Ett tankesprång mellan trollens berg och utomjordingens planet

Kransmossen, Borås

En av de mest fantastiska sakerna
med litteratur
är att litteraturen tillåter det overkliga.

Trollen står bredvid det flygande tefatet
och resan till trollens berg och utomjordingens planet
är bara ett tankesprång långt.

Citat: Att bli vad man läst

»I am a part of everything that I have read.«

– John F. Kieran (1892-1981)

Så sant som det är sagt. Originalitet består inte i egenskapade tankar. Vi är oförmögna till sådana. Originaliteten består i syntesen av de tankar du mött, och hur du tagit dem till dig. Ju fler tankar du mött och reagerat på, desto mer komplex blir din förståelse för världen. Och förhoppningsvis: desto större blir din förståelse för världen. Och hur bättre möta tankar, än i bokform! Där kan man verkligen bearbeta dem, upprepa dem, idissla dem!

Bokrecension: Ofriserade tankar

Ofriserade tankar är en samling aforismer av Stanisław Jerzy Lec (1909-1966), i översättning och urval av Alexander Weiss.

Aforismerna – åtminstone i översättning – andas ordvrängeri och putslustigheter. Jag kommer att tänka på Alf Henrikson, salig i åminnelse. Många av aforismerna har udden riktad mot flockbeteende och politisk omedvetenhet. Så var Jerzy Lec, av polskjudiskt ursprung, också engagerad i kampen mot fascism. själv var han socialist.

Han skriver:

»Enbart ett paragraftecken ser ut som ett tortyrredskap.« (sid. 11)

och därmed ger han en signal om hur han ser på byråkrati – kanske i synnerhet i ondskans makt. Samtidigt vill han inte ta mänskligheten från sina motståndare: de är människor, liksom han är människa.

»Fiendens ansikte förskräcker mig ty jag ser hur mycket det liknar mitt eget.« (sid. 13)

Man ska inte se motståndaren som en inkarnation av det onda, utan man ska observera, att ondskan finns i människan.

»...om djävulen vill trampa någon så gör han det inte med bockfoten utan med sin människofot.« (sid. 16)

Något inom oss verkar annars gärna göra fiender till nåt annat än oss, till icke-människor, till monster. Inte minst när man har med sådana fiender att göra, som de som bekänner sig till hitlerismen.

»Människans antropomorfiska fantasi får henne att tänka på sina förtryckare som omänniskor.« (sid. 64)

Jerzy Lec uppskattar skepticismen, det intellektuella ifrågasättandet; han uppskattar att inte vara tvärsäker. Vi vet allt mer, och därmed inser vi att det vi inte vet något om också blir så mycket större. (jmf. sid. 23)

Människan ska vidare våga gå sin egen väg. Hon ska vara självständig, och inte gå i flock.

»Gå inte på nertrampade stigar – du kommer att halka.« (sid. 29)

Och en högst existentiell aforism, som jag faktiskt tycker mycket om, lyder:

»Varats metafysiska tragik förpliktigar inte i daglig praxis.« (sid. 40)

vilket jag uttolkar, som att även om tillvaron är meningslös sett ur ett evighetsperspektiv, så behöver det inte bedröva oss i vårt vardagsliv. Meningslösheten förpliktigar inte till att gå omkring och agera som om allt vore meningslöst. Vad skulle man för övrigt vinna på det?

När det gäller metafysik och religiositet rent generellt, skymtar Jerzy Leks uppfattningar fram på åtskilliga ställen. Han förefaller vara lätt satirisk och avvaktande. Han för inte krig mot religionen, utan verkar anse den vara bagatell.

* * *

Ofriserade tankar är en nätt bok, endast 72 sidor. Urvalet av aforismer är gott, även om jag inte känner till mer om Jerzy Lecs författarskap, än det jag läst i denna bok. Åtskilliga av aforismerna har sådan kraft, att jag gärna skulle vilja memorera dem, eller klistra upp dem på anslagstavlan. Åter andra känns, som sagt, mest putslustiga, och samlingen hade klarat sig utan dem.

Jag tycker mycket om aforismer. De ska fungera som prosakoncentrat, som uttrycker något slagkraftigt med ett minimalistiskt uttryckssätt. Jerzy Lecs aforismer skapar i alla fall i mig en vilja att försöka få tag i en mer omfattande samling texter av honom.
– – –
Ofriserade tankar, Stanisław Jerzy Lec, Bokförlaget Korpen 1986. ISBN: 91-7374-178-7.

Ett kunskapens hus, eller Att göra en kyrka sakral

Viskafors gamla kyrka, några kilometer utanför Borås, är till salu igen. Där var krögarverksamhet några år, men man slog igen efter upprepad skadegörelse. Priset är 2,3 miljoner eller högstbjudande. Kyrkan invigdes 1919, och har ett förhållandevis enskilt läge.

Och nu tänker jag: om man ändå hade kapitalet att där bygga ett omfattande antikvariat eller privatägt bibliotek! Att av vidskepelsens hus, göra ett kunskapens hus, och så göra det verkligt sakralt! Vackra dröm! Kan inte nån skänka mig 2,3 miljoner, och låta mig förverkliga ett drömscenario! – Ah, kväv invändningar om lönsamhet, och låt oss leka med tanken!

Jag ser rader med halvfranska band, tunga möbler i murriga färger, levande ljus, utrymme för samtalsgrupper och föreläsningar, högar med åldrade pocketböcker. Jag ser uppförstorade, svartvita foton på väggarna, en evigt puttrande kaffekokare, och mig själv i kofta och rutig skjorta.

* * *

– Se bilder och få information hos Svensk fastighetsförmedling, samt på Aftonbladet, och fd Kyrkan Viskafors.

Fragment: Vid randen av skogen

Skog i närheten av Herrljunga

Vid randen av skogen
kändes det som
stod jag vid randen av havet.

Bokrecension: Bibeln och arkeologerna

Bibeln och arkeologerna: Om tro, myter och historia är skriven av antikhistorikern Hans Furuhagen.

Få frågor kunde väl ideologiskt, religiöst och politiskt vara mer ömtåliga att ta sig an, än frågorna om Israels ursprung. Genom att vetenskapligt undersöka vad arkeologin faktiskt kan lära oss om det som bibeln berättar om, riskerar man att tufsa till tron hos de troende, rasera grunderna för politiska ställningstaganden. Men det måste göras.

* * *

Gamla testamentet, eller den hebreiska bibeln, är en samling texter från brons- och järnåldern, som länge, ända in i modern tid ansetts berätta historia för oss. Furuhagen påvisar, hur bibeltexterna i synnerhet är propagandatexter, skrivna för att forma en idealbild av det förflutna. När de arkeologiska och historiska vetenskaperna väljer att konkret se till sina fynd och värdera de faktiska resultaten av sina undersökningar, utan att se den hebreiska bibeln som annat än myter om Israels historia, snarare än faktisk historieskrivning når de förbluffande resultat.

Det är dessa resultat som vi får en inblick i via Furuhagens spännande bok.

För många har det varit en självklarhet att Abraham, Jakob och Esau, Jakobs tolv bröder, Mose och Aron, Saul, David och Salomo och så vidare varit historiska personer. Furuhagen ger sina läsare belägg för att alla dessa personer med stor sannolikhet diktats samman, kanske så sent som på 600-talet f.v.t. Alltså mer än tusen år efter att till exempel Mose ska ha fört judarna ut ur Egypten – något som så gott som säkert aldrig hände alls.

Det heroiska förflutna för det judiska folket har snarare sammanställts, menar Furuhagen, under det att de förts bort i fångenskap till Babylonien: då behövde man plötsligt berättelser som skapar identitet. Stamlegender förs ihop till en corpus med texter: så skapar man historia. Förklaringen till att det israeliska folket var uppdelat i tolv allierade stammar, får sin beredvilliga förklaring i att de givetvis måste stamma från tolv bröder, söner till Jakob, även känd som Israel, sonson till Abraham. Man skapar förklaringar. Men istället var det sannolikt så, att stammarnas namn, fick bli namnen på deras fäder i det förgångna.

Man har kunnat påvisa, att åtskilliga av de platser som patriarkerna enligt den hebreiska bibeln ska ha besökt, inte existerade på deras tid – som på Abrahams tid, 1800-talet f.v.t. Kameler, som Abraham ska ha nyttjat, började inte domesticeras förrän åttahundra år senare. De miljöer Abraham och hans närmaste efterkommande ska ha levt i, existerade inte förrän tusen år senare: eller måhända när berättelserna om dem faktiskt skrevs ned.

Folkslag som omgav israeliterna blir istället ättlingar till bastarder, eller har fötts i incestuösa förhållanden. Moabiterna och ammoniterna fick se sig stamma från Lots barn med sina egna döttrar: Moab och Ben-Ammi. Och därmed föll skuggan tung över grannfolken.

