Bokrecension: Onda sagor | Pär Lagerkvist

Onda sagor är en samling noveller eller historietter av Pär Lagerkvist (1891-1974), ledamot av Svenska Akademien, nobelpristagare i litteratur 1951.

* * *

Det är inte självklart hur man bör kategorisera Pär Lagerkvists ofta korta texter i Onda sagor. Men Hjalmar Söderbergs term historietter känns passande. Den korta boken består hursomhelst allt som allt av elva sådana smånoveller.

Men de är små enbart sett till hur många rader de brer ut sig över; de är inte lätta för det. Tvärtom är de fulladdade med känsla som spränger det strama språk berättelserna formats av: av ångest, leda, trötthet. För detta är inga sagor för barn: det är sagor för vuxna, fullvuxna, ja, personer vuxna nog att glänta på dörren och skåda in i själsligt mörker.

Vi kan exemplifiera med samlingens första saga: "Far och jag".

Berättelsen inleds snarast idylliskt och pastoralt med en pojke som följer med sin far på en promenad ut i skogen utmed järnvägsspåret. De går, och allt är vackert, grönskande, somrigt.

Men dagen går, och skymningen kommer och snart också mörkret. Omedelbart förtätas berättelsen. Den inbjudande miljö man nyss som läsare befunnit sig i förvänds i en hotande dito. Så kommer tåget farande, ett spöktåg där gnistorna flyger ur lokets ugn. Det, förklarar berättaren, är pojkens framtid: det är hans ångest som skjuter in i mörkret, det djupa mörkret.

Särskilt intryck gör också "Den onda ängeln". Det är den näst sista sagan. Den onda ängeln har brutit sig loss från katedralen där han satt och är full av förakt och avsky för mänskligheten i allmänhet och de troende i synnerhet:

"Detta fega pack som stank av tro på allt som var lögn! Denna kväljande röra av förvirring och ängslan, av ynkligt hopp om att slippa undan, att kunna klänga sig fast ännu!"

Vandrande omkring på stadens gator mitt i natten ristar han kors på människornas dörrar: kors för att meddela dem, för att få dem att inse, att de skall dö.

Effekten uteblir. När morgonen kommer och människorna ser tecknen som signalerar deras egen dödlighet rörs de inte ryggen, de bryr sig inte, de är likgiltiga inför sin dödlighet: "Så mycket annat fanns ju som var av större vikt att påminna dem om."

* * *

Bland sagorna finns också många andra intagande historier, som den klassiska berättelsen om hissen som gick ner till helvetet. Och den om mannen som blir erbjuden en stor summa pengar för att till folkets förnöjelse falla ner från ett kyrktorn och slå ihjäl sig. Och så den om spöksoldaterna som nattetid träder upp ur sina massgravar vid slagfältet. Och alla de andra.

* * *

Sagorna andas leda vid de ytliga människorna, människorna som icke känner sig själva men ändå är helt upptagna av jaget. Det är som att sagorna förmedlar ett budskap om att de inte ser mörkret i det ljus de tror sig leva i. De känner inte den ångest de borde känna. De är inte medvetna om att de inte äger något djup, utan bara yta.

Var och en av de elva sagorna förtjänade en grundlig litteraturvetenskaplig analys; sådana har säkert också gjorts. Jag nöjer mig med att konstatera att dessa korta berättelser äger kraft att bulta på läsaren, att störa hennes ro.
– – –
Onda sagor, Pär Lagerkvist. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1965. 68 sidor.

Dikt: Gumman

Jag såg en liten gumma,
hon gick precis förbi. 

Hon gick så snett och tafatt,
(det tog sin lilla tid). 

Och lilla gummans anlet'
var fårat hårt av år. 

– Men kanske långt därinne
det glittrar än av guld, 

där lever än den flicka
som skrattat ung och huld.

Bokrecension: Tiden och döden | Erik Janson

Tiden och döden: Kungliga gravöppningar är skriven av journalisten Erik Janson (f. 1942).

* * *

Döden är något att förfasa sig över, men också något som lätt kan väcka nyfikenhet. Erik Janson använder skickligt denna läsarens nyfikenhet när han skriver sin bok om kungliga svenska begravningar och gravöppningar genom tiderna. Ofta i stor detalj rekonstruerar han begravningsförfarandena, och ej sällan i lika stor detalj skildrar han hur gravöppningar gått till: dels rent praktiskt, dels vad man kunnat lära av dem.

Det är ur detta ovanliga perspektiv som vi i Tiden och döden möter Birger jarl, Magnus Ladulås, den heliga Birgitta, Karl Knutsson, Gustav Vasa, Erik XIV, Gustav II Adolf, drottning Kristina, Karl X Gustaf, Karl XI, Karl XII samt Gustaf III.

