Bokrecension: Tony växer upp | Agnes von Krusenstjerna

Tony växer upp är en roman av Agnes von Krusenstjerna (1894-1941). Boken utkom första gången 1922 och utgör första delen i en trilogi. Jag har läst en utgåva av boken tryckt 2013.

* * *

Jag är fördomsfull. Hade jag fått informationen att en roman från 1920-talet handlar om en flickas uppväxt till ung kvinna, hade jag föreställt mig något skirt, försiktigt, ofarligt. Och så läser jag då Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp, och får något långt mer intressant.

Tony är adelsflickan som växer upp till ung kvinna, men skildringen är inte skir och försiktig, den är förbluffande rak och kroppslig och väjer inte för ämnen som långt fram i tiden får sägas ha hanterats med långt dunklare beskrivningar än vad von Krusenstjerna använder.

Tony växer upp rymmer många intressanta aspekter. Adeln, såsom Tony möter den, är gammal och trött och tillhör redan det utgående. Likväl har Tony själv en privilegierad ställning, även om hon inte själv direkt reflekterar över det, åtminstone inte i detta skede. Hon har annat att sysselsätta sig med, inte minst modern, som gått in i sinnessjukdom och blivit kvar i mörkret, onåbar.

Det rör sig om en släktsjukdom, och nog finns där en alltmer accentuerad oro att Tony själv en dag skall drabbas.

* * *

Boken är skriven i jag-form. Vi får tänka oss att huvudpersonen Tony skriver sin självbiografi på ett visst tidsavstånd från sin uppväxt under 1900-talets början. Men skildringen är så intim och personlig, att berättelsen nästan får karaktär av dagbok; sådana är förtroendena Tony delar med sig av i sitt tillbakablickande.

Så berättar hon om hur hon upptäcker sin kroppslighet och de njutningar kroppen kan bjuda henne. Och hon berättar om sin nära vänskap med skolkamraten Maud. I Maud finns en mycket stark erotisk drift, som får henne att vurma för ynglingar allteftersom hon träffat dem, och lämna dem kort efter att hon kommit på avstånd från dem.

Men det är inte allt. Maud har en erotisk dragning också till personer av det egna könet. Uppenbarligen är hon förtjust i Tony, och det yttrar sig i kyssar och beröringar som Tony har svårt att förhålla sig till. – Tony är överlag mycket oskyldig: hon har länge aldrig ordentligt fått lära sig om sexualiteten.

Tony känner inte för Maud vad Maud känner för henne, och vänskapen torpederas. Kort efteråt relegeras Maud från skolan efter att ha upptäckts på toaletten med en yngre flicka.

Vi kan alltså notera att samkönad fysisk attraktion knappast odelat gillas av Tony – men heller inte skildras i enbart fördömande ordalag. För Tony verkar närheten vara både avskräckande och i någon mån lockande.

Synen på det kroppsliga är relativt bejakande i romanen, men på grund av sin oerfarenhet upplever Tony tanken på sex med en man som skrämmande, efter att hon fått sig beskrivet hur samlag fungerar. Hon associerar det till minnesbilden av två hundar som hon sett para sig. Det hela verkar framstå som något djuriskt och rått för henne. Samtidigt träffar hon omsider en man som hon känner stark attraktion till.

* * *

Tony växer upp är en rak och dynamisk berättelse. Den känns inte på något vis förljugen, det finns ytterst lite av höljande försköningar, utan den är tvärtom en historia som kunde varit sann: man tror på berättelsen. Romanen trampar inte ner sig i intetsägande vitsärksromantik utan låter hela tiden berättelsen vibrera och knaka av inre spänningar.
– – –
Tony växer upp, Agnes von Krusenstjerna. Dejavu 2013. ISBN: 9789174513677. 370 sidor.

Bokrecension: Ekelunds hunger | Vilhelm Ekelund

Ekelunds hunger är skriven av litteraturvetaren Anders Olsson (f. 1949). Boken utkom år 1996.

* * *

På en konstrikt men inte alldeles lätthanterligt språk mediterar Anders Olsson i sin essä Ekelunds hunger om hungerbegreppets innebörd i Vilhelm Ekelunds livsverk. Jag förstår då hungern som det frivilliga avståendet och den frivilliga otillfredsställelsen; det att icke ta för sig och konsumera – äta. Att utöva disciplin mot sig själv och de egna begären. Att driva ut det oönskade ur sig.

