Lefnadstrött wid unga år. En 21-årig flicka Amanda Andersson från Lunda socken, i tjänst å badhotellet wid Oxelösund i Södermanland, gick i torsdags förra weckan och dränkte sig wid segelsällskapets brygga.
Orsaken till själfmordet tros wara religionsgrubbel. Hon hade skrifwit en lapp samt lagt den på ett bord; den war af följande innehåll: "Herre Gud, fräls min själ, jag will dö! Jag är så trött på att lefwa. Förbarma dig öfwer mig, Herre Gud!
Den borttappade förlofningsringen. Härom dagen fångade en torpare i sjön Åsnen en större gädda. Denna sålde han till ett herrskap som bor i närheten af nämnda sjö.
Då fisken uppskars, fann köksan inuti denna en guldring. Frun blef genast underrättad om fyndet, hwilket genast igenkändes wara hennes förlofningsring.
Saken förhåll sig nemligen så att nämnda fru för nära 13 år sedan medan hon war fastmö tappade ringen i sjön, då hon i sällskap med några bekanta war ute och fiskade, hwarwid hon satt och lekte med ringen med nämnda olyckliga resultat.
Att såwäl torparen som köksan fingo hederlig wedergällning faller af sig sjelft, skrifwe till "Kalmar".
Afrättningen å Långholmen. Mördarne Österman och Andersson-Sköld afrättades i tisdags på fängelsegården å Långholmen.
De lifdömde föreföllo vara resignerade och lära äfven hafva yttrat sin öfvertygelse om domens rättmätighet. Den sextionioårige skarprättaren Hjort fullgjorde sin svåra uppgift såsom en mästare i den förskräckliga konsten. Allt försgiggick utomordentligt hastigt och med mått och steg afsedda att göra det hela så litet pinsamt som möjligt.
Österman, som var den i alla afseenden svagare, afrättades först. Ej fullt en qvarts timma förgick derefter, innan Sköld halshöggs. En ny stupstock var då beredd för honom, hvarjämte ny bila äfven användes. Blodspåren voro öfverhöljda och dolda af sågspån.
"På min begravning kommer säkert många vänner, och ännu flera bekanta. Jag hoppas att de samlas till ett rejält och roligt kalas efteråt. Så synd att jag inte får vara med."Jag vet inte när Åströms begravning ägde rum, eller vilka som kom. Men jag hoppas verkligen att det blev som han önskade.
"Vår politik var förvisso inte hjältemodig med den var inte skamlig."
"...det verkliga skälet till spaningarna mot mig var min sexuella läggning. Och det skäms, på goda skäl, även det nuvarande SÄPO att erkänna."Åström berättar själv, att han för sina chefer berättat om sin läggning, för att undvika att utpressning mot honom skulle vara effektiv. Palme och andra, skriver han, ryckte på axlarna åt detta faktum. Han berättar också, att för att undvika att misstänkas för särbehandling av "prydliga" män på UD, var han snarare benägen att fördröja deras avancemang i hierarkin än tvärtom. Han har aldrig, skriver han, haft någon affär med en kollega, utan levt sitt liv i två världar. Trots att toleransen på UD tydligen var hög, och man som homosexuell inte utsatts för någon diskriminering, utom möjligen någon spydighet.
Äktenskaplig tragedi. Torparen Peter Svensson i Påtorp af Ronneby socken samt hans hustru hade under arbete vid höslottern kommit i oenighet med hvarandra, till följd af svartsjuka å hustruns sida, hvarvid mannen skulle hafva yttrat, att hustrun gerna kunde vara derifrån, hvarpå denna, sedan hon förut svarat: du skall slippa mig, uppretad aflägsnat sig.
En halftimma derefter befanns, af en förbigående, eld och rök utränga från makarne Svenssons hus. Elden blef dock dämpad, men hustrun var försvunnen och återfanns först den 10 drunknad i den förbiflytande ån samt med ett kläde hårdt bundet för ögonen.
Man antager att hustrun först tändt eld på huset och sedan afhändt sig lifvet.
 |
| Illustration föreställande "SMS Großer Kurfürst" ur Hottinger Volksblatt 1878. |
Från hafvets botten. En af de dykare, som undersökt det sjunkna tyska pansarfartyget »Grosser Kurfürst«, meddelar följande intressanta skildring i en Canterbury-tidning:
Kl. 4 på morgonen steg jag ned med ett groft spett i handen. Jag lyckade klättra up till en kanonport på det å babords sida liggande fartyget och efter stora ansträngningar bryta mig in.
Jag var omkring 60 fot under vattenytan, strömmen märktes icke här nere. Efter gifven signal gick jag med mycket möda in genom porten i skeppsrumet. Vattnet har trängt in öfver allt, med undantag af de tätt tillslutna kojerna. Jag bröt upp några; har man först gjort en liten öppning, trycker vattnet sedan in väggen. Jag fick tag i en hel mängd hvita benkläder, skjortor, uniformspersedlar och lyckades få upp en del.
