fredag 30 januari 2015

Bokrecension: The Scarlet Plague | Jack London

Jack London
The Scarlet Plague är en novell eller kortroman av Jack London (1876-1916). Texten utgavs första gången i London Magazine 1912.

* * *

Man får väl säga att det varit en blomstrande filmgenre att skildra världens undergång. Kanske är det ämnets aktualitet genom dessa filmer som gör att jag upplever The Scarlet Plague som så modern. Med en del ändringar av tidsmarkörer kunde den mycket väl ha skrivits i dag.

Berättelsens nu är en dag på 2070-talet. Vi möter en åldrad man i en postapokalyptisk värld, som berättar för sina nästan helt förvildade barnbarn, om vad som hände sommaren år 2013, när scharlakanspesten ("The Scarlet Plague") på rekordtid slog ut i stort sett hela mänskligheten och återskänkte världen åt naturen.

Den åldrade mannen, Granser (för "grandpa"), visar sig ha varit universitetslärare i engelsk litteratur när det begav sig. Då lystrade han till namnet James Howard Smith.

Han beskriver hur sjukdomen slår till snabbt och skoningslöst. Den spreds över världen inom loppet av en vecka. Kaos blev resultatet, och många arbetare passade på att göra uppror mot den förtryckande överklassen och degenererade till regelrätta mördarband som tände eld på hus i sin väg, innan också dessa flockar dog ut.

Granser är en av mycket få som visade sig vara immun mot sjukdomen.

Men nu har det gått sextio år. Små stammar av människor har börjat växa fram: sakta, mycket sakta, återvänder mänskligheten, nu berövad civilisation och med ett språk som hunnit förfalla. Granser är, så vitt han vet, den siste ännu levande person som upplevt världen före pesten.

Det blir uppenbart att de förvildade barnbarnen, gossar i tolvårsåldern, varken kan eller vill förstå vad han berättar. Flera av dem hånar honom snarare än intresserar sig för vad han har att säga.

För Granser verkar det självklart vad som kommer att ske: mänskligheten kommer under hundratals generationers gång att resa sig igen: genom blod, genom krig.
"The human race is doomed to sink back farther and farther into the primitive night ere again it begins its bloody climb upward to civilization."
Ekorrhjulet har slagit runt, och fortsätter snurra.

* * *

Vad The Scarlet Plague påminner läsaren om är civilisationens ömtålighet. Romanen har skapat ett scenario där en sjukdom fullkomligt hänsynslöst slår ner allt i sin väg. För att överleva beskriver Granser hur man var tvungen att göra sitt hjärta till järn, att inte lyssna till rop på hjälp: att bli kall för att fortsätta leva. Likväl föll allt samman.
"Ten thousand years of culture and civilization passed in the twinkling of an eye ..."
I Jack Londons vision sprids sjukdomen över världsdelarna med luftskepp: föga kunde han väl tänka sig jumbojets som för tusentals människor över oceanerna varje timme. Dock såg han rätt klart hur telekommunikationerna skulle utvecklas: trådlös telefoni verkar finnas i Londons föreställning.

Aningsvis får vi också en bild av det samhälle Jack London tänkte sig år 2013. Någon form av kapitalistisk världsråd styr, och ett enormt skiktat klassamhälle har bildats, där vad man får kalla ett slavkast står för arbetet och en elit njuter frukterna av samma arbete. Det är dessa förslavade som revolterar när pesten bryter ut, och sprider än mer lidande och förstörelse.

Granser förefaller resignera och släppa hoppet om att genom konstgjord andning få igång kulturen igen. Han har sparat böcker i en grotta, fastän nästan ingen längre kan läsa, annat än enkel bildskrift — så han har konstruerat en läsnyckel. Men inte tycks han ha tilltro till att böckerna kommer att bli lästa.

Särskilt förbannad är han på de medicindoktorer, som tagit sig namnet doktorer, men som endast sysslar med besvärjelser och vidskepelse. Helst hade han velat skjuta den främste av dessa död.

* * *

The Scarlet Plague är en dystopi; världen som mänskligheten kände gick sönder och förföll. En ytterst liten, men livskraftig, spillra blev kvar. Måhända kan man fråga sig om den lilla skara som fortfarande finns kvar egentligen lever i en sämre värld: borta är det förtryckande klassamhälle som fanns, men kvar finns ändå den starkes makt över den svage, utan regleringar. Kulturen är avliden.

Vi har nu icke det kastsystem som London antyder. Därför må vi nog låta eventuella roussauska drömmar om en återgång till ett civilisationsstadium av barbari förbli drömmar och vara tacksamma att vi mödosamt byggt vår kultur på tusentals föregångares ryggar.

Skulle likväl civilisationen kollapsa utav bara helvete, så ger London dock en trovärdig bild av hur det då kunde bli.
– – –
The Scarlet Plague, Jack London. The MacMillan Company 1915. Digitaliserd som epub av Project Gutenberg.

torsdag 29 januari 2015

Bokrecension: Svenska bilder | Carl Snoilsky

Carl Snoilsky
Svenska bilder är en diktsvit av Carl Snoilsky (1841-1903), poet, greve och akademiledamot.

* * *

Svenska bilder består av en serie poem som skildrar olika personer och stämningar ur den svenska historian, med början hos Gustav Vasa och slutpunkt hos Esaias Tegnér.

Innehållsmässigt står Svenska bilder för mycket av det som jag har svårast för vad gäller historieskrivning, nämligen storsvensk nationalism, centrering kring kungar och krigare och skildringar av självuppoffrande svenskar för den älskade fosterjordens fromma.

Men det finns också ett och annat undantag, främst bland dem dikten ”Hemkomsten”, om en soldat som efter lång tid i fält och senare i fångenskap återvänder hem till torpet, enbart för att genom fönstret se sin åldrade hustru sittande vid en vagga bredvid en ny man. Han vandrar bort ensam efter att ha lämnat sin sold på dörrvredet.

Ett annat uttryck för folkligt lidande möter oss i ”På Vernamo marknad” vari en kvinna och man får sina giftermålsplaner grusade på grund av att de präglade nödmynten förlorar sitt värde och deras under sex år ihopsamlade penningar därmed blir värdelösa. Men uthålliga svenskar som de är, bestämmer de sig att skjuta upp bröllopet i ytterligare sex år för att på nytt samla sig en grundplåt till eget hushåll.

Språkligt flyter poesin väl, om än i något fall med tillhjälp av nödrim. Med fördel bör dikterna månne ej läsas alltför verserat, utan som någon slags diktad prosapoesi, ehuru de metriskt är uppställda som klassisk poesi med slutrim och bestämda versmått. Att Snoilsky ägde skaldebegåvning är det icke tu tal om.

* * *

Anslaget i dikterna är i regel snarast svärmiskt och tillbakablickande liksom på en förgången storhetstid: skalden synes se ett Sverige som böjt rygg med hyser upp för en resning igen, en resning som under fornstora dagar. Nyanser är inte dikternas mest framträdande drag.

Gustav Vasa, diktator och hämningslöst furste, skildras som sörjande fader och kallas:
”… Guds underman, hvilken bräckte
Tyrannernas ok.”
Bland mer kända strofer finner vi också ett omkväde i dikten ”Kung Erik”:
”Konung Erik leker på luta.”
Erik framställs som en romantiker och Snoilsky låter sin bild måla upp hans kärlek till Karin Månsdotter.

Känd är väl också dikten ”Stenbocks kurir” som berättar om hur just en kurir reser genom landet till änkedrottningen i Stockholm för att berätta att svenskarna under Magnus Stenbock vunnit slaget vid Helsingborg. Kuriren är utmattad halvt till döds när han kommer fram, får sitta i drottningens stol, medan drottningen själv står upp:
”’Sitt, herr kornett!’ hon säger,
Och hofvet skåda får
En syn förutan like:
Han sitter och hon står.”
När han fått att dricka förkunnar han sitt budskap och glädje utbryter i slottet och jubel i staden.