De flesta av dessa bemärkta personer har någon eller till och med flera gånger fått sina vilorum störda genom öppningar, vare sig dessa öppningar nu kommit sig av att någon helt enkelt velat se de timliga resterna av berömdheterna, eller om man velat genomföra reparationer av kistor och monument som hotat förfalla, eller om man velat genomföra vetenskapliga undersökningar.

Det sistnämnda var ju fallet med den kanske mest berömda gravöppningen i någorlunda modern tid: när Karl XII:s kista öppnades i Riddarholmskyrkan 1917. Karl XII:s döda kropp fotograferades, analyserades, mättes och undersöktes med extrem noggrannhet, och bilden av kungens mumifierade huvud har nog nästan alla historieintresserade svenskar sett.

* * *

Janson funderar en del kring intresset för de döda kungarna såsom just döda kroppar. Han skriver rörande intresset för DNA-analyser som genomförts på dem:

"För egen del har jag börjat luta åt att det i grunden handlar om vårt sätt att se på oss själva, att det är en existentiell fråga. Analyserna kan på ett allmänmänskligt plan upplevas som ytterligare ett sätt att formulera vårt behov av äkthet och identitet, fast för en gång skull inte uttryckt på ett humanistiskt utan på ett naturvetenskapligt språk."

Så kan det säkert vara emellanåt. Men själv tror jag att en sådan tolkning ofta är att gå över ån för att hämta vatten. Förklaringen till intresset för de döda kungarnas lik kan måhända vara mycket mer närliggande. Jag tror att det handlar om den ovan anförda nyfikenheten.

Jag tror att det var ren nyfikenhet som fick tusentals människor att köa för att 1958 betitta Erik XIV:s ben i Västerås domkyrka. Inte nödvändigtvis existentiella grubblerier över den egna dödligheten eller den egna identiteten som dödlig människa.

Jag tänker mig att funderingarna inte så mycket rörde "Den du är har jag varit, den jag är skall du varda", utan kanske: hur ser ett skelett ut? För hur många har egentligen sett ett äkta skelett — hur många har sett ett äkta skelett av en kunglighet som man läst om i historieböckerna? Och hursomhelst är ju en kunglig gravöppning något utöver det vanliga som också genom sin ovanlighet kan vara lockande i sig.

* * *

De döda kungarnas begravningar framstår i mycket som storslagna skådespel som manifesterar konungarikets makt och prestige. Janson berättar om hur till exempel allt svart tyg i Göteborg tar slut när kung Karl X Gustaf avlider där. Ett annat exempel ur boken är hur häpnadsväckande Riddarholmskyrkan omvandlats för att bli ceremonilokal när Gustaf III begravs.

Akterna är uppenbart symboltyngda och jag kan tänka mig att själva riterna blir stöd att luta sig mot när riket hamnar i ett slags liminalstadium, när det skall säga farväl till en monark och förbereda sig att mottaga en ny.

Det som sedan följer, långt efter, är förvisso intressant ur ett historiskt perspektiv. Möjligen kan detta överbrygga den snöda nyfikenheten för något vidare. Gravöppningarna skapar för den medvetne betraktaren en situation där det närvarande mycket påtagligt får besök av det förflutna.

Inför Karl XII:s sönderskjutna skalle är i någon mening den 30 november 1718 närvarande även tvåhundra år senare, när experter undersöker densamma. Inför Gustaf Vasas högtidsklädda kropp är det omöjligt – även om man bara ser det på bild – att inte slås av hans majestätiska framtoning.

Och kanske framför allt: inför de berömda döda får man möjligheten att skapa sig en bild av vilka de verkligen var, rent fysiskt: deras längd, deras ansikten, deras krämpor, deras kroppsbyggnad, och så vidare.

Erik Jansons rikt illustrerade bok hjälper till att koppla ihop det förflutna med det närvarande: att genom de kungliga döda kvarlevorna ge utrymme i dagens värld för gårdagens värld, till gagn både för nyfikenhet och historiskt intresse – var nu det ena slutar och det andra begynner.
– – –
Tiden och döden: Kungliga gravöppningar, Erik Janson. Wahlström & Widstrand 2004. ISBN: 91-46-21019-9. 229 sidor.

Bokrecension: Sossesverige | Fredrik Segerfeldt

Sossesverige: En återblick är skriven av den liberale opinionsbildaren Fredrik Segerfeldt (f. 1970).

* * *

I svensk politisk diskurs får man emellanåt intrycket att vänstern representerar det genuint goda - som samhällskraft, samhällsdanare och historisk rörelse. Det gör givetvis att det som inte är vänster enligt samma diskurs på något vis hamnar utanför och utmanar det goda.

