Bokrecension: Salamanderkriget | Karel Čapek

Salamanderkriget (tj. Válka s mloky) är skriven av Karel Čapek och utkom första gången 1935. Jag har läst boken i svensk översättning av Erik Frisk i en upplaga från 1988. 

* * *

Först något om författaren Karel Čapek (1890–1938), till dels utifrån vad Björn Fischel berättar i sitt förord till denna upplaga av Salamanderkriget. Čapek har bedömts vara en av Tjeckiens främsta författare, och har förutom romaner och pjäser bland annat också skrivit en omtyckt kåseribok om trädgårdsskötsel. Čapek, som kämpade mot alla former av absolutism, doktorerade i filosofi 1915. I stor utsträckning samarbetade han i sitt skrivande med brodern Josef, som kom att möta döden i koncentrationslägret Belsen 1945. Salamanderkriget blev Čapeks sista bok.

* * *

I en vik på en ö någonstans i närheten av Samoa i Stilla havet upptäcker kapten van Toch en art av särskilt läraktiga salamandrar. De sälliknande men upprättstående varelserna kan lära sig att med verktyg plocka upp pärlmusslor från havsbottnen. 

Men salamandrarnas begåvning visar sig inte stanna där. Snart har salamandrarna blivit ett betydande inslag i världsekonomin genom att de kan användas i allehanda undervattensprojekt utan att få annan ersättning än föda. De förses med alltmer avancerade verktyg och även vapen och sprängmedel. De lär sig tala. Och de tillväxer explosionsartat i världshaven, så att de inom kort är fler än människorna. 

Likväl utnyttjas djuren hänsynslöst och kommer dessutom till användning i försvarssyfte. Vad som händer härnäst kan vi ana: de först så undergivna och tjänstvilliga salamandrarna blir självmedvetna och i kraft av sin ökande numerär kräver de livsrum, genom att helt enkelt underminera och sänka landmassor, väldiga landmassor. Mänskligheten kommer inte åt de djur som de använt som arbetskraft och blir själva allt mer trängda och ställs inför salamandrarnas ultimatum.

Det är huvudhistorien i Salamanderkriget. 

* * *

Čapeks bok är full av hänsyftningar till författarens samtid och den politiska verklighet som fanns då: fascismen i Italien, nazismen i Tyskland, kapitalismen världen runt, imperialismen. Mycket går mig säkert förbi. Det finns inte en övergripande linje varemot satiren riktar sig, utan slagen kommer utspritt, åt olika håll. 

Men det ska också sägas att Salamanderkriget fungerar utmärkt att läsa enbart som en dystopisk science fiction-berättelse om vad som ser ut att bli mänsklighetens undergång.

Tekniken Čapek använder är särskilt intressant. Berättandet är kollageartat, och återgivningar av tal, berättande delar, tidningsartiklar, vetenskapliga texter omväxlar i framställningen för att föra oss fram i historien. Det är mycket effektivt och skapar en realistisk stämning av att vi tar del en utforskning av något som inträffat i det förflutna.

Romanen kännetecknas för övrigt av en torr och mörk humor, som inte tar fokus från de allvarliga varningar som reses mot mänsklig kortsynthet, politiskt navelskåderi och brist på medkänsla. I det avslutande kapitlet heter det:

"Har du någonsin funnit något som varit så gräsligt, brottslighet eller vanvettigt att inte någon intellektualist med dess hjälp velat omskapa världen?"

Världen har delvis förändrats sedan Čapek skrev Salamanderkriget, och delvis inte förändrats alls. Hans varningar kvarstår och äger bestående relevans.
– – –
Karel Čapek, Salamanderkriget (tj. Válka s mloky). Övers. Erik Frisk. Förord: Björn Fischel. Stockholm: Litteraturfrämjandet, 1988. 298 sidor.

Bokrecension: Händelser och människor | Torgny Segerstedt

Händelser och människor är en samling artiklar av Torgny Segerstedt (1876–1945), publicist och religionshistoriker. Boken utkom år 1926.

