Omläsning: Bitterhetens syllogismer | E. M. Cioran

Bitterhetens syllogismer (fr. Syllogismes de l'amertume) är skriven av Emil Cioran (1911–1995), rumänsk-fransk filosof. 

Boken utkom på franska första gången 1952. Jag har läst en svensk översättning av Jon Milos i en upplaga från 2022. Denna upplaga rymmer också ett efterord av Cioran-experten Tobias Dahlkvist.

Jag recenserade 2010 samma bok i engelsk översättning: All Gall is Divided.

* * *

Jag vill mena att Ciorans livsprojekt blev att försöka formulera sig fram till sätt att förhålla sig till verklighetens karghet: en tillvaro där allt levande lider och dör och ingenting är säkert för det skeptiska genomskådandet; en tillvaro som inte görs mjuk av ideologisk narkos av vare sig politisk eller religiös art.

Cioran ger inga lösningar. Han är inte vägledare. Möjligen hjälper han läsaren se — se det som förfaller, ruttnar, går under. ”Vi är klarsynta marionetter, som bara duger till att göra miner inför det ohjälpliga”, skriver han. 

Kanske leder det ändå fram till metoder att stå ut: den rusning av svindel som stundvis drabbar den som inte sliter blicken från avgrunden? Eller en viss tillvänjning vid en generell hopplöshet?

Cioran skriver vidare. I hundratals varianter beskriver han den sena människans tomma värld, tomma liv, syfteslösa existens — utöver det djuriska. Och han äcklas av det mänskliga, föraktar det, inom och utom sig själv. Han leds vid livet och vågar se det inte som ett leende utan som en absurd grimas. För honom är inte livet som fenomen något självklart gott. Inte döden heller, men avgjort inte livet. 

Han skriver: ”Finns det någon som jämt och ständigt använder ordet 'liv'? – Vet då att han är sjuk.”

Få har någonsin skrivit så pessimistiskt som Cioran. Eller, som någon skulle säga, så skärskådande. Han skriver, och adressaten kan väl förefalla vara optimisten: ”Ingenting avslöjar så den banala människan som hennes vägran att bli besviken.”

Det går att andas i närheten av Ciorans texter. De blåser bort unken luft, med alla dess partiklar av förställningar och föreställningar. De blåser rent. Den radikala skepticismen bränner bort all svartnad kallbrand av försanthållanden.

Och där drogs jag med av bildspråket, något som åtminstone skenbarligen Cioran själv också gör ibland: glädjen över en drabbande bild blir möjligen då och då större än dess egentliga klarhet. Det förlåter man honom gärna; det spelar ju ändå ingen roll.

Vad leder det här till då? Det leder möjligen till att man fortfarande bygger sin stuga och hänger upp gardiner. Men under ett tomt himlavalv, och ovan en kall jord. Utan förmåga att längre bli vare sig besviken eller indignerad. 

* * *

Bitterhetens syllogismer är en relativt tidig bok av Cioran, en renodlad aforismsamling, där aforismerna placerats under ett antal rubriker. Några av dessa är ”Avgrundens bedragare”, ”Ensamhetens cirkus”, ”Den svindlande historien” och ”Tomhetens upphov”. 

Aforistiken, åtminstone i Ciorans tappning, gör det svårt att systematisera uppfattningar och sammanföra dem till större hållningar: det hade också svurit svårt mot Ciorans hela gärningar, som gick ut på att plocka isär, inte att foga samman. Han briljerar i fragmentets form och i den välslipade formuleringens form. 

Det är inte fråga om några systematiska angrepp mot ideologier och religioner; Cioran är bortom sådant. Tankemonstrens fall är redan faktum, och han agerar i utrymmet som uppstått där bakom och därefter. Han skriver: ”Med varje idé som föds hos oss, angrips något inom oss av förruttnelse.”