Ett glittrande äreminne över fältherre Johan Banér komponerar vidare Snoilsky när han med utgångspunkt från när denne ligger lik berättar om hans bedrifter.

Drottning Kristina får å andra sidan motsatsen till ett äreminne rest över sig i diktens form; hon skildras som svikare. Kristinas skjuts rider förbi några undrande barn som samlat blommor och smultron åt den avgångna drottningen, men:
”Blommorna i landsvägsdammet
Andades sin sista doft,
Röda smultron lågo spillda
Liksom hjertestänk i stoft.”
* * *

Soldater och fältherrar, krigsskådeplats, krut och kanoner är annars frekvent återkommande.
”Soldaten blindt i faran går,
Att döda och dö är hans gerning.”
Först när bilderna återger sådant som skett i relativt senare tid skiftas fokus rejält till ej fullt så krigiska bedrifter: Linné får sig en bild, och Anna Maria Lenngren en, till exempel. Även Swedenborg i sitt lusthus får ett stillsamt porträtt målat. Även Bellman skymtar till här och var.

* * *

Snoilskys diktning hör en annan tid till: den hör sin egen tid till. Sedan dess har opinioner ändrats och kulturen skiftat fokus. Ej längre rusas vi på samma sätt av berättelser om envis trofasthet i soldathjärtan och kamp för ära på blodvattnade fält, ej dyrkar vi längre konungar med halvt religiöst nit.

Likväl, som dokument över sin tids stämningsläge är Snoilsky alltjämt intressant. Hans formuleringskonst står sig, även om motivet känns gammaldags i stora stycken. Poesin är njutbar och lättläst och omedelbar och icke sällan stämningsfull, och i kraft av detta kan texterna fortfarande tas emot med behag.
– – –
Svenska bilder, Carl Snoilsky. Jos.Seligmann & C:is förlag 1886. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

onsdag 28 januari 2015

Bokrecension: Tales of the Grotesque and Arabesque | Edgar Allan Poe

Edgar Allan Poe
Tales of the Grotesque and Arabesque är en novellsamling i två delar av Edgar Allan Poe (1809-1848). Samlingen utgavs första gången 1840. Totalt innehåller den tjugofem berättelser, som tidigare publicerats i andra sammanhang.

* * *

Man måste se Poe som en romantiker. I berättelserna möter vi gång på gång klassiska romantiska drag: gamla slott, dåligt väder, varelser på gränsen mellan liv och död, djävulen själv — och mystik.

Likväl är novellerna i Tales of the Grotesque and Arabesque av olika genrer. En del tillhör skräckgenren, någon annan science fiction, ytterligare någon satiren. Det får mig ena stunden att tänka på H. P. Lovecraft, som själv avgjort deklarerat sin beundran av Poe, och andra stunden på Jules Verne.

* * *

Det här är inte platsen att i detalj återberätta novellernas innehåll, men några av dem vill jag dock särskilt nämna, även om jag därigenom utelämnar andra mästerliga berättelser i samlingen.

En av Poes mer kända noveller, som återfinns i samlingen, är "The Fall of the House of Usher". Det är en märklig liten historia om en man som på anmodan besöker en excentrisk barndomsvän, Usher. Denne bor nervplågad på sitt dystra slott med sin alltmer sjuka syster. Usher är den siste av sin aristokratiska ätt, och berättarens uppdrag blir att försöka trösta sin plågade kamrat.

Stämningen är kompakt och elektrisk. Och när systern omsider dör, vrids historien åtskilliga grader på sin axel, och den stämning som antyds blir hårresande konkret.

På vissa sätt påminnande om "The Fall of the House of Usher" är "Bernice", som också utspelar sig i ett slott, där en melankolisk drömmare förstrött funderar på att gifta sig med sin också där boende kusin, som emellertid är sjuklig, blir sjukare, dör.

Besynnerlig och Jules Vernesk är "The Unparalleled Adventure of One Hans Pfaal". I densamma anländer en dag en luftballong till Rotterdam. Från ballongen slängs ett brev ner, som sedan utgör huvuddelen av berättelsen.

Brevet beskriver hur den försvunne Hans Pfaal medelst luftballong stigit högre än någon någonsin gjort förut och omsider nått sitt mål, nämligen månen, där han sedan bott under några år.

Emellertid mördade Pfaal några kreditorer i samband med sin avfärd, varför han nu söker pardon för detta brott för att vidare delge världen sina upptäckter. På ett mästerligt sätt lyckas Poe sedan i slutet av berättelsen vända hela skrönan, så att den lämnar fantasteriet och landar i cynisk realism.

Sist bör också "The Conversation of Eiros and Charmion" nämnas. Novellen är skriven i dialogform, där två avlidna personer samtalar. Eiros dog i världens undergång och Charmion tio år dessförinnan, varför han är nyfiken på vad som egentligen hände.

* * *

Poe har en förmåga att blanda humor och satir med mörkaste mystik, beroende på vilken berättelse man för tillfället väljer. Läsningen blir således något av en berg-och-dalbana vad gäller infallsvinklar och genrer. Boken vänder och vrider sig liksom i läsarens händer, beroende på vad man i den för tillfället läser.

Den råa driften med hur man skriver en klichéartad artikel i "How to Write a Blackwood Article" och rådens användande i den efterföjande novellen "A Predicament" blandas med den möjligen mörkare humoristiska skildringen av ett samtal mellan den till esoteriska intressen böjde kocken och djävulen.

Och sen har vi mycket allvarliga prestationer som de ovannämnda "The Fall of the House of Usher" samt till exempel spökskeppshistorien "MS. Found in a Bottle".

Samlingen Tales of the Grotesque and Arabesque blir därigenom onekligen mångfacetterad och dynamisk och stannar aldrig till: man drivs som läsare via tvära kast från den ena märkliga historien till den andra.

* * *

Ur skräckperspektiv blir genom den kvävande känslan och det obehagliga innehållet en berättelse som "Bernice" rent mästerlig. Poe har nämligen en särskilt påtaglig förmåga att skapa atmosfärer, en särskild anda i berättelserna. Detta kommer främst till uttryck i de rent skräckromantiska novellerna.

Till detta kommer ett arkaiskt språkbruk som höjer känslan av mystik: Poe drar sig inte för att skriva thou och thee istället för you. Engelskan blir genom den gammaldags formen inte en alldeles transparent läsupplevelse åtminstone för mig, men det må vara hänt: formen är en tillgång.

* * *

Novellerna i Tales of the Grotesque and Arabesque skrevs för mer än hundrasjuttio år sedan. Jag konstaterar att deras ålder inte har försvagat deras effekt; möjligen höjt den. Så, träd obehaglig till mods in i de valv som Poes litteratur välver över dig...!
– – –
Tales of the Grotesque and Arabesque, Edgar Allan Poe. Digitaliserad som ebok av Feedbooks

söndag 25 januari 2015

I folksageton: Den alldeles vanlige brodern

Den alldeles vanlige brodern

Det var en gång en man som hade tre söner. En var skön, en var klok och en var alldeles vanlig. En dag sade mannen till sönerna:

- Ni har nu gått här hemma länge nog. Det är dags för er att ge er ut i världen och göra er lycka.

De tre bröderna packade då sina säckar med vad de behövde, och gav sig ut på vägen. När de vandrat sju veckor mötte de en herde som vaktade sina får på en kulle. De hälsade honom och satte sig att äta med honom. Herden sade:

- Ni ser ut att vara tre kavata karlar. Ni har förstås hört om kungens löfte?

