Ned i djupet

Jag ska berätta om något märkligt som hände i början av 1800-talet. Då var Borås förvisso redan en stad, men än mer en håla. Grusgatorna var leriga och man kunde hitta några enstaka stenhus men mest fanns där lutande träbebyggelse. Kyrkan reste sig högt över allt annat, och ännu fanns kyrkogårdens lutande träkors kvar. På torget kunde man se gummor med randiga förkläden som sålde kål, och där fanns gubbar med slokande hattar som sålde tyger och sniderier.

    Det var från Borås Anton Efraim Karlsson närmast kom. Han hade tagit in på ett av värdshusen och vilat ut sig efter resan från Göteborg, där han mönstrat av och gått i  land efter många år till sjöss. Nu ville han känna riktig jord under träskorna och se levande träd vaja över sig. Han skulle söka upp födelsebygden neråt småländska gränsen; kanske, tänkte han, fanns där någon plats som dräng. 

    Anton vandrade söderut. Benen kändes stabilare sedan de vant sig av med att inte ha ett ständigt gungande och hävande däck under sig. Över axeln bar han säcken med sina saker: några skjortor, byxor och annat. Några mynt. 

    Han hade kommit iväg sent, och höstskymningen lade naturen i dunkel. När det började bli svårt att se, stannade han vid grinden in till tunet där det reste sig ett mycket stort hus. Det lyste på nedervåningen och övervåningen förlorade sig i mörkret. Han gick ditåt genom en hög allé där träden dött, och tog av mot gaveln där han trodde att köksingången borde finnas.

    Mannen som öppnade när han knackat var rynkig och klädd i svart rock. Ett gråvitt långt hår hängde ner över öron och krage. Anton frågade om han möjligen kunde få övernatta i ett uthus, för mörkret hade kommit och han hade lång väg kvar att gå.

    – Ja, inte brukar jag ha gäster här, men det går bra att komma in och sätta sig i köket, så får vi talas vid, sa mannen.

    Det kunde Anton inte avböja. Snart satt de vid bordet som lystes av en liten lampa och en brand i den öppna järnspisen. Mannen var officer, men som sedan länge fått avsked. Gården var hans ärvda egendom.

    Anton frågade om mannen bodde där själv.

    – Ja, det var längesen folks röster hördes i dessa salar, sa mannen och såg drömmande åt sidan. Han fortsatte: Det går bra att övernatta här i huset, men jag vill då att matrosen ska ta ett rum några våningar upp, och så stanna där hela natten till gryningen, för det är inte lätt att röra sig här utan ordentligt ljus.

    Anton tackade. Tillsammans åt de en enkel måltid på bröd med svagdricka, och sedan tog mannen lyktan i handen och bad Anton att följa honom. Köket ledde in i en stor sal. Efter salen kom en hall, där en trappa ledde uppåt.

    Anton frågade hur stort huset var, och mannen svarade helt kort att det var ganska stort. De gick upp för trapporna. Anton snavade flera gånger men inte mannen. 

    – Förlåt, men vad skall jag kalla farbror? frågade Anton.

    – Majoren säger många. De högtidliga säger major Schulte. Du kan kalla mig Majoren.

    De gick upp för trapporna och en ny våning med knappt skönjbara korridorer gick i båda riktningarna bort från trappan. 

    – En våning till, sade Majoren. 

    Anton häpnade över hur stort huset måste vara, det verkade mer ett slott än en herrgård. Två trappor upp såg det ut som våningen under. Majoren ledde Anton till en stängd dörr. Han förklarade att här fanns ett sovgemak som nog skulle duga för natten.

    Rummet var stort och mot en vägg stod en bred säng. Majoren tände ett vaxljus i en vägglampett mot sin lykta och gick tillbaka mot dörren. Så vände han sig om.

    – Som jag sade, så skulle det glädja mig så om matrosen blev kvar här under natten. Huset är som ni märkt helt stort, och det är lätt att ta miste om vägen och falla över och fördärva sig mot alla mina gamla möbler. Jag kommer hit efter gryningen och hämtar dig till morgonmål innan du fortsätter din vandring. — Ja, och du känner nog till hur gamla hus låter om natten, det är rakt inget att bry sig om. Så önskar jag dig en god natt.

    Innan Anton hunnit svara hade Majoren stängt till om sig och var borta. Anton satte sig på sängens grova överdrag och såg sig omkring. Inte mycket annat att göra än att lägga sig, tänkte Anton och fick av sig byxorna, drog undan sängöverdraget och kröp ner under filten.

* * *

Han visste inte hur länge han slumrat eller sovit när han vaknade, men ljuset i lampetten hade brunnit halvvägs ner. Han visste först inte heller varför han vaknat. Det var helt nattsvart i fönstret och ett litet sus av vinden kunde anas, men störde inte alls. 