Plötsligen ser jag till min förskräckelse någonting spärra utgången, ränna mot mitt hufvud och törna mot min hjelm. Det var en stor bok; jag kunde ännu läsa de halft utplånade bokstäfverna. Den hade summit fram ur en af de uppbrutna gömmorna. Jag gjorde en vändning och gick klar af den.
Derpå fick jag se en väldig bakladdningskanon stå upprätt som ett träd, under det en annan hade sprängt sina kettingar och låg öfver ända.
En annan väldig kanon hade, i det den under fartygets kantring rullat till baka, rännt på en matros och tryckt honom mot väggen; matrosens bröst är krossadt, hans ögon stå vidt uppspärrade och uttrycka den fruktansvärdaste ångest.
En omkullkastad kanonlavett der bredvid betäcker en kamrats lemlästade kropp. Jag sökte lösgöra lavetten, det lyckades efter ett par försök, och en krossad kropp med klufvet hufvud drifver fram; men innan jag kan få fatt i honom, har strömmen fört honom ur sigt; ty lyktan kastar en långt sitt ljus.
En soldat står midt ibland kullkastade kanoner och projektiler, stödd mot skeppsbordet; han håller sitt bakladdningsgevär i handen och synes ej vara sårad; jag ville föra honom med, men upptäcker då, att den olyckliges högra hand är fastklämd i kanonporten. Hans förvridna drag tyda på en förfärlig dödskamp; fastklämd, som han står, måste han hafva kämpat förfärligt i sin fruktansvärda ställning.
Sjövattnet visar öfverallt sin märkliga förmåga att bibehålla kroppar tämligen oförändrade; alla de 16 lik, som fördes upp, voro ganska lätt igenkänliga. Då jag efter slutadt arbete steg upp, fann jag före mig det lik, som fått flott under lavetten; det hade flutit upp och varseblifvits af folket i barken; det var liket af en artillerist.
Försigtighetsreglor wid badning. Med anledning af en olyckshändelse, som den 19 d:s inträffade i Jönköping med telegrafisten P. Bergman, hwilken kort efter intagandet af en stark måltid kastade sig i wattnet, der han beklagligtwis träffades af slag och ögonblickligen afled, anbefaller Jönköpings Tidning för badande följande försigtighetsmått, genom hwilkas iakttagande de med kallbadet eljest förenade wådor kunna undwikas:
Kroppen måste först, så wida deß upphettande åstadkommits af häftigt gående, springande, dansande, eller förtärande af starka drycker, så mycket som möjligt afswalas innan man går i wattnet.
De wigtigaste af allt är att blodcirkulationen, matsmältningsorganerna och sinnet besinna sig i lugnt tillstånd.
Enligt de flesta läkares åsigt är kroppens småningom skeende neddoppande, sedan underlifwet, bröstet och hufwudet förut twättats, att föredraga framför det plötsliga nedhoppandet i sjön. Men bör aldrig uppehålla sig längre än 5, på sin höjd 10 minuter i wattnet och ej bada, förrän åtminstone 3 à 4 timmar efter sist intagne måltid, då matsmältningsorganernas werksamhet hunnit något sakta sig.
Efter badet bör man wäl torka och skyndsamt påkläda sig, samt derefter taga sig en lindrig motion på ett swalt och skuggrikt ställe. Om dessa försigtighetsmått iakttagas, så werkar badet på ett stärkande och uppfriskande sätt och bidrager icke blott till en god helsas widmakthållande, utan äfwen i wäsentlig mån till återställande af en förswagad fysik; i annat fall kan badet deremot medföra de farligaste följder: slaganfall och bråddöd.
Hwad wi, slutar tidn., först och sist wilja förehålla alla badande, är att ej gå i sjön med flämtande bröst, eller straxt efter ymnigare förtärande af spirituosa eller matwaror!
Likförbränningsfrågan har i London till den grad kommit på dagordningen, att biskopen af Lincoln i söndags åtta dagar sedan fann sig manad att uppträda och hålla en predikan mot detta "nya" påfund, deri han bland annat anmärkte, att han icke kunde tänka sig något mera barbariskt och onaturligt, hwarjemte en af de första frukterna deraf skulle blifwa att undergräfwa menniskans tro på kroppens återuppståndelse och sålunda framkalla en social omwhälfning, hwars följder man icke kunde förutse."
En engelsk tidning anmärker i anledning häraf, att hans högwördighet icke måste anse sin hjords tro på läran om uppståndelsen synnerligen djupt rotfäst, om han icke skulle kunna öfwerlefwa upptäckten at det faktum, hwarom biskopen sjelf naturligtwis icke är okunning, nemligen att en kropp, som lägges ned i jorden, undergår just samma kemiska proceß, blott något långsammare, som en, hwilken brännes.
Litteraturen är min herde,
mig skall intet fattas.
Den låter mig vila på gröna ängar,
och för mig till vatten där jag finner ro.