Det är mot denna självbild och idé som Segerfeldt skrivit sin bok; målet är att visa att socialdemokraternas historia tidvis är solkig och emellanåt uppvisar ideologisk tvärställning i förhållande till nationalekonomiska resultat. Boken blir så

"... inte en bok för liberalism, för något parti eller för borgerligheten. I stället är det en bok mot arbetarrörelsen, det vill säga socialdemokratin och LO."

För mig, som liberal, är det givetvis välkommen läsning, som inbjuder till vidare undersökningar som ifrågasätter den socialdemokratiska hegemoni som under de senaste hundra åren varit så påfallande.

* * *

Segerfeldt tar ett helhetsgrepp på socialdemokraternas historia: boken handlar således både om vad han klassificerar som ideologiska misstag och och om enskilda händelser där socialdemokraterna ställt sig på fel sida om utvecklingen och historien. Han vill till exempel "rätta till ett antal av de skevheter som finns i den socialdemokratiska historieskrivningen".

Segerfeldt påpekar att råsocialism fanns i partiprogrammet intill helt nyligen. Målet att socialisera näringslivet togs till exempel bort först år 2001.

Han påpekar vidare att Sverige trots ett rekordhögt skatteuttag levererade en föga bättre välfärd för medborgarna än andra jämförbara länder, och att 82 procent av de skatter en person betalat in under sin livstid till välfärdsstaten till sist betalas tillbaka i en slags gigantisk rundgång av inbetalningar och utbetalningar. Pengarna omfördelas alltså i själva verket i låg grad.

* * *

Exemplen i Sossesverige är legio på hur den socialdemokratiska staten sökte påverka och styra folket.

Segerfeldt nämner barnprogrammen som importerades från det socialistiska östblocket, samtidigt som amerikanska barnprogram enbart sändes på julafton. Han nämner hur Maj-Britt Theorin ville förbjuda parabolantenner. Hur det var förbjudet att "välja läkare eller vårdcentral, skola eller daghem åt sina barn eller äldreomsorg åt sina föräldrar." Hur charterflygningar endast var möjligt dit statliga SAS inte hade intressen.

Även en del ekonomisk teori ryms. Som till exempel hur USA:s arbetare, som inte haft någon större facklig verksamhet i jämförelse med situationen i Sverige, har ungefär lika stor andel i lön av den totala produktionen som svenskarna.

Fackets verksamhet har alltså ur ett historiskt perspektiv, förklarar Segerfeldt, haft enbart en mycket marginell påverkan på arbetarlönerna, medan tillväxten däremot gjort det möjligt för lönerna att följa med utvecklingen. Med ett talande exempel från boken: lönerna har ökat inte på grund av hur kakan har delats, utan på grund av att kakan blivit allt större.

* * *

Särskilt intressant blir dock de utrikespolitiska ställningstaganden som gjordes under kalla kriget. Det fascinerar mig hur en sådan påfallande färgblindhet kunde vara möjlig, när man officiellt vägrade att ta ställning mellan västerländsk demokrati och östblockets kommunistiska diktaturer, fastän man dock spelade under täcket med USA.

Det verkar inte bättre än att man hade lätt för att se mellan fingrarna på brott av kommunistiska stater. Balternas strävan efter självständighet avfärdades. På Kuba fick Olof Palme en hjältes mottagande, samtidigt som de kubanska myndigheterna fängslade politiskt oliktänkande, däribland socialdemokrater. I landet fanns, skriver Segerfeldt, 15 000 samvetsfångar vid tiden för Palmes besök.

I Kambodja mördade Röda khmererna långt över en miljon kambodjaner på 70-talet. Även om Palme inte var införstådd med dessa proportioner, var mördandet dock känt, skriver Segerfeldt. Likväl uttrycker Palme att Röda khmerernas maktövertagande var "en stor seger för folkens rätt att bestämma över sitt eget öde." Birgitta Dahl kallade i en artikel vidare larmsignalerna om morden för "lögn och spekulation".

Ingvar Carlsson, vidare, promenerade hand i hand med Robert Mogabe så sent som 1989. Tusentals personer hade denne låtit avrätta med hjälp av nordkoreatränade soldater, berättar Segerfeldt. Sida hade varnat för terror flera år innan statsbesöket, även om väl inte omfattningarna var kända.

* * *

Nåväl, jag ska inte referera hela Segerfeldts intressanta bok. Karaktäriseringen av boken som en analys av den socialdemokratiska självbilden torde framgå. Därför blir Sossesverige en resurs att använda sig av när man förhåller sig till det senaste dryga seklets svenska politiska historia.