    Han kom att tänka på att det inte var bra att ett ljus brann när han sov, och reste sig för att släcka. Då hörde han ljudet. Det var svårt att säga vad det var. Först lät det som gråt långt borta, men sen hörde han att det var sång. Det kan inte vara Majoren, tänkte han. Det här är en yngre röst. Han tystnade och lyssnade. Ja, det var en röst, en klar, vacker röst, som sjöng. Hade inte Majoren sagt att han var den ende som bodde här? — Med ljuset fortfarande brinnande lade han sig i sängen igen, men sången hördes allt tydligare, den letade sig in i hans öron och virvlade runt i hans huvud. Det var nästan som att han såg rösten dansa i märkliga rörelser framför ögonen.

    Anton bestämde sig för att ta reda på vem som sjöng. Med ljuset i handen lämnade han rummet i skjortan och barfota. Sången hördes ännu lite klarare ute i korridoren, men fortfarande långt borta, från någonstans under honom. Han passerade flera dörrar, som alla var stängda. En tjock matta tog bort alla ljud från hans steg. Vid trappan stannade han och tittade ner, men såg bara några steg framför sig, sedan försvann allt i svärtan. Långsamt gick han ned, och ljuset fladdrade i handen och kastade skuggor mot väggarna. Sången hördes ännu klarare nu, och han fortsatte till bottenvåningen. Där såg han att dörren till salen han gått igenom med Majoren var tillstängd. Han såg också vad han inte lagt märke till förut: bredvid trappan upp gick en trappa till, neråt. Den var inte i trä, utan i sten. Och där nerifrån kom sången, högre och starkare. Han hörde inte ord, bara en melodi som vindlade omkring, lekte sig uppåt väggarna och snurrade och vred sig. Han kände att han måste gå ner, han måste veta. 

    Trappan var iskall mot fotsulorna. Bara några steg ner blev också luften isande. Han kunde svurit på att hans andedräkt immade, men det syntes inget i det svaga ljuset. Trappan fortsatte mycket längre än vad som kändes naturligt. Steg för steg gick Anton ner. Och så satte han till sist foten i ett jordgolv. — Han ansträngde ögonen och såg en kort gång med stenmurade väggar som slutade i en port, hälften så hög som han själv. För porten låg en bom av järn. Från andra sidan trängde den vackraste sång han någonsin hört fram. Handen lade han mot träet. Det var grovt tillyxat. Så sade han:

    – Hallå…?

    Sången upphörde. Tystnaden tryckte mot bröstkorgen.

    – Kom in.

    Rösten var mycket lugn, svag, men helt tydlig. Efter kort tvekan lyfte Anton undan järnbommen och ställde den mot sidan. Så hukade han sig ner och drog  porten mot sig. Den gled upp, skrapade mot marken. Han såg ett helt litet rum — och krånglade sig in. Skenet från ljuset i handen lyste upp vad som såg ut som en cell. Stengolv, stenväggar, stenvalv. Några steg långt, några steg brett. En brits i sten. Och på britsen en ung man utan kläder, med långt hår i en färg som inte gick att bestämma i det svaga ljuset.

    – Vad… Vem...? sa Anton.

    – Du ska ha tack, min vän, sa den unge mannen stillsamt och tittade på honom. Jag har suttit inlåst här längre än någon kan minnas. Du har befriat mig.

    Anton såg hur den unge mannen reste sig och gick emot honom. 

    – Men Majoren…?

    – Han är ingen major.

    Den unge mannens stora, kolsvarta ögon var svindlande avgrunder. Anton kunde inte se undan, fastän blicken smärtade att möta. 

    – Nu, sade han, ska jag komma här ifrån. Men jag ska minnas dig. Hör här.

    Så sjöng han melodin igen, och Anton föll bakåt, benen vek sig, och han svimmade av.

* * *

Majoren stod över honom. Ansiktet var lågande rött, ögonen tårade och håret stod som en gnistrande måne kring huvudet.

    – Ditt avskum och helvetets hund! Du har släppt ut honom! Du har låtit honom gå fri!

    Anton blinkade flera gånger, lyfte huvudet.

    – Vad…?

    – Förbannade odjur!

    – Han var fånge, han sa att du fångat…

    – Ja, ja, han var han fånge! Och vi fångade honom — för nittio år sedan! Nu är han lös igen, o herregud och alla helvetets demoner!

    – Vad menar du? Han kan inte varit mer än tjugo?

    Majoren satte sig på britsen där den unge mannen suttit förut. Han lade huvudet i händerna en lång stund och Anton hämtade sig tillräckligt för att sätta sig upp. Han frågade vad i  hela världen det var fråga om.

    Majoren samlade sig och sträckte på sig där han satt och såg rakt på Anton. Han började prata med en behärskad stämma. 