Den vederkvicker min själ
och visar mig på nya vägar.
Om jag än vandrar i dödsskuggans dal
förtvivlar jag inte över nåt ont,
ty orden är med mig,
deras skönhet och känslor –
de trösta mig.
De bereder för mig en värld
bortom mina ovänners åsyn.
De skänker mina ögon nya perspektiv
och låter min fantasi flöda över.
Ord och meningar endast
skall följa mig i alla mina livsdagar
och jag skall alltid hugsvalas av dikter
tills jag dör.
Fornfynd. Helt nära Herrljunga jernvägsstation, har nyligen d:r Montelius undersökt en större grift från stenåldern.
Grafven är bygd af granithällar, stälda på kant. Dess längd är 32 fot, bredd 6 à 4,8 fot och djup omkr. 5,5 fot. I södra gafveln är med mycken omsorg uthuggen en stor rund öppning af 2,5 fots diameter.
Af de lik, som varit jordade här funnos nu knapt något spår. I norra hälften af grafven hittades 19 dolkar och spjutspetsar, 5 skrapor och 11 skärfvor, allt af flinta, 5 brynen af skiffer, 1 bernstensperla och 5 lerkärl. I södra hälften af grafkammaren fann man en lerkruka, 2 spiralfingerringar af brons och en större bronsnål af ovanlig form.
Grafvens ålder torde böra uppskattas till omkring 3,000 år.
Gustaf Nibelius, Biskop öfver Westerås Stift, Th. D:r, C. N. O. m St. K., har på aftonen den 14 innevarande månad vid Strömstad aflidit.
Med gårdagens post ingingo bref af d. 13 dennes, som bekräfta berättelsen om dödsfallet.
Den båt, hvari Biskop N. med flera personer befann sig, kantrade under en häftig by å Kosterfjorden, och ehuru alla simmande uppnådde land, var denna stund Biskopens sista, ty i det ögonblick man ville fatta i honom vid stranden, träffades han hastigt af slag och sjönk. Alla försök att till lifvet återkalla honom, voro förgäfves.
Han hade uppnått en ålder af 60 1/2 år.
Kännetecken på skendöd. Professor dr Rosenthal i Wien har hållit ett föredrag om den wetenskapliga upptäckten, att man i elektriciteten har ett lika lätt som säkert medel att urskilja werklig död från skendöd.
Hwarje lik kan straxt efter döden lätt genom den elektriska strömmen förmås till rörelser; man kan med denna på liket framkalla icke blott andedrägtrörelser samt en höjning och sänkning af bröstet, utan äfwen ansigtsuttryck såsom skratt, smärta o.s.w.
Men denna höga elektriska retlighet warar dock blott en half timme; derefter aftager den och utslocknar helt och hållet tre timmar samt hos personer, som aflidit af en längre kronisk sjukdom, redan twå timmar efter den werkliga döden. Hos skendöde deremot fortfar den oförminskad och alltså är den elektriska strömmen ett tillförlitligt medel att afgöra, om lif ännu finns qwar i en kropp eller ej.
Det elektriska förfarandet består helt enkelt deri, att man något tillspetsar ändarne på det elektriska batteriets trådar och sticker in dem i kroppens hud, hwarwid dock venerna böra undwikas. Wanligen sker instickningen i nacken, på foten eller handen. Reagera musklerna tre timmar efter det liflösa tillståndets inträffande, så att de sammandraga sig, är detta ett tecken, att man har att göra med en skendöd.
 |
| Runsten, Tranemo socken |
Sex personer räddade från en ögonskenlig död. Från Trollhättan berättas, att ett sällskap af unga personer företog en spatsertur i båt ute å elfwen och, i sin ifwer att åhöra i närheten utförd sång, ej märkte, att deras farkost drogs af strömmen nedåt fallen, förrän de woro nära den twärs öfwer elfwen spända linan, hwilken blef deras räddning, till deß folk från land fick höra deras nödrop och skyndade de nödstälde till hjelp.
En i båten warande gosse blef med knap nöd räddad, men båten gick utför fallen och slogs i spillror.
Denna händelse utgör ej allenast en warning utan äfwen en ytterligare bekräftelse till de flere föregående af dylikt slag, som inträffat, om nyttan af den räddningslina, som några patriotiska Trollhätteboar för några år sedan läto spänna twärs öfwer elfwen.
Den andra nyheten: påfwens ofelbarhet proklamerad med 450 röster mot 88; 68 hafwa dock haft så mycket förnuft att de inlagt reservation mot galenskapen.
Wi le åt sådana presterliga "hocus-pocus" nu för tiden, men månne kyrkomötet i Nissea war en bit bättre än det nu hållna ekumeniska mötet? Om då icke bland de andlige funnits så många förnuftsfiender, tro wi ej att historien skulle haft att berätta om den förföljelse och religionsfanatism, som ännu i wåra dagar göra sig gällande.
