Stormtruppsleverans!

Från Vertigo når mig en ny leverans med böcker som skadar tukt och sedlighet: den första svenska översättningen av Samuel L. Delanys Hogg, som inget amerikanskt förlag vågade publicera på närmare trettio år efter tillkomsten, och Marquis de Sades Juliette eller Lastbarhetens fördelar. Båda böckerna har givetvis typiska Vertigo-omslag: Hogg – en ung mans ansikte med en fot i munnen. Juliette – en naken kvinna med ridspö framför ett hav av kuvade likaledes nakna människor.

Välkommen till mina bokhyllor, Vertigoböcker...

Bokrecension: The Fireside Book of Death

The Fireside Book of Death är skriven av Robert Wilkins.

Jag hittade den här boken via ett tips på LibraryThing, och beställde den antikvariskt från USA via amazon.com. Det låter dyrt, men kostade bara en hundralapp. Tio kronor för boken och nittio kronor för frakten. Och det var det absolut värt.

The Fireside Book of Death är rikt illustrerad. En del skulle nog mena att bilderna är groteska, men tycker man inte att bilder av döda människor är svåra att stå ut med, så är illustrationerna mycket intressanta, exempelvis den på en tysk kvinna som dog ståendes i en ovanligt stark form av rigor mortis (likstelhet). Det finns även mängder av andra bilder: skelett, kistor, ossiarium, Oliver Cromwells avhuggna och mumifierade huvud på en påle, gravmonument, gravstenar och mycket annat.

The Fireside Book of Death handlar inte så mycket om själva döden i sig, men däremot mycket om arrangemang omkring döden. Den börjar med en längre utläggning av fenomenet att bli levande begravd, som var en vanlig rädsla under den tidigmoderna perioden. Wilkins berättar om hur man på olika sätt försökte förhindra detta och säkerställa att de man begravde verkligen var döda. Han berättar om flertalet legendartade berättelser där detta ska ha skett i verkligheten, men avfärdar de flesta av dem som skrönor och vandringssägner; sett till källäget finns det inte mycket som talar för att folk begravts levande i någon större utsträckning, även om det naturligtvis kan ha skett emellanåt, i synnerhet under större epidemier, som koleraepedimien, när det var bråttom att få de döda i sina gravar.

Wilkins berättar om det säkraste sättet av alla, att avgöra att döden har inträffat: tecken på förruttnelse. Ja, det fanns till och med byggnader där man kunde lägga de döda, omgivna av mängder av väldoftande blommor, till dess att de visade tydliga tecken på att ha börjat brytas ner. Då kunde man vara säker på att den döde verkligen var död. (sid. 49)

Det finns också, naturligtvis, rimliga förklaringar till varför kroppar som grävts upp visat tecken på att inte ha varit döda när de begravdes. Kroppen kan ha ändrat läge i kistan under transporten av kistan – i synnerhet förr måste det ha varit svårt att hantera en kista på samma lugna sätt som man gör i dag (tänk trappor, hästkärror etc., etc.). Ansikten med avskräckande miner kan lika gärna vara resultatet av effekter som inträffat efter döden, som att de skulle ha vaknat och blivit skräckslagna (och dött). Och de kroppsliga förändringar som kan inträffa efter döden kan även innebära att kistor går sönder och får skador. (sid. 27)

Dessutom, skulle man, trots allt, vakna i sin kista, så är det inte så att man skulle vara levande länge till. Man har antagit att luften kommer att ta slut inom kort, kanske så snabbt som efter tjugo minuter. Länge nog, emellertid. (sid. 32)

En längre avdelning handlar också om det skriande behovet av kroppar för anatomiska studier. Kropparna som fanns tillgängliga för kirurger att träna på för dryga hundratalet år sedan var långt färre än vad som behövdes. Alltså fanns det en marknad för "resurrektionister" – alltså personer som helt enkelt grävde upp kroppar. Ofta var de gravgrävare själva eller hade på annat sätt lätt tillgång till kyrkogårdar. (sid. 62f)

Och så finns det en avdelning om balsamering, något som är förhållandevis ovanligt i Sverige. Författaren poängterar att balsamering nu för tiden inte är en lösning för att bevara kroppen någon längre tid, utan snarare en estetisk, kortsiktig åtgärd. (sid. 138f)