* * *

Torgny Segerstedt är i dag mest känd för den kompromisslösa och villkorslösa polemik han i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning idkade mot Nazityskland. En polemik som tidigt fick Göring personligen att indignerat reagera.

De 84 texter som samlats i Händelser och människor är av tidigare datum och författades från 1918 fram till 1926. De berör mångahanda ämnen, såsom livssyn, politik, religion och enskilda människor. Tillsammans utgör de ett historiskt dokument av stort värde, som låter oss, ungefär hundra år senare, känna av den samtid som Segerstedt som intellektuell och liberal ledarskribent såg omkring sig.

Grundtonen är företrädesvis pessimistisk, men med en ohöljd förhoppning till människans humanistiska potential, trots allt som tyder på hennes nit som rovdjur bland rovdjur. 

”Det är blott allt för sant att människorna i gemen äro ett fruktansvärt patrask. Huru skulle de kunna vara annat? Men i all den värdelösa bråten påträffas här och var om än sparsamt ädelstenar, som lysa med djup och betagande glans.”

Segerstedt markerar mot sådant som väcker hans motstånd eller tveksamhet. Inte minst gäller det socialismen, främst såsom den växer fram i det kommunistiska Sovjet men också så som den yttrar sig som socialdemokrati i Sverige.

Grundvärdena hos Segerstedt är individualism och frihetlighet, och det som hotar individualism och frihetlighet får honom att resa ragg, såsom alla yttringar av hjordinstinkt. Ja, han är konsekvent skeptisk mot allt som tar påverkas av människomassornas opinionsmässiga tyngd. Han tilltror massan såsom sådan föga förnuft.

Segerstedt är mycket medveten om det flyktiga i allt mänskligt. För honom är alltings flyktighet en grundläggande förutsättning, som innebär att ingenting består i längden. Människan i sig förblir något gåtfullt.

”Vårt medvetande höjer sig likt en korallö ur okända djup, till vilkas botten ingen ljusstråle når ned.”

Vad gäller det religiösa området måste Segerstedt betraktas som mycket klarsynt beträffande Svenska kyrkans utveckling. Han ser hur dogmerna spelar allt mindre roll, och hur kyrkan ständigt kommit att anpassa sig till den tid där den existerar. Det är detta som gör att den överlever, inte dess kontakt med det ursprungliga i sin lära. 

Kyrkans funktion blir att svara mot ett religiöst behov i människan, snarare än att den fungerar som förmedlare av vissa sanningar. Man kan ana att Segerstedt ser att kyrkan som institution spelat ut sin roll.

”Den kristna livsåskådningen har förflyktigat. Den kyrkliga institution, som hägnat våra fäders liv genom seklerna, står inför sitt sammanbrott.”

Vad gäller utrikespolitik förhåller sig Segerstedt givetvis i stor utsträckning till det nyligen timade världskriget. Han är mycket skeptisk till Versaillesfreden och anar de möjliga konsekvenserna av ett orimligt hårt beklämt Tyskland genom främst Frankrikes försorg. Han skriver:

”Missmodet kommer att gripa omkring sig. Ur dess jordmån kan mycket spira, som annars aldrig skulle finna fäste i folkets sinne. [---] Den franska statsledningen förfar, som om den önskade göra allt vad i dess förmåga står för att driva fram hämndkänslorna i Tyskland.”

På det mer inrikespolitiska området värnar Segerstedt om nationens förmåga att värna sig självt, och han far ut häftigt mot anslag att skära ner på försvaret. Segerstedt är inte chauvinist, men ser en svensk egenart som varken är bättre eller sämre än andra nationers egenart, men som dock är specifikt svensk. 

* * *

Icke socialist och icke konservativ, ej heller partigängare i det liberala partiet vandrar Segerstedt som den indvidualist han är sin egen väg framåt, framsägandes det han anser vara rätt och riktigt. Segerstedt bedömer efter merit, inte efter massans tycke eller efter samhällsställning. 