    – Nå, men så hör då. Det är oviktigt vad jag egentligen är. Det viktigare vad den unge mannen är för något. Hos er har han egna namn, där han sitter i strömmar och med musiken drar både gamla och unga ner i vattnet där de dränks och sedan blir hans föda. Strömkarlen, är han bekant? Näcken, månntro? — Vi hade jagat honom — hundratals år, när vi kom nära nog att stoppa åt hans käft och få honom att tiga länge nog för att låsa in honom. Döda honom kan vi inte, det är inte möjligt. Men fjättra honom, låsa honom. För att inte han ska hungra så mycket att han river både huset och hela orten för att få äta, har vi gett honom att äta, inte ofta, men stundom. — Du förstår varför jag släppte in dig? Du skulle inte sett huset, om du inte skulle tjänat syftet. Ingen vet vem du är, ingen vet att du skulle hem. —  Det är förbi nu. Jag berättar för att jag inte får låta dig dö längre, för att du inte ska berätta. Nu är du märkt, och han kommer att söka upp dig. Kanske inte på länge. Men han kommer att visa sig igen. Han kommer att vilja göra sig kvitt sin skuld till dig. — Alla du möter så länge du lever kan vara han. Han kan komma som din dotter eller som din mor, som din präst eller som din vän. Han kan komma som sig själv, som ett troll eller som en uv eller som en häst. Han kommer tillbaka, och han vill betala igen skulden och ingenting som han kan ge kan någonsin gynna dig. Du är dömd och förlorad. Du är dömd inte av oss, utan av honom som du släppte fri. 

* * *

Majoren reste sig och gick. Efter en stund kände Anton sig ut med händerna, och kom till trappan som han trevande tog sig uppför. Det tog en lång tid, men sedan slog ljus mot väggarna, och då nådde han snart upp till dagern. Med ett kliv trädde han ut och där stod han omgiven av ett väldigt stenröse, med stora granar omkring sig. Solen sken mellan grenarna. När han vände sig om fanns där bara sten på sten, ingen väg nedåt. En bäck porlade någonstans mellan stammarna. Och nog tyckte han att det hördes som en vacker musik därifrån?

Bokrecension: Persepolis (Del 1) | Marjane Satrapi

Persepolis. Del 1 är en självbiografisk grafisk roman av Mariane Satrapi (f. 1969). Boken utkom första gången på franska år 2000. Jag har läst en svensk upplaga från 2004, i översättning av Gabriella Theiler, i en upplaga från 2004.

* * *

Den tiden är förhoppningsvis förbi, om den någonsin funnits, då serier inte ansågs vara en seriös litteraturform. Det bevisades inte minst av Art Spiegelmans Maus, som skildrar förintelsen i serieform. Marjane Satrapis självbiografiska Persepolis påminner om detta verk. I dess första del berättar Satrapi om sin barndom i Iran, vid den tid då revolutionen genomfördes.

Vi får ta del av ett Iran som slits mellan starka krafter. 

Satrapis familj synes vara av högreståndsslag, med kopplingar till det äldre kungahuset. Men också med kopplingar till motståndsmän; man hoppas bland dessa på en socialistisk revolution när folket börjar mullra mot shahen, på en utveckling gynnsam för folket och proletariatet. Man tänker sig att de religiösa revoltkraven endast är något övergående, att de religiösa motiven förmår det obildade folket att resa sig  mot en regimen.

Det är slående vilken realistisk bild Satrapi ger av sig själv som flicka i tioårsåldern. Hon skildrar sin föresats om att bli profet, och hur oförstående omvärlden är inför detta. Hon skildrar den egna barnsligheten på ett sätt som jag tror är ovanlig inom den självbiografiska genren: det blir väl lätt annars så, att den som skildrar sin barndom, skildrar sitt dåtida jag som en mindre version av en själv, snarare än som ett barn med ett barns begränsade horisonter, och med dess omogenhet. Satrapi faller alltså inte i en sådan fälla: hennes version av sig själv känns helt och hållet trovärdig, oavsett i vilken grad den faktiskt avbildar den historiska versionen av henne såsom hon var då.

* * *

Berättelsen är mycket allvarlig. Satrapi berättar om politiska förföljelser, om tortyr. Men har också utrymme för humor, som till exempel när hon läser en älskad serie om materialistisk dialektik, och slås av hur lika Gud och Marx är, ehuru den senare är något krullhårigare. Humorn tar dock aldrig sådant utrymme att den tenderar att skämma den bråddjupa seriositeten; tvärtom balanserar den mycket skickligt helheten på ett utmärkt vis.

Bilderna är ritade med skarpa, tydliga streck, som lyfter fram det väsentliga och inte förlorar sig i detaljer. Den kolsvarta färgen får breda ut sig och ofta utgöra bakgrund. Inte minst är en större teckning av de ångestfyllda vålnaderna av döda, innebrända människor på en biograf hemsökande.