- Nej, herde, det har vi inte. Vi kommer inte härifrån.

- Då ska jag genast berätta. Kungen har lovat, att den som utför ett enda uppdrag åt honom, skall få hans dotter till hustru och konungariket när han dör.

När de tre bröderna hörde detta blev de mycket glada. De sade sig sinsemellan att det nog var ett svårt uppdrag eftersom belöningen var så stor, men den förste brodern sade sedan:

- Jag ska nog klara av det, jag har ju min skönhet.

Den andra brodern sade då:

- Kanske det, men annars ska nog jag klara av det, jag har ju min klokhet.

Men den tredje brodern sade ingenting alls.

* * *

Nästa dag sökte bröderna upp landets kung i slottet där han bodde. Han tog emot i sin tronsal och tittade på dem med allvarliga blickar. I handen hade han sin spira och bredvid honom satt hans dotter på en guldtron. Hon var det vackraste någon av bröderna sett.

- Har ni alltså kommit för att vinna min dotters hand och mitt rike när jag dör? Då har ni ett uppdrag att utföra. Är ni redo att höra vad det gäller?

De tre bröderna nickade. Först stod den sköne, sen stod den kloke och sist stod den alldeles vanlige.

- I långa år har en hemsk jätte plågat mitt land. Han bor i en skog inte långt härifrån. Ingen som jag skickat att döda honom har lyckats, alla har de gått under och ingen har vunnit min dotters hand.

- Vi kommer långt härifrån, sade bröderna, och där vi bor finns jättar och andra varelser och nog har vi lärt oss hur man handskas med sådana.

- Åh, det hoppas jag allt, sade kungen.

* * *

Nästa dag gjorde sig den förste brodern i ordning att gå ut i skogen. Han tog ett spjut på axeln och mat för en dag i sin väska. Så vandrade han i väg från slottet medan de två andra bröderna åt med kungen, prinsessan, prinsen och hela hovet.

På natten bultade någon på slottsporten något fruktansvärt. På morgonen öppnade kungen och därutanför låg benen efter en människa, ett spjut och en väska med mat för en dag. När de två bröderna fick se detta blev de mycket ledsna.

Men den andre brodern gjorde sig i ordning att genast gå ut i skogen. Med sig tog han ett svärd i bältet och mat för två dagar i sin väska. Så vandrade han i väg från slottet medan den helt vanlige brodern åt med kungen, prinsessan, prinsen och hela hovet.

På natten efter två dagar bultade någon på slottsporten något fruktansvärt. På morgonen öppnade kungen som vanligt och därutanför låg benen efter en människa, ett svärd och en väska med mat för två dagar. När den alldeles vanlige brodern fick se detta blev han ännu ledsnare.

Men den alldeles vanlige brodern gjorde sig i ordning också han. Han tog ingenting med sig alls, förutom mat för tre dagar i sin väska. Han gick hela den första dagen, tills han kom till skogen där jätten bodde. Skogen var mörk och dyster och utan stigar. Den alldeles vanlige brodern tog dock mod till sig och vandrade rakt in.

Efter en stund kom han till en å som strömmade fram och spärrade hans väg. Då tog han hälften av brödet för den första dagen som flythjälp och simmade över till andra sidan. Så somnade han strax under en gran.

Den andra dagen kom han till ännu en å, som strömmande fram och spärrade hans väg. Då tog han hälften av brödet för den andra dagen som flythjälp och simmade över till andra sidan. Därefter lade han sig tillrätta under en buske och somnade strax.

Men den tredje dagen kom han till ett berg. Han kände hur marken skakade och fortsatte uppåt. Längst upp på berget satt jätten och grät och suckade. Ur jättens ögon strömmade vattnet till de åar som den alldeles vanlige brodern simmat över under de två tidigare dagarna.

- Herr jätte, sade den alldeles vanlige brodern! Är du ledsen!

Jätten såg sig då omkring tills han fick syn på den lille mannen vid hans fötter. Han tänkte precis plocka upp honom och äta köttet från hans ben, när den alldeles vanlige brodern sade:

- Vill du inte ha det sista av mitt bröd? Jag har inte mycket kvar, men det jag har får du gärna.

Jätten såg fundersam ut, men tog tag i brödet och slängde in det i sin mun.

- Det var inte mycket mat för en jätte, men bättre än ingenting. Jag får nog ta och äta upp dig också för att få lite mer i magen.

- Inte kan du äta upp mig utan att berätta varför du sitter här och är så ledsen!

- Det lönar väl inte mycket för en jätte att prata med sånt med människor, men om du måste veta, så är det för att jag är så hemskt ensam. Inte en endaste vän har jag, bara en massa människor som kommer för att sticka mig med svärd och med spjut.

- Inte ska jag sticka dig med svärd eller spjut! Jag kan vara din vän, om du håller till godo med en så alldeles vanlig liten människa som jag, sade den alldeles vanlige brodern.

- Så du har inte kommit för att plåga mig? Då vill jag gärna vara din vän, sade jätten.

- En enda liten sak vill jag dock be dig om, käre jätte, för att bli din vän, vill du höra vad det är?

- Nåja, nog kan jag göra det, sade jätten och lutade sig ner mot den alldeles vanlige brodern.

Så berättade den alldeles vanlige brodern vad han önskade av jätten, och jätten gick in på det och de skakade hand på saken.

* * *

På den fjärde dagen bultade det på slottsporten. När kungen kom och öppnade stod där den alldeles vanlige brodern med en korp på axeln.

- Nu är jätten inte i skogen, och du kan sända dina män dit för att få det bekräftat, sade han.

- Nej, men kan det vara sant! Kom då hit in och var välkommen! Och tag din fågel med dig!

Medan så kungens alla soldater var ute i skogen och försäkrade sig om att där ingen jätte fanns, klädde kungens skräddare den alldeles vanlige brodern i vackra kläder med guldtråd och silverspännen.

På kvällen hölls det stor bröllopsmiddag. Kungen strålade av glädje och hela hovet var samlat i tronsalen. Den alldeles vanlige brodern satt nu på en egen tron, med korpen på axeln. Kungen reste sig och sade:

- Nu ska denne unge man få vad han kommit för: han har skaffat undan jätten som plågat oss så länge, och för detta får han min dotter nu och mitt kungarike när han dör.

Då reste sig den alldeles vanlige brodern upp och avbröt kungen.

- Kungariket vill jag ha nu.

Så flög korpen upp i taket och förvandlade sig till jätten, ty jätten var kunnig i trolldom och hade bara ändrat skepnad till en korp. Innan vakterna hunnit dra sina svärd, hade den hemske jätten klämt huvudet av kungen mellan sin tumme och sitt pekfinger.

Den alldeles vanlige brodern sade sedan:

- Inte heller vill jag ha kungens dotter.

Då tog jätten tag i prinsessans långa guldgula hår och svingade henne ut genom ett öppet fönster så att hon flög så högt att hon inte föll ner igen.

- Jag tar prinsen till gemål och kungariket som arvedel, och den som har något emot det kan tala med min bäste vän, jätten här mitt i rummet!

Så firades den kvällen bröllop och landet fick en ny kung, för ingen vågade trotsa den alldeles vanlige brodern, när han hade en sådan vän. Så levde den alldeles vanlige brodern och prinsen lyckliga i alla sina dagar, och jätten var alltid vid deras sida.

onsdag 21 januari 2015

Bokrecension: Sagor av bröderna Grimm | Jacob & Wilhelm Grimm

Sagor av bröderna Grimm utgör ett urval om sextioen av de berömda brödernas berättelser, samlade och utgivna av Telegram.