* * *

Det hade varit lätt att avfärda Cioran som en emo-filosof för tonåringar. Ibland är kanske hans formuleringar sådana att de också med gillande skulle citeras av sådana. Men inte enbart av dem. Ciorans söndersprängande iakttagelser förmår, som jag varit inne på, skapa rum där ideologierna, livsfilosofierna och religionerna klastrofobiskt greppat omkring sig. Han avväpnar det kaos som dessa frammanat som hot genom att titta kaoset rakt i synen, och där håller han kvar blicken.

Det är uppfriskande att läsa Cioran. Det är definitivt inte läsning för alla smaker. Men för den som förmår ta honom till sig kan han åstadkomma befrielse.
– – –
Emil Cioran, Bitterhetens syllogismer. Övers. Jon Milos. Efterord av Tobias Dahlkvist. Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2022. 163 sidor.

Omläsning: Ett år på sextiotalet | Olof Lagercrantz

Ett år på sextiotalet är en självbiografisk bok av Olof Lagercrantz (1911–2002). Boken utkom första gången 1990. Jag har läst Litteraturbankens eboksupplaga från 2021. 

Jag har tidigare recenserat boken år 2011.

* * *

Mellan åren 1951–1960 var Olof Lagercrantz kulturchef på Dagens Nyheter. Därefter blev han tillsammans med Sven-Erik Larsson tidningens chefredaktör mellan åren 1960–1975. Det är framförallt, men långt ifrån uteslutande, om sitt liv som tidningsman Lagercrantz skriver i Ett år på sextiotalet, som också rymmer åtskilligt mer än den period 1967–1968 som väl titeln syftar på, och som ändå hamnar mest i fokus. 

Det finns lager i Lagercrantz berättelse. 

Han skriver från slutet av 1980-talet, och nämner händelser och  personer i sitt vardagliga pensionärsliv på Drottningholm. Genom att han så uttryckligt skriver ut sin nutidssituation blir det tillbakablickande perspektivet desto tydligare: det är uppenbarligen en man som dragit sig tillbaka från offentligheten och det yrkesverksamma livet som erinrar sig vad han varit med om och människor han träffat.

* * *

Särskilt personbetraktelserna tycker jag är intressanta. 

Som en av chefredaktörerna på Dagens Nyheter, med särskilt fokus på kulturfrågor, och dessförinnan som samma tidnings kulturchef, stod Lagercrantz givetvis i nära förbindelse med många av tidens främsta svenska kulturpersonligheter, inte minst författare, som då uppenbarligen hade en mer framträdande plats i samhällssamtalet än vad som senare blivit fallet. 

Beskrivningarna av personer han mött är inte minst givande, eftersom Lagercrantz alls inte ägnar sig åt något hagiografiskt skrivande: hans till synes naturliga begåvning för polemik bryter stundom ytan också i dessa erinringar. 

Inte ens en så aktad nära vän som Gunnar Ekelöf lindas in i bomull; Lagercrantz gör klart att poeten kunde vara elak. Lagercrantz' vittnesbörd om vänner och mindre såta vänner skänker dessa personer djup och kontraster.

* * *

Lagercrantz förefaller ständigt hamna i konflikter. För eftervärlden omsusas väl hans namn delvis av föreställningen att han var med om att vrida Dagens Nyheter åt det engagerade, mer radikala, hållet. Delvis verkar det ha uppfattats så också när det begav sig, även om det också verkar funnits de som inte uppfattade honom som nog tillvänd den radikala strömningen.

För tidningens ägare har han inte mycket till övers, ens ett tjugotal år senare: Bonniers maktutövning ser han inte med blida ögon på, till exempel vad beträffar påtryckningar att utforma tidningens åsikter i den ena eller andra riktningen. För Lagercrantz är det synnerligen viktigt att opinionsjournalistiken står fri från sådan inblandning: att tidningen får lov att ha sin egen röst.

Lagercrantz har emellertid inte enbart att navigera genom dessa ägarsammanhang, utan också mellan de starka personligheter som skriver på de sidor han har att styra över. Författare kan vara ett känsligt släkte, förstår vi. Vilhelm Moberg var en av dem som han hamnade på kollisionskurs med efter en refusering, men de försonades efter en tid. 