Nånstans kring kung Josia, på 600-talet f.v.t., börjar vi få ett historiskt nåbara belägg. Josia fanns nog, och säkert genomförde han religiösa reformer, som han också kom att bli känd för i Bibeln. Josia kom att centralisera den judiska kulten, efter att man hittat(!) en text – en text som nu ofta menas ha varit Femte Mosebok: en bok med många sammanfattningar av Guds lag, såsom han ska ha gett den till Mose. Det är knappast långsökt att tänka sig att Femte Mosebok faktiskt skrevs i nära anslutning till detta. I själva verket är detaljerna om hur offer och liknande ska utföras, så minutiöst noggranna, att man kan dra slutsatsen att lagarna om hur de ska utföras, i själva verket författats efter att offerverksamheten kommit igång. (jmf. sid. 75)

* * *

Från omkringvarande civilisationer har man mycket kvar, berättar Furuhagen. I Mesopotamien har man grävt fram räkenskapstexter, i Egypten finns långa berättelser i hieroglyfer. Man har detaljerade kungalistor. Några israelitiska inskriptioner har överhuvudtaget inte hittats: vi är nästan helt utlämnade till den hebreiska bibeln för textmässiga vittnesbörd om den fornhistoriska staten Israel. Inte heller ger den hebreiska bibeln många namn som skulle kunna fungera som bekräftelser på autencitet, när det gäller de tidiga berättelserna. Så får till exempel den vänliga farao som bjuder de tidiga israeliterna till Egypten aldrig nåt namn. Inte heller får den farao som senare förtrycker dem ett namn. Vilket kan synas märkligt, när man betänker hur många andra kunganamn som förekommer i den hebreiska bibeln. – Och därmed svävar berättelserna om Moses i luften; de får inget sammanhang i kronologisk historia: de kan inte fästas vid något utanför sig själva.

»Det finns helt enkelt inte några egyptiska notiser om Moses och inte heller om Exodus.« (sid. 70)

Och man kan fortsätta: hundratusentals israeliter ska ha lämnat Egypten, och vandrat i Sinaiöknen. De ska ha bott i Kadesh-barna i trettiosju år. Det är många människor, en lång tid. Emellertid har inte en endaste arkeologisk lämning kunnat hittas på platsen, som är av sådan ålder, att de kan sägas vara belägg för att en så stor mängd människor bott där under så lång tid, för så längesen. – Mose ska ha erövrat Heshbon. Emellertid tyder all arkeologi på att staden ska ha grundlagts först hundratals år senare... (jmf. sid. 69)

Allt detta gör, att man får anta, att de israeliter som faktiskt fanns i Palestina, levde i Mellanösterns utkant, på baksidan av månen. Det absolut första omnämnandet av Israel som förekommer i utombibliska källor är ett kort omnämnande på en egyptisk segerstele från ca. 1210 f.v.t. Där står det helt enkelt, som en fras bland andra folkstammar:

»Israel är ödelagt, hans efterkommande finns inte.« (sid. 85)

Israel var enligt detta knappast en maktfaktor att räkna med. Även om det låg i egyptiernas intresse att förminska sina fienden. Men det fanns helt klart ett folk som kallades Israel.

* * *

Ytterligare en inblick jag knappast haft innan jag läst Furuhagens bok, är inblicken i filistéernas tillvaro. Filistéerna är ju det där folket som dyker upp gång på gång i Gamla testamentet, som ärkefienden till Israel. Så är till exempel Goljat en filisté – Goljat som blev dödad av David enligt berättelsen. – Arkeologin låter oss ana, att filistéerna var ett sjöfarande folk, som bosatt sig i Palestinas kustområden. Antagligen hade de flytt från dåliga tider på Cypern, eller från andra ställen i den minoiska kulturen. De lär ha varit rika, och haft tillgång till bra vapen. Sannolikt var de kraftfullare än israeliterna själva. Och sannolikt hade deras kulturella utveckling nått längre, än vad deras judiska fiender hade gjort. Filistéernas städer var stora och planmässigt uppförda.

Emellertid är filistéerna fortfarande något höljda i mystik. Man har inte hittat några texter som de själva skrivit, sånär som på en inskrift, som ännu inte är tolkad. (jmf sid. 97ff.)

* * *

Nåväl.

Furuhagens bok bjuder på mängder av intressant fakta för den som är intresserad av historia, arkeologi, bibeln, och på konflikten mellan tro och vetande. Furuhagen ger många exempel på hur ideologi och vetenskapligt arbete kolliderat eller ingått oheliga allianser. Men även hur antaganden i tron länge fått dominera tänkandet kring hur det fornhistoriska Israel såg ut.

Det slutar med att läsaren står och ifrågasätter om Salomo funnits, om det första av de tre templen på tempelberget i Jerusalem ens existerat, om David funnits, om Mose funnits, om Herodes verkligen var en så ond människa som han kommit att framställas som genom bibelns och den antike historikern Josefus försorg. – Och många andra saker. Och det slutar med att läsaren står det med törst efter ett alltmer fördjupat studium av den faktiska historien, snarare än den önskade historien.
– – –
Bibeln och arkeologerna: Om tro, myter och historia, Hans Furuhagen, Natur & Kultur 2010. ISBN: 978-91-27-12227-7.

Citat: Bläckfiskspråk

»Den som använder många ord för att förklara någonting, gömmer sig till största delen, som bläckfisken, i sitt eget bläck.«

– John Ray (d. 1705)

Ingen djävel ska säga åt mig vad jag ska skriva

jag skriver för att jag tycker om att skriva jag skriver för att det ger mig känslor av tillfredsställelse jag skriver för att jag tycker om att ringa in tiden jag skriver för att jag gillar hur tangenterna känns under fingrarna och hur pennan känns i handen och hur bläcket torkar på papperet och hur papper känns och hur en anteckningsbok känns i handen jag skriver för det får mig att känna mig upphöjd jag skriver för jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte kunde skriva jag skriver för att jag vet att skrivandet hjälpt mig ur själens mörka natt jag skriver för att jag ska ha referenspunkter jag skriver för att jag vill kunna se hur jag förändras jag skriver för att jag är kung i mitt eget land då jag skriver för att ingen kan säga åt mig vad jag ska skriva eller hur jag ska skriva eller vad jag inte får skriva jag skriver som en anarkistisk gärning jag skriver som ett uppror mot döden jag skriver för att det är så jag skapar världar och förstör dem igen jag skriver som en brottningsmatch jag skriver jag skriver jag skriver jag skriver jag skriver jag skriver

Citat: Biblioteksdestillat

»A man will turn over half a library to make one book.«

– Samuel Johnson

En bok med faktaanspråk, som inte andas lärdom, research, djup av kunskap – är ohyggligt trist och intetsägande att läsa. Det blir så lätt ett ändlöst idisslande av det redan kända. Jag känner det väl från de kristna uppbyggelseböckerna. – Nä, när jag läser en bok för att få nya insikter och nya kunskaper, vill jag erfara, att författarens kunskap är bra mycket större än min.

Vonnegutish

Kan någon tänka sig något bättre att tatuera in på överarmen...?

Tips: Resonemang på Om böcker jag hunnit läsa

Vixxxtoria för ett intressant resonemang kring förhållandet mellan det belästa kritikeretablissemanget versus den anarkistiska bokbloggosfären, i inlägget "Vi mot dom? Vi eller dom? Vi och dom?" på sin site Om böcker jag hunnit läsa.

– Väl värt att ta del av.

Spårar Nietzschetext

Surfade omkring lite efter klatschiga citat, och hittade ett av Nietzsche på engelska, som jag inte sett förut. Jag har läst en hel del Nietzsche, och tyckte det var lite märkligt.

Det stod:

»You have your way. I have my way. As for the right way, the correct way, and the only way, it does not exist.«

Googlar man citatet, får man mängder av träffar.

Jag blev nyfiken på var det stod skrivet. Ingen av träffarna verkade ha någon källhänvisning. Så jag började söka på tyska, och hittade citatet som den engelska tolkningen rimligen bygger på. Det står:

»Das ist mein Weg, welches ist Dein Weg? DEN Weg gibt es nicht.«

Då märker vi genast att den engelska tolkningen verkligen är en parafras, och knappast en översättning. Översatt torde den tyska texten bli:

»Detta [egentligen 'Det'] är min väg, vilken är din väg? VÄGEN [egentligen 'vägEN'] finns inte.«

Fortfarande har jag inte lyckats spåra var citatet är hämtat ur Nietzsches vidlyftiga texter. Så länge jag inte hittat citatet i källorna, kan jag inte vara säker på att det verkligen har sitt ursprung hos Nietzsche. Så, om någon känner till varifrån citatet kommer, vore jag tacksam över att få veta det.

Och när det gäller citatet i sig? Så vackert!

Griftetal av år 1619

Detta är ett inlägg för er som är lika förtjusta i gammalsvenska och kyrkohistoria som jag. – På posten fick jag nämligen ett griftetal – begravningstal – från 1619, som jag vunnit billigt på Tradera.

I återgivningen av dess första del nedan är stavningen bibehållen, men radindelning och typstorlek är anpassad. Interpunktion är i rimlig mån bibehållen. För att något öka läsbarheten har jag infört vissa styckebrytningar, och markerat dessa med snedstreck inom klamrar ([/]).

Griftetalet begynner sålunda:

»Then VII. Lijkpredikningen hållen i Dandery Kyrkua / uthi Edle och Wälborne Joncker Göstaff Baners Begraffning / then 7. Junij, Anno 1619.

Texten aff Wijshetennes Bock 3. Cap.

The Rättferdighas Siälar äre i GUDZ Hand / och intet dödzqwal kommer widh them.

Uthläggningen.

När wij betänkia / medh hwadh sorgh wij födhas hijt i werlden / medh hwadh sorgh och bekymmer wij leffua / medh hwadh sårg wij skola skilias hädan / och död aff thenna werlden: Så är thenna allena wår tröst / ja wår enda tröst / som Gudh käär haffua / att wij effter thetta liffuet/ skola medh JEsu Christo / och hans uthkorade / bekomma hoos honom itt ewigt lijff / glädie tillfyllest / och lustigt wäsende på Gudz högra hand ewinnerliga.