Då presterna eller ledarne för nästan alla kristna religionssekter släpat Gud — kosmarch — ned i smutsen, så har derigenom uppstått den ena religions-galenskapen efter den andra: och derför är också menniskoslägtet ännu i dag så förfäadt, att man kan framkomma med en sådan kraß lära, som att förklara en gammal gubbe för — ofelbar!
Illustration till religionsfriheten i Swerige. Sedan kronolänsman S. Norman, efter angifwelse af kyrkorådet i Hunnestads socken, wid Himble häradsrätt yrkat answar å f. d. skolläraren Carl Wallenius i Warberg, för det han, utan att dertill wara berättigad och mot kyrkorådets honom delgifna förbud, uppträdt som predikant och lärare inom socknen, så dömde häradsrätten, genom utslag den 10 sistlidne April, Wallenius att, som han icke wore prest, eller enligt kyrkolagen berättigad att predika och W. erkänt att han wid sammankomster inom Hunnestads församling uppträdt såsom lärare med andliga föredrag under tiden från September 1872 samt att han med dylik werksamhet fortfarit, äfwen sedan han fått sig delgifwet kyrkorådets förbud häremot, böta 75 rdr.
Öfwer detta häradsrättens utslag beswärade sig hr W. hos Göta hofrätt, som den 7 dennes meddelat utslag i saken, enligt hwilket skäl icke förekommit ledande till ändring i häradsrättens öfwerklagade dom.
Luftbalongen, som nyligen uppsläpptes från torget i Wernamo påstås hafva slagit ned i hufvudet på en kärring i Kulltorp. Det behöfver ej sägas att kärringen trodde att det var den — laje [den onde], i hvilken sin tro hon ytterligare styrktes, då hon förnam att vidundret kom från Wernamo.
Den bekanta läsare-aposteln, Bundtmakaren Hejdenberg från Örebro lärer nu någon tid förehaft åtskilligt otyg inom Elfdals och Orsa socknar.
Genom enskilt meddelande har Red. blifwit underrättad om att i döpelsewäg den nitiske aposteln arbetat synnerligen flitigt. Wid döpelseceremonierne lärer så tillgått, att qwinnorne i komplett paradisdrägt, eller med andra ord alldeles nakna och karlarne något betäckta utmotats, om man så får säga, i wattnet och dermed begjutits.
Wißerligen kan ett bad i den starka wärman wara ganska nyttigt, men då det är förenadt med omständigheter, som öppet häntyda på gäckeri med sakramenterne, så torde hr wederdöparen, sig till straff och androm till warnagel, så göra en ytterligare bekantskap med Missgernings-Balken.
Det är beklagligt att underordnade auktoriteter, då de fullgöra sin pligt i detta hänseende så ringa och litet understödjas i sina bemödanden att hämma ofoget, att de både pliktfällas och till och med dömmas till fästningsstraff, såsom händelsen warit åtminstone här i Dalarne.
Tankefrihet, ej fritänkeri, komma wi alltid att förswara, men den bör icke i handling utsträckas till trotsande af gällande lagar; då bör den näpsas och detta allwarligt och strängt, ty annars uppkommer förakt för lagen, hwarmedelst samhällets bestånd botas på ett betänkligt sätt.
Att någon reform i wår kyrkolagstiftning tyckes wara af nöden gifwa de inom kyrkan på sednare tider yppade oroligheterne tydligt wid handen, men denna reform kan icke genomdrifwas af de fanatiske och galna läsareapostlar, som här och der uppsticka sina hufwuden, nåhända under ett högt beskydd och hufwidsakligen sträfwande för enskilda, ganska egennyttiga beräkningar.
Deßa personer sakna rätt ofta bildning, sedlighet och öfriga egenskaper som erfordras för att bilda en reformator och genom sitt andliga högmod öfwer egen rättfärdighet, stöta de också tillbaka mången, som kunde wara benägen att, med afräknande af dårskaperne, sluta sig till dem.
Inom sjelfwa presterkspet, deß wärre! återfinner man rätt ofta personer, de der af ren egennytta låna sig till prakticerande i läsarekonsten. Specielt känna wi flera sådane medlemmar af det högwördiga ståndet, hwilka likwißt haft den ärligheten, att öppet tillstå motiwet till deras handlingssätt.
Att läseriet nu urartat till dylika obscena och skandalösa tilldragelser som de hwilka Hejdenberg warit medwerkande till, tyckes wisa, att tiden är inne att sätta bom för galenskapen, isynnerhet som sinnlighet och osedlighet troligast äro grunden för oordningarne i Elfdaln och Orsa.
Redaktionen meddelar här nedan en insänd artikel om upträdena af följande lydelse.
(Insändt.)I deßa weckor har stor-läsaren, den ökände bundtmakaren Hejdenberg, (primus inter pares) besökt Dalarne och serdeles länge och ostörd hållit till i Elfdalen.