Ja, socialdemokraterna formade Sverige. Nej, det är inte säkert att det var av vital nödvändighet för den standardhöjning som följde. Ja, socialdemokraterna har haft hög svansföring i utrikespolitiska frågor. Nej, de satsade inte alltid, långt ifrån alltid, på rätt häst, om man med rätt häst menar utrikespolitiska aktörer som värnar mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet och annat dylikt.

* * *

Sossesverige fungerar som incitament till en intressant omvärdering av den svenska socialdemokratins historia. Naturligtvis finns det motröster; det är givet i varje politiskt laddat ämne. Men Segerfeldts bok utgör en god ingång till ett sätt att se på de senaste hundratrettio årens politiska utveckling som avviker från den man månne hör från socialistiska opinionsbildares håll. Det är värdefullt.
– – –
Sossesverige: En återblick, Fredrik Segerfeldt. Hydra förlag 2014. ISBN: 978-91-86185-26-2. 202 sidor.

Bokrecension: Sex tal inför senaten och folket | Cicero

Marcus Tullius Cicero

Sex tal inför senaten och folket är en samling tal av Marcus Tullius Cicero (106 f.v.t. - 43 f.v.t.). Talen är tolkade av Bertil Cavallin (1934-2015), som även skrivit en inledning och förklarande kommentarer.

Cicero är känd som antikens kanske främste vältalare. En kort biografi kan kanske vara på sin plats: Mannen var verksam som advokat, åklagare och politiker, och lyckades som sådan ta sig ända upp till den romerska republikens främsta ämbete: han blev en period konsul. Livet slutade emellertid blodigt för honom: han halshöggs och fick händerna avkapade. Men i dag är väl Cicero främst ihågkommen inte som politiker, utan som retoriker.

* * *

Jag har bläddrat lite i Ciceros brev förut, men inte fastnat. Men så läser jag några av hans tal, och plötsligt förändras allt.

I texterna blottas antikens pulsåder med all dess kraft. Antikens atmosfär strömmar mot läsaren, dess obesudlade livshållning kommer i dagen. Talen består inte av aforism på aforism (även om kända citat ej saknas), utan av ett vackert, oemotståndligt flöde av ord, alla i rörelse mot den riktning Cicero avsänder dem, vare sig det nu gäller försvar eller angrepp.

Det som särskilt förvånar mig med Sex tal inför senaten och folket är dock hur begripliga texterna är, hur tillgängliga de är, även om man är medveten om att de fått en idiomatisk, svensk språkdräkt. De känns alls inte främmande, tankegångarna är allt annat än dunkla utan utmärks tvärtom av klarhet. De är mycket skickligt uppbyggda. Och språket behåller en schvung genom årtusendena: lustigheterna är fortfarande lustiga, förolämpningarna svider fortfarande och lovprisningarna är - ehuru mer sällsynta i våra dagar - behagliga.

Det är således inte svårt att förstå att Cicero fått stå modell för den exemplariskt komponerade retoriken; han förmår till fulländning hantera språket, väcka känslor och driva hem sina poänger.

* * *

I den föreliggande samlingen, Sex tal inför senaten och folket, gäller Ciceros tal följande:

• Mot Catilina (63 f.v.t.)
• För Sextus Roscius (81 f.v.t.)
• För Milo (52 f.v.t.)

Ärendet Catilina inbegriper en serie tal, i vilka Cicero inför senaten som konsul begår karaktärsmord på Catilina, som stod i begrepp att genomföra en statsvälvning. Redan efter det första talet gick Catilina i landsflykt.

Ärendet Sextus Roscius gäller försvaret av en man som anklagades för att ha mördat sin fader, när det i själva verket var de som anklagade honom som låg bakom dådet. Roscius frikändes.

Ärendet Milo rör mordet på en Clodius, en berömd romare, där Cicero försvarar sin vän Milo, som anklagas för detsamma. Talet kom dock aldrig att hållas på grund av oroligheter vid rättegångstillfället. Men skickligt var det, och Cicero erkänner i sitt aldrig hållna anförande, att Milo visserligen låg bakom att Clodius dog, men att han därigenom gjorde romerska samhället en tjänst.

Milo gick i landsflykt och fick läsa talet i efterhand, varvid han lär ha uttryckt att han var glad att Cicero aldrig fick hålla det, för då hade han måhända gått miste om vinet i Massalia (nuvarande Marseille), dit han tagit sin tillflykt.

* * *

Språkhanteringsmässigt är Cicero ett ideal, ett geni.

Men intressant i hans tal är därtill inte minst de glimtar man får av den romerska antikens kultur och mentalitet. Genom sina tal skildrar Cicero, fastän det inte är primärsyftet, givetvis sin egen tid: hur man tänkte, vad man värderade, hur man var klädd, och så vidare.