Ett tvetydigt omdöme får Ingemar Hedenius, den stridbare filosofen:

"Han var den barnsligaste människa jag träffat. Han sa öppet vad vi andra håller tyst med. Däri låg en stor del av hans charm."

Lagercrantz nämner också de tre skribenter vid namn som oftast utsattes för hans refuseringar: Sara Lidman, Jan Guillou och Per Gahrton. Den första vad jag förstår för att hon var alltför provocerande, de två senare för vad Lagercrantz uppfattade som överdrivet pro-palestinska och pro-arabiska tendenser som ledde till onödig polarisering. Samtidigt erkänner han att han ofta kände sig feg för att han "av opportunistiska skäl sa nej" till dessa två.

Särskilt bekymmer hamnar Lagercrantz i när han försöker tacka nej till en beställd artikelserie om Paulus som författaren Lars Ahlin skrivit. Anledningen till avböjandet skall ha varit att texterna var alltför svårbegripliga. Men Ahlin måste gjort ett enastående intryck, ty Lagercrantz beskriver honom så:

”Han tycktes mig som en hingst med rest kön som stegrade sig och jag och alla andra i landet var ängsliga ston som inte vågade låta sig betäckas av denna väldighet."

Ahlin fick in två av sina sex artiklar.

* * *

Naturligtvis står där också en hel del om Herbert Tingsten, Dagens Nyheters legendariske chefredaktör på den tid då Lagercrantz var kulturchef. Inställningen till honom förefaller vara minst sagt ambivalent. 

Lagercrantz förminskar inte hans begåvning, men framställer honom som något obsolet, en kalla krigets man, med svart-vitt tänkande. Han skriver:

"Herbert Tingstens hela gärning går i det kalla krigets tecken. Atmosfären av strid och korståg passade honom precis."

Det känns inte alltför vågat att postulera att Lagercrantz omvänt ser sig som en fredens man, som inte önskade det svartvita, utan som tvärtom kunde tänka sig att se den stora konflikten mellan väst och öst på ett nyansrikare sätt än föregångaren. 

* * *

Trots Lagercrantz spetsiga formuleringar i allehanda ämnen och de konflikter han ständigt hamnar i, så ger han i Ett år på sextiotalet inte intryck av att trivas med bråk; tvärtom ger bråken honom ingen tillfredsställelse alls. Det verkar stundom på honom som om stridigheterna helt enkelt drabbar honom, på samma sätt som man kan drabbas av en regnskur när man är ute och går. Man blir våt och eländig, men det går näppeligen att styra över.

Ett år på sextiotalet är ett viktigt historiskt dokument, som skildrar en av det förra seklets mer betydande kulturpersonligheternas egna perspektiv på de händelser och sammanhang som han var en del av. 

Dessutom skriver Lagercrantz en utmärkt prosa, om än metaforernas styrka någon gång kunde tonats ner. Många år efter att han pensionerats från det dagliga tidningsarbetet skriver han fortfarande texter med sting i, som ger en uppfattning om hur irriterande han måste ha varit att ha som fiende, och hur skrockande förnöjd man måste ha varit som åsiktsfrände, när han var med och formade opinionen i Sverige under sin tid på Dagens Nyheter.
– – –
Olof Lagercrantz, Ett år på sextiotalet. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1990. Eboksupplaga via Litteraturbanken 2021.

Omläsning: Mörkrets hjärta | Joseph Conrad

Mörkrets hjärta (eng. Heart of Darkness) är en kortroman av Joseph Conrad (1857-1924). Verket utkom första gången som följetong i Blackwoods Magazine 1899. Jag har läst boken i svensk översättning av Margaretha Odelberg, i en upplaga från 2003s.

* * *

Jag har fått anledning att återvända till Joseph Conrads klassiska kortroman Mörkrets hjärta (recension 2014). Texten torde tillhöra de allra mest kanoniserade vi har, vid sidan av ett sådant verk som Kafkas Processen och några fler.