I byn Holn har han predikat och sjungit för läsarne både bitti och sent; söndagarne äfwen, ja långt inpå nätterna, så det är ett jublande bland dem, så der står herrliga till.
Icke nog med detta läsande och sjungande, bundtmakaren har ock funnit sig wid att utdela döpelsens sakrament på så sätt, att han dragit sina gamla dopbarn baklänges i elfwen och under anropande om Herrans wälsignelse öfwergjutit med flera Dalelfswattnet sina omwände 3:ne gånger, så att nu äro de lyckliggjorde med den nya födelsens bad, och wederdöparen, som stått halfwa natten i elfwen till medjan, lärar fått bra med pengar för sitt dagswerke, eller med andra ord, nattarbete.
Derefter har han utdelat nattwarden förstås, på det allt skall wara fullkomnadt som skriften säger, och hwad widare kommer få wi wäl höra sedan. Sålunda har den gudsmannen gjort allt hwad han kunnat i den inre missionens sak, ehuru allt detta gyckel icke warit deras mening hwilkas ärenden mannen uträttar, ty obegripligt synes det något hwar, hwad alla deßa upptåg skola tjena till.
Antalet anabaptister uppgifwes till emellan 40 a 50 personer.
"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."För på den amerikanska kontinenten har små, små säkra enklaver börjat växa fram. De zombies som finns — och de är oändligt många — är inte ett så totalt överhängande hot, att inte modiga människor vågar sig ut på upptäcktsfärder och resor. Faran är långt ifrån överstånden. Men man anar, om än bara anar, att civilisationen är på väg att börja, bara börja, resa sig igen.
Owanlig likfärd. I "Tidn. f Wenersborgs stad och län" läses: Sistlidne Tisdag den 8 d:s på eftermiddagen, då skorstensfejaren Schmidts lilla dotter fördes till grafwen, fick man se ett owanligt liktåg. Den aflidnas likkista bars nämligen af fyra små flickor, och framför liket gick jemwäl en flicka, alla försedda med blombuketter. Den wackra och gripande likfärden följdes af en owanligt stor skara åskådare, mest fruntimmer och barn.
"En ask vet jag stånda, • Yggradsil hon heter,Bara av denna korta passage ur Valans spådom, som berättar om tiden från världens skapelse, ända till dess undergång och den nya skapelsens entré, märker vi hur närvarande själva naturen är: vi har själva asken, vi har klara vatten, varmed asken blir öst, vi har daggen och dalarna, vi har grönskan och ödets brunn.
med klara vatten • hon öst varder;
dädan kommer daggen, • som i dalarne faller,
evigt står hon grön • över Urdas brunn."
(Valans spådom)
"Eder skall först • du alla mig svärja,Sedan berättar han vad som hänt sönerna. Men den bedrövade Nidad förefaller hålla sin ed.
vid skeppsbord • och sköldrand
vid hästens bog • och svärdets egg,
att icke du vredgas • på Völunds kvinna."
"Sven, sven! • Av vem är du sven boren?På så vis kunde Fafner få veta, från vilket håll – från vilken ätt – hans död kommit.
Säg mig de fränder du har!"
"Han började växa • och väl frodas,Träl var givetvis anfader för trälarnas släkte.
snart han kunde • krafterna bruka;
bast fick han binda • och bördor lyfta,
hem var dag • han risved drog."
"Han började växa • och väl frodas,Den tredje kvinnan kallas Moder. Hon föder gossen Jarl. Denne blir stamfader för den stridande aristokratin.
oxar han tämde • och åkern skötte,
lador byggde • och boningar timrade,
kärror han gjorde • och körde plogen."
"Upp där växte • Jarl i hallen,Så är det fornnordiska samhället medvetet indelat i tre klasser, eller kaster. De tjänande, de närande, de stridande. Och den absoluta lejonparten torde tillhört den andra klassen. Slavar togs i regel som krigsbyte, eller kunde också vara en mer eller mindre tillfällig tjänst för den som hamnat i onåd hos sin egen ätt, och inte har möjlighet att föda sig själv och sin familj.
svängde skölden • och snodde sträng,
krökte bågen, • klöv pilar,
slungade spjut • och svängde lansen,
hetsade hundar • och hingstar red,
kämpade med svärd • och sam på vågorna."
"Urd heter en, • den andra Verdande,Man får anledning att dra slutsatsen, att denna uppfattning skänkte en viss trygghet. Stridsmän i eddasångerna är ofta modiga, för de vet, att vad som än händer, så kunde det inte hända på något annat vis. Nornorna har redan bestämt hur deras liv skall se ut.
– de skuro i trä – • Skuld är den tredje:
de lagar stifta, • de liv kora,
de tälja ödena • för åldrarnes barn."
(Valans spådom)
"...glad och munter • må varje manNär Frejs tjänare Skirner far för att fria å sin herres vägnar, utbrister han som svar till en herde som varnar honom för de faror det innebär att fria till en jättedotter:
bida sin egen bane."