* * *

Persepolis, den första delen, är berättelsen om den iranska revolutionen ur – främst – ett tioårigt barns perspektiv. Hennes skräck, hennes stolthet, hennes kamp med gudstron; folkets kraft, landets historia, våldsamheten: allt förmedlas på ett sätt som är svårt att inte drabbas av. Persepolis är en drabbande grafisk roman.
– – –
Marjane Satrapi, Persepolis. Del 1. Övers. Gabriella Theiler. Stockholm: Ordfront Galago, 2004.

Bokrecension: Filosofi för lekmän och andra essäer | Bertrand Russell

Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays) är en samling texter av filosofen Bertrand Russell (1872-1970). 

Boken utkom på engelska första gången 1950 och i svensk tolkning av Anders Byttner samma år. Jag har läst den andra svenska upplagan, också den från 1950.

* * *

Det är stimulerande att läsa Bertrand Russell. Det jag särskilt tilltalas av är hans betoning av ideologikritik, eller rättare: hans motstånd mot all form av dogmatism. Russell är en skeptiker visavi alla systematiserade sanningar, vare sig det nu rör sig om politik eller religion. På ett ställe skriver han:

"Flertalet av de största olyckor, som människan vållat sina likar, har inträffat på grund av att människorna känt sig alldeles säkra på någonting, som i verkligheten var oriktigt."

Det finns en synnerligen viktig poäng här: vi kan vara säkra på någon tes, och den kan ändå vara helt fel.

* * *

Filosofi för lekmän och andra essäer utkom strax efter andra världskrigets slut, och tiden under vilken bokens texter tillkommit märks. Russell ser framför sig, hur världen och mänskligheten står inför avgörande vägval. Han tror knappast att civilisationen skulle överleva ytterligare ett storkrig, åtminstone inte civilisationen som vi känner den. Därför är /freden/ den allt överskuggande ödesfrågan. 

För att åstadkomma detta förordar Russell upprättandet av en världsregering med militärt monopol, och detta även om en sådan regim inte skulle vara odelat mild, ty regimer tenderar, om jag förstår honom rätt, att åtminstone med tiden mildras; viktigare än världsregeringens konkreta praxis är, att den skulle omöjliggöra krigföring. 

Instinktivt vänder jag mig mot tanken på en världsomspännande regering; dess välsignelser förefaller mig utopiska. Det är svårt att föreställa sig att världens alla folk med sina olika förutsättningar skulle kunna inordnas i ett sådant system, utan att det ledde till oöverstigliga meningsmotsättningar och slitningar, som endast skulle kunna nedslås med en militärstats kraftfullhet.

Men man måste väl få lov att vara utopisk. – Hursomhelst utbröt aldrig det förödande krig som Russell vid kalla krigets inledningsfas förutsåg som alternativ till världsregeringens införande. Världen haltade fram ändå, visserligen blodbestänkt, men utan att gå under i rök och nukleär dimma.

* * *

För Russell framstår den liberala, toleranta, icke-dogmatiska samhällsorganisationen som den bäst lämpade för människor och deras lycka. 

Mot fascistiska, nazistiska  och kommunistiska samhällssystem markerar han kraftfullt. Han förefaller se dem som sammanbundna med en ideologism, en dogmatism, som kväver oppositionella åsikter, inte olika de som förefunnits i religiösa rörelser genom tiderna, och vilka framsprungit ur mänsklig fruktan och mänskliga later, snarare än rationellt tänkande. 

Den liberala, toleranta samhällsorganisationen är i själva verket, menar Russell, den enda som förmår rädda världen. Han skriver: ".. det är endast genom en renässans för liberalismens hypotetiska sätt att tänka och dess tolerans, som vår värld kan överleva."

* * *

Bertrand Russell för ett ständigt sarkastiskt krypskytte mot all tankeoreda eller – med ett modernare ord – allt flum i tänkandet. Icke ens de kändaste filosofer undgår hans kritik, vare sig de nu hetat Platon eller Leibniz. För att nu inte tala om teologin! – Russell är skoningslös när det gäller att påvisa teologiska ställningstagandens orimlighet eller grumliga grundhet.

Själv har Russell i mycket vad vi idag skulle kalla en sekulärhumanistisk inställning. Han skriver:

"I de fall då kulturmänniskan inte kan beundra, åsyftar hon hellre att förstå än att klandra. Hon söker att upptäcka och avlägsna det ondas opersonliga orsaker, snarare än att hata de människor som sitter fast i deras grepp."

Han är således människovänlig, anser synd vara ett förfelat begrepp, och ser gärna orsaken till människors beteenden i hur de formats. Att straffa förefaller honom vara förlegat.

"Straffets förbättrande verkan är en seglivad tro, antagligen huvudsakligen därför att det är nöjsamt för våra sadistiska böjelser."

Det är också påfallande hur Russell värnar om jämställdhet mellan könen. I detta avseende förefaller han i allra högsta grad modern, och han kritiserar starkt äldre tiders diskriminering av kvinnor.