En sådan öffuermåttan hughneligh tröst / haffua wij här til at lära / aff thenna upläsna sköna / herligha och märkeligha Sentens / som är taghin aff thet tridie Capitlet uthi Wijßhetenes bock. I hwilken giffs tilkenna / hwart the rättferdighas siäölar tagha wägen / när the ifrån kroppen skilias / genom then timmeligha dödhen. Nämligen the komma i Gudz hand / medh Christo i Paradis / medh Lazaro i Abrahams skööt: Ja / the bekomma medh Paulo then ewigha herlighetennes oförgängeligha Crono / then JEsus Christus giffua skal oß allom / som förwänta hans herliga uppenbarelse / som Paulus talar. Intet dödzqwal kommer widh them / ingen sorg / anfechtning / fattighdom / siukdom / förföljelse / ingen nödh / ehwadh nampn hon helst haffua kan.

Ther aff alla gudhfruchtigha froma Christna / kunna genom then werdighe helighe Andes bistånd /tagha en krafftigh tröst och hughswalelse / emoot alt thet onda oß möter i thenna werlden: Nämligha at wij / och alla wåra kärkomna skola som godha wandringsmän / på sistone komma til itt gott herberge / til thet himmelska Jerusalem / till thet ewigha uthloffuade Landet / til the helgha Englars / och uthwalda siälars hoop och gemenskap i Himmelen / ther see Gudz ansichte emoot ansichte / äwen som han är / lofwa honom medh ängla sången / Esa. 6. och säya: Helkigh / heligh / heligh ästu Herre Zebaoth. Medh Lambsens sång. Apoch. 15. och säya. Stoor och underligh äro thin wärk / Herre Gudh alzwolligh / rättfärdige och sanne äro tina wäghar / tu helgonens Konung.

För thenna sköna tröst skull / wele wij komma til sielffua orden / och them i Gudz fruchtan medh hwar andra kortelighen och enfalligen betrachta i thenna twenne stycken.

Thet förra skal wara om the Rättferdigha.

Thet andra om theras boning effter thetta lijfwet.

Hwad för helsosamma Lärdomar / wij kunna ther aff tagha / oß till rättelse uthi itt gudelight leffuerne / wil man i hwario stycke korteligen tilkänna giffua. GUdh alzmechtigh förläne oß här til / sin helghe andes mildrijka wälsignelse / genom JEsuom Christum wår HERRA.

Thet Förra Stycket.

HWadh nu thet förra stycket belangar / som är om the rättferdigha / så talar then helgha Skrifft offta och wäl om them: Synnerligen i Psalmerne. Såsom i then 34. lyda orden altså: Tå the rättferdighe ropa / så hörer HERREN / och hielper them uthu all theras nödh. Item ther sammastädes. Then rättferdige måste myckit lijda / men HERREN hielper honom uthu thy allo. Uthi then 37. Jagh haffuer ung warit / och är gammal worden / och haffuer än nu aldrigh sedt / then rättferdiga förlåtnan / eller hans sädh gå effter brödh. Och ther sammastädes. HERREN hielper the rättferdiga / han är theras starckheet i nödhenne. I then 92. Psalm: Then rättferdighe skal grönskas såsom itt Palmeträä / han skal wäxa såsom itt Cedreträä på Libanon. I then 112. Then rättferdighe skal aldrigh warda förgätin. Uthi Ordspråkens Book i thet 14. ståår: Then rättferdige är ock i dödhenom frijmodigh.

[/]

Esaias säger cap. 56. Then rättferdige förgåås / och ingen är som lägger thet på hiertat. Therföre är aff nöden / at wij beskådha / hwilka the rättferdiga äre / som wijßheten här om talar. Så menar icke wijßheten här the rättferdiga / som kunna medh theras gerningar / förtiena Gudz nåde och wänskap / och itt ewinerligt lijff: Såsom uti oskullighetenes stånd skee kunde: TY tå stodh thet uthi menniskiones förmögenheet fulborda lagen / och ther igenom rättferdigh och saligh warda. Förthenskul sägher Paulus Rom. 10. och Gal. 3. Moses skriffuer om then rättferdigheet / som kommer aff lagen: At hwilken menniskia som thet gör / han leffuer ther uthi. Sedan till thet andra / så menar icke heller wijßheten här them / som hålla sigh rättferdiga aff theras uthwertes gerningar och leffuerne. Såsom man lääs Luc. 18. om en Phariseer / hwilken gick fram i Templet / tackade Gudh / at han icke war som andra menniskior / röffuare / orättferdig hoorkarl / eller som en Publican: Uthan han fastade twå resor om wekon / och gaff tijende aff alt thet han ätte. Men Christus ogillade hans rättferdigheet och sade at Publicanen / gick heem igen / meer rättferdigat / än thenna Phariseen.

[/]

Så ogillade ock JEsus CHristus samma rättferdigheet Matth. 5. THer han sade til sijna LÄrjungar: Uthan idhor rättferdigheet / öffuergåår the Skrifftlärdas och Phariseers / tå skolen j icke komma i himmelriket. Och hoos Matt. 23. cap. lijknar han sådana rättferdiga whid graffuer / som uthan til äre hwijtmerade / och uthwertes synas dejliga: men inwärtes äre the fulla mewdh the dödas been / och all oreenligheet / giffuer ther mz tilkenna / at sådana kenna intet theras inwertes orenligheet / såsom arffsynden / alla onda tanckar / affecter och begärelser / hwilka sträffua emoot GUdz lagh: Uthan när the i uthwertes måtta icke haffua begått någon dödeligh synd / och uppenbar dårhheet / så mena the thet är alt wäl bestält / the äro rättferdige / och Gudh är medh them wäl tilfridz.

[/]

Uthan till thet tridie / så talar Wijssheeten här om the rättferdiga / som som aff Gudz lagh förnimma och kenna uthi theras samwet / at the äre aflade i synd / födde wredennes barn / och haffua i margfalligha måtto medh tanckar / ord och gerningar försedt sigh emoot Gudh / och förtörnat honom: Weta sigh alt så wara skylliga under lagsens förbannelse / döden och then ewiga fördömelsen. Ther näst fly til Gudh / ångra och begråta synderna / och bidia om nådh och wänskap / och syndernas förlåtelse / för Jesu Christi förskyllan skull: Troo ock / at Gudh wil ingen syndares dödh. Som han sielff talar hoos Ezech. cap 33. Troo at JEsus Christus är kommen i werlden / til at göra syndare saliga. 1 Tim. 1. Troo at GUdh icke sende sin Son til at döma werlden: uthan at werlden skulle haffua lijff genom honom. Joh. 3.

[/]

Ther til medh förståås och här sådana rättferdiga som uthi sin troo försaka all ogudachtigheet / och tiena leffuande Gudh i heligheet och rättferdigheet / alla theras lijffzdagar. Så warder Loth kallat aff Apostelen rättferdigh 2 Pet. 2. och war likwäl en fattigh syndigh menniskia / som man see kan aff thet 19. Cap. i then första Mosis book. Så war K. Dawid en rättfärdigh man / och likwäl tilförende en groff Syndare 2 Sam. 11. Sammaledes Petrus som Christum förnekade. Mat. 26. Och Paulus som förfölgde Gudz försambling. Act. 9. Och sådana rättferdigha äre icke i alle måtte rene ifrånh synd / som Johannes lärer 1. Cap. 1. Uthan haffua sina feel och swagheter. Som skriffui ståår i ordspråksens book. Cap. 24. Een rättfärdigh faller sino resor / och ståår åter up. Therföre Apostelen Paulus klagar sigh sedhan han war omwend till Gudh at synden lådde widh honom / som man lääs Rom. 7. ther han så säger. Thet goda som iagh wil / thet gör iagh intet: Uthan thet onda som iagh icke wil / thet gör iagh: Om iagh nu gör / thet iagh icke wil: Så gör icke nu iagh thet / uthan synden som boor i migh. Så finner iagh nu i migh en lagh / iagh som wil göra thet gott är / at thet onda lådher widh migh. Ty iagh haffuer lust til Gudz lagh/ effter then inwertes menniskiona. Men iagh seer en annor lagh i mina lemmar / som strider emoot then lagh / som i min hogh är / och griper migh fången uthi syndennes lagh / som är i mina lemmar. Jagh arma menniskia / hoo skal lösa migh ifrån thenna dödsens krop? Haffua altså Gudz barn sina feel / så länge the leffua här i werlden: Men the låta icke synden taga öffuerhanden medh sigh / uthan beflijta sigh om at dämpa henne til thes the öffuerwinna henne. Såsom Paulus herligeh förmanar til the Romare Cap. 6. Låter nu /sägher han / icke synden wållgih wara i idor dödheligha Lekamen / så at i henne effterfölien uthi hennes lustar: Och giffwer icke syndene idra lemmar til orättferdighetennes wapn: Utan giffuer idher sielffua Gud / lijka som the ther dödhe haffue warit / och nu leffua.

Men hwarföre kallas sådana rättferdiga / som så haffua sina feel och swagheter / och dagelighen dagz synda för Herranom? Swar: Thet skeer först / för Jesu Christi rättferdighetz skul / hwilken Gudh gifuer och tilägnar them genom troon. Samma rättfärdigheet / är såsom en Konungzkiortel / och betecker them i Gudz åsyn. Therföre och Esaias frögdadhe sigh så högeligen öffuer sama rättferdigheet Cap. 61. Och sade. Jagh frögdar migh i Herranom och min siäl är gladh i minom GUdh: ty han haffuer migh uthi klädt medh salighetennes klädher / och draghit uppå migh rätferdighetennes Kiortel / såsom een brudhgumme i sitt prål / såsom en Prest i sin prudning / och såsom en brudh hoffuerar uthi sin skrudh.

