Bokrecension: Horan i bondesamhället | Jonas Frykman

Horan i bondesamhället är skriven av etnologen Jonas Frykman (f. 1942) och utgör hans doktorsavhandling. Frykman blev sedermera professor i etnologi vid Lunds universitet.

Horan i bondesamhället utgavs år 1977. Jag har läst en upplaga från 1982.

* * *

Ordet hora är kanske bland de mer nedsättande man kan använda om en kvinna i dag. I vår nu invanda betydelse av ordet försstår vi det som prostituerad eller som en kvinna som håller sig med flera män.

Under 1800-talet hade ordet en vidare betydelse. Det syftade inte enbart på en prostituerad kvinna eller en kvinna som var äktenskapsbrytare. Hora var också den person som fick ett barn utanför äktenskapet. Och det var något djupt nesligt i samhällets ögon och kunde mycket väl innebära en social katastrof för modern och även påverka fadern negativt.

Det är horan i denna senare betydelse som Jonas Frkyman undersökt i sin doktorsavhandling. Frykman söker i främst etnografiskt och statistiskt material för att rekonstruera hur livet konkret tedde sig för en person som fått ett utomäktenskapligt barn, hur det omgivande samhället inklusive kyrkan agerade mot henne, vilka troskomplex som förknippades med henne och hur synen på den ogifta modern varierade geografiskt inom landet.

Det är mycket intressant läsning, som visar hur mentaliteten dramatiskt förändrats i Sverige på bara några generationer. Ingen utom den mest förhärdade moralistiska fundamentalist reagerar väl nu på om någon får ett barn utan att vara gift. Då, under 1800-talet, kunde det förändra en människas hela liv.

* * *

Frykman ger många exempel på hur den ogifta moderns roll förändrades i och med nedkomsten.

Till att börja med var det i de konservativa mellansvenska områdena vanligt att tänka sig att horan orsakade barnsjukdomen horeskäver, det vill vanligen säga rakitis. Att undvika horan var därför hälsomässigt fullkomligt nödvändigt i den sfär där kvinnan annars återfanns: i hemmet, skötande barn och hushåll.

Särskilt farliga ansågs löndahororna vara: de kvinnor som begått hor och var gravida, men där omständigheterna inte blivit kända.

Från Skåne omtalas i samband med detta den bisarra seden med gåsagång, vars syfte var att avslöja just sådana personer. Då gick helt enkelt byns gifta kvinnor två gånger om året omkring och klämde på den unga kvinnornas bröst, för att se om de frambringade mjölk. Om så var fallet befanns den undersökta vara hora, och fick ikläda sig en särskild form av huvudklädnad, som ett tecken på sin skam. Denna sed förekom under 1800-talets första hälft.

Frykman beskriver också kyrkans inställning till den ogifta modern.

Kyrkan reflekterade i någon mån den folkliga inställningen. Både kvinnan och mannen förväntades genomgå enskild skrift, på sina håll även långt efter att detta såsom lagkrav avskaffades i en kunglig förordning 1855. Enskilt skriftermål innebar helt enkelt att de två fick bekänna sina synder för att återupptas i församlingen och få tillgång till nattvarden igen.

I praktiken var det oftast endast kvinnan som genomgick denna ceremoni, som var tänkt att ske i avskildhet, men där Frykman anför exempel på hur nitiska präster kunde se till att det alls inte skedde i det fördolda. Till exempel kunde den felande skriftas i sakristian i nära anslutning till söndagens gudstjänst, men med dörren öppen. Skriftermålet skulle i teorin avlösa syndaren från sin synd, men i folks ögon förefaller ceremonin snarare ha befäst densamma.

En horstämplad kvinna hade alltså en extremt utsatt position i 1800-talets bondesamhälle. Hon stöttes ut från den naturliga gemenskapen med byns kvinnor och i värsta fall ålades hon, under epokens första hälft, av det sociala trycket i byn att bära ett tecken på sin skam på huvudet: en särskild klut eller hormössa. Även barnet kunde vid dopakten märkas ut, till exempel genom att dopet försiggick på annan plats än annars var vanligt, eller att faddrarna utsågs bland kyrkofunktionärerna, eftersom andra inte ville ställa upp.