* * *

Det jag i första hand tar med mig efter läsningen av Russell är en vilja att hålla vid makt en sund skepticism mot allt systembyggande, allt absolut försanthållande av ideologier av olika slag. Vidare hans insikt i att ett gott samhälle behöver vara ett tolerant samhälle, med svängrum för människor. 

Det finns som sagt sådant som jag inte har lika lätt att instämma i under läsningen. Men som övergripande budskap är dessa nämnda ting betydelsefulla nog för att motivera ett noggrant studium av den brittiske filosofen, skriftställaren och 1950 års nobelpristagare i litteratur: var skeptisk som person, skapa ett tolerant samhälle.
– – – 
Bertrand Russell, Filosofi för lekmän och andra essäer (eng. Unpopular Essays). Övers. Anders Byttner. Stockholm: Natur och Kultur, 1950. 

Bokrecension: Ett minnespalats | Lars Gustafsson

Ett minnespalats. Vertikala memoarer är skriven av Lars Gustafsson (1936–2016), poet, författare, filosof, professor. 

Boken utkom första gången 1994. Jag har läst eboksversionen från 2016.

* * *

Det ligger något smågrinigt över en hel del av det Lars Gustafsson skriver i Ett minnespalats. Han spanar in i de kulturella kotterierna, framförallt såsom de en gång såg ut, och avger tämligen giftiga omdömen om dem som han inte uppskattar. Särskilt gisslar han de författare och intellektuella som under kalla kriget ställde sig alltför hovsamt nickande inför sovjetdiktaturen, sådana som inte såg med ogillande på muren som delade Berlin, och så vidare.

Men också mer personliga antipatier – och för all del sympatier – luftas. Särskilt illa tycks Gustafsson tycka om Olof Lagercrantz, men desto mer om dennes företrädare på Dagens Nyheter, Herbert Tingsten. Till de goda vännerna hör också Tomas Tranströmer och P O Enquist.

Allt detta precisionsstickande med sabeln såhär några decennier senare kittlar onekligen intresset hos en litteraturhistoriskt inriktad läsare. 

De många beskrivningarna av svenska och internationella litterära och kulturella berömdheter är i allra högsta grad givande. Gunnar Ekelöf skymtar lite här och var i boken, detsamma gör Sartre. Och Erik Lindegren. Och Ingemar Hedenius. Och många fler. Gestalter ur författarens mer personliga sfär får också vara med; inte minst avbildas fadern Einar – och dennes åldrande – i ett ömsint porträtt i bokens sista avdelning.

* * *

Lars Gustafsson är lärdomsaristokrat med ett elitistiskt drag, och han är fullkomligt medveten om sin egen intellektuella kapacitet. 

Med viss nedlåtenhet som skulle kunna vara ironisk humor kryddar han sin framställning med ordet "naturligtvis", för att visa läsaren att det han skriver är givet. – Ja, ordet förekommer drygt 150 gånger i boken, om jag räknat rätt, även om det naturligtvis inte alltid är i ett sådant skriva-på-näsan-sammanhang, som det dock stundom är.

* * *

Lars Gustafsson har genom sina memoarer, där vissa texter publicerats tidigare på skilda håll, vittnat vältaligt om hur oerhört politiserat kulturlivet varit i vårt land och i Europa, samt hur kulturutövare i stor utsträckning grupperat sig utefter politiska skiljemeningar. 

Men memoarerna visar också Gustafssons egen väg, från arbetarhemmet i Västerås via recensionsskrivande i tidningen som tonåring, vidare till författande och delredaktörskap i BLM och deltagare på allehanda internationella konferenser och så professorskapet vid University of Texas. 

Det finns en påtaglig nerv i nästan allt han skriver i Ett minnespalats; ofta är det som drevs han av en sjudande vrede, som precis lyckas hållas under kokpunkten, men långsamt får utlopp på raderna… Svedan drabbar ibland någon ilsken lärare från barnaåren, ibland någon svensk kultursida. Gustafsson måste ha varit en vass polemiker när det begav sig.
– – –
Lars Gustafsson, Ett minnespalats. Vertikala memoarer. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital 2016. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016.

Höstkvällsmöte

Det var en sen tur den kvällen. Kistan behövde vara framme i bårhuset tidigt dagen efter, så vi tyckte att jag lika gärna kunde göra den fem mil långa resan efter arbetstid och spara in tid inför begravningen i morgon. Är det något man aldrig har tillräckligt av på en begravningsbyrå, så är det tid.

    Det var fem, sex år sedan, någon gång i slutet av oktober, kanske hade det redan blivit november. Det regnade inte, men hängde fukt i luften, likt vattenånga som blev droppar på vindrutan. Torkarna gick i långsamma intervaller hela resan ut i skogen. Jag minns att jag tänkte, att jag skulle behöva skölja av bilen när jag kommit hem igen, eller försöka klämma in det dagen efter. En smutsig begravningsbil hedrar inte en begravningsbyrå.