* * *

Bröderna Grimm är ett begrepp i sig, nästan att likställa med en typ av sagoberättande. De verkliga bröderna Grimm hette Jacob (1785-1863) och Wilhelm (1786-1859). De var tyskar och verksamma som språkforskare. Under sitt arbete samlade de in sagor, varav de lät publicera drygt tvåhundra.

Det blir uppenbart ganska snart att sagorna rimligen ej uteslutande varit ämnade att berätta för barn.

Jag föreställer mig istället att man i de tyska stugorna samlades både stora och små vid spisen där någon föredrog en av de kända sagorna under hantverket. Sagorna innehåller alldeles för mycket bråd död och alldeles för mycket hemskheter för att inte beröra även en vuxen människa där i skumrasket. Och barnen? Ja, de torde haft nära till mardrömmar många gånger efter en sådan föredragning.

Polerade och tillrättalagda för en yngre publik blev sagorna i Disneys animerade versioner. I original framstår de måhända mer schablonartade och klichéartade men också naturligare, folkligare, råare, närmare naturen. Och grymmare.

* * *

Måhända kan grymheten illustreras med några exempel.

Grunddragen i sagan om Askungen kan tänkas vara kända, om de än blivit häftigt förvrängda i Disneyfilmen.

Oaktat detta kommer prinsen till Askungens hem för att pröva ut guldskon (märk väl, ej en sko av glas) för att finna den kvinna som burit den på balen och som han förälskat sig i.

De två styvsystrarna skär av sig en tå respektive hälen för att passa i, men blodflödet avslöjar dem. Askungen får sin prins och styvsystrarna är med på bröllopet. Där råkar de emellertid ut för den olyckan, att fåglar hackar ögonen ur huvudena på dem.
”Så blev de alltså blinda för hela livet till straff för sin elakhet och falskhet.”
Vänder vi ögonen till sagan om Snövit märker vi snart att den inte handlar om en ung kvinna, utan om ett helt ungt flickebarn, en prinsessa, med korpsvart hår som drivs från sitt hem av en elak styvmoder och finner tjäll hos några dvärgar (som inte alls heter Toker, Butter och så vidare). Där får hon bo om hon sköter deras hushållssysslor.

Styvmoderns straff för sina elakheter blir omsider, efter att Snövit fått sin prins, att oupphörligt dansa i ett par glödgade järntofflor intill dess att hon döden dör.

* * *

En del av sagorna är påtagligt suggestiva, till exempel den vackra sagan om Törnrosa, en prinsessa som sover i hundra år tillsammans med hela det hov hon lever i, omgivna av en borg som täckts av törnen och en bygd som spinner sägner om platsen.

Likaså är sagan om Järn-Hans särskilt stark: han är en vildman som lever på botten av en tjärn i en skog. Alla som vågar sig in i skogen försvinner, intill dess att en modig jägare vågar sig dit, finner vildmannen och tillfångatar honom. En ung prins befriar emellertid Järn-Hans och får honom som beskyddare. Efter en rad förvecklingar visar sig Järn-Hans givetvis vara en förtrollad prins. .

* * *

I Sagor av Bröderna Grimm möter vi några av världshistoriens mest kända berättelser: förutom de redan nämnda även sagor såsom de om Hans och Greta och Rödluvan. Åtskilliga berättelser är snarare dråpliga än rysliga, och det är inte alltid en modern läsare hänger med i sagans inre logik. Det gör detsamma: de sprudlar av berättarglädje ändå.

Sagorna utmärks av ett enkelt berättande med återanvändande av olika typer av motiv och gestalter: berättelserna svämmar över av häxor, förtrollningar, prinsessor, prinsar, fattiga fagra jungfrur, jättar och andra figurer.

Sagorna är i regel strängt moralistiska. Dygd belönas och odygd bestraffas, icke sällan gruvligt. Det man till synes ska lära sig av berättelserna, är att det till syvende og sidst lönar sig att vara barmhärtig, att dela med sig, att värna de svaga, och att det straffar sig att vara hårdhjärtad, girig, elak. De minsta människor i världens ögon kan vinna prinsessans hjärta och ärva konungariken, om de vandrar dygdens väg.

* * *

Telegrams upplaga av Bröderna Grimms sagor är försedda med vackra illustrationer av Arthur Rackham (1867-1939). I hans målningar är jättar och prinsessor inte förvandlade till seriefigurer utan framställs realistiskt och i ackord som harmonierar med berättelsernas anda.

Språkdräkten som sagorna fått är gammaldags och bevarar därigenom en mystik som hör sagorna till. Dessvärre är åtminstone e-boksversionen behäftad med en icke alldeles obetydlig mängd korrekturfel, som nog hade kunnat åtgärdas lätt genom en extra genomläsning före publicering.

Sagor av bröderna Grimm är och förblir en kulturskatt som vi får vara tacksamma mot Telegram att de låtit återutge i urval. Vi finner däri åtskilliga av de mest kända sagorna, men även sådana som kanske inte alls är lika välbekanta.
– – –
Sagor av bröderna Grimm,  Jacob & Wilhelm Grimm. Telegram 2013. ISBN: 978-91-7423-197-7.

måndag 19 januari 2015

Textkommentar: "Påven klokare än Charlie" | Ragnar Persenius

Biskop Ragnar Persenius av Uppsala stift lät den 18 januari publicera ett aningen märkligt inlägg på sin blogg under Svenska kyrkans domän. Det handlar om yttrandefrihet, Charlie Hebdo och religion. Persenius kallar inlägget: "Påven klokare än Charlie".

Persenius gör i inlägget klart att ”[v]i måste stå upp för […] yttrandefriheten”, att ”yttrandefriheten [ska] få finnas även om vi ogillar innehållet i det som yttras”, att yttrandefriheten inte får begränsas.

Så långt allt väl. Men sen kommer ett betänkligt men, som skjuter det ovan anförda i sank. Persenius ifrågasätter varför ”ingen i media diskuterar” vad Charlie Hebdo publicerar, och antyder konspiratoriskt att saken fått sådan spridning på grund av att det var just journalister som mördades. Persenius undrar varför ingen ”nämnvärd kritisk granskning” skett av den tidning som drabbats av det besinningslösa, råa våldet.

Det är emellertid något oklart vad en sådan granskning av den socialistiska Charlie Hebdo skulle ge för resultat i förhållande till deras rätt att använda den yttrandefrihet som Persenius säger att vi måste stå upp för och som han menar inte får begränsas.

Nåväl. Sedan tar Persenius till den helige Fadren i Rom, som häromdagen uttalade sig om att man inte kan använda yttrandefriheten för att kränka heliga ting. Det menar den svenskkyrklige biskopen äger sin poäng, och utbrister: ”Du får inte provocera, inte kränka, du kan inte förlöjliga andra människors tro.”

Och där kommer skottet under vattenlinjen på vad Persenius redan förklarat: att yttrandefriheten inte får begränsas, att den måste få finnas även om vi inte gillar vad som yttras. För nu skall plötsligt religionen undantas som något särskilt känsligt, ömt och humorlöst: det om vilket man icke får skämta!

Riktigt irriterad blir excellensen av att tidningar världen över lät massproducera Charlie Hebdos senaste nummer: biskopen menar att ”en gräns passerades”, att tidningens ”oproportionerliga distribution” gynnar extremisterna och föder religiös intolerans.

Några reflexioner kan vara rimliga att göra inför biskop Persenius något tveeggade inlägg, som dels försvarar en obegränsad yttrandefrihet, och dels på något slags moraliskt plan vill undanta yttringar om andra människors religion från samma yttrandefrihet.

Satir av religiositet är ett uråldrigt vapen i handen på dem som förtrycks av religiösa strukturer. Få saker har gjort moralistiska och förnumstiga gudstroende så irriterade som när någon har mage att framställa deras antaganden om gudomligheter och etik i skrattspegel. Boccaccio drev med kåta medeltidsmunkar, Strindberg blev åtalad för att han drev med nattvarden och en skåning åtalades en gång för att ha drivit gäckeri med Guds Ord.