I värsta fall kunde kvinnans roll som hora leda till att hon i framtiden helt enkelt hade få andra val än att bli byhora.

* * *

Intressant nog visar Frykman hur inställningen var något annorlunda i landets norra delar.

Där var den sociala hierarkin inte lika uttalad som i regioner längre söderut, och jag får intrycket att flickor och pojkar hade större frihet att umgås, om än inte på så intimt vis att samlag var aktuellt. Söderöver var samhället mer hierarkiskt, och giftermål var i stor utsträckning en fråga mindre för den enskilde och mer för familjen. Den sociala ordningen bröts alltså genom att en flicka och pojke utan föräldrars godkännande länkade varandra samman genom ett barn.

Männen som ogifta blivit fäder kom emellertid lindrigare undan än kvinnorna.

Det var förvisso ingen heder med saken, och visst kunde dåligt rykte vidlåda männen som avlat barn utom äktenskapet, men de tvingades inte bära något särskilt tecken för att markera skammen. Dessutom vad det tydligen ytterligt vanligt att männen inte inställde sig för enskild skrift i kyrkan. Kvinnorna kan ha skyddat männen på så vis, genom att de anförde att fadern var okänd. Det verkar dock ha ansetts hedersamt om mannen såg till att betala underhåll för det barn han satt till världen.

* * *

Frykman har skrivit en noggrann och mycket pedagogisk avhandling. Han skriver fortlöpande vad han avser visa, samt vad han menar ligga utanför avhandlingens område, men som kan vara intressant att analysera i vidare forskning.

Materialet består i huvudsak av uppgifter ur folkminnen, sådana som var så vanliga att nedteckna under 1900-talets första hälft, där äldre personer fick berätta om allt mellan himmel och jord som de upplevt förr. Sådana uppteckningar i sin ovärderliga rikedom är givetvis en källa av oöverskattbart värde när det gäller att komma åt både seder och traditioner förr liksom mentaliteten i tider som flytt.

Prosan är överlag stram men inte torr. Frykman räds inte att använda tidens begrepp för de fenomen som han beskriver. Ordet hora reagerar en nutida läsare kanske för, men det är ju exakt det ord som användes när det begav sig.

Sammanfattningsvis ger Horan i bondesamhället en viktig och detaljerad bild över hur det samhälle fungerade, som ligger oss så nära i tiden, men så långt bort vad beträffar värderingar.
– – –
Horan i bondesamhället, Jonas Frykman. LiberFörlag 1982. ISBN: 91-40-04432-7. 236 sidor.

Bokrecension: I egen sak - och andras | Ingemar Hedenius

I egen sak - och andras är en samling texter av Ingemar Hedenius (1908-1982), professor i praktisk filosofi. Boken utkom 1976.

* * *

Texterna som utgör I egen sak - och andras har i vissa fall tidigare varit införda som artiklar i tidningar. Endast en har förut varit tryckt i bok.

Samlingen är därför med nödvändighet en aning fragmentarisk och de enskilda texterna är givetvis uttryck för då i tiden aktuella fenomen. Texterna har dock ansetts ha sådant värde att de tryckts i bok, som ju är av hållbarare karaktär än tidningsartiklar. Det må vi läsare drygt fyrtio år efter utgivandet vara tacksamma över.

Stor tematisk ordning åstadkommes dock genom indelningen av texterna i ett antal block. Det första blocket innehåller texter av livsåskådningsfilosofisk art: om döden, om livet, om känslor. Andra blocket en del om det akademiska livet, tredje blocket innehåller personporträtten, fjärde delen teologiska ärenden och sista blocket försvarstexter rörande Israel.

* * *

Att läsa Hedenius är en aning som att nå öppet hav. Prosan ger klara vyer, friska vindar. De många starkt polemiska inslagen i boken är aldrig, så vitt jag kan bedöma, dunkla, utan raka och ibland obarmhärtiga. Där han visar hur hans kritiker är dolska, ljuger och missuppfattar, bländar Hedenius med sitt ljus.

Hedenius berättar i åtskilliga av texterna hur han blivit sanslöst kritiserad, främst från kristendomens försvarare. Han invänder inte mot angrepp där man till äventyrs använt sakskäl, utan mot angrepp som försökt desauvera honom som person, som ryter på honom utan att förankra det i vad han faktiskt skrivit.

