insidan av min anteckningsbok över blogginlägg efter blogginlägg; det är inte heller av intresse att läsa – förutom för mig själv och möjligtvis för dem närmast omkring mig. Men, och det är poängen, insidan av anteckningsboken är min, och i den kan jag fylla sida efter sida med noteringar, loggar, citat, replikväxlingar, skruvade små berättelser, omdömen och analyser. Ibland väljer jag att lägga ut det som fragment här. Men det är undantagsvis. Och då just som fragment. – Förlåt mig en metafor, men anteckningsboken fungerar som en verkstad för textarbete.

Fragment: Jag hade simmat i tjugofyra dagar

Jag hade simmat i tjugofyra dagar när jag stannar upp och trampar vatten. Runtomkring mig slår vågorna, högre än mitt huvud. Molnen är grå och låga, solen höljd där bakom. – Och så ser jag måsen. Den är ensam, den är högt upp och långt bort.

Vindlingar om natur och intellektualism

»This is my Church
this is where I heal my hurts«
– »God is a DJ«, Faithless

Jag satt på en pub för något år sedan och berättade för en god vän, salig i åminnelse, om min dåvarande vana att ta en bok i handen och gå ut i skogen. Han fick en bild av en fransman, 1700-tal, spatserande. – För all del. Numera tar jag alltför sällan promenaden med boken.

Men är det inte en härlig kombination: det intellektuella och parallellverkligheten mellan bokens pärmar – och det naturnära, baserade, på stigen, på en sten, fågelsången? – Jodå. Och jag tänker på Nietzsche, som skrev aforismer, vandrandes omkring i Schweiz, och i Italien. Jag tänker på när jag skaffat kajak, läste en kurs i religionsvetenskap om den tyske filosofen, och tog med mig Mänskligt, alltförmänskligt ut på sjön... Och så gungandes där, med Nietzsches kyliga, friska texter, satt jag och läste.

Natur och intellektualism hör ihop så fint, så fint.

Ytterligare fascination

Buss, nånstans i Borås.

Bussar – det är nästa fascination. Jag ser dem åka förbi, nästa folktomma, på nätterna, och tänker på apokalypsen (nej, det är inte sjukt). Några ensamma människor i en buss, sammanförda av tvingande ehuru tillfälliga skäl, efter Katastrofen, kringåkande, sökande gemenskap, räddning, hem.

Naivt som fan, kanske, men ändå

Naivt, kanske, men jag tror att man blir en lite bättre människa av att läsa. Naivt, kanske, men jag föraktar the man of one book, vare sig det nu är Bibeln eller partiprogrammet som ligger vid sängen. Naivt som fan, kanske, men jag tror att läsaren (den äkta läsaren, som läser tvångsmässigt, varierat, oavbrutet) är mindre benägen att förfalla till religiositet, fanatism, extremism – de häpnadsväckande utsikterna från de mångtusentaliga boksidorna tillåter helt enkelt inte något sådant.

Ryckt loss, kopierat

Skriv romanen, skriv dikten; rista in den på baksidan av ett vykort. Lägg alltihop i en kartong och älta dina bekymmer om och om och om igen, tills varenda blodsdroppe har synats och fått sin tvilling i text på papper. Bygg ditt gravmonument av lösryckta stycken ur Ekelöfs böcker och dina egna anteckningar i marginalerna på Prousts Spaning. Gör dig odödlig genom att aldrig släppa taget om verkligheten och kopiera ner den om och om och om igen med din spretiga handstil, sida upp och sida ner. Du känner kanske inte alla, men du känner dig själv så djävla väl att du känner alla ändå. Det som är botten..., tänker du. Det som är kreatur..., tänker du, men vägrar att bli allmängiltig, bli vulgär, att dö. —

Lapp

Tänk vad information man kan förmedla med en lapp...

Bokrecension: Drottningen vänder blad

Drottningen vänder blad är skriven av Alan Bennett. Jag köpte den efter att ha läst Mårtens recension.

Det här är en nätt liten historia om drottning Elisabeth II. Nå, hennes namn nämns aldrig uttryckligen, men man kommer så nära man kan, när det står att hennes namne är Elisabeth I. Nåväl; drottningen kommer av en händelse i kontakt med en bokbuss och en kökstjänare med bokintresse. Kökstjänaren blir hennes guide in i en litterär värld: drottningen börjar läsa. Och så blir, precis som Mårten tagit upp i sin recension, Drottningen vänder blad en bok om läsandets fascination.

Och drottningen läser inte lite. Hon läser i sådan utsträckning att perfektionismen hon varit en sinnebild av inte längre upprätthålls: hon börjar komma försent, hon kan rentav ha samma skor på sig två dagar i rad... Med sig har hon överallt någon av sina böcker. Hon läser i sådan utsträckning att folk omkring henne börjar oroas. För hur skulle det se ut om allmänheten trodde att drottningen bara intresserade sig för litteratur på bekostnad av andra konstformer?