Men religionskritiken lät och låter sig inte tystas av överretade nerver hos präster och självupptagna martyrer: när religionens heliga företrädare försökt kväva kritiken framstår de i historiens synvinkel som just så löjliga, ynkliga och trångsynta som de hånades för att vara. Och som Amos Oz uttryckt det, så är ett säkert kännetecken på en fundamentalist att denne saknar humor; också detta är tillämpbart här — känner man att man måste mörda för att någon driver med ens religion, är man i djupaste själsliga nöd, fången i djup narcissistisk religiositet.

En sund reaktion inför detta är inte att kapitulera inför dessa själsliga vrak och vördnadsfullt tassa förbi deras ömma känslor när de som ställföreträdare lider i sina gudars ställe för de skymfer dessa fått utstå. Vi ska istället utan biskopliga reservationer och på riktigt utbrista: Säg vad fan du vill, så säger jag vad fan jag vill. Om ni vill slå ihjäl oss för det, ja, desto större är behovet av att vi ropar!

torsdag 15 januari 2015

Bokrecension: Giftas I - II | August Strindberg

August Strindberg
Giftas I – II: Äktenskapshistorier är skrivna av August Strindberg (1849-1912). Giftas utgavs första gången 1884 och uppföljaren Giftas II 1886. Jag har läst Litteraturbankens digitaliserade version av Samlade Verk. Nationalupplaga. 16. Giftas I – II. Äktenskapshistorier, redigerad och kommenterad av Ulf Boëthius.

* * *

Giftas är en novellsamling där övergripande tematan till största delen är äktenskapet, kvinnoemancipationen och sedlighetsfrågor. Om kvinnoemancipationen tycker Strindberg icke. I Giftas uttrycker han de problem han ser med i synnerhet överklasskvinnornas krav i skönlitterär form.

I dag upplevs nog Giftas som tämligen misogyn i sitt konstanta nedrackande på kvinnan. Men vad jag förstår är Strindberg inte ute efter ett egentlig nedvärderande av kvinnan som sådan, utan efter en jämställdhet och rättvisa i betraktelsesättet på könen. En romanfigur utropar:
”Och fan må ta den som retade opp mänsklighetens två hälfter mot varandra!”
Strindberg menar, att när mannen i överklasskulturen är den som arbetar äger inte kvinnan med självklarhet rättighet att beteckna sig själv som slavinna, när hon i själva verket får sig allt givet. Han utmålar borgar- och överklasskvinnan som en frigid själ, mer intresserad av nöjen än av att ta del i familjens gemensamma angelägenheter, samtidigt som hon förnekar mannen lisa i sin möda. Kvinnan vill liksom häva sig upp över mannen på dennes bekostnad. Strindberg skriver:
”Kvinnan föder barnet, säger man ursäktande; ja det är sant, men mannen föder både hustru och barn.”
Äktenskapet å sin sida framställs i novellerna ej sällan som ett slags överenskommelser snarare än en kärleksgemenskap; i de fall han skildrar ingångna äktenskap där parterna varit förälskade synes flamman snart slockna i vardagen, när ungdomens skönhet falnar och familjen vare sig man önskar det eller ej utökas.

Som ideal framställer Strindberg istället det okonstlade bondäktenskapet, där båda parter sliter och har del i familjens uppehälle, om än ej med identiska uppgifter. Han beskriver i sitt förord hur bondmoran sliter i kök, sköter om kassan, har hand om barnens uppfostran, och hur mannen är ute i markerna och arbetar med djur och grödor.

I dessa fall verkar Strindberg mena att man och kvinna är jämställda och tillsammans drar arbetet.

I överklasskulturen har kvinnan blivit en madonna som uttråkad satts på vagnen, medan endast mannen drar. Hon blir uppassad av pigor, ammor, make och allehanda tjänsteandar, men hävdar sig ändå vara fånge och tjänarinna och går därför till kamp mot mannen i kvinnorättssaken. Man kan med en anakronistiskt term hävda att novellerna utmålar kvinnan som mycket benägen att ikläda sig en rejäl offerkofta.

I sin förgyllning av det naturliga bondäktenskapet och sin polemik mot det förkonstlade kulturäktenskapet känner man en air av Rousseau: det går igen också i hur Strindberg uttrycker sig; han drar sig inte för att tala till exempel om könslivet på ett för sin tid synnerligen progressivt sätt.

Han duckar inte särdeles mycket för att tala om prostitution, onani, sexualitet eller homosexualitet.

Just detta sista förvånade mig. En av novellerna, ”Den brottsliga naturen” är nämligen vikt åt ämnet samkönad kärlek, där två kamrater är rörande överens om en mer avslappnad attityd gentemot homosexualitet. En av dem säger:
”Naturen har nycker för sig, och kulturen hjälper till, men människorna skulle vara så upplysta vid det här laget att de icke straffade lyten.”
De berättar därpå två historier för varandra på temat. De beskriver två situationer. Dels en amiral som lägger an på en av de berättande herrarna när denne var kadett, och dels en gift man som inte finner sig tillrätta med kvinnorna och som lärare råkar i trubbel och hamnar i ett nedtystat polisförhör.

Historierna är inte charmerande och vet inte av en jämställd samkönad relation mellan två älskande. Men berättarnas tolerans för ”lytet” får väl ändå ses som ett fall framåt.

* * *

Än tydligare tolerans ger novellerna uttryck för gentemot prostitution. Flera gånger frågar sig män i berättelserna varför endast kvinnorna får betalt, när både mannen och kvinna njuter.

Samtidigt beskrivs många av äktenskapen som otillfredsställande ur sexuell aspekt, eller så har makarna rentav kommit överens om att ha ett syskonlikt förhållande i avseende till det könsliga, med separata sängar, till exempel.

”Det har blivit skam att vara mor, att vara kön, att påminnas om att man var hona”, 
reflekterar en man i en av novellerna.

Kort sagt verkar texterna för att visa det osunda i en reaktionär sexualmoral och äktenskapsbunden sexualitet; de lantliga bruken med föräktenskapliga förbindelser framlyfts som föredömligt både ur äktenskaps- och hälsosynpunkt.

Vidare vill novellerna visa att det är orimligt att dyrka kvinnan som ett högre väsen, som en avskild madonna utan sinnlighet. Berättelserna vill utmåla kvinnan som människa, inte som gudinna, med samma trasigheter och behov som mannen själv.

Ur en replik hämtar vi reflexionen:
”Vilken helvetes förruttnelse låg icke under denna lögnaktiga moral, detta vansinniga emancipationsraseri från den sunda naturen, idealismens och kristendomens askesteorier inplanterade i nittonde århundradet.”
Emellertid slår texterna inte sällan över i vad som knappast kan kallas annat än misogyni, även om de vann anklang i och beröm av även en del av samtidens kulturkvinnor; Victoria Benedictsson uttalar sig gillande om Giftas.

Och angreppet var trots allt riktad mot vad Strindberg uppfattade som en konstlad och överkultiverad överklassmiljö och, skriver Ulf Boëthius i efterordet, boken ”gjorde de breda lagrens värderingar och synsätt till sina.”

Tydligast och mest svårsmält blir emellertid de misogyniska utfallen i det i boken inkluderade men i originalutgåvan i stor utsträckning strukna förordet till Giftas II. Där utbrister en upprörd Strindberg till exempel:
”Jag har icke sett ett äktenskap, där ej mannen varit duperad, underkuvad, förnedrad av kvinnan.”
* * *

De två delarna av Giftas är olika. Den första är mycket välskriven, den andra är mer skissartad och anekdotisk, något som av det mycket informativa efterordet att döma Strindberg själv var helt på det klara med. Giftas II känns i själva verket mer som ett appendix till Giftas än som ett självständigt verk.