[/]

Til thet andra kallas Gudhz barn rättferdigha Compraré, när man liknar them emoot mörksens och werldzens barn. The ther giffua sina lemmar orätferdighetenne til tienst / och låta synden weldelighen regera i theras lekamen: wandra altså uthu tehn ena syndenin uthi then andra / och falla ifrån then ena orättferdigheten til then andra: Men Gudz barn the döda theras kötzliga begärelser / och styra synden / som är i theras lemmar / til thes the så råda öffuer henne. Therföre kallar man them medh rätta rättferdiga / och the andra orättferdigha.

[/]

Til thet tridie / kallas Gudz barn rättferdigha / propter novam obedientiam: för then nyia hörsamheten skul / som the bewijsa leffuande GUdh: ty the beflijta sigh om / at leffua Christo Jesu / som för them dödh och upstånden är. 2. Cor. 5. OCh hålla för nogh at wara / attthe i förlijdin tijdh haffua slitit sitt leffuerne effter hedningarnas wilia: Therföre beflijta the sigh / genom then helge andes bijstånd / then tijdh som tilbaka är i kötet / leffua effter Gudz wilja. 1 Pet. 4. I heligheet och rätferdighet i alla theras lijfzdagar / som Zacharias talar i lofsången. Luc. 2. Här kan något widare säya: Små barn / the kunna intet troo på Jesum Christum / ey heller leffua uthi sådana dygder / som tu här om talar / huru kunne thetå kallas rättferdigha för Gudh? Swar. När the döpas i then H. Trefaldigheetz nampn / så förnyas theras sinne och siäl genom Döpelsen / och then helga Anda / hwilken wercker i them troon: Ty effter thet är omögeliigt / at täckias och behagha Gudhi wäl / och them hörer Gudz rijke til / som Christus sägher Matth. 18. Så haffua the ock wisserliga troon / hwilken de bekomma / som sagdt är / genom Döpelsen och thens H. ANdes förnyielse. Och samma H. Ande är icke fåfäng hoos them / uthan wärcker i them sådana motus eller rörelser / som Gudhi äre tacknämlige / effter theras sätt. Therföre besluter man så: Såsom the haffua then salighgörande troon / så äre the och rättferdigha / haffua fridh medh Gudh / ära Gudz barn och arffuingar / och JEsu CHristi medharffuingar til thet ewiga liffuet.

Läran.

Thenna är förklaringen om menniskiones rättferdigheet / som gäller för Gudh: Ther aff wilj wele tagha en lära / en tröst och een förmaning. Lära skola wij betänckia wår älendheet / att wij nu meer icke äre i fullkomlighetennes och oskyllighetennes stånd / uthan genom Adams fall komne ther ifrå / äre syndare wordne / skyllige under Gudz wrede / döden och then ewiga fördömelsen. Såsom S. Paulus säger till the Romare cap. 5. Genom ene menniskio är synden kommin i werlden / och för syndennes skull döden. Och är så döden kommin öffuer alla menniskior / effter the alla syndat haffua. Gudz sanna kunskap och kennedom haffua wij mist / såsom och then heligheet och rättfärdigheet i hwilken wij skapade wore. Therföre födas wij här til werlden uthi owetenheet / oheligheet och orättferdigheet / alt wårt dichtande och trachtande thet är ondt alt ifrån moderlijffuet. Kunna altså intet göra Lagen tilfyllest / och ther igenom rätferdige warda: Ty Lagen är andeligh / men wij äri kötzlige / sålde under syndena. Säger Paulus om sigh. Rom. 7. Myckie mindre kunna wij genom Menniskio stadgar / uthwertes heligheet / och Pharisaiske gerningar bliffua rättferdigha uthan troon. Såsom man noghsampt märkia kan / aff then stolta Phariseen / som sigh så myckit berömde för Gudh / ther om man läser Luc. 18.

Trösten.

Och är wår tröst / at wij therföre icke skola bliffua förskutne ifrån Gudh / och ewinnerliga förtappade: Ty GUdh sielff haffuer funnit itt synnerlight sätt / genom hwilket han haffuer frelst oß ifrån wåra synder och all orättferdigheet / i thet han haffuer sendt sin Son i werlden til at borttagha werldennes synd / och göra alla bootferdiga syndare rätferdiga och saligha. Wil altså then ewighe och barmhertighe GUdh / ingen syndares dödh: uthan at alle omwenda sigh och leffua / ångra theras synder / fly til Gudz barmhertighet / och begära lijff och saligheet gneom Christum JEsum. Ty tå förlåter han öffuerträdelsen och synde öffuerskyler / som Dawid talar Psal. 32. Ja / han kastar them i haffzens diup. Mich. 7. Och kommer them aldrigh mera ihugh / Jer. 31. Och åter igen skäncker oß JEsu Christi rättferdigheet / som han medh sin dödh och pijna förwerfuat haffuer. Hwilken rättferdigheet / effter hon är fulkommeligh så förmå hon betäckia wår swagheet / frelsa oß ifrån then tilkommande wredhe / och förwerffua oß en ewigh salighet.

Förmaningen.

Therföre skole wij / och alla wara förmante at förskaffa oß samma rättfärdigheet: Hwilket skeer / när wij medh flijt och alfwar höra Gudz ord predikas: Ty troon är aff predikanen: Men predikanen genom Gudhz ord. Rom. 10. Så gick thet then purpurkrämerskan Lydia / om hwilken wij läsa / Act. 16. När Paulus predikade / lydde hon til / och HErren öpnade hennes hierta / at hon gaff acht uppå thet han sadhe / och lät döpa sigh / och alt sitt hws.

[/]

Til thet andra / skole wij bidia om trones förökelse / och säya medh CHristi Apostlar. Luc. 17. Herre föröka oß troon: och altijdh styrkia henne medh Sacramentzens rätta bruuk / ther igenom wij warde / lijka som / medh en pant försäkrade / om alt thet himmelska goda Jesus Christus oß förwerfwat hafwer.

[/]

Til thet tridie / skole wij och fliteligen wachta oß för synder emot samwetet / genom hwilka menniskian lijder Skepsbrott på trones wågna / Såsom Hymenæus och Alexander / om hwilka Paulus talar. 1 Tim. 1. Och twert om bewijsa wår troo medh goda gärningar: Ty säger Jacobus / Cap. 2. Troon / tå hon icke hafwer gärningarna / så är hon dödh i sigh sielff. Thet är /hon är intet annat / uthan een falsk och förgässligh mening. Skolom för thenskul lefwa effter Gudz lagh / älska Herren wår Gudh aff alt hierta / aff allo siäl och hugh / och wår nästa som oß sielfwa / Matth. 22. Thet är thet Christus säger. Matth. 5. Låter idart liws lysa för menniskiomen / at the måga see idra goda gärningar / och prijsa ider Himmelske Fader / som är i himmelen. Och i sådana Gudz fruchtan skole wij framhärda in til ändan / til thes Gudh han kallar oß aff thenna werlden. Ty säger Christus / hwilken som framhärdar / eller står fast uthi ändan / han skal blifwa saligh. Matth. 10.«

Detta var alltså griftetalets första del. Luthersk-ortodoxt så det förslår. Perforerat av bibelcitat. Välformulerat som en bok. Som avsett för att tryckas. – Min omedelbara reaktion är – hur stod folk ut med att lyssna! En van människa sägs kunna behålla koncentrationen i runt fyrtiofem minuter. Griftetalet, med dess formelsvenska, fortsätter långt efter detta längre utdrag som jag här återgett. – Det torde ha tagit en god stund att ta sig igenom den där dagen i början av juni för 381 år sedan, när junker Gustav Banér begravdes...

Men, om vi ser förbi den gammaldags stavningen, och grammatiska ändelser som vi inte längre använder, så märker vi likväl, att språket förändrats förvånansvärt lite under alla dessa år. Vad vi anar här, torde vara en tidig signal, om att den lärda svenskan håller på att bli utbrett standardiserad. Där King James Version av Bibeln i Storbritannien 1611 skapar en enhetlig engelska, kan säkert Gustav Vasas Bibel av år 1544 lägga grunden till en rikssvenska. Med griftetalet från 1619 som exempel, ser vi hur en svenska som är klart och tydligt igenkännbar utkristalliserats – åtminstone i ett lärt skikt av samhället, såsom hos prästerskapet.

Sen bjuder ju ett utdrag som det ovan på en fin möjlighet att analysera teologi. Men det låter jag bli. Nu i alla fall.

* * *

Jag har inte kunnat identifiera en Göstaff Baner som dog 1619 – nutida stavning Gustaf Banér – av den senare friherrliga släkten Banér. Titeln junker kan antyda att Gustaf var en förhållandevis ung man av fin ätt. Är han ung, kan detta rimligen förklara varför jag (ännu) inte fått fram information om honom. Kanhända behövs ett bibliotek.

Sakral ton: Bibel 1917 och Bibel 2000

En text som säger samma sak som en annan text, kan ändå ha en helt annorlunda klang. Vi tar ett exempel från bibeln.