Men Hedenius är inte en man som man sätter sig på. Han äger huggtänder, och i de fall där han blivit hänsynslöst kritiserad, kan han mycket väl vara fullkomligt tillintetgörande tillbaka. Dessa lustmord i textform är en fröjd att läsa, för polemiken bemästrar Hedenius till mästerskap.

* * *

Av bestående värde är de personporträtt av en gång kända kulturpersonligheter som Hedenius känt.

Särskilt utrymme får den ännu högst aktuelle Vilhelm Moberg. Men även andra, i dag mindre ihågkomna, akademiker och författare har i boken sina minnestexter skrivna. Filosofen Gunnar Oxenstierna är bland dem. Författaren Arnulf Øverland också.

Texterna är i regel välvilligt hållna; det är ju Hedenius vänner det handlar om. Men han blundar inte för sina vänners brister eller mörkare sidor när det är befogat att omtala sådant.

* * *

En av de texter som tidigare tryckts, då i Om dödshjälp, är "Prästernas dilemma och humanisering". Hedenius låter den inflyta även i denna bok, för att motverka det intrycket att han i själva verket står på de fundamentalistiska prästernas sida.

Det är inte så enkelt, låter Hedenius oss förstå.

I essän ställer professorn två typer av präster mot varandra.

Den ena typen av präst är vad vi kan kalla human. Han låter sådant vika i kristendomen som är människofientligt, och predikar det som kan uppfattas som gott.

Den andra typen av präst är den ortodoxa, det vill säga den renläriga. För honom är det bibliska och ideologiska budskapet det viktigaste, även om detta gör att han genom en sådan hållning blir människofientlig.

Hedenius ser förtjänster och brister hos båda typerna.

Den humana prästen har den typ av kristendom som han i mänsklighetens intresse vill se som segrare. Men denne prästen tvingas vara inkonsekvent i förhållande till de bibliska budskapen och dogmatiken. Han sätter sitt eget omdöme över läran, och dömer över vad som kan vara ännu aktuellt och vad som får anses förlegat. Kanske kan man säga att en sådan präst styr kristendomen, snarare än att han låter kristendomen styra honom.

Den renläriga prästen uppfattar Hedenius, som jag förstår honom, som mer intellektuellt ärlig och konsekvent, fastän en helt konsekvent genomförd kristendom knappast är möjlig. Men denne präst följer sin ideologi dit den tar honom, även om det är inopportunt. Han tror vad han ger sken av att tro. Å andra sidan skapar denna form av hållning en avgjord människofientlighet med sin helvetestro – som Hedenius på andra ställen mycket uppehåller sig vid – och andra vidriga ting.

Hedenius ger alltså trots allt den renläriga prästen ett erkännande för sin intellektuella hederlighet och konsekvens. Han skriver om denne:

"Bland de kyrkliga tycks dessa, låt vara på ett ofullkomligt sätt, vara de enda bärarna av så fundamentala dygder som uppriktighet och intellektuell begriplighet."

Men den humana prästen vinner hans större gillande helt enkelt för att den typen av präst bättre tjänar om inte den gamla kristendomen så dock mänskligheten. Vi bör berömma dessa präster för deras humanitet, och klandra de andra för deras omänsklighet, snarare än att klandra de humana prästerna för deras inkonsekvens och berömma de renläriga för deras intellektuella redlighet.

Hedenius skriver:

"Hur i Jesu namn är den fritänkare beskaffad som inte föredrar humana präster framför till hälften konsekventa dogmatiker?"

Av dessa präster önskar dock Hedenius att de är öppna med att de inte är konsekventa i vad de tror på. Och han ser dessutom möjligheten av en "radikal reformation", där prästerna "i enlighet med förnuft och samvetets bud" kan "vraka rubb och stubb av uppenbarligen barbariska gudsord."

* * *

I egen sak - och andras är inte företrädesvis en bok med fackfilosofiska resonemang, även om de finns där, och särskilt Hedenius vilja att använda väl definierade begrepp lyser igenom.