    Jag kom fram till kyrkogården någon gång vid åttatiden. Några lyktor lyste upp kyrkogårdsgångarna och kastade ett svagt sken på bårhuset. Jag backade intill bilen, öppnade bakluckan och den gråputsade byggnadens gammaldags dörrar. Kistan var inte särskilt tung: damen inuti hade jag kistlagt på förmiddagen, och hon var mycket gammal, mycket tunn. Svepskjortan hade sett alltför stor ut på henne, så jag hade fått justera den i kragen runt nacken. Det var väl inte så att familjen skulle se henne, men man visste aldrig: alltid bäst att göra så fint det bara är möjligt. Om inte annat för ens egen skull. — 

    Men jag drog ut kistan över en liten vagn, balanserade in den i det innersta rummet där ett kylaggregat dånade aggressivt, och såg till att låsa ordentligt när jag gick ut igen. 

    Jag lutade mig en stund mot sidan av motorhuven och tände en cigarill. Den blev nästan genast fuktig och smakade dåligt. Men jag stod där och rökte, njöt av tystnaden och stillheten, de långa skuggorna som gravstenarna kastade i lyktljuset och synen av kyrktornet som försvann upp i mörkret. Nu var det fem mil tillbaka, ungefär en timmes resa på de värmländska småvägarna. Jag hade ingen brådska, funderade väl antagligen på att kanske sticka in på byrån en timme och få ordning på några papper och beställningar. 

    Den blöta luften gick över i vanligt regn när jag körde österut igen. Vindrutetorkarna fick gå fortare. Och jag förstår fortfarande inte varför, men jag blev inte alls rädd när jag märkte att det i passagerarsätet bredvid mig satt en kvinna. Jag kände igen henne: det var den lilla damen jag kistlagt i förmiddags och för en liten stund sedan ställt in i kylrummet.

    "Vad vill du", frågade jag.

    "Berätta”, sa hon, "en liten stund". 

    "Jag ska lyssna", svarade jag.

    Så berättade hon om något som hänt under hennes barndom. Hon hade bott i ett torp inte mer än några stenkast från kyrkogården jag nyss varit på. En dag skulle hon gå till granntorpet. Gräset var högt på ängarna som skilde stugorna åt och hon plockade, sa hon, en del vackra blommor där hon gick. På armen bar hon en korg med ägg att byta mot några flaskor mjölk. 

    Grannens torp låg högt och syntes långt omkring. Därför hade hon snart sett att dörren stod öppen, men ingen människa syntes till. Väl framme ropade hon namnen på dem som bodde där, men ingen svarade. Så steg hon in, och från taket hängde familjen hon sökte: fader, moder, tre barn, där det yngsta var lika gammalt som hon själv. De hängde helt stilla och var alla blå i ansiktet. Faderns tunga stack ut mellan svartnade läppar, under honom låg en kullvält pall. På moderns panna gick två flugor. Flickan i hennes egen ålder hade ögonen lite öppna, med de hade torkat och mörknat. De såg inte längre.

    "Det var fruktansvärt", sade kvinnan i sätet bredvid mig. "Men det var inte allt."

    Hon hade märkt att hon inte var ensam i stugan. Bredvid spisen stod en lång, ung man, klädd i svarta söndagskläder och med blankt, svart hår och små glasögon. Han stödde sig med ena handen mot en av plattorna och tittade rakt på henne med klargröna ögon. Det såg ut som en katts ögon, sade hon. Mannen gick sedan förbi henne, hyssjade med ett långt pekfinger för munnen när han passerade och fortsatte ut genom dörren. 

    Ja, hon sprang efter honom, men utanför fanns ingen. På ängarna bara grönska och blommor. På tunet ingen. Hon hade skymts från att se honom bara som tiden mellan två hjärtslag, men han hade försvunnit. Hon hade sprungit runt stugan, men också där var det helt tomt. —

    "Sedan sprang jag hem", fortsatte hon, "men jag berättade aldrig för någon om vem jag mött. Man sa att det var hemskt, det som hänt, men sedan var allt förbi. Och jag berättade aldrig för någon att jag sett djävulen själv i stugan den där dagen."

    Jag såg åt sidan och där var tomt igen. Jag hörde radion på låg volym. Och en mötande bil blinkade på mig för att jag inte slagit av helljuset. — Jag har aldrig berättat om mitt möte med den döda kvinnan den höstkvällen. Vem skulle jag väl säga något till? Prästen på begravningen? Hennes familj? — De hade trott att jag mist förståndet. — 

    Dagen efter sänktes damen ner i jorden på den lilla värmländska kyrkogården i klaraste solsken. Men jag kunde bara tänka på den regniga kvällen innan, hörde inget annat än rösten från henne som berättat vad hon inte sagt till någon annan: att hon såg djävulen själv i stugan den gången.