Uppenbarelseboken 13:1-6 lyder i Svenska kyrkans nu officiella Bibel 2000 sålunda:

»Och jag såg ett odjur stiga upp ur havet. Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg liknade en leopard, och dess fötter var som en björns och dess gap som gapet på ett lejon. Och draken gav det sin kraft och sin tron och stor makt. Ett av dess huvuden såg ut att ha fått ett dödligt hugg, men det dödliga såret hade läkts. Hela jorden greps av beundran för odjuret och följde det, och man tillbad draken för att han hade gett odjuret makten, och man tillbad odjuret och sade: 'Vem är som odjuret? Vem kan strida mot det?'« (Bibel 2000)

Om man istället ser på den tidigare officiella bibeln, från 1917, står det så här:

»Då såg jag ett vilddjur stiga upp ur havet; det hade tio horn och sju huvuden, och på sina horn hade det tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Och vilddjuret, som jag såg, liknade en panter, men det hade fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon. Och draken gav det sin makt och sin tron och gav det stor myndighet. Och jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt. Och hela jorden såg med förundran efter vilddjuret. Och de tillbådo draken, därför att han hade givit vilddjuret sådan myndighet; de tillbådo och vilddjuret och sade 'Vem är lik vilddjuret, och vem kan strida mot det?'« (Bibel 1917)

– Jag menar att kyrkan gott kan kosta på sig att ha en sakral ton, både i liturgin i gudstjänsten, och i bibelstudiernas texter. Menar man att texten faktiskt är helig (hur absurt det än verkar för oss klassiska humanister), bör den få vara i så estetiskt skick som möjligt. Det är kring det gamla språket som bibeln vunnit sin plats som språkformare. Nu är bibeln här i samtida språkdräkt. Sen ett tag tillbaka. Och är därmed utan språkmagi. Äkta språklig patina förstärker det sakrala skenet. Det är en illusion. Men det är vackert. Det låter annorlunda med »sårat till döds« jämfört med mer samtida »dödligt hugg«. Det låter annorlunda med »stor myndighet« jämfört med »stor makt«. Det låter annorlunda med »vilddjuret« jämfört med »odjuret«.

Så, säger någon, att den höga stilnivån på texten skrämmer bort folk. Nåja, säger jag, som att folk spontanläser bibeln! De med intresse för bibeltexten, av religiösa eller humanistiska skäl, lär nog, genom sitt intresse, ta sig till en bibel ändå, och snarare trollbindas av språket, än avskräckas ifrån det. Allt behöver inte nödvändigtvis vara lättsmält, så länge det inte är svårsmält bara för svårsmälthetens egen skull. I bibeltexternas fall är det okej att vara något mer svårsmält för att nå högt ställda estetiska mål. Och den sakrala tonen.

Jag är anar att Bibel 2000 kommer att låta lika daterad om trettio år, som romanprosa från sjuttiotalet ibland låter för oss i dag. Men Bibel 1917 kommer bara att låta mer magisk...

Citat: Camus om klarhet och obskurantism

»Those who write clearly have readers. Those who write obscurely have commentators.«

– Albert Camus

– Vågar man kanske rentav applicera det citatet på världens sannolikt mest sönderkommenterade bok: Bibeln? – Ja, för klar är den knappast; tvåtusen års schismer vittnar för Bibelns obskuranta innehåll, åtminstone om texterna i den ska ses som en helhet.

Bokrecension: Slaughterhouse Five

Slaughterhouse Five är skriven av Kurt Vonnegut.

Det här är en lysande bok.

Jag antar att jag kunde sluta recensionen med den meningen. Men lite fördjupning får jag kanske erbjuda.

Vonnegut har skrivit en nu klassisk, märklig bok. Bombningen av Dresden under andra världskriget är den centrala händelsen. Vonnegut är berättaren, som ibland själv skymtar fram i berättelsen som avlägsen bifigur. Huvudperson är dock Billy Pilgrim, en hjälpreda till fältpräster, som, förutom att tas till fånga av tyskarna, även transporteras fram och tillbaka i tiden, och upplever olika delar av sitt liv oberoende av vad som hände dessförinnan.

– För Billy Pilgrim existerar inte någon fri vilja, utan alla händelser är fixerade i tiden och kan inte genomlevas på annat sätt än man faktiskt genomlever dem. Varje händelse är fångad i en tvingande kausalitet, liksom en insekt är fångad i en bärnsten – för att använda en bild från boken.

Billys perspektiv innebär dessutom att människan alltid finns. Billy Pilgrim av år 1945 existerar parallellt med Billy Pilgrim av år 1966 och med Billy Pilgrim av år 1955. Människan kan synas död: men existerar fortfarande på en annan position på tidslinjen.

Men Billy Pilgrim är inte bara en tidsresande och vek soldat, som råkar uppleva bombningen av Dresden. Han menar också att han blivit bortförd av utomjordingar. De har tillgång till den fjärde dimensionen, och i nån mån har de förklarat det här med hur tiden fungerar för Pilgrim. Det gör på sikt att Pilgrim försöker få folk att fatta hur det hänger ihop – att den som är död visserligen är död nu, men inte då. Och att existensen då är lika verklig som existensen nu.

* * *

Främst är dock Slaughterhouse Five en skildring av krigsvansinnet. Billy Pilgrim är en lätt förvirrad, lätt absurd person. Hans fullkomliga oskuldsfullhet blir en märklig kontrast till krigets grymma realiteter, som i sin tur framstår som helt absurda.

— Billy är den evigt resignerade. Vonnegut upprepar gång på gång ett mantra i boken: »So it goes.« – Så går det. Ett uppgivet amor fati... ett uppgivet eller ibland godmodigt accepterande, av att vad som än händer, det måste också ske, och har alltid skett: tidens flykt är en illusion, tiden är egentligen något statiskt. Och det blir Billys sätt att hantera verkligheten.

* * *

Vonnegut är en utmärkt stilist. Språket är nästan telegrafiskt ibland, men aldrig för knappt för att verka med full effekt. Jag brukar dra mig för berättelser med styckad kronologi; men här är den styckade kronologin hanterad på ett sådant sätt, att den blir helt naturlig, och dessutom en viktig del av Billys upplevelse av sitt eget liv. – Det här är en sådan bok, som jag nog skulle vilja läsa om någon gång.
– – –
Slaughterhouse Five, Kurt Vonnegut, Dell Publishing 1991. ISBN: 978-0-440-18029-6.

Citat: Hemingway om prosa

Ernest Hemingway påminner oss om att konstruktionen är det viktiga, inte dekorationen:

»Prose is architecture, not interior decoration.«

– Hemingway

Fragment: Zombiemotivet

Zombiemotivet släpper inte taget om mig. — Världen övergiven, regerad av odöda. De levande håller sig undan, försöker fortsätta att vara levande. – Systemet har störtat samman, och livets grundförutsättningar har åter makten, där lagen om den mest anpassade överlever betyder att den mest livsdugliga överlever.

Så hur ska jag tillfredsställa denna fascination? Naturligtvis genom att skriva mer zombietexter, och genom att läsa mer zombietexter.

Citat: Küchen om att fatta sig kort

Jag finner stöd hos Maria Küchen för en av mina litterära huvudteser – att kort är gott:

»Alla som i någon mån skriver professionellt vet att det är svårare, men leder till skarpare texter, att tvingas fatta sig kort.«

Att skriva börjar här: Version 2.0, sid. 29

För tillfället läser jag Kurt Vonneguts Slaughterhouse Five. Jag har bara läst några sidor ännu, men den nästan telegrafiska prosan är mycket effektiv. Knappheten i ordmängd tvingar författaren att låta varje ord bära så exakt och så stor betydelse som möjligt: texten blir så härligt fri från slagg, den blir förädlad.

Bokrecension: Koncentrationslägret

Koncentrationslägret: En skildring från det tyska »skyddshäktet« Oranienburg är skriven av Gerhart Seger. Boken gavs ut 1934.

Gerhart Seger var en gång socialdemokratisk riksdagsman i det prenazistiska Tyskland. Nazisterna såg strax efter sitt makttillträde till att sätta honom i så kallat skyddshäkte, i det tidiga koncentrationslägret Oranienburg, för politiska oliktänkare och judar. Där satt man utan rättegång, utan att vara anklagad för något, övervakad av SA-män, så länge som regimen tyckte att det var lämpligt att sitta där. De sågs inte som formella brottslingar, utan helt enkelt som oönskade i det nazistiska samhället.

1934 ger Gerhart Seger ut sin bok, som skildrar den helvetiska tillvaron i Oranienburg. Samma år översätts den till svenska. Den har formen av en anklagelseskrift, och andas alltså en viss optimism, eftersom han lägger fram boken inför rättsväsendet, och förefaller hoppas, att de i boken namngivna och sadistiska SA-männen ska ställas inför rätta.

Seger rymmer från sina vakter under ett tvångsarbetspass. Han lyckas ta sig ur landet, efter att ha varit fängslad i sex månader.

Trots att detta utspelar sig några år innan Auschwitz, och utrotningslägren Treblinka och Sobibor, innan gaskammare och kremationsugnar, märks nazismens brutalitet och intolerans för avvikare tydligt. Fångarna – judar, kommunister och socialdemokrater i stor utsträckning – tvingas till meningslösa övningar, tvingas stå uppställda timmar i sträck, misshandlas i ett ökänt förhörsrum, och, vad som Seger anges som det värsta: den stående cementkistan, där man kunde spärras in på en yta om 60 gånger 80 centimeter, omgiven av cementväggar, timmar och till och med dagar i sträck, utan möjlighet att lägga sig ner för att sova. – Seger beskriver också hur de ofta politiskt ointresserade, tölpaktiga SA-männen genom allehanda olika tortyrliknande behandlingar plågar intellektuella och andra misshagliga för Tredje riket.