Texterna är relativt ledigt hållna, men aldrig på något sätt slarviga. Och de är ständigt intellektuellt hederligt skrivna, så långt jag kan bedöma. Hedenius var inte bara en filosof, han ägde dessutom en betydande litterär begåvning som kommer till uttryck i de artiklar och essäer som ryms i denna samlingsvolym.

Hedenius är stimulerande att läsa. Att hans obarmhärtiga intellektuella nedslagskraft träffar sånt som han rimligen uppfattar som dimridåer – och vad vi i dag kanske skulle kalla flum – och att han därigenom framkallade så stor frustration och ilska kanske inte är förvånande.

Men det ruskade sannerligen om de fromma båtarna inomskärs, som fick en smak av fria nordanvinden i form av en professor från Uppsala.
– – –
I egen sak - och andras, Ingemar Hedenius. Rabén & Sjögren 1976. ISBN: 91-29-47377-2. 287 sidor.

Bokrecension: Den som finner | Stephen King

Den som finner (eng. Finders Keepers) är en thrillerroman skriven av Stephen King (f. 1947). Det är andra, fristående romanen om f.d. polisen Bill Hodges.

Boken utkom på engelska 2015 och i svensk översättning av John-Henri Holmberg (f. 1949) år 2016.

* * *

Besatthet är ett nyckelord för att beskriva mycket av Den som finner. Främst då en viss Morris Bellamys besatthet av författaren John Rothstein, en tillbakadragen figur som främst gjort sig känd för sina tre romaner om Jimmy Gold.

Men Bellamy är inte särdeles nöjd med hur romansviten slutat, hur rebellen Jimmy Gold börjat tjäna dollarn. När han får ett hum om att den åldrade Rothstein i sin avlägset belägna gård möjligen förvarar ett manuskript till en fortsättning av serien kombinerar han detta faktum med möjligheten att Rothstein också förvarar en hel del pengar där för att övertyga några kamrater om att de ska bryta sig in hos honom.

Det slutar med mord.

Och så begynner en kedja av händelser som spänner över decennier. Bellamy gömmer de Moleskine-anteckningsböcker han kommit över, och de hittas över trettio år senare av en grabb, Peter Saubers, som av en ödets ironi också han är förtjust i böckerna om Jimmy Gold.

Men Morris som tillbringat trettiofem år i fängelse för ett annat brott är högst intresserad av att få böckerna tillbaka när han väl är utsläppt.

Där har vi upplägget till en tät thrillerberättelse av klassiskt Stephen King-snitt, fastän de övernaturliga händelserna här är rejält nedtonade, men inte borta. Men den naturliga berättartekniken är densamma som King-läsaren är van vid, realismen är påtaglig, och alltihop utspelar sig givetvis i New England.

* * *

Den som finner är spännande. För att få in f.d. polisen Bill Hodges i intrigen får man tillåta King att tillskriva Hodges en rätt enastående intuitiv förmåga, men gör man det faller historien på plats, bit för bit, obevekligt och rakt mot sitt slutmål, sin final.

Kontrasten kunde inte vara större mellan historiens skurk, Bellamy, och dess hjälte, Peter Saubers.

Den förre har i sin besatthet av författaren Rothstein utvecklats till ett monster som är berett att gå över lik för att nå sitt mål: att komma åt anteckningsböckerna han gömt för så längesen. Den senare är en mönstergosse som vill alla väl, främst sin familj och i synnerhet sin lillasyster. I honom finns inget mörker, förutom den oroande vetskapen om att han innehar de där böckerna, och inte vet riktigt vad han ska ta sig till med dem.

Stephen King excellerar, som vanligt, i att stoppa in det besvärande i det lugna, vanliga. I detta fallet är det inte ett monster som gömmer sig under jorden som är problemet, inte heller har huvudpersonerna fastnat liksom utanför tiden. Utan här är det helt enkelt ett helt inomvärldsligt brott, ett mord, som skapar assonansen och får följdverkningar för de inblandade.

Den som finner är en berättelse för sig. På ett ytligt sätt är väl romanen en syssling till Lida, åtminstone vad beträffar temat besatthet av en författare och att någon skadar denne. Men i övrigt finns få likheter.