I sin polemik använder han gärna en torr, lätt överlägsen ironi, som måste haft förmåga att stundom svida i skinnet på dem den riktades mot. Ibland utvecklar han sin livssyn och kan då låta förvillande lik Marcus Aurelius och dennes stoiska visdomsord.

Språket är mycket gott och håller sig på en stilmässigt ibland skyhög nivå, som kanske emellanåt i våra öron kan tangera det preciösa eller rentav pastorala, men för det mesta endast ger belägg för Segerstedts fenomenala förmåga till utsökt formuleringskonst. Om och om igen vill man citera hans ofta dystra utlåtanden om världen och människorna. 

Nog bör man läsa Torgny Segerstedt än i dag! Naturligtvis för hans språk, men också för hur han med skarpt öga uppfattar sin omvärld. Någon gång märker vi att framtiden inte föll ut såsom han trott, men oftare ser han häpnadsväckande klart, ibland som om han betraktat framtidens händelser från en ännu mer framfaren framtid.

Man behöver inte hålla med Torgny Segerstedt i allt. Men man kan aldrig förneka honom hans mod eller hans nyktra försvar för den enskilda människans rättigheter och behov, trots allt det som gör människorna så farliga för sig själva och för varandra.
– – –
Torgny Segerstedt, Händelser och människor. Stockholm: Hugo Gebers förlag, 1926. 375 sidor.

Bokrecension: Tempe och Thermopyle | Emil Zilliacus

Emil Zilliacus

Tempe och Thermopyle. Resebilder är skriven av Emil Zilliacus (1878–1961) och illustrerad av Hugo Zuhr (1895–1971). 

Boken utgavs första gången 1937. Jag har läst en upplaga som gavs ut 1956.

* * *

För att förstå Tempe och Thermopyle behöver man förstå vem Emil Zilliacus var. 

Denne finlandssvenske litteraturhistoriker, översättare, poet och författare utförde under sin levnad en oskattbar kulturgärning för svenska språket, på så vis att han översatte en mycket stor mängd främst antika grekiska texter till vår tunga. 

När Teme och Thermopyle första gången utgavs hade han redan hunnit översätta åtskilligt av Aischylos. Under resten av sitt liv kom han också att låta bland andra Sophokles, Euripides, Menandros, Lukianos och Herondas att tala svenska, förutom de epigram som han också översatte och därtill kom många andra texter som han berikat oss med. 

Antikens värld har således genom Zilliacus förtjänst blivit oss mycket mer tillgänglig.

I Tempe och Thermopyle berättar han om resor till olika platser i Grekland. Få andra har väl möjlighet på samma sätt som han att i det grekiska landskapet såsom han möter det se genom årtusendena. Han vandrar till fots, han rider på åsna, han far med tåg och båt – för att kunna utföra vad som närmast måste kallas pilgrimsfärder (jo, han har några år tidigare gett ut en bok som heter just Pilgrimsfärder i Hellas).

Det handlar om fysiskt påfrestande eskapader, stundom krypandes på alla fyra  upp för ett berg som ståtar med antika traditioner, eller krypandes i en grotta med likaledes gamla anor. Och detta var ju ett tag sedan: turistbussar lyser med sin frånvaro och den finlandssvenske akademikern verkar i allmänhet mest stöta på herdar och andra ur lokalbefolkningen på sin väg till sådant som finns kvar av forntidens byggnader eller ännu efter tusentals år porlande heliga källor.

Men nog verkar även själva landskapet förhäxa Zilliacus. Det blir, för att nu vara uppriktig, rentav något tröttande att återigen får det mycket blå havet uppmålat för sina ögon, eller grönskan eller värmen. Det kompenseras emellertid av de lärdomsfyllda beskrivningarna av de platser han når fram till, och den innerliga kärlek han uppenbarligen hyser för det gamla – och för all del också det nya – Grekland.

* * *

Så vart reser han?