På så vis blir talen för oss sentida läsare också en ingång i en annan värld, som tidvis är förvillande lik vår egen. Och denna tidsrumsliga förflyttning är, vid sidan av den språkliga elegansen, möjligen vad som fängslar mig mest med Sex tal inför senaten och folket.
– – –
Sex tal inför senaten och folket, Cicero. Övers. Bertil Cavallin. Forum 1975. ISBN: 91-37-05952-1. 204 sidor.

Bokrecension: Älvor, troll och talande träd | Ebbe Schön

Älvor, troll och talande träd: Folktro om svensk natur är skriven av folklivsforskaren Ebbe Schön (f. 1929).

* * *

Det är lätt att döma ut gamla tiders föreställningar som vidskepelse. Men då bedömer vi de gamla tiderna utifrån vad som är allmän kunskap nu, men som var helt okänt då. Vi glömmer eller är blinda för att dåtidens människor trodde sig leva i en annan slags verklighet än den mer avförtrollade tillvaro som vi numera vistas i.

Det är då inte märkligt att man tolkade rörelser i skogen, märkliga ljud och sägner som berättas vid brasans sken eller vid arbetet på åkrarna på ett helt annat sätt än vad vi nu hade gjort. Och det är inte märkligt att man tilltrodde än den ena än den andra växten allehanda kurerande egenskaper, när man ingen läkare hade att tillgå och inga vetenskapliga rön på området ännu slagit igenom.

Men föreställningarna som de som levde före oss hade lär oss inte bara något om själva föreställningarna i sig, utan också om de människor som hade dem. Bruket och idéerna vittnar om brukarna och idébärarna.

Därför lär Ebbe Schön med sin Älvor, troll och talande träd oss mer än hur man tänkte om näcken, skogsrået och skogens björnar — Schön skänker oss också insikter om den värld där dessa väsen eller deras märkliga egenskaper var lika verkliga som klockaren eller skolläraren.

* * *

Boken är uppdelad i två huvuddelar. Den första behandlar olika övernaturliga väsen, den andra behandlar djurs och växters egenskaper i folktron, vilka förvisso också de kunde ha med det övernaturliga att göra. Tillsammans blir delarna ett rejält panorama över folktrolandskapet.

Schön påpekar att detta folktrolandskap kompletterades av det religiösa troslandskapet på ett intressant sätt. Det religiösa idéerna sysslade ju icke sällan med de mer eteriska frågorna, om livet efter döden och dylikt, medan folktroidéerna fokuserade på världen hitom döden: om väsen man kunde komma på god eller dålig fot med, men inte minst om växter som kunde nyttjas för allehanda läkedomskonster och för mer eller mindre magiska ärenden.

Ett problem med folktroföreställningarna, som Schön också påpekar, är svårigheten att åldersbestämma dem.

Källmaterialet samlades i huvudsak in under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet. Vi har all anledning att tro att tankarna funnits långt dessförinnan, och vet det i vissa sammanhang, men källäget gör definitiva slutsatser vanskligt, inte minst om man försöker leda i bevis att den ena eller andra idén rentav stammar från förkristen tid.

* * *

Själv fascineras jag mest av de direkta övernaturliga väsendena, som oftast tänktes vara osynliga, men som emellanåt behagade visa sig för människorna för att gynna eller ställa till det för dem. Schön tar upp spöken, tomten, trollen, vättarna, vittra, älvor, lyktgubbar, jättar, drakar, skogsrået, sjörået, näcken, djävulen, häxorna, marorna och varulvarna.

Var och en får de en koncis och inte sällan mustig beskrivning. Emellanåt kompletteras skildringarna med Schöns erinringar från sin egen barndom i Bohuslän.

Vi får till exempel lära oss en hel del om trollen.

Dessa tänktes företrädesvis hålla till i bergen eller i stenblock. I allmänhet var de osynliga, men de kunde höras och ibland visa sig.

Numera har vi, påpekar Schön, en annan bild av trollen än vad man hade förr. Dessa tänktes nämligen inte som några ludna, motbjudande, spetsörade och svansförsedda figurer, utan verkar ha sett ut som folk i allmänhet, om de behagade – för de hade lätt att skifta gestalt, och uppträdde gärna som djur. Som människor kunde trollen vara utomordentligt elegant klädda.

Trollen var inte genomonda varelser, ehuru de var listiga och sluga och kunde ställa till rejält med ofog. Men det var fullt möjligt att ha en god relation till dem, tänkte man sig. Och det kunde hända att en person som blivit bergtagen – alltså kidnappats av trollen – längtade tillbaka till sin samvaro med trollen, där de förvisso förväntades arbeta, men också fick äta gott och leva i lyx. Särskilt komplicerat kunde det bli om en bergtagen kvinna fått barn med ett troll.