Segers tidiga skildring av livet i ett koncentrationsläger äger särskild relevans, för att den beskriver hur utomordentlig grymhet redan finns, i detta mycket tidiga skede av nazisternas styre. Seger kan omöjligen ha påverkats av den senare utvecklingen av nazistisk grymhet, som annars kunnat färga av sig på hans egen upplevelse. Därför ska vi vara tacksamma att Seger skrev i omedelbar närhet till sina upplevelser.

Koncentrationslägret är mycket intressant läsning. Naturligtvis måste man beakta att Seger är politisk fiende till hitlerismen, och därmed är boken skriven av motståndarsidan, men nog har historien gett oss skäl att sätta tilltro till hans beskrivning.
– – –
Koncentrationslägret: En skildring från det tyska »skyddshäktet« Oranienburg, Gerhart Seger, Tidens förlag 1934. Ej ISBN.

Marginalanteckning: Goebbels dagböcker

Läser The Goebbles Diaries, översatt till engelska av journalisten Louis P. Lochner, som själv var aktiv i Tyskland då det begav sig, och träffade både Goebbels (Lochner omnämns i dagboken) och Hitler.

Det är intressant läsning. Dagboken återfanns i fragment utanför Goebbels ministerium, och man har försökt sätta samman den så gott man kan. Sidorna var utskrivna på exklusivt papper, med frakturstil och stort radavstånd: Goebbels torde ha dikterat sina anteckningar.

I dagböckerna ondgör sig Goebbels över rivaler, han kommenterar hur kriget går och inte minst hur fienden ser på krigsutvecklingen. Lojaliteten till Hitler är alltid total, även om Goebbels knappast var en huvudlös nazist: han var rimligen en av de mest intelligenta personerna i Hitlers närhet.

Jag ska ge ett utdrag ur dagboken, i dess engelska språkdräkt. Goebbels skriver om Sverige:

»I had the Foreign Office give me a report on our relations to Sweden. Sweden has, after all, done more for the German war effort than is generally assumed. More particularly, Sweden has given us valuable support in our fight against the Soviet Union. While she insists on remaining neutral, that after all is very much in our favor. There can be no doubt but that she would defend her neutrality by force of arms in case we tried to put her under pressure.

It isn't possible in Sweden to go after Professor Segerstedt, publisher of Goeteborg's Handels-och Sjoefahrtstidning. His paper is most embarrassing to the Swedish Government, but ut must be permitted to continue publication because of English pressure.

[Lochners kommentar borttagen]

The King and the Crown Prince are undoubtedly on our side. The King has already once offered his abdication when a decisive question was at issue. The abdication was to become effective in case his government did not concede him such support of the German-Finnish war effort as he desired. We must therefore be satisfied with Sweden's contribution to the German-Finnish war effort, meager though it is, despite the provocative and insolent attitude of a part of the Swedish press, and not talk out of turn.« (28 januari 1942)

Goebbels såg uppenbarligen positivt på Sveriges roll i kriget vid det här laget. Sverige tog inte automatiskt de allierades sida, de engagerade sig för Finlands sak mot Sovjet, och han tyckte sig se stöd hos kungligheterna – även om jag är böjd att hålla med i Lochners kommentar, att han förväxlade svensk patriotism med tillvändhet till nazismen, och, menar jag, tyskvänlighet med nazismvänlighet.

Jag läser vidare, och lär på så vis känna Goebbels mer.

Citat: Tänk på papper

»Don't think and then write. Think on paper.«

– Harry Kemelman (d. 1996)
Amerikansk författare

Så tänker gärna jag, med penna i handen eller med tangenter under fingrarna. Det innebär att jag förmodligen får skriva om och skriva om, allteftersom tankarna för mig än hit eller dit, men jag menar att en god text ska skrivas om och om och om, tills den är så koncis som den rimligen kan vara, och så klar som den rimligen kan vara.

Bokrecension: Kärleken är dödens motsats

Kärleken är dödens motsats är en novell skriven av Roberto Saviano.

Kärleken är dödens motsats är inte lång. Drygt femtio sidor som pocket, med ett och ett halvt radavstånd mellan raderna. Men boken bjuder på en mycket finstämd, stilistiskt säker och betraktande berättelse. Berättarjaget berättar om sjuttonåriga Maria, vars blivande make, tjugoettårige Enzo, skadats så svårt som soldat i Afghanistan att han avlider.

Kärleken är dödens motsats är en studie i sorg, sorgen hos en ung kvinna i begrepp att gifta sig, men där bröllopsklänningen tvingas bytas i svart, där inbjudningarna till bröllopsfesten ligger osända i en låda. Den unga kvinnan försöker hålla kvar den unga mannen, rädd att han försvinner från henne, om hon släpper honom ur synfältet, rädd för att inse att han är borta, så rädd att hon inte går på begravningen.

Läsaren kastas in i ett syditalienskt öde, ett öde omgivet av andra öden – där hela släkter och bekantskapskretser sökt sig till uniformerade uppdrag utomlands, för att tjäna sig pengar och för att vinna lite ära och aktning. Kärleken är dödens motsats blir på så vis inte bara en betraktelse kring Marias sorg, utan även kring den syditalienska samtidskulturen.

Jag har inte läst Savianos Gomorra, som gjorde honom till persona non grata i maffiasammanhang, men om den boken är lika klart skriven, om han där lika noga vägt orden, är det en bok jag vill läsa.
– – –
Kärleken är dödens motsats, Roberto Saviano, Brombergs 2008. ISBN: 978-91-7337-236-7.

Bokrecension: Att ha och inte ha

Att ha och inte ha är skriven av Ernest Hemingway.

Boken utspelar sig någon gång på trettiotalet, och beskriver smugglaren och hårdföre allsysslaren Harry Morgans tillvaro, där han far omkring mellan Florida och Kuba med sin motorbåt och med olika mer eller mindre ljusskygga kompanjoner.

Den största behållningen med Att ha och inte ha är dess funktion som stämningssättare. Man sugs lätt in i Hemingways korthuggna sätt att skriva, som skänker berättelsen stor realism, och plötsligt liksom känner man nästan vågorna under en blodbestänkt motorbåt, eller stämningen i en hamn i Havanna. – Det är också en av de främsta anledningarna till att jag gärna läser äldre böcker: de beskriver med omedelbart aktualitet ett samhälle som inte längre finns.

Hemingway har använt ett speciellt sätt att berätta sin historia i Att ha och inte ha. Han byter nämligen berättarperspektiv flera gånger. Ibland är det Harry Morgan som för ordet, ibland en kamrat till honom, och ibland blir det den allvetande berättaren som träder in. På så vis känns boken lätt experimentell. Den har sin bästa och mest fartfyllda del i den första hälften. Mot slutet kommer textpartier vars funktion jag inte riktigt ser; möjligtvis ska de fungera som markörer av att tid förflyter.

Hemingway beskriver en mycket rå och likgiltig tid. I en vacker passage beskriver han en självmordsepidemi:

»Somliga begynte sitt höga fall från ett fönster i sitt hem eller på kontoret; andra gjorde det stillsamt i sina tvåbilarsgarage med motorn i gång; andra anslöt sig till Colts eller Smith och Wessons inhemska tradition: dessa välkonstruerade redskap som befriar från sömnlöshet, dövar samvetskval, botar kräfta, räddar från konkurs och spränger fram en utväg ur outhärdliga positioner genom en tryckning med fingret; dessa beundransvärda amerikanska hjälpmedel, så bekväma att bära, så pålitliga i sitt resultat, så väl ägnade att avsluta den amerikanska drömmen när den börjar bli nattmara, och vilkas enda nackdel är den obehagliga röra de efterlämnar åt släktingarna att ta hand om.« (sid. 202)

Hemingway tog själv sitt liv med hjälp av ett hagelgevär 1961.

Jag har tidigare mest läst några enstaka noveller av Hemingway, och började, men läste aldrig färdigt, For Whom The Bell Tolls i skolan en gång. – Att ha och inte ha ger mig vilja att ge mig på mer text av Hemingway.
– – –
Att ha och inte ha, Ernest Hemingway, Albert Bonniers förlag 1979. ISBN: 91-0-043442-6.

Lennart Didoff: Ekon kring medelhavet

Jag fick i mina händer en bok med målningar av konstnären Lennart Didoff: Ekon kring Medelhavet: En antologi med målningar av Lennart Didoff.

Didoff har specialiserat sig på målningar med motiv från trakten kring Medelhavet. I boken får vi ta del av en stor mängd av dessa målningar, bisuttna av textstycken som behandlar samma trakt: det är dikter, prosautdrag, brev, resebeskrivningar.

Jag är ingen konstkritiker, och kan inte ge en rättvisande skildring av Didoffs vackra målningar, men jag kan hantera bilderna som poesi, ett område där jag är mer hemma. Bilderna, som föreställer landskap, skulpturer och detaljer är djupt suggestiva. Bilden Ung man i Pythagoreion som ackompanjeras av Hjalmar Gullbergs dikt »Huvud betraktat« är en av dessa mycket suggestiva bilder: här har vi en målning av en staty av en yngling, för alltid frusen i tiden, och således bevarad. Gullberg:

»Det krusiga håret
av pantelisk hyacint
den oförvissneliga
Alltid tjugo år.«

Texten passar här och annorstädes utmärkt tillsammans med Didoffs målning. Vi ser en detalj av Colosseum, platsen för så mycket glädje, så mycket lidande – platsen där det i dag har rests ett kors, för att minna om de kristna som där fick sitt martyrium som gåva av kejsaren. Jag gillar detaljen, på samma sätt som jag gillar fragmentariska texter: något litet, inkapslat och – just det – bevarat. Något litet brutet loss från den värld där det återfinns eller återfanns i sin helhet.