Bokrecension: Utflykter | Gunnar Ekelöf

Utflykter är en samling texter av Gunnar Ekelöf (1907–1968). Boken utkom första gången 1947.

* * *

Gunnar Ekelöf är nog mest känd som ett av vårt lands mest betydande poeter. Men han skrev även prosa. Exempel på ekelöfsk prosa får man med fördel i Utflykter. Det rör sig där om skönlitterära fiktioner, men också självbiografiska reflexioner och berättelser. Ett antal dikter finns också med.

De flesta av texterna i Utflykter utmärks av en höststämning. Man går i allmänhet genom regn och rusk med författaren, även de gånger det är sol i berättelserna. Det andra världskriget är genomlidet, om än i stor utsträckning för svenskarna från åskådarplats, och erfarenheten måste drabba en lyhörd författare. 

Ekelöf tänker till exempel tillbaka på när han 1942 var med på begravningen av en ilandfluten engelsk flygare på Västkusten. Med viss cynism skildrar han hur folk inte följer med går med i den långa processionen till gravplatsen: själv når han inte fram förrän graven redan – på grund av lukten – skottats igen. Det är en stämning av händelse kring den döde och hans begravning. 

En annan text minner om Strindbergs klassiska novell om mannen som genomgår hela sitt liv genom att titta på telefonlistan i den lägenhet han står i begrepp att lämna. I Ekelöfs novell rör det sig om en almanacka. Med avstamp i anteckningar därur rekonstruerar huvudpersonen som fått den i sin ägo ett helt liv: en äldre mans liv, surögd och misstänksam.

En annan rekonstruktion, som verkar vara självbiografisk, utspelar sig när Ekelöf möter resterna av ett torp. Hör hans prosa i "På ödetomter":

"Man byggde i fantasin upp stugan för sig, tyckte sig se köket med den avnötta, blankslitna utdragssoffan, rekonstruerade kaffekopparna, av vilka en skärva ännu glänste mellan två halvt övervuxna tegelstenar. Nattviolerna doftade i ett längesen förgånget Sverige."

En introspektiv text heter "En outsiders väg". Där talar han om sin känsla av brist; han skriver "Jag har varit ett slags luffare i anden." Han skriver också om sin kärlek till musiken, och om hur han dras till det österländska. Och han skriver om sin studietid i England, sin tid i Frankrike och sitt arbete som diktare; hur han hade "50 och 100 koncept" till varje dikt och hur Sent på jorden var hans första diktbok, en "självmordsbok".

Särskilt drabbar mig den korta historien "Neutralitet", som rimligen får ses som en kommentar till den svenska neutraliteten under kriget, fastän den till det yttre har en helt annan handling. Ett lik flyter långsamt genom Stockholms vatten. Somliga ser det, desto fler dras av mängden och nyfikenheten att spana. Ingen gör något, förrän till sist en båt lägger ut med en polis som häktar fast kroppen och drar den i land. Och så återgår allt till det vanliga.

* * *

Gunnar Ekelöf är i Utflykter, som också annars, en man som med mästerskap hanterar språket; som penseln i en virtuos konstnärs hand målar upp vyer, landskap, detaljer, kan Ekelöfs penna skänka oss känslor, intryck, insikter. Jo, det går i moll, det är inte muntert: men det är djupt verkligt.
– – –
Gunnar Ekelöf, Utflykter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1947.

Bokrecension: En fängelsedirektörs minnen | Ulrik Leander

Ulrik Leander

En fängelsedirektörs minnen är skriven av Ulrik Leander (1858–1938). Boken utkom första gången 1936. Jag har läst en upplaga från 1937.

* * *

Av boktiteln att döma kunde man tro att detta är en bok främst om författarens tid inom fängelsevärlden. Nå, denna hans verksamhet får vi veta mycket om och där ligger tyngdpunkten, men boken rymmer mer än så. Den tydliga bild boken ger av det småländska landsbygdslivet under senare hälften av 1800-talet, författarens uppväxttid och -miljö, är till exempel mycket värdefull.

Leander föddes 1858. Jag får intrycket att hans föräldrar var ganska välbärgade bönder. Han berättar om sin uppväxttid genom många anekdoter och även om tidens folktro.

Inte minst verkar spöktron varit utbredd. Mådde någon dåligt, kunde han kommit för nära en gast: han hade blivit gastkramad. Bot för detta var att få någon att ”måla” en, vilket intet har med färg att göra, men innebar att en person går runt den gastkramade med en ullsax inlindad i ett tygstycke, ett handkläde, som använts vid tvättningen av ett lik. Samtidigt som denna vandring runt den drabbade pågår ett visst antal gånger skall den vandrande spotta en gång varje varv.

Själv är Leander sunt skeptisk till spökerier, och förmäler att det inte var ovanligt att ynglingar klädde ut sig till spöken för att skrämma folk. I andra fall var historierna nog helt enkelt uppdiktade, menar han.