Frågan man kanske kan ställa sig efter läsningen är: hur långt skulle man själv vara beredd att gå för att komma över och bevara något som just för en själv är ovärderligt? Bellamy och Saubers skulle besvara den frågan olika.
– – –
Den som finner (eng. Finders Keepers), Stephen King. Övers. John-Henri Holmberg. Månpocket 2016. ISBN: 978-91-7503-577-2. 397 sidor.

Bokrecension: Livets mening | Ingemar Hedenius

Livets mening består av en samling essayer av Ingemar Hedenius (1908-1982), professor i praktisk filosofi. Boken utgavs 1964.

* * *

Under hundratals år och i stora delar av västvärlden har de religiösa intressena fått diktera svaren på livets frågor, frågor om etik, om mening, om livet och döden. Men i en tid där de religiösa svaren kommer till korta behövs nya svar, anpassade efter det vi vet i dag och utifrån dagens förutsättningar.

Ingemar Hedenius resonerar många av essayerna som samlats i Livets mening kring sådana frågor. Men boken rymmer även andra slags texter. Samtliga har de publicerats tidigare i andra skrifter av honom.

* * *

Det första som slår mig med Hedenius arbetsmetod är hur resonerande han skriver: han ger inte ett svar och så var det bra med det, utan han vänder verkligen ut och in på frågeställningarna, prövar olika sätt att möta dem, innan han ödmjukt landar i vad han menar vara mest rationellt utifrån givna förutsättningar.

För Hedenius lär oss också hur viktigt det är att ha noga koll på förutsättningarna, främst vad vi egentligen menar med olika begrepp, som till exempel just ordet "mening".

Den första av essayerna heter just "Livets mening".

Hedenius menar däri att frågan om livets mening är avhängig vad man egentligen menar med livet och vad man menar med mening. Annars riskerar man dels att bli obegriplig och dels att bara prata förbi varandra. Det är alltså fullt rimligt att samtidigt hävda att livet är meningslöst och att livet har mening, beroende på vad man menar med orden och att man är medveten om att orden kan ges olika innebörd.

Livet i sig kan, menar Hedenius, till exempel anses ha en mening, om man med mening menar att livet är ett självändamål: något gott i sig självt. Men det förutsätter också att livet är mer gott än ont, vilket inte är alldeles lätt att avgöra.

Hur mycket gott måste livet i sig innehålla för att anses övervägande gott? Hur väger man gott och ont i livet? Hur mycket gott i livet krävs för att uppväga det onda? Hur många sköna symfonier krävs för att göra livet gott, när det mänskliga livet också innehåller koncentrationsläger?

Ett annat sätt att se på saken är ur ett strikt nyttoperspektiv, anför Hedenius. Har ett enskilt liv inneburit att verkligheten blivit en bättre plats med det än utan det?

Hedenius skriver också en slags etisk livets mening, som enligt honom vore dårskap att förneka, nämligen att man bör göra "det bästa av vardagens tillvaro", och "i görligaste mån sörjer för sina likas väl eller åtminstone hyser medlidande med de olyckliga", och så vidare. Varför detta skulle vara ett givet förhållande utvecklas dock inte.

I det enskilda livet kan anföras, att livet anses fylla sin mening, om livet används på det sätt det är bäst lämpat för. Inte så att någon skulle ha någon särskild avsikt med vars och ens liv, men ändå, utifrån de förutsättningar man fått, ägnar livet åt sånt som ligger för en. Hedenius menar dock, att vi ju inte kan veta, om  inte en enskild person som uppenbarligen excellerar i en uppgift inte lika gärna kunde ha excellerat i en annan uppgift.

På detta sätt utvärderar Hedenius olika sätt att nalkas frågan om och begreppet livets mening.

Något givet svar ges inte, och kan kanske inte ges. Klart är att ingen särskild avsikt finns med livet på det sätt religioner hävdar. Förnuftigare förefaller, menar Hedenius, att var och en själv må ge sitt liv en mening. Kanske landar det till sist för den enskilde i det enkla att man känner ett välbefinnande, en "glädje över sin egen funktionsduglighet".

När man läst denna av många essayer i Livets mening står man möjligen inte med fler svar, men med en väckt vakenhet inför hur mångfacetterad frågan är, hur många olika sätt man kan nalkas den på, och, kanske, till syvende og sidst, att frågan för mig som enskild människa kanske kan få lov att vara riktigt enkel.