Efterordet av Ulf Boëthius redogör utförligt både för böckernas tillkomst- och receptionshistoria. Strindberg blev ju som bekant åtalad efter att första boken kommit ut, men då till väl hans egen förvåning inte för osedlighet, utan för hädelse, eftersom han i en av texterna driver med nattvarden. Det är okänt vem som väckte åtalet, men huvudsumman av det hela blev att Strindberg frikändes.

Rent stilmässigt är Strindberg i högform. Den polemiska pennan är vässad till en knivspets, som måhända emellanåt sticker igenom papperet. Han synes hänsynslöst skriva sin mening i skönlitteraturens form utan hänseende till lojaliteter.
– – –
Samlade Verk. Nationalupplaga. 16. Giftas I-II. Äktenskapshistorier, August Strindberg. Red. Ulf Boëthius. Almqvist o& Wiksell förlag 1982. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

söndag 11 januari 2015

Bokrecension: Äventyr på riktigt | Axel Odelberg

Sven Hedin
Äventyr på riktigt: Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin är en biografi skriven av journalisten och författaren Axel Odelberg (f. 1948). Boken utgavs av Norstedts första gången 2008. Jag har läst den digitaliserade versionen från 2014.

* * *

Sven Hedin (1865-1952) var en makalös man, vars rykte tagit irreparabel skada av hans ställningstaganden under senare delen av sitt liv. Med samma principfasthet och oomkullrunkeliga envishet som han gav sig ut på sina expeditioner höll han fast vid sina politiska uppfattningar: kärleken till Tyskland var så monumental att han inte förmådde ta in hur nazismen våldtagit både sitt hemland och alla länder där deras svarta garde drog fram.

I Äventyr på riktigt lyckas emellertid Axel Odelberg inte minst genom Hedins egna utgivna och outgivna texter skildra upptäckarens liv på ett balanserat sätt, där Hedins politiska ställningstaganden inte skymmer den person han var och det han uträttade långt, långt innan någon hört talas om Hitler.

Det betyder inte att Äventyr på riktigt på något vis är en försvarsskrift. Alls inte. Men den är en balanserad framställning, där Hedin får framträda i helfigur och inte enbart som hitlersympatisören.

* * *

Hedin var en enastående upptäckare och kartograf vars febrila verksamhet i Asiens inre fyller volym efter volym av både vetenskapliga resultat och mer underhållningsbetonade reseskildringar. Ju svårare något verkade att genomföra, desto mer synes det ha lockat Hedin.

Genom sina resor lyckades Hedin dessutom skaffa sig ett mycket omfattande kontaktnät, vilket underlättades av att statshuvuden, politiker, kungligheter och industrimagnater mer än gärna såg till att bjuda in Hedin för att språka med honom om hans resor, som blivit kända för världen genom de många böcker han givit ut under åren.

En av dessa läsare var Adolf Hitler, en man som Hedin först på intet sätt kände sympati med och vars raspolitik först fjärmade honom, som själv var stolt sextondelsjude och i svensk karikatyrpress gärna avbildades med kroknäsa.

Men Hedin hade den egenheten, att han var svag för starka män: han beundrade dem som något alldeles särskilt. Med tiden såg Hedin Hitler som den som skulle rädda hans älskade Tyskland, där han hade sin största beundrarskara och där han en gång doktorerat, från den med all rätt kritiserade Versaillesfreden efter Första världskriget med sina drakoniska krav på Tyskland.

Och när Hedin väl bestämt sig för att vara någon trogen, så var han det om så behövdes ner i själva avgrunden. Ännu efter kriget hade han svårt att tro att förintelsen var något annat än propaganda, och än mindre trodde han att hans många vänner på ledande positioner i nazityskland varit medvetet om vad som skett, och antisemitismen hade till sist fått fäste också i Hedin.

Odelberg skriver:
"Allt han gjorde blev monumentalt - till slut även misstagen."
Likväl var Hedin en tillgång för Sverige under kriget, även om man från svenskt politiskt håll var förtegen om hur man gärna använde sig av Hedin: det lönade sig att ha en person tillgänglig som kunde få företräde inför Hitler personligen, och som Hitler dessutom verkade respektera.

* * *

Men Äventyr på riktigt handlar långt ifrån enbart om dessa i eftervärldens ögon katastrofala ställningstaganden sent i Hedins liv.

I stor utsträckning berättar Odelberg istället om Hedins många expeditioner, hans upptäckter, de äventyr i ordets allra mest egentliga betydelse som han fick vara med om, den intrikata diplomati som var nödvändig för att få resa dit han ville, de faror han och expeditionerna tog sig igenom på sina ofta flera år långa upptäcktsresor till de sista vita fläckarna på kartorna utanför polerna.

Det var dessa resor som tillsammans med Hedins förmåga att skriva om dem i sina böcker, som gjorde honom till en internationell megastjärna på sin tid. Det var resorna och deras resultat som gjorde att hans bröst behängdes med den ena utmärkelsen och ordern efter den andra, och som gjorde honom till den sista adlade personen i Sverige.

Hedin var uppenbarligen oblyg och mycket medveten om sitt eget snille. Han hade förvisso förmåga att göra reklam för sig. Men han framstår i Odelbergs skildring inte som en osympatisk personlighet. Ett exempel på det är, att han hade för vana att till skillnad från vissa andra upptäckare behandla sitt lokala tjänstefolk mycket väl. Han ansåg att man kommer längre med omtanke och kärlek än med kärvhet och hårda ord.

* * *

Äventyr på riktigt förefaller i stor utsträckning bygga på Hedins egna texter; ofta är väl dessa de enda som kan förtälja något om äventyren långt bort i främmande vildmark.

Det leder emellertid till intressanta källkritiska problem, som möjligen kunde utvecklats något, fastän Äventyr på riktigt uppenbarligen är en populärt skriven snarare än en bok med vetenskapliga ambitioner.

Emellertid är jag tacksam för att Odelberg emellanåt påpekar när versioner av händelser skiljer sig åt mellan Hedins resedagböcker och de böcker som han senare utgav där samma händelser omtalas.

Ytterligare något som jag har svårt att försona mig med är att Odelberg ofta anför att Hedin "tänker" det ena eller det andra. Han försvarar själv detta bruk med att Hedin förvisso meddelat vad han tänkt. Det kan vi emellertid inte veta, och jag hade föredragit att man istället för att skriva om vad Hedin tänker helt enkelt sagt som det var, att Hedin "skriver". Däri ligger ingen chansning.

Vanskligt synes också att justera Hedins ord för att passa bättre in i den löpande texten, vilket Odelberg även meddelar att han gjort. Det gör att man inte med självklarhet kan citera ord av Hedin i texten såsom verkligen varandes överensstämmande med vad Hedin verkligen sagt eller skrivit.

Odelberg har emellertid gjort en stor insats genom att sammanställa denna heltäckande biografi om Sven Hedins liv. Odelberg är stilistiskt säker precis som den person han berättar om, och trots alla dessa orter och platser som passerar i prosan, känner man sig som läsare aldrig vilsen: man förs framåt i ett raskt och lättflytande berättande.

Så den som vill veta lite mer om Hedin än att han uppskattade Hitler, må gärna bredda sina kunskaper genom att läsa Äventyr på riktigt. Därigenom får man måhända också lite större kunskaper om hur det kommer sig att en bildad karl ännu på fyrtiotalet kunde tala sig så varm om regimen i Tyskland.