* * *

Emellertid kom Leander att erhålla utbildning. Han verkar ibland haft det ganska knapert som student, men han tog sig igenom och avlade en kandidatexamen.

Ursprungligen var väl tanken med studierna att han skulle bli präst, men med tiden blev han lärare på Långholmens centralfängelse i Stockholm, och senare, från våren 1899, fängelsedirektör vid länsfängelset i Landskrona, vanligen kallad Vita briggen. 

Efter det blev han, mot sin vilja, direktör för tvångsvårdsanstalten i Landskrona, en plats dit man skickade personer dömda för lösdriveri, och inte under strafflagen. Utanför memoarernas tidsram återvänder han senare som direktör för länsfängelset i Landskrona.

* * *

Det första uppdraget inom den då så benämnda fångvården fick han efter att en lärarposition hastigt blivit ledig på Långholmen, och Leander rekommenderats till platsen. Han hade dock bara kort tid på sig att återkomma med besked. Och han funderade intensivt.

"Fängelserna voro då i ännu högre grad än nu för tiden omgivna av en viss hemlighetsfullhet. Ett fängelse var en värld för sig, tillsluten för allmänhetens blickar, och ingen visste på grund därav vad som försiggick inom denna värld."

Det hemliga lockade också, och Leander ville inte mista möjligheten till anställning. Han tackade ja.

* * *

Leander som person får läsaren lära känna ganska väl. Visst finns där ett tidstypiskt något förnumstigt-magistralt moraliserande, men han är ändå påtagligt mild visavi fångarna som personer. Uppenbart kan han känna med dem och han visar en förståelse för att de miljöer de kommer ifrån starkt inverkat på deras senare samhällsfrånvända agerande. Inte minst spritens inverkan är han, som nykterhetsvän, införstådd med. Någon stark vilja att straffa synes Leander inte haft.

På samma sätt är han också motståndare till dödsstraffet; hans egen närvaro vid avrättningen av den unge mördaren Teodor Sallrot i Karlskrona har nog inte ändrat på den saken. 

Avrättningen och omständigheterna däromkring avhandlar för övrigt Leander i ett separat, mycket intressant, kapitel. Han berättar där bland annat hur Sallrot lagt sig på schavotten något för långt ner. När han ändrat läge hamnade skjortan över nacken, och omedelbart efter att Leander själv lagt denna tillrätta och hjälpt Sallrot tillrätta såg han, när han såg upp,

"... den blankslipade bilan med den långa eggen blänka i solskenet och i detsamma föll hugget, som med ens skilda huvudet från bålen. Ingen hade väntat,att det skulle försiggå med sådan hast, och säkerligen blev proceduren för Sallrot själv betydligt kortare och man skulle kanske kunna säga enklare, än vad han föreställt sig. Några sekunder efter hugget såg man läpparna ännu röra sig, liksom fortsatte de med den bön, som säkerligen gick över dem i det ögonblick, då Sallrot passerade gränsen emellan timlighetens och evighetens värld."

* * *

Leander är en djupt religiös man. Han ingick i det som senare utvecklades till Missionskyrkan som egen frikyrka, men som ursprungligen kom ur en brytning med Svenska kyrkan, på grund av vissa skiljaktigheter rörande försoningslära och församlingsbegrepp. Det förefaller som att den religiösa övertygelsen genomsyrade hans liv.

I Landskrona kom Leander dessutom att engageras politiken och blev riksdagsman i andra kammaren, och efter tiden som boken behandlar blev han riksdagsman i första kammaren. Leander ger några fina inblickar i dåtidens riksdagsarbete som har sitt historiska intresse, inte minst genom de många personporträtt som skissas fram.

* * *

Av de ganska vidlyftiga citaten ovan får man något av en känsla av Leanders formidabla språk. Det är gammaldags, ytterligt välformulerat, en aning snirkligt och omständligt. Och mycket, mycket vackert. Det är det slutande 1800-talets skriftspråk som klingar klart mellan bokens pärmar. Därigenom blir läsningen av En fängelsedirektörsminnen inte bara en intressant historisk resa, utan också en språklig upplevelse.

Men det historiska värdet av Leanders memoarer är mycket stort, inte minst om man intresserar sig för svensk kriminalhistoria, särskilt kriminalvårdshistoria. Somt i den tidens fångvård är sedan länge avlagt i dagens kriminalvård, annat som Leander beskriver finns kvar.

Genom att boken skänker ett visst historiskt djupseende, ökar den läsarens förståelse för villkoren för den tidens dömda kriminella, och för synen på dem som begått brott mot rikets lagar. Leanders framsynthet är i detta avseende ofta både glädjande och förvånande.
– – –
Ulrik Leander, En fängelsedirektörs minnen. Stockholm: Svenska Missionsförbundets förlag, 1937.