Tempe är precis som det mer kända Thermopyle strategiska pass på vägen in i eller ut ur det gamla Grekland. Zilliacus besöker båda. Han bestiger Helikon, musernas hemvist, och med hjälp av sin ledsagare når han den Musornas källa som en gång kallades Hippokrene. På platsen för chariternas tempel, inte långt därifrån, står nu ett kvinnokloster, men av staden där templet en gång ingick finns rester kvar. Och Zilliacus besöker källan där chariterna badade, Akidalia. 

Och Zilliacus besöker Thera, numera känt som Santorini, och dess tempel, varav ett är bland de äldsta vi känner till av sitt slag, helgat Apollon Karneios. På Samos söker han resterna efter tyrannen Polykrates gamla huvudstad och dess byggnader. På Paros föreställer han sig, efter att han besökt en gruva där högkvalitativ marmor bröts redan under antiken, ödena för de statyer som sådan marmor förvandlades till:

”Gudar och gudinnor, kvinnor och män, jungfrur och efeber, smyckande templen, uppställda i helgedomarna och på samlingsplatserna, dyrkade och beundrade. För att sedan bortrövas och förvisas, misshandlas eller förintas i kalkugnarna, och slutligen åter samlas, de som överlevat misshandeln och massakrerna, sargade, lemlästade, sönderslagna, i museisalar världen runt.”

Avslutningsvis skildrar Zilliacus hur han besökte Circes berg i Italien, Monte Circeo. 

Berget är platsen som identifierats med Circes hem i Odysséen. Circe förvandlade de flesta av Odysseus besättningsmän till djur, innan Odysseus med Hermes hjälp betvingar henne och mannarna återförvandlas till människor. Och så börjar en fest som pågår, med Circe, i långliga tider.

Bestigningen av Monte Circeo blir ett vådligt äventyr för Zilliacus. Han får hungrande och törstande övernatta på bergets topp, när nattmörkret lägger sig över landskapet.

* * *

Tempe och Thermopyle är en mycket charmig resebok som samtidigt utgör ett kärleksbrev till antikens Grekland. Den resonerar mycket fint med min egen svaghet för den tiden och det landet, och min vilja att närhelst jag besöker Grekland gärna någon eller några gånger besöka platser kända från forntiden. 

För Zilliacus med sin intima kunskap om både de gamles språk och seder måste resor som de han beskriver i boken ha varit överväldigande upplevelser och det märks på hans sätt att skriva om dem. Över dem skiner solen även om det händelsevis skulle vara mulet, för ljuset kommer från förr och från en annan värld.
– – –
Emil Zilliacus, Tempe och Thermopyle. Resebilder. Illustrerad av Hugo Zuhr. Stockholm: Almqvist & Wiksell/Gebers förlag AB, 1956. 161 sidor.

Bokrecension: Extremister | Magnus Sandelin

Extremister. Människorna bakom attentaten är skriven av journalisten Magnus Sandelin (f. 1970). Boken utkom första gången 2007. Jag har läst en upplaga med extramaterial som utgavs 2008.

* * *

2004 drar ett par nazister omkring och krossar glas på offentliga byggnader. De vill på så vis starta en revolution. 2005 samråder islamister för att åstadkomma ett attentat mot en vallokal med en brandbomb. 2006 konspirerar vänsteraktivister mot McDonalds och placerar en brandbomb i innertaket på en sådan restaurang. Allt detta sker i Sverige. 

Magnus Sandelin berättar om dessa händelser och människorna bakom dem i sin elegant skrivna och rappt hållna Extremister. Han intervjuar personer som var inblandade och sådana som kände gärningspersonerna, han gräver i förundersökningsprotokoll och domar. Och han för resonemang om bevekelsegrunder och sammanhang.