Men framförallt är Äventyr på riktigt en bok om Hedin såsom han framstår hel och hållen, med brister och med förtjänster.
– – –
Äventyr på riktigt: Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin, Axel Odelberg. Norstedts 2008. Ebok 2014, ISBN: 978-91-1-306686-8.

måndag 5 januari 2015

Gustaf Frödings begravning: En rekonstruktion

Gustaf Frödings begravningsprocession på Djurgården.
Det roar mig att försöka rekonstruera händelser i förfluten tid, händelser som ingen nu levande människa erfarit. Av en händelse kom jag att fastna för Gustaf Frödings begravning, som jag i texten nedan försöker återskapa ur en mångfald olika källor, varav främst begravningsreferat ur samtidiga tidningar varit till mycket god hjälp.

* * *

Gustaf Fröding dog på morgonen onsdagen den 8 februari 1911 i sin bostad Villa Gröndal på Djurgården i Stockholm. Han var då femtio år gammal och bruten av alkoholbruk och diabetes. I tidningarnas eftermiddagsupplagor lät Gustaf Frödings systrar meddela:
"Gustaf Fröding avled stilla å Gröndal på K. Djurgården Onsdagen den 8 februari 1911 kl. 8.50 f.m."
Begravningen ägde rum fyra dagar senare, söndagen den 12 februari.

* * *

Strax efter halv ett begravningsdagen började Stockholms arbetares sångförening med florbehängd fana tåga ut till Frödings hem från Djurgårdsbrunnsbron där föreningen samlats. Fotografiet ovan skvallrar om att ett vitt snötäcke höljde marken. När man nått fram stämde kören upp i sång, samtidigt som de sista förberedelserna inför begravningen genomfördes inomhus, där släktingar till Fröding, vänner och kulturpersonligheter samlats.

Efter att flera sånger avsjungits började så processionen med Frödings kista röra sig in mot stan och Klara kyrka.

Processionen växte allteftersom man närmade sig målet. Vid Lejonslätten mötte Stockholms högskolas studentförening upp, senare Stockholms arbetarekommun och de socialdemokratiska ungdomsklubbarna.

Kompakta folkmassor stod utmed Strandvägen, där tåget passerade. De flesta blottade sina huvuden då kistan fördes förbi. Tåget fortsatte sedan via Arsenalsgatan, Gustaf Adolfs torg, Fredsgatan och Drottninggatan innan man svängde in på Klarabergsgatan mot Klara kyrka.

Uppemot tvåhundratusen människor lär ha kantat stadens gator för att se den gula ekkistan föras på katafalk från bostaden till kyrkan. I pressen hade man uppmanat stockholmarna han hissa flaggor på halv stång, vilket i stor utsträckning visade sig ha hörsammats.

* * *

Själva begravningsceremonin, som arrangerades av Gustaf Frödings systrar Cecilia och Hedda, förrättades av professor Nathan Söderblom i Klara kyrka. Söderblom kom några år senare att bli Svenska kyrkans ärkebiskop.

Helgedomen fick denna dag rymma en sällsynt blomsterprakt som fyllde kyrkan med dofter.

Kung Gustaf V skänkte en krans med blå och gula sidenband med namnchiffer, Svenska Akademien bidrog med en krans, liksom Publicistklubben och Socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Kransar kom också från vittra celebriteter såsom Selma Lagerlöf, vars arrangemang innehöll violer och liljekonvaljer och försetts med texten ”Till den oförgätlige” på bandet. Fler kransar kom från Erik Axel Karlfeldt, August Strindberg och Verner von Heidenstam, den senares med hälsningen ”Till Gustaf Fröding från vännen Verner von Heidenstam”.

Bland begravningsgästerna märktes kronprins Gustaf Adolf och prins Eugén, statsminister Arvid Lindman, medlemmar ur Svenska Akademien, riksdagsmän, kulturpersonligheter och många fler.

* * *

Så nådde begravningsprocessionen Klara kyrka och trädde in.

Först gick Värmlands nation, därefter följde en fanborg, sedan kistan som bar poetens stoft, buren av ett tiotal vitmössade studenter från Värmlands nation i Uppsala. Samtidigt som man gick mittgången fram spelades en av Gustaf Hägg specialkomponerad sorgmarsch.

Fanborgen ställde sig så i en halvcirkel framför altaret, och Frödings anhöriga slog sig ner till vänster om katafalken. Kronprins Gustaf Adolf och prins Eugéne satte sig på höger sida. Kören Orphei Drängar stod utmed väggarna på ömse sidor av koret.

Detta tillfälle var också första gången som en röd fana förekom under en svenskkyrklig begravning; Fröding själv var visserligen inte socialist, men likväl progressiv och omtyckt av arbetarerörelsen.

Hela vänstra förskeppet upptogs av riksdagens ledamöter. Högra sidan fylldes av Värmländska sällskapet, Publicistklubben, författare, konstnärer och journalister.

* * *

Sitt griftetal inledde Söderblom med bibelorden "Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet" och "Glädjens med dem som äro glada, gråten med dem som gråta." Han avslutade talet med överlåtelsen, då tre skovlar jord föll på skaldens kista.

Under ceremonin framförde sedan en studentkör Eolstoner, varefter Orphei Drängar sjöng Verner von Heidenstams dikt "Gustaf Frödings jordafärd" under ledning av Hugo Aflvén. Alfvén hade telegraferats dikten av von Heidenstam två dagar före begravningen och på den tiden hunnit tonsätta texten och dessutom öva in den med kören. Alfvén ska ha inspirerats till delar av musiken när han under en promenad hörde kyrkklockors klang. Texten börjar:
"Bort gå de,
stumma skrida de
en efter en till skuggornas värld.
Klockorna dåna. Tungt slå de,
mullra och kvida de,
sjunga sin sång till de dödas färd."
Därefter spelades J. A. Josephsons Requiem.

Kistan bars avslutningsvis ut ur kyrkan till Chopins berömda sorgmarsch, och fördes sedan i procession till Centralstationen, där ett extrainsatt tåg avgick strax efter halv fem mot Uppsala där gravsättningen skulle ske.

* * *

I Uppsala mötte medlemmar av Uppsala studentkår upp. Kistan placerades på en likvagn och processionen skred fram med Värmlands nation främst, samtidigt som Upplands artilleriregemente spelade en sorgmarsch. Många uppsalabor mötte upp på gatorna och åsåg processionen passera. De tågande flankerades av fackelbärare. Samtidigt dånade domkyrkans klockor.

Man nådde Gamla kyrkogården, vars stenmurar försetts med flammande marschaller. Fröding gravsattes där i fackelsken, under det att Allmänna sångföreningen sjöng "Vårt land". Sedan höll Erik Axel Karlfeldt ett tal, som han avslutade med en strof av Fröding själv:
"Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland hviskande blad
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas hufvudstad."
Så sjöng kören en tonsatt dikt av von Heidenstam: "Sof bland de stora / Minnenas vårdar". Fler tal hölls, innan två avslutande stycken sjöngs, "Sof i ro" och "Stilla skuggor". Under det senare stycket sänktes fanorna över graven.

Nationalskalden Gustaf Fröding var begravd. Det var söndagen den 12 februari 1911.

— — —
Källor:
Kalmar, 1911-02-13
Kalmar, 1911-02-15
Dalpilen, 1911-02-14
Gefle Dagblad: Vid Jobs död
Svenska Dagbladet: Hemligheterna håller Gustaf Fröding vid liv
Frödingsällskapet: Fredrik Höglund: Gustaf Frödings jordafärd
SPF Karlskoga, Månadsnytt: En uppmärksammad jordfästning: Sammanställd av Bertil Edling
Project Runeberg: Den svenska visan: En kärleksförklaring
Upsala Nya Tidning: Systrarna i skuggan av Fröding
Signum: När svenska språket fick sorg
Populär Historia: Frödings sista färd
Wikipedia: Gustaf Fröding #Sjukdom
Göteborgs Universitetsbibliotek: Vid Gustaf Frödings bår

söndag 4 januari 2015

Bokrecension: Mordbyn | Andrea Maria Schenkel

Mordbyn (ty. Tannöd) är en deckare av Andrea Maria Schenkel (f. 1962). Boken utgavs i Tyskland första gången 2006, och på Ersatz förlag i Christine Bredenkamps översättning 2008.