Så målar Bennett upp en bild för oss av en liten högdragen och isolerad tant som i någon mån kommer i kontakt med resten av världen genom litteraturen. Boken genomsyras av torr, brittisk humor, som knappast genererar gapskratt, men väl en njutbar läsning. Drottningen vänder blad är endast 124 sidor lång, det är lagom. Det känns bra att Bennett inte drar ut på historien mer, utan istället håller ihop den i det kompakta och relativt avskalade format som den getts ut i. Det är stilrent och inget pladder. Och så ska det vara.
– – –
Drottningen vänder blad, Alan Bennett, Ordfront 2010. ISBN: 978-91-7037-459-3.

Citat: Elmore Leonard

Väl värt att repetera för sig själv, när man undrar varför man inte skriver mer:

»There isn't any secret. You sit down and you start and that's it.«

– Elmore Leonard
amerikansk författare

Leonard syftar väl just på skrivande. Men nog kan vi tillåta oss att använda formuleringen också på läsandet; tid kommer rimligen inte bara att dyka upp i den utsträckning vi skulle vilja: man får ta sig tid. Som drottningen i Alan Bennetts Drottningen vänder blad, som jag läser nu, kanske man rentav ska börja bära med sig en bok och skapa lästid i vardagen. – Bussresor är bra, och lunchraster, och vad det nu kan vara. Låt oss skriva och låt oss läsa. Låt oss sätta igång.

Käftsmäll

Jag var kristen under fem, sex, sju år. Och jag var det på allvar, tillräckligt allvar för att börja studera till präst. Med tiden kom jag in i fromma, konservativa sammanhang. Ett antal gånger har jag predikat i kyrkor och andra sammanhang. För mig var inte kristendomen bara ett accepterande av en from känsla; jag gjorde vad jag kunde för att läsa på – jag gjorde min läxa, och jag vågar påstå att jag ganska snart visste mer om trons elementa än de flesta av de andra som satt i kyrkan söndag efter söndag.

Men jag avföll. Till sist hann intellektualismen ikapp mig, och jag fann att det var omöjligt att motivera varför man borde vara kristen, på basis av den kunskap vi har. I dag är jag religionsmotståndare i allmänhet och kristendomsmotståndare i synnerhet.

Jag hävdar att jag kan kristendom mycket väl – kunskapsmässigt och erfarenhetsmässigt. Jag pratar kyrksvenska flytande och den inomkristna kulturen var en gång min kultur. Den som säger att jag är kristendomsmotståndare för att jag inte förstått tillräckligt av vad kristendom är, har inte förstått vem jag är.

Det finns ett stort antal böcker som undersöker kristendom ur ett skeptiskt perspektiv. Den så kallade »Nya ateismen« är en allt starkare rörelse, inte minst i USA; namn som Richard Dawkins, Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Sam Harris är förhållandevis välkända bland dem som intresserar sig för skepticism och religion.

Men jag har tidigare aldrig läst en religionskritisk bok så skarp, så rak och med sådan genomslagskraft som The Christian Delusion: Why Faith Fails, redigerad av John W. Loftus, själv före detta predikant. Boken består av en mängd essäer, som ur olika perspektiv undersöker kristendomens grundförutsättningar. Och slutomdömet för kristendomens validitet genom deras utvärderingar blir ett iskallt underkännande.

Nå, nu tror jag inte att The Christian Delusion kommer att omvända fler än en handfull av de fromma. Det kommer fortfarande att finnas folk som menar att Adam och Eva verkligen fanns i Eden, att Noa byggde sin ark och att Jesus gick på vattnet, alldeles oavsett vilka berg av argument och forskningsresultat som man bygger upp framför dem. För kristendom är inte främst en fråga om argument för dessa; det är en fråga om kultur. Och då inte en kultur som ett rum man vistas i och snart kan lämna, utan kultur som själva ögonen som man betraktar verkligheten med. Och det är faktiskt mycket att begära, att en människa ska riva ögonen ur kroppen för att förmå sig att se på sin verklighetssyn utifrån.

»People in different cultures do not live in the same world with different labels attached to it, but in radically different worlds.« (exegeten Theodore Hiebert, citerad på sid. 45)

Men jag måste ändå tro, för min mentala hälsas skull, att det ändå lönar sig att forska i kristendomens grundförutsättningar och inre sammansättning. Det måste ändå löna sig att steg för steg montera ner ett luftslott som är en katedral i andra människors huvuden. Jag måste ändå tro att en ökad kunskap om kristendom också genererar i att människor får förändrade perspektiv på religiositeten, och främst inte ser den som en Sanning. Men jag önskar också, att en ökad kunskap om kristendom också hos de likgiltiga, gör att de inte ser på religiositeten som något harmlöst hokus pokus, utan som en överväldigande stark manipulativ kraft i mängder av människors liv, som driver dem från en faktabaserad verklighetsuppfattning, till en grundad i auktoriteten hos en antik skrift, tusenåriga traditioner och syner och profetord.

Dan Barker, en annan ateist, som en gång varit predikant, skriver i inledningen till The Christian Delusion:

»The more I learned, the less respect I had for faith.« (sid. 10)

Och där nånstans ligger vikten vid en bok av det här slaget: att förmera kunskapen, att belysa det vi faktiskt på vetenskaplig grund kan slå fast om kristendomen. Och det är precis vad boken gör.