Brottet är ett annat begrepp som återkommer genom essän; främst då Ekelunds brott med sin egen tidigare uttrycksform lyriken, en konstform som Ekelund menade drivs av melankoli, förklarar Olsson. Det blir på så vis något patologiskt-hypokondriskt över lyriken, som gör att Ekelund istället använder sig av aforismen för att skriva sig igenom livet och genom skrivandet arbeta med sig själv.

Olsson visar hur Ekelunds hela skrivverksamhet är ett slags läkeaktivitet; han är "en exponent för konsten att rensa ut affekterna", därmed påminnande om en antik stoisk filosof. Målet: hälsa och balans, hos den sene Ekelund en "mental jämvikt och frihet." Men det finns också, framhåller Olsson, hos Ekelund en skepsis mot stoikerna, och Olsson pekar på epikuréerna som Ekelundskt alternativ, hos vilka affekterna inte dödas men behärskas.

* * *

Genom sitt aforistiska och oavslutade skrivande går Ekelund i ett samtal med den litterära-kulturella historien. "Hans 'aforismer' är ständigt på väg, inskrivna i en oavbruten, tolkande aktivitet", skriver Olsson.

I aforistisken söker Ekelund det förtätade uttrycket, väl så poetiskt kondenserat som i något lyriskt poem. Olsson skriver:

"Det poetiska är ingen egenskap hos en viss genre. Det utmärker snarare ett skrivsätt som arbetar med ett stort mått av förtätning ..."

Så blir aforistisken ett poetiskt skrivsätt. Därtill kommer att ord hos Ekelund blir chiffer, ord får ”en referens under ytan”. Deras betydelser expanderas. Ja, Olsson skriver till och med om en "återinvestering av den erotiska energin i det språkliga uttrycket."

Olsson visar också på svårigheterna med att läsa Ekelund; särskilt den sene Ekelund låter språket bli fetischerat – kanske är det därför ord förblir oöversatta från grekiska och latin mitt bland de svenska orden: termerna är för heliga för att utbytas och kan ständigt tolkas. De manifesterar på så vis dessutom författarens eget utanförskap.

* * *

Anders Olssons vackra Ekelunds hunger visar hur det är möjligt att reflektera kring Ekelunds tankevärld och litterära livsverk. Än förmår den alltmer dunkle att inspirera till nya uttolkningar och tankar. Att förstå, verkligen förstå, är kanske inte möjligt – men att färdas med Ekelund, åtminstone en bit på vägen, det är nog inte omöjligt.
– – –
Ekelunds hunger, Anders Olsson. Bonnier Alba Essä 1996. ISBN: 91-34-51777-4. 120 sidor.

Epiktetiskt

Vem lyssnar på Epiktetos? Jag gjorde det, och det kärva-kyliga stötte bort mig: läran var inte för mig. Kanske står denna nya känsla inför läran, som jag erfar, i samband med mitt nya studium av Vilhelm Ekelund. Trådarna löper från hans hjärta till antiken.

* * *

Vem vill inte lära sig att leva? Epiktetos uttalar sin lära, och lär oss att inte tala om den. Den ska levas. Den skall omforma oss. Oss – det är vi som har öron att uppskatta hans musik. Vi som är villiga att experimentera med livet.

* * *

Vad vinner den som lyssnar? Att sjön längst in är blank. Att blicken är rak. Att inte vara röet i vinden – utan rötterna i marken. 

* * *

Det ligger något stickande över det mänskliga utan sinnesron.

* * *

Epiktetos lär oss att ge akt på oss själva, inte på andra. En sådan oerhörd banalitet är i själva verket bland det djupaste den lyssnande kan höra. Och Epiktetos lär oss – att häva våra föreställningars makt över oss: en lära om att acceptera och låta passera. Att bevara den inre sjön – blank – sval – djup.

Bokrecension: Vilhelm Ekelund | Jonas Ellerström

Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke är skriven av Jonas Ellerström (f. 1958). Boken utkom 2017 på Bokförlaget h:ström – Text & Kultur i serien Litterära profiler.

* * * 

Vilhelm Ekelund kunde vara synnerligen folkskygg, paranoid och tillbakadragen. Hans texter betraktas ofta som svårtillgängliga i tilltagande grad. Hans författarskaps attraktionskraft är emellertid för en del inbitna läsare fortfarande mycket stor.

En av landets främsta Ekelund-experter, författaren, översättaren, förläggaren Jonas Ellerström, låter oss nalkas denne mycket specielle diktarfilosof i en biografi, som han träffande kallar en "kvalificerad introduktion" i förordet.