Vi får veta en hel del om kremeringens historia. I Grekland ersatte kremeringen jordbegravning runt 1000 år före Kristus. (sid. 173f) Och i Rom var det sed för rikare romare att kremeras till in på hundratalet, varefter det av okända skäl förändrades. Men lite senare kom kristendomens avsky för kremation, och år 789 förbjöd Karl den store förfarandet med vite av dödsstraff för den som sysslade med kremering av döda kroppar. (sid. 174) Men kremationen fick en återkomst på 1800-talet, när bristen på gravplatser i städerna blev akut. Det var helt enkelt mer praktiskt att låta kropparna genomgå eldbegängelse än att låta kyrkogårdarna bli än mer utsatta för trängsel än vad de redan var. Och i Sverige i dag är ju kremation vida vanligare än jordbegravning.

Boken är mycket upplysande för den som intresserar sig av döden som fenomen och fenomen kring döden. Den är skriven ur ett brittiskt perspektiv, men har mycket att ge även en svensk läsare. Detta är en av de bästa böcker om döden som jag läst hittills. En stor fördel med den, är att den hanterar sitt ämne så rakt och utan omskrivningar. Myndiga människor kan väl få slippa att läsa om döden genom förskönande ord, tycker man... Och författaren här låter oss få slippa just det.

The Fireside Book of Death är inget för den känslige. Men något för den som är intresserad av att lära sig mer om det som hör till människans död.

Rapport: Bokmässan 2009

Förra året kom jag aldrig i väg till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Nå, det gjorde jag i år, även om det var förenat med stor möda. Det tog mig en timme från det att jag kört av motorvägen till dess att jag faktiskt hittat nånstans att parkera.

Och som vanligt var det mycket folk. Jag skrev några ord i anteckningsboken därinne:

Rapport bokmässan: varmt, svag lukt av svett, högtalarröster i bakgrunden, folk, folk, folk – böcker och priser. Och så är det varmt.

Jag gick omkring ganska planlöst. Förutom Vertigo, var det inte många förlag jag på förväg bestämt mig för att besöka. Och eftersom priserna på böckerna ofta är marknadspriser var det inte många klipp jag kunde göra heller. –

Men jag såg Johan Hakelius där. Jag plockade upp hans nya bok Döda vita män, en bok i anglofilins tecken, och bad honom signera den. Han beklagade att det gröna bläcket han haft i en annan penna dessvärre tagit slut.


Vid Humanisternas monter köpte jag Christer Sturmarks Tro och vetande 2.0. Jag tycker inte om titeln. Men som aggressiv ateist vill jag ha läst den. Där hos Humanisterna kunde man även i Unga Humanisters regi se till att bli avdöpt... Ett fint sätt att symboliskt bryta banden med det som man tvingades in i som liten, om man nu blivit barndöpt...


Och hos h:ström köpte jag en bok som varit slutsåld, trots att den är ny: den oefterhärmlige Nikanor Teratologens Att hata allt mänskligt liv.

Men frågan är hur jag gör nästa år. Är det verkligen mödan värt att ta sig dit och trängas med alla dessa andra tusen människor, när jag bekvämt kan skaffa information och böcker direkt genom datorn här hemma? Återstår att se.

Typsnitt

På Manfred Kleins sida finns mängder av snygga typsnitt och symboler, gratis att ladda ner och använda. I synnerhet finns många frakturtypsnitt, om man nu vill använda det för rubriker och annat. Lägg märke till att en del fonter har tysk teckenuppsättning – därmed saknas vårt "å".

Själv har jag en viss svaghet för just frakturtypsnitt; jag tycker att de är mycket vackra. I brödtext är det naturligtvis helt arkaiskt att använda sig av fraktur. Men sparsamt, i rubriceringar – varför inte?

Malte Persson om e-böcker

Malte Persson skriver träffande om e-böcker i inlägget E-böcker är för veklingar! på sin blogg Errata.

Och jag har väl ungefär samma uppfattning själv. Jag har inte skaffat nån e-bokläsare, men har svårt att tänka mig att en sådan på något sätt hade kunnat ersätta upplevelsen av att ha en faktiskt bok i händerna. Jag vill ha lukten, känslan, det icke-maskinella. Jag vill kunna anteckna några ord i marginalerna. Jag vill kunna stryka över med överstrykningspenna och sen rent fysiskt bläddra bland sidorna för att hitta markerad text. Och jag vill kunna gå omkring bland mina böcker och läsa på ryggarna – inte se en lista på en skärm.