* * *

Den därpå följande essayen heter Tankar om livet. Hedenius skriver:

"Livet är mänsklighetens enda tillvaro, och den blir aldrig kompletterad. Livet är inte en nödvändig detalj i något som är större och bättre än livet självt. [...] Vi är inte nödvändiga för något som är högre än oss."

I essayen återkommer Hedenius till frågan om att väga livet i fråga om gott och ont för att avgöra om livet i sig är överägande gott eller ont. Frågan får stå utan svar, ty för varje levande människa står framtiden outforskad. Kalkylen saknar alltså än så länge tal. Detta till trots måste man förhålla sig till det som Hedenius uttrycker så här:

"Det värsta i livet, de fullkomligt olyckligas öde, det oavbrutna infernaliska lidandet, den hopplösa förnedringen, ett bar som långsamt plågas till döds – jag kan inte se att all skönhet i vrlden, eller ens de utomordentligaste tankar kan 'uppväga' sådant, och inte heller att andra människors lycka och kultur kan göra det."

Förhållandet där det onda trumfar det goda kallar Hedenius "normen om det ondas vikt", och innebär att knappast någon mängd gott kan uppväga det riktigt onda.

Det ondas vikt resulterar i den pessimistiska livsuppfattning som Hedenius själv skriver att han har. Såsom det ser ut nu, resonerar Hedenius, kunde det kanske vara en välgärning att avskaffa mänskligheten. Men då berövar man, fortsätter han sedan, framtidens människor möjligheten att kanske kunna visa att lidandet nu ändå hade någon sorts nödvändighet, någon sorts mening. Men så länge vi är här, där vi är, kan vi blott "försöka göra livet mindre ont än det är".

* * *

Livets mening är en mycket tankestimulerande bok, skriven med stor mognad och klarsyn. Med texter skrivna i kalla krigets omedelbara skugga och under hotande atomvapen framträder tillvarons allvar i skarp relief. Men även i dag äger texterna sin absoluta aktualitet, för frågorna de adresserar är av sådant slag, att de väl snarast är oskiljaktiga från mänskligt liv.

Och även om man inte är beredd att följa Hedenius i varje slutsats, så lär han läsaren att tänka rationellt kring sådant som annars insvepts i ett moln av metafysik. Det finns filosofiska, ateistiska sätt att tänka kring livets mening, etik, livet och döden. Och det är vad Hedenius gör i Livets mening.

– – –

Livets mening, Ingemar Hedenius. Bokförlaget Aldus / Bonniers 1964. 239 sidor.

Bokrecension: De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 | Hedvig Schönbäck

S:t Ansgars griftegård, Borås. Invigd 1816.

De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830: Arkitektur, sanitet och det sociala rummet är en doktorsavhandling skriven av Hedvig Schönbäck (f. 1961). Avhandlingen lades fram 2008.

* * *

Mot slutet av 1700-talet och början av 1800-talet hände något med begravningskulturen i många av landets städer. Samma sak hade sedan en tid redan börjat hända ute i Europa. Nämligen att den gamla kyrkogården kring kyrkan övergavs och nya begravningsplatser utanför staden anlades istället.

Det är detta som detaljerat analyseras av Schönbäck i avhandlingen De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830. Hon identifierar under perioden 1770-1830 45 planerade begravningsplatser varav 33 började användas under dessa år. Några av dessa begravningsplatser återfinns i bland annat Borås, Halmstad, Lund och Uppsala. Först ut var Säter.

En av anledningarna till pådrivandet av begravningsplatsernas uppförande förklarar Schönbäck vara att man uppfattade kyrkogårdarna inne i städerna som ohälsosamma. Att man landat i denna uppfattning förefaller inte så märkligt. Många stadskyrkogårdar var överfulla och i oordning. Många berättelser finns bevarade om hur detta yttrade sig. Till exempel berättas det från Borås, att stadsborna som bodde söder om kyrkogården i centrum på somrarna inte kunde ha fönstren öppna på grund av stanken från gravarna.

I kontrast till detta skulle begravningsplatserna vara utformade av professionella arkitekter från Överintendentsämbetet, och dessa ritningar vittnar om ett ideal av strama kvadratiska och rektangulära former, markerade av yttermurar, gångar och träd.