Det yttre händelseförloppet är relativt enkelt och överskådligt. En viss Marlow berättar för några åhörare om när han i tjänst hos ett företag som kapten för en nedgången båt reser uppströms på en afrikansk flod. Det rör sig rimligen om Kongofloden, fastän det aldrig explicit utsägs i själva berättelsen.

Syftet med uppdraget är att lokalisera en viss Mr Kurtz, som förestår en handelsutpost, men som inte hörts av på länge. Ju djupare in i vildmarken Marlow och de som är med honom når, desto mer överhängande känner de risken att något gått galet för Kurtz.

Men de når fram. Mr Kurtz finns där, dödligt sjuk. Och i fragment får Marlow kännedom om Kurtz' verksamhet: han har blivit förgudad och plundrat trakten på elfenben. Utanför hans stuga sitter avhuggna huvuden på pålar.

* * *

Mörkrets hjärta handlar således om just detta nämnda; det är berättelsens yta, som gärna lånar sig till betydligt djupare tolkningar, i regel civilisationskritiska.

Kurtz kan tänkas vara en symbol för den framträngande våldsamma västerländska kulturen, som ser till att lokalbefolkningen underkastar sig honom och antingen dyrkar honom som en gud eller möter hans våldsamhet.

Men det är inte enbart så enkelt. Marlow, berättaren, fångas in av Kurtz själsliga dragningskraft. Redan innan han träffat honom är han förhäxad, och graviterar mot honom, längtar efter att få komma in i den verkanssfär han har omkring sig. Samtidigt förfäras han av Kurtz brutalitet och förgudning. Dubbelheten är påfallande.

Det har hävdats att Conrad förmedlar koloniala idéer, för rasistiska föreställningar. Det är rätt och fel. Givetvis betraktar han de svarta afrikanerna som inte inordnats i en västerländsk kultursfär som den Andre: hur skulle han kunnat se det på annat vis utan att vara utanför sitt eget sammanhang? Exotiserandet av afrikanen är ett påtagligt inslag och givet tiden knappast ett överraskande sådant.

Men under berättelsens yta, fastän det inte är skrivet med rubrikversaler, vibrerar det av indignation över Kurtz' förgudligande och accepterande av förgudligandet. Det är svårt för Marlow att förhålla sig till honom. Att Kurtz gör ett enormt intryck på honom är dock givet.

I grunden är Mörkrets hjärta en svårt pessimistisk historia. Marlow strävar längtansfullt efter ett mål – att hitta och lära känna den alltmer legendariske Kurtz – men när han når målet visar det sig vara något helt annat än vad han trott; dessutom är målet för strävan – Kurtz – redan förlorad, döende. Motivet, i all sin kraft, synes snarast arketypisk.

* * *

Berättartonen i Mörkrets hjärta bör beröras.

Framställningen är drömsk, stundom mardrömsk, lätt hypnotisk. Särskilt då resan uppför floden, genom ett landskap som kan tänkas ha sett likadant ut sedan oräkneliga tidevarv; därigenom blir miljön också tidlös, liksom bortom tiden: ett land för drömmar och mardrömmar. Ja, något radikalt annat än den vita stad där Marlow får sin anställning.

Det främmande accentueras genom afrikanernas radikala annorlundaskap. Deras språk är obegripligt för Marlow, deras ritualer gåtfulla för läsaren.

* * *

Mörkrets hjärta är en bok vars känsla och nyanser mår bra av att läsas om.

Det är inte en tillfällighet att verket kanoniserats, diskuterats och diskuterats igen. Oavsett vilka föreställningar man anser att verket företräder drabbar boken uppenbarligen häftigt många läsare. Bara det är ett skäl att ta del av Marlows historia, för att själv får del av den drömska eller mardrömska värld som Joseph Conrad låter ta gestalt i kortromanen.
– – –
Mörkrets hjärta (eng. Heart of Darkness), Joseph Conrad. Övers. Margaretha Odelberg. Wahlström & Widstrand 2003. ISBN: 91-46-16865-6. 121 sidor.