Trollen, skriver Schön, "levde i ett slags parallellvärld till människornas". Särskilt duktiga ansåg man dem vara på smide och att spinna. Ett troll kunde vidare avslöjas (ty de såg ju inte ut som vi oftast tänker oss dem numera) genom hur det talade: om det undvek vissa ord eller om de inte bad bordsbön, ty trollen avskydde kristendomen.

* * *

Älvor, troll och talande träd är pedagogiskt uppbyggd och ger en bra introduktion till folktrons värld, såsom den såg ut för bara några generationer sedan: när städerna hade långt färre invånare, och landsbygden, omgiven av djupa, mörka skogar, var hem för de flesta.

Folktrons komponenter utgör ett gemensamt narrativ för en bygds, ett landskaps eller hela landets föreställningsvärld, och det torde varit lantbrukaren lika naturligt att sätta ut särskilda pinnar runt ägorna för att skydda dem, som att tro prästens ord om nattvardens välsignelsebringande verkan.

Världen var förtrollad och inramad av tabun och påbud, som skulle tjäna människan i särskilda situationer, till exempel om hon mötte en björn eller om korna plötsligt började mjölka mindre. Folktron erbjöd förklaringar utifrån den världsförståelse man då hade.

Tankesätten kan måhända upplevas främmande i dag, och därför tjänar Ebbe Schöns Älvor, troll och talande träd den nyfikne väl, genom att skänka sammanhang och överblick över idéer i en värld som numera tillhör det förflutna. Även om det här och var fortfarande finns de som vittnar om att de träffat både det ena och andra slaget av väsen i skogen, och även om mängder av folk fortfarande tuggar vitlök för att bota sina förkylningar.
– – –
Älvor, troll och talande träd, Ebbe Schön. Bokförlaget Semic 2000. ISBN: 91-552-2874-7. 159 sidor.

Bokrecension: Satirer och epoder | Horatius

Satirer och epoder är en samling dikter av den romerske poeten Quintus Horatius Flaccus (65 f.v.t. - 8 f.v.t.). Jag har läst texterna i tolkning av Ebbe Linde (1897-1991), som även försett volymen med ett förord samt textkommentarer. Ursprungligen utgavs tolkningen 1959. Jag har läst den i nytryck från 1995.

* * *

Horatius föddes i södra nuvarande Italien som son till en frigiven slav. Gossens begåvning var inte fördold för fadern, som såg till att sonen fick en rejäl utbildning i Rom som senare kompletterades med studier i kulturmetropolen Athen.

Med tiden kom Horatius att komma i Maecenas följe, Maecenas som för all tid givit namn åt konstgynnare: mecenater. Därmed hade Horatius en mäktig allierad. Vid sin död hade Horatius hunnit bli en av sin tids främsta kulturpersonligheter. Åt eftervärlden lämnade han en mängd dikter och oräkneliga bevingade ord.

* * *

När man läser mycket gamla texter, till exempel romersk poesi, så presenterar sig omedelbart en mängd hinder. Det största hindret är okunskapen.

Det som Horatius nämner som en flyktig referens var måhända en självklarhet när det först skrevs ner, men utgör nu en obegriplighet. Därför tarvas stora kunskaper rörande ursprungsmiljöns kultur, politik, religion, mytologi, historia, levnadsbetingelser, etik och så vidare — för att göra det lästa inte bara tillgängligt, utan dessutom fullt njutbart.

Monumentala kunskaper av det slaget besitter få.

Men jag menar att det inte borde avskräcka från läsning. Förvisso, det är mycket som är dunkelt vid läsningen, men annat är tydligt nog. En del ting är allmänmänskliga, och andra ting kan man lätt förkovra sig i för att skapa sig förståelse. En sån sak som någorlunda begrepp om romersk mytologi och historia underlättar emellertid stort vid läsningen av en poet som Horatius.

* * *

Dikterna ger en ovärderlig möjlighet för sentida läsare att se den romerska kulturen utifrån dess egna förutsättningar, oretuscherad och levande, sprudlande och dynamisk. Däri finns det man kan sticka sig på, men också det man smeks av.

Horatius behandlar högt som lågt i sina texter och det blir oss emellanåt lättillgängligt, emellanåt svårtillgängligt, allt efter läsarens förkunskaper likväl som fördomar. Ibland framträder kontrasterna i jämförelse med nutiden tydligt, vid andra tillfällen slås man av likheterna.