Vi har tolkningen av vågor som slår in över Siciliens kust. Vi har de romerska pelarna som sträcker sig upp mot den blå skyn. Vi har vad som återstår av en staty i Eleusis: en fot, en ankel, en vad. Vi har trappor vid palatset på Knossos...

Ekon kring medelhavet kunde knappast ha fått en bättre titel. Vad läsaren och betraktaren får del av är just ekon från en tid som fanns, men som inte längre finns. Det skänker en värdig melankolisk känsla, ungefär som den finstämda dysterhet kyrkogårdsvandraren känner, när han läser namn på stenarna över de sedan länge döda: de fanns, men finns inte längre.

Lennart Didoffs hemsida finns här. Utvalda bilder finns här.
– – –
Ekon kring medelhavet: En antologi med målningar av Lennart Didoff, Lennart Didoff, B4PRESS 2010, ISBN: 978-91-86237-41-7.

Marginalanteckning: Att ha och inte ha

Läser Hemingways Att ha och inte ha, som jag hittade hos Röda korset för fem kronor häromveckan. – Jag måste läsa mer Hemingway. Den berömda hårdkoktheten är framträdande; stilistiken är utsökt sparsmakad, ren och funktionalistisk. Läsaren slipper adverb och adjektiv staplade på varandra, läsaren slipper mer eller mindre konstlade metaforer, och läsaren slipper sentimentaliteter: ska någon dö, så dör han. Ska någon slås ner, så slås han ner.

Hemingway är författarbegåvning när den är som bäst.

Tips: Text om Borges

Hittade en trevlig betraktelse om J. L. Borges – en författare som jag läst alldeles för lite av, men uppskattar mycket. Texten skrevs 2007, av Mats Gellerfelt, och finns på Svenska Dagbladets site. Den synes ha skrivits i samband med att Borges Fiktioner gavs ut på svenska.

Betraktelsen börjar hagiografiskt på detta vis:

»Det finns författarskap som har en närmast ofattbar tyngd, även om de till omfånget kan väga bokstavligen lätt. Ett sådant författarskap är Jorge Luis Borges (1899–1986), vars betydelse för världslitteraturen är närmast ofattbart.«

Mer de Sade från Vertigo

Markis de Sade
1740-1814
Porträtt av Charles Amédée Philippe van Loo från år 1760.

Fick i dag på posten Markis de Sades Juliette, del III och IV. Det är som medlem i Vertigos Stormtrupper, som jag före utgivning och till mycket förmånligt pris får tillgång till verket. Del I och II har jag fått mig tillskickat sedan tidigare.

Markis de Sades böcker är fascinerande, inte minst dessa två böcker – som jag hoppas följs av de delar som återstår, om Justine, Juliettes syster. Och förhoppningsvis i samma undersköna och exklusiva utförande: tygklädda, med ett band för att hålla ordning på var man är nånstans, och fin typografisk utformning. — I böckerna blandar de Sade sexuella eskapader med nihilistiskt filosofiska utläggningar i dialogerna på ett effektivt sätt. Jag börjar nu läsa Juliette, del I och II igen; jag började förut, men kom av mig. Det är dags igen, denna gången med märkpenna till hands.

Obegripligt intellektuell

Möjligen världens snyggaste väska?

– Möjligtvis någon som sett var man kan få tag på en sån? Det kommenteras på bloggen, att den finns eller kan ha funnits på Pocketshop. Har någon en? I want to buy it!

Tips: Moment Diary till Android

De som känner mig vet att jag har ett nästan obsessivt behov av att fånga tiden i små tidskapslar. Somliga använder Twitter eller Facebook till det. Jag hittade en app till min Wildfire som fyller det behovet hos mig, utan att betunga min nästa med information som främst är till för mig.

Tidskapslar är, i min mening, små fragment som fångar något av vad som hände just då när tidskapslen kom till. Fragmentet bär ett litet vittnesbörd om mig och min tillvaro just då, något som kanhända kan bli som mest intressant på lite avstånd: dagars, veckors, års avstånd.

Appen heter Moment Diary, och tillåter mig att skriva ner 140 tecken, som sedan arkiveras med datum och exakt tidpunkt för nedsparandet. På fyra dagar har jag skrivit ner 155 fragment. Det går snabbt och smidigt.

Och det jag skriver får gärna vara banalt. Det är något av det vardagliga jag vill fånga.

Några exempel:

»2010/10/02 Saturday 01:34:00
Sängen är skön, så skön...

2010/10/02 Saturday 11:20:25
Vaknar efter många timmars sömn. Skönt att sova.

2010/10/02 Saturday 15:26:22
Går ut med [vovven]. Höst i luften.

2010/10/02 Saturday 17:50:56
Ser på underbara Pang i bygget.

2010/10/02 Saturday 19:22:36
Sorterade i bokhyllan. Gjort plats för nya förvärv, plockat undan andra.

2010/10/02 Saturday 22:02:54
Rykte om terrorattack i Europa i morgon.

2010/10/02 Saturday 22:39:19
I morgon betalar Tyskland tydligen sista skulden som kan ursprungshärledas till Versaillesfreden.

2010/10/03 Sunday 01:19:42
Förbittras över de bögar som inte vågar komma ut. De motarbetar kampen för lika villkor som vi andra genom vår öppenhet dagligen för.

2010/10/03 Sunday 03:30:25
Klockan är mycket, men riktigt än vill jag inte sova. Kanske kan läsa lite till.

2010/10/04 Monday 07:52:28
Drar mot jobbet.

2010/10/04 Monday 11:20:57
Ute och röker.

2010/10/04 Monday 19:00:21
Röker utanför krematoriet. Det skymmer.«

Naturligtvis är många av fragmenten betydligt personligare. Jag tar mig friheten att skriva omdömen om andra människor, att rosa och risa. Tidigare krafsade jag i anteckningsbok, men mobilen har jag nästan alltid med mig. – Men! Detta är för mig. Jag vill fånga tiden på det här viset; det som är skrivet består.

Så har du en androidtelefon och har samma märkliga behov som jag av att krafsa ner små mementon, så kan du ju skaffa Moment Diary.

Bokrecension: Bokhandlaren i Kabul

Bokhandlaren i Kabul är skriven av Åsne Seierstad.

– Det är väl knappast obekant att Bokhandlaren i Kabul blivit en ganska kontroversiell titel. Seierstad bodde hos en afghansk familj en tid, och skildrar deras liv i sin bok. Emellertid blir bokhandlaren i bokens titel förbannad på resultatet, åker till Norge och stämmer Seierstad för förtal, emedan han inte tycker att hans familj skildrats på ett hedervärt sätt.

Skit samma. Jag ser inte boken främst som en berättelse om den specifika familjen i Afghanistan, utan som en bredare skildring av människornas tillvaro i ett sönderbombat, trasigt och vilset land. Och ja, jag ser tillvaron där som trasig och vilsen – det må vara hur kulturimperialistiskt som helst, men min övertygelse är, att livet i ett västland är ojämförligt mycket behagligare än i ett land som Afghanistan, där burkorna fortfarande går att hitta och där kvinnor hålls i vad som inte är långt ifrån slaveri, bundna till tjänst och tanke.

I Afghanistan infekterade religionen samhället. Seierstad beskriver ett land som gått mot allt större liberalism, men som störtas ned i fundamentalism, och som fick sitt peripeti i talibanernas skräckvälde, då det var förbjudet för taxichaufförer att skjutsa kvinnor utan burka, då musik inte fick höras, dragflygning var förbjudet, liksom alla typer av avbildningar av levande varelser – både människor och djur, vilket fick de bisarra följderna, att exempelvis hårvårdsprodukter med bilder av kvinnor helt enkelt fick ansiktena övermålade. (jfr sid. 89f.)

Bokhandlaren är ändå en förhållandevis liberal man. Han är långt ifrån någon taliban. Han är patriark i sin familj, och kräver att de som är satta i hans hus lyder honom villkorslöst. När han tar sig en ung, andra hustru, får den första hustrun finna sig i att bli skuffad åt sidan, och inte längre dela sovrum med sin make. Barnen jobbar med det som fadern bestämmer. Men hans bokhandel led under talibanerna, som gjorde husrannsakan i hans affär och brände böcker som var olämpliga. Han gillar inte burkorna. Och han välkomnar västligt inflytande i Afghanistan.

Bokhandlaren i Kabul är en högintressant bok, i synnerhet för den som intresserar sig för kulturskillnader, religon och i synnerhet islamism. Bokhandlarfamiljen Khan får inget smickrande porträtt, det är sant; men vem ville ha läst en skildring av en familj precis som tänker och beter sig precis som en sekulariserad västfamilj? Vad hade vi lärt oss av det?

Mest upprörande i boken är kvinnornas situation. Burkorna må vara på utdöende. Men synen på kvinnorna som något särskilt ömtåligt, verkar förhärskande. En dialog mellan en kvinna och hennes sutenör, som vill äkta henne, skildrar något kvinnans situation.

»– Vad är ditt svar?
– Du vet att jag inte kan svara dig, säger hon.
– Men vad vill du?
– Du vet att jag inte kan ha någon vilja.
– Men tycker du om mig?
– Du vet att jag inte kan ha någon åsikt om det.
– Svarar du ja om jag friar?
– Du vet att det inte är jag som svarar.
– Vill du träffa mig igen?
– Det kan jag inte.
– Varför kan du inte vara hygglig? Tycker du inte om mig?
– Min familj ska bestämma om jag tycker om dig eller inte.« (sid. 279)

En karikatyr eller en sann bild av mentaliteten? – Jag vet inte. Men genomgående i Bokhandlaren i Kabul är en bild av kvinnan som omyndigförklarad, ställd under förmyndare, som fattar besluten åt henne.