Omläsning: Processen | Franz Kafka

Processen (ty. Der Prozess) är en oavslutad roman av Franz Kafka (1883-1924).

Boken utgavs postumt första gången på tyska 1925. Jag har läst Erik Blomqvists och Erik Ågrens textkritiska nyöversättning till svenska från 2010, i pocketutgåvan från 2018. Utgåvan är försedd med efterord av Torsten Ekbom.

* * *

Att läsa Processen är att träda in i en surrealistisk drömvärld. De absurditeter vi kan möta i drömmen, möter vi också i Kafkas kanske mest kända, och oavslutade, roman. På samma sätt som allt möjligt i drömmen kan förefalla rimligt, reagerar berättaren i Processen föga över de absurditeter som hela tiden sker i huvudpersonen Josef K.:s omgivning; ingen människa verkar reagera normalt, inget verkar för orimligt för att helt verkligt inträffa.

Historien är känd. Josef K. häktas – utan att det inskränker hans frihet – och en mystisk process påbörjas, en process om vilken Josef K. varken får veta något eller i början ens verkar bry sig särskilt mycket om. Ja, han varken vet eller verkar vilja veta vad han egentligen åtalas för. Inte heller vi som läsare får veta vad det är frågan om.

När omkring ett år har gått sedan Josef K. häktas förs han ut till ett stenbrott och avrättas. Fortfarande utan att veta något om varför det sker tar han villigt emot dödsstöten. Josef K. är då en böjd man. Den så sturske och faktiskt ganska otrevlige och kalle man som vi först får stifta bekantskap har hunnits ifatt av de krafter som förföljt honom.

* * *

Processen är öppen för tolkningar; det finns inga rätta eller givna svar. Kafkabiografen Torsten Ekbom skriver efterordet om den judiska mystikens påverkan på berättelsen. I detta har han säkert rätt. Andra har lagt fram andra tolkningar, utan att därmed ha tvingats göra våld på texten. Ekbom skriver:

”Processen kan liknas vid bilden i en rorschachtest – är det en spindel? en bläckfisk? ett moln? en kaktus?”

För egen del kan jag inte låta bli att läsa Processen som en illustration av människolivet som något absurt.

Vi vet inte vad som sker oss, och det som sker kan vara just absurt, utan synbar mening, men likväl drabbande. Det finns ingen mening bakom en bilolycka eller att ett enda möte kan förändra ett liv på både gott och ont. Det bara drabbar oss utan förklaring, liksom en process drabbar Josef K. utan mening eller förklaring. Varför är emellanåt inte ens en relevant fråga. Vi får nöja oss med att konstatera, flyta med. Kanhända står också vi plötsligt inför våra bödlar, eller – vilket som känns som en lika möjlig tänkbar alternativ utveckling i Processen – blir plötsligt lösta ur situationer.

Ja, det är ett intryck som Processen kan göra.

Någon annan kan läsa berättelsen som en illustration av människans litenhet och obetydlighet inför myndigheter i ett byråkratiserat samhälle. Åter någon annan kan i Processen söka ledtrådar till Kafkas eget själsliv. Jag tänker att ett bra sätt att läsa Processen är att helt enkelt låta den drabba en själv, och verka såsom den kan verka; att man kan bortse från facit, och bara låta den fungera såsom den kan fungera – och det är uppenbarligen på många sätt.

Kafka övergav skrivandet av Processen innan den blev färdig. Vi har således romanen i ett skick som inte är polerat eller sammansatt av författaren själv. Det gör den till ett ännu strörre enigma: en gåta för litteraturvetare att sysselsätta sig med i säkert ännu många generationer. Och analyserandet kommer säkert att fortsätta: sådan dragningskraft har denna trollbindande roman om Josef K., mannen som plötsligt häktas, ställs inför ogripbara myndigheter, och slutligen mister sitt liv.
– – –
Processen (ty. Der Prozess), Franz Kafka. Övers. Hans Blomqvist, Erik Ågren. Efterord: Torsten Ekbom. Novapress 2018. ISBN: 978-91-7137-014-3. 334 sidor.