Kristendomshistoria – tolkning och omtolkning

Man gör sig en otjänst, om man ser kristendomen som en enhetlig rörelse som spänner över tvåtusen års historia. Riktigare är att tala om kristendomar; den kristendom som var allmän i Svenljunga 1735 skulle förkastas av den kristendom som var allmän i Neapel 1235 och sannolikt av den kristendom som predikas i Uppsala 2010. Kristna företrädare har gång på gång omtolkat sina dogmer. Man har ändrat sin syn på kvinnor, demokrati, slaveri, miljön och djurrätt. (sid. 19) Man har ändrat sin uppfattning om de yttersta tiderna, om domen, om kyrkans enhet. Kristna har förföljt andra kristna över lärofrågor. Redan 385 avrättades de första kristna av andra kristna på grund av skiljaktiga uppfattningar i lärofrågor. (sid. 40) Och än i dag slår ord skarpa som dolkar fram och tillbaka över fromhetstraditionernas murar. Kristendomen är inte en. Den är många. Eller som antropologen David Eller skriver i The Christian Delusion:

»...there is no such thing as a single, unified, global Christianity but instead many, different, local Christianities, which often do not recognize each other, accept each other, or even comprehend each other.« (sid. 39)

En uppskattning av antalet kristna samfund i världen gör gällande att det finns 38 000 olika förgreningar av den religion, vars grundare uttalade att hans lärjungar skulle vara som ett. (sid. 43)

Kristna lån

Kristendomen uppstår inte ur ett vakuum med sina antaganden om verkligheten kring gestalten Jesus från Nasaret. Den uppstår i ett sammanhang, och tar sina element från den omkringvarande kulturen. Det finns exempelvis inga belägg i Bibeln om att Jesus skulle vara född den 25 december. Däremot är det rimligt att anta att datumet kommit exempelvis från mithrakulten, som var en innekult under perioden. Man tar åt sig den romerska, politiska organisationshierarkin och anpassar efter sin kyrkoorganisation. (sid. 40f)

Själva offerdöden på korset ekar den fornjudiska seden att offra något levande som försoningsoffer. Det är i dag de flesta människor fullkomligt främmande, att ett blodoffer skulle göra något vare sig till eller från i en konflikt. Men blodmystiken, ett arv från israelernas sammanhang långt före Jesu födelse, når sitt ultimata klimax i blodsoffret av den förstfödde sonen på korset. (sid. 227)

Skepticism

Skepticism är en underbar metod att se på världen. Den ser på tillvaron i första hand som en serie naturliga (till skillnad från övernaturliga) orsakssamband. I praktiken är hela den vetenskapliga metoden uppbyggd på skeptiska antaganden: vi observerar, söker samband och drar slutsatser. Utan att blanda in något övernaturligt. Detta sätt att arbeta med verkligheten är en grundsten i vetenskapligt framåtskridande; man lämnar inte några mörka hörn åt enhörningar, gudar och demoner, om man inte kan belägga att de finns. Man tror inte på det som det inte finns skäl att tro. Så varför lämna teologin utanför en sådan undersökningsmetod? Finns Gud som en konkret verklighet, vore det ju märkligt om det inte gick att finna påtagliga belägg för det. Psykologen Valerie Tarico skriver:

»In fields of human knowledge other than theology, if we can find a sufficient explanation within nature's matrix, we don't look outside. We no longer, for example, posit that demons are involved in seizures or bubonic plague. It's not that we know for sure that the demon explanation is wrong, but simply that it is unnecessary for predicting or treating seizures.« (sid. 63)

Skepticism och vetenskaplig metod är inte ett eget trossystem, inte en parallell religion. Uppfattningen att det skulle vara så är förvånansvärt utbredd i kristna sammanhang. Men skepticism är helt enkelt ett sätt att förhålla sig till fakta: att vilja veta vad vi kan dra för slutsatser på goda grunder, och inte helt enkelt tro på något för att någon annan hävdar det. (sid. 92) Vetenskaplig metod sysslar inte med att slå fast sanningar, men däremot att försöka komma fram till sannolikheter. Vi kan inte veta om det finns rosa enhörningar på Neptunus. Men den överväldigande sannolikheten på basis av det vi faktiskt vet om Neptunus, djur och enhörningar, är att det inte finns. Så sannolikhetsfrågan är det som är centralt i vetenskapligt arbete, inte frågan om det är möjligt. (sid. 96) Och överfört till frågor om kristendomen: frågan är inte om de kristna uppfattningarna om tillvaron är möjliga. Utan om de är sannolika.

Bibeln

Hos biblicisten eller den allvarligt fromme finns ofta någon sorts grundinställning att Bibeln alltid har rätt, oavsett vad utombibliska forskningsresultat säger. Kreationistiska webbsidan answersingenesis.org illustrerar detta genom följande ord: »No apparent, perceived, or claimed evidence in any field, including history and chronology, can be valid if it contradicts the Scriptual record.« (citerad på sid. 75) Med en sådan grundinställning till utvärdering av fakta har man diskvalificerat sig från all intellektuell analysförmåga och all intellektuell dialog. Vad man säger är helt enkelt: »Vad du än säger, som inte stämmer med Bibeln, är fel.«

Men för de med ett öppnare sinne än så, finns det naturligtvis en uppsjö forskningsresultat som starkt sätter bibliska utsagor i fråga. Kristna är numera sällan avogt inställda till vetenskaplig metod i alla de ämnen som inte rör den egna religiositeten; varför då inte använda den också på den egna tron, för att se om den håller? (sid. 89)