(Haves ord)
"...icke en dag • till mitt öde kan läggas,Denna ödestro är så vanligt förekommande i sångerna, att det är svårt att inte dra slutsatsen, att den också varit allmän bland de människor som åhörde sångerna. Det känns inte främmande, att dra slutsatsen att en sådan ödestro mycket väl kunnat genomsyra hela samhället.
intet i mitt öde ändras."
(Skirners ordskifte)
"...en gång dock • vi alla måsteOch det verkar mycket riktigt som att de allra flesta fick sin tillvaro efter döden i detta skuggrike hos Lokes syster Hel. Thall själv menar att det i detta dödsrike finns ett än djupare dödsrike, ett regelrätt helvete, kallat Nifelhel.
fara till Hel hädan."
(Fafners ordskifte)
"Oden får de ädla • som på valplatsen falla,Möjligen kan detta tyda, på att en uppfattning funnits, att trälarna när de dog, fick komma till åskguden Tor.
men Tor trälarne."
"Mod är bättre • än bitande vapen,Det kan vara högst begripligt, att en sådan formlig dyrkan av modet förekommer i Eddan. Eddan kom till i den krigande aristokratins kretsar, där striden var ett sätt att leva. Och en förutsättning för det sättet att leva, är att deltagarna i striden är modiga – åtminstone på den egna sidan.
när vrede män gå till vig;
tappre män • såg jag trotsigt kämpa
och segra med slöa svärd."
(Fafners ordskifte)
"Milda och modiga • män leva bäst,
sällan de sorg hysa;
men den fege mannen • fruktar allt..."
(Haves ord)
Ihjelslagen af åskan blef midsommardagen 17-åriga flickan Emma Olsson i Bogen efter hemkomsten från kyrkan, skrifves från Gunnarskog till Karlstads Tidning. Hon träffades af blixten med ögonblicklig död till följd. Blixten gick in genom mossan i väggen.
Prestbristen, bedömd af en prest.
Några i tidskriften "Ställningar och Förhållanden" gjorda anmärkningar mot kyrkoherden Ekdahl i Stockholm, för det han upplåtit Adolf Fredriks kyrka till religiösa föredrags hållande af resepredikanten Ahnfelt, ha föranledt kyrkoherden E. till ett swar, i hwilket han på ett för en prest serdeles frisinnadt sätt förswarar lekmannawerksamheten inom kyrkan samt i öfrigt får anledning att tala om prestbristen, i hwilket ämne han bland annat yttrar följande:
Hwad i öfrigt beträffar prestbristen, så utgör den snarare ett ämne att glädja än att gråta åt. Intet protestantiskt land är beswäradt med underhållet af så många prester som Swerge. Wåra grannländer Danmark och Norge hafwa så godt som inga komministrar annorstädes än i städerna, der de kallas residerande kapellaner. Hwad adjunkt will säga weta de icke af.
Här har man warit sysselsatt allt ifrån reformationen att anskaffa adjunkter eller s.k. medhjelpare åt friska, wäl aflönade prester, så att ordinarierna kunna sköta sina nöjen, sin beqwämlighet och sitt jordagods.
Men då dessa adjunkter fallit dem något tunga att löna, så hafwa de drifwit sitt spel så, att de blifwit kastade på församlingarne, som jemte ett litet kronohemman, hwilket man kallar boställe, fått aflöna jemwäl dem som ordinarier under benämning komministrar, hwilket också betyder medhjelpare.
De outredda naturkrafterna, som äfwen här äro framme och spöka, hafwa sedan werkat dithän, att den i allmänhet wäl lönade pastorn och den jemwäl i allmänhet illa lönade komministern hafwa hwar på sitt håll behöft adjunkter eller hwad man kallar medhjelpare.
Under wår tid har den tredje formationen börjat bildas i de s.k. sockenadjunkterna, och man wet icke huru långt denna nya institution skulle hafwa hunnit i närwarande stund, om icke den förargliga prestbristen hade yppat sig och satt p för detta ofog mot församlingarne.
Man har på wåra riksdagar ordat widt och bredt om det yngre presterskapets ömkliga willkor och framhållit dessa såsom i hög grad wärda att behjertas af de fyra stånden, som lyckligtwis nu lära tjena för afsked; men man har aktat sig för att sätta yxan till roten af trädet genom att uppkasta den frågan: Hwad skola alla dessa illa lönade tjenstemän wara till?
Det är alltså en glädjande företeelse, att saken säger sig sjelf nej, och att det yppar sig en sådan prestbrist, som medwerkar dertill att frågan kommer i sitt ursprungliga skick och att folket icke får flera prestmän att aflöna än det nödtorftigen behöfwer, och derföre bort med både komministrar och adjunkter så fort som möjligt!
Eskilstuna. En industririddare, kallande sig norsk doktor, har häromkring och i Thorshälla gjort underkurer.