Omläsning: Mordets praktik | Kerstin Ekman

Det verkar inte som att jag var särskilt förtjust i Kerstin Ekmans Mordets praktik när jag läste den 2011. Nu har jag läst om boken, och får en ny uppfattning: romanen är lödig.

Mordets praktik går i öppen dialog med Hjalmar Söderbergs Doktor Glas på ett mycket effektfullt vis. Men är ändå mycket annorlunda. Huvudpersonen Pontus Revinge bär inte många gemensamma drag med doktor Tyko Gabriel Glas, utöver att båda är läkare som blir mördare.

Doktor Glas är en ideolog, med genomreflekterade idéer. Och doktor Revinge är en mycket trasigare person. Själv är han övertygad om att han hjälpt Hjalmar Söderberg vid hans författande av boken i fråga, men Hjalmar Söderberg själv, som förekommer som person i Mordets praktik, lägger uppenbarligen föga vikt vid den unge medicinarens inflytande.

Hos Revinge blir relationen till Söderberg en period snarast en besatthet: han väntar på den kände författaren utanför en restaurang, han söker upp honom, men lyckas bara få till några få samtal med honom.

* * *

Så vindlar doktor Revinges livsbana iväg. Han skriver och skriver sina anteckningar, och det är genom dessa anteckningar vi får ana hur hans liv yttrar sig.

Vi får läsa hur han får anställning hos en äldre läkare. Det är denne läkare som Revinge dödar, dödar med cyankalium, samma medel som doktor Glas dödar pastor Gregorius med.

Varför? Ja, kanske för att Revinge tycker sig sett hur hans chef ser på sin styvdotter, en tonårsflicka som Revinge fattar tycke för.

Doktor Revinge förefaller obalanserad, men äger inte förmåga att reflektera kring sin egen person som doktor Glas; redan hans skrivande är mer oorganiserat, svårare att förhålla sig till, och utsatt för hans egna rensningar.

Drag av paranoia går genom Revinge, och han offrar sin lycka genom ett resonemangsäktenskap med chefens änka, en kvinna som är honom kall och likgiltig. Men då får han åtminstone vara nära dennas dotter. Det är väl det, snarare än utsikten att ta över praktiken, som lockar honom att äkta kvinnan.

* * *

Mordets praktik är också intressant som litterärt experiment på metanivå. Kerstin Ekman placerar sin roman i en fiktiv men realistisk verklighet där Hjalmar Söderberg tänks ha skrivit sin Doktor Glas. Illusionen är effektfull, och läsaren suggereras att tänka sig, att doktor Revinge levde i Söderbergs egen tid, interagerade med honom, och att han i någon mån påverkade utförandet av romanen Doktor Glas.

Suggererad verklighet – se där, ett fint mål för en realistisk roman, ett mål som uppnås av Kerstin Ekman med Mordets praktik.
– – –
Mordets praktik, Kerstin Ekman. Albert Bonniers förlag 2016. E-boksproduktion: Bonnierförlagen.  E-bok 1.2, ISBN: 978-91-43-50094-3.

Omläsning: Doktor Glas | Hjalmar Söderberg

Det var några år sedan jag läste Doktor Glas, Hjalmar Söderbergs kyliga roman om doktorn som bestämmer sig för att döda en person av medlidande med en annan person. Men nu blev det gjort, och jag konstaterar att jag fortfarande tycker mycket om den.

* * *

Doktor Tyko Gabriel Glas är en läkare som tiden gått förbi. Ett snille i skolan har han stannat upp och framstår nu som mycket ensam. Han befinner sig vid sidan av de människorna, han är en betraktare med sina egna tankar som sällskap.

Vi möter honom i hans dagboksanteckningar över en sommar och en bit in på hösten någon gång kring förra sekelskiftet. Där reflekterar han kring sin omgivning och sina överväganden. Tidigt får vi veta att han föraktar och avskyr pastor Gregorius. Redan innan han får veta vad denne utsätter sin hustru för finns avskyn där, och han skriver:

"... om jag kunde döda den där prästen genom att trycka på en knapp i väggen så skulle jag göra det."