Han lyckas med det genom att på ett skickligt vis väva samman Ekelundtexter med Ekelunds biografi, inte minst utifrån en geografisk-topografisk aspekt: alltså, var Ekelund vistats och hur landskapet har sett ut på dessa platser.

Ellerström tar oss med genom Ekelunds liv, med särskild tyngdpunkt på åren fram till och med de delvis mycket svåra exilåren i Tyskland och Danmark, men ända fram till villan i Saltsjöbaden som blev Ekelunds sista hem, efter en lång rad olika vistelseorter.

Han beskriver hur Ekelunds livsinställning synes förändras med åren: från det hårda, trotsiga, nietzschanska, till något mer försonligt, stillsamt.

* * *

Fram växer för mig en andens upptäcktsresande. Ekelund vandrar gärna i den yttre naturen, men i lika hög grad utforskar han sitt eget inre. Instrument som bistår honom i utforskandet – ja, som väl är avgörande – är hans språk och formuleringskonst, själva skrivandet. Ekelund hittar fram till aforismen som sitt särskilda uttryckssätt. Ellerström skriver: "Aforismen blir för honom ett sätt att tänka ...".

Ellerström visar också hur Ekelund använder några av idéhistoriens främsta gestalter i detta utforskande. Dessa gestalter är inte så mycket målet för utforskandet, utan verktyg för utforskandet av det mänskliga och den egna anden.

"Kanske är det riktigast att säga att Ekelund ser sig som en utforskare – men mindre av texten än av sig själv genom texten.", skriver Ellerström med anledning av hur Ekelund läser Swedenborg.

Det är som att Ekelund livet igenom söker efter ett beständigt modus vivendi; att han strävar efter att formulera ett sätt att leva – som är äkta och bärande.

* * *

Ellerström visar tydligt hur viktig naturen var för Vilhelm Ekelund, inte minst havet. Ekelund är också sällsynt skicklig i att lyriskt beskriva naturen i sina dikter, så länge han ännu använde poesin som uttrycksmedel.

På samma sätt synes vandrandet varit centralt. Bara sjutton år gammal fotvandrar Ekelund med en kamrat från Lund till Stockholm. Längre fram finns omvittnat hur Ekelund gärna hade papperslappar en blyertspenna med sig under sina vandringar, och hur han skrev ner tankar, aforismer, som han sedan renskrev vid hemkomsten.

Ekelund vandrade uppenbarligen fram sina tankar; vandringen i landskapet måste ha stimulerat honom.

* * *

Mycket bildad var Ekelund uppenbarligen, men någon akademisk examen tog han inte. Han var visserligen inskriven vid Lunds universitet en tid, men där verkar han främst ha använt sig av dess bibliotek.

Också senare i livet var biblioteken viktiga nav i hans liv. Han läste mycket, ja, Ellerström skriver om hur Ekelund söker i böckerna. Jag får känslan av att läsandet precis som skrivandet torde varit en del i det terapeutiska diktarfilosofiska livsbetraktande utforskande som var ett sådant signum för Ekelund.

* * *

Vilhelm Ekelunds författarskap förblir relevant. Hans texter är landskap att vandra igenom; varje aforism en lund att betrakta och ta intryck av. Jag tror att enslingen Ekelund ännu har en röst, genom sina böcker, som förmår hjälpa människor att leva.

Jonas Ellerströms välskrivna bok skänker åt den seriöst nyfikne ingångar till den tankevärld som var Ekelunds; en tankevärld som äger kraft att påverka den allvarligt sökande läsaren-människan än i dag.

– – –

Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke, Jonas Ellerström. Bokförlaget h:ström – Text & Kultur 2017. Serien Litterära profiler. Omslag: IMS/NordicPhotos (Författarbild); Johan Hammarström (Form och omslag). ISBN: 978-91-7327-238-4. 167 sidor.

Bokrecension: Böcker och vandringar | Vilhelm Ekelund

Böcker och vandringar: Från studie-år i Tyskland är en samling texter skrivna av Vilhelm Ekelund (1880-1949).  Boken utkom i den version som jag har läst 1923.

* * *

Innan Vilhelm Ekelund i sin litterära produktion mer eller mindre uteslutande började ägna sig åt aforismen som uttrycksform skrev han bland annat artiklar och essäer. En del av dessa essäer och artiklar är återgivna i Böcker och vandringar, som också rymmer en del tidiga aforismer.