Det som slår mig är de stora likheterna mellan dessa våldsbejakande aktörer, oavsett vilken ideologi de förespråkar. Det rör sig om människor som blivit så radikaliserade att de godtar och förespråkar våld mot civilister eller personer som de anser accepterar den rådande ordningen i syfte att nå överordnade politiska mål. De förenas i sitt hat mot samhällsordningen. De delar hängivenheten till överordnade dogmer. I allmänhet kan man i deras sammanhang finna antisemitism.

Och så är de unga. Radikala unga, beredda att göra långt mer än lagen tillåter dem och vanlig hänsyn dikterar för att nå dessa överordnade politiska mål: den ariska rasens bevarande, islams utbredande eller kapitalismens undergång. De må bära olika symboler på sina kläder, men därunder bultar likväl fanatiska hjärtan.

Likväl bemöts de olika typerna av extremister inte lika i svensk opinion. 

Få skulle väl någonsin få för sig att ursäkta nazistiska försök att utöva terror. En och annan skulle anlägga postkoloniala, västkritiska perspektiv på islamistiskt våld. Men mest förstående synes en del i media etablerade personer vara inför vänsterextremt våldsutövande, särskilt om det riktas mot högerextremister. Likväl har de samtliga övergett de demokratiska spelreglerna ringaktar frihetliga kärnvärden såsom yttrandefrihet och mötesfrihet.

* * *

Magnus Sandelins bok är viktig. Den tar oss med in i dessa extremisters tanke- och föreställningsvärldar, belyser de vanföreställningar och konspirationer som blomstrar där, och lyfter fram vad man anser vara värt att skada och döda andra människor för – och vilka som är fiender: judar eller sionister, representanter för samhället som politiker eller poliser och – kan vi ana – var och en som ställer sig i vägen.

Mot bakgrund av vad Sandelin lyfter fram blir det särskilt beklämmande att ta del av den naivitet som från samhället stundom visats inför våldsbejakande vänsterextremism. 

Kanske hänger det ihop med en i någon mån utbredd föreställning om att även ett extremt vänsterengagemang i grunden är något fint, något sympatiskt, något som rör sig om en kamp mot orättvisor och rasism, om än med omogna avarter. Det är, som Sandelin framför, väl långt mindre kontroversiellt att ha en bakgrund i den vänsterautonoma rörelsen än i en nynazistisk organisation. 

Sandelin lyfter fram som åtminstone en delförklaring till detta sakernas tillstånd att man hyser så stark avsky för nazismen, att det man uppfattar som dess motsats bemöts med visst överseende. Fastän man också på denna sida möter antidemokratisk och våldsförhärligande aktivism. 

Sandelin skriver om extremvänstern att ”enskilda sakfrågor döljer deras i grunden svarta och föraktfulla syn på samhället”. Sandelin ser här naivitet. Jag är benägen att instämma. Syn för sägen bär de utdrag ur recensioner från recensenter som vill släta över extremvänsterns antidemokratiska problematik som Sandelin låter publicera i denna upplagas extramaterial.

* * *

Magnus Sandelin skriver en tillgänglig och välbalanserad svenska. Texten förankras i citat och välformulerade argument. Han reflekterar kring det han granskat och ger personliga infallsvinklar. 

Vad Extremister framförallt lämnar mig med efter avslutad läsning är beredvillighet att inte sortera upp den här typen av ideologiska extremister i olika väsensskilda schatteringar, utan att framförallt se vad som förenar: föraktet för samhällsordningen och viljan att förändra den med hjälp av våld och hot, med hjälp av rå fysisk makt på eget bevåg, för att uppnå någon form av tänkt högre syfte.
– – –
Magnus Sandelin, Extremister. Människorna bakom attentaten. Stockholm: Pocketförlaget, 2008. 229+10 sidor.

Bokrecension: Varaktigare än koppar | Harry Järv

Varaktigare än koppar. Från Homeros till Kafka är skriven av Harry Järv (1921–2009), ställföreträdande riksbibliotekarie, författare, översättare. 

Boken utkom år 1962.