Några särskilda teman i texterna kan särskilt lyftas fram. Ett av dem är den snarast hänsynslösa hånfullheten mot fiender i det poetiska skrået: polemiken är här utvecklad till en poetisk konstform. I en dikt skriver han om "slusken Maevius":

"När ditt kadaver ligger sträckt i buktens sand
   och ger kalas åt trutarna
skall här med vällust offras tacka, bock
   och lamm åt vädergudarna."

Ett annat tema är betonandet av en slags bekväm måtta, något av det vi kanske lägger in i begreppet "lagom". Det rör sig helt enkelt om föreställningen att man mår bäst av att leva varken i brist eller överflöd. Horatius skriver:

"Måttlighet odla, ej brist."

Vidare finns bot mot smärtan:

"... lätta allt ont genom sånger och vinet
och samspråk, som gör stunden kort och ljuvt vårt töckniga liv!"

Kärlekspoesin och den erotiska poesin är också rikligt företrädd. Det finns i den ingen askes, ej heller några döljande fikonlöv. Som en sann romare kallade han saker och ting vid sina rätta namn. Vare sig det nu handlar om kärlek till kvinnor, män – och som det också kan vara – flickor eller pojkar. Eller om ett brustet hjärta.

Mycket annat diktar Horatius också om: han diktar till sin gynnare Maecenas, han diktar Caesar Augustus lov, han diktar sina farhågor och sina funderingar.

* * *

De slagfärdiga formuleringarna saknas inte. Några exempel kan anföras:

"Den som har svulster själv och vill fordra fördrag med desamma,
han får väl överse med de vårtor han finner hos vännen."

Onekligen är denna framställning slagkraftigare än Jesu mer kända men bisarra bild av en bjälke i ögat.

En naturnära förståelse av tillvaron möter oss också:

"Nog gör naturen under ibland, men gudarna aldrig..."

Vid ett annat tillfälle låter han en samtalspartner helt frankt kalla "Gudarnas fruktan", det vill säga gudsfruktan, för en "själssjukdom."

Ett råd för den kommunicerande människan kan följande vara:

"Korthet krävs, så att tanken går in och ej hämmas och hindras,
snärjd i slingor av ord, som belamrar det tröttade örat."

Och även detta:

"... stryk ofta, om du vill skriva
något som läsvärt är!"

* * *

Att läsa Horatius är att lyssna till främmande musik. Särskilt när man inte är van vid de annorlunda tonerna och de ackord man inte tränat sig att känna igen.

Vi kan reagera mot att det i Horatius värld är helt naturligt att rekommendera en man att inte bryta sitt äktenskap men ändå få utlopp för sin lust genom att ta till "en huspojk eller en slavtös".

Men vi är anakronistiska när vi dömer en kultur utifrån vår egen kulturs normer: Horatius värld var annorlunda. Radikalt annorlunda. Men desto mer storartat blir det när man genom årtusendenas avstånd ändå hör skönsång som denna, vars budskap ju fortfarande kan vara mycket lätt att identifiera sig med:

"Lycklig den, som likt vårt släktes ursprungsled
   långt från affärers lister och knep
med egna oxar vänder fäders ärvda teg,
   inteckningsfri och loss från lån.
Ej störs hans vila av soldatens larmsignal,
   ej skräms hans blick av vreda hav,
han undgår vislig trängsel, torg och rättegång,
   och svettas ej i stormanshall."

Här beskrivs onekligen en tilltalande idyll för var och en som världstrött vill vända sig till ett liv långt bort från massornas skrän och vardagens onödiga stress. Även om diktens sista strofer berättar att det tidigare sagda blev sagt av en ogin procentare, och därmed apostroferar dennes slemhet. Hur som helst: idylllbeskrivningen i början äger sin omedelbara charm.

* * *

Satirer och epoder består, precis som namnet anger, av två typer av dikter. Satirerna är icke satir, utan snarare en slags kåserier på vers. Epoderna är ett slags dikter som utgörs av två strofer av olika längd. Om satirerna hos Horatius känns lediga och informella, så är epoderna mer strikta och stiliserade.

Av kommentarerna och inledningen lär vi oss att poeten och översättaren Ebbe Linde valt att låta sina tolkningar vara idiomatiska: vid konflikt mellan den bokstavliga uttydningen och den metaforiska poängen med budskapet, har han alltså valt att betona poängen eller känslan för att göra diktverken mer tillgängliga för oss läsare. Det fungerar bra: inte störs jag av att kraftuttrycket "Hercule" idiomatiskt översätts med "fan".

* * *

Horatius levde i en tid som ännu inte påverkats av den kristna hegemoni som bredde ut sig över Europa något sekel efter att han dött. Det skänker, i mina ögon och öron, en levnadsglädje åt texterna som nog hade haft svårare att passera i den nya eran: han diktar om berusning, om sexualitet och om hat på ett föga kristligt vis. – Även om Horatius texter förefaller ha verkat för omistlig, som Ebbe Linde antyder, i den kommande tiden för att lida samma öde som andra skalders – och förintas.