* * *

Bokhandlaren i Kabul är en intressant bok. I synnerhet för den som fascineras av kulturskillnader, religion och islamism. Boken är skriven på rapp journalistprosa och är mycket lättläst, även om den myckenhet av namn, och de släktskap som personerna bakom de namnen har till varandra ibland blir svårhanterliga. Kanske kunde ett persongalleri i bokens början ha avhjälpt det hindret i läsningen. Boken är intressant, och förtjänar att sökas upp och läsas – även om det verkar som om den försvunnit från nätbokhandlarnas sidor.
– – –
Bokhandlaren i Kabul, Åsne Seierstad, MånPocket 2003. ISBN: 91-7001-042-0.

Fragment: Den poetiska erfarenheten

Det låter måhända som en fantastiskt pretentiös formulering, men jag tror ändå att fragmentet nedan innehåller en poäng.

»Litteraturen som världsbetraktande fenomen är den poetiska erfarenheten av den fysiska materien.«

Bokrecension: Självmord

Sjävmord är en antologi med texter om självmordsproblematiken, utgiven 1968, sammanställd av Kerstin Vinterhed.

Att vara sin egen skarprättare... att nå dithän, att självmordet synes vara svaret på lidandet man upplever som person... Det är något dynamiskt. Mängder av gånger har jag suttit i mitt jobb som begravningsentreprenör, och talat med anhöriga till personer som valt att avsluta sina egna liv. Och ändå, trots den sorg, den ilska, den bitterhet som dessa anhöriga uppvisar inför det som självmördaren gjort, så har jag en stor förståelse för att någon väljer att begå suicid. – Självmordet är den enskilda individens yttersta maktutövning: att genomföra sin egen persons förintelse. Somliga säger att självmord är ett tecken på svaghet. Jag säger att självmord är ett tecken på yttersta viljestyrka, en viljestyrka som är så stark, att den kanske starkaste drivkraften vi har – överlevnadsinstinkten – övervinns.

Så det finns säkert självmord som i det individuella fallet är rätt, i den meningen att det är det rätta för den enskilda individen att göra. Livet är inte heligt i sig, utan det är det som finns i det livet som möjligtvis helgar det. Där innehavaren av livet menar att lidandet i livet är så stort, att livets upphörande är en befrielse, där har personen en självskriven rätt att handla som hon behagar. Självmordet är därmed en tröst och en utgång ur en ohållbar situation. Nietzsche skriver någonstans, att tanken på självmord tagit honom igenom många mörka nätter. Och så är det säkert: att möjligheten att ända livet finns, är en tröst i sig, gentemot ett lidande som inte längre är möjligt att bära.

Citerad i Självmord är fru Ingeborg Baltzar, romangestalt i Hjalmar Bergmans Chefen fru Ingeborg:

»Att själv taga sitt liv kallar den fege en feghet.« (sid. 69)

* * *

Med det sagt, finns givetvis vad vi kan kalla för onödiga självmord: självmord där den suicidale väljer att avsluta sitt liv på grunder som inte är relevanta, exempelvis på grund av den sjukdomsbild som personen har. – In i 60-talets debatt om förhindrandet av självmord kommer så Självmord, utgiven i »Nu!«-serien. I den nätta boken, har ett antal personer skrivit essäer, rapporter och andra texter, som på olika sätt förhåller sig till eller utreder självmordsproblematiken.

Mycket är daterat. Jag kan inte tänka annat, än att den psykiatriska vården av suicidala personer förbättrats sedan boken skrevs. Rimligen är den tid förbi, där folk bältas på sjukhusen, i klartext: binds fast, och lämnas åt sin ångest och auktoritära läkares oförstående frågor. Men annat stämmer till eftertanke. Ensamhet nämns som en av de stora orsakerna till genomfört självmordsförsök eller självmord. Psykologiska problem, såsom akut ångest, är en annan stor orsak. Till exempel kan en händelse som för en balanserad människa verkar synnerligen trivialt, få en annan människa, med en lång serie negativa upplevelser med sig, att faktiskt försöka ta sitt liv, vare det ett misslyckande på ett skolprov, en utskällning eller någon annan mindre motgång. Händelsen i sig är då inte orsaken till självmordsförsöket, men kanhända den utlösande faktorn.

Självmord, lär vi oss, kommer sällan som en blixt från klar himmel. Talesättet om att den som hotar att ta livet av sig, inte kommer att ta livet av sig är falskt. Självmördare har i regel flaggat för sina intentioner. Då räcker närståendes råd att »rycka upp sig« föga. Det går så mycket djupare än så.

»Det är viktigt att veta att åtta av tio personer som begår självmord tidigare har gjort självmordsförsök, och att nästan alla människor som begår självmord först hotar eller i varje fall på något sätt försöker antyda för omvärlden, att de funderar på att ta livet av sig.« (sid. 118)

Den suicidale befinner sig inuti ett tillstånd; lika lite som en person med brutet ben genom att ändra inställning kan få benet helt, kan den suicidale genom att försöka rycka upp sig ändra sitt tillstånd. (jfr. sid. 31) Den livströtta människan behöver hjälp. Men en svårighet med att behandla suicidala personer är rimligen, att en suicidal person sällan aktivt söker hjälp: hon är passiv, hon är fast i negativa tankemönster, passiviserad. Därför behöver omgivningen vara mycket lyhörd för de signaler som hon ändå vanligen ger ifrån sig – om det för personen ens finns någon omgivning.

Nå, självmordet behöver inte enbart ha målet att ända det egna livet. Det kan också vara avsett att vara ett budskap: hämnd, aggressivitet. Självmordet blir en anklagelse mot de som fanns omkring den nu döde – ni kunde inte hjälpa mig, ni såg mig inte. Vare sig nu dessa personer gjort allt i sin makt, eller sett åt ett annat håll. Självmordsförsöket, som kanske inte alltid ska ses som en gärning i avsikt att avsluta ett liv, kan emellanåt också mycket tydligt bli ett budskap: hjälp.

»Det är uppenbart, att vi måste skilja på självmord och självmordsförsök. Det är två helt olika beteenden, och de senare skall därför ej utan vidare betraktas som en misslyckad följd av de förra.« (sid. 93)

Vi har nått längre i att avskaffa skammen kring psykologiska sjukdomar, och därmed patologiskt suicidalt beteende. Det var inte längesen som självmördare fick begravas utanför kyrkgårdsmurens inhägnade vigda jord, och kistan bars inte genom porten till kyrkan, utan över muren. Du kan fortfarande ofta se stentrappan över muren nära kyrkogårdens huvudingång, när du besöker en något äldre kyrka. Den tillkom för att man där skulle kunna bära över självmördare och andra för kyrkan misshagliga personer. – 1908 avskaffade kyrkomötet särbestämmelser för begravning av självspillingar.

* * *

Det finns fakta. Fler män än kvinnor tar sina liv, men fler kvinnor än män begår självmordsförsök. I regel brukar detta förklaras med att män har en tendens, att välja våldsammare sätt att begå självmord, där möjligheten till räddning är mindre. – Flest självmord sker i månaden november, åtminstone på sextiotalet och bland ungdomar, långt efter sommaren, ett tag innan julfirandet. Hos vuxna är vår- och försommar den vanligaste tiden för genomfört suicid. Kvällen är den vanligaste tidpunkten på dygnet för gärningen. – Krig verkar historiskt sett ha gjort att självmordsfrekvensen minskat, medan ekonomiska depressioner ökat frekvensen.

* * *

Ett självmord är en tragedi. Främst för dem som blir lämnade kvar med sina frågor och sina känslor av otillräcklighet, sina känslor av tillgivenhet inför den döde, men också ilska för att den döde valde att ta sitt liv. Men det är till sist endast den enskilda människan som har ansvaret för att man valt att ta sitt liv. De närstående, som på grund av okunskap, eller helt enkelt på grund av att man helt enkelt inte haft något att gå på, inte sett några tecken på vad som var att komma, kan inte lastas, för ett val som en annan människa gjort. – En tragedi är det också för den självmördare, som tog sitt liv av reversibla sjukdomsorsaker, eller på grund av att hon förhastat sig.

Samtidigt är självmordet en rättighet för den enskilde. Den som inte längre har något att leva för, som lider och som tar beslutet att en icke-existens vore bättre än den existens hon nu har – hon har frihet att ända sitt enda liv. Och hon har frihet att stanna kvar, vänta på nya gryningar, agera för bruten ensamhet, och att söka hjälp för vad problem hon månde ha.
– – –
Självmord, Kerstin Vinterhed (red.), Wahlström & Widstrand 1968. Ej ISBN.

Om trälbundna figurer

»...that trite little whimsy about characters getting out of hand; it is as old as the quills [...] My characters are galley slaves.«

– Vladimir Nabokov

Kanhända passar citatet in tillsammans med min kritik av den så kallade inspirationen. Berättelsen växer fram ur skrivaren, inte med författaren som ett medium för övernaturliga krafter, utan genom dennes planering, vilja och begåvning. Därför förstår jag inte heller de författare som pratar om hur deras figurer får ett eget liv. Figurernas liv är helt och hållet beroende av den hjärna som skapat dem och som styr deras varje steg: författaren är sina figurers allsmäktige Gud – varför abdikera från den tronen?