Bokrecension: Kroppsspråket

Kroppsspråket är skriven av Julius Fast och gavs ursprungligen ut 1970. Min svenska upplaga är tryckt 1989.

Fasts Kroppsspråket lär ha varit en pionjärskrift inom kinestiken – det vill säga vetenskapen om kroppsspråket. Och det märks. Det är många om och men. Men Fast griper sig an sitt ämne med ivrigt intresse och omfattande analyser. I stor utsträckning bygger boken på Fasts egna iakttagelser och hans sammanställningar av andra pionjärforskares rön på området.

Men det är inte mycket man lär sig som man inte redan anade. Självklarheter, som att den dominanta parten i en konstellation gärna sitter vid huvudändan vid bordet och sådant, finns givetvis med. Men i övrigt påpekar Fast gärna att kroppsspråket ständigt måste sättas in i sin kontext: att kroppsspråket tolkas bäst i förhållande till vad som sägs verbalt. Att kroppspråket blir ett kompletterande språk, som understryker eller motsäger det som sägs. Att kroppsspråket inte är ett språk i sig. På så sätt ger man kroppsspråkstolkningen ett stort utrymme för godtycke. Men det hör väl också till en begynnande vetenskaps framväxt: trial and error. Att pröva sig fram till vad som stämmer och fungerar – och vad som inte stämmer och inte fungerar.

Boken är indelad i elva olika avdelningar, med åtskilliga underavdelningar. De behandlar alltifrån hur människan handskas med rummet, hur mycket utrymme en människa behöver omkring sig, och vilka som tillåts komma nära eller till och med riktigt nära; de behandlar hur man genom kroppsspråk kan avskärma sig från omgivningen eller verka mer inbjudande. Det talas om raffinerade system för hur människor ser på varandra. Och så vidare, och så vidare.

Men boken är också ett barn av sin tid. Det talas om hur barnet skapar sig en kroppsspråksmässig identitet genom imitation av föräldrarna. Och då skriver Fast:

"Hur det ligger till med respekten inom en familj avslöjas av hur kroppsspråket imiteras inom familjen. Kopierar sonen sin fars gester? Dottern sin mors? I så fall kan man känna sig tämligen säker på att familjestrukturen är trygg och säker. Men se upp om sonen börjar kopiera moderns rörelser och dottern börjar imitera faderns. För sådant är tidiga kroppsspråksvarningar. 'Jag har glidit in på fel spår. Jag behöver lotsas rätt igen.'" (sid. 118)

Det vettefan vad det ska betyda...

Boken är intressant som kuriosa, men jag tror att den kroppsspråksintresserade nog skulle få ut mer av en modernare bok inom ämnet med nutida forskningsrön.

Bokrecension: Dharmadårarna

Dharmadårarna (Dharma Bums) är skriven av Jack Kerouac och utgiven på Bakhåll förlag.

Jag har inte läst Kerouac förut, även om jag gjorde en halvhjärtad ansats att börja på On the Road för ett tag sen. Det blev nu inget med det. Men som medlem i Bakhålls kärntrupper fick jag Dharmadårarna hemskickad. Den läste jag.

Ray Smith är huvudperson i boken varigenom berättelsen berättas. Han reser omkring i USA och för ett vagabondartat liv. Vart han än kommer för han med sig sina buddhistiska övertygelser. Smiths är en lätt förklädd version av författaren själv, och övriga karaktärer i boken känns igen som olika företrädare för Beat-generationen. Inte minst Japhy Ryder – som i verkligheten är Gary Snyder. Emellanåt skymtar en Alvah Goldbook förbi, som givetvis representerar Allen Ginsberg.

Smith verkar ha ett behagligt liv. Ryder ger honom fördjupade insikter i buddhismen, exempelvis under utflykter i bergen. Smith äter enkelt, tjuvåker med godståg och liftar sig fram dit han ska. Han super och festar och brister ut i lovprisningar av Dharma. Vid festerna kan såväl nakendans som poesirecitation förekomma.