Horatius skriver inte för oss. Han skriver för sina samtida och speglar sin samtid. Och vi får lyssna så gott vi förmår, tjusas och avskräckas – men ständigt fördjupas i antikens anda, som icke är död, men lever.
– – –
Satirer och epoder, Horatius. I tolkning av Ebbe Linde. Forum 1995. ISBN: 91-37-10787-9. 186 sidor.

Bokrecension: Bokhandlaren som slutade bada | Fritiof Nilsson Piraten

Bokhandlaren som slutade bada är en roman av Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972). Boken utgavs första gången 1937. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Vi befinner oss i det lilla stationssamhället Grimsby under slutet av 1800-talet. Där bor inte många själar, men en av dem är bokhandlaren Jakob. Inte för att han säljer många böcker, utöver psalmböcker i konfirmationstider; det blir mest snus som förs över disken.

Jakob är något av en enstöring, men håller sig med några goda vänner – enkannerligen dem som ingår i den informella badklubb som under vår, sommar och höst samlas söndagligen för att bada och åhöra något som Jakob läser.

Så puttrar Bokhandlaren som slutade bada på, och man tror att detta småputtrande är själva poängen. Icke så. Återkommande till barndomens Grimsby från Antwerpen kommer Amalia, nu Amélie. I exotiska kläder och med tunga smycken rör hon om både i sitt av brodern bebodda fäderneshus, och snart nog också i bokhandlare Jakobs hjärta.

Så långt trivsamheter. Sen drar åskskyarna in och romanen ändrar helt ton. Det pastorala viker för det personligt dystopiska.

* * *

Bokhandlaren som slutade bada utvecklas till en historia om hur gamla händelser efter lång dvala väcks till liv igen, och ohjälpligt nedkallar en moraliskt trångbröstad bygemenskaps fördömelse.

Många i Grimsby tål illa att ibland sig ha en person som levt sitt liv på ett annat sätt än deras egna fördomar tillåter: deras missaktning och förtal drabbar Amélie med full kraft, och nedslår både henne och bokhandlaren från deras nyfunna lycka: Amélies lycka i att ha kommit i borgerligt respektabelt stånd, bokhandlarens lycka i att efter ett liv som ungkarl blivit förälskad och trott kärleken vara besvarad.

Men svårast dömer sig nog de drabbade själva.

* * *

Piraten äger onekligen förmåga att skänka realism åt sin berättelse.

Till detta bidrar en förträfflig förmåga att blåsa liv inte bara i Jakob, huvudpersonen, utan i kort sagt samtliga personer som bor i Grimsby, såsom den gamle korpralen Krakow, stationsskrivaren Trolle, komministeränkan Borodin och många fler. Fler – ja, men inte för många. Grimsby är precis lagom befolkat för att man ska klara av att bli engagerad inte bara i huvudpersonen Jakobs livsöde, utan också i deras som finns omkring honom, och då kanske främst korpral Krakows.

Till sist kommer jag på mig själv med att anse romanfigurerna för verkliga personer: så trovärdigt har Piraten framställt dem.

Själva skrivsättet står i den realistiska skolan, möjligen med vissa inslag av romantiserande. Miljöbeskrivningar får mycket utrymme, utan att dessa upplevs vara malplacerade eller påträngande. De hjälper tvärtom till att skapa stämningar, och känns helt relevanta i berättelsen som sådan.

* * *

Bokhandlaren som slutade bada är inte en samling småtrevliga anekdoter, som man kanske frestas att tro efter att ha läst bara några kapitel. De småtrevliga anekdoterna flyter samman till en helhet och när tillvaron där i Grimsby är träffsäkert avporträtterad tar Piraten till mörkare nyanser intill dess att hela tavlan går i grått och svart.

Känslan i romanen, när man tar den som helhet, är snarast sorg, förlorat hopp, förtvinad livsglädje. Och detta till följd av stigmatiserande förbrytelser mot det allmännas moraluppfattningar och av varma känslor som nedisas.

* * *

Jag hade inte räknat med att få en läsupplevelse av det slag jag faktiskt fick när jag började läsa Bokhandlaren som slutade bada. Min kunskap om Piraten var uppenbarligen mycket skral. Jag slås av trovärdigheten i romanen och fascineras av glidningen från den där idyllen till dess motsats. Bokhandlaren som slutade bada bjöd mig helt enkelt på en överraskning.
– – –
Bokhandlaren som slutade bada, Fritiof Nilsson Piraten. Albert Bonniers förlag 1967. 309 sidor.