Paul Tobin, som skrivit en essä om Bibeln i förhållande till modern forskning, sparar inte på orden, när han skriver om Bibeln att den:

»1. is inconsistant with itself,
2. is not supported by archaeology,
3. contains fairy tales,
4. contains failed prophecies, and
5. contains many forgeries.» (sid. 148)

Tobin lämnar naturligtvis många exempel på hur det kommer sig att hans sammanfattning ovan stämmer. Till exempel kan nämnas att Bibeln i ett kapitel anger att Adam skapades efter djuren, medan det ett kapitel senare står att Adam skapades före djuren. Han påpekar hur fromma bibelöversättare mörkat detta genom sina ordval i översättningen, och berättar hur det är en vanlig taktik i evangeliska bibelöversättningar. Han tar givetvis upp de två versarna i Romarbrevet 3:28 respektive Jakobsbrevet 2:24, där den första versen tydligt anger att människan blir rättfärdigad genom tron, inte gärningar, och där den andra versen tydligt anger att människan blir rättfärdigad genom gärningar, inte tro. Det kan vara värt att lägga märke till att Moses svärfar får inte mindre än tre olika namn i Bibeln: Reuel, Jethro och Hobab (sid. 149ff)

Rena historiska fakta talar också emot Bibelns historieskrivning. Abraham lär ha levt någon gång mellan 2200 f.Kr och 1500 f.Kr. Emellertid står det att han kom från kaldeiska Ur. Kaldeer fanns inte som folkslag förrän runt 700-600-talet f.Kr. Abraham och Josef lär ha haft tama kameler. Arkeologiska belägg finns för att kameler inte gjordes tama förrän 1000-talet f.Kr. Omskärelsen sägs åläggas Abraham och hans efterkommande som ett förbund mellan honom och Gud. Märkligt nog var det också en vanlig sed bland egyptier och kaananiter; folk som Abraham lär ha haft mycket att göra med: den självklara frågan är då, varför Gud som sitt förbundstecken skulle använda sig av något som alla andra redan använde – det är inte särskilt särskiljande. (sid. 153) Snarare är det så, att förbundstanken uppstod mycket senare, när judarna var förhållandevis ensamma om att hålla på med omskärelse. Omskärelsen motiverades då genom att ge den sin särskilda orsak: förbundet med Gud för länge sedan.

Bibeln mår bra av att avmystificeras, och ses som den samling av myter och legender som den verkligen är. Den kom till i vissa sammanhang, och dess innehåll speglar dessa sammanhang. I egyptisk mytologi finner vi uppgifter om att världen skapades av Guds ord. I egyptisk mytologi finner vi också uppgifter om att en gud andas liv i människan genom människans näsa. (sid. 112f) Både i mesopotamisk och egyptisk mytologi berättas det om en kosmisk ocean som fanns till före världens skapelse. (sid. 119) I det babyloniska Gilgamesheposet berättas om Utnapishtim som kallas av gudarna att bygga en ark för att rädda sig själv och honom närstående och alla möjliga sorters djur. Den akkadiske kungen Sargon lades, enligt myten, i en korg som sattes i floden för att rädda livet på honom. Samma sak hände med Moses. (sid. 152ff)

Störst av alla gammaltestamentliga myter är givetvis den kända berättelsen om israeliternas uttåg ur Egypten. Enligt Bibeln hölls israeliterna som tjänare i Egypten i 430 år. Sen tröttnade Gud, sände Mose som sin budbärare, slog egyptierna med allehanda plågor tills israeliterna fick gå. Sen gick de omkring i öknen i fyrtio år innan de fick komma in i sina gamla trakter, Kaanans land. Nå, det finns vissa historiska problem med detta.

De 430 åren i egyptisk fångenskap har gått förbi helt utan några textmässiga eller arkeologiska belägg utanför bibelns berättelse. Uppskattningsvis bör omkring en miljon israeliter ha gått omkring i öknen i fyrtio år. Det vore rimligt att anta att de lämnade någon form av arkeologiska spår efter sig. Inga har emellertid hittats. Den israeliske arkeologen Ze'ev Herzog sammanfattar läget:

»The Israelites never were in Egypt. They never came from abroad. This whole chain is broken. It is not a historical one. It is a later legendary reconstruction—made in the seventh century [...] of a history that never happened.« (citerad på sid. 155)

Man kan fortsätta med att konstatera, att de städer som Josua ska ha intagit, vid tillfället för detta intagande av arkeologiska skäl kan slås fast ha varit obebodda eller förstörda på annat sätt, eller helt enkelt inte förstörda alls. Det finns inga utombibliska belägg för att kung David skulle ha styrt över ett judeo-israeliskt imperium, och inte heller för att hans son Salomo skulle gjort detsamma. (sid. 156f)