Hans kurmetod går sålunda till, att den sjuke, om den är gift, aflemnar hjonelagets wigselring jemte en eller en half specieriksdaler, som insys uti en pung att hänga om halsen en wiß utsatt tid, hwarefter den borttages; men hwad händer? Jo! om den sjuke återfått helsan eller icke, så har guldringen förwandlat sig i messing och silfwerpenningen i en blybit.
Med sjuke, som icke äro förlofwade eller utan ring, wet man icke huru det tillgår med kuren.
Dödsfall inför altaret. I Åbo Underrätteser berättas: Kyrkoherden Laurell i Kisko, erkestiftets 90-årige senior, afled Söndagen den 22 Juni.
Sagda dag på morgonen förklarade den ålderige själasörjaren, som på någon tid icke deltagit i de kyrkliga förrättningarne under gudstjensten, att han lände sig så owanligt rask, att han sjelf den dagen wille förrätta altartjensten i kyrkan.
Han wägrade att begagna häst och åkdon och befag sig dit till fots samt började äfwen förrättningarne wid altaret. Det war nattwardsgång den dagen och allt gick sin wanliga gång ända till den bön, som föregår kommunionen. Den gamle föll på knä för altaret för att förrätta bönen, men medsjönk plötsligen till golfwet — och war död!
Predikningar. Predikantens uppgift är i allmänhet icke den lättaste då anspråk af så många olika slag ställas upp honom; men i wissa fall äro dessa anspråk så grundade, så i ögonen springande, att han åtminstone bör bemöda sig att söka uppfylla dem.
Om predikan är af den beskaffenhet att åhörarne börja gäspa, ja insomna vid deß åhörande, så gör den på dem följaktligen intet intryck, och gudstjenstens ändamål är förfeladt.
Wisserligen är det gifwet åt ganska få prester att kunna utföra ett ämne på sådant sätt att predikan hänger tillsammans, som man säger; men dessa böra dock bemöda sig att, så widt möjligt, undwika osammanhängande fraser och exclamationer.
Declamationen eller predikosättet är wanligen alldeles ohjelpligt usel; och, tillsammans med det klena innehållet i sjelfwa predikan, werkar det tröttande och sömngifwande.
Då en predikant tager sig för att läsa upp sin predikan och dertill begagnar den långsläpiga predikotonen, troligen inbillande sig att detta skall göra intryck på åhörarne, så mißtager han sig mycket. Det är både ömkligt och löjligt att höra dessa utdragna: Mi-i-ne ä-ä-älskade å-å-åhörare etc. från predikstolen uppläsas, om man jemförer en predikant som sålunda uppträder, med en annan, som kan declamera.
Wåra kolportörer tala i allmänhet extempore, och dertill med en verve, som wisar åtminstone, att de äro lifwade af ämnet; hwaremot wåra prester i allmänhet åtnöja sig med en långsläpig innanläsning, som saknar all känsla.
Man skulle önska både för prestens och församlingens skull att presterna lärde sig declamera; ty till och med en god predikan kan genom det dåliga utförandet till stor del förlora det intryck den eljest skulle göra på uppmärksamme åhörare.
Ohygglig tilldragelse. Den 17 sistlidne Juni, berätta de finska tidningarne, befann sig, efter slutad gudstjenst i Rautalampi sockenkyrka, stora kyrkbåten från Warismäki by på hemvägen, hvarvid Konnekoski fors skulle passeras.
Karlen som satt vid rodret, hade ofvanom forsen, på qvinnfolkets och isynnerhet en gårdsvärdinnas uppmaning, styrt kosan till högra stranden, i afsigt att landsätta en del af folket, för att icke med en öfverlastad båt bege sig utför forsen.
Den manliga personalen var dock icke för saken och en af dem sade: "låt gå bara". Den styrande hörsammade också detta och vände genast farkosten.
Emedan qvinnfolket redan var i beråd att gå i land och derföre makat sig åt fören, ropade styrmannen, att enhvar skulle intaga sin plats, af skäl att styret icke nådde vattnet; men denna uppmaning hann icke så snart efterkommas som nödigt hade varit, ty båten fördes redan af strömmen.
En af karlarne fattade i en åra, för att dermed ersätta styret, men förgäfves: båten gled sidlänges nedåt och vände med akterstäfven förut. Forsen drog redan våldsamt båten. Härvid utbrast ofvannämnda värdinna, sittande i fören, uti dessa fasaväckande ord: "Se! nu far på en gång en hel båtlast folk i helvete".
Båten hade redan förts med god fart, då en förskräcklig stöt gaf tillkänna, att förstäfven krossats, hvarifrån vattnet i samma ögonblick inströmmade.
Båten sjönk, och i ett nu voro alla i forsen. Ett rysvärdt rop och tjut uppstod, jemmerskri och veklagan lät nu höra sig af föräldrar, barn och tjenstefolk, hvilka alla voro vid ingången till evigheten, emot hvilken 17 personer förgäfves spjernade.