Den extrema knapphet uttrycksfullhet som utmärker Ekelunds senare verk har ännu inte utvecklats: han skriver i en populärare form, enklare att tillägna sig, när varje mening är rak, och inte är maximalt laddad med nyansrikedom och mening, såsom senare.

Ekelund skriver om sina intryck av Tyskland, där åtskilliga av texterna förefaller vara tillkomna. Det blir allmänna kulturella betraktelser. Det blir anteckningar från en resa till Venedig.

Det blir miljöbeskrivningar på det fenomenala sätt som är Ekelund eget: han förmår, som i sina dikter, verkligen måla med ord, att skapa åskådliga tavlor. Alldeles särskild är hans känsla för naturen: han behöver den, vare sig det rör sig om erinringar av de skånska barndomsmiljöerna eller berlinska Thiergarten.

Därtill kommer hans återvändande till havet, både som faktiskt inslag i miljön och som poetisk-filosofisk bild. Som här:

"Stort och ödsligt – så är hafvet, och så är det bästa i lifvet."

Icke få av texterna ägnas åt olika böcker och författarskap. Dessa säger oss mycket också om Ekelund själv, när han tar dessa böcker och författarskap som utgångspunkt för sitt eget tänkande, när han utvecklar sin egen livsåskådning.

För att ge en bild av vilka författarskap som Ekelund sysslar med kan anföras några i boken förekommande gestalter: Ola Hansson, Ernst Ahlgren (Victoria Benedictsson), Goethe, Tegnér, Nietzsche, Lassalle, von Brinkman, Stagnelius, Heraklitos, Emerson, Poe, Baudelaire, Leopardi, Spinoza.

* * *

Fastän boken mestadels endast indirekt behandlar Ekelunds egen syn på livet, hans levnadskonst, kan den dock anas och brytas ut ur texterna.

Vid detta skede är solitären Ekelunds recept för att orka med livet ett accepterande av kampen. Han bejakar den heraklitiska världsbilden om kriget som alltings fader.

Men, med detta avses inte ett våldsförhärligande, utan en överlevnadstrategi: poängen synes vara, att människan – den människa som Ekelund väl talar till, snarare än filistern och den ytliga människan – bör omfamna hårdheten och striden som riktas mot henne, för att på så vis förta dess kraft att förstöra.

"För den sensitive finns endast detta val: antingen gå under, ju förr dess bättre, eller – älska det hårda."

Människan bör bejaka det hårda som en obetvinglig del av den mänskliga existensen, som antingen kan tillåtas att skapa en nedbrytande frustration, eller accepteras. Man får inte låta sig förgiftas. Ekelund skriver:

"Pladdra ej ut din bitterhet, icke ens för dig själf –: däraf ökas din styrka. Hvar gång du förtiger en orätt mot dig, växer du."

Det ligger alltså en möjlighet till kraftökning i att bejaka det svåra.

"I kampen med olyckan, smärtan, förtviflan utvecklar den mänskliga anden sina ädlaste krafter, sin högsta prakt."

Ekelund tar spjärn mot antiken. Den stora människan, menar han, är den överseende människan. Hon som inte låter sig förgöras av angrepp. Det kan låta stoiskt, men Ekelund förnekar det; man ska inte förneka det hårdas betydelse, utan låta det verka befruktande, låta det skapa växt.

Jag förstår det som att Ekelund menar att själva accepterandet av det svåra är ett uttryck för det äktgrekiskt heraklitiska. Där hittar han ett sätt att överleva.

"Någon annan möjlighet till verklig själslig hälsa och styrka existerar icke än denna: att vara glad åt alla hinder, allt motstånd, alla vidrigheter. Utan detta är man evigt prisgifven åt osäkerhet, enervation, nedstämning."

Se där det ekelundskt-antika receptet för att stå ut med livet och dessutom bringa det till blomstring.

* * *

Det är uppfriskande att läsa Ekelund. Oaktat huruvida man instämmer i hans uppfattningar eller inte, så torde de kunna framlocka reflexioner.

Hans synpunkter uttrycks alltid utomordentligt väl och stundom är språket rent förbluffande träffsäkert. Hans livshållning vittnar om ett tänkande som strävar efter att röja sig väg genom en avogt inställd värld. För honom var uppenbarligen livet inte bara något skulle genomlevas, utan något mer än så: en utmaning att ta sig an – med levnadskonst. Jag tror att vi kan ha ett och annat att lära av honom.
– – –
Böcker och vandringar: Från studie-år i  Tyskland, Vilhelm Ekelund. Albert Bonniers förlag 1923. 285 sidor.