Det finns mer. Jungfrufödsel är knappast något obekant i antiken. Paul Tobin nämner i sin essä åtta hävdade jungfrufödslar i antiken, förutom Jesu födsel. Herodes ökända barnamord finns ingenstans belagt utanför bibliska källor. Inte ens den nästan samtida judiska historikern Josefus nämner något om det, trots att han nämner mildare grymheter som Herodes utsatte sina medmänniskor för. Skatteskrivningen, där Josef och Maria sägs ha vandrat från Nasaret till Betlehem är så osannolik så att en mängd text radas upp som bryter ner sanningshalten i berättelsen fullständigt. (sid. 159f)

Bibelforskningen har gått framåt. Även om biblicister finns som helst skulle velat se att den stannat kvar på 1700-talet. Den allmänna uppfattningen bland bibelforskare av idag, är att Nya testamentet innehåller ett antal bibelböcker som helst enkelt är förfalskningar. Bland dessa finns Kolosserbrevet, Efesierbrevet, Andra Tessalonikerbrevet, Andra Timoteusbrevet, Andra Petrusbrevet, Jakobsbrevet och Judasbrevet. De kallas pseudoepigrafiska; det vill säga att de inte skrevs av dem som de tillskrivs. Det är alltså detsamma som förfalskningar. (sid. 167f)

I The Christian Delusion avhandlas också grundligt frågan varför man inte kan hitta rimliga skäl att anta att Jesus uppstått från de döda, i en utmärkta essäer av Robert M. Price och Richard Carrier.

John W. Loftus skriver själv en sammanfattning som ringar in det The Christian Delusion kommer fram till om Bibeln:

»My contention is that there is not a single statement in the Bible that reveals a divine mind behind the human authors. Everything in it can be more credibly explained by the hypothesis that it's just the musings of an ancient, superstitious, barbaric people—period.« (sid. 202)

Etiken

För många samtidsmänniskor verkar ordet »kristen« i det närmaste vara synonymt med en viss typ av etikuppfattningar. Det är naturligtvis felaktigt. Om dessa etiska uppfattningar var detsamma som att vara kristen, innebär det följaktligen att en ateist som följer dessa etiska uppfattningar är lika kristen som påven själv. (sid. 196)

Men vad är då en kristen etik? The Christian Delusion ger åtskilliga exempel på detta, både ur Bibeln och kyrkohistorien.

Vi har naturligtvis dödsstraffet. Dödsstraffets etiska bäring är fortfarande diskuterat. Men rimligen är det få som förordar dödsstraff för samma typ av förbrytelser som Gamla testamentet ger uttryck för (kom i håg att kristna anser Gamla testamentet vara helig skrift; alltså måste de bejaka att Gud, när han ansetts stifta dessa lagar gjorde inte bara nåt bra, utan något helt och hållet gott). Dödsstraff gällde för utomäktenskapligt sex, homosexuellt sexuellt samliv, att inte helga vilodagen, att inte följa den judiske guden etc., etc. (sid 185) Vi har Nya testamentets hårda krav för att få genomföra en skilsmässa (misshandel är t.ex. inte ett godtagbart skäl). Vi har avståndstagande från »världen«, vi har nedvärderande av kvinnor, vi har ord om att slavar ska underordna sig sina herrar. Och framför allt har vi hotet om helvetet för de som inte tror. (sid. 191f) Det är först efter att sekulariseringen tagit fart, som världen börjat röra sig bort från slaveri och systematiskt kvinnoförtryck, såsom det uttrycks i Bibeln. (sid. 219)

Och i kyrkohistorian finner vi inkvisitionens 25 000 offer. (sid. 193) Vi har korståg, vi har religionskrig. Allt utfört av kristna människor, ibland gentemot andra kristna människor.

Religionsvetaren Hector Avalos gör också en intressant iakttagelse när det gäller kärleksbegreppet och dess applicering på relationen mellan Gud och människa. Han påpekar att begreppet »att älska Gud« inte först och främst uttrycker den närmast romantiska kärlek som numera är vanlig i kyrkorna, utan den påtvungna kärlek som en slav skulle känna inför sin herre. På samma sätt som det kunde innebära dödsstraff för en slav att tjäna någon annan än sin egen herre, ser vi samma processer i relationen mellan Gud och människan. Den som inte tjänar Gud hamnar i helvetet. Det handlar, skriver Avalos, inte om ömsesidig respekt. Det handlar om en slavens relation till sin herre. (sid. 221)

Naturligtvis avhandlas också teodicéproblematiken – om Gud är allsmäktig och allvetande och allgod, hur kan det då finnas lidande – men jag får lämna den diskussionen därhän, och hänvisa till boken. Annars skulle recensionen här riskera att närma sig själva objektet för recensionen i omfång.

Men varför tror då folk?

Frågan kvarstår givetvis, om nu kristendom är så irrationellt, om nu alla dessa belägg för dess sannolika falskhet faktiskt är korrekta: varför tror då fortfarande folk på det kristendomen säger? – Nå, för det första så kommer sällan folk till tro på grund av att de dragit intellektuella slutsatser och landat i ett beslut att anamma kristendomen. I de absolut flesta fall som folk är kristna, så har de fått det med sig från modersmjölken och den kristna kulturen och verklighetsuppfattningen har lagts som en grund i dem, innan ett skeptiskt sinne har hunnit växa fram i dem, vanligtvis kring åttaårsåldern. (sid. 67) David Eller har en viktig poäng:

»Christians are not easily argued out of their religion because, since it is culture, they are not ordinarily argued into it in the first place.« (sid. 26)

Argument biter inte nödvändigtvis (även om man tycker att de borde göra det), på den som aldrig kommit till sina slutsatser på grund av argument. Det är lite som att försöka få någon att byta fotbollslag på intellektuella grunder: man skjuter liksom bredvid målet. Men till skillnad mot fotboll, så är religion ett ämne som består i en mängd intellektuella ställningstaganden: man kan argumentera om religion. Men för den som känner sig säker i sina uppfattningar, och värderar dem högre än något man kan säga till dem, så är det inte lätt att ruckas. Man är säker, men säkerhet är inte detsamma som att veta: säkerhet är en känsla, inte ett belägg för faktas tyngd (sid. 48).