Och det är behaglig läsning. Boken är nästan meditiativ i sin på något sätt samtidigt rappa men lugna stil. Jag antar att det kommer sig av att den är rakt skriven och inte blir pladdrig, men den hastar sig heller inte igenom händelseförloppen. Kerouac lär ha skrivit den under en tiodagars skrivsession, och det ger den en viss sammanhållenhet, en viss bestående känsla.

Hade jag kunnat mer om Beat-generationen hade jag säkert haft tillgång till fler nycklar som hade ökat min förståelse för de olika händelser som inträffar i berättelsen. Men jag är alldeles nöjd med det som jag får mig till livs som det är. Och ja, jag skulle nog kunna tänka mig att läsa igenom den igen om något år eller så. Så behaglig är boken.

Bokrecension: Brev till en bokhandel; Hertiginnan av Bloomsbury Street

Brev till en bokhandel och Hertiginnan av Bloomsbury Street är skrivna av Helene Hanff, m.fl.

Den 5 oktober 1949 skriver Helene Hanff, New York, sitt första brev till antikvariatet Marks & Co. i London. Den 25 oktober skriver firman ett svarsbrev. Det är början på en tjugo år lång brevväxling mellan den ivriga amerikanska författarinnan och de något mer formella anställda på antikvariatet.

Hanff använder antikvariatet ungefär som jag använder Adlibris: hon beställer fram udda böcker och ser till att få dem hemskickade. Men inte så att hon prövar på nyheter. Det är inte hennes stil. Hon är inte en bokslukerska i kvantitet – men i kvalitet: när andra läser femtio böcker läser hon samma bok lika många gånger... Hon lånar böcker på biblioteket; gillar hon dem ser hon till att skaffa dem. Från London.

Genom åren förs litterära samtal i breven, samtal om kostnader och om olika versioner av olika böcker. Hanff ömsom berömmer Frank Doel (som vanligtvis är den som besvarar breven) för att han fått tag i underbara böcker, och ömsom skämtsamt skäller ut honom. Som i fallet när hon får en Bibel på latin, som inte verkar vara av den traditionella katolska Vulgata-verisionen:

"VAD ÄR DETTA FÖR ELÄNDIG PROTESTANTISK BIBEL?
Var vänlig påpeka för engelska kyrkan att den har förvanskat den vackraste prosa som någonsin skrivits. Vem har lovat dem att ge sig på Vulgatan? De kommer att få brinna i skärselden som straff, sanna mina ord." (sid. 11)

Eller när Hanffs får en version av Samuel Pepys dagbok hemskickad:

"OCH DETTA KALLAR NI FÖR PEPYS DAGBOK?!
det här är inte Pepys dagbok, det här är någon beskäftig redaktörs eländiga hopkok av UTDRAG ur pepys dagbok fan ta honom.
det är så man kan spy." (sid. 37 – se hur interpunktionen och bruket av versaler understryker upprördheten hos skribenten!)

Men den låtsade upprördheten avbryts också av glädjeutrop:

"Nå, om dina böcker kostade lika mycket som de är värda skulle jag inte ha råd att köpa dem!" (sid. 53)

Med tiden utvecklas en vänskap mellan Hanff och personalen på Marks & Co. och i synnerhet mellan Hanff och Frank Doel med familj. Hanff sänder mat till sina antikvariatsvänner, något som är välkommet i efterkrigstidens och ransoneringens London.

Ett ständigt återkommande tema är Hanffs önskan, liksom engelsmännens önskan, att hon ska resa till London. Något som gång på gång skjuts på framtiden, på grund av att Hanffs ekonomi inte tillåter en sådan utgift.

Frank Doel avlider 1968, utan att ha träffat Helene Hanff. 1971 kommer hon till sist i väg till London, då ditbjuden som författare. Hon har låtit ge ut brevväxlingen med Marks & Co. som Brev till en bokhandel. Under sina veckor i London skriver hon dagbok, som på ett sätt blir en epilog till brevsamlingen och ger läsaren en fördjupning i vem Helene Hanff är. Dagboken ges ut som Hertiginnan av Bloomsbury Street.

Man bör nog både vara lite anglofil och bibliofil för att uppskatta den här boken. Uppfyller man de kriterierna, så har man härlig läsning framför sig! – Kontrasten mellan det amerikanska och engelska är underbar; och läsaren, som icke-engelsman men engelskvän, känner lätt igen sig i Hanffs förtjusning.