* * *

Harry Järv har i förordet till Varaktigare än koppar en ödmjuk inställning till de texter han i detta verk samlat och som han tidigare publicerat i olika sammanhang. Han skriver att de tidskrifter och tidningar där de tidigare förekommit varit föga lästa, och att han därför ”i praktiken” skrivit för ”skrivbordslådan.” 

Emellertid blev han rekommenderad att ge ut denna samling, och rekommenderades även en titel på samlingen, nämligen Tråkiga författare, något även förläggaren tydligen uppskattat, men som han själv inte kunde acceptera, eftersom han inte kunde klassificera en av de författare han skriver om såsom tråkig, nämligen Jaroslav Hašek. Likväl:

”Själv trivs jag mycket bra med tråkiga författare, bara de är gedigna, och det skulle glädja mig om jag lyckats presentera dessa gediget tråkiga författare på ett sätt som är adekvat – om också bara till en del.”

Den läsare som har ett rejält litteraturintressen är sannolikt benägen att hävda att Järv lyckas mycket bra med denna föresats. I en stor mängd essäer och artiklar introducerar och berättar han företrädesvis om olika författarskap, många för mig knappt kända eller kanske inte alls kända, som i fallet Karel Čapek, som jag hastade att beställa en bok av.

Mest intressant är för mig annars den inledande, långa essän, som väl också är den mest knastertorra. 

Det handlar om hur man genom tiderna, särskilt sedan 1700-talet och fram till 1900-talets första hälft, sett på författarskapet till Iliaden och Odysséen. Den akademiska striden har stått mellan om man ska räkna med en enskild författare, ”Homeros”, eller om man ska räkna med att texterna är redigerade kompilationer, kanske av sagocykler av olika ålder och ursprung. 

Denna djupgående presentation av filologers teorier kring författarskapet fungerar rent förhäxande på mig och fördjupar min beundran för verken som sådana. Någon tycker kanske att det är pretentiöst att på fullt allvar uppskatta Homeros — åt helvete med den uppfattningen, säger jag: Iliaden och Odysséen rymmer båda sin starka sirensång som gör det omöjligt för den välvillige läsaren att inte dras in i dem, gungas på havet i dem, känna solgass och bloddoft.

Detta om detta.

Vidare berättar Järv alltså om många fler författarskap. Han presenterar till exempel Canterburysägnerna, Rabelais mustiga berättarkonst, Goethe (särskilt i relation till storverket Faust), Walt Whitman (som jag inte förstår mig på). Robert Louis Stevenson behandlas i två texter, dels i relation till Skattkammarön, dels i relation till Dr Jekyll och Mr Hyde, där den senare texten utgör ett vådligt psykoanalytiskt anlagt försök att förstå sig på Stevenson ända in i dolda själsskrymslen.

Den sista, och väl allra längsta texten, utgör likaså den en synnerligen vågad psykoanalytisk djupborrning, då i Franz Kafkas huvud, där en novell av honom, dagboksanteckningar, andra texter och brev med mera får utgöra stoff som bekräftar den ena mer bisarra freudianska infallsvinkeln efter den andra. 

Järv tror på psykoanalysen som en pingstvän tror på Gud. Det man kan ta med sig av allt detta är kanske inte fördjupade kunskaper om Stevenson eller Kafka, men väl i psykoanalytisk metod och vad jag bara kan se som våldsam övertolkning.

* * *

Harry Järv skriver en utmärkt svenska och tar sina ämnen på största allvar. Han är uppenbarligen mycket väl inläst på vad han skriver om och hanterar sitt stoff med stor intelligens. Hans introduktioner lockar mig i flera fall till ytterligare läsning av de författarskap som han skriver om. 

Inledningsvis citerade jag Järv där han skriver om att han tycker om att läsa gedigna författare: en sådan är han också själv, även om jag har ytterligt svårt att följa honom i hans freudianska bisarrerier där dessa används som litterär och biografisk analysmetod.
– – –
Harry Järv, Varaktigare än koppar. Från Homeros till Kafka. Malmö-Lund: Caverfors, 1962. 279 sidor.