De båtar, som sedermera den ena efter den andra kommo utför forsen, stannade alla härvid. De flesta af den olyckliga båtlasten blefvo väl räddade, men 17 personer, flertalet qvinnor, alla ifrån Warismäki by, omkommo nu i Konnekoski fors. Ifrån ett enda hemman drunknade värdinna jemte sina 3 döttrar, ifrån ett annat 3 hemmansdöttrar och 2 tjenstehjon och ifrån ett tredje 3 tjenstehjon o. s. v.
Jäsning bland Upsala pigor. Under rubriken "Om orlofssedlar" meddelade wi här om dagen ur Upsala-Posten en med "Marie Louise" undertecknad artikel, hwari Upsala matmödrar uppmanades att skrifwa ärliga orlofssedlar.
I denna ganska befogade uppmaning hade dock författarinnan gifwit sitt klander mot tjenarinnorna en alltför allmän omfattning och bland annat karakteriserat Upsala pigor såsom oöfwerträffliga i uselhet. Detta har nu framkallat stor upståndelse i lärdomsstaden.
En annan "husmoder" uppträder i Upsala-Posten till pigornas förswar och menar, att Marie Louise warit alltför sträng och kärlekslös i sina omdömen. "En tjensteflicka" menar i en annan insänd artikel, att Marie Louise är en sådan matmoder, som behandlar sina pigor så illa, att hon ej kan få andra än dåliga tjenarinnor.
Men ej nog med denna skriftwexling. Marie Louises yttrande, att pigorna slita ut matmödrarnas strumpor, hade hos Upsala jungfrur framkallet en sådan "sittliche Entrüstung," att de i söndags eftermiddag mellan kl. 6 och 7 till ett antal af många hundra samlade sig i Carolinaparken.
De talrika åskådarne, bland hwilka studenterna icke woro de minst intresserade, wäntade att få höra några ljungande wredesutbrott af någon eller några talarinnor. Men nej! Harmen war för stor för att kunna kläda sig i ord. Den låg koncentrerad på postamentet till Carl Johans statyen i form af en tallrik och på tallriken en lapp med den lakoniska påskriften: "Insamling till strumpor åt Marie Louise." Förlsaget wann genklang i allas hjertan. Hwar och en skyndade att gifwa sin skärf. Polisen sökte blanda sig i saken, men gaf slutligen wika, inseende att man war i sin goda rätt.
De insamlade medlen uppräknades, men uppgingo, till följd af jungfrurnas klena kassor, endast till 1 rdr 40 öre, hwilka öfwerlemnades till redaktionen af Upsala-Posten för att tillställas den stränga Marie Louise. Sedan deß skall lugn råda i staden.
Saken har dock äfwen sin allwarsamma sida; ty om än fru Marie-Louise hade rätt deruti, att mycket ofog drifwes med de s. k. orlofssedlarna, eller att mången fru, som werkligen haft grundade skäl till klagomål öfwer en tjenarinna dock ej har bättre wett än att wid flyttningstillfället afskrifwa ett betyg formuleradt i de wackraste ordalag; så bewisade dock den bitterhet mot den tjenande klassen och den öfwermodiga ton som utmärkte skrifwelsen, att den wärda frun tillhörde det slags matmödrar, i hwilkas tjenst hwarje tjenstflicka blir "oöfwerträfflig i uselhet," om hon icke är det förut.
Hwem har icke någon gång med wämjelse afhört dessa jerimiader öfwer pigornas uselhet, som utgör ett så omtyckt samtalsämne för ett wißt slags fruar, och hwem har icke derwid gjort den upptäckt, att detta slags matmödrar låter indela sig i twenne klasser: oförståndiga fjollor, som icke kunna beherska sitt tjenstefolk af den enkla skäl, att de icke hafwa något herrawälde öfwer sig sjelfwa, eller också s. k. dugtiga, men råa och ofördragsamma husmödrar, som glömma att de hafwa pligter mot sitt tjenstefolk.
En fru, som klagar öfwer sina pigor, gör sig i nio fall af tio skyldig till en sjelfanklagelse i någon af ofwannämnde hänseenden, ty i lika många fall gäller det gamla ordspråket: sådan husmodern är, sådan är också tjenarinnan.
En hemsk tilldragelse inträffade i Gustafsbergs ångsåg nära Sundswall tisdagen den 28 juni. Wid påläggande af en till sågspånsledningen hörande rem råkade eldaren O. G. Jonsson att falla omkull, hwarpå han med remmen drogs flera gånger omkring den stora axeln, med den påföljd att bakre delen af hufwudet slogs loß, hwarjemte högra armen slets från kroppen inwid axeln samt den högra på flera ställen afbröts. Ehuru maskinen stopppades, så fort sig göra lät, kunde mannen dock icke räddas. Han war redan död.
Den på ett så sorgligt sätt omkomne war 43 år gammal samt ogift. Wermland war hans hembygd.
Inlägg
Alla kommentarer