* * *

Det är inte varje dag som jag läser deckare, men jag fastnade för beskrivningen av Schenkels Morbyn. Jag blev inte besviken.

Berättartekniken är innovativ och för tankarna till Truman Capotes Med kallt blod, även om Mordbyn inte har samma direkt dokumentära grund, fastän boken likväl direkt baseras på verkliga händelser som timade i Böhmen 1922. Månne kan man säga att Capote rekonstruerar ett brott, medan Schenkel starkt inspireras av ett brott.

Men Mordbyn skapar emellertid en skarp illusion av att vara mer dokumentär än vad den är, inte minst genom att en stor del av handlingen i Mordbyn möter läsaren i form av fiktiva intervjuer med personer som på något vis haft kännedom om vad som hänt eller känt de inblandade.

I en avlägsen gård i Bayern har nämligen något hemskt inträffat under våren 1955. Efter att man en tid inte sett till någon ur familjen Denner som bor där, skickas folk dit, som snart får klart för sig att ett rått massmord inträffat, som krävt inte bara de vuxnas och barnens liv, utan även en nyss ditkommen pigas.

Steg för steg får läsaren upp ögonen för att gården alls inte kan ha varit en särskilt trevlig plats att bo på. Familjen Danner tvärbelyses ur olika vinklar utifrån de intervjuades egna perspektiv och kunskaper. Det antyds, det skvallras och det berättas.

Och insprängt mellan dessa semidokumentära avsnitt återfinner vi dels en lång, uppbruten litania, och dels prosastycken som där en allvetande berättare skildrar vad som faktiskt skett där på gården . Själva upplösningen är okänd för byborna själva, men som läsare får vi veta mer än vad byborna gör, och hela historien klingar ut i samma tragiska tonart som den en gång intonerats i.

* * *

Mordbyn är en god deckare. Den förmedlar en dyster stämning på en dyster gård i ett Tyskland som nyss börjat komma på benen efter kriget. Särskilt intressant blir den genom det fragmentariska berättandet, som stegrar läsarens insikter i omständigheterna kring livet och döden på gården steg för steg: självmord, tyranni, incest. Och mord.
– – –
Mordbyn, Andrea Maria Schenkel. Övers. Christine Bredenkamp. Ersatz 2008. Eboks ISBN: 978-91-87219-22-1.

Bokrecension: Prosa | Gustaf Fröding

Prosa: Volym 1 och 2 är en samling texter av Gustaf Fröding (1860-1911). Samlingen utgavs första gången hos Albert Bonniers förlag 1921, men har återutgivits som e-bok av samma förlag år 2014.

* * *

Prosa utgör en högst mångfacetterad samling essäer, recensioner och litteraturkritik, reflexioner och andra texter av folkpoeten Gustaf Fröding. Utan bifogat förord eller datummärkningar kan jag inte med säkerhet säga det, men jag antar på goda grunder att texterna i allmänhet stammar från hans produktion som medlem i redaktionen på Karlstadstidningen.

Just det faktum att texterna behandlar så många olika typer av ämnen gör samlingen som sådan intressant som en panoramavy över det svenska kulturlandskapet från Frödings horisont under senare delen av 1800-talet. Samlingen visar också på ett intressant sätt, särskilt i de mer spekulerande avsnitten, hur man som kulturpersonlighet kunde tänkas formulera sig om världen.

Fröding skriver inte minst om August Strindberg och än mer om sin vän Verner von Heidenstam. Oscar Levertin skymtar fram, liksom Viktor Rydberg, Selma Lagerlöf, Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson. Inflytelserika personligheter från kontinenten förekommer likaså, t.ex. i form av Émile Zola och Victor Hugo, Georg Brandes icke att förglömma, och österut har vi Lev Tolstoj.

Påfallande inte minst i fallet Verner von Heidenstam, är hur Fröding i en text kan vara vad som nu uppfattas som mycket kritisk mot ett verk och rentav elak mot von Heidenstams person, samtidigt som han några stycken längre fram likväl höjer verket till höjderna för andra kvaliteter än det han först satt fokus på, och mannen von Heidenstam sätts på en rejäl tron.

Nåt liknande sker i recensionen av den debuterande Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga, som Fröding ger omdömet: "såsom ett helt betraktat en mycket bristfällig komposition", men samtidigt skriver han att den är "resultatet av en verklig diktaregåva och äger det värde som originaliteten skänker." Och texten blir därmed en hyllning, snarare än en sågning, ja, ett uppmärksammande av bristerna han ser i själva dispositionen, utan bortseende från skönheten i berättandet.

* * *

Texterna i sig är ofta hållna i en samtalande och nästan lättsam ton. Fröding har inget emot i mitt i det att han uttalar sig om något strax invid bedyra att hans omdöme kanske inte gäller så högt, ty han är oinsatt i det ena eller det andra. Det får onekligen Fröding att verka ödmjuk, för att inte säga osäker.

Men andra gånger, när han formulerar sina spekulationer om livets yttersta väsen och dylikt, så blir han nästintill obegriplig, när han både inför en särskild terminologi och sedan använder den i långa, dunkla meningar.

* * *

Politiskt är det inte alldeles lätt att hitta tendens i texterna, även om arbetarerörelsen nog såg Fröding som en av de sina, vilket till exempel visas av att röda fanor första gången förekom på en svenskkyrklig begravning under Frödings egen år 1911.

Klart är att han uttalar sig positivt om kvinnlig rösträtt.

På det religiösa planet uttalar han sig inte skarpt negativt om kristendomen, och framförallt inte om Jesus, även om han antyder annorstädes att han ser sig som en fritänkare, vilket väl snarast får anses vara ett kodord för ickekristen eller rentav ateist, och han påpekar Nya testamentets sannolika otillförlitlighet "här och var". Men avgjord materialist var Fröding nog inte, att döma av andra, mer spekulativa texter.

Särskilt progressiv kan man kanske säga honom vara i frågor kring manligt och kvinnligt och kärlek. Han förordar mer nakenhet, och att man inte borde skämmas mer för könsdelar än för andra delar av kroppen. Äktenskap i kyrkans ordning verkar inte vara särskilt viktigt: kärleken är det relevanta.

Visst förekommer ett visst rastänkande i Frödings texter, och det hade varit anakronistiskt om det inte hade funnits där. Men någon egentlig rasism i förtryckande mening kan man näppeligen finna hos honom.

* * *

Prosa kan förvisso läsas med behållning ännu idag, inte minst som en tidskapsel för kulturhistoriskt intresserade att titta in i för att bilda sig en uppfattning om vad som rörde sig och andades i den litterära världen i en värld som inte längre finns, annat än i form av förvisso fotografier, men främst i de verk som bevarats – resultaten av den litterära världens mödor då.
– – –
Prosa: Volym 1 och 2, Gustaf Fröding. Albert Bonniers förlag 2014. ISBN: 978-91-0-014483-8.

torsdag 1 januari 2015

Bokslut 2014

Antal inlägg: 122 (2013: 113)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 10,17 (9,42)

Antal recenserade böcker: 92 (90)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: En världsomsegling under havet av Jules Verne och Krigets färger av Arkadij Babtjenko

Antal besök: 16 439 (21 968)

Planer för 2015:
Fortsatt recenserande.