När pastor Gregorius fru Helga – "den heliga" – uppsöker doktorn får han klart för sig att han behöver agera. Pastorn tvingar sig nämligen till sex av hustrun, som känner ett liknande förakt och äckel för sin make som doktor Glas själv.

När de medicinska råden båtar föga föds en tanke hos honom att han både kan och, kanske borde, döda prästen. Doktorn vill befria Helga. Han överlägger med sig själv om det är rätt och riktigt att döda pastor Gregorius, och om han i så fall skulle kunna göra det.

* * *

Utgångspunkten är redan tidigt god för genomförandet av en sådan handling. Doktor Glas är en misantrop med föga aktning för människorna i allmänhet.

"Aktningen för människolif — hvad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och hvad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka."

Doktorn hänger med i sin tids radikala tänkande. Hans etik, såsom han resonerar om den, framstår som släkt med den nietzscheanska. Etiken är inte naturgiven eller bindande för den som är av särskilt slag, den som kan sätta sig över den. Doktor Glas är ju redan något utanför vanlig mänsklig samvaro: han kan inte på samma sätt som andra känna sig bunden av mänskliga sedelagar.

"Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen, det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min!"

I Glas värld blir det alltså rimligt att döda prästen; på så vis tänker han göra något som gynnar Helga, som vid det här laget sökt lycklig kärlek och ömhet åt annat håll än hos maken. Genom att döda prästen gör han prästhustrun fri från den som plågar henne, då skilsmässa i tiden och sammanhanget är otänkbar.

* * *

Så blir berättelsen om Doktor Glas genom hans egna brev en berättelse om vad som är tillåtet att göra, vad en människa kan tillåta sig att göra, hur en människa kan reflektera kring vad hon tillåter sig att göra.

Doktorns tankesätt bryter radikalt mot den hovsamma söndagsskolemoral som de flesta vid denna tid väl förväntades hålla sig med och de flesta kanske fortfarande gör. Han hycklar inte kring vad han vill göra och särskiljer sig redan där från andra; han är en undantagsmänniska.

* * *

Doktor Glas är tvivelsutan en av de främsta svenska romanerna, både till innehåll och stil. Och Söderberg är en säker stilist. Vad sägs till exempel om det här stycket, som doktor Glas skriver ner:

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i birst därpå afskydd och föraktad. Man vill ingifva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till hvad pris som helst."

Det är mycket elegant.
– – –
Doktor Glas, Hjalmar Söderberg. Albert Bonniers förlag 1905. 253 sidor.

Omläsning: Egil Skallagrimssons saga

Jag läste om Egil Skallagrimssons saga, denna gång Atlantis utgåva, i översättning av Karl G. Johansson. Och jag fastnade särskilt för en serie händelser som skildras med början i kapitel 70. Nämligen när Egil drar i väg för att hämta norske kungens skatteuppbörd i Värmland.

– Låt mig försöka mig på ett litet referat!

* * *

Norske kungen Harald Hårfager har lagt under sig Värmland. I Värmland hade han en jarl, som skulle samla in skatt åt honom. Kungen skickade sändebud för att hämta in skatten, men alla dödades på vägen.

Kungen ber då en vän till Egil att ta på sig uppdraget att fara till Värmland. Men Egil, som den grymme, våldsamme viking han är, tar själv på sig det hela i vännens ställe. Fast kungen hade nog inte räknat med att Egils vän skulle utföra uppdraget, för kungen ville nämligen bli av med honom - och landsflykt hade varit alternativet till att vägra kungens order.

– Nåväl! Egil samlar ihop ett gäng och ger sig iväg tillsammans med några av kungens män. Det är vinter och snö överallt; det är hemskt svårt att ta sig fram. Och till råga på allt hinner sällskapet inte långt in i de djupa skogarna innan kungens män smyger sig iväg och försvinner i avsikt att lämna Egil och hans mannar åt sitt öde.