När sedan den egna uppfattningen förstärks gång på gång på gång, och fakta som säger emot den egna uppfattningen motas bort, så är det inte heller svårt att sitta lugnt i sin båt. Den kristne kan ha ett omskakande samtal med en påläst ateist, men sedan läser man sin Bibel, och får bekräftat det man redan visste, man hör prästens predikan, man gungar med i psykologiskt manipulativa lovsånger och böner: och så är man tillbaka, fast och trygg i tron, och argumenten från kritikerna är långt, långt borta. (jmf. sid. 54) Har man dessutom haft en omtumlande omvändelseupplevelse (något som förekommer i åtskilliga olika religioner), kan man givetvis också luta sig mot den känsla man minns att man hade vid det tillfället. För inte kan man väl ha misstagit sig? (sid. 59f) Men visst är det, som Jason Long menar i boken, en doft av arrogans i uppfattningen, att man redan före det att man kan knyta sina egna skosnören, menar att de uppfattningar man har om universums yttersta sanningar också är korrekta? (sid. 65)

Fenomenet att man tror som man uppfostrats är givetvis inte unikt för kristendomen. Tvärtom. Ytterligare ett belägg för att kristendom inte är något man tar ställning för intellektuellt, är det uppenbara i att muslimska föräldrar får muslimska barn, judiska föräldrar får judiska barn, hinduiska föräldrar får hinduiska barn och så vidare. (sid. 66) Visst avfaller somliga. Men bland dem som är religiösa, är sannolikheten rimligen mycket stor att de också haft religiösa föräldrar. Och har man som barn till en religiös människa förändrat sin religiositet, är det oftast så, att man flyttat omkring sina uppfattningar inom variationer av samma tro som man en gång fötts till. (sid. 83) Naturligtvis hävdar den religiösa människan att hon är undantaget från regeln. Emellertid har skeptikern Michael Shermer påvisat att en det är nio gånger mer sannolikt att en enskild kristen individ menar att hon själv kommit fram till sin religiösa uppfattning på intellektuell väg, än att hon tror att någon annan gjort det. (sid. 68)

Man kan notera, att den religiösa identiteten hos en from människa gärna blir synonym med den personliga identiteten: att avsäga sig den religiösa delen av identiteten blir på så vis att bli någon annan än sig själv; en nog så skrämmande tanke. (sid. 69)

Tendensen är vidare, att den som har en fast religiös uppfattning bortser från kritiska argument: det kan räcka med att veta att det finns kristna auktoriteter som har gått i klinsch med den kritiska uppfattningen, så besparar man sig på så vis mödan att själv ta ställning till kritiken: »NN är beläst och smart och accepterar inte det kritiska argumentet, alltså måste det kritiska argumentet inte vara hållbart.« Detta är naturligtvis ett helt ohållbart förhållningssätt, om man själv därigenom tillåter sig att ha en avvisande attityd till det kritiska argumentet. (sid. 72) Men är man starkt känslomässigt engagerad i den uppfattning som man har, blir det en psykologisk försvarsmekanism att också bevara sin uppfattning. Det förklarar att många människors uppfattningar i själva verket stärks när dessa utsätts för kritik. (sid. 73)

Utifrånperspektivet

En genomgående tes för redaktören för The Christian Delusion, som framkommer både i hans egna texter i boken och bland andra av författarna, är den stora nyttan med att som religiös bringas att anlägga ett utifrånperspektiv på den egna religionen. Loftus kallar detta »The Outsider Test of Faith« (OFT). Det går i korthet ut på vad debattören Stephen Roberts uttryckt i sin ofta citerade formulering: »When you understand why you dismiss all the other possible gods, you will understand why I dismiss yours« (citerad på sid. 85).

Genom att anbringa ett utifrånperspektiv tvingas man att se på den egna religionen såsom man själv ser på andra religioner. Den som då ser med skepticism på mormonernas nedgrävda och försvunna guldplattor med helig skrift, bör känna en liten tagg av skepticism när man själv hävdar att nattvarden verkligen är Kristi kropp och blod, för att nämna ett exempel. Den troende måste nu se sig om efter belägg som skulle appellera även för en icketroende, en person som står utanför trosgemenskapen. Då räcker det inte att luta sig mot Bibeln, utan man måste söka andra skäl, oberoende skäl, för sina uppfattningar. Och dessa kommer att bli ruskigt svåra att finna. Många av de skäl som kristna har för sina uppfattningar, blir ohyggligt lätta att avfärda, om man ser på dem ur ett utifrånperspektiv. (sid. 86f)

Avslutningsvis...