Man möjliggjorde för ett mycket ordnat förfarande vid nya gravsättningar. Familjegravar placerades i regel utmed yttermurarna eller utmed gångarna. Tanken var sedan ofta att de som inte köpte familjegravar skulle gravsättas enligt linjebegravningens princip i det inre av gravkvarteren: helt enkelt sida vid sida allteftersom folk avled, utan avseende till släktskap eller annat.

* * *

Att anlägga nya begravningsplatser utanför städerna var dock inte gjort i en handvändning.

Schönbäck visar hur flera faktorer spelar in rörande motståndet, som främst märktes från allmoge och lägre borgerskap. Till exempel kunde man ha en köpt grav på den gamla kyrkogården sedan generationer. Att överge den och välja att inte begravas med sina förfäder föreföll inte alltid alldeles bekvämt.

Därtill kom att anläggandet av en ny begravningsplats inte var gratis. Den lokala församlingen bekostade uppförandet, till exempel med hjälp av dagsverken. Det gjorde att de många arkitektritade förslag som gjordes inte sällan fick bantas ner till enklare arrangemang. Pragmatismen i utförandefrågorna verkar ha varit utbredd.

Till detta kan läggas den traditionsbrytande konsekvensen som begravningsplatsernas anläggande kom att innebära: begravningen kring den centralt placerade kultplatsen där många olika aktiviteter förekom förflyttades till en särskild plats, avsedd uteslutande för just begravningar.

Men på det stora hela var utvecklingen i riktning mot nya begravningsplatser i gång och ohejdbar, propagerad för av vetenskapliga skrivelser och dagspressen, med inspiration från främst Frankrike och Tyskland. Att vara för begravningsplatser blev, om jag förstår Schönbäck rätt, att vara för utveckling och framåtanda.

Schönbäck gör en poäng av att utvecklingen inte var effekt av en sekularisering på samma sätt som på kontinenten. Kyrkan sätter sig inte på något vis till motvärn vad beträffar anläggandet av begravningsplatserna, utan välkomnar dem. Begravningsplatserna var en praktisk lösning för alla involverade och kampen stod snarare mellan traditionalism och en strävan efter att vara modern än mellan religion och sekularism.

* * *

De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830 kan sägas bestå av två stora block.

Det första blocket undersöker de rent konkreta begravningsplatserna: deras utförande, arkitektritningar, lägen och sådant.

Det andra blocket utgör en mer kulturhistorisk och teoretisk undersökning av mentalitet och människors inställning till de nya begravningsplatserna och de gamla kyrkogårdarna, såsom dessa kommer till uttryck i bevarade källor. De två blockens redogörelser får så kasta ljus över varandra.

* * *

Vad man i synnerhet tar med sig efter läsningen av Schönbäcks avhandling som begravningshistoriskt intresserad läsare är insikten hur föga inbjudande en kyrkogård kunde te sig för tvåhundra år sedan eller något därutöver: hur överfulla kyrkogårdar där gravar grävdes om mycket tidigare än vad som behövdes för att de redan gravsatta skulle hinna brytas ner innebar i form av makabra fynd i jorden och inte minst dofter.

Därtill kommer den besynnerliga seden att begrava människor inne i själva kyrkobyggnaden, vilket i sin tur gjorde att gudstjänster kunde få firas i en atmosfär som var allt annat än inbjudande.

Anläggandet av bergavningsplatser måste under dessa omständigheter ha varit en klar förbättring av stadsmiljön, oaktat att man av rädsla för sjukdomar när det begav sig överdrev riskerna med centralt placerade kyrkogårdar.

Schönbäck har gjort ett idogt arbete genom inventering och analys av källtexter, till exempel ritningar, sockenstämmobeslut, kungliga brev och annat. För vår förståelse av processen då i synnerhet städernas kyrkogårdar upphörde att användas för att ersättas av begravningsplatser utanför tätbebyggt område är Schöbäcks avhandling omistlig.
– – –
De svenska städernas begravningsplatser 1770-1830: Arkitektur, sanitet och det sociala rummet, Hedvig Schönbäck. Stockholmia förlag 2008. ISBN: 978-91-7031-202-1. 347 sidor.