Efter ett tag kommer Egil och karlarna till en gård. Där bor en man vid namn Årmod, som erbjuder dem att stanna där över natten. Årmod bjuder gästerna på mat och nåt att dricka, men han ojar sig mycket över att han inte har någon öl att bjuda på.

Besynnerligt nog visar sig dock Årmod likväl ha öl hemma, och när gästabudet pågått ett tag kommer också det på bordet. Det blev ett djävla drickande, kort sagt. Och Årmods folk verkar försöka supa Egils folk under bordet. – Om det nu var detta eller lögnen om ölet som irriterade den av svåra humörsvängningar drabbade Egil må vara osagt, men han trycker upp Årmod mot väggen, spyr på honom så att det sprutar honom i ansiktet,

"i ögonen och näsan och i munnen och det rann ned över bröstet."

Sen bad Egil om mer att dricka, inför de förtrutna huskarlarna. Han drack så länge han fick mer, och sen gick hela sällskapet och lade sig att sova i ladan.

* * *

Nästa morgon är Egil tydligen fortfarande förbannad på sin värd, för med draget svärd går han in i Årmods sovrum, drar honom i skägget och trycker honom mot en bänk. Sen skär Egil av Årmod skägget och kröker fingret och drar ut hans ena öga, "så att det låg ute på kinden".

– Det faller sig därefter tämligen naturligt att Egil och hans beväpnade sällskap drar från gården. Och frampå dagen kommer de till en annan gård. Och där bor en viss Torfinn.

Torfinn ger Egil och de andra mat och hästarna de har med sig får foder. Det verkar som att den vildsinte Egil och bonden Torfinn kommer väl överens, för liksom i farten passar Egil på att medelst runmagi bota bondens sjuka dotter.

Egil får emellertid också veta att Årmod skickat folk som ligger i försåt för honom ute i skogen. De är naturligtvis ingen match för några käcka vikingar, som lyckas ta livet av två av dem, under det att resten flyr.

* * *

Och så var det dags för den tredje gården: nu kommer man till bonden Alf, och efter en övernattning hos honom kommer man ytterligare en dag senare till kung Harald Hårfagers jarl i Värmland: Arnvid.

Jarl Arnvid visar inte alls veta vad som hänt med kungens tidigare sändebud. Han hade ju minsann gett dem skatteuppbörden och sen hade de dragit därifrån. Men han var inte den som var den: även Egil fick med sig silver och pälsar att ta med till kung Harald, fastän Egil konfronterat jarl Arnvid med att det nog var han själv som sett till att sändebuden aldrig nådde tillbaka till Norge.

Egil hade inte fel. Så snart han och de andra lämnat jarl Arnvid sänder denne sitt folk efter dem för att ta deras liv. Resan gick bra tills Egil kom tillbaka till bonden Alf. Denne avrådde bestämt Egil från att fortsätta, för Alfs folk hade sett många spår i snön på stora stigen genom skogen. Men vi känner ju vid det här laget Egil för väl för att tro om honom att han skulle avstå från resan för en sån saks skull.

De ger sig iväg på oländig väg, och hamnar naturligtvis i ett bakhåll, där jarl Arnvids mannar attackerar Egil och de andra från två håll. Men räds ej, lilla hop! – Egil slår först ihjäl åtta män, sedan fäller han tre till med stenar och därefter elva ytterligare. Egils folk förefaller ha dräpt tre angreppsmän. Själva kom de undan med några blessyrer.

Sen gick resan galant. De tog in igen hos bonden Torfinn, där dottern nu helt kvicknat till. Och med hjälp av Torfinn och hans son tog de sig oskadda förbi Årmod och dennes huskarlar, som på grund av övermakten satt hemma och tryckte. Och så var Egil med sitt sällskap snart hemma igen.

* * *

– Kung Harald Hårfager fick naturligtvis veta hur hans jarl förfarit med skatteuppbörden och hans sändebud och drar till Värmland med en stark styrka vilket resulterar i att jarl Arnvid flyr och de bönder som ställt sig på tvären får betala dryga böter.