Det vore möjligt att skriva en C-uppsats utifrån allt det material som återfinns i den mycket rika essäantologin The Christian Delusion. Det är emellertid inte mitt mål här, även om recensionen sannolikt är den längsta jag skrivit på literature connoisseur hittills. Och materialet hade tillåtit så mycket mer!

Jag skriver långt, för att ämnet ligger nära mig. Jag upprörs av att det fortfarande finns de människor som antar att det kristendomen säger om verkligheten faktiskt är sant, trots de belägg som recensionen bara ger en antydning om, och som The Christian Delusion och andra böcker svämmar över av, som skjuter den kristna verklighetsuppfattningen i intellektuell sank.

Det är fråga om annars intellektuella människor. Det är människor jag träffar genom jobb och fritid, det är människor som du kanske träffar på andra sidan kassan när du köper mat, på bensinmacken, på universitetet: som lärare, doktorer, hårfrisörer... Jag frågar: hur kan de? Och genom The Christian Delusion får jag en del svar, en början till en förståelse för de mekanismer som ligger bakom det irrationella.

En bok som denna är utmärkt. Det är den bästa religionskritiska bok jag hittills läst, och jag önskar att den kunde översättas till svenska snarast möjligt. Den håller akademisk nivå i källhänvisningar och grundlighet, men språket är publiktillvänt och lättläst. Polemiken är skarp; och flera av essäerna är skriven i just polemik med texter av kristna författare och forskare. Enstaka korrekturfel finns, men de är i sammanhanget försvinnande få. Författarna är bekanta med sina ämnen; ofta är de forskare inom olika religionsbesläktade ämnen: bibelvetenskap, antikens historia, psykologi, eller så har de själva varit kristna. De vet vad de talar om. Ingen kan anklaga dem för att inte vara tillräckligt insatta.

Om personer likgiltiga till religiositet läste The Christian Delusion skulle de inte längre vara likgiltiga. Om personer som är anhängare till kristendom läste den, skulle de – om de verkligen läste den – rimligen skakas, kanske rentav fundera på grundpremisserna för själva sin tro. Och vi, skeptiker, som står och skakar på huvudet åt religiositeten, får bara en starkare övertygelse, om att sannolikheten för att det kristendomen hävdar, helt enkelt inte är sant.
– – –
The Christian Delusion: Why Faith Fails, John W. Loftus (red.), Prometheus Books 2010. ISBN: 978-1-61614-168-4.

Oceanografi

Hav, nånstans mellan Sverige och Danmark.

Det oavbrutet fascinerande: havet, varpå mina oceanångare går.

»Haven [...] består av omkring 1,368 miljarder kubikkilometer vatten. [...] Medeldjupet i haven är omkring 3 800 meter [...] under 200 meter är haven i princip helt mörka. Totalt är endast två procent av havets volym belyst«

– Wikipedia

Och däruppe stod jag och gungade mellan två länder; helt banalt stod vi och andra för att åka till Danmark på våra ärenden; men havet är där, är där nu, gömmer allt, överväldigande likgiltigt.

»Don't leave it all unsaid...«

»Don't leave it all unsaid
Somewhere in the wasteland of your head, oh«

– Morrissey
»Sing your life«

Återkommer om och om igen till Morrisseys låt »Sing your life«, som blir en omedelbar inspirationskälla till att låta berättandet flöda och skriva på – även om låten i sig handlar om att ta sig fram till mikrofonen och våga sjunga om sitt liv, om allt man föraktar och om allt man älskar.

Så jag tänker inte låta allt bli oskrivet, nånstans i huvudets ödemark. Jag kommer att skriva ner.

Wilderness

Sprucken gatsten nånstans i Borås

Jag kan inte älska en stad. — Jag kan älska en stad lika lite som jag kan älska ett skärsår, lika lite som — jag kan inte älska en stad. — Men jag kan älska tung skog — i tillvaron utan armbågar, utan frånvändhet, men bortvänd ändå.

En begynnelse

Någon gång i högstadiet fick jag en bok av en lärare. Boken hette Kärlek och Uppror: 210 dikter för unga människor. I någon mån blev den boken en begynnelse för mitt intresse för poesi. Jag älskar poesi. Och med det menar jag poesi som säger mig någonting – that says something to me about my life, för att parafrasera Morrissey.

Jag kom att tänka på den boken när jag var ute och gick med hunden. Originalet har jag tappat bort, men jag har en annan kopia nu. Och jag kom att tänka på att det stod något i förordet som grep mig då. Jag läser det igen och det griper mig fortfarande, och det ringar in mitt förhållande till texter fortfarande, och fungerar som någon sorts texthanteringsideal för mig.