Bokrecension: Den långa vägen ut ur helvetet

Den långa vägen ut ur helvetet är Marilyn Mansons självbiografi, skriven i samarbete med Neil Strauss.

Boken målar upp en dekadent bild av människan Brian Warner, som blir artisten Marilyn Manson. Det är en orgie i droger, sex och kontroversiella scenframträdanden. Men historien griper mig inte. Antagligen delvis, för att jag har svårt att tänka mig Marilyn Manson sätta sig ner och skriva den här historien: den är berättad i jag-form, så det är så man ska uppfatta den, även om jag utgår ifrån att det är Neil Strauss som i praktiken skrivit boken, antagligen genom intervjuer med Manson och research. – Det blir inte äkta. Jag hade föredragit om boken skrivits som ett långt reportage; att den egentliga berättaren träder fram som författare.

Och Manson är inte särskilt exceptionell med finess. Jag gillar en del av hans låtar. Jag tycker att texterna ibland, i sin obscenitet, har ett litterärt värde. Men artisten Marilyn Manson, som hyllar och dedicerar boken till Anton Szandor LaVey – Satanskyrkans grundare –, som berättar om berg av droger, om sex med Jenna Jameson, om groupies... – Det blir ingen finess. Dekadensen är bara så uppenbar.

Sen kan jag alldeles för lite om Manson sen tidigare, för att kunna bedöma i vilken grad boken presenterar en bild av Manson såsom Manson själv vill: alltså en projicering av Mansons act. Eller om det är en uppriktig bild av den Manson är – Brian Warner. Ytterligare en anledning till varför jag hade velat ha Neil Strauss röst tydligare i boken, för att i alla fall få ett anslag av journalistik, kritik, källvärdering i boken.

Manson skriver i slutet av boken: "Tja, nu har jag fått allt jag velat ha. [...] Men jag har också lyckats förstöra och förlora allt jag någonsin älskat på vägen dit." (sid. 316). Kliché.

Nå, jag fortsätter väl att lyssna på honom ibland. Men jag är inte imponerad av den act han producerar. Men visst önskar vi alla att vi hade lite fler långfingrar ibland...

Litterär posering

Skrivmaskinen

Fick fram en gammal skrivmaskin. Inte en elektrisk, utan en manuell. En sån som man kräver kraft när tangenterna ska slås ner. En sån som man får svarta fingrar av när man försöker dra tillbaka färgbanden. En sån som färgbandet behöver vridas tillbaka på varje halvsida.

Det är charmigt. De ojämna bokstäverna. Det omedelbara mellan snappet och svärtan som trycks fast mot papperet. Hemska överskrivningar när det blir fel. Det är charmigt. Men nåt djävulskt opraktiskt, när det finns datorer. Datorer med visserligen surrande fläktar, men med behändiga möjligheter att redigera, stryka, omorganisera.

Så för längre skrivprojekt är datorn självklar. Och för mindre. Men för charmen: ja, kanske kommer jag att sitta vid den och skriva emellanåt.

Riktlinjer för kommentarer

Det är snårigt. Det är roligt när folk tar sig tid att kommentera inläggen på bloggen. Men bland kommentarerna förekommer emellanåt också svagt begåvat klotter, som uteslutande verkar ha till syfte att irritera mig som skribent och mina sansade läsare; och lika lite som jag tolererar oförskämdheter i ett vanligt samtal, lika lite tolererar jag oförskämdheter på bloggen.

Jag kan hantera det här på ett antal olika sätt. Jag har valt denna lösning:

Följande villkor införs från och med detta inläggs publicerande:

Kommentarer får stå kvar som de skrivs, även anonyma, om de följer några riktlinjer: De ska ha någon relevans i sammanhanget. De ska följa god kommunikativ sed – och det innebär att kommentarer som enbart har provokativ verkan inte får förekomma. Negativ kritik av det skrivna får gärna förekomma, men kritiken ska vara välmotiverad och sansad.

Det är alltså inte fråga om en egentlig censur, utan en hyfsning av nivån, låt oss säga en intellektualisering. Beslutet om en tveksam kommentar får stå kvar fattar jag, beslutet är subjektivt och mitt, och fattas utifrån de nämnda riktlinjerna. Vill man uttrycka en mening som inte följer riktlinjerna är man fri att göra det i ett eget forum.

För fler texter på liknande tema, se Mediascreen, Fragment, HAX (1) och HAX (2).