Bokrecension: Från Fronten i väster | Sven Hedin

Antwerpen 1914. Sven Hedin besökte staden strax efter att tyskarna intagit staden. (Beskuren)
Bild: Wikimedia Commons

Från Fronten i väster är skriven av Sven Hedin (1865-1952), upptäcktsresande, författare, akademiledamot, filosofie doktor. Boken utkom 1915.

* * *

På hösten 1914 for den då mycket berömde svenske upptäcktsresanden Sven Hedin på eget initiativ till västfronten. Han kommer att förbli i närheten av den framryckande tyska armén under knappt två månader.

Hans avsikt är att skaffa sig egna erfarenheter av den tyska krigföringen och situationen vid fronten och att av sina erfarenheter skapa en resebok som beskriver tyskarnas förehavanden på västfronten.

Makalöst nog lyckas han skriva en åttahundra sidor tjock bok, fylld med hundratals egentagna bilder, flera kartor, samt några skisser, och få ut den redan i början av år 1915. Boken kom att ges ut på svenska, men översattes även till tyska och kom tyska frontsoldaterna till del.

Sven Hedin var en mycket tyskvänlig man. För honom består första världskriget i den germanska folkstammens självförsvar mot främst engelsmännen och ryssarna. Själv hade han studerat i Tyskland och där också avlagt sin doktorsexamen. Han är väl bekant med åtskilliga högt uppsatta tyskar, många av dem möter han under sina resor utmed fronten.

Det är alltså fråga om ett tyskchauvinistiskt verk, som inte försitter några chanser att slå ner på det engelska styret eller lögner i den engelska propagandan om tyskarnas barbari. Frankrike talar han däremot i allmänhet gott om.

Hedin står på andra sidan av detta spektrum: för honom framstår varje tysk som en högst hyvens gosse, som med leende på läpparna och en vilja av järn kastar sig i elden för att försvara nation och hembygd och kejsare. En kejsare som han under resan två gånger träffar, en kejsare som givetvis mycket väl känner till den tyskvänlige svenske upptäcktsresanden.

* * *

Under sina månader i Tyskland, Frankrike och Belgien hinner Hedin besöka frontavsnitt, prata med tyska soldater och franska, belgiska och engelska krigsfångar. Han diskuterar och dinerar med tyska officerare som ofta är tyska aristokrater: kanske en friherre, en hertig, en prins.

Särskilt intresserar han sig synbarligen för hur sjukvården fungerar: den fungerar, konstaterar han, alldeles utmärkt, inte minst krigsfångarna åtnjuter förträfflig vård innan de skickas till läger i Tyskland.

Det är påtagligt hur likgiltig Hedin är inför det direkta lidandet och döden. Jag drar slutsatsen att målet överskuggar allt annat: det han ser som Tysklands kamp för överlevnad, för vilka inga offer är för omfattande, inget blod kan rinna för rikligt.

Alltsomoftast företar han resorna mellan de olika destinationerna medelst bilar, som ställs till hans förfogande med chaufför och kanske en vakt. När de passerar vaktposter synes många bli hänförda över sin berömda gästs närvaro. Så kan det naturligtvis mycket väl ha varit. Hedin var ingen okänd man.

I stor detalj beskriver han resan från by till by, dag till dag. En kamera införskaffar han och kompletterar skildringarna med många fotografier av soldater, fångar, förstörda byggnader och militärt intressanta installationer.

* * *

Det vore naturligtvis omöjligt att i dag ge ut en bok som Från Fronten i väster. Rasismen påtaglig och självklar i skildringen. Världen har dramatiskt förändrats och idéer som var självklara och okontroversiella då, är sunkiga och förlegade i dag.

Men med det sagt bör det inte förbigås att Hedin är en mycket skicklig författare. Han skriver levande och med en exemplarisk meningsbyggnad, och visst är hans tyskar heroiska gestalter, men han åstadkommer påtagligt skickligt utförda porträtt av dessa. Man kan inte ta ifrån Sven Hedin hans talang som skriftställare.

Det skriftställeriet skulle under hans levnad resultera i många böcker. Ja, inte långt efter att Från Fronten i väster kommit ut, beger sig Sven Hedin ut på en ny resa, denna gång till östfronten. Också utifrån där gjorde iakttagelser producerar han en resebok, denna gång på över 950 sidor och med än fler fotografier. Sven Hedin var helt enkelt infernaliskt produktiv skribent, som lyckades kombinera förmågan att skriva utförligt med förmågan att skriva bra.

* * *

Sven Hedin var känd för sin tyskvänlighet. Efter att tyskvänligheten också hållit i sig under andra världskriget hamnade han i vanrykte under de återstående åren av sitt liv. Tyskvänligheten har väl i dag helt överskuggat hans litterära produktion och hans långa upptäcktsresor till vita fläckar på kartan i det inre av Asien. I den mån han alls är ihågkommen.

Så efter läsningen av Från Fronten i väster måste man vara tvehågsen.

Man gör halt inför den osande chauvinismen, men tillerkänner Sven Hedin samtidigt storartad begåvning vad gäller formuleringskonsten. I sig blir boken ett vittnesbörd dels om kriget, men dels också om hur den tyskvänliga opinionsbildningen kom till uttryck hos en man som personligen, om än i privilegierad position, sett kartescher explodera i sin närhet och hört tyska batterier avfyras.

Sven Hedin är en problematisk gestalt att förhålla sig till, men fortfarande läsvärd. Från Fronten i väster är hursomhelst ett intressant tidsdokument.
– – –
Från Fronten i väster, Sven Hedin. Albert Bonniers förlag 1915. 801 sidor.