Där skriver Siv Widerberg så här:

»Kanske hittar du något som passar just för dej, några ord att spara, gömma, suga på, lägga under kudden, läsa för din bästa vän eller älskade.
Läs gärna med stor respekt, men ta det inte för respektfullt.
Bläddra.
Hoppa över.
Lägg undan.
Ta fram igen.
Ta en siffra ur luften och slå upp just den sidan.
Skriv små stjärnor eller utropstecken i kanterna.
Stryk under.
Stryk över.
Skriv JA! eller NEEEEEJJJ!
Eller riv ut ett blad och sätt upp det ovanför sängen.
Eller... lägg boken åt sidan och skriv en egen dikt!
Allt är tillåtet – till och med att vara lite pinsam och töntig.«

Kärlek och uppror: 210 dikter för unga människor skulle behöva en uppföljare. 210 dikter för människor mitt i livet. Eller nåt sånt. Eller nåt mer neutralt. 210 dikter av alla slag. Tillgängliga, ovanliga, vanliga. Och inte till två tredjedelar fylld av 1700- och 1800-talspoesi.

Vi behöver poesi. Vi behöver poesi som säger något till oss om våra liv.

Bokrecension: Nu har det banne mig gått för långt!

Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden är sammanställd och skriven av Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe, samt illustrerad av Johan Wanloo.

Om det fanns någon gnutta av brist på allmän misantropi i mig, så har Nu har det banne mig gått för långt! tvättat bort den. Boken sammanställer och analyserar en mängd brev från allmänheten till radionämnden, som mellan 1936 och 1987 hade att se till att Sveriges Radio och Sveriges Television efterlevde avtalet mellan staten och etermedierna. Bokens urval av brev är hämtade från perioden mellan 1967 och 1987, från den nya radiolagens införande till dess att monopolet avskaffades.

Och vilka brev! Även om författarna skriver att urvalet inte är representativt, är det ändå tillräckligt för att man ska häpna, förskräckas och roas över svenskarnas småsinthet och nymoralism, när det kommer till att hantera det material de får del av via radio och teve. Allra mest upprör naturligtvis inslag om sex, sprit och våld, men inget ämne verkar för litet för att hänga upp sig på, skriva ett brev om, lägga i kuvert, skaffa frimärke och posta.

Så några exempel.

Vi har smålänningen som 1969 tycker att det är olämpligt att Bellmans måltidssång »Så lunka vi så småningom« med den kända refrängen »Tycker du att graven är för djup, nå, välan så tag dig då en sup« spelas på radio och teve. — Vi har stockholmaren som 1973 anmäler teve i allmänhet för att vara gudlöst, och istället gärna ser »Kristna program, upplysningsprogram om sprit, cigaretter och knark [...] deklarationskurser, [...] Film ej kriminäll [sic!] [...], Andra upplysningsfilmer hur illa det går om människor inte lyder Gud lagar...«, och så vidare. — 1970 känner sig en kvinna från Ångermanland föranledd att anmäla förekomsten av »nakna 'sexgalna' flickor med bikini« i teve. —

Rent allmänt verkar det som om våra kära brevskrivare är i all avsaknad av både känsla för proportioner och humor. Ironi i teve och radio är tydligen som gjord för att missförstås. Dessutom kryper konspirationsteorier fram titt som tätt: vänstervridningen på teve (vilken man kanske kan ha visst fog för att påpeka under den aktuella perioden) ses lätt som en kommunistisk konspiration.

Omsorgen om barnen är naturligtvis också framträdande. En kvinna i Bollnäs anmäler 1986 ett sagoprogram, där man läser en saga om jättar av Roald Dahl: »Jag anser det olämpligt att berätta för barn om jättar som äter barn. [...] Dessa gamla myter kan göra att barn blir rädda för t.ex. storvuxna människor, som de betraktar som jättar, för gamla tanter, som de betraktar som häxor m.m. I sagorna är det ofta en dygd att döda t.ex. jättar och häxor, vilket kan få barn att t.ex. som i England stena en gammal gumma till döds...«

Åter andra irriterar sig på en negativ framställning av bilar och trafik, och tycker att man i inslaget skulle överväga hur det låtit om man bytt ut ordet bilar mot judar, för att förstå »vad slags program detta var!!« För att inte tala om hur arg nån kan bli, när Carl XVI Gustaf tilltalas med »kungen« istället för »hans majestät«. Då kan man rentav tappa kaffetermosen i golvet, som en viss Nisse gjorde, enligt ett brev.

Nå, så här kan jag fylla ut A4-sida, efter A4-sida med märkliga anmälningar till Radionämnden. Men det vore så mycket enklare att helt enkelt läsa boken, vars sidor pyser över av dessa alster med varierande stavning och ilskenivå. — Ytterst få av breven ledde till någon form av åtgärd. Tack och lov ansåg nämnden att det var viktigt att ha högt i tak när det gällde programutbudet.

Boström med flera har sammanställt en ytterst underhållande bok. Men den lämnar också en olustighetskänsla; är det verkligen möjligt att det funnits så många svenskar som känt ett sådant behov att påtala vad de själva tyckt varit olämpligt, att de faktiskt försöker få radio- och teveprogram fällda, för sådana petitesser som det vanligtvis är fråga om? — Uppenbarligen, ja. Min fromma förhoppning är att öppenheten och toleransen numera nått längre än vad den gjort för bara något decennium sedan; det vore så mycket trevligare, än den mentalitet anmälarna ger uttryck för i presentationen av sina inskränktheter...
– – –
Nu har det banne mig gått för långt! Arga brev till radionämnden, Mattias Boström, Martin Kristenson, Fredrik af Trampe, Känguru 2010. ISBN: 978-91-86289-13-3.